Sök i Ratio Lex

Opinion of Advocate General Medina delivered on 10 September 2026

10 september 2026


Så kom texten hit

  • Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar) — dokumentet hos EUR-Lex
  • Texten är hämtad av Ratio Lex den 18 november 2026 ur Publikationsbyråns förråd Cellar (HTML, verk e860c87b-ad03-11f1-b9e5-01aa75ed71a1).

Dokumentets text

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

LAILA MEDINA

föredraget den 10 september 2026(1)

Mål C-378/25

KX

mot

Predsedatel na Smetna palata na Republika Bulgaria,

ytterligare deltagare i rättegången:

Okrazhna prokuratura Silistra

(begäran om förhandsavgörande från Administrativen sad – Silistra (Förvaltningsdomstolen i Silistra, Bulgarien))

” Begäran om förhandsavgörande – Restriktiva åtgärder som har antagits som svar på den militära aggressionen mot Ukraina – Förordning (EU) nr 833/2014 – Artikel 5k – Förbud mot tilldelning av offentliga kontrakt som omfattas av tillämpningsområdet för direktiven om offentlig upphandling – Ryska medborgare eller fysiska personer eller juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade i eller kontrolleras från det landet – En kommunal borgmästares tilldelning av ett offentligt kontrakt för leverans av ett fordon för avfallsinsamling – Kontrakt med ett uppskattat värde under tröskelvärdet i direktiv 2014/24/EU – Kontrakt med ett uppskattat värde över tröskelvärdet i den nationella lagstiftning genom vilken detta direktiv har införlivats ”

I. Inledning

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EU) nr 833/2014 av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina.(2) Artikel 5k i denna förordning, vilken infördes genom förordning 2022/576,(3) förbjuder att offentliga kontrakt som omfattas av tillämpningsområdet för unionens direktiv om offentlig upphandling – bland annat direktiv 2014/24/EU(4) – tilldelas ryska medborgare eller fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade i eller kontrolleras från det landet.(5)

2 Begäran har framställts i ett mål mellan KX, som är borgmästare i kommunen Glavinitsa (Bulgarien), och predsedatel na Smetna palata na Republika Bulgaria (ordföranden för revisionsrätten i Republiken Bulgarien). Den sistnämnde har ålagt KX en administrativ sanktionsavgift för oegentligheter i samband med ett upphandlingsförfarande(6) som anordnades i kommunen i syfte att förvärva ett fordon för avfallsinsamling. Oegentligheterna bestod huvudsakligen i att förbudet i artikel 5k i förordning nr 833/2014 tillämpades på tilldelningen av det offentliga kontraktet i fråga, trots att tröskelvärdet i direktiv 2014/24 inte var uppnått.

3 Domstolen har redan flera gånger tidigare tolkat förordning nr 833/2014.(7) Till exempel fastställde domstolen (femte avdelningen) nyligen i domen i målet Opera Laboratori Fiorentini(8) de skyldigheter som upphandlande myndigheter måste iaktta enligt artikel 5k i förordning nr 833/2014 i situationer där en anbudsgivare i ett upphandlingsförfarande är ett företag som är etablerat i Europeiska unionen men förvaltas av ryska medborgare.(9)

4 Förevarande mål föranleder emellertid en rättsfråga med djupare konstitutionell innebörd, som rör befogenhetsfördelningen mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater inom området för restriktiva åtgärder. Domstolen (stora avdelningen) måste först och främst avgöra huruvida en upphandlande myndighet i en medlemsstat, på villkor liknande som de som i artikel 5k i förordning nr 833/2014 föreskrivs för förfaranden som omfattas av direktiv 2014/24, får förbjuda att ryska medborgare samt fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade i eller kontrolleras från Ryssland deltar i upphandlingsförfaranden som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

5 För det fall en upphandlande myndighet i en medlemsstat får tillämpa ett sådant förbud i sin praxis, måste domstolen dessutom avgöra huruvida denna praxis är förenlig med de principer som enligt unionsrätten måste iakttas i upphandlingsförfaranden som inte regleras av direktiv 2014/24, men som ändå har ett visst gränsöverskridande intresse. Dessa principer är bland annat principerna om icke-diskriminering och likabehandling.

6 Slutligen markerar förevarande mål den första gången som domstolen kan behöva tolka artikel 10 i förordning nr 833/2014. Denna bestämmelse innehåller en ”ansvarsfriskrivningsklausul” som fritar aktörer i unionen, inbegripet offentliga organ, från ansvar, om de inte kände till och inte hade någon rimlig anledning att misstänka att deras handlingar stred mot bestämmelserna i förordning nr 833/2014. Huruvida en upphandlande myndighet i ett sådant sammanhang som det som avses i det nationella målet bör hållas ansvarig för att ha tillämpat förbudet i artikel 5k i förordning nr 833/2014 på det aktuella upphandlingsförfarandet är ytterligare en fråga som domstolen behöver pröva för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Förordning nr 833/2014

7 I skäl 2 i förordning nr 833/2014 anges följande:

”Den 22 juli 2014 fastställde [Europeiska unionens råd] att om inte Ryssland uppfyllde kraven i Europeiska rådets slutsatser av den 27 juni 2014 och i rådets egna slutsatser av den 22 juli så var man redo att utan dröjsmål införa ett paket med ytterligare betydande restriktiva åtgärder. Därför anses det lämpligt att tillämpa ytterligare restriktiva åtgärder i syfte att öka kostnaderna för Rysslands agerande för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende och i syfte att främja en fredlig lösning på krisen. Dessa åtgärder kommer löpande att ses över, och de kan komma att … ersättas med andra restriktiva åtgärder, mot bakgrund av utvecklingen på plats.”

8 I artikel 10 i förordning nr 833/2014 föreskrivs följande:

”Handlingar som utförs av fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ ska inte medföra ansvar av något slag för dem, om de inte kände till och inte hade någon rimlig anledning att misstänka att deras handlingar stred mot bestämmelserna i denna förordning.”

2. Förordning 2022/576

9 I skälen 1, 2, 3, 4, 10 och 11 i förordning 2022/576 anges följande:

”(1) Den 31 juli 2014 antog rådet förordning [nr 833/2014].

(2) Förordning [nr 833/2014] ger verkan åt vissa åtgärder som föreskrivs i [beslut 2014/512(10)].

(3) Den 8 april 2022 antog rådet [beslut 2022/578(11)] om ändring av [beslut 2014/512/Gusp]. …

(4) [Beslut 2022/578] … förbjuder … tilldelning och fortsatt fullgörande av offentliga kontrakt och koncessionskontrakt med ryska medborgare och enheter eller organ som är etablerade i Ryssland.

…

(10) Dessa åtgärder omfattas av tillämpningsområdet för fördraget, och det är därför nödvändigt, särskilt för att säkerställa att åtgärderna tillämpas på ett enhetligt sätt i alla medlemsstater, med lagstiftningsåtgärder på unionsnivå.

(11) Förordning [nr 833/2014] bör därför ändras i enlighet med detta.”

10 I artikel 1 i förordning 2022/576 föreskrivs följande:

”Förordning [nr 833/2014] ska ändras på följande sätt:

1. Följande led ska läggas till i artikel 1:

’v) direktiven om offentlig upphandling: [bland annat direktiv 2014/24].

…’

…

(23) Följande artiklar ska införas:

’Artikel 5k

1. Det ska vara förbjudet att tilldela eller fortsätta fullgörandet av offentliga kontrakt eller koncessionskontrakt som omfattas av tillämpningsområdet för direktiven om offentlig upphandling … till eller i förhållande till

a) ryska medborgare eller fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade i Ryssland,

b) juridiska personer, enheter eller organ vars äganderätter till mer än 50 % direkt eller indirekt ägs av en enhet som avses i led a i denna punkt, eller

c) fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som agerar för, eller på uppdrag av, en enhet som avses i led a eller b i denna punkt,

inbegripet, om de står för mer än 10 % av kontraktets värde, underleverantörer, leverantörer eller enheter vars kapacitet utnyttjas i den mening som avses i direktiven om offentlig upphandling.

…’

…”

3. Direktiv 2014/24

11 I skäl 1 i direktiv 2014/24 anges följande:

”Offentlig upphandling av medlemsstaternas myndigheter eller för deras räkning måste överensstämma med principerna i [EUF-fördraget], särskilt om fri rörlighet för varor, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster samt de principer som följer därav, bland annat om likabehandling, icke-diskriminering, ömsesidigt erkännande, proportionalitet och öppenhet. För offentliga kontrakt över ett visst värde bör dock bestämmelser fastställas om samordning av nationella upphandlingsförfaranden för att se till att dessa principer omsätts i praktiken och för att säkerställa att offentlig upphandling öppnas för konkurrens.”

12 I artikel 1 i direktiv 2014/24, under rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkt 1:

”I detta direktiv fastställs regler om upphandlingsförfaranden för upphandlande myndigheter med avseende på offentliga kontrakt samt om projekttävlingar, vars värde uppskattas till minst de tröskelvärden som fastställs i artikel 4.”

13 I artikel 4 i detta direktiv, med rubriken ”Tröskelvärden”, föreskrivs följande:

”Detta direktiv ska tillämpas på upphandlingar vars värde exklusive mervärdesskatt beräknas uppgå till minst följande tröskelvärden:

…

c) 215 000 EUR för offentliga varu- och tjänstekontrakt som tilldelas av upphandlande myndigheter under den centrala nivån och för projekttävlingar som anordnas av sådana myndigheter. …

…”

14 Artikel 18 i direktiv 2014/24, med rubriken ”Principer för upphandling”, har följande lydelse:

”1. De upphandlande myndigheterna ska behandla ekonomiska aktörer på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt samt förfara på ett öppet och proportionerligt sätt.

…”

4. Bulgarisk rätt

15 Direktiv 2014/24 har införlivats i bulgarisk rätt genom Zakon za obshtestvenite porachki (lag om offentlig upphandling),(12) i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet.(13)

16 I artikel 2 ZOP föreskrivs följande:

”1) Offentliga kontrakt ska tilldelas i enlighet med principerna i [EUF-fördraget], särskilt principerna om fri rörlighet för varor, etableringsfrihet, frihet att tillhandahålla tjänster och ömsesidigt erkännande samt de principer som följer därav:

1. Likabehandling och förbud mot all diskriminering.

2. Fri konkurrens.

3. Proportionalitet.

4. Offentliggörande och insyn.

2) Vid offentlig upphandling får de upphandlande myndigheterna inte begränsa konkurrensen genom att inkludera villkor eller krav som ger en omotiverad fördel eller otillbörligen begränsar ekonomiska aktörers deltagande i offentliga upphandlingar och som inte står i proportion till kontraktets föremål, värde, komplexitet, kvantitet eller omfattning.

…”

17 I artikel 5 ZOP föreskrivs följande:

”1) Upphandlande myndigheter ansvarar för korrekta beräkningar, planering och genomförande samt för korrekt slutförande och rapportering beträffande resultaten av offentliga kontrakt. Det finns upphandlande myndigheter och sektorspecifika upphandlande myndigheter.

2) Upphandlande myndigheter är

…

9. borgmästare i kommuner och distrikt och samt lokala chefer som utses av borgmästaren, om de kan använda budgetmedel,

…”

18 I artikel 18.1 ZOP förtecknas, i punkterna 1–13, de typer av förfarande som omfattas av denna lag. I punkt 1 i denna bestämmelse hänvisas särskilt till ”öppna förfaranden” där ”alla intresserade parter får lämna anbud”.

19 I artikel 20.1 ZOP föreskrivs följande:

”1) Förfarandena enligt artikel 18.1.1 … ska tillämpas när

1. upphandlande myndigheter och deras samriskföretag tilldelar offentliga kontrakt vars uppskattade värde är minst

…

b) [271 000 bulgariska leva] – för varor och tjänster,

…”

III. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna

20 KX är borgmästare i kommunen Glavinitsa. Enligt ZOP får han i denna egenskap agera som en upphandlande myndighet som tilldelar offentliga kontrakt.

21 Den 29 december 2022 inledde KX ett upphandlingsförfarande för tilldelning av ett offentligt kontrakt för ”leverans av ett nytt specialfordon utrustat med en anordning för avfallsinsamling och avfallshantering för kommunen Glavinitsas behov genom finansiell leasing”. Det uppskattade kontraktsvärdet exklusive mervärdesskatt var 283 333,33 bulgariska leva – omkring 145 000 euro. Bland villkoren för deltagande i upphandlingsförfarandet angavs som ett skäl för uteslutning ”förekomsten av omständigheter som anges i artikel 5k i [förordning nr 833/2014]”.

22 Den 14 december 2023, efter att det offentliga kontraktet hade tilldelats, beslutade revisionsrätten i Republiken Bulgarien att genomföra en granskning av kommunen Glavinitsas förvaltning av offentliga medel under perioden den 1 januari 2022–30 juni 2023. Till följd av granskningen fann den relevanta administrativa myndigheten att KX hade överträtt ZOP i samband med det upphandlingsförfarande som inletts i december 2022. KX kritiserades särskilt för att ha tillämpat förbudet i artikel 5k i förordning nr 833/2014 på upphandlingen, trots att det offentliga kontrakt som förfarandet avsåg hade ett uppskattat värde under det tröskelvärde som anges i direktiv 2014/24. Enligt den administrativa myndigheten begränsade detta krav på ett otillbörligt sätt deltagande av ekonomiska aktörer och var oproportionerligt i förhållande till det offentliga kontraktets föremål och värde.

23 Efter att ha mottagit det beslut som meddelades till följd av granskningen bestred KX konstaterandena i beslutet. Han hävdade att den bulgariska lagstiftaren vid införlivandet av direktiv 2014/24 avsiktligt hade sänkt de tröskelvärden som anges i artikel 4 i direktivet. Enligt ZOP var direktiv 2014/24 följaktligen tillämpligt på upphandlingsförfaranden som anordnades för tilldelning av offentliga varu- och tjänstekontrakt så länge deras värde översteg 271 000 bulgariska leva – omkring 139 000 euro – vilket var fallet med det offentliga kontrakt som avsågs i beslutet. KX ansåg att eftersom det förfarande som ledde fram till tilldelningen av det offentliga kontraktet enligt ZOP måste uppfylla de huvudsakliga principer och krav som fastställs i direktiv 2014/24, var det nödvändigt att i upphandlingsvillkoren inbegripa ett skäl för uteslutning som grundades på artikel 5k i förordning nr 833/2014.

24 Den 30 september 2024 godtog ordföranden för revisionsrätten i Republiken Bulgarien de konstateranden som den administrativa myndigheten hade gjort i sitt beslut och ålade KX en sanktionsavgift på 6 594,04 bulgariska leva – omkring 3 500 euro. KX överklagade sanktionsavgiften till Rayonen sad Tutrakan (distriktsdomstolen i Tutrakan, Bulgarien), som fastställde hans ansvar. KX överklagade därefter detta avgörande till Administrativen sad – Silistra (Förvaltningsdomstolen i Silistra, Bulgarien), som är hänskjutande domstol i det här målet.

25 Den hänskjutande domstolen har inledningsvis påpekat att enligt ZOP ska bestämmelserna i direktiv 2014/24 tillämpas på offentliga kontrakt med ett uppskattat värde under det tröskelvärde som fastställs i detta direktiv, vilket var fallet med det offentliga kontrakt som avses i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har vad gäller detta anfört att enligt EU-domstolens beslut av den 26 september 2024, Agentsia za darzhavna finansova inspektsia (C‑550/23, EU:C:2024:808),(14) rör det sig om en möjlighet som medlemsstaterna skönsmässigt kan tillämpa och som överensstämmer med direktivets primära mål att öppna upp offentliga upphandlingar för så många ekonomiska aktörer som möjligt.

26 Beträffande artikel 5k i förordning nr 833/2014 har den hänskjutande domstolen påpekat att enligt Europeiska kommissionens dokument ”Frequently asked questions on public procurement sanctions against Russia” omfattas kontrakt under de tröskelvärden för offentlig upphandling som fastställs i direktiv 2014/24 inte av denna artikel. Denna åsikt delas av Komisiya za zashtita na konkurentsiyata (konkurrensmyndigheten, Bulgarien), som uttryckligen har konstaterat att tillämpning av artikel 5k i förordning nr 833/2014 på upphandlingsförfaranden som inte når upp till de tröskelvärden som fastställs i direktiv 2014/24 otillbörligen och olagligt begränsar berättigade ekonomiska aktörers deltagande.

27 Mot denna bakgrund anser den hänskjutande domstolen att den bokstavstolkning av artikel 5k i förordning nr 833/2014 som kommissionen och konkurrensmyndigheten förespråkar inte tar nödvändig hänsyn till förordningens mål och kan leda till luckor i genomförandet av de restriktiva åtgärder som vidtas av Europeiska unionen. Den hänskjutande domstolen anser att artikel 5k i förordning nr 833/2014 utgör ett skäl för uteslutning som kompletterar de som fastställs i artikel 57 i direktiv 2014/24. Eftersom direktivets bestämmelser enligt ZOP var bindande för det upphandlingsförfarande som avses i det nationella målet, skulle förbudet i artikel 5k i förordning nr 833/2014 också kunna anses var tillämpligt på nämnda upphandlingsförfarande som ett skäl för uteslutning.

28 Den hänskjutande domstolen anser vidare att om en bokstavstolkning av artikel 5k i förordning nr 833/2014 skulle ges företräde, kvarstår tveksamhet om huruvida fastställandet av detta skäl för uteslutning i samband med ett kontrakt som underskrider tröskelvärdena i direktiv 2014/24 otillbörligen skulle begränsa konkurrensen. Detta skäl för uteslutning påverkar inte alla ekonomiska aktörer, utan enbart en snäv krets av personer och enheter som uttömmande anges i artikel 5k i förordning nr 833/2014. Förutsatt att begränsningen genomförs för att uppnå ett legitimt mål för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp), behöver det avgöras huruvida den kan anses vara berättigad mot bakgrund av detta mål.

29 Mot denna bakgrund beslutade Administrativen sad – Silistra (Förvaltningsdomstolen i Silistra, Bulgarien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1. Ska artikel 5k i [förordning nr 833/2014] tolkas så, att den även är tillämplig på offentliga kontrakt vars uppskattade värde underskrider de tröskelvärden som anges i artikel 4 i [direktiv 2014/24], om den upphandlande myndigheten enligt nationell rätt är skyldig att tillämpa bestämmelserna i direktivet?

2. Utgör kravet på att lämna en förklaring om att det inte föreligger några skäl i den mening som avses i artikel 5k i [förordning nr 833/2014] ett åsidosättande av principerna om likabehandling, icke-diskriminering och fri konkurrens eller av förbudet mot omotiverade begränsningar av deltagare enligt artikel 2.2 [ZOP], om kravet ställs i ett förfarande där tröskelvärdena i [direktiv 2014/24] underskrids?

3. Ska artikel 5k i [förordning nr 833/2014] tolkas så, att den tillåter en praxis från upphandlande myndighet att, vid tillämpning av nationell rätt som återger bestämmelserna i [direktiv 2014/24] i förfaranden där värden underskrider tröskelvärdena, kräva att deltagarna lämnar förklaringar om att det inte föreligger några skäl i den mening som avses i denna bestämmelse?”

30 Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 6 juni 2025. Den tjeckiska regeringen, Europeiska kommissionen och parterna i det nationella målet har inkommit med skriftliga yttranden. Förhandling hölls den 27 april 2026.

IV. Bedömning

31 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida förbudet i artikel 5k i förordning nr 833/2014 är tillämpligt på ett upphandlingsförfarande som inte når upp till tröskelvärdet i direktiv 2014/24, särskilt i ett sammanhang där den upphandlande myndigheten det oaktat enligt nationell rätt är skyldig att tillämpa bestämmelserna i direktivet.

32 Detta är föremålet särskilt för den första frågan, vars innehåll är nära kopplat till den tredje frågan. Den huvudsakliga skillnaden mellan dem är att den tredje frågan inte är formulerad som en skyldighet för den upphandlande myndigheten som följer av artikel 5k i förordning nr 833/2014, utan snarare som en möjlighet som myndigheten skönsmässigt kan tillämpa. Genom den tredje frågan vill den hänskjutande domstolen nämligen få klarhet i huruvida artikel 5k i förordning nr 833/2014 tillåter att en upphandlande myndighet – även om det offentliga kontraktet inte når upp till de tröskelvärden som fastställs i direktiv 2014/24 – som praxis kräver att anbudsgivare i ett upphandlingsförfarande lämnar en förklaring om att de inte omfattas av någon av de omständigheter som anges i den artikeln.

33 Den andra frågan grundar sig däremot på antagandet att unionsrätten inte utgör hinder för att en upphandlande myndighet tillämpar ett förbud liknande det som anges i artikel 5k i förordning nr 833/2014 med avseende på ett upphandlingsförfarande som inte omfattas av direktiv 2014/24. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida tillämpning av detta förbud i en sådan situation likväl kan strida mot de principer som måste iakttas enligt unionsrätten vid upphandlingsförfaranden som inte kräver att direktiv 2014/24 tillämpas, nämligen principerna om icke-diskriminering och likabehandling.

34 Eftersom svaret på den andra frågan är beroende av att antingen den första eller den tredje frågan besvaras jakande, kommer jag att behandla dessa båda frågor först, för att därefter behandla den andra frågan.

Den första frågan

35 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5k i förordning nr 833/2014 ska tolkas så, att förbudet mot att tilldela offentliga kontrakt som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/24 till ryska medborgare eller fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade i eller kontrolleras från det landet, också är tillämpligt på kontrakt med ett uppskattat värde under det tröskelvärde som anges i artikel 4 i detta direktiv. Frågan har uppkommit i ett sammanhang där det enligt nationell rätt krävs att direktiv 2014/24 tillämpas på upphandlingsförfaranden avseende offentliga kontrakt som inte når upp till det tröskelvärde som anges i detta direktiv.

36 Enligt artikel 5k.1 i förordning nr 833/2014 får offentliga kontrakt som omfattas av tillämpningsområdet för direktiven om offentlig upphandling inte tilldelas någon av följande parter: a) ryska medborgare eller fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade i Ryssland, b) juridiska personer, enheter eller organ vars äganderätter till mer än 50 procent direkt eller indirekt ägs av en enhet som avses i led a, och c) fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som agerar för, eller på uppdrag av en enhet som anges i led a eller b.(15) I artikel 1 i samma förordning anges att hänvisningar till direktiven om offentlig upphandling i förordning nr 833/2014 omfattar direktiv 2014/24.

37 Av detta följer att offentliga kontrakt som omfattas av direktiv 2014/24 inte får tilldelas ryska medborgare eller fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade i Ryssland. Det samma gäller juridiska personer, enheter eller organ som huvudsakligen kontrolleras från det landet. Enligt domstolens praxis är detta en restkategori av förbud som syftar till att förhindra att artikel 5k.1 i förordning nr 833/2014 kringgås och således förlorar sin ändamålsenliga verkan.(16)

38 I artikel 1 i direktiv 2014/24 anges att i detta direktiv fastställs regler om upphandlingsförfaranden för upphandlande myndigheter med avseende på offentliga kontrakt, vars värde uppskattas till minst de tröskelvärden som fastställs i artikel 4.(17) Beträffande offentliga varukontrakt som tilldelas av upphandlande myndigheter under den centrala nivån anges i artikel 4 c i direktiv 2014/24, i den lydelse som är relevant i förevarande mål, att bestämmelserna i detta direktiv ska tillämpas på kontrakt med ett uppskattat värde exklusive mervärdesskatt om minst 215 000 euro. Detta innebär att om ett offentligt varukontrakt som ska tilldelas av en upphandlande myndighet under den centrala nivån överstiger detta tröskelvärde, krävs enligt unionsrätten att direktiv 2014/24 tillämpas på det anordnade upphandlingsförfarandet. Om ett offentligt kontrakt av detta slag inte når upp till detta tröskelvärde omfattas upphandlingsförfarandet däremot inte av bestämmelserna i direktiv 2014/24.

39 I förevarande mål framgår det av begäran om förhandsavgörande att det upphandlingsförfarande som avses i det nationella målet avsåg ett offentligt varukontrakt som skulle tilldelas av en upphandlande myndighet under den centrala nivån, med ett uppskattat värde på 283 333,33 bulgariska leva – omkring 145 000 euro – exklusive mervärdesskatt. Med beaktande av lydelsen i artikel 5k i förordning nr 833/2014 kan förbudet i denna bestämmelse inte anses vara tillämpligt på nämnda upphandlingsförfarande, eftersom det offentliga kontraktet i fråga inte översteg det tröskelvärde som anges i artikel 4 c i direktiv 2014/24.

40 Den hänskjutande domstolen har emellertid förklarat att när direktiv 2014/24 införlivades i nationell rätt beslutade den bulgariska lagstiftaren att sänka tröskelvärdena för när direktivet är tillämpligt. Detta innebär att i denna medlemsstat är bestämmelserna i direktiv 2014/24 även tillämpliga på upphandlingsförfaranden som anordnas för tilldelning av offentliga kontrakt med ett lägre värde än 215 000 euro. Det är i själva verket endast offentliga kontrakt med ett uppskattat värde under 271 000 bulgariska leva – omkring 139 000 euro – som inte omfattas av bestämmelserna i direktiv 2014/24. Enligt bulgarisk rätt behövde således det upphandlingsförfarande som avses i det nationella målet, avseende ett offentligt kontrakt som värderades till 145 000 euro, uppfylla de regler och principer som fastställs i direktiv 2014/24.

41 Domstolen har tidigare, i beslutet i målet Agentsia za darzhavna finansova inspektsia,(18) hänvisat till detta särdrag i den bulgariska lagstiftning genom vilken direktiv 2014/24 har införlivats. Domstolen konstaterade särskilt att den nationella lagstiftning enligt vilken bestämmelser i direktiv 2014/24 är tillämpliga på kontrakt med ett uppskattat värde som inte når upp till de tröskelvärden som fastställs i detta direktiv följer av utövandet av medlemsstaternas frihet att reglera tilldelningen av de offentliga kontrakt som omfattas av deras befogenhetsområde. Domstolen slog dessutom fast att en denna nationella lagstiftning inte strider mot de bestämmelser som anger tillämpningsområdet för direktiv 2014/24, eftersom den delar dessa bestämmelsers huvudsakliga mål, som är att öppna upp offentlig upphandling för största möjliga konkurrens, vilket gynnar såväl de ekonomiska aktörerna som de upphandlande myndigheterna.(19)

42 Det ska erinras om att inom området offentlig upphandling bestäms tillämpningsområdet för de åtgärder som omfattas av Europeiska unionens befogenheter och medlemsstaternas befogenheter av det ifrågavarande offentliga kontraktets ekonomiska storlek. Detta är särskilt föremålet för artikel 4 i direktiv 2014/24, i vilken värdet av offentliga kontrakt som är relevanta för unionens inre marknad fastställs.(20) Offentliga kontrakt vilkas värde överstiger det tröskelvärde som anges i den bestämmelsen anses vara av betydelse för unionens inre marknad, medan upphandlingsförfaranden avseende kontrakt med lägre värde förblir medlemsstaternas ansvar i enlighet med subsidiaritetsprincipen.(21) Enligt vad domstolen konstaterade i beslutet i målet Agentsia za darzhavna finansova inspektsia är det inom ramen för utövandet av detta ansvar som medlemsstaterna fritt får besluta att sänka de tröskelvärden som fastställs i direktiv 2014/24 i syfte att göra direktivets bestämmelser tillämpliga på upphandlingsförfaranden som omfattas av deras befogenhet.

43 Av detta följer att även om domstolen har funnit att nationell lagstiftning såsom den genom vilken direktiv 2014/24 har införlivats i bulgarisk rätt är förenlig med detta direktiv, är den bulgariska lagstiftarens beslut att sänka tröskelvärdena för när direktivet ska tillämpas ett självständigt val som denna medlemsstat vid regleringen av de upphandlingsförfaranden som omfattas av dess befogenhet.

44 Den omständigheten att en medlemsstat självmant har sänkt de tröskelvärden som anges i direktiv 2014/24 innebär inte att förbudet i artikel 5k i förordning nr 833/2014 automatiskt är tillämpligt på de upphandlingsförfaranden som regleras i nationell rätt. När allt kommer omkring får tillämpningsområdet för artikel 5k i förordning nr 833/2014 inte överskrida gränserna för de befogenheter som Europeiska unionen har tilldelats med avseende på upphandlingsförfaranden, vilka, såsom det anges i punkt 42 ovan, bestäms av de tröskelvärden som fastställs i artikel 4 i direktiv 2014/24. Även om artikel 5k i förordning nr 833/2014, såsom den hänskjutande domstolen anser, utgör ett skäl för uteslutning som kompletterar de som anges i artikel 57 i direktiv 2014/24, kan detta skäl för uteslutning inte ur unionsrättens perspektiv tillämpas i ett upphandlingsförfarande som inte regleras av unionsrätten.

45 Svaret på frågan huruvida ett förbud av det slag som fastställs i artikel 5k i förordning nr 833/2014 kan tillämpas på upphandlingsförfaranden som omfattas av medlemsstaternas befogenhet kan följaktligen inte utläsas av denna artikel. Denna fråga måste i stället bedömas mot bakgrund av nationell rätt, som ett uttryck för medlemsstaternas frihet att inom ramen för sin befogenhet reglera tilldelningen av offentliga kontrakt, naturligtvis förutsatt att unionsrätten inte utgör hinder för detta, vilket jag kommer att granska vid min bedömning av den andra och tredje frågan.

46 Den hänskjutande domstolen vill vidare få klarhet i huruvida det skulle kunna undergräva målen för de restriktiva åtgärder som Europeiska unionen har antagit som svar på Rysslands militära aggression mot Ukraina, om artikel 5k i förordning nr 833/2014 tolkades enbart mot bakgrund av dess lydelse, på det sätt som anges i punkt 39 ovan.

47 Härvid ska det inledningsvis kortfattat påpekas att den omständigheten att kommissionen i sitt dokument ”Frequently asked questions on public procurement sanctions against Russia”, i dess lydelse av den 26 januari 2024,(22) angav att kontrakt under de tröskelvärden för offentlig upphandling som anges i direktiv 2014/24 inte omfattas av artikel 5k i förordning nr 833/2014 är utan betydelse. Som kommissionen med rätta erkände i det dokumentet är endast EU-domstolen behörig att tolka de bestämmelser som är tillämpliga på området för unionens restriktiva åtgärder, vilket innebär att detta dokument inte på något sätt kan påverka utfallet av bedömningen av vilken tolkning av artikel 5k i förordning nr 833/2014 som är korrekt.(23)

48 Det ska emellertid erinras om att även om det av domstolens fasta praxis följer att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska lydelsen, sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i beaktas, preciseras i samma rättspraxis att en kontextuell och teleologisk tolkning får tillämpas endast för att lösa en tvetydig formulering. Ingen av dessa båda tolkningsmetoder kan ha företräde framför en bestämmelses klara och precisa lydelse, eftersom all ändamålsenlig verkan av denna lydelse i så fall skulle gå förlorad.(24)

49 I förevarande mål föreskrivs det uttryckligen i artikel 5k i förordning nr 833/2014 att förbudet i denna artikel är tillämpligt på offentliga kontrakt ”som omfattas av tillämpningsområdet för direktiven om offentlig upphandling”, vilket, såsom det framgår av artikel 1 v i samma förordning, inbegriper direktiv 2014/24. Eftersom lydelsen i artikel 5k i förordning nr 833/2014 är otvetydig och dess innebörd är klar, är det inte nödvändigt att vidare undersöka denna bestämmelses sammanhang eller målen med unionens restriktiva åtgärder för att svara på den fråga som har ställts av den hänskjutande domstolen.

50 Det ska ändå påpekas att mot bakgrund av fördragen och särskilt mot bakgrund av befogenhetsfördelningen mellan Europeiska unionen och medlemsstaterna inom området för upphandlingsförfaranden, vilken jag har förklarat ovan, stöder en kontextuell tolkning av artikel 5k i förordning nr 833/2014 bokstavstolkningen av denna bestämmelse. Också en teleologisk tolkning av artikel 5k i förordning nr 833/2014 leder till en liknande slutsats. Det ska erinras om att enligt domstolens praxis är det huvudsakliga målet med artikel 5k.1 i förordning nr 833/2014 att effektivt skada Ryska federationens ekonomiska resurser som gör det möjligt för landet att fortsätta sin militära aggression mot Ukraina.(25) I motsats till vad den hänskjutande domstolen har ansett i begäran om förhandsavgörande kan detta mål, som måste uppnås med full respekt för de befogenheter som unionen har tilldelats, uppnås utan att artikel 5k i förordning nr 833/2014 anses vara tillämplig på ett fall av det slag som avses i det nationella målet, eftersom förbudet i denna bestämmelse omfattar offentliga kontrakt som enligt unionsrätten är relevanta för den inre marknaden och som det ankommer på Europeiska unionen att skydda.

51 Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag beträffande den första frågan att artikel 5k i förordning nr 833/2014 ska tolkas så, att förbudet mot att tilldela ett offentligt kontrakt som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/24 till ryska medborgare eller fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade i eller kontrolleras från Ryssland inte är tillämpligt på kontrakt med ett uppskattat värde under det tröskelvärde som fastställs i detta direktiv, även om den upphandlande myndigheten enligt nationell rätt måste tillämpa bestämmelserna i direktivet.

Den tredje frågan

52 Den omständigheten att artikel 5k i förordning nr 833/2014 inte är tillämplig på offentliga kontrakt med ett uppskattat värde under det tröskelvärde som anges i direktiv 2014/24 – såsom jag kom fram till i min bedömning av den första frågan – innebär inte att nationella upphandlande myndigheter nödvändigtvis är förhindrade att införa liknande förbud för de upphandlingsförfaranden som omfattas av medlemsstaternas befogenhet. Detta är föremålet för den tredje frågan, som den hänskjutande domstolen har ställt för att få klarhet i huruvida artikel 5k i förordning nr 833/2014 bör tolkas så, att den utgör hinder för en upphandlande myndighets praxis vid offentliga kontrakt som inte når upp till det tröskelvärde som anges i direktiv 2014/24 enligt vilken anbudsgivarna måste bekräfta att de inte omfattas av någon av de omständigheter som anges i den artikeln.

53 Såväl förordning nr 833/2014 som förordning 2022/576, varigenom artikel 5k har införts i den förstnämnda förordningen, grundar sig på artikel 215 FEUF. Denna artikel är den enda bestämmelsen i avdelning IV, som ingår i femte delen av EUF-fördraget, rörande ”Unionens yttre åtgärder”.(26) Under rubriken ”Restriktiva åtgärder” hänvisas i artikel 215.1 FEUF till rådets befogenhet att på gemensamt förslag av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och kommissionen besluta om de åtgärder som krävs för att helt eller delvis avbryta eller begränsa de ekonomiska och finansiella förbindelserna med ett eller flera tredjeländer. I artikel 215.1 FEUF anges vidare att ett sådant beslut ska antas i enlighet med de särskilda bestämmelserna om Gusp, särskilt de som anges i avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget.(27)

54 Det ska erinras om att de åtgärder som vidtas i enlighet med artikel 215.1 FEUF vanligen hänvisas till som ”sektorsvisa” restriktiva åtgärder, även om detta begreppet inte används i själva denna bestämmelse. Dessa åtgärder riktas mot ekonomisk verksamhet som är strategisk för det land som de tillämpas på, i syfte att utöva största möjliga press på dess regering och åstadkomma en förändring av dess politik eller beteende.(28) Med avseende på Ryska federationens åtgärder som har destabiliserat situationen i Ukraina och de ryska väpnade styrkornas efterföljande aggression mot detta land har Europeiska unionen antagit 21 åtgärdspaket(29) som inbegriper en lång rad sektorsvisa restriktioner,(30) varav majoriteten fastställs i förordning nr 833/2014,(31) i dess ändrade lydelse.

55 Sektorsvisa restriktiva åtgärder bör skiljas från ”individuella” restriktiva åtgärder, som är åtgärder som specifikt riktas mot fysiska eller juridiska personer, grupper eller icke-statliga enheter i stället för att fastställa begränsningar för ekonomisk verksamhet och sektorer på ett generellt sätt.(32) Eftersom de grundar sig på artikel 215.2 FEUF kräver antagandet av dem också att rådet först har fattat ett beslut i enlighet med avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget.(33) Individuella restriktiva åtgärder består vanligen av frysning av tillgångar, förbud mot att resa in i Europeiska unionen och begränsningar av rörligheten för berörda personer eller enheter inom unionens territorium. Denna typ av åtgärder illustreras särskilt av de åtgärder som har antagits som svar på Ryska federationens militära aggression mot Ukraina, såsom det anges i förordning (EU) nr 269/2014.(34)

56 I förevarande fall måste frågan huruvida en upphandlande myndighet i enlighet med artikel 5k i förordning nr 833/2014 får betrakta förekomsten av de omständigheter som anges i den artikeln som skäl för uteslutning från ett upphandlingsförfarande, såsom är fallet i det nationella målet, bedömas mot bakgrund av arten av de befogenheter som Europeiska unionen genom fördragen har tilldelats inom området restriktiva åtgärder. I sista hand är svaret på denna fråga beroende av huruvida antagandet av artikel 5k i förordning nr 833/2014 utgör hinder för att ett liknande förbud fastställs på nationell nivå, antingen eftersom Europeiska unionen ska anses ha exklusiva befogenheter inom detta område eller eftersom befogenheterna ska anses vara delade och förordning nr 833/2014 har företräde framför eventuella åtgärder från medlemsstaternas sida.

57 Det är välkänt att Europeiska unionens befogenheter styrs av principen om tilldelade befogenheter som stadfästs i artikel 5.1 FEU och som mer konkret definieras i artikel 5.2 FEU. Enligt denna princip ska Europeiska unionen endast handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i fördragen för att nå de mål som fastställs där. Varje befogenhet som inte har tilldelats Europeiska unionen i fördragen ska tillhöra medlemsstaterna.(35)

58 Unionens befogenhetskategorier och befogenhetsområden anges uttryckligen i första delen avdelning 1 i EUF-fördraget. Av artikel 2.1 FEUF framgår särskilt att Europeiska unionens exklusiva befogenheter är sådana där medlemsstaterna inte har några samtidiga befogenheter, eftersom det anses att medlemsstaterna helt och hållet har överfört dessa befogenheter till Europeiska unionen.(36) De täcker de områden som särskilt förtecknas i artikel 3.1 FEUF, vilka till exempel omfattar den gemensamma handelspolitiken. Enligt artikel 3.2 FEUF har Europeiska unionen också exklusiv befogenhet att ingå ett internationellt avtal, om ingåendet av avtalet är nödvändigt bland annat för att unionen ska kunna utöva sin befogenhet internt.

59 Delade befogenheter är däremot sådana där fördragen ger Europeiska unionen en befogenhet som inte avser de områden som anges i artikel 3 FEUF – det vill säga de områden där Europeiska unionen har exklusiv befogenhet – eller i artikel 6 FEUF – det vill säga de områden där Europeiska unionen har stödjande, samordnande och kompletterande befogenheter.(37) I artikel 2.2 FEUF anges att när fördragen tilldelar Europeiska unionen en befogenhet som ska delas med medlemsstaterna på ett visst område, får både unionen och medlemsstaterna lagstifta och anta rättsligt bindande akter på detta område. Medlemsstaterna får emellertid utöva sin befogenhet endast i den mån som Europeiska unionen inte redan har utövat sin befogenhet. Detta innebär att en delad befogenhet kan bli exklusiv genom en unionsåtgärds företräde.(38)

60 Som det anges i punkt 53 ovan avseende såväl sektorsvisa som individuella restriktiva åtgärder regleras de i den del av EUF-fördraget som rör Europeiska unionens yttre åtgärder. För att de ska kunna antas måste de emellertid föregås av ett beslut på Gusp-området, vilket särskilt följer av artikel 29 FEU. I domen i målet parlamentet/rådet, som det hänvisas till ovan, betraktade domstolen denna dubbla normativa källa till restriktiva åtgärder, som härrör från både EU-fördraget och EUF-fördraget, som den ”länk”(39) som uttryckligen föreskrivs i Lissabonfördraget i syfte att knyta den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken till unionens allmänna yttre åtgärder av ekonomisk art som vidtas mot tredjeländer eller fysiska eller juridiska personer eller icke-statliga enheter.(40)

61 I förevarande mål ska det erinras om att det i artikel 2.4 FEUF anges att Europeiska unionen måste ha ”befogenhet att … fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik”. Detta är inte ett område vilket som sådant ingår i förteckningen i artikel 3 FEUF och definitivt inte i förteckningen i artikel 6 FEUF. Denna politik kan följaktligen inte kategoriseras som Europeiska unionens exklusiva befogenhet eller som en samordnande eller stödjande befogenhet. Det skulle dessutom kunna hävdas att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte heller kan klassificeras som en delad befogenhet,(41) eftersom Europeiska unionen, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 2.2 FEUF inte kan ”lagstifta” om denna politik.(42) Av detta följer att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har specifika särdrag som gör det svårt att inordna den under någon av unionens vanliga befogenhetstyper.

62 Hur som helst ska det erinras om att enligt artikel 24.1 FEU ska Europeiska unionens befogenhet i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ”omfatta alla utrikespolitiska områden”.(43) Denna vida definition av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens materiella tillämpningsområde gör det enligt min mening omöjligt att försöka samla alla potentiella åtgärder eller beslut inom området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt de åtgärder som vidtas för dess genomförande i enlighet med EUF-fördraget under en enda av unionens kompetenskategorier. Omvänt är fastställandet av huruvida ett beslut som har antagits inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken utgör hinder för en medlemsstats eventuella åtgärder – antingen eftersom det skulle kunna betraktas som en åtgärd som uteslutande ska vidtas av unionen eller som en delad befogenhet där unionen har företräde – beroende av det konkreta område som berörs av åtgärden i fråga.(44)

63 Detta är särskilt tydligt när det gäller de sektorsvisa restriktiva åtgärder som har antagits enligt artikel 215.1 FEUF, vilka utgör ett av de områden som omfattas av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och vilka, som det angetts ovan, kan omfatta en rad vitt skilda åtgärder avsedda att utöva största möjliga press på ett tredjelands regering och åstadkomma en förändring av dess politik eller beteende.(45) Förutom det förbud som föreskrivs i artikel 5k i förordning nr 833/2014, vilket är relevant i förevarande mål, innehåller denna förordning exempelvis också åtgärder av en helt annan art i syfte att utöva press på Ryska federationen på grund av dess agerande som undergräver Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende,(46) inbegripet exportkontroll,(47) importförbud,(48) finansiella förbud och investeringsförbud(49) samt begränsningar av tjänster.(50) I detta sammanhang anser jag att ett övergripande angreppssätt är otillräckligt för att fastställa den specifika typ av befogenhet som utövas av Europeiska unionen när den antar sektorsvisa restriktiva åtgärder enligt artikel 215.1 FEUF. I stället behöver det göras en specifik bedömning mot bakgrund av det befogenhetsområde som den aktuella sektorsvisa restriktiva åtgärden i fråga omfattas av.

64 Som det framgår av punkterna 42 och 43 ovan är offentlig upphandling ett område där Europeiska unionen och medlemsstaterna har delade befogenheter. Offentlig upphandling är ett fundamentalt instrument när det gäller att förverkliga en välfungerande inre marknad i unionen, vilket enligt artikel 4.2 FEUF är ett av de ”huvudområden” där Europeiska unionen och medlemsstaterna har delade befogenheter. Eftersom artikel 5k i förordning nr 833/2014 är en restriktiv åtgärd som har antagits av rådet och som rör detta område, måste den anses vara ett uttryck för en delad befogenhet mellan Europeiska unionen och medlemsstaterna.

65 Om artikel 5k i förordning nr 833/2014 är ett uttryck för en delad befogenhet, är frågan i detta skede huruvida denna bestämmelse kan ha företräde framför eventuella åtgärder som vidtas av medlemsstaterna och som består i att införa ett liknande förbud som det som anges i nämnda artikel.

66 I mitt förslag till avgörande i de förenade målen SG och JA (C‑706/25 och C-707/25, EU:C:2026:474) påpekade jag de tre omständigheter under vilka doktrinen anser att företräde kan förekomma.(51) Dessa omständigheter är nämligen i) när unionen har genomfört en uttömmande harmonisering av ett visst område, varigenom medlemsstaterna fråntas sin befogenhet att lagstifta (spärrverkan eller field pre-emption), ii) när den nationella rätten undergräver den korrekta funktionen eller hindrar uppnåendet av de mål som eftersträvas av unionslagstiftningen (obstacle pre-emption) eller iii) när den nationella rätten strider mot en unionsrättslig bestämmelse (rule pre-emption).

67 I förevarande mål finns inget tillräckligt övertygande argument för att någon av dessa omständigheter där företräde kan förekomma föreligger med avseende på artikel 5k i förordning nr 833/2014.

68 För det första är det klart att rådet genom att begränsa förbudet i artikel 5k i förordning nr 833/2014 till förfaranden som omfattas av unionens direktiv om offentlig upphandling – inbegripet direktiv 2014/24 – inte genomförde en fullständig harmonisering inom detta område. Enligt den uttryckliga lydelsen i artikel 5k i förordning nr 833/2014 omfattas inte nationella åtgärder som avser offentliga kontrakt med ett uppskattat värde under tröskelvärdena i dessa direktiv av denna bestämmelses tillämpningsområde. För det andra är det också klart att ett förbud som fastställs av en nationell upphandlande myndighet avseende upphandlingsförfaranden, i vilket det allmänt hänvisas till artikel 5k i förordning nr 833/2014 och vilket återger denna bestämmelses fulla lydelse, såsom det förbud som avses i det nationella målet, inte kan anses hindra uppnåendet av målet med unionens restriktiva åtgärder, särskilt målen för de åtgärder som har vidtagits mot Ryska federationen med anledning av dess aggression mot Ukraina. Tvärtom måste det anses att båda förbuden eftersträvar samma mål. För det tredje har förbudet i unionsrätten och förbudet på nationell nivå samma räckvidd, och det kan därför inte anses föreligga någon motstridighet mellan unionsrätten och nationell rätt.

69 Av detta följer att artikel 5k i förordning nr 833/2014 inte bör anses ha företräde framför åtgärder på nationell nivå som förbjuder att ryska medborgare eller fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade i Ryssland deltar i upphandlingsförfaranden som inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/24. Medlemsstaterna bör i stället fritt kunna anta ett liknande förbud inom ramen för sin befogenhet med avseende på upphandlingsförfaranden, naturligtvis förutsatt att ingen del av förbudet kan hindra målen med unionens restriktiva åtgärder.

70 Mot detta skulle det kunna argumenteras, för det första, att ett förbud av det slag som fastställs i artikel 5k i förordning nr 833/2014 bör fastställas på förhand i den nationella lagstiftningen om upphandlingsförfaranden och inte av upphandlande myndigheter som en del av deras administrativa praxis. Även om detta kunde vara önskvärt för att uppnå en konsekvent och enhetlig tillämpning av ett skäl för uteslutning i en given medlemsstat, är detta en fråga som inte omfattas av unionsrätten, såsom det diskuterades under förhandlingen vid domstolen. I den mån denna praxis förekommer i samband med upphandlingsförfaranden som faller inom medlemsstaternas befogenhet, är en eventuell bristande konsekvens eller enhetlighet mellan de upphandlande myndigheterna i den medlemsstaten en fråga som ska lösas i nationell rätt.

71 Vid förhandlingen i förevarande mål anfördes också, för det andra, att kommissionen har slagit fast att medlemsstaterna inte bör tillåtas att anta ytterligare listor med avseende på individuella restriktiva åtgärder förutom de som har antagits av Europeiska unionen.(52) Kommissionens ståndpunkt kan emellertid enkelt förklaras med den omständigheten att individuella restriktiva åtgärder främst innebär frysning av de berörda fysiska eller juridiska personernas tillgångar, vilket, som kommissionen har påpekat, har en särskild inverkan på rörligheten för kapital och betalningar. Genom individuella restriktiva åtgärder införs också begränsningar av möjligheterna att resa in i Europeiska unionen, som har en enda yttre gräns, samt av den fria rörligheten inom unionen, där de inre gränserna har avskaffats. Om medlemsstaterna förbehållslöst tilläts att anta sina egna listor, skulle detta hindra en enhetlig tillämpning av EUF-fördragets bestämmelser om inresa och fri rörlighet. Bortsett från att detta inte är föremålet för den hänskjutande domstolens fråga, är en skillnad i angreppssätt enligt min mening motiverad vad gäller individuella restriktiva åtgärder och den sektorsvisa restriktiva åtgärd som föreskrivs i artikel 5k i förordning nr 833/2014 på grund av deras fullständigt olika rättsliga karaktär.(53)

72 Även om det i skäl 10 i förordning 2022/576 anges att de åtgärder som införs genom förordning nr 833/2014, inbegripet artikel 5k, omfattas av tillämpningsområdet av fördraget och att det därför är nödvändigt med lagstiftningsåtgärder på unionsnivå, ” särskilt för att säkerställa att åtgärderna tillämpas på ett enhetligt sätt i alla medlemsstater”, är detta, för det tredje, ett uttryck av rådets bedömning av förenligheten med subsidiaritetsprincipen när ett förbud antas avseende de upphandlingsförfaranden som omfattas av unionens befogenhet. Detta uttalande påverkar emellertid inte huruvida medlemsstaterna kan fastställa ett liknande förbud för upphandlingsförfaranden som omfattas av deras befogenhet.

73 Mot bakgrund av det som anförts ovan beträffande den tredje frågan anser jag att artikel 5k i förordning nr 833/2014 ska tolkas så, att den inte i sig utgör hinder för att det däri föreskrivna förbudet tillämpas av en upphandlande myndighet som ett självständigt beslut i enlighet med nationell rätt. Detta inbegriper en nationell praxis som innebär att den upphandlande myndigheten kräver att en anbudsgivare ska lämna en förklaring om att denne inte omfattas av någon av de omständigheter som anges i den artikeln, förutsatt att ingen del av förbudet kan hindra målen med unionens restriktiva åtgärder, vilket det ankommer på den nationella domstolen att avgöra.

Den andra frågan

74 Efter att ha konstaterat att artikel 5k i förordning nr 833/2014 inte utgör hinder för att en upphandlande myndighet genomför ett liknande förbud som det som anges i den bestämmelsen i ett upphandlingsförfarande som inte omfattas av direktiv 2014/24, ska det nu undersökas om detta likväl kan strida mot de principer som enligt unionsrätten ska iakttas i de upphandlingsförfaranden som omfattas av medlemsstaternas befogenhet. Detta är föremålet för den hänskjutande domstolens andra fråga.

75 Som jag har angett i min bedömning av den första och den tredje frågan behåller medlemsstaterna som en allmän regel sin befogenhet att reglera de offentliga upphandlingar som inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/24. Vid tilldelning av kontrakt som till följd av sitt värde inte omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv ska emellertid, enligt domstolens fasta praxis, de grundläggande reglerna och principerna i EUF-fördraget, särskilt likabehandlingsprincipen och principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet, samt den därav följande skyldigheten att lämna insyn, ändå tillämpas i den mån upphandlingen är av ett bestämt gränsöverskridande intresse.(54)

76 Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan delvis för att få klarhet i huruvida principen om fri konkurrens och förbudet mot otillbörlig begränsning av deltagare, vilka anges i artikel 2.2 ZOP, är förenliga med att en upphandlande myndighet inför ett förbud liknande det som anges i artikel 5k i förordning nr 833/2014. Denna del av frågan kan emellertid inte tas upp till prövning, eftersom det av EU-domstolens fasta praxis följer att EU-domstolen inte är behörig att tolka nationell rätt och att det ankommer på den nationella domstolen att ensam fastställa det exakta tillämpningsområdet för medlemsstatens lagstiftning.(55)

77 Vad gäller det gränsöverskridande intresset av det offentliga kontrakt som avses i det nationella målet måste det konstateras att begäran om förhandsavgörande inte innehåller någon information i detta avseende. Domstolen har i varje händelse upprepade gånger konstaterat att det gränsöverskridande intresset måste bedömas mot bakgrund av objektiva kriterier, inbegripet bland annat det betydande värdet av det aktuella kontraktet i kombination med den plats som tjänsten ska utföras på eller kontraktets tekniska aspekter och särskilda egenskaper hos de aktuella produkterna.(56) I förevarande mål ankommer det på den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida det aktuella kontraktet föranleder en sådan bedömning, innan någon ytterligare bedömning görs.(57)

78 Om det skulle fastställas att det offentliga kontrakt som avses i det nationella målet har bestämda gränsöverskridande verkningar, ska det först och främst påpekas att som kommissionen har angett har det skäl för uteslutning som införts av den upphandlande myndigheten och som avses i det nationella målet en liknande lydelse som förbudet i artikel 5k i förordning nr 833/2014. Enligt skäl 4 i förordning 2022/576, genom vilken denna bestämmelse – såsom jag redan har angett – infördes i förordning nr 833/2014, syftar förbudet till att förhindra att offentliga upphandlingskontrakt tilldelas ryska medborgare eller enheter eller organ som är etablerade i Ryssland. Detta faller under det övergripande syftet att effektivt skada Ryska federationens ekonomiska resurser som gör det möjligt för landet att fortsätta sin militära aggression mot Ukraina.(58)

79 Av ovanstående påpekande kan man sluta sig till att när det gäller offentliga kontrakt som regleras av unionens direktiv om offentlig upphandling, inbegripet direktiv 2014/24, är målet med artikel 5k i förordning nr 833/2014 enligt rådet sådant att det motiverar en begränsning av de grundläggande principer i EUF-fördraget som i allmänhet är tillämpliga på de upphandlingsförfaranden som omfattas av unionens befogenhet. Det är därför svårt att hävda att ett förbud med liknande lydelse som anges av en nationell upphandlande myndighet i ett upphandlingsförfarande som omfattas av en medlemsstats befogenhet, vilket i huvudsak har samma mål som artikel 5k i förordning nr 833/2014, skulle kunna leda till ett åsidosättande av dessa principer.

80 Vad för det första gäller principen om icke-diskriminering följer det av domstolens praxis att deltagandet av ekonomiska aktörer från tredjeländer i upphandlingsförfaranden beror på huruvida ett internationellt avtal med Europeiska unionen garanterar lika och ömsesidigt tillträde till sådana förfaranden. Detta innebär att om ett tredjeland inte har ingått ett sådant avtal med Europeiska unionen, kan ekonomiska aktörer från detta tredjeland inte behandlas lika i förhållande till ekonomiska aktörer från medlemsstaterna.(59) Vad gäller förevarande mål är det viktigt att notera att Ryska federationen inte är part i Världshandelsorganisationens avtal om offentlig upphandling (WTO-avtalet), som det hänvisas till i artikel 25 i direktiv 2014/24. I detta sammanhang kan ryska ekonomiska aktörer inte göra gällande att de ska behandlas på samma sätt som aktörer från unionens medlemsstater.

81 En upphandlande myndighet såsom den som avses i det nationella målet bryter därför inte mot principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet med avseende på ryska medborgare eller fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ etablerade i Ryssland genom att som skäl för uteslutning anta en bestämmelse som är formulerad på liknande sätt som artikel 5k.1 a i förordning nr 833/2014.

82 En liknande slutsats bör dras med avseende på personer, enheter och organ som är etablerade i Europeiska unionen, men som har kopplingar till fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ etablerade i Ryssland. I detta fall beror det förvisso inte på den omständigheten att Ryska federationen inte är part i WTO-avtalet, utan i stället på att artikel 5k.1 b och c i förordning nr 833/2014 utsträcker det däri angivna förbudet till juridiska personer, enheter eller organ som i huvudsak kontrolleras från det landet. Som det anges i punkt 37 ovan följer det av domstolens praxis att dessa bestämmelser är en restkategori av förbud som syftar till att förhindra att artikel 5k.1 i förordning nr 833/2014 kringgås och således förlorar sin ändamålsenliga verkan.(60)

83 Vad för det andra gäller principen om likabehandling har domstolen konstaterat att avsikten med denna princip är att ge alla anbudsgivare samma möjligheter när de lämnar in sina anbud.(61) Vidare medför den en skyldighet att lämna insyn, som gör det möjligt för den upphandlande myndigheten att kontrollera att denna princip har iakttagits. Denna skyldighet syftar till att garantera varje potentiell anbudsgivare att upphandlingen kringgärdas av sådan offentlighet att tjänstemarknaden är öppen för konkurrens och att det går att kontrollera om upphandlingsförfarandena är opartiska.(62) I förevarande mål är detta inte en tvistefråga, eftersom de omständigheter som anges i artikel 5k i förordning nr 833/2014 uttryckligen och otvetydigt angavs som skäl för uteslutning i villkoren för deltagande i det upphandlingsförfarande som avses i det nationella målet, såsom det framgår av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande.

84 Av det ovan anförda följer att praxis från en upphandlande myndighet i en medlemsstat enligt vilken den tillämpar ett liknande förbud som det som anges i artikel 5k i förordning nr 833/2014 inte strider mot de principer som enligt unionsrätten måste iakttas i upphandlingsförfaranden som inte regleras av direktiv 2014/24, men som ändå har ett bestämt gränsöverskridande intresse, det vill säga principerna om likabehandling och icke-diskriminering samt den därav följande skyldigheten att lämna insyn.

85 För det fall att domstolen inte skulle instämma i den bedömning som gjorts i föregående punkter eller min bedömning av den tredje frågan vill jag ändå anmoda den att för fullständighetens skull undersöka huruvida artikel 10 i förordning nr 833/2014 är relevant för avgörandet av det nationella målet. Ingen av tolkningsfrågorna avser denna bestämmelse. Eftersom det nationella målet emellertid involverar en administrativ sanktionsavgift som har ålagts en enskild som anses ha gjort sig skyldig till att felaktigt ha tillämpat artikel 5k i förordning nr 833/2014 på ett upphandlingsförfarande som inte omfattas av direktiv 2014/24, vore det användbart att ge den hänskjutande domstolen vägledning om den ”ansvarsfriskrivningsklausul” som fastställs i artikel 10 i denna förordning.(63)

86 Som det nämns i inledningen till det här förslaget till avgörande friskriver artikel 10 i förordning nr 833/2014 aktörer i unionen, inbegripet offentliga organ, från ansvar, om de inte kände till och inte hade någon rimlig anledning att misstänka att deras handlingar stred mot bestämmelserna i förordning nr 833/2014.

87 Enligt min bedömning av den första tolkningsfrågan är artikel 5k i förordning nr 833/2014 inte tillämplig på kontrakt med ett uppskattat värde under det tröskelvärde som anges i direktiv 2014/24, även om den upphandlande myndigheten enligt nationell rätt måste tillämpa bestämmelserna i direktivet. När en upphandlande myndighet genomför ett sådant förbud som det som anges i artikel 5k i förordning nr 833/2014 i ett upphandlingsförfarande som inte omfattas av direktiv 2014/24, agerar den inom ramen för nationell rätt och inte inom ramen för unionsrätten.(64)

88 Det skulle kunna hävdas att artikel 10 i förordning nr 833/2014 inte kan tillämpas för att friskriva en sådan person som den i det nationella målet från ansvar, eftersom denna persons agerande under inga omständigheter omfattas av förordning nr 833/2014. Detta argument kan emellertid inte godtas. Den upphandlande myndigheten gjorde nämligen en felaktig bedömning av tillämpningsområdet för 5k i förordning nr 833/2014, vilket innebär att myndighetens ansvar bör bedömas mot bakgrund av artikel 10 i förordning nr 833/2014. Detta är än mer uppenbart i förevarande mål, där bristen på klarhet vad gäller räckvidden av det förbud som anges i artikel 5k i förordning nr 833/2014 har gett upphov till en begäran om förhandsavgörande som sist och slutligen kommer att ge upphov till ett avgörande av domstolens stora avdelning.

89 Av detta följer att i ett fall där det finns rimligt tvivel om tillämpningsområdet för en bestämmelse i förordning nr 833/2014 och där den relevanta upphandlande myndigheten i grund och botten kan styrka att den har handlat i god tro, ska denna myndighet enligt artikel 10 i förordning nr 833/2014 friskrivas från ansvar för att felaktigt ha infört ett förbud liknande det som anges i artikel 5k i denna förordning i ett upphandlingsförfarande där denna bestämmelse inte var tillämpligt.

90 Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag, beträffande den andra frågan, att principerna om likabehandling och icke-diskriminering och den därav följande skyldigheten att lämna insyn ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att det förbud som anges i artikel 5k i förordning nr 833/2014 tillämpas av en upphandlande myndighet som ett självständigt beslut i enlighet med nationell rätt, nämligen i samband med ett offentligt kontrakt som inte omfattas av direktiv 2014/24, men som har ett bestämt gränsöverskridande intresse, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra. I ett fall där det finns rimliga tvivel om tillämpningsområdet för en bestämmelse i förordning nr 833/2014 och där den relevanta upphandlande myndigheten kan styrka att den har handlat i god tro fritar artikel 10 i förordning nr 833/2014 under alla omständigheter denna myndighet från ansvar för att felaktigt ha ålagt ett förbud liknande det som anges i artikel 5k i denna förordning i ett upphandlingsförfarande där denna bestämmelse inte var tillämplig. Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma dessa omständigheter.

V. Förslag till avgörande

91 Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som har ställts av Administrativen sad – Silistra (Förvaltningsdomstolen i Silistra, Bulgarien) på följande sätt:

1. Artikel 5k i rådets förordning (EU) nr 833/2014 av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina, i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) 2022/576 av den 8 april 2022,

ska tolkas så, att förbudet mot att tilldela offentliga kontrakt som omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG, i dess lydelse enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/1952 av den 10 november 2021, till ryska medborgare eller fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade i eller kontrolleras från Ryssland är inte tillämpligt på kontrakt med ett uppskattat värde under det tröskelvärde som fastställs i detta direktiv, även om den upphandlande myndigheten enligt nationell rätt måste tillämpa bestämmelserna i direktivet.

2. Artikel 5k i förordning nr 833/2014, i dess lydelse enligt förordning 2022/576,

ska tolkas så, att den inte i sig utgör hinder för att det däri föreskrivna förbudet tillämpas av en upphandlande myndighet som ett självständigt beslut i enlighet med nationell rätt. Detta inbegriper en nationell praxis som innebär att den upphandlande myndigheten kräver att en anbudsgivare ska lämna en förklaring om att denne inte omfattas av någon av de omständigheter som anges i den artikeln, förutsatt att ingen del av förbudet kan hindra målen med unionens restriktiva åtgärder, vilket det ankommer på den nationella domstolen att avgöra.

3. Principerna om likabehandling och icke-diskriminering och den därav följande skyldigheten att lämna insyn

ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att det förbud som anges i artikel 5k i förordning nr 833/2014, i dess lydelse enligt förordning 2022/576, tillämpas av en upphandlande myndighet som ett självständigt beslut i enlighet med nationell rätt, nämligen i samband med ett offentligt kontrakt som inte omfattas av direktiv 2014/24, i dess lydelse enligt delegerad förordning 2021/1952, men som har ett visst gränsöverskridande intresse, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra. I ett fall där det finns rimliga tvivel om tillämpningsområdet för en bestämmelse i förordning nr 833/2014, i ändrad lydelse, och där den relevanta upphandlande myndigheten kan styrka att den har handlat i god tro fritar artikel 10 i förordning nr 833/2014 under alla omständigheter denna myndighet från ansvar för att felaktigt ha ålagt ett förbud liknande det som anges i artikel 5k i denna förordning i ett upphandlingsförfarande där denna bestämmelse inte var tillämplig. Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma dessa omständigheter.

1 Originalspråk: engelska.

2 (EUT L 229, 2014, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) 2022/576 av den 8 april 2022 (EUT L 111, 2022, s. 1) (nedan kallad förordning nr 833/2014).

3 Se även artikel 1.25 i rådets förordning (EU) 2025/395 av den 24 februari 2025 (EUT L, 2025/395), genom vilken artikel 5k i förordning nr 833/2014 delvis har ändrats. Denna ändring är emellertid inte tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) på omständigheterna i förevarande mål.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 2014, s. 65). Den lydelse av direktiv 2014/24 som är relevant med avseende på omständigheterna i förevarande mål är lydelsen enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/1952 av den 10 november 2021 (EUT L 398, 2021, s. 23) (nedan kallat direktiv 2014/24).

5 Se artikel 5k.1 a–c i förordning nr 833/2014. I det här förslaget till avgörande hänvisas till de omständigheter som anges i leden b och c i den bestämmelsen som ”juridiska personer, enheter eller organ som kontrolleras från Ryssland” eller en liknande formulering, om inte en mer precis angivelse är nödvändig. Denna bestämmelses lydelse återges i punkt 10 nedan.

6 För att underlätta läsningen ska begreppet ”upphandlingsförfarande” i det här förslaget till avgörande förstås så, att det avser ett ”offentligt upphandlingsförfarande”.

7 Se dom av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236), dom av den 5 september 2024, Jemerak (C‑109/23, EU:C:2024:681), dom av den 30 april 2025, Generalstaatsanwaltschaft Frankfurt am Main (Export av kontanta medel till Ryssland) (C‑246/24, EU:C:2025:295), och dom av den 5 februari 2026, Hauptzollamt Düsseldorf (Fordon med ursprung i Ryssland) (C‑619/24, EU:C:2026:73).

8 Dom av den 12 februari 2026, Opera Laboratori Fiorentini (C‑313/24, nedan kallad domen i målet Opera Laboratori Fiorentini, EU:C:2026:91).

9 Ibidem, punkterna 51–56.

10 Rådets beslut 2014/512/GUSP av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 229, 2014, s. 13).

11 Rådets beslut (Gusp) 2022/578 av den 8 april 2022 om ändring av beslut 2014/512 om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 111, 2022, s. 70).

12 DV nr 13 av den 16 februari 2016, s, 2 (nedan kallad ZOP).

13 Se punkt 3 i tilläggsbestämmelserna till ZOP.

14 Nedan kallat beslutet i målet Agentsia za darzhavna finansova inspektsia.

15 Som det anges i fotnot 3 ovan har artikel 5k.1 c i förordning nr 833/2014 ändrats genom artikel 1.25 i förordning 2025/395 så, att den har följande lydelse: ”c) fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som agerar för, eller på uppdrag av, fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som avses i led a eller b i denna punkt”.

16 Se domen i målet Opera Laboratori Fiorentini, punkterna 33 och 36.

17 Tröskelvärdena revideras vartannat år i enlighet med artikel 6 i direktiv 2014/24.

18 Beslutet antogs enligt artikel 99 i EU-domstolens rättegångsregler, där det bland annat föreskrivs att om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande inte lämnar utrymme för rimligt tvivel får domstolen, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat.

19 Beslutet i målet Agentsia za darzhavna finansova inspektsia, punkterna 29 och 30.

20 Se hänvisningen till artikel 114 FEUF i ingressen till direktiv 2014/24 och skäl 1 i direktivet.

21 Se Nowicki, P., ”Article 4: Threshold amounts”, i Caranta, R. och Sánchez-Graells, A. (red.), European Public Procurement – Commentary on Directive 2014/24/EU, Edward Elgar Publishing, 2021, s. 43–44.

22 Se punkterna 7 och 33 i det dokumentet, som finns på https://finance.ec.europa.eu/system/files/2024-01/faqs-sanctions-russia-public-procurement_en.pdf.

23 Se mitt förslag till avgörande i målet Jemerak (C‑109/23, EU:C:2024:307, punkt 69).

24 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2005, ECB/Tyskland (C‑220/03, EU:C:2005:748, punkt 31).

25 Domen i målet Opera Laboratori Fiorentini, punkterna 46 och 47.

26 Se dom av den 19 juli 2012, parlamentet/rådet (C‑130/10, nedan kallad domen i målet parlamentet/rådet, EU:C:2012:472, punkterna 56 och 57).

27 Se särskilt artikel 29 FEU, som innehåller den rättsliga grund på vilken rådet kan anta beslut som anger unionens inställning till en särskild fråga av geografisk eller tematisk karaktär.

28 Se dom av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 123), och dom av den 25 juni 2020, VTB Bank/rådet (C‑729/18 P, EU:C:2020:499, punkt 59).

29 För en översikt av de paket med restriktiva åtgärder som Europeiska unionen har antagit sedan Ryska federationen inledde sina militära åtgärder mot Ukraina, se Europeiska unionens råd, Tidslinje – sanktionspaket mot Ryssland sedan februari 2022, som finns på: https://www.consilium.europa.eu/sv/policies/sanctions-against-russia/timeline-packages-sanctions-since-february-2022/.

30 För en uttömmande lista över de ekonomiska restriktiva åtgärder som berörs av förordning nr 833/2014, se EU:s restriktioner mot bakgrund av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, som finns på: https://eur-lex.europa.eu/SV/legal-content/summary/eu-restrictive-measures-in-view-of-russia-s-invasion-of-ukraine.html.

31 Även om förordning nr 833/2014 utgör det huvudsakliga rättsliga instrumentet för genomförande av Europeiska unionens sektorsvisa restriktiva åtgärder mot Ryska federationen, omfattar den inte unionens samtliga ordningar med restriktiva åtgärder mot Ryska federationen. Se, bland annat, rådets förordning (EU) 2024/1485 av den 27 maj 2024 om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Ryssland (EUT L, 2024/1485) och rådets förordning (EU) 2024/2642 av den 8 oktober 2024 om restriktiva åtgärder med anledning av Rysslands destabiliserande verksamhet (EUT L, 2024/2642).

32 Trots väsentliga skillnader antas både sektorsvisa och individuella restriktiva åtgärder ofta som en del av ett gemensamt svar från Europeiska unionen på en given situation. Se särskilt skäl 10 i rådets beslut (Gusp) 2022/329 av den 25 februari 2022 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 50, 2022, s. 1) där det anges att Europeiska unionens svar på ”Ryska federationens väpnade styrkors oprovocerade invasion av Ukraina … inkludera[r] restriktiva åtgärder som riktas både mot hela sektorer och mot enskilda personer”.

33 Se domen i målet parlamentet/rådet, punkterna 47, 57 och 58. Se även fotnot 27 ovan.

34 Rådets förordning av den 17 mars 2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 6).

35 Se även artikel 4.1 FEU.

36 Enligt denna bestämmelse får medlemsstaterna lagstifta och anta rättsligt bindande akter endast efter bemyndigande från Europeiska unionen eller för att genomföra unionens akter.

37 Se artikel 2.5 FEUF, där det hänvisas till icke-harmoniserande befogenheter genom vilka Europeiska unionen får uppmuntra, underlätta eller komplettera medlemsstaternas åtgärder inom vissa politikområden samtidigt som medlemsstaterna behåller den primära lagstiftningsbefogenheten.

38 Andra kategorier av delade befogenheter anses i EUF-fördraget uttryckligen inte ha företräde. Se, vad gäller Europeiska unionens yttre åtgärder, artikel 4.4 FEUF, enligt vilken företräde är uteslutet inom området humanitärt bistånd och utvecklingssamarbete.

39 Domen i målet parlamentet/rådet, punkt 59.

40 Se även De Baere, G., ”From ’Don’t Mention the Titanium Dioxide Judgment’ to ’I Mentioned it Once, But I Think I Got Away with it All Right’: Reflections on the Choice of Legal Basis in EU External Relations after the Legal Basis for Restrictive Measures Judgment”, The Cambridge yearbook of European legal studies, volym 15, 2013, s. 554.

41 Se Cremona, M., ”The position of CFSP/CSDP in the EU’s constitutional architecture”, i Blockmans, S. och Koutrakos, P. (red.), ”Research Handbook on the EU’s Common Foreign and Security Policy”, Edward Elgar Publishing, 2018, s. 6, och Ramopoulos, T., ”Article 24 TEU”, i Kellerbauer, M. et al. (red.), The EU Treaties and the Charter of Fundamental Rights: a commentary, Oxford, 2019, s. 214.

42 Se artiklarna 24.1 och 31.1 FEU.

43 Min kursivering.

44 Se Lenaerts, K., Van Nuffel, P. och Corthaut, T. EU Constitutional Law, Oxford University Press, 2021, s. 337, där det anges att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte består av en lista med befogenheter, utan i stället formulerar mål och instrument i syfte att eftersträva en ”utrikespolitik” jämsides med och tillsammans med unionens övriga yttre åtgärder.

45 Se punkt 54 ovan.

46 Se skäl 2 i förordning nr 833/2014, av vilket det framgår att Europeiska unionen kombinerar olika åtgärder inom fördragets tillämpningsområde för att uppnå detta mål. Se även skälen i det stora antalet senare förordningar om ändring av förordning nr 833/2014, exempelvis skälen 3–9 i förordning 2022/576.

47 Se, bland annat, artiklarna 2, 2a, 2aa, 2b, 3, 3b, 3c, 3f, 3h, 3k, 3ra, 3s, 3t och 4 i förordning nr 833/2014 samt relevanta bilagor.

48 Se, bland annat, artiklarna 3g, 3i, 3m, 3ma, 3o, 3p, 3ra, 3u och 3v i förordning nr 833/2014 samt relevanta bilagor.

49 Se, bland annat, artiklarna 5, 5a, 5aa, 5b, 5e, 5f, 5h, 5i och 5l i förordning nr 833/2014 samt relevanta bilagor.

50 Se, bland annat, artiklarna 3g, 3l, 3m, 3n, 3r, 3rb, 3s, 3t, 3u, 4, 5j, 5m, 5n och 5p i förordning nr 833/2014 samt vissa bestämmelser om transport och tekniskt bistånd.

51 Se, särskilt, punkt 84 i förslaget till avgörande och de källor i doktrinen som det hänvisas till där.

52 Commission opinion of 8.11. 2019 om the compatibility of national asset freezes imposed by Member States with Union law (C(2019) 8007 final, s. 2).

53 Se, emellertid, dom av den 12 mars 2026, EM SYSTEM (C‑84/24, EU:C:2026:181, punkt 74 och följande punkter), där domstolen godtog att medlemsstaterna under vissa omständigheter får frysa tillgångarna för en juridisk person som inte specifikt förtecknas i en unionsförordning om restriktiva åtgärder.

54 Se dom av den 6 oktober 2016, Tecnoedi Costruzioni (C‑318/15, EU:C:2016:747, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

55 Se, bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, Consorci Sanitari del Maresme (C‑203/14, EU:C:2015:664, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

56 Se dom av den 6 oktober 2016, Tecnoedi Costruzioni (C‑318/15, EU:C:2016:747, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

57 Ingen av den hänskjutande domstolens frågor, inbegripet den andra frågan, syftar till att få klarhet i huruvida det offentliga kontrakt som avses i det nationella målet har ett bestämt gränsöverskridande intresse. Den hänskjutande domstolen vill i stället få klarhet i räckvidden av de principer som under alla omständigheter måste iakttas enligt unionsrätten vid upphandlingsförfaranden som inte omfattas av direktiv 2014/24. Jag anser därför att det inte är nödvändigt att bedöma huruvida denna fråga kan tas upp till prövning, inte ens i avsaknad av ytterligare information om det aktuella kontraktets gränsöverskridande verkningar. Se, exempelvis, dom av den 19 april 2018, Oftalma Hospital (C‑65/17, EU:C:2018:263, punkterna 42–46).

58 Se punkt 50 ovan, särskilt hänvisningen till domen i målet Opera Laboratori Fiorentini, punkterna 46 och 47.

59 Se dom av den 13 mars 2025, CRRC Qingdao Sifang m.fl. (C‑266/22, EU:C:2025:178, punkterna 58 och 59). Se även, analogt, dom av den 22 oktober 2024, Kolin Inşaat Turizm Sanayi ve Ticaret (C‑652/22, EU:C:2024:910, punkterna 45 och 55), i vilken domstolen tolkade artikel 43 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG (EUT L 94, 2014, s. 243). Den bestämmelsen har en liknande lydelse som artikel 25 i direktiv 2014/24.

60 Se, särskilt, domen i målet Opera Laboratori Fiorentini, punkterna 56 och 57, där domstolen konstaterade att det måste vidtas en prövning baserad på de faktiska omständigheterna för att avgöra huruvida ett företag faktiskt agerar för eller på uppdrag av en enhet som är etablerad i Ryssland.

61 Se, bland annat, dom av den 6 november 2014, Cartiera dell’Adda (C‑42/13, EU:C:2014:2345, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

62 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2000, Telaustria och Telefonadress (C‑324/98, EU:C:2000:669, punkterna 61 och 62).

63 Se, bland annat, dom av den 14 juni 2007, Medipac – Kazantzidis (C‑6/05, EU:C:2007:337, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

64 Se punkterna 44 och 45 ovan.