Bevillnings-Ut skottets Betänkande N:o 12
1867-03-21 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1867:12, Bevillnings-Ut skottets Betänkande N:o 12
Dokumentets text
Bevillnings-Ut skottets Betänkande N:o 12.
1
N:o 12.
Ank. till Riksd. Kansli d. 26 Mars 1867, kl. 11 f. m..
Betänkande, angående villcoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller dislillerade spirituösa drycker.
Efter företagen pröfning af ej mindre de till Utskottets behandling öfverlemnade
motioner om ändring i gällande förordning angående ofvanomförmälda ämne,
än äfven inom Utskottet uti enahanda syftning väckta förslag, får Utskottet, med
anledning af hvad sålunda förekommit, härmed till Riksdagen afgifva betänkande,
upptagande ämnena i den ordning, hvartill nämnda författning föranleder.
§ 1.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 1 53) har Herr O. Larsson
yrkat, att »endast den, som sjelf tillverkar bränvin, måtte ega rätt att i parti försälja
sådant, med mindre den kommun, inom hvilken försäljningen skall ske, derom
hörd, bifall dertill lemnat»; hvarjemte samme motionär, för den händelse berörda
förslag icke skulle vinna Riksdagens bifall, alternativt hemställt, att lägsta tillåtna
partihandelsbeloppet måtte bestämmas till 30 i stället för 15 kannor.
Eldigt gällande författning har visserligen hvarje kommun sig tillerkänd rättighet
att i viss mån sjelf bestämma antalet af de ställen, å hvilka minuthandel
med eller utskänkning af bränvin inom kommunen må ega rum, men då redan
detta i och för sig innebär en ganska väsendtlig inskränkning uti den inom näringarne
i öfrigt rådande frihet, torde införandet af enahanda stadgande i afseende
å partihandel med bränvin så mycket mindre böra ifrågasättas, som de olägenheter
detsamma i sin tillämpning skulle kunna medföra, otvifvelaktigt komme att vida
öfverväga fördelarne deraf. Utskottet får derföre hemställa,
, 4 att hvad motionären i detta hänseende föreslagit må lemnas
utan afseende.
Bill. till Hilisd. Prut- 1867. 5 Sami. 1 Afd. 9 Höft.
1
2
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.
Beträffande Åter yrkandet om lägsta medgifva partihandelsbeloppets höjande,
så hafva väl enahanda förslag vid sednaste riksmöten ifrågakomma och mången
har, i likhet med motionären, ansett en sådan åtgärd skola verka hämmande på
de sätt att kringgå författningen i denna del, ''som ännu lära användas. Man har
deremot å andra sidan framhållit de svårigheter ett sådant stadgande skulle medföra
samt erinrat derom, att alltför stor stränghet lätteligen föranleder lagöfverträdelse;
och hafva, på dessa jemte andra grunder, Rikets Ständer alltsedan år 1855
bibehållit partihandelsheloppet oförändradt. Vid sådant förhållande och då några
öfvertygande skäl för höjandet af nämnda belopp icke blifvit anförda, tillstyrker
Utskottet
att ifrågavarande yrkande icke må af Riksdagen bifallas.
§ 2.
I fråga om minsta tillåtna försäljningsbeloppet vid minuthandel med spirituösa
drycker hafva alltsedan 1853 —1854 års riksdag, då sådan minuthandel först
till införande i lagstiftningen ifrågakom, olika åsigter sökt göra sig gällande. Vid
nämnda riksdag föreslog det för bränvinslagstiftningens behandling tillsatta särskilda
Utskott, att vid minuthandel med bränvin skulle få säljas i stad minst ^:dels och å
landet minst 1 kanna; men Rikets Ständer stadnade i det beslut, att . minsta försäljningsbeloppet
skulle öfverallt utgöra ^:dels kanna, ehuru detta af Kongl. Maj:t i
så måtto ändrades, att vid utfärdandet af 1855 års författning beloppet bestämdes
till \ kanna, dervid det, oaktadt alla förslag såväl om beloppets höjande som om
dess nedsättande, sedermera förblifvit. Såsom skäl för afstyrkande af det ständigt
återkommande yrkandet, att, till försvårande af tillgången på bränvin, minimibeloppet
måtte höjas till 1 kanna, hafva Utskotten hufvudsakligen anfört, att ändamålet
med införande af minuthandelsställen för bränvin just varit att åt den, som
Önskade till förbrukning i hemmet köpa ett mindre belopp bränvin, bereda tillfälle
förskaffa sig detsamma, utan att tvingas besöka utskänkningsställena och derigenom
blottställas för kroglifvets faror och frestelser. Detta ändamål uppnås likväl,
enligt Utskottets tanke, icke fullständigt, så länge försäljningsminimum vida
öfverstiger det mått, hvilket vanan infört och gjort allmänt vid inköp af spirituösa
drycker för den mindre förbrukningen och som innehålles i den vanliga buteljen,
eller ungefär ^:dels kanna. Då detta belopp i allt fall kan på utskänkningsställena
erhållas, torde ingen våda uppstå genom medgifvande af dess försäljning äfven vid
minuthandeln, men deremot vunnes den dubbla fördelen att utskänkningsställena
troligen "mindre besöktes, och ätt lagens bud härutinnan kunde blifva mera noggrannt
iakttaget, än nu torde vara förhållandet, åtminstone i frågc} om utländska
spirituösa drycker, helst dessa merendels i handeln förekomma på vanliga buteljer.
Det nu bestämda försäljningsminimum har troligen öfverallt förorsakat olägenhet
och visat önskligheten af en förändring och, hvad särskildt Stockholm beträffar,
t
3
Bevillnings-Ut skottets Betänkande N:o 12.
har behofvet derstädes varit så kännbart, att det nästlidna år föranledt Stadsfullmäktige
till en underdånig framställning hös Kongl. Maj:t om minimibeloppets nedsättande.
Utskottet, som funnit tiden vara inne att åt minuthandeln med bränvin
medgifva den frihet, som redan vid 1855—1854 årens riksdag varit för densamma
föreslagen, får på ofvananförda skäl hemställa,
att minsta försäljningsbeloppet vid minuthandel med bränvin
må bestämmas till |:dels kanna.
§ *0.
2:dra momentet af denna § innehåller, att, derest i stad bolag bildar sig
för öfvertagande af all den minuthandel med eller all den utsköljning af bränvin,
eller af beggedera, hvilken eljest skolat, enligt nästföregående moment, pa auktion
derstädes utbjudas, Magistraten, sedan Stadslullmägtige eller, der sådana ej finnas,
allmän Rådstufva blifvit hörde, må derom med bolaget, utan föregående auktion,
sluta aftal för den af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bestämda tid, hvilkct aftal
dock för att vara gällande skall Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes pröfning underställas;
kunnande likväl afgiften dervid ej bestämmas lägre än sammanlagda beloppet
skolat, enligt § 17, minst utgöra, i fall försäljningsrättigheterna varit åt
särskilde personer upplåtna.
Under förmälan, hurusom detta stadgande stundom föranledt till missbruk på
sådant sätt, att Magistraten antagit ett af bolag gjordt anbud, ehuru annat bolag,
under lika betryggande säkerhet för afgiftens utgörande m. m., erbjudit ett flerdubbelt
högre belopp, har Herr B. Andersson uti en inom Andra Kammaren
väckt motion (N:o 228), i hvilken Herr O. F. Brunberg sig förenat, yrkat, »att
Magistratens pröfningsrätt, då anbud på försäljningsrättigheter göras af flera bolag,
må i så måtto begränsas, att Magistraten har sig ålagdt att sluta aftal med det
bolag, som gör högsta anbudet och i öfrigt ställer nöjaktig garanti för afgiftens
erläggande och uppehållande af god ordning m. m vid försäljningens utöfvande».
Ifrågavarande föreskrift har tydligen tillkommit i afsigt att genom bränvinsförsäljningens
öfvertagande af bolag få densamma, i nykterhetens och sedlighetens
intresse, ofdnad på ett lör samhället nyttigare sätt, äfven om den afgift, hvilken
dervid kan betingas, icke uppgår till så högt belopp, som kunnat erhållas, i fall
försäljningsrättigheterna varit åt särskilde personer upplåtna; men för vinnande af
nämnda ändamål har författningen åt städernas myndigheter>lemnat en måhända
alltför vidsträckt frihet, helst då man besinnar huru väsendtligt bränvinsförsäljningsafgiftens
belopp i städerna inverkar på hushållningssällskapens och landstingens af
dylika medel påräknade inkomster. Oafsedt sådana ’ missbruk som de af motionären
omförmälda, kunna nemligen förhållanden inträffa, hvilka göra ett lägre anbud
genom dervid fästade vilkor i sjelfva verket för en stad vida fördelaktigare, än ett
4
Bevi/lnings-Utskottets Betänkande N:o 12.
tilläfventyrs flerdubbelt högre af annat bolag. För att söka afhjelpa de antydda
olägenheterna, får Utskottet, som anser motionärens förslag icke fullt lämpligt,
föreslä,
att, derest i stad fråga uppstår om öfverlåtande å bolag af
all den minuthandel med eller all den utskänkning af bränvin,
hvilken eljest skall, enligt moment 1 i förevarande §, å
auktion utbjudas, eller af beggedera, Magistraten må, genom
i god tid förut utfärdad offentlig kungörelse, infordra skriftliga
anbud å sådan minuthandel eller utskänkning eller beggedera,
med utsättande af viss tid för anbudens inlemnande;
att inkomna anbud derefter granskas af Magistraten, hvilken,
efter det Stadsfullmägtige eller, der sådane ej finnes, allmän
Rådstufva blifvit hörde, insänder samtliga anbuden, jemte bemälde
kommunalmyndighets yttrande och eget utlåtande, till
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som, efter pröfning af de
gjorda anbuden, eger desamma, med afseende å ej mindre
bolagens tjenlighet än äfven den erbjudna afgiftens belopp
samt förhållandet mellan nämnda afgift och det kannetal bränvin,
bolaget anses kunna afyttra, antaga eller förkasta; att,
likasom hittills, sådant anbud dock ej må antagas, om afgiften
är lägre, än sammanlagda beloppet skolat, enligt § 17, minst
utgöra, i fall försäljningsrättigheterna varit åt särskilde personer
upplåtna; att, om gjordt anbud antages, Magistraten må
derom med bolaget sluta aftal för den af Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
bestämda tid; samt att i annan händelse,
äfvensom då af bolag gjordt anbud icke före Juli månads
utgång blifvit pröfvadt, skall förfaras såsom i moment t stadgadt
är.
^ § 12.
Herr O. Larsson har uti sin ofvan omförmälda motion yrkat upphäfvande af
hvad i denna § är stadgadt derom, att gästgifveri å landet, för hvilket vid den
tid, då Kong!. Förordningen den 18 Januari 1855, angående vilkoren för bränvins
försäljning, blef till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet utöfvades och
sedermera icke upphört, skall varda vid rättigheten fortfarande bibehållet, intilldess
densamma upphör genom uppsägning eller förverkas.
Sedan vid trenne på hvarandra följande riksdagar enahanda yrkanden blifvit
lemnade utan afseende, beslötö Rikets sist församlade Ständer den förändring i
förevarande moment, att endast de gästgifverier å landet, hvilka vid ofvanomförmälda
tid »innehade laglig utskänkningsrättighet och för hvilka densamma
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillning t-Ut skottets Betänkande N:o 12. 3
sedermera icke upphört» skulle varda vid rättigheten fortfarande bibehållen; men
denna förändring blef, enligt livad Utskottet inhemtat, af Högsta Domstolen afstyrka
och kom i följd deraf icke att i nu gällande författning inflyta. På grund
af hvad sålunda förekommit, och då Utskottet finner betänkligheter vid att nu
fråntaga ''gästgifverierna den under vissa vilkor dem förut medgilha utskänkningsrätt,
hemställer Utskottet,
att ifrågavarande yrkande icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda. *
§ 24.
Vid denna ,§ har inom Andra Kammaren blifvit yrkadt:
af Herr M. Svensson (motionen N:o 2(59), »att hälften af de årliga bränvinsminuterings-
och utskänkningsafgifterna för hela Riket måtte till Riksbanken ingå
och användas till bildande af en lånefond, afscdd att till jordbrukarne lemna amorteringslån
på lem års tid, till högst sex procents ränta, samt att återstoden af
ifrågavarande afgifter fördelas lika emellan städerna, hushållningssällskapen och
landstingen»;
af Herr J. Jonasson från Kronobergs län (motionen N:o 190) och Herr C.
Larsson (motionen N:o 239), »att den ,bevillning, som under benämning af bränvinsutskänknings-
och minuteringsafgift erlägges, må i dess helhet ingå till Statskontoret,
der revideras och efter folkmängd fördelas emellan de olika länen; samt
att, sedan landstingen och hushållningssällskapen erhållit sina vanliga andelar,
öfriga beloppen emellan kommunerna äfven fördelas efter folkmängd utan åtskilnad
på stad eller land»; > * .
samt af Herr O. Larsson (motionen N:o 133) alternativt, antingen »att hela
bränvinsförsäljningsafgiften, så för stad som för lapd, må ingå till Statsverket och
sedermera fördelas på de särskilda länen efter folkmängden»; eller ock »att samma
afgift för hvarje län måtte ingå till landtränteriet och derifrån fördelas på kommunerna
efter deras folkmängd».
Att nuvarande fördelning af de betydliga medel, som för bränvinsförsäljningen
inflyta, icke för alla kan synas tillfredsställande, ligger i sakens natur och bekräftas
af erfarenheten vid hvarje riksdag; men, huru fördelningen än bestämdes, skulle
säkerligen samma förhållande ega rum. För närvarande är det hufvudsakligen
billigheten och rättvisan af den staderna tillerkända andel i bränvinsförsäljningsafgiften,
som ifrågasättes, och uti denna del sammanstämma äfven nu framställda
yrkanden. Man torde likväl härvid'' hafva förbisett, att skiljaktigheten i föreskrifterna
beträffande de afgifter, hvitka inflyta för bränvinsförsäljning i stad, och dem,
som från socknarne å landet ingå, är grundad på den olika ställning, hvaruti städernas
styrelse och förvaltning befinna sig emot landtkommunernas, samt på städernas
nära nog häfdvunnen rätt att hvar för sig omedelbart draga inkomsterna
6
Bevillnings-Utskotlets Betänkande N:o 12.
af starka dryckers försäljning. Att den åt motionärerne förordade fördelning af
dessa utgifter skulle stödja sig på en mera rättvis grund, har, enligt Utskottets
åsigt, icke blifvit ådagalagdt. Ty lika litet som den af en motionär framkastade
tillvitelsen mot städerna att inom sig, till kringliggande landsbygds förderf, hafva
sökt uppmuntra superiet och ökat krogarnes antal, förtjenar afseende,* lika litet
lärer den omständighet, alt landsbygdens innevånare mestadels fylla sina behof af
spritdrycker från städerna, utgöra eu billig anledning att tillerkänna socknarne å
landet rättighet att nied städerna dela inkomsterna af minuthandels- och utskänkningsställena
i städerna. Med nästan samma skäl skulle landtkommunerna kunna
väcka anspråk på andel i åtskilliga andra afgilter, som för borgerlig rörelse och
näring i städefna erläggas. Då dessutom, med undantag deraf att vid 1862 —1863
års riksdag %:del af ifrågavarande afgifter anslogs till landstinget, Rikets Ständer
städse uttalat den åsigt, att någon rubbning i den redan bestämda fördelningen
icke borde ifrågakomma, får Utskottet, som, i betraktande af det nyttiga sätt,
hvarpå dessa medel i allmänhet uti städerna användts, samt de betydliga företag,
hv lika inom flera städer blifvit med tillhjelp af bränvinsförsäljningsafgilterna påbörjade,
anser att en minskning i städernas andel uti nämnda afgilter, åtminstone
för närvarande, skulle komma att medföra de mest kännbara olägenheter, tillstyrka,
att ofvanberörda yrkanden må af Riksdagen lemnas utan afseende,
§ 33.
Denna har följande lydelse:
»Ej vare n^gon berättigad att utsöka betalning för bränvin, som blifvit vid
utskänkning utborgadt. Lag samma vare, då bränvin blifvit vid minuthandel till
mindre belopp än en kanna utborgadt.» 1
Härvid har Herr O. Larsson i merberörda motion föreslagit den ändring, att
orden »vid utskänkning» måtte borttagas, »så att betalning för utborgadt bränvin,
till hvilket belopp som helst, ej må kunna utsökas.»
Olägenheterna af, för att icke säga omöjligheten, att, på sätt motionären afsett,
utsträcka förevarande undantagsstadgande jemväl till partihandel med bränvin, torde
vara så i ögonen fallande, att de här endast behöfva antydas; och då vidare detta
stadgande tillkommit hufvudsakligen i afsigt att i någon mån förekomma en genom
missbruk af krediten alltför vidt utsträckt bränvinsutskänkning, samt endast de
minsta belopp, minuthandlaren får sälja, kunna i detta hänseende ega någon jemförlighet
med utskänkning, torde äfven denne, så snart han afyttrar någorlunda
betydliga belopp af sin vara, böra åtnjuta samma lagliga rätt, som hvarje annan
handlande, att kunna utkräfva- betalning för utborgad vara. Utskottet anser sig
derföre böra hemställa,
att Herr O. Larssons ifrågavarande yrkande må lemnas utan
allt afseende.
Betalnings-Utskottets Betänkande iV:o 12.
§ 36.
7
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 119) har Herr S. Hellerströmilyrkat:
»att Riksdagen för sin del måtte besluta, att alla vvaror utan undantag,
som afsändas med inrikes orter emellan trafikerande ångbåtar, må befrias
från skyldigheten att vara åtföljda af förpassning, samt att, hvad särskildt artiklarne
sprit och bränvin beträffar, den så kallade förseglingen derjemte måtte afskaffa.
»
Som detta yrkande omfattar liera slags varor och, utom hvad angår tullförsegling
å sprit och bränvin, afser ändring i gällande tullstadga, har Utskottet
åt sådan anledning gjort detsamma, med nyssberörda undantag, till föremål för
särskildt Betänkande (M 7); och sedan Riksdagen numera, med bifall till Utskottets
hemställan, funnit Herr Hellerströms i nämnda Betänkande till besvarande
upptagna framställning icke böra till någon åtgärd föranleda; samt då, så vidt ajmotionen
kunnat inhemtas, motionären sjelf ansett tullförseglingens borttagande
snarare såsom en nödvändig följd af förpassningens upphäfvande, än i och för sig
af behofvet påkalladt, får Utskottet vid sådant förhållande tillstyrka,
att hvad Herr Hellerström i berörda hänseende föreslagit
icke eller må till någon Riksdagens åtgärd för närvarande
föranleda.
, § 41.
Enligt stadgandet i denna § skall den, som genom minuthandel eller utskänkning
föryttrar bränvin, utan att i stadgad ordning hafva dertill förvärfvat
rättighet, bota första gången från och med 30 till och med 60 R:dr, andra gången
från 60 till och med 120 R:dr och tredje gången från 120 till och med
240 R:dr, samt den, som fjerde gången eller''oftare med sådan förbrytelse beträdes,
dömas till fängelse från och med två månader till och med ett år.
Beträffande dessa ansvarsbestämmelser har Herr J. Erickzon, uti en inom
Andra Kammaren väckt motion (JV2 160), yrkat den ändring, att ansvaret skulle
redan för tredje gången utgöra fängelse från och med två månader till och med
ett år, samt för fjerde /och följande gånger straffarbete från och med två månader
till och med ett år.
Utan att ingå i pröfning af den föreslagna förändringens billighet och rättvisa,
finner Utskottet den omständigheten, att förevarande § vid nästförflutna riksdag
utgjorde föremål för Rikets Ständers pröfning och att ansvarsbestämmelserna
opaginerad Kontrollera mot PDF
B Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.
då på ofvan omförmäla sätt fastställdes, innebära tillräckligt skäl att åtminstone
icke för närvarande deruti göra ändring; hemställande alltså Utskottet,
att Herr Erickzons yrkande icke må till någon åtgärd
föranleda.
Stockholm den 21 Mars 1867.
I ’
På Utskottets vägnar:
GUST. af UGGLAS.
Reservationers
• l‘° af Herr Ihorburn, W:m: »Mot Utskottets beslut att tillstyrka nedsättande
af det i 2 g nu bestämda minimi-försäljningsbelopp, af half, till en Ijer—
dedels kanna, får jag reservera mig.
Då missbruket af bränvin ännu utgör ett af de största hinder för vårt lands
moraliska och materiela framgång, och då denna artikel har i alla länder ansetts
erfordra undantags-Iagstiftning, befarar jag, att, derest den obegränsade tillverk
ningsrätt
af bränvin både till tid och mängd, som af Utskottet tillstyrkts, varder
bifallen, skulle följden, ifall äfven detta band lossades, blifva en återgång till de
fordna numera i betydlig män minskade superi-ovanorna
I denna åsigt stärkes jag deraf att vid föregående riksdagar motioner ständigt
varit inlemnade, åsyftande höjning, ej minskning i denna bestämmelse.»
2:o af Herr Benmch, A. G:son: »Den vid hvarje riksdag återkommande
fråga om förändrad fördelning af de i stad inflytande afgifter för minuthandel med
och utskänkning af bränvin föranledes, enligt min tanke, af missbelåtenhet icke
så mycket med delningsgrunden som fastmera med sättet för afgifternas beräknande,
hvarigenom de landstingen och hushållningssällskapen tillförsäkrade andelar
i samma afgifter åtminstone i flera delar af Riket nedsättas högst betydligt under
hvad skäligt och billigt vore. Både rättvisa och klokhet synas bjuda att häri
tillvägabringas tillfredsställande förändring, på det eu hvar må få sitt samt det
frö till misshällighet emellan stad och land, som rådande förhållandet innebär, må
undanrödjas.
I sådant syfte har Utskottet, med anledning af Herr P. Anderssons motion,
föreslagit förändring af 10 g 2 mom. i nu gällande bränvinsförsäljningslag. Med
Utskottets förslag uppnås dock, enligt min åsigt, ingalunda det åsyftade ändamålet
Bifall till motionen hade väl i detta hänseende blifvit verksammare, hvaremot
i sådant fall ett »ännu högre och vigtigare intresse, nykterhetens och sedlighetens,
skulle
9
B tvinning a-Lh skott et s Betänkande Sto 12,
skulle ovilkorligen råka i fara. En sådan fara är icke heller genom Utskottets
förslag bestämdt förekommen, då vid den pröfning af täflande anbud, som förslaget
lägger i kommunalmyndigheternas och Konungens Befallningshafvandes händer,
nämnda fara beror af det större eller mindre afseende, som egnas åt de
olika och sins emellan mycket stridiga synpunkter, hvilka dervid skola afses.
Lemnas härvid öfvervägande uppmärksamhet åt beloppet af erbjudna afgifter och
sannolika försäljningsqvantiteten, så äfventyras de högre syftemålen, nykterhet och
sedlighet. Kigtas åter vid denna pröfning uppmärksamheten, såsom man har skäl
antaga, förnämligast åt dessa högre syften, eller såsom lörslaget med andra ord
uttrycker, »bolagens tjenlighet», så komma landstingen och hushållningssällskapen
att hädanefter, såsom hittills, gå miste om sina tillständiga inkomster. Utskottets
förslag lider således, enligt min tanke, jemväl af den stora olägenheten, att det
lemnar rum för den mest skiljaktiga tillämpning.
Utgående från den grundsats, att främst bör afses städernas rätt att vid
ordnande af ifrågavarande handelsrörelse vidtaga de mått och steg, som bäst befrämja
sedlighet och ordning, och att städerna således böra framgent medgifvas
att åt det bolag, som i dessa hänseenden erbjuder största garantier, öfverlåta
rörelsens utöfning, har jag trott, att landstingens och hushållningssällskapens rätt
till behörig andel i försäljningsafgifterna säkrast och enklast kunde betryggas på
det sätt, att sådant bolag, som mer eller mindre direkt dock alltid lärer inför
staden redovisa den vinst, hvilken handelsrörelsen lemnar, ålades att, i öfverensstämmelse
med deröfver förda räkenskaper, jemväl redovisa för det kannetal
bränvin, som under försäljningsåret verkligen blifvit dels utminuteradt, dels utskänkt,
och att i vederbörande landtränteri insätta det belopp, hvartill landstingets
och hushållningssällskapets andelar i afgifterna för verkligen försålda bränvinsqvantiteter
rätteligen belöpa.
Man har emot detta förslag invända att derigenom skulle på en särskild
näring läggas för handeln i allmänhet främmande band och kontroller och att
bolag, som till främjande af en stads fördelar så väl i sedligt som fmancielt hänseende
oegennyttigt underkastade sig besvär, uppoffringar och äfventyr, genom
antagande af detta förslag skulle försättas i en vida sämre ställning, än de enskilde
bränvinsförsäljare, hvilka, på grund af 10 g S mom af förevarande lag,
genom auktionsinrop förvärfva sin näringsrätt och endast för egen vinning rörelsen
utöfva.
Hvad den förra af dessa invändningar angår, torde dock endast behöfva erinras,
att ifrågavarande lag ställer bränvinsförsäljningen utom de för handeln i
allmänhet gällande reglor, likasom tillverkningslagen sätter bränvinsbränningen i
en fullkomligt exceptionel ställning; och hvad beträffar den sednare invändningen,
lärer icke heller kunna förnekas, att de bolag, om hvilka här är fråga, likalades
111h. till Iliksd. Prof. 1X67. 5 Sami. t Afd. It Höft. 2
10 Bevillninge-Utskottets Betänkande N:o 12.
utgöra undantag ej blott från handelsbolag i allmänhet, de der hafva egen vinst
till syfte, utan äfven från de enskilde bränvinsförsäljarne, hvilka, jemte det de arbeta
för egen vinning, äro underkastade afgifter, som genom täflan vid offentlig
auktion bestämmas.
Enligt Bevillnings-förordningen äro aktiebolag förpligtade att till grund för
sin beskattning framlägga sina räkenskaper; och om också nu ifrågavarande bränvinsförsäljningsbolag
icke kunna med de förra fullt jemföras, synes dock deras
egenskap af för kommunens gemensamma räkning och fördel verkande föreningar
skäligen kunna berättiga till det anspråk, att de skola ur sina räkenskaper tillha
ndahåla sådana uppgifter, som för bestämmande af stadgade afgifters belopp
erfordras.
Då här ofvan omförmälda förslag att förena betryggande afseende å de högre
sedliga ändamål, som vid bränvinsförsäljningens ordnande i städerna måste främst
bevakas, med full rättvisa vid bestämmande af det belopp, hvarmed landstingens
och hushållningssällskapens andelar i försäljningsafgifterna böra utgå, ehuru nytt
och först i Utskottets plenum till öfverläggning framstäldt, lyckades tillvinna sig
flera ledamöters understöd, har jag ansett mig böra vördsamt bringa detsamma
under Riksdagens pröfning; hemställande, att, derest förslaget hufvudsakligen gillas,
frågan måtte till Utskottet återremitteras, på det Utskottet må uppgöra förslag
till de reglementariska föreskrifter, som må finnas erforderliga.»
I denna reservation hafva instämt Herrar Thorburn, W:m, och Medin A.
Stockholm, tryckt hos Joh. Beckman, 1867,
l
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.