Sök i Ratio Lex

Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1

1867-03-19 · 7 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1867:1, Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

2

W:© 1.

Ank. till Riksd. Kansli d. 21 Mars 1867, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning aj väckta motioner angående ändring

af lagens stadgande om ränta.

I ofvan angifna ämne hafva vid innevarande riksdag blifvit väckta förslag:

af Herr Dickson, Axel (Första kammaren N:q 25) och Herr J. Lindström

(Andra kammaren N:o 50), om upphäfvande af den i 9 Kap. 6 § Handels-balken

stadgade inskränkning i fråga om ränteaftal, så att sådana måtte blifva

fullkomligt fria; af Herr Wallenberg, A. O. (Första Kammaren N:o 72), såsom

alternativ till Herr A. Dicksons motion om räntans fullkomliga frigifvande, att

inteckning i fast egendom ej må beviljas för skuldebref, hvaruti högre ränta än

sex för hundrade om året blifvit utfäst; samt af Herr A. Medin (Andra Kammaren

N:o 225) „att lagen om räntans frigifvande för korta papper måtte sålunda

ändras, att ej öfver sju procent får tagas i ränta och provision för dy„lika

papper per år räknadt.“

För behandling af dessa, till Lag-Utskottet remitterade motioner, har detta

Utskott ansett nödigt sammanträda med Banko-Utskottet genom deputerade, på

sätt 47 § Riksdags-ordningen medgifver; hvadan det sålunda sammansatta Utskottet

har att i ämnet afgifva utlåtande.

Utskottet vill härvid till en början erinra, att den lagbestämmelse, i hvilken

ändring nu ifrågasättes, ännu är helt ny samt att densamma till sin beskaffenhet

är ett öfvergångsstadgande från förut gällande lag om eu viss ränta

såsom den högsta lagliga, till eu fullkomlig frigörelse af ränteaftalet.

Redan när, vid 1862—1863 års riksdag, den ifrågavarande öfvergången

af Rikets Ständer beslöts, kunde förutses, att den nya lagbestämmelsen icke

Bili. till Riksd. Prot. 1867. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

skulle blifva utan stark inverkan på landets näringar och handelsverksamhet;

att beskaffenheten af denna inverkan komme att väsendtligen bero på de allmänna

förhållanden, under hvilka den nya lagbestämmelsen först trädde i gällande

kraft, äfvensom att denna öfvergång, liksom hvarje annan dylik, skulle

visa sig medföra ojemnhet och olägenheter.

Att de allmänna förhållanden, under hvilka lagen om en utvidgad räntefrihet

här trädde i kraft, voro, och sedermera nästan oafbrutet varit, mycket

ogynnsamma för landets näringar och handel, är nogsamt kändt; och, utan att

ingå i något försök till utredning af dessa förhållandens orsaker, utsträckning

och beskaffenhet, tror Utskottet sig likväl böra fästa uppmärksamheten derpå,

att det omdöme, man i allmänhet bildat sig om den införda större friheten i

ränteaftalet, icke kunnat undgå att väsendtligen bestämmas af nyss nämnda

förhållanden, samt att, då dessa under den hittills förflutna tiden, såsom redan

är nämndt, alltjemt varit mycket ogynnsamma, erfarenheten om den utvidgade

räntefrihetens verkan i det stora hela alltså kan befaras vara alltför ofullständig,

för att ännu lemna säker ledning för vidtagandet af något nytt steg, vare

sig i den ena eller andra rigtningen.

Att återgå till förutvarande lagbestämmelse om en för alla ränteaftal

inom viss gräns bunden ränta har icke blifvit ifrågasatt, och att medgifva en

ytterligare frihet, vare sig hel och hållen, eller med den inskränkning, att inteckning

icke finge beviljas för skuldebref, hvari högre ränta än sex för hundra

om året är utfäst, synes Utskottet möta betänkligheter.

Verkan af frihet i ränteaftalet beror i största mån deraf, att förhållandet

mellan tillgången och efterfrågan på kapital jemväl kan fritt göra sig gällande;

och nämnda verkan förryckes mer eller mindre, der det sednare icke

eger rum, såsom fallet måhända ännu kan befinnas vara här i landet, der,

bland annat, de sedan icke särdeles lång tid tillbaka uppkomna bankinrättningarne,

jemte andra orsaker, föranledt penningeströmmen att taga en förändrad

rigtning emot förr, samt i de förut vanliga vilkoren vid penningeförsträckningar

medfört flera förändringar, hvilka göra sig mest kännbara för jordbruksnäringen.

Under den skiljaktighet i meningar, i fråga om ränteaftalet, som ännu

här i landet eger rum, synes den åsigt, hvilken strider emot medgifvandet af

eu ytterligare utsträckning af den redan befintliga friheten, göra sig företrädesvis

gällande bland idkarne af nyssnämnda näring; och då det är just denna

hufvudnärings idkare, som erfara största svårigheterna af nu gällande lagbestämmelser,

hvarigenom användandet af inteckningssäkerhet för låneförsträckningar

motverkas, finner Utskottet häri ett skäl att icke nu tillstyrka en åtgärd,

i hvilken nämnda stora samhällsklass för sig befarar en ännu betydligare

olägenhet.

På grund af hvad nu anförts hemställer Utskottet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

6

l:o.

att Riksdagen ej må besluta någon åtgärd i anledning af

Herrar Dicksons och Lindströms ifrågavarande motioner;

2:o.

att icke heller Herr Wallenbergs motion må till någon åtgärd

föranleda.

Hvad särskild! angår det af Herr A. Medin väckta förslaget om bestämmande

af sju procent såsom den högsta lagliga ränta för s. k. korta papper,

torde Utskottet endast böra erinra, att bestämmandet af ett sådant maximum

kunde komma att bidraga till räntans fästande här i landet vid en ännu

högre punkt, än den, som tillförene varit den högsta; med afseende hvarpå Utskottet

hemställer

3:o.

att Herr Medins motion icke må bifallas.

Stockholm den 19 Mars 1867.

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr C. J. Kock: “Om man ännu icke vill här, såsom i flera andra

länder eger rum, lemna ränteaftalet alldeles fritt, så anser jag likväl att

Sammansatta Banko- och Lag-Utskotten bort tillstyrka Riksdagen att nu utsträcka

tillämpningen af denna, genom Lag redan stadgade grundsats derhän,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

att räntan frigifves med endast den, af en motionär föreslagna inskränkning,

dock sålunda affättad, att

inteckning i fast egendom må icke fastställas för högre ränta,

än till sex för hundradet om året å föreslmfven hufvudstol.

Med detta yrkande afser jag att bereda innehafvare af inteckningshandlingar

fördelen att vid hvarje räntefot kunna dem som hypothek begagna, hvilket

för närvarande icke later sig göra.

Förlidet år, då alla penningeverk, Riksbanken deruti inbegripen, höjde

utlåningsräntan öfver 6 procent, kunde, på grund af gällande lagbestämmelse,

lån icke erhållas emot sådana goda säkerheter, medan hinder icke mötte der

personlig borgen erbjöus, ett system hvars förderflighet lagstiftaren borde söka

att motarbeta, heldre än att på sådant sätt uppmuntra. De, som antingen icke

hade borgen att tillgå, eller icke ville underkasta sig äfventyret af begärd gen

tjenst, tvingades, för behofvets afhjelpande, att vända sig till enskilde långifvare

på betingelser, som låta fabulösa, men icke desto mindre lära varit verkliga.

Det visar sig, både af det förflutna och i det närvarande, att den bundna

räntan är en chimére, äfven hvad allmänna inrättningar angår. Erinrom oss

t. ex. Riksdagens år 1858 för lån af stats-lånefonden stadgade vilkor. Långt

förut hade man inom Riksbankens låneafdelningar föreskrifvit och tillämpat en

likartad ränteberäkning under rubrik af straffränta. Hvad innebär väl Statens

egna, genom Riksgälds-kontoret verkställda, temporära låne-operationer, och hvad

är eller blir väl ytterst följden för delegare i hypotheksföreningarne af den nyligen

skedda förändringen af 7 § i reglementet för Allmänna Hypotheksbanken?

Ej heller vore det svårt att, i fråga om låneaftal enskilde emellan, skildra några

af de många variationer, som vinningslystnaden uppfinner för lagens

kringgående.

Tillgång och efterfrågan, men ingalunda lagens bokstaf, föreskrifva de

verkliga lånevilkoren. Hvarje handling der lagen ställes fram som en skylt,

bakom hvilken öfverträdelsen blott så mycket säkrare döljer sig, är mig motbjudande,

hvadan det, efter mitt sätt att se saken, torde vara både nödigt och

nyttigt, att Riksdagen, för sin del, genom lagstiftning i ofvanberörda syfte, så

förfogar, att icke något aftal emellan långifvare och låntagare behöfver anlita

omvägar, och således icke heller behöfver frukta för dagens fulla ljus."

af Herr J. Lindström: “Då det icke lärer kunna bestridas, att den in
skränkning

i ränteaftalets frihet, som ännu vidlåder nuvarande lagstiftning, förvissa

af landets näringar, i första rummet jordbruket, medfört stora olägenheter,

synes det vara i denna vigtiga närings eget välförstådda intresse, att en

snar förändring i detta hänseende inträder. Så länge det är den enskilde förmenadt

att, mot inteckning i sin fastighet, på vilkor, hvarom han sjelf kan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 1.

med långifvare öfverenskomma, bereda sig det förlags kapital lian behöfver, skall

hvarje försök att bota den penningeförlägenhet, hvaraf han nu besväras, vara

fruktlöst och den dag icke långt aflägse, då inteckningsbelåningen kommer helt

och hållet ur bruk. Kan man icke neka att penninge-kapitalet söker sin väg

dit, der det bäst betalas, och äro andra näringar i tillfälle att bära en, om ock

blott tillfälligtvis, högre länta, så är det klart att dessas behof i första rummet

tillfredsställas och att den mindre gynnade näringen kommer i det andra.

Och gynnad är den näring framför andra, hvars idkare genom en särskild undantagslagstiftning

blifvit beredde den stora förmånen att, med andras uteslutande,

kunna på penningemarknaden fritt konkurrera och derstädes, utan af

lagen på förhand lagda hinder, få sina lånebehof fyllda. Olidligt och orättvist,

som ett sådant undantags- och förmyndaretillstånd i sig sjelf är, blifver det för

den, som kommer under dess inflytande, i hög grad förderfligt, och det kan ej

vara i jordbrukarens och fastighetsegarens sanna intresse att stå under detta,

visserligen välmenta, men förhatliga och tryckande ok. Öfvertygad att eu bland

orsakerna till den förlägenhet, hvaröfver jordbrukaren nu klagar, är att söka uti

den nuvarande räntelagen, som hindrar honom att, när han finner sådant med

egen fördel öfverensstämmande, förskrifva högre ränta än sex för hundrade!.

om året, kan jag ej finna annat än att omtänksamhet och klokhet fordra en

förändring i lagstiftningen. Den fruktan man hyser för en omåttlig räntans

stegring, i händelse ränteaftalet göres fullt fritt, synes mig ej vara berättigad.

Man får nemligen ej glömma, att det icke är penningens innehafvare, eller kapitalisten,

som uteslutande bestämmer penningens pris, utan att detta, likasom

priset på hvarje annan vara, å hvilken spekulationen är fri, rättar sig efter

den lag, som kallas tillgång och efterfrågan; och om under tider, då knapphet

å penningemarknaden råder, räntan någon gång går utöfver hvad man anser

bör vara den normala, så torde det för låntagaren, i hvilken ställning han än

befinner sig, vara att föredraga att få sitt lånebehof fvldt, äfven mot något

högre ränta, framför att icke alls erhålla några penningar. Den öfverspekulation

uti jordegendom, hvaröfver, med eller utan rätt, sa mycket klagats, skulle

måhända finna sitt bästa korrektiv uti den fria räntebestämmelsen, som komme

att ålägga större varsamhet vid egendomsköps ingående, än hittills mången gång

visat sig vara fallet, då jordegendom betraktats mera såsom lösöre, gående ur

hand i hand, utan beräkning på framtiden, men med beräkning blott på ögonblickets

vinst. Flera andra skäl, dem det knappa utrymmet för en reservation

ej tillåter att här upptaga, kunde anföras till försvar för det fria ränteaftalet;

men det redan sagda torde vara nog, för att motivera det yrkande, jag härmed

till Riksdagen framställer:

att Betänkandet i denna vigtiga fråga måtte till Utskottet

återlemnas, för att ärendet må på nytt komma under öfver
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

vägande och erhålla den lösning, som med motionerna i

ämnet åsyftats, utan annan inskränkning, än möjligen den

som kan anses ligga uti Herr Wallenbergs förslag, att inteckning

i fastighet icke må beviljas för skuldebref, hvari

högre ränta än sex för hundrade om året är förskrifven."

af Herr von Gegerfelt: “Rättvisan och gagneligheten af ränteaftalets

frihet har redan länge varit inom theoriens område såsom grundsats erkänd.

Den inskränkning i samma grundsats, som vid dess genom Kongl. Förordningen

den 13 September 1864 skedda tillämpning beviljats till förmån för skuldsatte

fastighetsegare, har af lätt begripliga skäl haft en verkan, motsatt den,

som dermed åsyftats. Ingen lagstiftning förmår att i längden hålla räntan lägre,

än som bestämmes af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Hvarje försök

dertill göra förändringarne mera hastiga och oförberedda, samt till följd deraf

skadligare, än om full frihet i aftalet lemnas. Då inskränkningen i berörda

hänseende afser endast vissa slag af lån, erhålla naturligtvis de öfriga företrädesrätt

till lediga kapitaler; och häri finnes hufvudsakliga orsaken till den

öfverklagade svårigheten att erhålla stående lån och lån mot inteckning, en svårighet,

som måste tilltaga i den mån vanans magt hos långifvaren hinner besegras

af omtanken om den egna fördelen.

Till följd häraf, och enär å andra sidan bestämmandet af ett belopp,

hvarutöfver en fastighet icke må graveras för ränta å deri intecknad skuld,

komme att medföra reda och säkerhet vid beräkning af den summa, hvilken

ur fastigheten kan med förmånsrätt utgå, tillstyrker jag,

att Riksdagen måtte för sin del besluta att 9 Kap. 6 §

Handels-balken jemte dervid genom Kong], Förordningen

den 11 Augusti 1815 gjorda tillägg samt Kongl. Förordningen

den 13 September 1864 upphört att vara gällande; äfvensom

att 17 Kap. 9 § 1 mom. Handels-balken må erhålla

följande lydelse:

“Har någon — — dock galle ej förmånsrätt till högre

ränta än efter sex för hundrade om året, ej heller till ränta

som — —- lika rätt."

I denna reservation instämde Herr C. J. Malmsten.

af Herr A. M. Myrtin: “På de af motionärerne, Herrar Dickson och

Lindström, anförda skäl anser jag väl, att räntan bör frigifvas, men tillika att

realsäkerheten eller förmånsrätt för ränta å i fast egendom iutecknadt kapital

bör begränsas. I sådant syfte har Herr Wallenberg afgifvit motion, hvarmed

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Banko-och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

antagligen icke afsetts, att inteckning ej måtte beviljas ens för förskrifvet kapital,

hvarå högre ränta än sex för hundradet om året är vorden utfäst, utan

torde få anses att med Herr Wallenbergs motion åsyftats endast, att inteckning

i fast egendom icke borde beviljas för högre ränta än sex för hundradet

om året å förskrifven hufvudstol. Delande eu sådan mening, och då inom

Sammansatta Utskottet blifvit ifrågasatt hvilka lagförändringar, som af förberörda

motioner kunde föranledas, men i följd af frågans utgång i Utskottet

något derom icke kunnat bestämmas, så föreslår jag,

att Riksdagen måtte för sin del besluta dels upphäfvandet

af 9 Kap. 6 § Handels-balken samt Kongl. Förordningarne

den 11 Augusti 1815 och den 13 September 1864, dels äfven

att 11 § i Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818 angående

inteckning i fast egendom måtte erhålla följande förändrade

lydelse:

Inteckning må ej ske, utan för bestämdt belopp i

penningar eller i varor, ej heller för högre ränta än sex

för hundradet om året å förskrifven hufvudstol. Om inteckning

för omyndigs eller utrikes vistandes arf, sägs i

Ärfda-balken.“

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.