Sök i Ratio Lex

Opinion of Advocate General Emiliou delivered on 23 April 2026

23 april 2026


Så kom texten hit

  • Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar) — dokumentet hos EUR-Lex
  • Texten är hämtad av Ratio Lex den 18 november 2026 ur Publikationsbyråns förråd Cellar (HTML, verk d52c864c-3f04-11f1-814f-01aa75ed71a1).

Dokumentets text

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

NICHOLAS EMILIOU

föredraget den 23 april 2026(1)

Mål C‑414/25 [Sedrata](i)

Ministero dell’Interno,

Questura di Roma

mot

S.H.,

A.H.,

ytterligare deltagare i rättegången:

Procuratore generale della Repubblica presso la Corte Suprema di Cassazione

(begäran om förhandsavgörande från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien))

” Begäran om förhandsavgörande – Gränskontroller, asyl och invandring – Direktiv 2008/115/EG – Direktiv 2013/32/EU – Förfaranden för återvändande – Prövning av ansökningar om internationellt skydd – Bilateralt avtal mellan en medlemsstat och ett tredjeland – Förvar i anläggningar som är belägna i tredjeland ”

I. Inledning

1 År 2023 ingick den italienska regeringen ett bilateralt avtal med den albanska regeringen som i huvudsak ger de italienska myndigheterna möjlighet att driva vissa anläggningar som är belägna på albanskt territorium, vid vilka tredjelandsmedborgare som är föremål för gräns- eller återvändandeförfaranden kan hållas i förvar under den tid som krävs för att slutföra dessa förfaranden. Enligt avtalet omfattas dessa anläggningar av italiensk jurisdiktion, och den relevanta nationella lagstiftningen och unionslagstiftningen fortsätter att vara tillämpliga med avseende på de berörda tredjelandsmedborgarna.

2 Den hänskjutande domstolen – Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) – har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida de italienska bestämmelser varigenom detta avtal har införlivats är förenliga med bestämmelserna i direktiv 2008/115/EG (även kallat återvändandedirektivet)(2) och direktiv 2013/32/EU (även kallat direktivet om asylförfaranden).(3)

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Direktiv 2008/115

3 I artikel 3 led 3 i direktiv 2008/115 definieras återvändande som ”en tredjelandsmedborgares återresa – oavsett om den sker frivilligt i överensstämmelse med en skyldighet att återvända eller med tvång – till

– ursprungslandet, eller

– ett transitland i enlighet med återtagandeavtal med gemenskapen eller bilaterala återtagandeavtal eller andra arrangemang, eller

– ett annat tredjeland till vilket den berörda tredjelandsmedborgaren frivilligt väljer att återvända och där han eller hon kommer att tas emot.”

4 Artikel 6.1 i direktiv 2008/115 har följande lydelse:

”Utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som avses i punkterna 2–5 ska medlemsstaterna utfärda beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända.”

5 I artikel 8.1 i direktiv 2008/115 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet om återvändande om inte någon tidsfrist för frivillig avresa har beviljats … eller om åläggandet att återvända inte har hörsammats inom den tid för frivilligt återvändande som beviljats …”

6 I artikel 15 i direktiv 2008/115 föreskrivs följande:

”1. Om inte andra tillräckliga, men mindre ingripande, åtgärder kan tillämpas verkningsfullt i det konkreta fallet, får medlemsstaterna endast hålla i förvar en tredjelandsmedborgare som är föremål för förfaranden för återvändande för att förbereda återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandet …

Förvar ska vara under så kort tid som möjligt och får endast fortgå under den tid som förfarandena inför avlägsnandet pågår och genomförs med rimliga ansträngningar.

2. …

Den berörda tredjelandsmedborgaren ska friges omedelbart om kvarhållandet i förvar inte är lagligt.

…

4. När det framkommer att rimliga utsikter till ett avlägsnande inte längre föreligger på grund av rättsliga eller andra överväganden, eller de villkor som fastställs i punkt 1 inte längre föreligger, upphör hållandet i förvar att vara berättigat och den berörda personen ska omedelbart friges.

…”

7 Artikel 16.1 i direktiv 2008/115 har följande lydelse:

”Förvar ska i regel ske i särskilda förvarsanläggningar. Om en medlemsstat inte kan tillhandahålla sådana särskilda anläggningar, utan måste använda fängelseanläggningar, ska tredjelandsmedborgare i förvar hållas avskilda från vanliga interner.”

2. Direktiv 2013/32

8 Artikel 2 i direktiv 2013/32 innehåller definitionerna, och enligt artikel 2 led p avses med uttrycket stanna kvar i medlemsstaten ”att stanna kvar på den medlemsstats territorium där ansökan om internationellt skydd har lämnats in eller håller på att prövas, inbegripet vid gränsen eller i denna medlemsstats transitzoner”.

9 I artikel 3.1 i direktiv 2013/32, som rör direktivets tillämpningsområde, föreskrivs följande:

”1. Detta direktiv är tillämpligt på alla ansökningar om internationellt skydd som lämnas in på medlemsstaternas territorium, inbegripet vid gränsen, i deras territorialvatten eller i deras transitzoner, samt på återkallande av internationellt skydd.”

10 Artikel 9.1 i direktiv 2013/32, som rör rätten att stanna kvar i medlemsstaten under prövningen av ansökan, har följande lydelse: ”Sökande ska ha rätt att stanna kvar i medlemsstaten enbart så länge som förfarandet pågår, till dess att den beslutande myndigheten har fattat beslut i enlighet med de förfaranden i första instans som fastställs i kapitel III. Rätten att stanna kvar ska inte utgöra ett berättigande till uppehållstillstånd.”

B. Internationell och nationell rätt

11 I begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen i första hand(4) hänvisat till i) Protocollo tra il Governo della Repubblica italiana e il Consiglio dei ministri della Repubblica di Albania per il rafforzamento della collaborazione in materia migratoria (Avtal mellan Republiken Italiens regering och Republiken Albaniens ministerråd för att stärka samarbetet på migrationsområdet) (nedan kallat avtalet) som undertecknades i Rom den 6 november 2023, och ii) den nationella lagstiftning varigenom avtalet har införlivats (nedan kallad lag nr 14), i dess ändrade lydelse.(5)

1. Avtalet

12 Enligt artikel 2 i avtalet är syftet med avtalet att ”stärka avtalsparternas bilaterala samarbete vad gäller hanteringen av migrationsströmmar från tredjeländer i överensstämmelse med internationell rätt och unionsrätten”.

13 I artikel 4 i avtalet föreskrivs att Republiken Italien har rätt att använda vissa zoner på det albanska territoriet (vilka enligt artikel 1.1 c i avtalet identifieras i bilaga I till avtalet) för uppförande av anläggningar för administrativt förvar av migranter. Enligt artikel 4.2 ska dessa anläggningar förvaltas av Republiken Italien i överensstämmelse med de nationella och de europeiska bestämmelserna. I artikel 4.3 i avtalet föreskrivs, för det första, att inresa och vistelse på det albanska territoriet för de migranter som tas emot i anläggningarna får ske ”enbart i syfte att genomföra de gräns- eller återvändandeförfaranden som föreskrivs i den italienska och den europeiska lagstiftningen och under den tid som är strikt nödvändig för att genomföra dessa” och, för det andra, att ”om grunden till vistelsen i anläggningarna av någon anledning inte längre föreligger, ska Republiken Italien omedelbart föra ut migranterna från det albanska territoriet”. Enligt artikel 4.4 ska migranternas inresa till albanskt territorialvatten och albanskt territorium enbart ske genom italienska myndigheternas försorg och att de albanska myndigheterna enbart tillåter detta i syfte att genomföra gräns- eller återvändandeförfarandena och under den tid som är strikt nödvändig för att genomföra dessa.

14 Artikel 6.5 och 6.6 i avtalet ålägger Republiken Italien skyldigheten att vidta ”de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att migranterna stannar kvar inuti zonerna och förhindra att de utan tillstånd tar sig ut på Republiken Albaniens territorium” och, för det fall migranterna tar sig ut utan tillstånd, ge de albanska myndigheterna befogenhet att återföra migranterna till förvarsanläggningarna.

15 Enligt artikel 9.1 i avtalet får migranternas vistelse på albanskt territorium inte vara längre än den högsta tillåtna tiden för förvar enligt den gällande italienska lagstiftningen. I artikel 9.2 i avtalet föreskrivs att ”avtalsparterna ska tillåta att advokater och deras medhjälpare samt internationella organisationer och EU-byråer, vilka tillhandahåller rådgivning och stöd till sökande av internationellt skydd, får tillträde till de anläggningar som anges i detta avtal, med de begränsningar som fastställs i den tillämpliga italienska, europeiska och albanska lagstiftningen”.

2. Lag nr 14

16 Enligt artikel 3.3 i lag nr 14 likställs de zoner som anges i artikel 1.1 c i avtalet med de gräns- eller transitzoner som har identifierats i andra instrument i italiensk rätt. I artikel 3.4 i nämnda lag likställs överföringar från en anläggning som är belägen på det italienska territoriet till en anläggning som har identifierats i avtalet med överföringar som sker mellan två anläggningar som är belägna på det italienska territoriet.

17 I artikel 4 i lag nr 14 föreskrivs att migranter som har överförts till anläggningar på det albanska territoriet omfattas av den italienska lagstiftningen om immigration samt ”den italienska och den europeiska lagstiftningen om villkoren och förfarandena för utlänningars inresa och vistelse på det nationella territoriet”, ”i den mån dessa bestämmelser är förenliga”.

III. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna

18 Målen vid den nationella domstolen har sin upprinnelse i två beslut som fattades av Prefetto di Ancona (prefekten i Ancona, Italien) respektive Prefetto di Firenze (prefekten i Florens, Italien), varigenom det beslutades om utvisning av två tredjelandsmedborgare som vistades olagligt i den medlemsstaten.

19 Eftersom avlägsnande inte kunde ske, beslutade i båda fallen behörig Questore (polischef) att de berörda personerna skulle hållas i förvar för avlägsnande vid förvarsanläggningen i Bari (Italien). Förvarsbesluten fastställdes sedan av Giudice di pace di Bari (fredsdomaren i Bari, Italien).

20 Därefter beslutade Ministero dell’Interno (inrikesministeriet, Italien) att överföra de berörda personerna till förvarsanläggningen i Gjadër (Albanien), en anläggning som har uppförts i enlighet med avtalet och som är belägen på albanskt territorium. Efter ankomsten till förvarsanläggningen ingav båda personerna ansökningar om internationellt skydd till de italienska myndigheterna. I vart och ett av fallen beslutade Questore di Roma (polischefen i Rom, Italien) om fortsatt förvar av de berörda personerna vid samma förvarsanläggning.

21 Genom två beslut av den 24 april 2025 beslutade Corte di Appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom, Italien) att inte fastställa de beslut som hade fattats av Polischefen i Rom, eftersom den ansåg att den aktuella nationella lagstiftningen var oförenlig med unionsrätten.

22 Inrikesministeriet delade inte denna bedömning och överklagade därför dessa beslut till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen). Sistnämnda domstol förenade de båda målen, och eftersom den var osäker på hur de relevanta bestämmelserna i unionsrätten ska tolkas, beslutade den att vilandeförklara målen och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Utgör [direktiv 2008/115], särskilt artiklarna 3, 6, 8, 15 och 16, hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning … som tillåter att det till de zoner som anges i artikel 1.1 c i [avtalet] överförs personer vilka är föremål för ett förvarsbeslut som har fastställts eller förlängts …, utan någon förutbestämd och identifierbar möjlighet till återvändande?

2) Om fråga 1 besvaras nekande, utgör då artikel 9.1 i [direktiv 2013/32] hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning … enligt vilken det, mot bakgrund av att ansökan om internationellt skydd är att betrakta som missbruk av förfarandet, får fattas beslut om förvar av en migrant som är föremål för ett utvisningsbeslut i en av de zoner som anges i artikel 1.1 c i [avtalet], när denna migrant har lämnat in ansökan först när han eller hon har överförts till nämnda zoner?”

23 Den hänskjutande domstolen ansökte även om att målet skulle handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107.1 i EU-domstolens rättegångsregler. Efter att ha mottagit den hänskjutande domstolens svar på en begäran om förtydliganden – i vilket den hänskjutande domstolen uppgav att de berörda personerna inte längre hölls i förvar – beslutade EU-domstolen att det saknades anledning att bifalla denna ansökan. Det beslutades dock att målet skulle handläggas med förtur enligt artikel 53.3 i rättegångsreglerna.

24 Skriftliga yttranden har inkommit från den nederländska, den italienska och den polska regeringen samt från Europeiska kommissionen. Dessa parter, med undantag av den polska regeringen, yttrade sig även muntligen vid förhandlingen den 24 mars 2026.

IV. Bedömning

25 I förevarande förslag till avgörande kommer jag först att ta upp den invändning som har framställts av den italienska regeringen beträffande huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning (A). Jag kommer därefter att göra vissa inledande anmärkningar avseende, för det första, huruvida direktiv 2008/115 och direktiv 2013/32 är tillämpliga på målen vid den nationella domstolen (B) och, för det andra, min tolkning av den nationella lagstiftning som är i fråga i de nationella målen (C). Jag kommer sedan att behandla de två tolkningsfrågorna (D och E).

A. Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

26 Den italienska regeringen har inledningsvis hävdat att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning. Den anser att det i beslutet om hänskjutande inte har förklarats på ett tillräckligt klart sätt varför den hänskjutande domstolen är osäker på huruvida den aktuella nationella lagstiftningen är förenlig med unionsrätten.

27 Jag anser att det argumentet utan svårighet kan avfärdas. I beslutet om hänskjutande anges, på ett tillräckligt klart sätt, skälen som föranledde den hänskjutande domstolen att söka vägledning beträffande tolkningen av vissa bestämmelser i direktiv 2008/15 och direktiv 2013/32, liksom deras förhållande till den nationella lagstiftning som är tillämplig i de nationella målen.

28 Det står därför klart vilka rättsliga frågeställningar som den hänskjutande domstolen måste avgöra för att kunna döma i målen och varför den anser att en vägledning från EU-domstolen skulle vara användbar i det avseendet. Det är värt att notera att varken den italienska regeringen eller de andra berörda personerna som har avgett yttranden har stött på några problem med att ta ställning till de sakfrågor som har tagits upp i begäran om förhandsavgörande.

B. Inledande anmärkningar (I): Huruvida direktiv 2008/115 och direktiv 2013/32 är tillämpliga

29 Jag övergår nu till prövningen av dessa frågeställningar. Dessförinnan är det dock lämpligt att göra några inledande anmärkningar om förhållandet mellan den aktuella nationella lagstiftningen och de instrument i unionsrätten som det hänvisas till i beslutet om hänskjutande.

30 Såvitt jag har förstått är, enligt nationell rätt, den unionslagstiftning som reglerar de förfaranden som är tillämpliga på personer som hålls i förvar vid de anläggningar som är belägna i Republiken Albanien – däribland direktiv 2008/115 och direktiv 2013/32 – tillämplig på dessa personer.

31 Artikel 4.2 och 4.3 i avtalet hänvisar i det avseendet till ”den italienska och den europeiska lagstiftningen” som är relevant.(6) Dessutom föreskrivs det i artikel 4 i lag nr 14 att migranter som har överförts till anläggningar på det albanska territoriet omfattas av den italienska lagstiftningen om immigration, och ”den italienska och den europeiska lagstiftningen om villkoren och förfarandena för utlänningars inresa och vistelse på det nationella territoriet”, ”i den mån dessa bestämmelser är förenliga”.(7)

32 När den italienska regeringen vid förhandlingen ombads att klargöra innebörden av uttrycket ”i den mån dessa bestämmelser är förenliga”, förklarade den att uttrycket endast är avsett att säkerställa att vissa termer som används i de relevanta nationella bestämmelserna och unionsbestämmelserna, vilka kanske inte uttryckligen omfattar sådana situationer som dem som uppstår till följd av avtalet och lag nr 14, tolkas på ett sätt som säkerställer de aktuella bestämmelsernas tillämplighet.(8) Jag uppfattar det därför så, att i sådana situationer som de som är aktuella i de nationella målen, är direktiv 2008/115 och direktiv 2013/32 tillämpliga enligt nationell rätt, och de är tillämpliga full ut. När den italienska regeringen vid förhandlingen tillfrågades om huruvida principen om unionsrättens företräde skulle gälla vid en konflikt mellan en bestämmelse i den relevanta nationella lagstiftningen och en bestämmelse i direktiv 2008/115 eller direktiv 2013/32, gav den nämligen ett jakande svar.

33 Efter detta klargörande är det även nödvändigt att förklara varför jag anser att dessa direktiv är tillämpliga i förevarande mål enligt unionsrätten.

34 I det avseendet behöver det knappast erinras om att en medlemsstat inte får ensidigt begränsa unionslagstiftningens tillämpning med avseende på person (ratione personae) eller materiella tillämpningsområde (ratione materiae), eller tillämpa dess bestämmelser på ett selektivt sätt, beroende på huruvida de är förenliga med nationell lagstiftning som antagits senare. Ett sådant beteende skulle vara klart oförenligt med principen om unionsrättens företräde.

35 Vad beträffar tillämpningsområdet för direktiv 2008/115, följer det av EU-domstolens fasta praxis att ”[direktivets tillämpningsområde] definieras enbart med hänvisning till den olagliga vistelse som tredjelandsmedborgaren befinner sig i, oberoende av skälen till denna situation eller de åtgärder som skulle kunna vidtas mot denna tredjelandsmedborgare”.(9) EU-domstolen har även klargjort att det genom detta direktiv ”har inrättats ett precist förfarande som varje medlemsstat ska tillämpa för att återföra tredjelandsmedborgare som olagligt vistas i landet, med en bestämd ordningsföljd för de skilda stegen i detta förfarande”.(10)

36 I förevarande mål är det ostridigt att de berörda personerna i de nationella målen ”vistades olagligt” på italienskt territorium, i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2008/115. De italienska myndigheterna var följaktligen skyldiga att i) utfärda ett beslut om återvändande enligt artikel 6.1 i direktivet, och ii) följa de efterföljande stegen i förfarandet som föreskrivs i artiklarna 7–11 i direktivet. Myndigheterna kunde inte ändra eller vilandeförklara förfarandet eller göra så att förfarandet helt eller delvis inte var tillämpligt,(11) bara genom att överföra de berörda personerna till förvarsanläggningar belägna utanför italienskt territorium.

37 Samma resonemang gäller i tillämpliga delar direktiv 2013/32. Artiklarna 18 och 19 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) garanterar i huvudsak rätten för varje enskild person att ansöka om internationellt skydd när personen fruktar förföljelse eller allvarlig skada i sitt ursprungsland. Denna rätt föreligger oavsett hur personen har rest in i den berörda medlemsstatens territorium(12) och oberoende av huruvida personens vistelse där är lagenlig.(13) Rätten till asyl omfattar – för att använda terminologin i artikel 14.1 i Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna – möjligheten att båda söka och, när de relevanta villkoren är uppfyllda, åtnjuta skydd.

38 Denna rätt utgör en central del av ett av EU:s viktigaste politikområden. Fördragen och unionslagstiftaren avsåg att inrätta en ”gemensam politik för asyl, invandring och kontroll av de yttre gränserna” som en ”del av Europeiska unionens målsättning att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa”.(14)

39 Som klargörs i skäl 8 i direktiv 2013/32, antogs nämnda direktiv i samband med Europeiska rådets antagande av ”Stockholmsprogrammet” år 2009. Målet med programmet var att skapa ”ett gemensamt område för skydd och solidaritet grundat på ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status för dem som beviljats internationellt skydd, med höga skyddsnivåer och rättvisa och ändamålsenliga förfaranden”. Det ansågs att ”personer som är i behov av internationellt skydd måste garanteras tillgång till rättssäkra och effektiva asylförfaranden”, och att ”individer [bör] erbjudas likvärdig behandling i fråga om förfaranderegler och fastställande av status, oberoende av i vilken medlemsstat deras ansökan om internationellt skydd har lämnats in. Målet är att liknande fall bör behandlas lika och leda till samma resultat.”(15)

40 Mot denna bakgrund ska samma logik som har angetts ovan med avseende på direktiv 2008/115 även gälla för direktiv 2013/32. Myndigheterna i en medlemsstat får inte undergräva tillämpningen av de gemensamma reglerna om asylförfaranden genom att överföra tredjelandsmedborgare, som har rest in till Europeiska unionen, till anläggningar som är belägna utanför medlemsstatens territorium. De får inte heller behandla tredjelandsmedborgare annorlunda jämfört med andra som befinner sig i en jämförbar situation, och därigenom potentiellt begränsa eller försvaga deras rätt att söka – och i förekommande fall åtnjuta – internationellt skydd genom ett rättvist och ändamålsenligt förfarande.

41 Vid första anblicken kan direktiv 2013/32 visserligen framstå som att det inte är tillämpligt på målen vid den nationella domstolen, eftersom de berörda personerna ingav sina ansökningar om internationellt skydd först efter att de hade överförts till en anläggning belägen på det albanska territoriet. I artikel 3.1 i nämnda direktiv föreskrivs att direktivet är tillämpligt ”på alla ansökningar om internationellt skydd som lämnas in på medlemsstaternas territorium, inbegripet vid gränsen, i deras territorialvatten eller i deras transitzoner, samt på återkallande av internationellt skydd”.

42 Jag anser dock att artikel 3.1 i direktiv 2013/32 inte kan tolkas strikt bokstavligt i en sådan situation som den som är aktuell i de nationella målen, där de berörda personerna ursprungligen vistades i medlemsstatens territorium och därefter, genom beslut av de nationella myndigheterna, tillfälligt överfördes till en plats utanför det territoriet. Under sådana omständigheter skulle just de nationella myndigheternas handlande hypotetiskt sett medföra att direktiv 2013/32 inte är tillämpligt.(16) Det resultatet skulle strida mot direktivets syfte att ”säkerställa en … effektiv [tillgång], [det vill säga en så] … enkel tillgång som möjligt till förfarandet för att ansöka om internationellt skydd”, såsom domstolen har framhållit i sin praxis.(17)

43 Den slutsatsen påverkas dessutom inte av den omständigheten att de berörda personerna i teorin kunde ha ingett en ansökan om internationellt skydd innan de överfördes. Unionsrätten kräver att medlemsstater ger eller underlättar tillgång till information och bistånd för potentiella eller faktiska sökande.(18) Dessa bestämmelser – vilka ligger i linje med internationella regler och normer(19) – återspeglar erkännandet att de som ansöker om internationellt skydd ofta befinner sig i en utsatt situation och måste lotsa sig fram genom komplexa rättsliga förfaranden under främmande förhållanden. Av det skälet föreskrivs det i artikel 10.1 i direktiv 2013/32 att medlemsstaterna inte får avslå eller neka att pröva ansökningar om internationellt skydd ”enbart på den grunden att de inte har lämnats in så snart som möjligt”.

44 Den omständigheten att unionsrätten i princip kanske inte hindrar medlemsstaterna från att utföra vissa uppgifter utanför deras territorium med avseende på gräns- eller återvändandeförfaranden – en fråga som jag kommer att återkomma till nedan – skulle under alla omständigheter inte innebära att de befrias från kravet att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten. Som jag framhöll i mitt förslag till avgörande i målet Danané m.fl., har medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra vilka områden de betraktar som gränser eller transitzoner såvitt avser dessa förfaranden.(20) Detta utrymme är dock inte obegränsat och får inte utövas på ett sätt som leder till att unionsbestämmelser kringgås.

45 Den omständigheten att en medlemsstat beslutar att vissa verksamheter, som normalt utförs inom dess territorium, ska utföras i områden som är belägna utanför medlemsstatens gränser men som den har någon slags jurisdiktion över, befriar inte denna medlemsstat från dess ansvar att se till att alla bestämmelser som är tillämpliga på dessa verksamheter iakttas.(21) Tvärtom behåller medlemsstaten detta ansvar, vilket med nödvändighet innefattar att se till att de grundläggande rättigheter som dessa bestämmelser är avsedda att skydda iakttas.(22)

46 Min tolkning av tillämpningsområdet för direktiv 2013/32 påverkas inte av ordalydelsen i artikel 3.2 i direktivet, enligt vilken direktivet ”inte [är] tillämpligt på ansökningar om diplomatisk eller territoriell asyl som lämnas in till medlemsstaternas beskickningar”.(23)

47 Jag anser att sådana förvarsanläggningar som de italienska myndigheterna driver på Albaniens territorium inte kan anses omfattas av begreppet ”medlemsstaternas beskickningar” i den mening som avses i den bestämmelsen. Detta uttryck ska anses syfta på organ – såsom ambassader, konsulat eller ständiga representationer – som inrättas av en stat (den sändande staten) inom en annan stats territorium (värdstaten) för att upprätthålla officiella förbindelser, skydda nationella intressen och tillhandahålla tjänster åt sina medborgare i utlandet. Deras status, uppgifter och ackreditering regleras dessutom av väletablerade regler i internationell rätt.(24) Det är uppenbart att en sådan anläggning som förvarsanläggningen i Gjadër inte har dessa särdrag. Jag kan inte heller se något övertygande skäl till att tolka undantaget i artikel 3.2 i direktiv 2013/32 extensivt, så att dess tillämpningsområde omfattar förvarsanläggningar av detta slag.

48 Jag anser därför att direktiv 2008/115 och direktiv 2013/32 ska tillämpas – och tillämpas i sin helhet – på de personer som har överförts till förvarsanläggningarna på albanskt territorium. Denna slutsats följer inte bara av de hänvisningar som finns i den aktuella nationella lagstiftningen, utan även direkt av unionsrätten.

49 Jag vill slutligen påpeka att den omständigheten att direktiv 2013/32 är tillämpligt i denna kontext även medför att ”Dublin III‑förordningen”(25) är tillämplig. Särskilt artiklarna 1 och 3 i den förordningen ska med nödvändighet tolkas i enlighet med de motsvarande bestämmelserna i direktiv 2013/32.

C. Inledande anmärkningar (II): Några viktiga aspekter av den aktuella nationella lagstiftningen

50 Jag anser att det är ostridigt att om direktiv 2008/115 och direktiv 2013/32 är tillämpliga på personer som har överförts till förvarsanläggningar på albanskt territorium, så är även stadgan tillämplig. Dessa personer måste därför kunna åberopa de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan gentemot de italienska myndigheterna. Ingåendet av ett bilateralt avtal med ett tredjeland kan inte få till följd att en medlemsstat befrias från sin skyldighet att säkerställa att dessa rättigheter iakttas.(26)

51 I situationer som rör frihetsberövande ska i det sammanhanget särskild vikt fästas vid artikel 47 i stadgan, vari stadgas rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol.(27) Av detta följer att de rättsmedel som föreskrivs i unionsrätten, vilka gör det möjligt för de berörda personerna att överklaga rättsakter som går dem emot vid administrativa organ och/eller rättsliga myndigheter, förblir fullt ut tillämpliga. De behöriga italienska myndigheterna, både förvaltningsmyndigheter och rättsliga myndigheter, fortsätter att ha behörighet i det avseendet. För fullständighetens skull vill jag tillägga att italienska domstolar också fortsätter att ha behörighet att pröva talan om skadestånd som, på grundval av de principer som reglerar staternas skadeståndsansvar, har väckts av tredjelandsmedborgare som hävdar att rättigheter som de har getts genom unionsrätten har kränkts.(28)

52 Vidare kräver artikel 20 i stadgan, som garanterar likhet inför lagen, att personer som har överförts till förvarsanläggningar som är belägna i Albanien inte behandlas annorlunda i rättsligt hänseende jämfört med dem som hålls i förvar på italienskt territorium.(29)

53 Den italienska regeringen har i sina skriftliga yttranden hävdat att platsen för förvar inte påverkar vare sig de berörda personernas rättsliga status eller omfattningen av deras rättigheter. Den har vidare uppgett att i den tillämpliga nationella lagstiftningen behandlas överföringar mellan en anläggning som är belägen i Italien och en anläggning som är belägen på albanskt territorium rättsligt sätt som likvärdiga med överföringar som sker mellan anläggningar som är belägna enbart på italienskt territorium.

54 Slutligen framgår det av de relevanta nationella bestämmelserna att en överföring till anläggningar som är belägna i Albanien varken förlänger eller på annat sätt ändrar förvarets varaktighet.(30) När förvaret upphör blir de berörda personerna, alltefter omständigheterna, antingen överförda tillbaka till Italien eller skickade till andra destinationer som är tillåtna enligt de tillämpliga italienska bestämmelserna och unionsbestämmelserna; i princip friges de inte på albanskt territorium.

55 Mot bakgrund av det ovan anförda tycks den aktuella nationella lagstiftningen, vid första anblicken, vara förenlig med de viktiga principer som har angetts ovan. Om så inte är fallet – vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra – skulle bedömningen av förenligheten som anges nedan med nödvändighet bli en annan. Det är därför lämpligt att i detta skede övergå till de specifika frågeställningar som tas upp i de två tolkningsfrågorna.

D. Den första tolkningsfrågan

56 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i direktiv 2008/115 utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter att tredjelandsmedborgare som är föremål för återvändandeförfaranden överförs till förvarsanläggningar som är belägna på ett tredjelands territorium (nedan kallad den tillfälliga överföringen), då dessa anläggningar fortsätter att omfattas av italiensk jurisdiktion och de tillämpliga italienska bestämmelserna och unionsbestämmelserna fortsätter att reglera de aktuella förfarandena.(31)

57 Jag ska förklara varför jag anser att direktiv 2008/115 i princip inte utgör hinder för en sådan lagstiftning (1), och samtidigt framhålla att vissa villkor ändå måste vara uppfyllda för att säkerställa att direktivet iakttas fullt ut (2).

1. Direktiv 2008/115 utgör i princip inte något hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i de nationella målen

58 Det finns inte någon bestämmelse i direktiv 2008/115 som uttryckligen hindrar medlemsstaterna från att driva förvarsanläggningar som är belägna utanför deras territorium i syfte att hålla personer som är föremål för återvändandeförfaranden i förvar.

59 I det avseendet är det lämpligt att först undersöka de bestämmelser i direktiv 2008/115 som reglerar förvar. Artikel 16 är av särskild betydelse, i den mån det däri föreskrivs ett antal krav som gäller för ”särskilda förvarsanläggningar” – ett koncept som, även om det inte har definierats i direktivet, har tolkats relativt extensivt av EU‑domstolen.(32) Inget av dessa krav avser dock sådana anläggningars geografiska läge. Inte heller kan någon begränsning i det avseendet, vare sig uttryckligen eller underförstått, utläsas av de övriga bestämmelserna i direktivet, vilka ”strikt reglerar” användningen av förvar.(33) Dessa bestämmelser avser bland annat syftet med förvar,(34) dess varaktighet,(35) och de villkor som reglerar både beslut om förvar(36) och dess verkställighet.(37) Detsamma gäller överföringen mellan olika förvarsanläggningar av personer som hålls i förvar: det finns inte någon bestämmelse i direktiv 2008/115 som direkt eller indirekt avser en sådan aspekt.

60 Det kan i det sammanhanget tilläggas att en tillfällig överföring av det aktuella slaget inte kan anses utgöra ett ”återvändande” i den mening som avses i artikel 3 led 3 i direktiv 2008/115. Den berörda personen skickas inte tillbaka sitt ursprungsland, ett transitland i enlighet med återtagandeavtal eller liknande arrangemang,(38) eller ett annat tredjeland som personen själv väljer. En sådan överföring medför inte heller att återvändandeförfarandet upphör, utan den utgör snarare ett mellanliggande steg i ett pågående förfarande.

61 Av liknande skäl kan en sådan överföring inte klassificeras som ”avlägsnande” i den mening som avses i artikel 3 led 5 i direktiv 2008/115. Genom att överföra de berörda personerna till anläggningar som är belägna i Albanien, verkställer inte de nationella myndigheterna skyldigheten att återvända. Avlägsnande, för att verkställa beslutet om återvändande, kommer att ske först i ett senare skede, under förutsättning att de relevanta villkoren är uppfyllda.

62 En sådan överföring kan inte heller likställas med en tvångsförflyttning eller ett rättsstridigt avlägsnande av det slag som EU‑domstolen granskade i målet kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd).(39) De berörda personerna kan inte lämna förvarsanläggningen och röra sig fritt på albanskt territorium. När personerna frigivs blir de antingen överförda tillbaka till Italien eller skickade till en av de destinationer som anges i artikel 3 led 3 i direktiv 2008/115. De aktuella tredjelandsmedborgarna har dessutom, medan de hålls i förvar vid förvarsanläggningen i Gjadër, möjlighet – såsom förevarande mål visar – att ansöka om internationellt skydd.(40)

63 Som den nederländska regeringen har framhållit är det långt ifrån uppenbart att en sådan situation som den som avses i den aktuella nationella lagstiftningen övervägdes av unionslagstiftaren vid den tidpunkt då direktiv 2008/115 antogs. De förarbeten som jag har haft tillgång till stödjer dessutom denna ståndpunkt.

64 Om så är fallet, måste man – i överensstämmelse med den välkända sentensen ubi lex voluit dixit, ubi noluit tacuit(41) – dra slutsatsen att frågan inte regleras på unionsnivå och följaktligen fortsätter att omfattas av medlemsstaternas behörighet.(42) Den slutsatsen skulle vid första anblicken passa bra överens med EU-domstolens fasta praxis enligt vilken det följer av artikel 288 FEUF att medlemsstaterna behåller ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller valet av form och tillvägagångssätt vid införlivandet av ett direktiv.(43)

65 Som framgår både av ordalydelsen i direktiv 2008/115(44) och av domstolens egen praxis(45) har nämligen medlemsstaterna, i flera avseenden, ett handlingsutrymme vid införlivandet av bestämmelserna i denna rättsakt, med beaktande av de särskilda särdragen i deras nationella rättsordningar. Av desto större anledning syftar detta direktiv – såsom domstolen uttryckligen har slagit fast – inte ”till någon harmonisering av samtliga nationella regler om utlänningars vistelse”.(46)

66 Detta handlingsutrymme är dock inte obegränsat. Domstolen har upprepade gånger understrukit att när medlemsstaterna utövar sitt utrymme för skönsmässig bedömning på områden där det inte har skett en fullständig harmonisering, får medlemsstaterna inte äventyra den ändamålsenliga verkan (effet utile) av de förfaranden för återvändande som har inrättats genom direktivet,(47) eller undergräva de rättigheter och garantier som de berörda personerna har getts.(48) Såsom klargörs i skäl 2 i direktiv 2008/115 är syftet med denna rättsakt att upprätta en effektiv politik för avlägsnande och återsändande som grundar sig på gemensamma standarder, och som säkerställer att återvändande sker på ett humant sätt och med fullständig respekt för mänskliga rättigheter och människans värdighet.(49)

67 Mot denna bakgrund är den avgörande frågan huruvida en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i målen vid den nationella domstolen, i praktiken kan antingen skada återvändandeförfarandets ändamålsenliga verkan eller äventyra skyddet för de rättigheter och garantier som tredjelandsmedborgare tillerkänns.

68 Innan jag granskar dessa två aspekter mer i detalj, är det på sin plats att göra en inledande anmärkning. Genom den nationella lagstiftning som är i fråga i förevarande mål införlivas ett avtal mellan Republiken Italien och Republiken Albanien. Det är inte oväsentligt att påpeka, för det första, att Albanien är ett grannland till Italien, då avståndet mellan de två staternas gränser är mindre än 100 km, och att det endast är Adriatiska havet som skiljer dem åt. För det andra är Albanien part i Europakonventionen och ett officiellt EU-kandidatland sedan år 2014, och anslutningsförhandlingarna inleddes formellt i juli 2022.

69 Den bedömning som jag kommer att göra nedan skulle kunna bli en annan om det aktuella avtalet hade ingåtts med ett tredjeland som, på grund av det är beläget längre bort än Albanien, skulle innebär att det är osannolikt att återvändandeförfaranden i allmänhet kan genomföras på ett effektivt sätt. Detsamma skulle gälla avtal som ingås med länder som, på grund av deras politiska situation och/eller rättssystem, inte kan erbjuda alla nödvändiga garantier för att de grundläggande rättigheterna för de tredjelandsmedborgare som hålls i förvar där ska iakttas.

70 Jag övergår nu till de två aspekter som har nämnts i punkt 67 ovan, och jag måste, angående den första aspekten, säga att jag inte är övertygad om att enbart användningen av förvarsanläggningar som är belägna utanför den berörda medlemsstatens territorium i sig kan undergräva den ändamålsenliga verkan av de återvändandeförfaranden som föreskrivs i direktiv 2008/115.

71 I det avseendet har den italienska regeringen uppgett att syftet med den aktuella nationella lagstiftningen är att öka den totala kapaciteten i de anläggningar som är avsedda att ta emot tredjelandsmedborgare som är föremål för återvändandeförfaranden. Ur det perspektivet skulle sådan lagstiftning bidra på ett positivt sätt till en god hantering av migrationsströmmar – en uppgift som den italienska regeringen hävdar har blivit allt mer utmanande under de senaste åren mot bakgrund av den ökade olagliga invandringen. Nämnda regering har i det sammanhanget även hänvisat till rekommendationer som riktades till de italienska myndigheterna efter 2021 års landspecifika utvärdering av Schengenregelverket, vilka bland annat krävde förbättringar av infrastrukturen, tjänster och levnadsförhållanden i förvarsanläggningar (rekommendation nr 6) och att mottagningskapaciteten skulle anpassas till de faktiska behoven (rekommendation nr 7).

72 Det finns inget i handlingarna i målet som tycks ifrågasätta dessa argument, vilka dessutom stöds av den polska regeringens yttranden.

73 Den andra aspekten kräver dock en mer nyanserad bedömning. Den omständigheten att det hypotetiskt sett inte föreligger någon uppenbar oförenlighet utesluter inte att det kan uppstå svårigheter i praktiken. Frågan huruvida en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i de nationella målen, är förenlig med direktiv 2008/115 kan i sista hand vara avhängig av hur den tillämpas av de behöriga nationella myndigheterna. Varje bedömning som begränsas till ordalydelsen i lagstiftningen skulle därför vara ofullständig.(50)

74 Det är denna frågeställning som jag nu ska behandla.

2. De villkor som ska vara uppfyllda för att en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i de nationella målen, ska vara förenlig med direktiv 2008/115

75 Det finns ett antal bestämmelser i direktiv 2008/115, vari stadgas rättigheter och garantier till förmån för de tredjelandsmedborgare som är föremål för återvändandeförfaranden, som ska ägnas särskild uppmärksamhet i detta sammanhang.

76 Inledningsvis noterar jag att ingen av dessa bestämmelser tycks i sig utesluta möjligheten att de berörda personerna kan hållas i förvar vid anläggningar som är belägna utanför territoriet för den medlemsstat som är ansvarig för återvändandeförfarandet. Det framstår som lika klart att efterlevnaden av dessa bestämmelser kan, under sådana omständigheter, kräva att den aktuella medlemsstaten vidtar särskilda åtgärder. Man kan rimligen anta att vissa av dessa åtgärder kan visa sig vara administrativt besvärliga eller ekonomiskt betungande. Det kan därför inte uteslutas att förvar vid sådana anläggningar, med avseende på vissa kategorier av personer – eller till och med vissa individer – inte är realistiskt möjligt utan att detta leder till ett åsidosättande av en eller flera bestämmelser i direktiv 2008/115.

77 De aktuella bestämmelserna i direktiv 2008/115 kan i detta sammanhang grupperas i två kategorier, beroende på deras tillämpning med avseende på person (ratione personae).

78 Den första kategorin omfattar bestämmelser som är tillämpliga på alla personer som är föremål för återvändandeförfaranden eller, inom detta ramverk, för förvar.

79 För det första föreskrivs det i artikel 13.3 i direktiv 2008/115 att en person som är föremål för ett återvändandeförfarande ska ha ”möjlighet att få juridisk rådgivning och biträde av ett ombud samt, om så är nödvändigt, språklig hjälp”. Dessutom föreskrivs det i artikel 16.2 i direktivet att personer som hålls i förvar ”ska – på begäran – ges möjlighet att vid tillfälle ta kontakt med juridiska ombud, familjemedlemmar och behöriga konsulära myndigheter”.

80 Bara den omständigheten att de berörda tredjelandsmedborgarna kan hållas i förvar vid anläggningar som är belägna utanför medlemsstatens territorium tycks inte i sig utgöra ett oöverstigligt hinder för att iaktta dessa bestämmelser. Praktiska svårigheter kan dock uppstå till följd av att sådana anläggningar kanske inte är lättillgängliga för andra personer än bemyndigad personal, inte bara på grund av det geografiska avståndet, utan även på grund av att besök på plats kräver att man passar en internationell gräns. Av detta följer att de behöriga myndigheterna kan behöva inrätta särskilda logistiska arrangemang för att säkerställa att kraven i artiklarna 13.3 och 16.2 i direktiv 2008/115 iakttas fullt ut.(51)

81 För det andra föreskrivs det i artikel 15.2 fjärde stycket i direktiv 2008/115 att ”[d]en berörda tredjelandsmedborgaren ska friges omedelbart om kvarhållandet i förvar inte är lagligt”. På samma sätt anges det i artikel 15.4 i direktiv 2008/115 att ”[n]är det framkommer att rimliga utsikter till ett avlägsnande inte längre föreligger … upphör hållandet i förvar att vara berättigat och den berörda personen ska omedelbart friges”.

82 Mot bakgrund av dessa bestämmelser kan det inte bortses från den omständigheten att frigivandet av de berörda personerna kan kräva att de överförs tillbaka till medlemsstatens territorium – vilket kan involvera till exempel en flyg- eller båtresa på flera timmar. För att vara tydlig, uttrycket ”omedelbart” ska inte tolkas på ett alltför bokstavligt eller strikt sätt, som att det endast tillät en obetydlig tidsåtgång mellan den händelse som föranleder frigivning och själva frigivningen.(52) Det är också ostridigt att de behöriga myndigheterna, för att följa artikel 15.2 och 15.4 i direktiv 2008/115, måste vara i stånd att, inom en kort tidsram, anordna den transport som krävs för att verkställa frigivningen.

83 Den andra kategorin omfattar bestämmelser som specifikt är tillämpliga på vissa kategorier av personer, såsom underåriga och andra utsatta personer (däribland till exempel sjuka personer eller, i förekommande fall, äldre personer).

84 I det avseendet föreskrivs det i allmänna ordalag i artikel 5 i direktiv 2008/115 att ”[n]är medlemsstaterna genomför detta direktiv ska de ta vederbörlig hänsyn till a) barnets bästa, b) familjeliv, c) hälsotillståndet för den berörda tredjelandsmedborgaren”. Det finns ytterligare bestämmelser som föreskriver särskilda skyldigheter i det avseendet.

85 Artikel 17.3 i direktiv 2008/115 kräver således att ”[u]nderåriga som hålls i förvar ska ha möjlighet att delta i fritidsverksamhet, inbegripet lekar och aktiviteter som lämpar sig för deras ålder och, beroende på vistelsens längd, ha tillgång till undervisning”. I artikel 17.4 i direktivet görs tillägget att ”[s]å långt det är möjligt ska ensamkommande barn förses med inkvartering i anläggningar med tillgång till personal och utrymmen som tar hänsyn till behoven hos personer i deras åldersgrupp”. Vidare föreskrivs det i artikel 17.5 i direktivet att ”[n]är underåriga hålls i förvar i avvaktan på avlägsnande ska barnets bästa komma i främsta rummet”.(53)

86 Vad beträffar andra utsatta personer kräver artikel 16.3 i direktiv 2008/115 att medlemsstaterna ska ägna ”särskild uppmärksamhet” åt förhållandena i samband med deras förvar och säkerställa ”[a]kutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar”.

87 Dessa bestämmelser tycks kräva att medlemsstaterna antingen ska tillhandahålla, inom själva förvarsanläggningarna, lämplig infrastruktur – exempelvis för sjukvård eller utbildning – och tillåta tillgång till lämpligt kvalificerade yrkesutövare, eller göra det möjligt för personer som hålls i förvar att vid behov lämna förvarsanläggningarna tillfälligt för att få tillgång till sådana tjänster någon annanstans (till exempel i skolor eller på sjukhus).

88 I det avseendet kan det geografiska avståndet mellan anläggningar som är belägna i ett tredjeland och territoriet för den medlemsstat som ansvarar för återvändandeförfarandet, tillsammans med de praktiska begränsningar som är förknippade med överföringar, ge upphov till allvarliga svårigheter. Under sådana omständigheter är det inte otänkbart att förvar av utsatta personer – såsom underåriga, sjuka personer eller, i vissa fall, äldre personer – vid sådana anläggningar faktiskt skulle kunna leda till åsidosättanden av kraven i direktiv 2008/115.(54) Bedömningen kan naturligtvis bli en annan om lämpliga faciliteter och tjänster faktiskt finns tillgängliga på plats.

89 Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska besvara den första tolkningsfrågan så, att bestämmelserna i direktiv 2008/115 i princip inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter att tredjelandsmedborgare som är föremål för återvändandeförfaranden överförs till förvarsanläggningar som är belägna på ett tredjelands territorium, under förutsättning att dessa anläggningar fortsätter att omfattas av den berörda medlemsstatens jurisdiktion och att den tillämpliga nationella lagstiftningen och unionslagstiftningen fortsätter att reglera de aktuella förfarandena. En sådan lagstiftning är dock förenlig med unionsrätten endast i den mån den tillämpas på ett sätt som i) säkerställer att de rättigheter som tredjelandsmedborgare garanteras enligt artiklarna 13.3 och 16.2 i direktiv 2008/115 iakttas, ii) gör det möjligt att, utan onödigt dröjsmål, genomföra skyldigheten att omedelbart frige personen enligt artikel 15.2 och 15.4 i direktivet, och iii) garanterar iakttagandet av det särskilda skydd som underåriga och andra utsatta personer åtnjuter enligt artiklarna 16.3, 17.3 och 17.4 i direktiv 2008/115.

90 Mot bakgrund av det föreslagna svaret, är det också nödvändigt att pröva den andra tolkningsfrågan.

E. Den andra tolkningsfrågan

91 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 9.1 i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det är tillåtet att fatta beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare som är föremål för ett återvändandeförfarande vid en anläggning som är belägen i ett tredjeland, när denna person har ingett en ansökan om internationellt skydd under tiden vederbörande har hållits i förvar vid denna anläggning.

92 Jag anser att artikel 9.1 i direktiv 2013/32 i princip inte utgör något hinder för en lagstiftning av detta slag. I likhet med vad som är fallet med direktiv 2008/115, gäller emellertid denna slutsats endast under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda, vilka säkerställer att systematiken i och målen med direktiv 2013/32 iakttas fullt ut.

1. Direktiv 2013/32 utgör i princip inte något hinder för en sådan lagstiftning som den som är i fråga i de nationella målen

93 En bokstavstolkning av artikel 9.1 i direktiv 2013/32 kan visserligen tyda på att de nationella myndigheterna, i en sådan situation som den som är aktuell i de nationella målen, är tvungna att återföra tredjelandsmedborgare som har ansökt om internationellt skydd medan de har hållits i förvar utomlands till det nationella territoriet.

94 I artikel 9.1 i direktiv 2013/32 – vari stadgas ”rätt[en] att stanna kvar i medlemsstaten under prövningen av ansökan” – föreskrivs att ”[s]ökande ska ha rätt att stanna kvar i medlemsstaten enbart så länge som förfarandet pågår, till dess att den beslutande myndigheten har fattat beslut i enlighet med de förfaranden i första instans som fastställs i kapitel III”.

95 En sådan tolkning kan dock enligt min mening inte godtas om man läser bestämmelsen i dess rätta sammanhang och mot bakgrund av dess mål och syfte.

96 Inledningsvis ska artikel 9.1 i direktiv 2013/32 tolkas mot bakgrund av artikel 2 led p i direktivet, vari uttrycket ”stanna kvar i medlemsstaten” definieras som ”att stanna kvar på den medlemsstats territorium där ansökan om internationellt skydd har lämnats in eller håller på att prövas, inbegripet vid gränsen eller i denna medlemsstats transitzoner”.(55)

97 Denna definition talar för en vidare tolkning av artikel 9.1 i direktiv 2013/32. Det är riktigt att artikel 2 led p i direktivet, trots viss tvetydighet – som delvis återspeglas i vissa språkversioner(56) – tycks syfta på ”transitzoner” som är belägna på den berörda medlemsstatens territorium.

98 Flera överväganden pekar emellertid i en annan riktning. Som jag har förklarat ovan kräver, för det första, varken unionsrätten eller – såvitt jag vet – internationell rätt att medlemsstaterna utför gräns- eller återvändandeförfaranden uteslutande på deras eget territorium. För det andra har både EU-domstolen och Europadomstolen för mänskliga rättigheter ställt sig bakom en relativt vidsträckt innebörd av begreppen gräns och transitzoner. För det tredje är det troligt att unionslagstiftaren inte räknade med sådana situationer som den som föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen när den antog direktiven 2008/115 och 2013/32. För det fjärde, och vilket är avgörande, kan inte medlemsstaterna kringgå skyldigheter enligt unionsrätten genom att i själva verket ”omlokalisera” förvarsanläggningar till tredjeland.

99 Under dessa omständigheter framstår det både som logiskt och nödvändigt att tolka artikel 9.1 i direktiv 2013/32 så, att den omfattar varje gräns eller transitzon som omfattas av den berörda medlemsstatens jurisdiktion, oavsett dess fysiska plats.

100 Denna tolkning bekräftas dessutom av den logik som ligger till grund för den bestämmelsen. Som den italienska regeringen korrekt har påpekat syftar artikel 9.1 i direktiv 2013/32 till att säkerställa att en person som ansöker om internationellt skydd inte avlägsnas innan hans eller hennes ansökan har prövats av administrationen och, i förekommande fall, hans eller hennes överklagande har prövats av en nationell domstol. Om så inte var fallet skulle de rättigheter som sökande tillerkänns i många fall bli verkningslösa.

101 Denna tolkning har även indirekt stöd i EU-domstolens praxis. I målet Slovakien och Ungern/rådet(57) uppkom frågan huruvida en specifik formulering i handboken om förfaranden och kriterier för att fastställa flyktingstatus enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll rörande flyktingars rättsliga ställning(58) skulle anses innebära att de som ansöker om internationellt skydd ska tillåtas att stanna i den medlemsstat där de har lämnat in sin ansökan, i avvaktan på beslut av de behöriga myndigheterna.

102 EU-domstolen påpekade först att den aktuella formuleringen inte kan anses innebära att ”Genèvekonventionen ger en person som ansökt om internationellt skydd rätt att kvarstanna i den stat där ansökan lämnats in medan denna behandlas”. Den klargjorde därefter att denna formulering ”ska … förstås som ett uttryck för principen om non-refoulement avvisning vilken förbjuder att en person som söker internationellt skydd utvisas eller avvisas till ett tredjeland fram till dess att beslut har fattats i ärendet”.(59)

103 Jag anser att samma logik gäller för direktiv 2013/32. Kravet att sökande ska tillåtas ”stanna kvar i medlemsstater” kan inte – under alla omständigheter – likställas med en rätt att stanna på, eller bli återförd till, denna medlemsstats territorium. En sådan tolkning skulle gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas med artikel 9.1 i direktiv 2013/32. Det är i det avseendet talande att det i den sista meningen i den bestämmelsen föreskrivs att ”[r]ätten att stanna kvar ska inte utgöra ett berättigande till uppehållstillstånd”. I en sådan situation som den som är aktuell i de nationella målen, där bestämmelserna i direktiv 2013/32 är tillämpliga fullt ut och där den nationella lagstiftningen inte tycks medföra någon risk för avlägsnande, upprätthålls detta syfte.

104 Jag drar följaktligen slutsatsen att artikel 9.1 i direktiv 2013/32 i princip inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i de nationella målen.

2. De villkor som ska vara uppfyllda för att en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i de nationella målen, ska vara förenlig med direktiv 2013/32

105 Efter detta påpekande bör jag tillägga att bedömningen av de övriga bestämmelserna i direktiv 2013/32 visar – av de skäl som redan har diskuterats ovan – att den berörda medlemsstaten kan vara tvungen att vidta vissa organisatoriska eller logistiska åtgärder för att säkerställa att den nationella lagstiftningen inte tillämpas på ett sätt som är oförenligt med unionsrätten.

106 Särskilt i artikel 8 (”Information och rådgivning i förvarsanläggningar och vid gränsövergångsställen”), artikel 12 (”Garantier för sökande”), artikel 20 (”Kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde vid överklaganden”), artikel 22 (”Rätt till rättsligt bistånd och biträde i alla skeden av förfarandet”), artikel 23 (”Räckvidden för rättsligt bistånd och biträde”), artikel 24 (”Sökande i behov av särskilda förfarandegarantier”) och artikel 25 (”Garantier för ensamkommande barn”) i direktiv 2013/32 fastställs en rad rättigheter och garantier till förmån för alla sökande, de som hålls i förvar eller särskilda kategorier av sökande, såsom underåriga och andra utsatta personer.

107 Dessa bestämmelser är inte bara avsedda att fastställa strukturen för ett förfarande som är förenligt med artiklarna 18 och 19 i stadgan, å ena sidan, och artikel 47 i stadgan, å andra sidan. De ger också konkret uttryck för de värden och principer som stadgas bland annat i artikel 6 (”Rätt till frihet och säkerhet”), artikel 7 (”Respekt för privatlivet och familjelivet”), artikel 21 (”Icke-diskriminering”) och artikel 24 (”Barnets rättigheter”) i stadgan.

108 Av detta följer att en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i de nationella målen inte ska tillämpas på ett sätt som kan hindra det faktiska åtnjutandet av dessa rättigheter eller undergräva det skydd som dessa garantier ger. Såsom har angetts ovan kan detta kräva att lämpliga praktiska åtgärder vidtas.(60)

109 Vissa bestämmelser i direktiv 2013/32 kräver eller tillåter dessutom att de sökande inställer sig, antingen personligen eller på distans, vid de behöriga förvaltningsmyndigheterna eller rättsliga myndigheterna.(61) Om personer som hålls i förvar i anläggningar som är belägna på ett tredjelands territorium hindrades från att göra det – eller från att göra det på ett effektivt sätt(62) – skulle det inte bara strida mot dessa personers rättigheter, utan även äventyra den ändamålsenliga verkan av de förfaranden som har införts genom direktiv 2013/32. Under sådana omständigheter kan arrangemang som gör sådant deltagande inte bara möjligt, utan även säkerställer att det inte är alltför besvärligt eller ineffektivt, krävas för att säkerställa att direktiv 2013/32 iakttas.

110 Slutligen vill jag, genom ett kortfattat postskriptum, tillägga att det i artikel 26.1 i direktiv 2013/32 föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna får inte hålla en person i förvar endast av det skälet att han eller hon är en sökande. Skäl och villkor för förvar samt garantier för sökande i förvar ska utformas i enlighet med direktiv 2013/33/EU.” Artikel 26.2 i direktiv 2013/32 kräver vidare att ”[i] de fall en sökande hålls i förvar ska medlemsstaterna säkerställa att det finns en möjlighet till påskyndad rättslig prövning i enlighet med [direktiv 2013/33]”. I dessa bestämmelser fastställs således ett klart samband mellan direktiv 2013/32 och direktiv 2013/33 vad beträffar förvar av sökande.(63)

111 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen inte tagit upp någon fråga rörande direktiv 2013/33 och ingen av de berörda parter som har avgett yttranden har faktiskt nämnt det direktivet. Vidare har EU-domstolen, genom två separata beslut att begära förhandsavgörande vilka ingavs kort efter den aktuella begäran om förhandsavgörande, särskilt ombetts att undersöka huruvida en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i de nationella målen är förenlig med bestämmelserna i direktiv 2013/33.(64) Under dessa omständigheter anser jag att de senare målen – som domstolen handlägger samtidigt – utgör en mer lämplig ram för att behandla eventuella frågeställningar som uppstår i det avseendet.

112 Mot bakgrund av bedömningen ovan anser jag att domstolen ska besvara den andra tolkningsfrågan enligt följande. Artikel 9.1 i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att den i princip inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det är tillåtet att fatta beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare som är föremål för ett återvändandeförfarande vid en anläggning som är belägen i ett tredjeland, när denna person har ingett en ansökan om internationellt skydd under tiden vederbörande har hållits i förvar vid denna anläggning. Detta gäller dock under förutsättning att den nationella lagstiftningen tillämpas på ett sätt som i) iakttar de rättigheter och garantier som personer som ansöker om internationellt skydd har getts enligt artiklarna 8, 12, 20 och 22–25 i direktiv 2013/32, ii) gör det möjligt för dessa sökande att personligen inställa sig, när så krävs eller är tillåtet, vid behöriga förvaltningsmyndigheter eller rättsliga myndigheter, och iii) uppfyller kraven i artikel 26.1 och 26.2 i direktiv 2013/32.

V. Förslag till avgörande

113 Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som har ställts av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) på följande sätt:

– Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna utgör i princip inte hinder för en nationell lagstiftning som tillåter att tredjelandsmedborgare som är föremål för återvändandeförfaranden överförs till förvarsanläggningar som är belägna på ett tredjelands territorium, under förutsättning att dessa anläggningar fortsätter att omfattas av den berörda medlemsstatens jurisdiktion och att den tillämpliga nationella lagstiftningen och unionslagstiftningen fortsätter att reglera de aktuella förfarandena. En sådan lagstiftning är dock förenlig med unionsrätten endast i den mån den tillämpas på ett sätt som i) säkerställer att de rättigheter som tredjelandsmedborgare garanteras enligt artiklarna 13.3 och 16.2 i direktiv 2008/115 iakttas, ii) gör det möjligt att, utan onödigt dröjsmål, genomföra skyldigheten att omedelbart frige personen enligt artikel 15.2 och 15.4 i direktivet, och iii) garanterar iakttagandet av det särskilda skydd som underåriga och andra utsatta personer åtnjuter enligt artiklarna 16.3, 17.3 och 17.4 i direktiv 2008/115.

– Artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd utgör i princip inte hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det är tillåtet att fatta beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare som är föremål för ett återvändandeförfarande vid en anläggning som är belägen i ett tredjeland, när denna person har ingett en ansökan om internationellt skydd under tiden vederbörande har hållits i förvar vid denna anläggning. Detta gäller dock under förutsättning att den nationella lagstiftningen tillämpas på ett sätt som i) iakttar de rättigheter och garantier som personer som ansöker om internationellt skydd har getts enligt artiklarna 8, 12, 20 och 22–25 i direktiv 2013/32, ii) gör det möjligt för dessa sökande att personligen inställa sig, när så krävs eller är tillåtet, vid behöriga förvaltningsmyndigheter eller rättsliga myndigheter, och iii) uppfyller kraven i artikel 26.1 och 26.2 i direktiv 2013/32.

1 Originalspråk: engelska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98). För fullständighetens skull kan det vara värt att notera att Europeiska kommissionen den 11 mars 2025 presenterade ett förslag till förordning som skulle upphäva direktiv 2008/115 (Europaparlamentets och rådets förslag om inrättande av ett gemensamt system för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG, rådets direktiv 2001/40/EG och rådets beslut 2004/191/EG (COM(2025) 101 final).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60). Direktiv 2013/32 har upphävts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen (EUT L, 2024/1348). Förordning 2024/1348 blir dock tillämplig först från och med den 12 juni 2026.

4 Den hänskjutande domstolen har även hänvisat till andra instrument i nationell rätt som är tillämpliga i de aktuella målen, men betydelsen av dessa för den bedömning som EU-domstolen ska göra i förvarande mål tycks vara mer begränsad. De relevanta bestämmelserna i nationell rätt kommer nedan att gemensamt kallas för den aktuella nationella lagstiftningen.

5 Legge 21 febbraio 2024, n. 14, Ratifica ed esecuzione del Protocollo tra il Governo della Repubblica italiana e il Consiglio dei ministri della Repubblica di Albania per il rafforzamento della collaborazione in materia migratoria, fatto a Roma il 6 novembre 2023, nonché norme di coordinamento con l’ordinamento interno (Lag nr 14 – ratificering och genomförande av avtalet mellan Republiken Italiens regering och Republiken Albaniens ministerråd för att stärka samarbetet på migrationsområdet, vilket undertecknades i Rom den 6 november 2023, samt bestämmelser om samordning med den nationella rättsordningen) (GURI nr 44 av den 22 februari 2024).

6 Min kursivering.

7 Min kursivering.

8 Den italienska regeringen gav som exempel lagstiftning som hänvisar till italienskt territorium, vilket, med avseende på tillämpningen av lag nr 14, numera ska tolkas som att det även omfattar territorier som faller under italiensk jurisdiktion.

9 Se, exempelvis, dom av den 17 oktober 2024, Ararat (C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 32 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

10 Se dom av den 1 augusti 2025, Al Hoceima och Boghni (C‑636/23 och C‑637/23, EU:C:2025:603, punkt 38 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Affum (C‑47/15, EU:C:2016:408, punkt 88).

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság (C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 165) (nedan kallad domen FMS m.fl.).

13 Se dom av den 16 november 2021, kommissionen/Ungern (Straffbeläggande av hjälp till asylsökande) (C‑821/19, EU:C:2021:930, punkt 136).

14 Se, för ett liknande resonemang, artiklarna 67 och 78 FEUF samt skäl 2 i direktiv 2013/32.

15 Min kursivering.

16 Se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 27 april 2023, M.D. (Förbud mot inresa i Ungern) (C‑528/21, EU:C:2023:341, punkterna 83 och 84).

17 Dom av den 25 juni 2020, Ministerio Fiscal (Myndighet som kan förväntas få ta emot en ansökan internationellt skydd) (C‑36/20 PPU, EU:C:2020:495, punkt 63). Min kursivering.

18 Se, bland annat, skälen 22, 23, 25, 26 och 28 samt artiklarna 12 och 19–25 i direktiv 2013/32. Se även dom av den 16 november 2021, kommissionen/Ungen (Straffbeläggande av hjälp till asylsökande) (C‑821/19, EU:C:2021:930, punkterna 80, 95, 96 och 119).

19 Se, exempelvis, Förenta nationernas flyktingkommissariat (UNHCR), normer om förfaranden för fastställelse av flyktingstatus inom ramen för UNHCR:s mandat, augusti 2020.

20 Förenade målen C‑50/24–C‑56/24, EU:C:2025:493, punkterna 42–46. Jag anser att denna slutsats även kan dras av domen i målet FMS m.fl., punkterna 215–248. Se även, i tillämpliga delar, Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen), dom av den 21 november 2019, Ilias och Ahmed mot Ungern (CE:ECHR:2019:1121JUD004728715, §236). Intressant nog svarade kommissionen nekande när den vid förhandlingen tillfrågades om den kände till några särskilda bestämmelser i internationell rätt som rör begreppet transitzoner.

21 Exempelvis vill jag påpeka att ingen av de principer och inget av de villkor som reglerar staternas ansvar för folkrättsstridiga handlingar enligt Förenta nationernas utkast till artiklar om staters ansvar för folkrättsstridiga handlingar från år 2001, avser det territorium på vilket den rättsstridiga handlingen sker.

22 I det sammanhanget kan det vara intressant att påminna om att enligt artikel 1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen), som har rubriken ”Skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna”, är de fördragsslutande parterna skyldiga att ”garantera var och en, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter” som anges i konventionen (min kursivering). Det följer av Europadomstolens fasta praxis att ”även om en stats rättskipande behörighet är främst territoriell, är begreppet jurisdiktion i den mening som avses i artikel 1 i konventionen inte begränsad till de höga fördragsslutande parternas nationella territorium” (se, bland annat, dom av den 16 juni 2015, Chiragov m.fl. mot Armenien (CE:ECHR:2015:0616JUD001321605, §167). Se även, i tillämpliga delar, besluten av Förenta staternas högsta domstol, i vilka den i huvudsak beslutade att de personer som hölls fängslade i fånglägret i Guantánamo Bay (ett militärfängelse som drivs av den amerikanska armén i Kuba) hade en konstitutionell rätt att överklaga besluten om deras frihetsberövande vid amerikansk domstol, och att dessa domstolar var behöriga att pröva de överklaganden som ingavs på deras vägnar (se, särskilt, Rasul mot Bush (542 U.S. 466 (2004) och Boumediene mot Bush (553 U.S. 723 (2008)).

23 Min kursivering.

24 Såsom 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser (United Nations Treaty Series, volym 500, s. 95; SÖ 1967:1), och 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser (United Nations Treaty Series, volym 596, s. 261; SÖ 1974:10).

25 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).

26 Se, analogt, Europadomstolen, 23 februari 2012, Hirsi Jamaa m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2012:0223JUD002776509, §129).

27 Se, i det avseendet, dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio) (C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkterna 81–87). Se även domen FMS m.fl., punkterna 289 och 290.

28 I det sammanhanget ska det tilläggas att kommissionen eller andra EU-medlemsstater skulle kunna väcka talan vid EU-domstolen enligt artiklarna 258–260 FEUF vid åsidosättanden av unionsrätten som sker med avseende på personer som hålls i förvar vid anläggningar som är belägna på albanskt territorium

29 Se ovan punkt 40 i förevarande förslag till avgörande. Se även skäl 21 i direktiv 2008/115 rörande icke-diskrimineringsprincipen.

30 Såsom anges i artikel 15.5 och 15.6 i direktiv 2008/115. Vad beträffar betydelsen av denna aspekt, se, analogt, Europadomstolen, 21 november 2019, Ilias och Ahmed mot Ungern (CE:ECHR:2019:1121JUD004728715, §227).

31 Ett kortfattat påpekande beträffande omformuleringen av den första frågan framstår som befogat. Såsom frågan har avfattats av den hänskjutande domstolen avser den situationer då de berörda personerna fortsätter att hållas i förvar trots avsaknaden av ”någon förutbestämd och identifierbar möjlighet till återvändande”. Vid första anblicken är denna premiss svår att förena med systematiken i artikel 15.4 i direktiv 2008/115, som har följande lydelse: ”När det framkommer att rimliga utsikter till ett avlägsnande inte längre föreligger … upphör hållandet i förvar att vara berättigat och den berörda personen ska omedelbart friges.” Av detta följer att i en sådan situation som den som den hänskjutande domstolen har beskrivit, måste förvaret under alla omständigheter upphöra, oavsett huruvida den berörda personen hålls i förvar i en anläggning som är belägen i Italien eller i Albanien. Under dessa omständigheter tycks det förhållandet inte ha någon betydelse för den kärnfråga som tas upp i den första tolkningsfrågan. Jag ska därför inte beakta det förhållandet vid bedömningen nedan.

32 Se, i det avseendet, dom av den 10 mars 2022, Landkreis Gifhorn (C‑519/20, EU:C:2022:178, punkterna 33–36).

33 Se, för ett liknande resonemang, domen FMS m.fl., punkt 274.

34 Se, särskilt, skäl 16 och artikel 16.1 i direktiv 2008/115.

35 Se, särskilt, artikel 15.4–15.6 i direktiv 2008/115.

36 Se, särskilt artikel 15.2 i direktiv 2008/115.

37 Se, särskilt, skäl 17 samt artiklarna 15.3, 16 och 17 i direktiv 2008/115.

38 I det avseendet är jag inte övertygad av det argument som har anförts av den nederländska regeringen om att Albanien, enligt avtalet, kan betraktas som ett ”transitland” i den mening som avses i artikel 3 led 3 i direktiv 2008/115. Det räcker att notera att vissa tredjelandsmedborgare som hålls i förvar i de anläggningar som är belägna i Albanien slutligen kanske inte ”återvänder” till ett tredjeland, utan istället överförs tillbaka till Italien. Under sådana omständigheter framstår klassificeringen av Albanien som ett ”transitland” som minst sagt diskutabel. Frågeställningen är dock inte avgörande i förevarande mål. Jag instämmer nämligen med den nederländska regeringen att direktiv 2008/115 i princip inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målen vid den nationella domstolen.

39 Dom av den 17 december 2020 (C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 255).

40 Se, ibidem, punkterna 257 och 258.

41 När lagen vill [säga något], talar den, när den inte vill, tiger den.

42 För ett liknande resonemang, se exempelvis dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet) (C‑930/19, EU:C:2021:657, punkt 76).

43 Se, bland annat, dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli (C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

44 Se, särskilt, skälen 11, 12, 15 och 17 samt artiklarna 7, 8, 12, 13 och 14 i direktiv 2008/115.

45 Se dom av den 5 juni 2014, Mahdi (C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 39). Se även dom av den 5 november 2014, Mukarubega (C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkterna 41 och 51).

46 Se dom av den 6 december 2011, Achughbabian (C‑329/11, EU:C:2011:807, punkt 28).

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2011, El Dridi (C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkterna 55 och 59), dom av den 6 december 2012, Sagor (C‑430/11, EU:C:2012:777, punkterna 45 och 46), och dom av den 7 juni 2016, Affum (C‑47/15, EU:C:2016:408, punkterna 63 och 68).

48 Se, bland annat, dom av den 18 december 2014, Abdida (C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkterna 42 och 45), och dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd) (C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 256).

49 Såsom domstolen har understrukit i exempelvis dom av den 28 april 2011, El Dridi (C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkt 31).

50 För ett motsvarande synsätt och med ytterligare hänvisningar, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Österrike/Tyskland (C‑591/17, EU:C:2019:99, punkt 104).

51 I förevarande fall konstaterar jag till exempel att en särskild bestämmelse i avtalet, nämligen artikel 9.2 i avtalet, säkerställer att advokater och deras medarbetare får tillträde till förvarsanläggningarna. Jag undrar dock om inte avtalet borde innehålla en liknande bestämmelse vad gäller familjemedlemmar till de personer som hålls i förvar. Såvitt jag har förstått finns det, enligt det rådande rättsläget, särskilda bestämmelser både i italiensk och albansk rätt på området. I avsaknad av en hänvisning i avtalet finns det emellertid inte någon garanti för att situationen inte kan komma att ändras ensidigt av de albanska myndigheterna.

52 Ett antal administrativa formaliteter ska normalt fullgöras före själva frigivningen. Se allmänt i detta hänseende, och med ytterligare hänvisningar, förslag till avgörande av generaladvokaten Rantos i målet Bouskoura (C‑387/24 PPU, EU:C:2024:703, punkterna 68 och 69).

53 Se även skäl 22 i direktiv 2008/115.

54 Se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 18 december 2014, Abdida (C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 49).

55 Min kursivering.

56 Jämför, exempelvis, lydelsen i artikel 2 led p i direktiv 2013/32 i den engelska, den franska eller den italienska språkversionen med den grekiska och den spanska språkversionen.

57 Dom av den 6 september 2017 (C‑643/15 och C‑647/15, EU:C:2017:631, punkt 316).

58 Publicerad av FN:s flyktingkommissariat i maj 1992.

59 Dom av den 6 september 2017, Slovakien och Ungern/rådet (C‑643/15 och C‑647/15, EU:C:2017:631, punkterna 340 och 341). Min kursivering.

60 Se, särskilt, artiklarna 23.2, 24.3 och 25.3 i direktiv 2013/32.

61 Nämligen artiklarna 13.2 a, 14, 23.4 och 25.1 i direktiv 2013/32.

62 Se, särskilt, artiklarna 15.3 och 16 i direktiv 2013/32. Låt oss hypotetiskt föreställa oss att det krävs att tredjelandsmedborgaren inställer sig personligen vid en förvaltningsmyndighet eller en rättslig myndighet och att så kan ske först efter en lång och ansträngande resa.

63 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96) (det så kallade mottagandedirektivet).

64 Se de förenade målen C‑706/25, Comeri, och C‑707/25, Sidilli.