Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1
1867-03-19 · 7 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BLU 1867:1, Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
2
W:© 1.
Ank. till Riksd. Kansli d. 21 Mars 1867, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning aj väckta motioner angående ändring
af lagens stadgande om ränta.
I ofvan angifna ämne hafva vid innevarande riksdag blifvit väckta förslag:
af Herr Dickson, Axel (Första kammaren N:q 25) och Herr J. Lindström
(Andra kammaren N:o 50), om upphäfvande af den i 9 Kap. 6 § Handels-balken
stadgade inskränkning i fråga om ränteaftal, så att sådana måtte blifva
fullkomligt fria; af Herr Wallenberg, A. O. (Första Kammaren N:o 72), såsom
alternativ till Herr A. Dicksons motion om räntans fullkomliga frigifvande, att
inteckning i fast egendom ej må beviljas för skuldebref, hvaruti högre ränta än
sex för hundrade om året blifvit utfäst; samt af Herr A. Medin (Andra Kammaren
N:o 225) „att lagen om räntans frigifvande för korta papper måtte sålunda
ändras, att ej öfver sju procent får tagas i ränta och provision för dy„lika
papper per år räknadt.“
För behandling af dessa, till Lag-Utskottet remitterade motioner, har detta
Utskott ansett nödigt sammanträda med Banko-Utskottet genom deputerade, på
sätt 47 § Riksdags-ordningen medgifver; hvadan det sålunda sammansatta Utskottet
har att i ämnet afgifva utlåtande.
Utskottet vill härvid till en början erinra, att den lagbestämmelse, i hvilken
ändring nu ifrågasättes, ännu är helt ny samt att densamma till sin beskaffenhet
är ett öfvergångsstadgande från förut gällande lag om eu viss ränta
såsom den högsta lagliga, till eu fullkomlig frigörelse af ränteaftalet.
Redan när, vid 1862—1863 års riksdag, den ifrågavarande öfvergången
af Rikets Ständer beslöts, kunde förutses, att den nya lagbestämmelsen icke
Bili. till Riksd. Prot. 1867. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
skulle blifva utan stark inverkan på landets näringar och handelsverksamhet;
att beskaffenheten af denna inverkan komme att väsendtligen bero på de allmänna
förhållanden, under hvilka den nya lagbestämmelsen först trädde i gällande
kraft, äfvensom att denna öfvergång, liksom hvarje annan dylik, skulle
visa sig medföra ojemnhet och olägenheter.
Att de allmänna förhållanden, under hvilka lagen om en utvidgad räntefrihet
här trädde i kraft, voro, och sedermera nästan oafbrutet varit, mycket
ogynnsamma för landets näringar och handel, är nogsamt kändt; och, utan att
ingå i något försök till utredning af dessa förhållandens orsaker, utsträckning
och beskaffenhet, tror Utskottet sig likväl böra fästa uppmärksamheten derpå,
att det omdöme, man i allmänhet bildat sig om den införda större friheten i
ränteaftalet, icke kunnat undgå att väsendtligen bestämmas af nyss nämnda
förhållanden, samt att, då dessa under den hittills förflutna tiden, såsom redan
är nämndt, alltjemt varit mycket ogynnsamma, erfarenheten om den utvidgade
räntefrihetens verkan i det stora hela alltså kan befaras vara alltför ofullständig,
för att ännu lemna säker ledning för vidtagandet af något nytt steg, vare
sig i den ena eller andra rigtningen.
Att återgå till förutvarande lagbestämmelse om en för alla ränteaftal
inom viss gräns bunden ränta har icke blifvit ifrågasatt, och att medgifva en
ytterligare frihet, vare sig hel och hållen, eller med den inskränkning, att inteckning
icke finge beviljas för skuldebref, hvari högre ränta än sex för hundra
om året är utfäst, synes Utskottet möta betänkligheter.
Verkan af frihet i ränteaftalet beror i största mån deraf, att förhållandet
mellan tillgången och efterfrågan på kapital jemväl kan fritt göra sig gällande;
och nämnda verkan förryckes mer eller mindre, der det sednare icke
eger rum, såsom fallet måhända ännu kan befinnas vara här i landet, der,
bland annat, de sedan icke särdeles lång tid tillbaka uppkomna bankinrättningarne,
jemte andra orsaker, föranledt penningeströmmen att taga en förändrad
rigtning emot förr, samt i de förut vanliga vilkoren vid penningeförsträckningar
medfört flera förändringar, hvilka göra sig mest kännbara för jordbruksnäringen.
Under den skiljaktighet i meningar, i fråga om ränteaftalet, som ännu
här i landet eger rum, synes den åsigt, hvilken strider emot medgifvandet af
eu ytterligare utsträckning af den redan befintliga friheten, göra sig företrädesvis
gällande bland idkarne af nyssnämnda näring; och då det är just denna
hufvudnärings idkare, som erfara största svårigheterna af nu gällande lagbestämmelser,
hvarigenom användandet af inteckningssäkerhet för låneförsträckningar
motverkas, finner Utskottet häri ett skäl att icke nu tillstyrka en åtgärd,
i hvilken nämnda stora samhällsklass för sig befarar en ännu betydligare
olägenhet.
På grund af hvad nu anförts hemställer Utskottet,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
6
l:o.
att Riksdagen ej må besluta någon åtgärd i anledning af
Herrar Dicksons och Lindströms ifrågavarande motioner;
2:o.
att icke heller Herr Wallenbergs motion må till någon åtgärd
föranleda.
Hvad särskild! angår det af Herr A. Medin väckta förslaget om bestämmande
af sju procent såsom den högsta lagliga ränta för s. k. korta papper,
torde Utskottet endast böra erinra, att bestämmandet af ett sådant maximum
kunde komma att bidraga till räntans fästande här i landet vid en ännu
högre punkt, än den, som tillförene varit den högsta; med afseende hvarpå Utskottet
hemställer
3:o.
att Herr Medins motion icke må bifallas.
Stockholm den 19 Mars 1867.
Eric Sparre.
Reservationer:
af Herr C. J. Kock: “Om man ännu icke vill här, såsom i flera andra
länder eger rum, lemna ränteaftalet alldeles fritt, så anser jag likväl att
Sammansatta Banko- och Lag-Utskotten bort tillstyrka Riksdagen att nu utsträcka
tillämpningen af denna, genom Lag redan stadgade grundsats derhän,
4
Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
att räntan frigifves med endast den, af en motionär föreslagna inskränkning,
dock sålunda affättad, att
inteckning i fast egendom må icke fastställas för högre ränta,
än till sex för hundradet om året å föreslmfven hufvudstol.
Med detta yrkande afser jag att bereda innehafvare af inteckningshandlingar
fördelen att vid hvarje räntefot kunna dem som hypothek begagna, hvilket
för närvarande icke later sig göra.
Förlidet år, då alla penningeverk, Riksbanken deruti inbegripen, höjde
utlåningsräntan öfver 6 procent, kunde, på grund af gällande lagbestämmelse,
lån icke erhållas emot sådana goda säkerheter, medan hinder icke mötte der
personlig borgen erbjöus, ett system hvars förderflighet lagstiftaren borde söka
att motarbeta, heldre än att på sådant sätt uppmuntra. De, som antingen icke
hade borgen att tillgå, eller icke ville underkasta sig äfventyret af begärd gen
tjenst, tvingades, för behofvets afhjelpande, att vända sig till enskilde långifvare
på betingelser, som låta fabulösa, men icke desto mindre lära varit verkliga.
Det visar sig, både af det förflutna och i det närvarande, att den bundna
räntan är en chimére, äfven hvad allmänna inrättningar angår. Erinrom oss
t. ex. Riksdagens år 1858 för lån af stats-lånefonden stadgade vilkor. Långt
förut hade man inom Riksbankens låneafdelningar föreskrifvit och tillämpat en
likartad ränteberäkning under rubrik af straffränta. Hvad innebär väl Statens
egna, genom Riksgälds-kontoret verkställda, temporära låne-operationer, och hvad
är eller blir väl ytterst följden för delegare i hypotheksföreningarne af den nyligen
skedda förändringen af 7 § i reglementet för Allmänna Hypotheksbanken?
Ej heller vore det svårt att, i fråga om låneaftal enskilde emellan, skildra några
af de många variationer, som vinningslystnaden uppfinner för lagens
kringgående.
Tillgång och efterfrågan, men ingalunda lagens bokstaf, föreskrifva de
verkliga lånevilkoren. Hvarje handling der lagen ställes fram som en skylt,
bakom hvilken öfverträdelsen blott så mycket säkrare döljer sig, är mig motbjudande,
hvadan det, efter mitt sätt att se saken, torde vara både nödigt och
nyttigt, att Riksdagen, för sin del, genom lagstiftning i ofvanberörda syfte, så
förfogar, att icke något aftal emellan långifvare och låntagare behöfver anlita
omvägar, och således icke heller behöfver frukta för dagens fulla ljus."
af Herr J. Lindström: “Då det icke lärer kunna bestridas, att den in
skränkning
i ränteaftalets frihet, som ännu vidlåder nuvarande lagstiftning, förvissa
af landets näringar, i första rummet jordbruket, medfört stora olägenheter,
synes det vara i denna vigtiga närings eget välförstådda intresse, att en
snar förändring i detta hänseende inträder. Så länge det är den enskilde förmenadt
att, mot inteckning i sin fastighet, på vilkor, hvarom han sjelf kan
5
Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 1.
med långifvare öfverenskomma, bereda sig det förlags kapital lian behöfver, skall
hvarje försök att bota den penningeförlägenhet, hvaraf han nu besväras, vara
fruktlöst och den dag icke långt aflägse, då inteckningsbelåningen kommer helt
och hållet ur bruk. Kan man icke neka att penninge-kapitalet söker sin väg
dit, der det bäst betalas, och äro andra näringar i tillfälle att bära en, om ock
blott tillfälligtvis, högre länta, så är det klart att dessas behof i första rummet
tillfredsställas och att den mindre gynnade näringen kommer i det andra.
Och gynnad är den näring framför andra, hvars idkare genom en särskild undantagslagstiftning
blifvit beredde den stora förmånen att, med andras uteslutande,
kunna på penningemarknaden fritt konkurrera och derstädes, utan af
lagen på förhand lagda hinder, få sina lånebehof fyllda. Olidligt och orättvist,
som ett sådant undantags- och förmyndaretillstånd i sig sjelf är, blifver det för
den, som kommer under dess inflytande, i hög grad förderfligt, och det kan ej
vara i jordbrukarens och fastighetsegarens sanna intresse att stå under detta,
visserligen välmenta, men förhatliga och tryckande ok. Öfvertygad att eu bland
orsakerna till den förlägenhet, hvaröfver jordbrukaren nu klagar, är att söka uti
den nuvarande räntelagen, som hindrar honom att, när han finner sådant med
egen fördel öfverensstämmande, förskrifva högre ränta än sex för hundrade!.
om året, kan jag ej finna annat än att omtänksamhet och klokhet fordra en
förändring i lagstiftningen. Den fruktan man hyser för en omåttlig räntans
stegring, i händelse ränteaftalet göres fullt fritt, synes mig ej vara berättigad.
Man får nemligen ej glömma, att det icke är penningens innehafvare, eller kapitalisten,
som uteslutande bestämmer penningens pris, utan att detta, likasom
priset på hvarje annan vara, å hvilken spekulationen är fri, rättar sig efter
den lag, som kallas tillgång och efterfrågan; och om under tider, då knapphet
å penningemarknaden råder, räntan någon gång går utöfver hvad man anser
bör vara den normala, så torde det för låntagaren, i hvilken ställning han än
befinner sig, vara att föredraga att få sitt lånebehof fvldt, äfven mot något
högre ränta, framför att icke alls erhålla några penningar. Den öfverspekulation
uti jordegendom, hvaröfver, med eller utan rätt, sa mycket klagats, skulle
måhända finna sitt bästa korrektiv uti den fria räntebestämmelsen, som komme
att ålägga större varsamhet vid egendomsköps ingående, än hittills mången gång
visat sig vara fallet, då jordegendom betraktats mera såsom lösöre, gående ur
hand i hand, utan beräkning på framtiden, men med beräkning blott på ögonblickets
vinst. Flera andra skäl, dem det knappa utrymmet för en reservation
ej tillåter att här upptaga, kunde anföras till försvar för det fria ränteaftalet;
men det redan sagda torde vara nog, för att motivera det yrkande, jag härmed
till Riksdagen framställer:
att Betänkandet i denna vigtiga fråga måtte till Utskottet
återlemnas, för att ärendet må på nytt komma under öfver
-
6
Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
vägande och erhålla den lösning, som med motionerna i
ämnet åsyftats, utan annan inskränkning, än möjligen den
som kan anses ligga uti Herr Wallenbergs förslag, att inteckning
i fastighet icke må beviljas för skuldebref, hvari
högre ränta än sex för hundrade om året är förskrifven."
af Herr von Gegerfelt: “Rättvisan och gagneligheten af ränteaftalets
frihet har redan länge varit inom theoriens område såsom grundsats erkänd.
Den inskränkning i samma grundsats, som vid dess genom Kongl. Förordningen
den 13 September 1864 skedda tillämpning beviljats till förmån för skuldsatte
fastighetsegare, har af lätt begripliga skäl haft en verkan, motsatt den,
som dermed åsyftats. Ingen lagstiftning förmår att i längden hålla räntan lägre,
än som bestämmes af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Hvarje försök
dertill göra förändringarne mera hastiga och oförberedda, samt till följd deraf
skadligare, än om full frihet i aftalet lemnas. Då inskränkningen i berörda
hänseende afser endast vissa slag af lån, erhålla naturligtvis de öfriga företrädesrätt
till lediga kapitaler; och häri finnes hufvudsakliga orsaken till den
öfverklagade svårigheten att erhålla stående lån och lån mot inteckning, en svårighet,
som måste tilltaga i den mån vanans magt hos långifvaren hinner besegras
af omtanken om den egna fördelen.
Till följd häraf, och enär å andra sidan bestämmandet af ett belopp,
hvarutöfver en fastighet icke må graveras för ränta å deri intecknad skuld,
komme att medföra reda och säkerhet vid beräkning af den summa, hvilken
ur fastigheten kan med förmånsrätt utgå, tillstyrker jag,
att Riksdagen måtte för sin del besluta att 9 Kap. 6 §
Handels-balken jemte dervid genom Kong], Förordningen
den 11 Augusti 1815 gjorda tillägg samt Kongl. Förordningen
den 13 September 1864 upphört att vara gällande; äfvensom
att 17 Kap. 9 § 1 mom. Handels-balken må erhålla
följande lydelse:
“Har någon — — dock galle ej förmånsrätt till högre
ränta än efter sex för hundrade om året, ej heller till ränta
som — —- lika rätt."
I denna reservation instämde Herr C. J. Malmsten.
af Herr A. M. Myrtin: “På de af motionärerne, Herrar Dickson och
Lindström, anförda skäl anser jag väl, att räntan bör frigifvas, men tillika att
realsäkerheten eller förmånsrätt för ränta å i fast egendom iutecknadt kapital
bör begränsas. I sådant syfte har Herr Wallenberg afgifvit motion, hvarmed
7
Banko-och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
antagligen icke afsetts, att inteckning ej måtte beviljas ens för förskrifvet kapital,
hvarå högre ränta än sex för hundradet om året är vorden utfäst, utan
torde få anses att med Herr Wallenbergs motion åsyftats endast, att inteckning
i fast egendom icke borde beviljas för högre ränta än sex för hundradet
om året å förskrifven hufvudstol. Delande eu sådan mening, och då inom
Sammansatta Utskottet blifvit ifrågasatt hvilka lagförändringar, som af förberörda
motioner kunde föranledas, men i följd af frågans utgång i Utskottet
något derom icke kunnat bestämmas, så föreslår jag,
att Riksdagen måtte för sin del besluta dels upphäfvandet
af 9 Kap. 6 § Handels-balken samt Kongl. Förordningarne
den 11 Augusti 1815 och den 13 September 1864, dels äfven
att 11 § i Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818 angående
inteckning i fast egendom måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
Inteckning må ej ske, utan för bestämdt belopp i
penningar eller i varor, ej heller för högre ränta än sex
för hundradet om året å förskrifven hufvudstol. Om inteckning
för omyndigs eller utrikes vistandes arf, sägs i
Ärfda-balken.“
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.