Sök i Ratio Lex

Bevillnings-Ut skottets Betänkande N:o 12

1867-03-21 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1867:12, Bevillnings-Ut skottets Betänkande N:o 12

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Ut skottets Betänkande N:o 12.

1

N:o 12.

Ank. till Riksd. Kansli d. 26 Mars 1867, kl. 11 f. m..

Betänkande, angående villcoren för försäljning af bränvin och

andra brända eller dislillerade spirituösa drycker.

Efter företagen pröfning af ej mindre de till Utskottets behandling öfverlemnade

motioner om ändring i gällande förordning angående ofvanomförmälda ämne,

än äfven inom Utskottet uti enahanda syftning väckta förslag, får Utskottet, med

anledning af hvad sålunda förekommit, härmed till Riksdagen afgifva betänkande,

upptagande ämnena i den ordning, hvartill nämnda författning föranleder.

§ 1.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 1 53) har Herr O. Larsson

yrkat, att »endast den, som sjelf tillverkar bränvin, måtte ega rätt att i parti försälja

sådant, med mindre den kommun, inom hvilken försäljningen skall ske, derom

hörd, bifall dertill lemnat»; hvarjemte samme motionär, för den händelse berörda

förslag icke skulle vinna Riksdagens bifall, alternativt hemställt, att lägsta tillåtna

partihandelsbeloppet måtte bestämmas till 30 i stället för 15 kannor.

Eldigt gällande författning har visserligen hvarje kommun sig tillerkänd rättighet

att i viss mån sjelf bestämma antalet af de ställen, å hvilka minuthandel

med eller utskänkning af bränvin inom kommunen må ega rum, men då redan

detta i och för sig innebär en ganska väsendtlig inskränkning uti den inom näringarne

i öfrigt rådande frihet, torde införandet af enahanda stadgande i afseende

å partihandel med bränvin så mycket mindre böra ifrågasättas, som de olägenheter

detsamma i sin tillämpning skulle kunna medföra, otvifvelaktigt komme att vida

öfverväga fördelarne deraf. Utskottet får derföre hemställa,

, 4 att hvad motionären i detta hänseende föreslagit må lemnas

utan afseende.

Bill. till Hilisd. Prut- 1867. 5 Sami. 1 Afd. 9 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.

Beträffande Åter yrkandet om lägsta medgifva partihandelsbeloppets höjande,

så hafva väl enahanda förslag vid sednaste riksmöten ifrågakomma och mången

har, i likhet med motionären, ansett en sådan åtgärd skola verka hämmande på

de sätt att kringgå författningen i denna del, ''som ännu lära användas. Man har

deremot å andra sidan framhållit de svårigheter ett sådant stadgande skulle medföra

samt erinrat derom, att alltför stor stränghet lätteligen föranleder lagöfverträdelse;

och hafva, på dessa jemte andra grunder, Rikets Ständer alltsedan år 1855

bibehållit partihandelsheloppet oförändradt. Vid sådant förhållande och då några

öfvertygande skäl för höjandet af nämnda belopp icke blifvit anförda, tillstyrker

Utskottet

att ifrågavarande yrkande icke må af Riksdagen bifallas.

§ 2.

I fråga om minsta tillåtna försäljningsbeloppet vid minuthandel med spirituösa

drycker hafva alltsedan 1853 —1854 års riksdag, då sådan minuthandel först

till införande i lagstiftningen ifrågakom, olika åsigter sökt göra sig gällande. Vid

nämnda riksdag föreslog det för bränvinslagstiftningens behandling tillsatta särskilda

Utskott, att vid minuthandel med bränvin skulle få säljas i stad minst ^:dels och å

landet minst 1 kanna; men Rikets Ständer stadnade i det beslut, att . minsta försäljningsbeloppet

skulle öfverallt utgöra ^:dels kanna, ehuru detta af Kongl. Maj:t i

så måtto ändrades, att vid utfärdandet af 1855 års författning beloppet bestämdes

till \ kanna, dervid det, oaktadt alla förslag såväl om beloppets höjande som om

dess nedsättande, sedermera förblifvit. Såsom skäl för afstyrkande af det ständigt

återkommande yrkandet, att, till försvårande af tillgången på bränvin, minimibeloppet

måtte höjas till 1 kanna, hafva Utskotten hufvudsakligen anfört, att ändamålet

med införande af minuthandelsställen för bränvin just varit att åt den, som

Önskade till förbrukning i hemmet köpa ett mindre belopp bränvin, bereda tillfälle

förskaffa sig detsamma, utan att tvingas besöka utskänkningsställena och derigenom

blottställas för kroglifvets faror och frestelser. Detta ändamål uppnås likväl,

enligt Utskottets tanke, icke fullständigt, så länge försäljningsminimum vida

öfverstiger det mått, hvilket vanan infört och gjort allmänt vid inköp af spirituösa

drycker för den mindre förbrukningen och som innehålles i den vanliga buteljen,

eller ungefär ^:dels kanna. Då detta belopp i allt fall kan på utskänkningsställena

erhållas, torde ingen våda uppstå genom medgifvande af dess försäljning äfven vid

minuthandeln, men deremot vunnes den dubbla fördelen att utskänkningsställena

troligen "mindre besöktes, och ätt lagens bud härutinnan kunde blifva mera noggrannt

iakttaget, än nu torde vara förhållandet, åtminstone i frågc} om utländska

spirituösa drycker, helst dessa merendels i handeln förekomma på vanliga buteljer.

Det nu bestämda försäljningsminimum har troligen öfverallt förorsakat olägenhet

och visat önskligheten af en förändring och, hvad särskildt Stockholm beträffar,

t

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillnings-Ut skottets Betänkande N:o 12.

har behofvet derstädes varit så kännbart, att det nästlidna år föranledt Stadsfullmäktige

till en underdånig framställning hös Kongl. Maj:t om minimibeloppets nedsättande.

Utskottet, som funnit tiden vara inne att åt minuthandeln med bränvin

medgifva den frihet, som redan vid 1855—1854 årens riksdag varit för densamma

föreslagen, får på ofvananförda skäl hemställa,

att minsta försäljningsbeloppet vid minuthandel med bränvin

må bestämmas till |:dels kanna.

§ *0.

2:dra momentet af denna § innehåller, att, derest i stad bolag bildar sig

för öfvertagande af all den minuthandel med eller all den utsköljning af bränvin,

eller af beggedera, hvilken eljest skolat, enligt nästföregående moment, pa auktion

derstädes utbjudas, Magistraten, sedan Stadslullmägtige eller, der sådana ej finnas,

allmän Rådstufva blifvit hörde, må derom med bolaget, utan föregående auktion,

sluta aftal för den af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bestämda tid, hvilkct aftal

dock för att vara gällande skall Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes pröfning underställas;

kunnande likväl afgiften dervid ej bestämmas lägre än sammanlagda beloppet

skolat, enligt § 17, minst utgöra, i fall försäljningsrättigheterna varit åt

särskilde personer upplåtna.

Under förmälan, hurusom detta stadgande stundom föranledt till missbruk på

sådant sätt, att Magistraten antagit ett af bolag gjordt anbud, ehuru annat bolag,

under lika betryggande säkerhet för afgiftens utgörande m. m., erbjudit ett flerdubbelt

högre belopp, har Herr B. Andersson uti en inom Andra Kammaren

väckt motion (N:o 228), i hvilken Herr O. F. Brunberg sig förenat, yrkat, »att

Magistratens pröfningsrätt, då anbud på försäljningsrättigheter göras af flera bolag,

må i så måtto begränsas, att Magistraten har sig ålagdt att sluta aftal med det

bolag, som gör högsta anbudet och i öfrigt ställer nöjaktig garanti för afgiftens

erläggande och uppehållande af god ordning m. m vid försäljningens utöfvande».

Ifrågavarande föreskrift har tydligen tillkommit i afsigt att genom bränvinsförsäljningens

öfvertagande af bolag få densamma, i nykterhetens och sedlighetens

intresse, ofdnad på ett lör samhället nyttigare sätt, äfven om den afgift, hvilken

dervid kan betingas, icke uppgår till så högt belopp, som kunnat erhållas, i fall

försäljningsrättigheterna varit åt särskilde personer upplåtna; men för vinnande af

nämnda ändamål har författningen åt städernas myndigheter>lemnat en måhända

alltför vidsträckt frihet, helst då man besinnar huru väsendtligt bränvinsförsäljningsafgiftens

belopp i städerna inverkar på hushållningssällskapens och landstingens af

dylika medel påräknade inkomster. Oafsedt sådana ’ missbruk som de af motionären

omförmälda, kunna nemligen förhållanden inträffa, hvilka göra ett lägre anbud

genom dervid fästade vilkor i sjelfva verket för en stad vida fördelaktigare, än ett

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevi/lnings-Utskottets Betänkande N:o 12.

tilläfventyrs flerdubbelt högre af annat bolag. För att söka afhjelpa de antydda

olägenheterna, får Utskottet, som anser motionärens förslag icke fullt lämpligt,

föreslä,

att, derest i stad fråga uppstår om öfverlåtande å bolag af

all den minuthandel med eller all den utskänkning af bränvin,

hvilken eljest skall, enligt moment 1 i förevarande §, å

auktion utbjudas, eller af beggedera, Magistraten må, genom

i god tid förut utfärdad offentlig kungörelse, infordra skriftliga

anbud å sådan minuthandel eller utskänkning eller beggedera,

med utsättande af viss tid för anbudens inlemnande;

att inkomna anbud derefter granskas af Magistraten, hvilken,

efter det Stadsfullmägtige eller, der sådane ej finnes, allmän

Rådstufva blifvit hörde, insänder samtliga anbuden, jemte bemälde

kommunalmyndighets yttrande och eget utlåtande, till

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som, efter pröfning af de

gjorda anbuden, eger desamma, med afseende å ej mindre

bolagens tjenlighet än äfven den erbjudna afgiftens belopp

samt förhållandet mellan nämnda afgift och det kannetal bränvin,

bolaget anses kunna afyttra, antaga eller förkasta; att,

likasom hittills, sådant anbud dock ej må antagas, om afgiften

är lägre, än sammanlagda beloppet skolat, enligt § 17, minst

utgöra, i fall försäljningsrättigheterna varit åt särskilde personer

upplåtna; att, om gjordt anbud antages, Magistraten må

derom med bolaget sluta aftal för den af Kong!. Maj:ts Befallningshafvande

bestämda tid; samt att i annan händelse,

äfvensom då af bolag gjordt anbud icke före Juli månads

utgång blifvit pröfvadt, skall förfaras såsom i moment t stadgadt

är.

^ § 12.

Herr O. Larsson har uti sin ofvan omförmälda motion yrkat upphäfvande af

hvad i denna § är stadgadt derom, att gästgifveri å landet, för hvilket vid den

tid, då Kong!. Förordningen den 18 Januari 1855, angående vilkoren för bränvins

försäljning, blef till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet utöfvades och

sedermera icke upphört, skall varda vid rättigheten fortfarande bibehållet, intilldess

densamma upphör genom uppsägning eller förverkas.

Sedan vid trenne på hvarandra följande riksdagar enahanda yrkanden blifvit

lemnade utan afseende, beslötö Rikets sist församlade Ständer den förändring i

förevarande moment, att endast de gästgifverier å landet, hvilka vid ofvanomförmälda

tid »innehade laglig utskänkningsrättighet och för hvilka densamma

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillning t-Ut skottets Betänkande N:o 12. 3

sedermera icke upphört» skulle varda vid rättigheten fortfarande bibehållen; men

denna förändring blef, enligt livad Utskottet inhemtat, af Högsta Domstolen afstyrka

och kom i följd deraf icke att i nu gällande författning inflyta. På grund

af hvad sålunda förekommit, och då Utskottet finner betänkligheter vid att nu

fråntaga ''gästgifverierna den under vissa vilkor dem förut medgilha utskänkningsrätt,

hemställer Utskottet,

att ifrågavarande yrkande icke må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda. *

§ 24.

Vid denna ,§ har inom Andra Kammaren blifvit yrkadt:

af Herr M. Svensson (motionen N:o 2(59), »att hälften af de årliga bränvinsminuterings-

och utskänkningsafgifterna för hela Riket måtte till Riksbanken ingå

och användas till bildande af en lånefond, afscdd att till jordbrukarne lemna amorteringslån

på lem års tid, till högst sex procents ränta, samt att återstoden af

ifrågavarande afgifter fördelas lika emellan städerna, hushållningssällskapen och

landstingen»;

af Herr J. Jonasson från Kronobergs län (motionen N:o 190) och Herr C.

Larsson (motionen N:o 239), »att den ,bevillning, som under benämning af bränvinsutskänknings-

och minuteringsafgift erlägges, må i dess helhet ingå till Statskontoret,

der revideras och efter folkmängd fördelas emellan de olika länen; samt

att, sedan landstingen och hushållningssällskapen erhållit sina vanliga andelar,

öfriga beloppen emellan kommunerna äfven fördelas efter folkmängd utan åtskilnad

på stad eller land»; > * .

samt af Herr O. Larsson (motionen N:o 133) alternativt, antingen »att hela

bränvinsförsäljningsafgiften, så för stad som för lapd, må ingå till Statsverket och

sedermera fördelas på de särskilda länen efter folkmängden»; eller ock »att samma

afgift för hvarje län måtte ingå till landtränteriet och derifrån fördelas på kommunerna

efter deras folkmängd».

Att nuvarande fördelning af de betydliga medel, som för bränvinsförsäljningen

inflyta, icke för alla kan synas tillfredsställande, ligger i sakens natur och bekräftas

af erfarenheten vid hvarje riksdag; men, huru fördelningen än bestämdes, skulle

säkerligen samma förhållande ega rum. För närvarande är det hufvudsakligen

billigheten och rättvisan af den staderna tillerkända andel i bränvinsförsäljningsafgiften,

som ifrågasättes, och uti denna del sammanstämma äfven nu framställda

yrkanden. Man torde likväl härvid'' hafva förbisett, att skiljaktigheten i föreskrifterna

beträffande de afgifter, hvitka inflyta för bränvinsförsäljning i stad, och dem,

som från socknarne å landet ingå, är grundad på den olika ställning, hvaruti städernas

styrelse och förvaltning befinna sig emot landtkommunernas, samt på städernas

nära nog häfdvunnen rätt att hvar för sig omedelbart draga inkomsterna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillnings-Utskotlets Betänkande N:o 12.

af starka dryckers försäljning. Att den åt motionärerne förordade fördelning af

dessa utgifter skulle stödja sig på en mera rättvis grund, har, enligt Utskottets

åsigt, icke blifvit ådagalagdt. Ty lika litet som den af en motionär framkastade

tillvitelsen mot städerna att inom sig, till kringliggande landsbygds förderf, hafva

sökt uppmuntra superiet och ökat krogarnes antal, förtjenar afseende,* lika litet

lärer den omständighet, alt landsbygdens innevånare mestadels fylla sina behof af

spritdrycker från städerna, utgöra eu billig anledning att tillerkänna socknarne å

landet rättighet att nied städerna dela inkomsterna af minuthandels- och utskänkningsställena

i städerna. Med nästan samma skäl skulle landtkommunerna kunna

väcka anspråk på andel i åtskilliga andra afgilter, som för borgerlig rörelse och

näring i städefna erläggas. Då dessutom, med undantag deraf att vid 1862 —1863

års riksdag %:del af ifrågavarande afgifter anslogs till landstinget, Rikets Ständer

städse uttalat den åsigt, att någon rubbning i den redan bestämda fördelningen

icke borde ifrågakomma, får Utskottet, som, i betraktande af det nyttiga sätt,

hvarpå dessa medel i allmänhet uti städerna användts, samt de betydliga företag,

hv lika inom flera städer blifvit med tillhjelp af bränvinsförsäljningsafgilterna påbörjade,

anser att en minskning i städernas andel uti nämnda afgilter, åtminstone

för närvarande, skulle komma att medföra de mest kännbara olägenheter, tillstyrka,

att ofvanberörda yrkanden må af Riksdagen lemnas utan afseende,

§ 33.

Denna har följande lydelse:

»Ej vare n^gon berättigad att utsöka betalning för bränvin, som blifvit vid

utskänkning utborgadt. Lag samma vare, då bränvin blifvit vid minuthandel till

mindre belopp än en kanna utborgadt.» 1

Härvid har Herr O. Larsson i merberörda motion föreslagit den ändring, att

orden »vid utskänkning» måtte borttagas, »så att betalning för utborgadt bränvin,

till hvilket belopp som helst, ej må kunna utsökas.»

Olägenheterna af, för att icke säga omöjligheten, att, på sätt motionären afsett,

utsträcka förevarande undantagsstadgande jemväl till partihandel med bränvin, torde

vara så i ögonen fallande, att de här endast behöfva antydas; och då vidare detta

stadgande tillkommit hufvudsakligen i afsigt att i någon mån förekomma en genom

missbruk af krediten alltför vidt utsträckt bränvinsutskänkning, samt endast de

minsta belopp, minuthandlaren får sälja, kunna i detta hänseende ega någon jemförlighet

med utskänkning, torde äfven denne, så snart han afyttrar någorlunda

betydliga belopp af sin vara, böra åtnjuta samma lagliga rätt, som hvarje annan

handlande, att kunna utkräfva- betalning för utborgad vara. Utskottet anser sig

derföre böra hemställa,

att Herr O. Larssons ifrågavarande yrkande må lemnas utan

allt afseende.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Betalnings-Utskottets Betänkande iV:o 12.

§ 36.

7

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 119) har Herr S. Hellerströmilyrkat:

»att Riksdagen för sin del måtte besluta, att alla vvaror utan undantag,

som afsändas med inrikes orter emellan trafikerande ångbåtar, må befrias

från skyldigheten att vara åtföljda af förpassning, samt att, hvad särskildt artiklarne

sprit och bränvin beträffar, den så kallade förseglingen derjemte måtte afskaffa.

»

Som detta yrkande omfattar liera slags varor och, utom hvad angår tullförsegling

å sprit och bränvin, afser ändring i gällande tullstadga, har Utskottet

åt sådan anledning gjort detsamma, med nyssberörda undantag, till föremål för

särskildt Betänkande (M 7); och sedan Riksdagen numera, med bifall till Utskottets

hemställan, funnit Herr Hellerströms i nämnda Betänkande till besvarande

upptagna framställning icke böra till någon åtgärd föranleda; samt då, så vidt ajmotionen

kunnat inhemtas, motionären sjelf ansett tullförseglingens borttagande

snarare såsom en nödvändig följd af förpassningens upphäfvande, än i och för sig

af behofvet påkalladt, får Utskottet vid sådant förhållande tillstyrka,

att hvad Herr Hellerström i berörda hänseende föreslagit

icke eller må till någon Riksdagens åtgärd för närvarande

föranleda.

, § 41.

Enligt stadgandet i denna § skall den, som genom minuthandel eller utskänkning

föryttrar bränvin, utan att i stadgad ordning hafva dertill förvärfvat

rättighet, bota första gången från och med 30 till och med 60 R:dr, andra gången

från 60 till och med 120 R:dr och tredje gången från 120 till och med

240 R:dr, samt den, som fjerde gången eller''oftare med sådan förbrytelse beträdes,

dömas till fängelse från och med två månader till och med ett år.

Beträffande dessa ansvarsbestämmelser har Herr J. Erickzon, uti en inom

Andra Kammaren väckt motion (JV2 160), yrkat den ändring, att ansvaret skulle

redan för tredje gången utgöra fängelse från och med två månader till och med

ett år, samt för fjerde /och följande gånger straffarbete från och med två månader

till och med ett år.

Utan att ingå i pröfning af den föreslagna förändringens billighet och rättvisa,

finner Utskottet den omständigheten, att förevarande § vid nästförflutna riksdag

utgjorde föremål för Rikets Ständers pröfning och att ansvarsbestämmelserna

opaginerad Kontrollera mot PDF

B Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.

då på ofvan omförmäla sätt fastställdes, innebära tillräckligt skäl att åtminstone

icke för närvarande deruti göra ändring; hemställande alltså Utskottet,

att Herr Erickzons yrkande icke må till någon åtgärd

föranleda.

Stockholm den 21 Mars 1867.

I ’

På Utskottets vägnar:

GUST. af UGGLAS.

Reservationers

• l‘° af Herr Ihorburn, W:m: »Mot Utskottets beslut att tillstyrka nedsättande

af det i 2 g nu bestämda minimi-försäljningsbelopp, af half, till en Ijer—

dedels kanna, får jag reservera mig.

Då missbruket af bränvin ännu utgör ett af de största hinder för vårt lands

moraliska och materiela framgång, och då denna artikel har i alla länder ansetts

erfordra undantags-Iagstiftning, befarar jag, att, derest den obegränsade tillverk
ningsrätt

af bränvin både till tid och mängd, som af Utskottet tillstyrkts, varder

bifallen, skulle följden, ifall äfven detta band lossades, blifva en återgång till de

fordna numera i betydlig män minskade superi-ovanorna

I denna åsigt stärkes jag deraf att vid föregående riksdagar motioner ständigt

varit inlemnade, åsyftande höjning, ej minskning i denna bestämmelse.»

2:o af Herr Benmch, A. G:son: »Den vid hvarje riksdag återkommande

fråga om förändrad fördelning af de i stad inflytande afgifter för minuthandel med

och utskänkning af bränvin föranledes, enligt min tanke, af missbelåtenhet icke

så mycket med delningsgrunden som fastmera med sättet för afgifternas beräknande,

hvarigenom de landstingen och hushållningssällskapen tillförsäkrade andelar

i samma afgifter åtminstone i flera delar af Riket nedsättas högst betydligt under

hvad skäligt och billigt vore. Både rättvisa och klokhet synas bjuda att häri

tillvägabringas tillfredsställande förändring, på det eu hvar må få sitt samt det

frö till misshällighet emellan stad och land, som rådande förhållandet innebär, må

undanrödjas.

I sådant syfte har Utskottet, med anledning af Herr P. Anderssons motion,

föreslagit förändring af 10 g 2 mom. i nu gällande bränvinsförsäljningslag. Med

Utskottets förslag uppnås dock, enligt min åsigt, ingalunda det åsyftade ändamålet

Bifall till motionen hade väl i detta hänseende blifvit verksammare, hvaremot

i sådant fall ett »ännu högre och vigtigare intresse, nykterhetens och sedlighetens,

skulle

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

B tvinning a-Lh skott et s Betänkande Sto 12,

skulle ovilkorligen råka i fara. En sådan fara är icke heller genom Utskottets

förslag bestämdt förekommen, då vid den pröfning af täflande anbud, som förslaget

lägger i kommunalmyndigheternas och Konungens Befallningshafvandes händer,

nämnda fara beror af det större eller mindre afseende, som egnas åt de

olika och sins emellan mycket stridiga synpunkter, hvilka dervid skola afses.

Lemnas härvid öfvervägande uppmärksamhet åt beloppet af erbjudna afgifter och

sannolika försäljningsqvantiteten, så äfventyras de högre syftemålen, nykterhet och

sedlighet. Kigtas åter vid denna pröfning uppmärksamheten, såsom man har skäl

antaga, förnämligast åt dessa högre syften, eller såsom lörslaget med andra ord

uttrycker, »bolagens tjenlighet», så komma landstingen och hushållningssällskapen

att hädanefter, såsom hittills, gå miste om sina tillständiga inkomster. Utskottets

förslag lider således, enligt min tanke, jemväl af den stora olägenheten, att det

lemnar rum för den mest skiljaktiga tillämpning.

Utgående från den grundsats, att främst bör afses städernas rätt att vid

ordnande af ifrågavarande handelsrörelse vidtaga de mått och steg, som bäst befrämja

sedlighet och ordning, och att städerna således böra framgent medgifvas

att åt det bolag, som i dessa hänseenden erbjuder största garantier, öfverlåta

rörelsens utöfning, har jag trott, att landstingens och hushållningssällskapens rätt

till behörig andel i försäljningsafgifterna säkrast och enklast kunde betryggas på

det sätt, att sådant bolag, som mer eller mindre direkt dock alltid lärer inför

staden redovisa den vinst, hvilken handelsrörelsen lemnar, ålades att, i öfverensstämmelse

med deröfver förda räkenskaper, jemväl redovisa för det kannetal

bränvin, som under försäljningsåret verkligen blifvit dels utminuteradt, dels utskänkt,

och att i vederbörande landtränteri insätta det belopp, hvartill landstingets

och hushållningssällskapets andelar i afgifterna för verkligen försålda bränvinsqvantiteter

rätteligen belöpa.

Man har emot detta förslag invända att derigenom skulle på en särskild

näring läggas för handeln i allmänhet främmande band och kontroller och att

bolag, som till främjande af en stads fördelar så väl i sedligt som fmancielt hänseende

oegennyttigt underkastade sig besvär, uppoffringar och äfventyr, genom

antagande af detta förslag skulle försättas i en vida sämre ställning, än de enskilde

bränvinsförsäljare, hvilka, på grund af 10 g S mom af förevarande lag,

genom auktionsinrop förvärfva sin näringsrätt och endast för egen vinning rörelsen

utöfva.

Hvad den förra af dessa invändningar angår, torde dock endast behöfva erinras,

att ifrågavarande lag ställer bränvinsförsäljningen utom de för handeln i

allmänhet gällande reglor, likasom tillverkningslagen sätter bränvinsbränningen i

en fullkomligt exceptionel ställning; och hvad beträffar den sednare invändningen,

lärer icke heller kunna förnekas, att de bolag, om hvilka här är fråga, likalades

111h. till Iliksd. Prof. 1X67. 5 Sami. t Afd. It Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillninge-Utskottets Betänkande N:o 12.

utgöra undantag ej blott från handelsbolag i allmänhet, de der hafva egen vinst

till syfte, utan äfven från de enskilde bränvinsförsäljarne, hvilka, jemte det de arbeta

för egen vinning, äro underkastade afgifter, som genom täflan vid offentlig

auktion bestämmas.

Enligt Bevillnings-förordningen äro aktiebolag förpligtade att till grund för

sin beskattning framlägga sina räkenskaper; och om också nu ifrågavarande bränvinsförsäljningsbolag

icke kunna med de förra fullt jemföras, synes dock deras

egenskap af för kommunens gemensamma räkning och fördel verkande föreningar

skäligen kunna berättiga till det anspråk, att de skola ur sina räkenskaper tillha

ndahåla sådana uppgifter, som för bestämmande af stadgade afgifters belopp

erfordras.

Då här ofvan omförmälda förslag att förena betryggande afseende å de högre

sedliga ändamål, som vid bränvinsförsäljningens ordnande i städerna måste främst

bevakas, med full rättvisa vid bestämmande af det belopp, hvarmed landstingens

och hushållningssällskapens andelar i försäljningsafgifterna böra utgå, ehuru nytt

och först i Utskottets plenum till öfverläggning framstäldt, lyckades tillvinna sig

flera ledamöters understöd, har jag ansett mig böra vördsamt bringa detsamma

under Riksdagens pröfning; hemställande, att, derest förslaget hufvudsakligen gillas,

frågan måtte till Utskottet återremitteras, på det Utskottet må uppgöra förslag

till de reglementariska föreskrifter, som må finnas erforderliga.»

I denna reservation hafva instämt Herrar Thorburn, W:m, och Medin A.

Stockholm, tryckt hos Joh. Beckman, 1867,

l

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.