Opinion of Advocate General Rantos delivered on 11 June 2026
11 juni 2026
Så kom texten hit
- Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar) — dokumentet hos EUR-Lex
- Texten är hämtad av Ratio Lex den 18 november 2026 ur Publikationsbyråns förråd Cellar (HTML, verk 55a4a63a-6587-11f1-9b18-01aa75ed71a1).
Dokumentets text
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKATEN
ATHANASIOS RANTOS
föredraget den 11 juni 2026(1)
Mål C‑391/25
Land Niedersachsen,
Land Nordrhein-Westfalen
mot
Deutsche Umwelthilfe e.V.,
ytterligare deltagare i rättegången:
Vertreterin des Bundesinteresses beim Bundesverwaltungsgericht
(begäran om förhandsavgörande från Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland))
” Begäran om förhandsavgörande – Miljö – Unionens åtgärder på vattenpolitikens område – Direktiv 2000/60/EG – Grundvatten – Artikel 13 – Förvaltningsplan för avrinningsdistrikt – Artikel 4 – Miljömål – Förlängning av tidsfristen för att uppnå målen – Villkor som föreskrivs i artikel 4.4 b och d – Motiveringsskyldighet – Underlåtenhet att iaktta denna skyldighet – Rättsliga följder ”
Inledning
1 Förevarande begäran om förhandsavgörande från Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) avser tolkningen av artikel 4.4 b och d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område.(2)
2 Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida dessa bestämmelser, i vilka det föreskrivs vissa villkor för när en förlängning av tidsfristen kan beviljas i syfte att stegvis uppnå miljömålen för vattenförekomster, ska tolkas på så sätt att en otillräcklig motivering och förklaring kan medföra att en förlängning av tidsfristen som föreskrivs i en förvaltningsplan för ett avrinningsdistrikt, vilken har antagits med stöd av nämnda direktiv för att genomföra de nödvändiga förbättringarna av statusen i flera grundvattenförekomster inom det avrinningsdistriktet, är ogiltig.
3 Denna fråga har uppkommit i ett mål om överklagande vid Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen). Delstaterna Niedersachsen och Nordrhein-Westfalen (nedan kallade delstaterna) har i det målet överklagat ett avgörande från Oberverwaltungsgericht (Förvaltningsöverdomstolen, Tyskland), genom vilket den domstolen biföll Deutsche Umwelthilfe eV:s talan mot delstaterna med motiveringen att de inte i tillräcklig utsträckning hade redogjort för skälen till förlängningen av tidsfristen för att genomföra de nödvändiga förbättringarna av statusen för flera grundvattenförekomster i den tyska delen av avrinningsdistriktet Ems.
4 Genom förevarande mål ges EU-domstolen för första gången tillfälle att tolka de villkor som anges i artikel 4.4 i direktiv 2000/60 och att klargöra de behöriga nationella myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning när de beslutar att förlänga tidsfristen för att uppnå de miljömål som fastställs i detta direktiv, särskilt målet att förbättra vattenförekomsternas status. Frågan är särskilt känslig mot bakgrund av den belastning som vattenresurserna utsätts för och det stora antal vattenförekomster i Europeiska unionen för vilka tidsfristen har förlängts.(3)
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2000/60
5 Skälen 25, 26 och 30 i direktiv 2000/60 har följande lydelse:
”(25) Gemensamma definitioner av vattenstatusen vad gäller kvalitet och - när detta är motiverat från miljöskyddssynpunkt - kvantitet bör fastställas. Miljömål bör ställas upp för att säkerställa att en god yt- och grundvattenstatus uppnås i hela gemenskapen och att försämring av vattnets status förhindras på gemenskapsnivå.
(26) Medlemsstaterna bör sträva efter att uppnå åtminstone god vattenstatus genom att fastställa och genomföra nödvändiga åtgärder inom integrerade åtgärdsprogram, med beaktande av befintliga gemenskapskrav. Där en god vattenstatus redan föreligger, bör denna upprätthållas. När det gäller grundvatten bör, utöver kraven avseende god vattenstatus, varje betydande och ihållande ökning av koncentrationen av förorenande ämnen identifieras och motverkas.
…
(30) För att säkerställa ett fullständigt och konsekvent genomförande av detta direktiv bör eventuella förlängningar av tidsplanen göras på grundval av lämpliga, klara och tydliga kriterier och motiveras av medlemsstaterna i deras förvaltningsplaner för avrinningsdistrikten.”
6 Artikel 1 i direktivet har rubriken ”Syfte” och lyder som följer:
”Syftet med detta direktiv är att upprätta en ram för skyddet av inlandsytvatten, vatten i övergångszon, kustvatten och grundvatten, för att
a) hindra ytterligare försämringar och skydda och förbättra statusen hos akvatiska ekosystem och, såvitt avser deras vattenbehov, även terrestra ekosystem och våtmarker som är direkt beroende av akvatiska ekosystem,
…
c) eftersträva ökat skydd och förbättring av vattenmiljön bland annat genom särskilda åtgärder för en gradvis minskning av utsläpp och spill av prioriterade ämnen samt genom att utsläpp och spill av prioriterade farliga ämnen upphör eller stegvis elimineras,
d) säkerställa en gradvis minskning av förorening av grundvattnet och förhindra ytterligare förorening, och
…”
7 I artikel 4 i direktivet, som har rubriken ”Miljömål”, anges följande:
”1. Vid genomförande av de åtgärdsprogram som anges i förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikt skall medlemsstaterna
…
b) när det gäller grundvatten
…
ii) skydda, förbättra och återställa alla grundvattenförekomster, säkerställa en balans mellan uttag och grundvattenbildning i syfte att uppnå en god grundvattenstatus senast 15 år efter detta direktivs ikraftträdande, i enlighet med bestämmelserna i bilaga V, om inte annat följer av tillämpningen av de förlängningar som beslutats i enlighet med punkt 4, och av tillämpningen av punkterna 5, 6 och 7 och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 8 i denna artikel och om inte annat följer av tillämpningen av artikel 11.3 j,
…
4. De tidsfrister som fastställs enligt punkt 1 kan förlängas i syfte att stegvis nå målen för vattenförekomster, under förutsättning att ingen ytterligare försämring av en påverkad vattenförekomsts status äger rum, när samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) Medlemsstaterna konstaterar att alla nödvändiga förbättringar av statusen hos vattenförekomsterna inte rimligen kan åstadkommas inom de tidsramar som fastställs i den punkten av åtminstone ett av följande skäl:
i) Omfattningen av de erforderliga förbättringarna kan av tekniska skäl endast åstadkommas stegvis på ett sätt som spränger tidsramarna.
ii) Att slutföra förbättringarna inom tidsramarna skulle bli oproportionerligt kostsamt.
iii) Naturliga förhållanden omöjliggör tillräckligt snabb förbättring av vattenförekomstens status.
b) Förlängningen av tidsfristen, och skälen till detta, anges särskilt och förklaras i den förvaltningsplan för avrinningsdistriktet som krävs enligt artikel 13.
c) Förlängningarna är begränsade till högst två ytterligare uppdateringar av förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet utom i fall där de naturliga förhållandena är sådana att målen inte kan nås inom denna period.
d) En sammanfattning av de åtgärder som krävs enligt artikel 11 och som anses nödvändiga för att progressivt höja vattenförekomsternas status till den nivå som krävs inom den förlängda tidsfristen, anledningarna till varje betydande försening med genomförandet av dessa åtgärder och den förväntade tidtabellen för deras genomförande återges i förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet. En översyn av genomförandet av dessa åtgärder och en sammanfattning av eventuella tilläggsåtgärder skall tas med i uppdaterade versioner av förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet.
…
7. Medlemsstaterna gör sig inte skyldiga till överträdelse av detta direktiv i följande fall:
– om god grundvattenstatus, god ekologisk status eller, i förekommande fall, god ekologisk potential inte uppnås eller försämring av statusen hos en yt- eller grundvattenförekomst inte förebyggs, och detta är en följd av nya modifieringar i en ytvattenförekomsts fysiska karakteristika eller förändringar i nivån hos grundvattenförekomster, eller
– om en försämring från hög status till god status hos en ytvattenförekomst inte förebyggs och detta är en följd av nya hållbara mänskliga utvecklingsverksamheter,
och om samtliga följande villkor är uppfyllda:
…
b) Skälen för ändringarna anges särskilt och förklaras i den förvaltningsplan för avrinningsdistriktet som krävs enligt artikel 13 och målen ses över vart sjätte år.
…”
8 I artikel 11 i direktivet, med rubriken ”Åtgärdsprogram”, föreskrivs följande:
”1. Varje medlemsstat skall för varje avrinningsdistrikt eller för den del av ett internationellt avrinningsdistrikt som ligger på dess territorium se till att ett åtgärdsprogram upprättas … för att uppnå de mål som fastställs enligt artikel 4. Sådana åtgärdsprogram kan hänvisa till åtgärder till följd av lagstiftning som antagits på nationell nivå och som omfattar hela medlemsstatens territorium. En medlemsstat får i förekommande fall anta åtgärder som är tillämpliga på alla avrinningsdistrikt och/eller de delar av internationella avrinningsdistrikt som ligger inom dess territorium.
2. Varje åtgärdsprogram skall inbegripa de ’grundläggande’ åtgärder som anges i punkt 3, samt vid behov ’kompletterande’ åtgärder.
…”
9 I artikel 13 i direktivet, med rubriken ”Förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall se till att det för alla avrinningsdistrikt som i sin helhet finns på dess territorium utarbetas förvaltningsplaner för avrinningsdistrikten.
2. Om ett internationellt avrinningsdistrikt i sin helhet ligger inom gemenskapen, skall medlemsstaterna säkerställa samordning i syfte att utarbeta en enda internationell förvaltningsplan för avrinningsdistriktet. Om en sådan internationell förvaltningsplan inte utarbetas, skall medlemsstaterna utarbeta förvaltningsplaner som omfattar åtminstone de delar av det internationella avrinningsdistriktet som befinner sig på deras territorium för att uppnå målen i detta direktiv.
…
6. Förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt skall offentliggöras senast nio år efter tidpunkten för detta direktivs ikraftträdande.
7. Förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt skall ses över och uppdateras senast 15 år efter tidpunkten för detta direktivs ikraftträdande och vart sjätte år därefter.”
10 Bilaga V till direktivet innehåller en punkt 2.3.2, med rubriken ”Definition av god kemisk status hos grundvattnet”. I tabellen under rubriken ”Allmänt” anges bland annat att ”[d]en kemiska sammansättningen av grundvattenförekomsten är sådan att koncentrationen av förorenande ämnen … inte överstiger de kvalitetsnormer som är tillämpliga enligt annan relevant gemenskapslagstiftning enligt artikel 17 …”.
11 Enligt artikel 25 i direktivet, med rubriken ”Ikraftträdande”, trädde direktivet i kraft samma dag som det offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Direktiv 2006/118/EG
12 I artikel 1 i direktiv 2006/118/EG(4), med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande i punkt 1 a:
”Genom detta direktiv inrättas särskilda åtgärder i enlighet med artikel 17.1 och 17.2 i direktiv 2000/60/EG i syfte att hindra och reglera förorening av grundvatten. Dessa åtgärder omfattar särskilt följande:
a) Kriterier för bedömning av god kemisk grundvattenstatus.”
13 I artikel 3 i direktiv 2006/118, med rubriken ”Kriterier för bedömning av kemisk grundvattenstatus”, föreskrivs i punkt 1 a att ”[f]ör bedömningen av kemisk status i en grundvattenförekomst eller en grupp av grundvattenförekomster i enlighet med avsnitt 2.3 i bilaga V till direktiv 2000/60/EG skall medlemsstaterna använda följande kriterier: a) De kvalitetsnormer för grundvatten som avses i bilaga I”.
14 Bilaga I till direktivet, med rubriken ”Kvalitetsnormer för grundvatten”, innehåller en punkt 1 som med avseende på det förorenande ämnet nitrater fastställer kvalitetsnormen till 50 mg/l.
Nationell rätt
15 Gesetz zur Ordnung des Wasserhaushalts (lagen om vattenhushållning) av den 31 juli 2009 (nedan kallad WHG),(5) i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet,(6) införlivar direktiv 2000/60 med tysk rätt.
16. 5 § punkt 1 i Verordnung zum Schutz des Grundwassers (förordningen om skydd för grundvatten) av den 9 november 2010 (nedan kallad GrwV),(7) i dess lydelse enligt den senaste ändringen genom förordningen av den 12 oktober 2022,(8) jämförd med rad 1 i bilaga II till GrwV, införlivar direktiv 2006/118 med tysk rätt och fastställer kvalitetsnormen för det förorenande ämnet ”nitrater (NO3)” till 50 mg/l.
Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågan och förfarandet vid EU-domstolen
17. Avrinningsdistriktet Ems har en yta på cirka 18 000 km². Även om merparten av avrinningsdistriktet ligger på tyskt territorium – varav 70 procent i Niedersachsen och 30 procent i Nordrhein-Westfalen – ligger en del av distriktet på nederländskt territorium. En annan del, området Ems-Dollart vid Ems mynning, förvaltas gemensamt av Tyskland och Nederländerna. Avrinningsdistriktet omfattar dessutom 42 grundvattenförekomster, varav 40 är belägna på tyskt territorium.
18. För att säkerställa förvaltningen av den tyska delen av avrinningsdistriktet Ems ingick delstaterna under år 2007 Verwaltungsvereinbarung über die Bildung einer Flussgebietsgemeinschaft Ems zur Umsetzung der Wasserrahmenrichtlinie in der Flussgebietseinheit Ems (administrativ överenskommelse om bildandet av en avrinningsdistriktsgemenskap för Ems i syfte att genomföra [direktiv 2000/60]). För att uppnå de miljömål som fastställts för avrinningsdistriktet offentliggjordes år 2009 en internationell förvaltningsplan och ett nationellt åtgärdsprogram för förvaltningsperioden 2010–2015. Dessa uppdaterades därefter för förvaltningsperioderna 2015–2021 och 2021–2027.
19. Det framgår av den internationella förvaltningsplanen för perioden 2021–2027 att gränsvärdet för nitrater vid början av denna period överskreds i 13 av de 40 grundvattenförekomster som är belägna i Tyskland. När det gäller dessa grundvattenförekomster beslutade de behöriga myndigheterna i den internationella förvaltningsplanen att förlänga tidsfristen. I planen angavs i huvudsak att målen om god kemisk status, på grund av ”förseningen i återställandet av vattenkvaliteten”, skulle uppnås först ”efter 2045”.
20. Den 20 november 2019 väckte Deutsche Umwelthilfe, en offentligt godkänd miljöskyddsorganisation, talan vid Oberverwaltungsgericht (Förvaltningsöverdomstolen) och gjorde gällande att delstaterna inte på ett korrekt sätt hade fullgjort sina skyldigheter avseende vattenförvaltningen i avrinningsdistriktet Ems. Närmare bestämt gjorde organisationen gällande att delstaterna, när de utarbetade åtgärdsprogrammet, hade underlåtit att anta de åtgärder som var nödvändiga för att uppnå de miljömål för grundvatten som föreskrivs i artikel 4.1 b i direktiv 2000/60. Dessa mål omfattar bland annat att uppnå en god kemisk status för grundvattenförekomster med avseende på nitrater (nedan kallad skyldigheten att förbättra), att förhindra att deras status försämras samt att motverka varje betydande tendens till ökning av nitratkoncentrationen i dessa.
21. Oberverwaltungsgericht (förvaltningsöverdomstolen) biföll talan. När det gäller skyldigheten att förbättra fann den domstolen att delstaterna inte i tillräcklig utsträckning hade redogjort för skälen till förlängningen av den tidsfrist som fastställts för att uppnå förvaltningsmålen.(9) Den ansåg att motiveringsskyldigheten är av ”grundläggande betydelse”,(10) vilket innebär att en otillräcklig motivering medför att förlängningen av tidsfristen är ogiltig och utgör hinder för att de berörda förvaltningsmålen uppnås.
22. Delstaterna överklagade domen till Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen), som är hänskjutande domstol i förevarande mål. Till stöd för överklagandet gjorde de gällande att förlängningen av tidsfristen och skälen för denna hade angetts för var och en av vattenförekomsterna i bilagorna till den internationella förvaltningsplanen. De anförde vidare att en otillräcklig redovisning i den internationella förvaltningsplanen inte medförde att de aktuella förlängningarna av tidsfristen var ogiltiga.
23. När det gäller den sistnämnda rättsfrågan om ogiltighet anser den hänskjutande domstolen att det råder oklarhet om hur unionsrättens krav ska tolkas.
24. Den hänskjutande domstolen är av uppfattningen att de förlängningar av tidsfristen som föreskrivs i den internationella förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet Ems i förevarande fall inte uppfyller kraven i artikel 4.4 b och d i direktiv 2000/60.
25. När det gäller artikel 4.4 b i direktivet, enligt vilken förlängningen av tidsfristen och skälen för denna uttryckligen ska anges och förklaras i förvaltningsplanen, har den hänskjutande domstolen påpekat att även om den tyska lagstiftaren inte har återgett denna formulering i WHG, ska 83 § andra stycket andra meningen led 2 i den lagen tolkas i överensstämmelse med artikel 4.4 b, med beaktande av de krav som föreskrivs däri. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att det följer av ordalydelsen i denna bestämmelse, jämförd med den inledande delen av artikel 4.4 i direktiv 2000/60, där det föreskrivs att varje förlängning av tidsfristen ska avse en ”påverkad vattenförekomst”, att en medlemsstat som åberopar ”naturliga förhållanden” som grund för en förlängning av tidsfristen enligt artikel 4.4 a iii i direktivet ska redogöra för arten av dessa förhållanden och det orsakssamband som motiverar att den lagstadgade tidsfristen för att nå ned till tröskelvärdet inte kan iakttas, för varje vattenförekomst. De uppgifter och förklaringar som lämnas ska vara både begripliga och möjliga att kontrollera. För att begränsa den administrativa bördan anser den hänskjutande domstolen dock att det är möjligt att hänvisa till handlingar som gjorts tillgängliga via en länk. Det är därmed inte heller uteslutet att samma förklaring lämnas för flera vattenförekomster. I ett sådant fall ska emellertid medlemsstaten tydligt ange att samma förhållanden och samma orsakssamband gäller för en bestämd grupp av vattenförekomster, vilka uttryckligen ska identifieras, och förklara varför en sådan tillämpning är motiverad. Dessa krav skulle göra det möjligt för allmänheten och Europeiska kommissionen att förstå omständigheterna kring förlängningen av tidsfristen utan att behöva använda sig av ytterligare källor.
26. I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att den internationella förvaltningsplanen för perioden 2021–2027 inte i tillräcklig utsträckning innehåller de uppgifter som krävs enligt artikel 4.4 b i direktiv 2000/60. Visserligen innehåller planen i bilaga 4.2 en tabell med en analys av de olika vattenförekomsterna. Koden ”10-0-N1”, som enligt den förklarande anmärkningen motsvarar ”försening i återställandet av vattenkvaliteten”, gör det möjligt att förstå att delstaterna, när det gäller var och en av de 13 nämnda vattenförekomsterna, grundade sig på det skäl för att förlänga tidsfristen som föreskrivs i 29 § andra stycket första meningen led 1 WHG, nämligen ”naturliga förhållanden”. I tabellen anges även, med angivande av ett årtal, när målet beräknas uppnås, nämligen ”efter 2045”. Den internationella förvaltningsplanen för perioden 2021–2027 innehåller emellertid inte några ytterligare förklaringar, specifika för varje vattenförekomst, om de omständigheter som motiverar förlängningen av tidsfristen
27. När det gäller artikel 4.4 d i direktiv 2000/60, i vilken det föreskrivs en skyldighet att i förvaltningsplanen inkludera en sammanfattning av de åtgärder som krävs för att uppnå målen, att ange skälen till varje betydande försening i genomförandet av dessa åtgärder och fastställa tidsplanen för genomförandet av dessa, anser den hänskjutande domstolen att den omständigheten att endast det år då målet beräknas uppnås anges (”efter 2045”) uppenbart inte uppfyller dessa krav, särskilt eftersom årtalsangivelsen, som föregås av prepositionen ”efter”, är mycket vag. Denna uppgift är dessutom, enligt den hänskjutande domstolen, otillräcklig även av den anledningen att den inte lämnats individuellt för varje vattenförekomst, vilket strider mot kraven i den ovannämnda bestämmelsen.
28. Därefter har den hänskjutande domstolen, när det gäller de rättsliga följderna av att villkoren i artikel 4.4 b och d i direktiv 2000/60 inte har iakttagits, uttryckt allvarliga tvivel om den ståndpunkt som tidigare intagits av en annan avdelning vid Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) i en dom av den 2 november 2017. Enligt det resonemang som låg till grund för den domen skulle det, mot bakgrund av systematiken i direktiv 2000/60 och dess införlivande med tysk rätt, dels vara möjligt att skilja mellan de materiella villkoren i 29 § andra–fjärde styckena WHG och de villkor som avser motiveringen till förlängningen av tidsfristen samt sammanfattningen och tidsplanen för de åtgärder som krävs för att uppnå miljömålen inom den sålunda förlängda tidsfristen och som avses i 83 § andra stycket andra meningen led 2 WHG, dels dra slutsatsen att ett åsidosättande av de sistnämnda villkoren inte medför att förlängningen av tidsfristen är ogiltig. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att det i artikel 4.4 i direktiv 2000/60 inte uttryckligen föreskrivs att en förlängning av tidsfristen är ogiltig om de villkor som anges där inte är uppfyllda, och att EU-domstolen hittills inte har haft tillfälle att uttala sig i denna fråga.
29. Mot denna bakgrund beslutade Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 4.4 i [direktiv 2000/60] tolkas på så sätt att en förlängning av tidsfristen som föreskrivs i åtgärdsprogrammet för att uppnå förvaltningsmålen saknar verkan, om uppgifterna i [den internationella] förvaltningsplanen inte uppfyller kravet på att förlängningen anges och förklaras enligt artikel 4.4 b i direktiv 2000/60, eller kravet på att en sammanfattning av de åtgärder som krävs enligt artikel 11 och som anses nödvändiga för att progressivt höja vattenförekomsternas status till den nivå som krävs inom den förlängda tidsfristen, anledningarna till varje betydande försening med genomförandet av dessa åtgärder och den förväntade tidtabellen för deras genomförande återges i förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet enligt artikel 4.4 d i direktiv 2000/60/EG?”
30. Delstaterna, Deutsche Umwelthilfe, den polska och den norska regeringen, Eftas övervakningsmyndighet samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till domstolen.
Bedömning
31. Den hänskjutande domstolen vill med sin tolkningsfråga i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 4.4 i direktiv 2000/60 ska tolkas på så sätt att en i en förvaltningsplan fastställd förlängning av en tidsfrist, som inte uppfyller villkoren i artikel 4.4 b och d i direktivet, medför att denna förlängning är ogiltig.
32. Med hänsyn till detta rättsområdes tekniska karaktär bör några inledande synpunkter lämnas.
Inledande synpunkter
33. Inledningsvis vill jag erinra om att direktiv 2000/60 är ett ramdirektiv som fastställer gemensamma principer och en övergripande ram för åtgärder för skydd av vatten. Det säkerställer samordningen och integreringen av vattenpolitiken samt lägger grunden för en långsiktig utveckling av allmänna principer och strukturer som syftar till att säkerställa ett skydd och en hållbar användning av vattenresurserna inom unionen.(11) Dessa principer och denna övergripande ram måste därefter konkretiseras av medlemsstaterna genom antagandet av specifika åtgärder, inom de tidsfrister som fastställs i direktivet.(12)
34. Enligt artikel 1 första stycket a i direktiv 2000/60 är syftet med direktivet att upprätta en ram för skyddet av inlandsytvatten, vatten i övergångszon, kustvatten och grundvatten, för att hindra ytterligare försämringar och skydda och förbättra statusen hos akvatiska ekosystem och terrestra ekosystem som är direkt beroende av akvatiska ekosystem.(13) Mot denna bakgrund syftar direktivet till att genom samordnade åtgärder uppnå ”god status” för samtliga vatten inom unionen, däribland grundvatten, som är föremål för tvisten i det nationella målet.
35. De miljömål som medlemsstaterna är skyldiga att uppnå anges i artikel 4 i direktiv 2000/60.(14) I punkt 1 i den artikeln fastställs de miljömål som medlemsstaterna ska uppnå genom att genomföra de åtgärdsprogram som anges i förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikt när det gäller ytvatten, grundvatten och skyddade områden.
36. När det gäller grundvatten, som är det enda slag av vatten som är aktuellt i förevarande mål,(15) anges de miljömål som medlemsstaterna är skyldiga att uppnå i artikel 4.1 b i direktiv 2000/60. Enligt den bestämmelsen åligger det medlemsstaterna två skilda, men nära sammanhängande, skyldigheter. Enligt punkt i) i denna bestämmelse ska medlemsstaterna genomföra de åtgärder som är nödvändiga för att förebygga eller begränsa att föroreningar kommer ut i grundvattnet samt att förebygga en försämring av statusen i alla grundvattenförekomster (skyldigheten att förebygga försämring)(16). Enligt punkterna ii och iii i den bestämmelsen ska medlemsstaterna vidare skydda, förbättra och återställa alla grundvattenförekomster samt genomföra de åtgärder som är nödvändiga för att gradvis minska föroreningen av grundvattnet, i syfte att senast vid utgången av år 2015 uppnå god status (skyldigheten att förbättra).(17)
37. Såväl skyldigheten att förebygga försämring som skyldigheten att förbättra syftar till att uppnå det kvalitativa mål som unionslagstiftaren eftersträvar, nämligen att genom samordnade åtgärder uppnå ”god status” för allt ytvatten och allt grundvatten inom unionen senast vid utgången av år 2015.(18) Det är utrett att endast skyldigheten att förbättra är aktuell i förevarande mål.(19)
38. I artikel 4.1 b ii i direktiv 2000/60 preciseras att medlemsstaterna ska skydda, förbättra och återställa alla grundvattenförekomster, genom att säkerställa en balans mellan uttag och grundvattenbildning i syfte att uppnå en god grundvattenstatus senast 15 år efter detta direktivs ikraftträdande, i enlighet med bestämmelserna i bilaga V.(20) Detta mål skulle således i princip ha uppnåtts senast den 22 december 2015.
39. Den tidsfrist som gäller för att uppnå det ovannämnda målet – vilket bland annat innebär att de kvalitetsnormer som krävs för att uppnå god kemisk status hos grundvatten ska iakttas, däribland det högsta tillåtna värdet på 50 mg/l för nitrater – är emellertid enligt artikel 4.1 b i direktiv 2000/60 fastställd med förbehåll för bland annat ”tillämpningen av de förlängningar som beslutats i enlighet med punkt 4”.
40. Enligt artikel 4.4 i samma direktiv får de tidsfrister som anges i artikel 4.1 förlängas för att möjliggöra ett stegvis uppnående av målen för vattenförekomsterna, under förutsättning att statusen hos den påverkade vattenförekomsten inte försämras ytterligare(21) och att samtliga villkor i leden a–d i den bestämmelsen är uppfyllda.
41. Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga utifrån antagandet att de förlängningar av tidsfristerna som föreskrivs i den internationella förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet Ems 2021–2027 i förevarande fall inte uppfyller kraven i artikel 4.4 b och d i direktiv 2000/60. Den domstolen har nämligen redan konstaterat att motiveringen och förklaringarna kring förlängningen av tidsfristen för 13 grundvattenförekomster med nitrathalter som överstiger tröskelvärdet på 50 mg/l var otillräckliga.(22)
42. Det är just innebörden av dessa villkor som är central i förevarande bedömning, eftersom svaret på frågan om konsekvenserna av att villkoren i artikel 4.4 b och d i direktivet inte har iakttagits, i första hand beror på dessa villkors själva karaktär.
43. I detta avseende står två uppfattningar mot varandra. Delstaterna samt den polska och den norska regeringen har i huvudsak gjort gällande att villkoren i artikel 4.4 b och d är av rent formell karaktär, varför ett åsidosättande av dem inte kan medföra att den aktuella förlängningen blir ogiltig. Deutsche Umwelthilfe, Eftas övervakningsmyndighet och kommissionen anser tvärtom att dessa krav är av materiell karaktär, eftersom de utgör villkor för att förlängningen ska vara välgrundad eller lagenlig, varför ett åsidosättande av dem ska medföra att förlängningen blir ogiltig.
44. Mot denna bakgrund och för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar ska jag först undersöka karaktären hos de villkor som föreskrivs i artikel 4.4 i direktiv 2000/60 och därefter de rättsliga följderna av att de inte iakttas, eftersom dessa båda aspekter har ett nära samband.
Karaktären hos villkoren i artikel 4.4 b och d i direktiv 2000/60
45. Innebörden av artikel 4.4 b och d i direktiv 2000/60 ska fastställas med beaktande av denna bestämmelses lydelse, dess sammanhang samt de mål som eftersträvas med de föreskrifter i vilka den ingår.(23)
Bokstavstolkning
46. Såvitt avser tolkningen av bestämmelsens lydelse framgår det klart av den inledande meningen i artikel 4.4 i direktiv 2000/60 att ”de tidsfrister som fastställs enligt punkt 1 kan förlängas i syfte att stegvis nå målen för vattenförekomster, under förutsättning att ingen ytterligare försämring av en påverkad vattenförekomsts status äger rum, när samtliga följande villkor [i leden a-d] är uppfyllda”.(24) Tolkad e contrario innebär denna inledande mening otvetydigt att den omständigheten att ett enda av villkoren i leden a–d i bestämmelsen inte är uppfyllt utgör hinder för en förlängning av tidsfristen. Detta gäller naturligtvis även villkoren i leden b och d i bestämmelsen, eftersom det enligt denna inledande mening krävs att samtliga villkor i leden a–d är uppfyllda för att tidsfristen ska få förlängas, utan att det görs någon åtskillnad mellan villkoren beroende på om de är av materiell eller processuell karaktär eller fastställs någon inbördes rangordning mellan dem.
47. Denna tolkning stöds av en analys av själva innehållet i de villkor som anges i artikel 4.4 a-d i direktiv 2000/60, där följande föreskrivs:
– Medlemsstaterna får förlänga tidsfristen om alla nödvändiga förbättringar av statusen hos vattenförekomsterna inte rimligen kan åstadkommas inom de tidsramar som fastställs i artikel 4.1 i direktivet av åtminstone ett av följande skäl: i) omfattningen av de erforderliga förbättringarna kan av tekniska skäl endast åstadkommas stegvis på ett sätt som spränger tidsramarna; ii) att slutföra förbättringarna inom tidsramarna skulle bli oproportionerligt kostsamt, eller iii) naturliga förhållanden omöjliggör tillräckligt snabb förbättring av vattenförekomstens status (led a).
– Förlängningen av tidsfristen, och skälen till detta, anges särskilt och förklaras i förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet (led b).
– Förlängningarna är begränsade till högst två ytterligare uppdateringar av förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet utom i fall där de naturliga förhållandena är sådana att målen inte kan nås inom denna period (led c).
– En sammanfattning av de åtgärder som krävs enligt artikel 11 i direktivet och som anses nödvändiga för att progressivt höja vattenförekomsternas status till den nivå som krävs inom den förlängda tidsfristen, anledningarna till varje betydande försening med genomförandet av dessa åtgärder och den förväntade tidtabellen för deras genomförande återges i förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet. En översyn av genomförandet av dessa åtgärder och en sammanfattning av eventuella tilläggsåtgärder ska tas med i uppdaterade versioner av förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet (led d).
48. Av detta följer att även om det i artikel 4.4 a i direktiv 2000/60 anges tre materiella skäl som kan motivera en förlängning av tidsfristen – det vill säga att de nödvändiga förbättringarna av vattenförekomstens status måste senareläggas av skäl som hänför sig till ”teknisk genomförbarhet” (punkt i), ”oproportionerliga kostnader” (punkt ii) och/eller ”naturliga förhållanden” (punkt iii) – framgår det av bestämmelsens allmänna systematik att enbart åberopandet av ett eller flera av dessa tre skäl inte i sig räcker för att motivera en sådan förlängning. En motsatt tolkning skulle frånta de övriga villkoren i leden b–d i bestämmelsen deras ändamålsenliga verkan.
49. För det första, vad gäller kravet på att uttryckligen ange och förklara skälen till förlängningen av tidsfristen, som föreskrivs i artikel 4.4 b i direktiv 2000/60, syftar detta krav nämligen till att möjliggöra en effektiv kontroll av huruvida det är välgrundat att tillämpa en sådan förlängning med stöd av något av de tre ovannämnda skälen. Denna kontroll är inte bara av teoretisk utan även praktisk betydelse. Jag vill särskilt påpeka att en förlängning av tidsfristen enligt artikel 4.4 c i direktivet i princip är begränsad till högst två uppdateringar av förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet, utom när de ”naturliga förhållandena”, i den mening som avses i artikel 4.4 a iii i direktivet, är sådana att målen inte kan uppnås inom den föreskrivna perioden. Medan förlängningar som grundas på ”teknisk genomförbarhet” eller ”oproportionerliga kostnader” enligt artikel 4.4 a i och ii i direktivet således med nödvändighet är tidsbegränsade, nämligen till och med den 22 december 2027,(25) föreskrivs inte uttryckligen någon motsvarande tidsgräns för förlängningar som motiveras av ”naturliga förhållanden”. Under dessa omständigheter framstår det som än viktigare att förlängningen av tidsfristen och de exakta skäl som motiverar den uttryckligen anges och förklaras, i enlighet med artikel 4.4 b i direktiv 2000/60. Ett sådant krav är bland annat nödvändigt för att säkerställa att en förlängning av tidsfristen som, såsom i förevarande fall, grundas på ”naturliga förhållanden” motiveras på ett ingående sätt och att detta skäl inte, inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaternas behöriga myndigheter har, åberopas i alltför stor utsträckning eller rentav på ett sätt som innebär missbruk.
50. I detta avseende anser jag att det finns anledning att klargöra att även om samma skäl visserligen kan motivera en förlängning av tidsfristen för flera vattenförekomster, framgår det emellertid av den inledande delen av artikel 4.4 i direktiv 2000/60, jämförd med artikel 4.4 b i samma direktiv, att de påverkade vattenförekomsterna måste anges med tillräcklig precision. Förlängningen av tidsfristen är nämligen även underkastad villkoret att ”ingen ytterligare försämring av den påverkade vattenförekomstens status äger rum”,(26) vilket förutsätter en särskild bedömning av var och en av de aktuella vattenförekomsterna. När en medlemsstat, såsom i förevarande fall, åberopar ”naturliga förhållanden” som skäl för en förlängning, ankommer det dessutom, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat,(27) logiskt sett på medlemsstaten att för varje påverkad vattenförekomst redogöra för dessa förhållandens exakta karaktär och de konkreta skälen till att de gör det omöjligt att iaktta den lagstadgade tidsfristen för att komma ned till det tillämpliga tröskelvärdet. Under alla omständigheter framstår det som högst tveksamt att en förorening som består i en hög koncentration av nitrater kan hänföras till ”naturliga orsaker”, vilket gör kravet på motivering och förklaring än starkare.(28)
51. För det andra, vad gäller de krav som följer av artikel 4.4 d i direktiv 2000/60, föreskrivs det i den bestämmelsen att förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet ska innehålla en sammanfattning av de åtgärder enligt artikel 11 i direktivet(29) som anses nödvändiga för att progressivt höja vattenförekomsternas status till den nivå som krävs inom den förlängda tidsfristen, samt anledningarna till varje betydande försening med genomförandet av dessa åtgärder och den förväntade tidtabellen för deras genomförande. Av denna bestämmelse följer att medlemsstaterna inte får nöja sig med att på obestämd tid förlänga den tidsfrist som fastställts för att uppnå miljömålen, utan tvärtom fortfarande är skyldiga att säkerställa att lämpliga åtgärder antas och genomförs för att möjliggöra en förbättring av vattenförekomsternas kemiska status inom den förlängda tidsfristen. Förvaltningsplanen för avrinningsdistrikt ska därför inte bara innehålla en sammanfattning av de planerade åtgärderna och tidsplanen för deras genomförande, utan även redogöra för orsakerna till varje betydande försening som påverkar genomförandet.
52. Det framgår således av tolkningen av lydelsen i artikel 4.4 i direktiv 2000/60 att villkoren i leden b och d i denna bestämmelse, vars bindande karaktär för övrigt inte har bestritts av någon av de berörda parterna, inte kan betraktas som rent formella krav. I motsats till vad bland annat delstaterna har gjort gällande, vars ståndpunkt förefaller ligga i linje med den tolkning som Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) gjorde i sin dom av den 2 november 2017,(30) utgör dessa villkor verkliga materiella krav som, i likhet med de övriga villkoren i leden a och c i bestämmelsen, utgör en förutsättning för att medlemsstaternas behöriga myndigheter alls ska ha möjlighet att bevilja en förlängning av tidsfristen.
Kontextuell tolkning
53. Denna tolkning finner även stöd i det sammanhang i vilket artikel 4.4 i direktiv 2000/60 ingår.
54. Jag erinrar för det första om att de miljömål som anges i artikel 4.1 i direktivet utgör bindande skyldigheter.(31) Möjligheten enligt artikel 4.4 i direktivet att förlänga tidsfristen utgör således ett undantag från skyldigheten i artikel 4.1 b ii att uppnå god status för samtliga grundvattenförekomster ”senast [den 22 december 2015]”. Eftersom artikel 4.4 i samma direktiv utgör ett undantag från den principiella skyldigheten att åstadkomma förbättringen inom den föreskrivna tidsramen, ska denna bestämmelse således tolkas restriktivt.(32) Dessa överväganden talar således för en tolkning som innebär att medlemsstaterna fullt ut och strikt måste iaktta samtliga villkor i artikel 4.4 b och d i direktiv 2000/60 när de beslutar att förlänga tidsfristen. Om åtminstone ett av dessa villkor inte är uppfyllt utgör detta följaktligen hinder för en giltig förlängning av tidsfristen. Härav följer att en förlängning som beslutats utan att ett av dessa krav har iakttagits ska anses vara oförenlig med direktivet och följaktligen ogiltig.
55. För det andra stöds denna tolkning av en jämförelse mellan skyldigheterna i artikel 4.4 b och d i direktiv 2000/60 och skyldigheterna i artikel 4.7 i samma direktiv. I den sistnämnda bestämmelsen föreskrivs nämligen att underlåtenhet att uppfylla skyldigheterna avseende förbättring och förbuden mot försämring i artikel 4.1 i direktivet undantagsvis kan vara motiverad om en rad villkor är uppfyllda. I likhet med artikel 4.4 anges i artikel 4.7, i de inledande strecksatserna, flera materiella villkor, varefter följer en rad ytterligare villkor som föregås av uttrycket ”och om samtliga följande villkor är uppfyllda”,(33) vilket även används i artikel 4.4. I artikel 4.7 b i direktiv 2000/60 krävs närmare bestämt, på ett sätt som motsvarar artikel 4.4 b och d i direktivet, att skälen för avvikelserna ”anges särskilt och förklaras i den förvaltningsplan för avrinningsdistriktet som krävs enligt artikel 13”.(34) Domstolen har tillmätt samtliga villkor i artikel 4.7 i direktiv 2000/60 samma betydelse och slagit fast att ”ett projekt som kan ha negativa effekter för vattnet [endast får] godkännas om villkoren i artikel 4.7 a–d i direktiv 2000/60 är uppfyllda”. Domstolen har även slagit fast att om den behöriga nationella myndigheten har utfärdat ett tillstånd utan att pröva om villkoren i artikel 4.7 a–d i direktiv 2000/60 har iakttagits kan den nationella domstolen konstatera att ”den angripna rättsakten är rättsstridig”.(35) Denna rättspraxis är fullt ut överförbar på artikel 4.4 b och d i samma direktiv, vilket innebär att de villkor som föreskrivs där måste vara uppfyllda och utgör en förutsättning för att förlängningen av tidsfristen ska vara lagenlig.(36)
56. För det tredje vill jag påpeka att medlemsstaterna, enligt artikel 4.8 i direktiv 2000/60, vid tillämpningen av bland annat punkt 4 i denna artikel ska se till att tillämpningen inte permanent hindrar eller äventyrar uppnåendet av detta direktivs mål i andra vattenförekomster inom samma avrinningsdistrikt och att den är förenlig med genomförandet av unionens övriga miljölagstiftning. Av detta krav följer att förlängningarna av tidsfristerna måste avse de påverkade vattenförekomsterna individuellt. Detta innebär att vattenförekomsterna måste identifieras exakt utifrån de olika ”typer” av grundvatten som de tillhör, men även att förlängningens eventuella inverkan på andra typer av vattenförekomster måste bedömas.(37) Ur detta perspektiv framstår det som nödvändigt att även de skyldigheter som följer av artikel 4.4 b och d i direktivet iakttas fullt ut.
57. För det fjärde kan det konstateras att domstolen även på andra områden inom unionens miljörätt har understrukit betydelsen av motiveringsskyldigheten när tidsfrister förlängs.(38) Dessutom, såsom kommissionen har påpekat, anges det i allmänhet inte uttryckligen i unionens miljödirektiv vilka följder det får att medlemsstaternas behöriga myndigheter åberopar undantagsbestämmelser i ett direktiv trots att de villkor som föreskrivs för detta inte är uppfyllda.(39) Detta framstår enligt min mening som följdriktigt. Mer allmänt är iakttagandet, inom förvaltningsrätten, av de lagstadgade villkor som krävs för att en viss rättsverkan ska inträda nämligen inte begränsat till enbart en uppräkning av de omständigheter som kan motivera ett undantag. Dessa omständigheter måste redovisas ingående och bli föremål för en precis, specifik och tillräckligt utförlig motivering. Först då kan enskilda och domstolar effektivt kontrollera lagenligheten såväl av konstaterandet att dessa särskilda omständigheter föreligger som av åberopandet av dem. I annat fall skulle rättsregeln förlora all normativ betydelse och därmed sitt existensberättigande.
Teleologisk tolkning
58. Slutligen konstaterar jag att den tolkning som jag kommit fram till i punkt 52 ovan är förenlig såväl med de mål som eftersträvas med direktiv 2000/60 som med själva syftet med artikel 4.4 b och d i direktivet.
59. Som framgår av punkterna 33–37 ovan har såväl skyldigheten att förbättra som skyldigheten att förebygga försämring av vattenförekomsterna till syfte att uppnå de kvalitetsmål som fastställts av unionslagstiftaren, det vill säga att bevara eller återställa en god status, en god ekologisk potential och en god kemisk status avseende ytvattenförekomster.(40) I enlighet med domstolens praxis framgår det således av ordalydelsen i, systematiken i och syftet med artikel 4 i direktiv 2000/60 att dessa två skyldigheter är tvingande(41), och därmed kan anses innebära en skyldighet att uppnå ett visst resultat.(42) Artikel 4.1 b i direktivet tjänar nämligen inte endast som en programförklaring som anger mål för förvaltningsplaneringen, utan har också – så snart den berörda vattenförekomstens status har fastställts – en tvingande verkan i varje skede i det förfarande som föreskrivs i detta direktiv.(43) Denna bestämmelse är således inte begränsad till att ange principiella skyldigheter, utan är även tillämplig på konkreta situationer, däribland enskilda projekt som kan påverka vattenförekomsterna i fråga.(44)
60. I detta sammanhang noterar jag att skäl 30 i samma direktiv anger följande. ”För att säkerställa ett fullständigt och konsekvent genomförande av detta direktiv bör eventuella förlängningar av tidsplanen göras på grundval av lämpliga, klara och tydliga kriterier och motiveras av medlemsstaterna i deras förvaltningsplaner för avrinningsdistrikten.”(45) Av detta skäl framgår således att kraven i artikel 4.4 b och d i direktiv 2000/60 i fråga om motivering och angivande av skälen för en förlängning av tidsfristen är av särskild betydelse ”för att säkerställa ett fullständigt och konsekvent genomförande” av direktivet.
61. I detta avseende konstaterar jag även att dessa skyldigheter bland annat syftar till att säkerställa att allmänheten och kommissionen har tillgång till fullständig information om förlängningarna av tidsfristerna, så att de bättre kan förstå förvaltningen av de aktuella avrinningsdistrikten utan att behöva använda sig av ytterligare källor.
62. Enligt artikel 14.1 c i direktiv 2000/60 ska medlemsstaterna nämligen ”uppmuntra aktiv medverkan från samtliga berörda parter i genomförandet av [direktivet]” genom att bland annat, för kommentarer från allmänheten, däribland användarna, offentliggöra ”[k]opior av utkast till förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet minst ett år före början av den period som planen avser”, varvid det preciseras att ”[p]å begäran skall underlag och information som har använts vid utarbetande av utkastet till förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet göras tillgängliga”. Eftersom den information som är nödvändig för att villkoren i artikel 4.4 b och d i direktivet ska vara uppfyllda således måste finnas tillgänglig redan när utkastet till förvaltningsplan utarbetas, så att allmänheten kan lämna synpunkter, kan denna information inte lämnas eller rättas i efterhand, sedan förvaltningsplanen har antagits.
63. Vidare är medlemsstaterna enligt artikel 15 i samma direktiv skyldiga att överlämna förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten till kommissionen och övriga berörda medlemsstater inom tre månader efter offentliggörandet. Även detta krav bekräftar att skyldigheterna i artikel 4.4 b och d i direktiv 2000/60 måste vara uppfyllda redan när förvaltningsplanen offentliggörs, utan möjlighet att i efterhand avhjälpa eventuella brister genom kompletteringar eller rättelser.
64. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att det ska anses följa av ordalydelsen i, sammanhanget för och syftet med artikel 4.4 i direktiv 2000/60 att underlåtenhet att iaktta åtminstone ett av villkoren i leden a–d i denna bestämmelse medför att en eventuell förlängning av den tidsfrist som fastställts i syfte att stegvis nå de mål som gäller för vattenförekomsterna är ogiltig, vilket innebär att samtliga dessa villkor, däribland villkoren i leden b och d i bestämmelsen, ska betraktas som materiella villkor som måste vara uppfyllda för att en sådan förlängning ska vara giltig.
De rättsliga följderna av att villkoren i artikel 4.4 b och d i direktiv 2000/60 inte har iakttagits
65. En sådan tolkning innebär att en förlängning av tidsfristen som inte uppfyller kraven i artikel 4.4 b och d i direktiv 2000/60 ska anses vara ogiltig enligt direktivet, vilket medför att medlemsstaternas behöriga myndigheter inte kan åberopa den.
66. Eftersom det, av de skäl som den hänskjutande domstolen har redogjort för, förefaller svårt att tänka sig att den förlängning av tidsfristen som gäller för de 13 påverkade grundvattenförekomsterna, såsom den fastställts i förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet 2021–2027 för den tyska delen av Ems, kan uppfylla villkoren i artikel 4.4 b och d i direktiv 2000/60, ankommer det på delstaterna att, inom ramen för sina respektive befogenheter, avhjälpa underlåtenheten att iaktta kraven i artikel 4.4 b och d i direktivet. I detta syfte ska de vidta de åtgärder som är nödvändiga för att i möjligaste mån begränsa de skadliga verkningarna av den omotiverade förseningen med att uppnå målet att förbättra vattenförekomsterna, vilket borde ha uppnåtts för länge sedan, nämligen i slutet av år 2015.(46)
67. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, i enlighet med bestämmelserna i nationell rätt, fastställa de konkreta följderna av att förlängningen av tidsfristen eventuellt är ogiltig enligt direktiv 2000/60. Enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi ankommer det nämligen på den nationella rättsordningen att fastställa de processuella regler och verkningar som är knutna till en sådan situation. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som är tillämpliga på liknande situationer som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen).(47)
68. Det följer av domstolens fasta praxis att principen om unionsrättens företräde medför en skyldighet för bland annat nationella domstolar att i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten, så att det säkerställs att samtliga unionsbestämmelser får full verkan. Det är endast om det inte är möjligt att tolka den nationella rätten i enlighet med de krav som uppställs i unionsrätten som den nationella domstolen, som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser, är skyldig att säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan genom att, på eget initiativ, om det behövs, underlåta att tillämpa varje motstridande nationell bestämmelse, även om den har antagits senare, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna genom lagstiftning eller annan konstitutionell väg. Detta gäller under förutsättning att den unionsrättsliga bestämmelsen har direkt effekt.(48)
69. I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den tyska lagstiftaren inte har återgett den exakta formuleringen i artikel 4.4 b i direktiv 2000/60. Det förefaller emellertid vara möjligt att tolka nationell rätt i överensstämmelse med denna bestämmelse utan att det är nödvändigt att göra en tolkning contra legem.(49) Under dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att tolka och tillämpa de aktuella nationella bestämmelserna på ett sätt som säkerställer att de mål som eftersträvas med direktivet uppnås fullt ut, oberoende av vilka metoder den nationella lagstiftaren har valt för att införliva den aktuella bestämmelsen med nationell rätt,(50) bland annat genom att förklara den internationella förvaltningsplanen 2021–2027 ogiltig i den del som avser förlängningen av tidsfristen.
70. Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden anser jag att artikel 4.4 i direktiv 2000/60 ska tolkas så, att en förlängning av tidsfristen som fastställts i en förvaltningsplan för ett avrinningsdistrikt i syfte att uppnå miljömålen för vattenförekomsterna är ogiltig om uppgifterna i förvaltningsplanen inte uppfyller samtliga krav i denna bestämmelse, däribland kraven i artikel 4.4 b och d i direktivet.
Förslag till avgörande
71. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan från Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) på följande sätt:
Artikel 4.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område
ska tolkas så,
att en förlängning av tidsfristen som fastställts i en förvaltningsplan för ett avrinningsdistrikt i syfte att uppnå miljömålen för vattenförekomsterna är ogiltig om uppgifterna i förvaltningsplanen inte uppfyller samtliga krav i denna bestämmelse, däribland kraven i artikel 4.4 b och d i direktivet.
1 Originalspråk: franska.
2 EGT L 327, 2000, s. 1.
3 Se kommissionens rapport till rådet och Europaparlamentet om genomförandet av ramdirektivet för vatten (2000/60/EG) och översvämningsdirektivet (2007/60/EG) (COM 2025 2 final, s. 35 och 36). Där konstateras dels att de begränsade framstegen med att uppnå god vattenstatus i unionen har lett till att de allra flesta av vattenförekomsterna omfattas av olika undantag som fastställs i artikel 4 i direktiv 2000/60, och att undantagen kopplade till artikel 4.4 har blivit fler, dels att inte alla medlemsstater lämnar tillräckligt detaljerad information på den påverkade vattenförekomstens nivå, och att bara omkring hälften av de bedömda medlemsstaterna lämnar tillräckliga uppgifter i samtliga förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt.
4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 12 december 2006 om skydd för grundvatten mot föroreningar och försämring (EUT L 372, 2006, s. 19).
5 BGBl. I, s. 2585.
6 WHG i sin lydelse enligt lag av den 22 december 2023 (BGBl. I nr 409).
7 BGBl. I, s. 1513.
8 BGBl. I, s. 1802.
9 Enligt den domstolen är motiveringen till förlängningen av tidsfristen otillräcklig av följande skäl. Enligt 82 § första stycket första meningen WHG ska det för varje avrinningsdistrikt utarbetas ett åtgärdsprogram i enlighet med andra–sjätte styckena i den paragrafen för att uppnå de förvaltningsmål som anges i 27–31, 44 och 47 §§ WHG. När det gäller grundvatten, som är det enda slag av vatten som är aktuellt i förevarande mål, anges dessa förvaltningsmål i 47 § första stycket WHG. De omfattar ett försämringsförbud (led 1), en skyldighet att vända varje betydande och ihållande uppåtgående trend i koncentrationen av förorenande ämnen till följd av mänsklig verksamhet (led 2) samt en förbättringsprincip, som innebär att god kvantitativ och kemisk status ska uppnås och bibehållas (led 3). När det gäller förbättringsprincipen föreskrivs det i 5 § första stycket första meningen GrwV att grundvattnets kemiska status ska bedömas med ledning av de tröskelvärden som anges i bilaga 2 till den lagen. Tröskelvärdet för nitrat (NO3), som anges i den bilagan, har i överensstämmelse med punkt 1 i bilaga I till direktiv 2006/118 fastställts till 50 mg/l.
10 Se, för närmare uppgifter, beslut av Oberverwaltungsgericht Niedersachsen (Förvaltningsöverdomstolen i Niedersachsen, Tyskland) av den 21 november 2023, ref. 7 KS 8/21, ECLI:DE:OVGNI:2023:1121.7KS8.21.00.
11 Se skäl 11 i direktiv 2000/60.
12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 maj 2016, kommissionen/Österrike (C‑346/14, EU:C:2016:322, punkt 70 och där angiven rättspraxis), liksom dom av den 24 juni 2021, kommissionen/Spanien (Försämring av naturområdet Doñana) (C‑559/19, EU:C:2021:512, punkt 35 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet kommissionen/Spanien).
13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2020, Land Nordrhein-Westfalen (C‑535/18, EU:C:2020:391, punkt 67) (nedan kallad domen i målet Land Nordrhein-Westfalen), dom av den 21 mars 2024, Bezirkshauptmannschaft Spittal an der Drau (C‑671/22, EU:C:2024:256, punkt 39 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet BSadD), samt dom av den 25 april 2024, Sweetman (C‑301/22, EU:C:2024:347, punkt 44 och där angiven rättspraxis) (nedan kallat domen i målet Sweetman). Se även skäl 25 i direktiv 2000/60.
14 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Sweetman (punkt 44 och där angiven rättspraxis) och domen i målet kommissionen/Spanien (punkt 38).
15 Domstolen har emellertid slagit fast att målen i direktiv 2000/60 för ytvatten och grundvatten är ”likartade”. Se domen i målet Land Nordrhein-Westfalen (punkt 70).
16 När det gäller begreppet försämring och dess innebörd, se domen i målet kommissionen/Spanien (punkterna 48–49).
17 Se, för ett likande resonemang, dom av den 20 november 2025, kommissionen/Irland (Ramdirektivet för vatten) (C‑204/24, EU:C:2025:912, punkterna 82 och 83 samt där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet kommissionen/Irland). Se även, analogt, domen i målet Sweetman (punkt 45 och där angiven rättspraxis).
18 Se för ett liknande resonemang, domen i målet Land Nordrhein-Westfalen (punkt 71 och där angiven rättspraxis).
19 Även om skyldigheten att förebygga försämring av vattenförekomsternas status har införts för att uppnå det yttersta mål som eftersträvas med direktiv 2000/60, nämligen att uppnå åtminstone ”god status” för allt vatten och upprätthålla denna status, såsom anges i skäl 26 i direktivet, har domstolen preciserat att unionslagstiftaren har gett denna skyldighet en fristående ställning och att den inte endast utgör ett medel för att uppfylla skyldigheten att förbättra vattenförekomsternas status (se dom av den 5 maj 2022, Association France Nature Environnement (Tillfällig påverkan på ytvatten), C‑525/20, EU:C:2022:350, punkt 35 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet Association FNE).
20 För att fastställa räckvidden av skyldigheten att förbättra grundvattenförekomster hänvisas det i artikel 4.1 b ii i direktiv 2000/60 till dessa grundvattenförekomsters ”status”. Begreppet grundvattenstatus definieras i artikel 2.19 i direktivet som ”allmän benämning på statusen hos en grundvattenförekomst, som bestäms av dess kvantitativa status eller dess kemiska status, beroende på vilkendera som är sämst”. Härav följer att ”god grundvattenstatus” i den mening som avses i artikel 2.20 i nämnda direktiv uppnås när både dess kvantitativa status och dess kemiska status åtminstone är ”god”, det vill säga när villkoren i tabellerna 2.1.2 respektive 2.3.2 i bilaga V är uppfyllda (se, analogt, domen i målet BsadD. punkt 42 och där angiven rättspraxis).
21 Domstolen har nämligen slagit fast att denna möjlighet att skjuta upp uppnåendet av de mål som fastställs i artikel 4.1 b i direktiv 2000/60 endast är tillämplig på den skyldighet till förbättring som avses i artikel 4.1 b ii i direktivet och således inte på den skyldighet att förebygga försämring som avses i artikel 4.1 b i) i direktivet (se domen i målet kommissionen/Spanien, punkt 45).
22 Se punkterna 24–27 ovan.
23 Se dom av den 1 juli 2015, Bund für Umwelt und Naturschutz Deutschland (C‑461/13, EU:C:2015:433, punkt 30) (nedan kallad domen i målet Bund für Umwelt).
24 Min kursivering.
25 Enligt artikel 13.6 i direktiv 2000/60 skulle förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikt offentliggöras senast nio år efter direktivets ikraftträdande, det vill säga senast den 22 december 2009. Enligt artikel 13.7 i direktivet ska dessa planer därefter ses över senast 15 år efter direktivets ikraftträdande, det vill säga senast den 22 december 2015, och därefter vart sjätte år, det vill säga senast den 22 december 2021 och den 22 december 2027.
26 Min kursivering.
27 Se punkt 25 ovan.
28 I detta avseende noterar jag att det framgår av kommissionens rapport till rådet och Europaparlamentet av den 4 februari 2025 om genomförandet av ramdirektivet för vatten (2000/60/EG) och översvämningsdirektivet (2007/60/EG) (COM(2025) 2 final), s. 10), att de vanligaste rapporterade föroreningarna som orsakar otillfredsställande kemisk status är nitrater, vars genomsnittliga koncentration inte har förändrats nämnvärt sedan 2021. Dessa nitrater kommer vanligen från intensivt jordbruk och djurhållning genom olämplig eller överdriven användning av gödningsmedel och flytgödsel/stallgödsel, som alla innehåller kväve och fosfor.
29 I artikel 11 i direktiv 2000/60 anges att förvaltningsplanen för avrinningsdistrikt ska innehålla ett åtgärdsprogram för att säkerställa att de miljömål som anges i artikel 4 i direktivet uppnås och att detta program ska omfatta ”grundläggande åtgärder” samt, vid behov, ”kompletterande åtgärder”.
30 Se punkt 28 ovan.
31 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Bund für Umwelt (punkt 43), och punkt 59 i förevarande förslag till avgörande.
32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 januari 2023, Pesticide Action Network Europe m.fl. (C‑162/21, EU:C:2023:30, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
33 Min kursivering.
34 Enligt artikel 13.4 i direktiv 2000/60 ska även de genomförbara åtgärder som krävs enligt artikel 4.7 a i det direktivet anges i förvaltningsplanen. Se domen i målet Bund für Umwelt (punkt 46).
35 Se dom av den 1 juni 2017, Folk (C‑529/15, EU:C:2017:419, punkterna 36 och 38 samt där angiven rättspraxis). Min kursivering.
36 I motsats till vad delstaterna har gjort gällande påverkas denna slutsats inte av domstolens praxis avseende godkännande av projekt enligt artikel 4.7 b i direktiv 2000/60, enligt vilken detta villkor ”kan anses vara uppfyllt när de skäl som ligger till grund för det ifrågavarande projektet, vid tidpunkten för godkännandet av projektet, endast återfinns i det beslut varigenom tillstånd för detta meddelas” (se domen i målet Association FNE, punkt 44 och där angiven rättspraxis). Domstolen godtar att ett godkännande är giltigt när skälen för projektet, vid tidpunkten för godkännandet, endast anges i beslutet om godkännande och uppgifterna i detta avseende därefter tas in i förvaltningsplanen. Denna rättspraxis kan emellertid inte överföras på förlängningar av tidsfristen. Skälen för sådana förlängningar anges nämligen endast i själva förvaltningsplanen, eftersom det inte finns någon rättsakt om förlängning av tidsfristen som kan föregå förvaltningsplanen och som redan, i likhet med vad som var fallet i de mål som domstolen prövade, skulle kunna innehålla en tillräcklig motivering.
37 Se, analogt, domen i målet Sweetman (punkterna 59–61).
38 Se, exempelvis, dom av den 22 februari 2018, kommissionen/Polen (C‑336/16, EU:C:2018:94, punkterna 101 och 102), där domstolen underströk att Republiken Polen varken hade angett eller motiverat varför den hade fastställt särskilt långa tidsfrister för att få överskridandet av gränsvärdena i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/50/EG av den 21 maj 2008 om luftkvalitet och renare luft i Europa (EUT L 152, 2008, s. 1) att upphöra.
39 Se även, som exempel, undantagsbestämmelsen i artikel 16.1 i direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114). I denna bestämmelse föreskrivs detaljerade villkor för godkännande i undantagsfall av ett projekt som påverkar vattenstatusen eller en verksamhet som skadar en skyddad art, utan att det uttryckligen anges vilken inverkan ett åsidosättande av dessa villkor har på giltigheten av de aktuella tillstånden.
40 Se domen i målet BSadD (punkt 42 och där angiven rättspraxis).
41 Se domen i målet Kommissionen mot Spanien (punkt 42 och där angiven rättspraxis). Domstolen slog fast att skyldigheten att förebygga en försämring av statusen hos ytvattenförekomster är bindande i varje skede av genomförandet av detta direktiv och är tillämplig på ”varje typ av” och varje status hos en ytvattenförekomst för vilken en förvaltningsplan har eller borde ha antagits (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Sweetman, punkterna 43 och 54 samt där angiven rättspraxis). Denna tolkning är även tillämplig på skyldigheten att förebygga försämring av grundvattenförekomster (se domen i målet Land Nordrhein-Westfalen, punkt 72 och där angiven rättspraxis).
42 Se, analogt, domen i målet kommissionen/Irland (punkt 118).
43 Se domen i målet kommissionen/Spanien (punkt 43) och domen i målet Land Nordrhein-Westfalen (punkt 73).
44 Se, analogt, domen i målet BSadD (punkt 43 och där angiven rättspraxis).
45 Min kursivering.
46 Se, analogt, domen i målet Association FNE (punkterna 38 och 39 samt där angiven rättspraxis). Det ska även erinras om att enligt domstolens fasta praxis kan administrativ praxis, som till sin art är sådan att den kan ändras av myndigheten efter eget gottfinnande och som inte offentliggörs i tillräcklig utsträckning, inte anses som ett korrekt fullgörande av skyldigheten att införliva ett direktiv (se, för ett liknande resonemang, domen i målet kommissionen/Irland, punkt 146 och där angiven rättspraxis).
47 Dom av den 7 januari 2004, Wells (C‑201/02, EU:C:2004:12, punkt 67).
48 Se dom av den 24 juni 2019, Popławski (C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 57, 58, 61 och 68 samt där angiven rättspraxis).
49 Se dom av den 24 juni 2019, Popławski (C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 76 och 77 samt där angiven rättspraxis). Se även punkt 32 ovan.
50 Se, analogt, domen i målet kommissionen/Irland (punkterna 140 och 141).