Sök i Ratio Lex

Betänkande med förslag till reglering af Bankens lånaoch kredihv-rörelse.

1867-04-05 · 18 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 16 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1867:19, Betänkande med förslag till reglering af Bankens lånaoch kredihv-rörelse.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

1

N:o 19.

Ank. till Riksd. Kansli d. 5 April 1867, kl. 1 e. m.

Betänkande med förslag till reglering af Bankens låna- och kredihv-rörelse.

Vid den granskning Utskottet verkställt af nu gällande reglementes bestämmelser

rörande Bankens Inne- och kreditivrörelse, har Utskottet tillika tagit under

ompröfning de vid innevarande riksdag af enskilde motionärer väckta förslag, som

hafva afseende på detta ämne, och yttrar sig här nedan öfver dessa förslag i den

ordning, som föranledes af uppställningen utaf reglementets fjerde artikel; anmärkande

Utskottet att, der ändring af något stadgande ej blifvit ifrågasatt, detsamma

i detta Betänkande icke särskildt omnämnes, utan anses böra i blifvande reglemente

oförändradt inflyta.

Stadgandena om Bankens låne- och kreditivrörelse äro, med afseende på

de särskilda slagen af denna rörelse, fördelade på tvänne kontor inom Banken,

nemligen: Räkenskaps-kontoret, hvilket, jemte annat, har befattning med utlåningar

till Staten och allmänna inrättningar, med kreditiven till Manufakturdiskonten och

Jernkontoret, med försträckningarne till filial-banker och med utredningen af numera

upphörda lånegrenar; samt Diskont- och Låne-kontoren, hvilka ombesörja den öfriga

låne- och kreditivrörelsen.

Af denna anledning är fjerde artikeln, som i nuvarande § 38 innehåller

en allmän bestämmelse om nyssnämnda anordning, i öfrigt fördelad i tvänne afdelningar,

af hvilka den första afhandlar Räkenskaps-kontorets rörelse och omfattar

§§ 39-50.

I de två första af dessa §§, nemligen 39 och 40, är ändring ej ifrågasätt,

men beträffande § 41, som innehåller bestämmelse om sättet för återbetalning af

Bih. till 1 liksd. Prot. 1867. 6 Sami. 1 Afd. 12 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

ett till Kong]. Myntverket från Banken lemnadt räntefritt lån å 50,000 R:dr, får

Utskottet, då detta lån under förlidet år blifvit till fullo återbetaladt, hemställa

Bo.

att berörda § 41 må ur reglementet utslutas.

Det i § 44 förekommande uttrycket “Rikets Ständers Bank" bör utbytas

mot “Riksbanken4'', då §:n, i öfrigt oförändrad, kommer att lyda sålunda:

2:o.

De af Allmänna Ilypotheksbanken, mot säkerhet i denna banks

obligationer, från Riksbanken öfvertagna fordringar mot pant

af inteckning i fastighet på landet och återbetalning i sedlar,

till belopp samma fordringar vid 1864 års slut utgjorde, eller

6,280,832 riksdaler 56 öre riksmynt, liqvideras i öfverenstämmelse

med uppgjordt aftal och antagen amorteringsplan.

Vid innevarande liksom vid föregående riksdag hafva framställts flera förslag,

åsyftande att från Riksbanken hemta medel till ökande af redan befintliga

och förskaffande af nya tillgångar för lån, särskilt till jordbruksidkare, på längre

återbetalningstider, dels förmedelst höjande af nuvarande omsättningslånefonden,

dels förmedelst afsättande af särskilda utlåningsfonder. Dessa förslag afse att taga

Banken i anspråk för afhjelpande af svårigheter, hvilka, mer eller mindre tillfälliga,

för närvarande göra sig kännbara inom landets modernäring.

Då Riksdagen uppdragit åt ett särskildt Utskott att undersöka landets närvarande

financiela ställning samt föreslå åtgärder till afhjelpande af de svårigheter,

hvari jordbruksidkare befinna sig, fritager sig Banko-Utskottet från försök att utreda

orsakerna till och beskaffenheten af berörda öfverklagade svårigheter; och kan

derföre i sina yttranden öfver de på Utskottets handläggning beroende förslag, som

afse användningen af Bankens tillgångar och rigtningen af dess lånerörelse, hålla

sin uppmärksamhet fästad på Bankens säkerhet och rigtiga förvaltning.

. Utskottet måste då, emot de förslag, hvilka gå ut på att använda en alltför

betydlig del af Bankens rörelsekapital i försträckningar på långa tider, upprepa

den ofta gjorda erinran, att sådant icke kan låta sig väl förena med det åliggande,

hvilket är Sveriges Riksbank pålagdt såsom det förnämsta, att nemligen upprätthålla

myntvärdet i landet, och hvilket åliggande ovilkorligen fordrar att Banken

skall vara i stånd att inom kort tid förfoga öfver sina utlånta eller annorledes

placerade tillgångar, för att, när det behöfves, hafva medel till inlösen af sina

sedlar och honorerande af andra likaledes vid anfordran eller inom kort tid förfallande

förbindelser. Den verkan Banken är afsedd att utöfva till direkt befräm
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

3

jande af landets industri genom försträckningars meddelande, får icke åstadkommas

på bekostnad af det först nämnda, ännu vigtigare ändamålet, och uppfyllandet af

detta underlättas otvifvelaktigt desto mera, ju mera Banken är i tillfälle att göra

gällande sitt inflytande på handelsomsättningen, synnerligast med utlandet, ett inflytande,

förmedelst hvilket Banken tillika blifver i tillfälle att på flerahanda sätt

indirekt gagna de egentliga produktionsnäringarne, under det att Banken betjenar

handelsrörelsen, som öfverhufvud kan vara belåten med försträckningar på korta

tider.

Från denna synpunkt måste det medgifvas, att en utlåningsrörelse på långa

återbetalningstider är för Banken otjenlig; men då Banken eger ett i förhållande

till landets rörelse ganska betydligt eget kapital, kan Banken å andra sidan vara

i stånd att för en så beskaffad utlåning afsöndra någon del, allenast denna icke

är alltför stor; och då Utskottet erkänner behofvet af sådana försträckningar, som

Riksbankens omsättningsfond meddelar, förnämligast för smärre näringsidkare, ifrågasätter

Utskottet ej någon minskning af denna fonds nuvarande belopp. Detta

belopp, 9,600,000 riksdaler, är likväl ganska betydligt i jemförelse med hvad Banken

för öfrigt kan använda till utlåningsrörelse, synnerligast så länge ännu stora summor

äro fastade i amorteringslån på fastighetssäkerhet, i försträckningar till filialbanker

m. m.

Utskottet, som nedan på sina behöriga ställen skall vidare yttra sig öfver

de förslag, hvilka afse Bankens lånerörelse, har till förestående allmänna erinringar

föranledts af Herr J. Rundbäcks i dess motion Nio 134 (Andra Kammaren) gjorda

hemställan att för ökande af allmänna diskontfonden indraga de understöd, hvilka,

jemlikt 45 och 46 §§ i Bankoreglementet, nu äro beviljade till Kommers-kollegium

för den s. k. Manufakturdiskonten och till Jernkontoret; och får, beträffande dessa,

ytterligare anmärka: att den förlägenhet hos enskilde, för hvars afhjelpande allmänna

åtgärder nu påyrkas, ingalunda gör sig kännbar ensamt för jordbruksidkare,

utan äfven för idkare af fabriksindustrien och bergsbruket med flere, och att det

sålunda skulle än ytterligare försvåra sistnämnda vigtiga näringar, om det jemförelsevis

icke betydliga, åt dem särskildt lemnade understödet vid denna tidpunkt

återtoges, samt en obillighet, ifall sådant skedde under det, såsom af flera motionärer

föreslagits, icke allenast dessa, utan ännu betydligare summor disponerades

särskildt till understöd åt en annan näringsklass. Utskottet kan fördenskull icke

annat än godkänna den i enahanda fråga vid sistlidne riksdag uttalade åsigt att,

så länge ännu, vid bestämmelserna om användningen af Bankens tillgångar, den

grundsatsen vidhålles att afsätta särskilda större eller mindre delar deraf för särskilda

industrigrenar eller industriidkare och på gynnsammare vilkor, än som kunna

tillgodokomma den öfriga näringsverksamheten, berörde manufakturerna och bergsbruket

sedan längre tid tillbaka förunnade förmån icke bör dem fråntagas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

På dessa skäl, hemställer Utskottet:

3:o.

att, med afslag å Herr J. Rundbäcks förslag om uppsägning och

indrifning af de till Manufakturdiskonten och Jernkontoret

hittills beviljade kreditiv från Banken, §§ 45 och 46 i Bankoreglementet

må få förblifva oförändrade.

Herr Magnus Svensson har i en inom Andra Kammaren väckt motion,

N:o 269, hemställt, bland annat, att nya oktrojer ej må lemnas filialbankerna.

Som i följd af näst föregånde tvänne riksdagars beslut, allt meddelande af

försträckningar från Riksbanken till filialbanker redan upphört, och 47 § 1 mom.

i Bankoreglementet härom innehåller bestämmelse, påkallar nyssberörda motion i

denna del icke från Riksdagens sida något beslut, hvadan Utskottet hemställer:

4:o.

att Herr Magnus Svenssons förslag, det nya oktroijer ej må

meddelas filialbankerna, må lemnas utan afseende.

Hvad beträffar Bankoreglementets 47 § i öfrigt, erfordras deruti ingen

annan förändring, än att då Nyköpings och Westerbottens läns filialbanker redan

upphört, dessa uteslutas från de i första stycket af litt. C. mom. 2 uppräknade

filialbanker, samt att, i andra stycket af samma moment och litt., orden “Rikets

Ständers Bank" utbytas mot “Riksbanken"; hemställande Utskottet fördenskull:

5:o.

att, med bibehållande af nuvarande 47 § i öfrigt oförändrad,

mom. 2 litt. C. första och andra styckena må få följande

lydelse:

“Af teckningssumman erlägges minst hälften eller 50 procent

i rikets gällande mynt; dock med undantag hvad angår filialbankerna

i Borås, Calmar, Helsingborg, Hernösand, Uddevalla,

Örebro län och Östersund, hvilkas delegare skola erlägga

minst 25 procent i rikets gällande mynt."

“För den del af teckningssumman, som icke utgöres af

rikets gällande mynt, afgifve delegarne en till filialbanken

eller ordres ställd förbindelse, betalbar efter sex månaders

uppsägning samt åtföljd af hypothek, bestående af myntadt eller

kontrolleradt guld eller silfver, eller publika papper, beräk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

5

nafle till det värde, hvartill de i Riksbanken belånas, eller

inteckningar inom 1850 års taxeringsvärde i fastighet å landet

och sjelfegande stadsjord, eller inom två tredjedelar af

brandförsäkringsvärdet å fastighet i stad.1*

Fjerde artikelns afdelning 2, om Diskont- och Lånekontorens rörelse, innehåller

i § 51 bestämmelse om kontorens antal och de delar af landet, Indika

skola tillhöra hvarje kontors distrikt. Utskottet ifrågasätter icke för närvarande

någon förändring härutinnan, men vill fästa uppmärksamheten derpå, att det område,

inom hvilket Diskontkontoret i Banken har att utöfva sin verksamhet, omfattande

hela Norrland, östra delen af landet intill Blekinge samt jemväl provinserna

Wermland, Westmanland, Upland, Södermanland, Nerike, Östergötland och

Småland, är alltför vidsträckt och torde böra delas, om icke förr, när Banken

genom fortsatt indragning af nu på längre tider fastade medel erhåller större tillgångar

för denna del af dess rörelse.

Benämningen ”diskontrörelse” för en verksamhet, som omfattar icke allenast

diskontering af vexlar, utan äfven utlåning mot hypothek och borgen, meddelande

af kassakreditiv samt upplåning, förefaller Utskottet oegentlig, och Utskottet

föreslår derför, till undvikande af denna benämning, följande förändrade redaktion

af 51 §:

6:o.

Den del af Bankens lånerörelse, som Diskont- och Lånekontoren

hafva att besörja, bedrifves: genom Lånekontoret i Göteborg

för provinserna Westergötland, Dalsland, Bohuslän och

Halland; genom Lånekontoret i Malmö för provinserna Skåne

och Blekinge; genom Lånekontoret i Wisby för Gottlands län,

samt genom Diskontkontoret i Stockholm för rikets alla öfriga

delar.

Då andra afdelningen af fjerde artikeln innehåller föreskrifterna jemväl rörande

Bankens upplåning medelst upp- och afskrifning samt deposition, anser Utskottet,

att § 52, som uppräknar de särskilda lånegrenarne, bör förfullständigas

genom omförmälande af nämnda rörelse; och föreslås derföre för berörde § denna

lydelse:

7:o.

Denna rörelse omfattar:

A) Diskontering af vexlar;

B) Utlåning mot hypothek af löpande förskrifning, aktier, pu
blika

papper eller annan säkerhet;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

C) Utlåning mot pant af vågförda effekter;

D) Beviljande af kreditivrätt;

E) Utlåning med omsättningsrätt; och

I) Upplåning på upp- och afskrifning samt deposition mot

ränta.

I fråga om de “allmänna bestämmelser", som innefattas i §§ 53—57, bör

Utskottet omförmäla Herr Anders Gudmundsons i Andra Kammaren väckta motion,

N:o 136, “att af Riksbankens medel antingen en särskild fond till belopp af fem

millioner R.dr afsättes, att användas till utlåning, företrädesvis mot säkerhet af

inteckning i fast egendom å landet, eller till inköp af hypotheksbankens, af begge

Statsmagterna garanterade femprocents-obligationer”.

Om motionens sednare alternativ kommer Utskottet på annat ställe att yttra

sig. Skulle det förra alternativet i motionärens förslag afse återinförandet af en

fastighets-lånerörelse, likartad med den, som tillförene af Banken bedrifvits, kan

Utskottet icke dertill förorda bifall, emedan Bankens fonder icke ånyo böra disponeras

till utlåning på långa amorteringstider och mot säkerheter, hvilka icke kunna

i händelse af behof skyndsamt realiseras. Afser åter förslaget allenast att inteckningar

i fast egendom på landet må kunna i vanlig låneväg användas såsom hypothek,

så torde förslaget vara öfverflödigt, enär nuvarande stadganden icke häremot

lägga hinder, hvarken hvad angår handels- och närings- eller omsättningslånefonden,

och afsättandet af en särskild fond således skulle vara ändamålslöst,

om icke skadligt derutinnan att, om fondens medel icke finge på annat sätt användas,

större eller mindre del deraf kunde komma att tidtals ligga oanvänd, i

händelse antagliga säkerheter ej förefunnes.

Utskottet får derföre

8:o.

afstyrka bifall till Herr Anders Gudmundsons nu omförmälda

förslag.

Vid granskning af 55 §:n, som angifver fördelningen mellan Diskont- och

Lånekontoren af allmänna diskont- eller omsättnings-lånefonden, 9,600,000 R:dr,

med Fullmägtige lemnad rättighet att, efter sig företeende omständigheter, kunna

förordna om annan fördelning, än den uti §:ne i allmänhet antagna, har Utskottet

tagit i öfvervägande Herr J. Rundbäcks i dess ofvan oförmälda motion N:o 134

gjorda förslag derom, att allmänna diskontfonden måtte, så fort ske kan, ökas med

2,400,000 R:dr och sedermera ytterligare förstärkas, tills den blifver 18 millioner

R:dr, äfvensom Herr C. A. Larssons, i motion N:o 202 (Andra Kammaren) gjorda

yrkande att alla Bankens fonder måtte sammanföras under en enda kassa och utlånas

under enahanda grunder som nuvarande omsättningsfonden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

7

Utskottet har ofvan angifvit de skäl, på hvilka Utskottet icke kan förorda

någon tillökning i omsättnings-lånefonden; och liksom Utskottet redan afstyrkt indragningen

af kreditiven till Manufakturdiskonten och Jernkontoret, för att tilläggas

nämnde fond, kan Utskottet icke heller anse nyttigt hvad Herr Rundbäck föreslagit

dels att nuvarande försträckningar till filialbankerna, i den mån dessa banker

upphöra, anvisas till omsättningsfonden, dels alternativt att, för rörelsens underlättande

och penningeförlägenhetens afhjelpande, ett ut- eller inländskt lån på

längre afbetalningstid upptages, för att allmänheten genom allmänna diskontfonden

tillhandahållas.

De till Riksbanken åter inflytande försträckningarne till Filialbanker anser

Utskottet böra komma rörelsen till godo på ett sätt, som motsvarar det hittills

varande, eller något annat, som kan finnas lämpligare, men tror en för framtida

efterrättelse afsedd allmän föreskrift härom af ena eller andra beskaffenheten icke

på förhand böra uppställas; och emot förslaget om upptagande af lån till omsättnings-lånefondens

förstärkande torde så talande skäl ligga för eu dag, att Utskottet

endast behöfver erinra, hurusom ett sådant lån med all sannolikhet måste

blifva kostsammare, än att det med fördel kunde af låntagare begagnas, samt att

operationer af denna beskaffenhet icke böra åt Riksbanken göras.

I sammanhang med det föregående, vill Utskottet ock omförmäla Herr Jöns

Pährssons redan i fråga om bankovinstens användande berörda motion N:o 10

(Andra Kammaren), deri föreslås och yrkas:

“Do) att Riksdagen beslutar att af bankovinsten En million riksdaler riksmynt

årligen utlemnas till Banko-diskontverket under rättvis fördelning mellan

“lånekontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö till utlåning åt endast jordbrukare,

dervid jag ville, att minsta lånesumman vore 500 riksdaler riksmynt och

“den största 4,000 riksdaler riksmynt för en låntagare, derjemte att lånerörelsen

“börjar så fort som möjligt;

“2:o) att lånen beviljades mot möjligaste lägsta ränta icke öfver 5 procent

och en tioårig omsättning med en tiondedel hvarje år jemte årlig belöpande

“ränta;

“3:o) de som erhålla dessa så kallade jordbrukslån skola inom tre år efter

“lånets emottagande hos Bankofullmägtige styrka med godkända bevis och räknin“gar

att ett lika belopp blifvit användt på låntagarens egande jordbruks förbättring;

försummades detta skulle hela lånet återfordras och skulle af denna lånefond

utlemnas endast mot revers med borgen och icke mot vexel; och att de

“smärre sökta lånen måtte få företräde framför de större, äfvensom att lånerörelsen

bestrides af Banko-diskontverket, så att inga förökade tjensteman i och härför

“böra uppkomma;

“4:o) de öfriga reglementariska föreskrifter, som betrygga Bankens säkerhet

“för alla förluster torde böra upprättas af vederbörande Utskott.“

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

Utskottet kan öfverhufvud taget icke förorda, att Bankens tillgångar sönderstyckas,

för att, på sätt som tillförene varit förhållandet, förbehållas den ena delen

åt en, den andra åt en annan samhälls- eller näringsklass; och skälen torde

knappast behöfva utvecklas, hvarföre Utskottet ännu mindre kan godkänna de i beberörda

motion föreslagna detalj-föreskrifter för en dylik lånerörelse.

Utskottet hemställer:

9:o.

att Herrar J. Rundbäcks, C. A. Larssons och Jöns Pährssons

nu omförmälda förslag icke må till någon särskild åtgärd

föranleda;

i följd hvaraf och då något annat förslag rörande ändring i 55 § icke

är framstäf, denna § kommer att blifva oförändrad.

I 57 §, som innehåller allmänna bestämmelser och vilkor för låns beviljande,

anser Utskottet ändring erfordras endast af 5:te momentet, som nu bestämmer,

att lån ej må utgå till annan summa, än den, hvarå reversalet lyder.

Detta stadgande föranleder understundom för låntagare olägenheter, hvilka

utan skada för Banken kunde undvikas. Då till exempel, af en eller annan orsak,

lån icke kan beviljas en i landsorten boende lånsökande till hela det belopp,

hvarå hans till Banken inlemnade reversal lyder, men hinder icke mötte för beviljande

af ett mindre belopp, måste reversalet genom lånsökandens kommissionär

återsändas, för att omskrifvas, förses med nya vittnes- och borgens-underskritter

samt vederhäftighets*betyg och derefter ånyo hitsändas. Häraf uppkommande omgångar,

tidsutdrägt och kostnader kunde undvikits, om det hade varit medgifvet

att reversalet fått förses med påskrift derom, att detsamma blifvit med en lägre

summa belånadt. För Banken synes ingen olägenhet häraf kunna uppstå, och icke

heller för någon af dem, som för lånet häfta med betalningsskyldighet, allenast

reversalet förses med behörig anteckning om det belopp, för hvilket detsamma

är gällande, samt särskildt intyg lernnas låntagaren om den summa, som han till

låns undfått.

Med bibehållande af 57 § oförändrad i öfrigt, föreslår derföre Utskottet

för öde mom. deraf följande lydelse:

10:o.

Utlemnas lån med lägre summa, än den hvarå reversalet lyder,

skall på lånehandlingen antecknas och tillika åt handlingens

inlemnare meddelas särskildt intyg om det beviljade

lånebeloppet.

Genom

s. 9 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

9

Genom 2 mom. af nuvarande § 58 är medgifvet, att äfven sådan vexel

må i diskont- och lånekontoren diskonteras, hvars acceptant icke är bosatt å diskonteringsorten,

allenast densamma är betalbar derstädes eller å ort, der filialbank

finnes, med hvilken Riksbanken kunnat träffa öfverenskommelse om provisionsfri

inkassering. Utskottet finner intet hinder att utsträcka detta medgifvande äfven

till sådana vexlar, hvilkas acceptanter bo på orter, hvarest väl icke filialbank, men

annan bankinrättning finnes, eller äro gjorda betalbara (domicilierade) å sådan

ort, då i allt fall träffandet af öfverenskommelse om inkassering kommer att för

Riksbankens del bero på Fullmägtige.

Utskottet tillstyrker derföre förändring i denna del af 58 §:s 2 mom ,

så att detta erhåller följande lydelse:

ll:o.

År acceptanten icke bosatt å diskonteringsorten, eller i

Stockholm eller å ort, der lånekontor eller annan bankinrättning,

med hvilken öfverenskommelse om provisionsfri inkassering

träffats, har sitt säte, skall å vexeln uppgifvas namnet

på eu å diskonteringsorten boende person, hos hvilken betalningen

vid förfallotiden tillhandahålles.

I de särskilda bestämmelserna om utlåningen mot hypotek af löpande

förskrifning, aktier, publika papper eller annan säkerhet, samt mot pant af vågförda

effekter stadgas, beträffande den förra i 2 mom. af 59 g och beträffande

den sednare i 3 mom. af 60 §, att lånen meddelas på högst sex månader.

Utskottet har i sitt Memorial Nio 4, angående Bankens tillstånd, styrelse

och förvaltning, omförmält, hurusom Fullmägtige inskränkt diskonterings- och utlåningstiden,

hvad beträffar handels- och näringsdiskontfonden, så att densamma under

större delen af förlidet år utgjorde högst tre månader, hvilken inskränkning

ännu är så till vida gällande, att berörda tid endast undantagsvis får öfverstiga

fyra månader.

Om ock en så beskaffad tidsinskränkning må, särdeles under vissa förhållanden,

vara för Bankens egen skuld påkallad eller till och med nödvändig, är

densamma deremot alltid oläglig för lånebehöfvande, och bör derföre endast vid

verkligt behof tillämpas. Hvad särskild! angår lån mot pant af vågförda effekter,

kan det icke förbises att tillämpningen af en sådan föreskrift vid den tid af året,

då skeppningen är på Väg att upphöra, endast åstadkommer osäkerhet för dem,

som då belåna vågförda effekter, utan att gagna Banken. Berörda effekter kunna

Bih. till Piksd. Prof. 1867, 6 Sami, 1 Afd, 12 Haft, 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

lo

Banko-Utskottets Betänkande N:o W.

under vintertiden icke realiseras, utan deras egare måste, när den korta lånetiden

är tilländalupen, ånyo- söka få dem belånade, och det skulle knappast låta

sig göra att under vintertiden i massa indrifva dessa lån.

Enär emellertid Banko-fullnjägtige böra hafva så vidt möjligt fria händer

för vidtagandet efter omständigheterna af de . åtgärder banko-reglementet angifver,

kan någon inskränkning i Fullmägtiges befogenhet att bestämma äfven en kortare

utlåningtid, än sex månader, icke ifrågakomma; men då ordställningen i de anförda

stadgandena möjligen kan tydas så, so,in om utlåning på sex månader borde

utgöra endast undantag, föreslår Utskottet, till undanrödjande af ett sådant missförstånd,

den förändring,

12:o.

att mom. 2 af 59 § får denna lydelse:

Lånen meddelas icke på längre tid än sex månader

och icke å mindre summa, än tvåhundra Riksdaler;

samt

13: o.

att mom. 3 af 60 § får lyda sålunda:

Lånen utgifvas å fullt riksdalertal och på tid, som ej får

öfverstiga sex månader; med diskont-och lånekontorsstyrelserna

förbehållen rätt att pröfva huruvida omsättning af lån må

ega rum.

Intill sist förflutna riksdag var, i det stadgande, som motsvarade nu gällande

reglementes § 61 inom. 2, bestämdt, att inträdesafgiften för kassakreditiv

skulle utgöra en half procent å kreditivets hela belopp; men beslöts då nuvarande

förändrade stadgande, enligt hvilket styrelsen eger bestämma berörda afgift; och

Fulloaägtige hafva, såsom Utskottet i dess Memorial N:o 4 redan omförmält, begagnat

den dem lemnande friheten på det sätt, att de höjt kreditivafgiften till en

procent.

Då för Riksbanken icke bör alltför mycket afses samlandet af en stor

vinst, har Utskottet ansett, att Banken af sina kreditivtagare kan åtnöjas med en

lägre inträdesafgift, än den, som numera i allmänhet fordras i andra bankinrättningar,

och föreslår derföre återgång till förut gällande bestämmelse i denna del,

så att mom. 2 af 61 § får följande lydelse:

14:o.

Såsom inträdesafgift erlägges af bolag och enskilde personer

en half procent af kreditivets hela belopp. Riksgäldskontoret

och sparbankerna vare från inträdesafgift befriade.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

11

Enligt 5 mom. af 61 § få uttag och afbötalningar å kreditiv verk- *

ställas i mån af behof, dock aldrig på mindre summa hvarje gång än 100 R:dr,

och derutöfver endast på hela tiotal riksdaler.

Bland de fördelar, löpande bankräkningar bereda, är äfven den, att minska

behofvet af kontanta kassor på enskilde händer samt begagnandet af mynt och

banksedlar. Denna fördel vinnes derigenom att liqvider kunna göras medelst anvisning

å löpande bankräkning på jemnt det belopp, som skall betalas, och i

detta afseende är det af icke ringa betydelse att anvisningar må kunna utställas

samt insättningar göras äfven å ojemna belopp al riksdaler och öre. Någon

nämnvärd tillökning i besvär för bankinrättningen sjelf, i fall detta skulle förtjena

att i förevarande fall tagas i betraktande, uppkommer icke, allenast anvisningar

icke få utställas å alltför små summor samt ränteberäkningen uppgöres för jemna

tiotal riksdaler; och Utskottet anser sig derföre af nu anförda anledning kunna

föreslå förändring i den ofvan angifna syftningen af 61 §:s 5 mom., så att

detta mom. erhåller följande lydelse:

15:o.

Uttag och afbetalningar få i mån af behof verkställas,

dock icke på mindre summa hvarje gång, än 100 Riksdaler.

Ränta beräknas för fullt tiotal riksdaler närmast öfver hvad

å kreditivet är utestående.

I fråga om lån med omsättning sr ätt har, utom hvad redan är omförmäldt,

dels Herrar Jöns Fährsson och Magnus Svensson i deras ofvan anförda motioner

föreslagit, under förutsättning att en särskild lånefond för jordbrukare bildades,

att återbetalningstiden skulle bestämmas till antingen fem eller tio år; dels Herr

J. Bundbäck i sin likaledes ofvanberörda motion, N:r 134, hemställt att lån med

omsättningsrätt borde beviljas på en tid af högst fem år med minst en femtedel i

årlig afbetalning, låntagare, dock medgifvet att halfårsvis omsätta lån med minst

eu tiondedel af ursprungliga lånebeloppet.

Då Utskottet icke kunnat tillstyrka afsättandet af någon så beskaffad särskild

lånefond, som först nämnde tvänne motionärer åsyftat, lärer deras nyss anförda

förslag i afseende på omsättningstiden dermed få anses förfallet; och då, i

händelse en längre tid, än den nu medgifna af 2 */» år, för lån från nuvarande

allmänna diskontfonden medgåfves, medlen komme att stadna i de händer, hvilka

en gång erhållit dem så länge, att sednare lånebehöfvande blefve för långa tider

tillbakasätta, finner Utskottet en utsträckning af lånetiden olämplig.

Utskottet hemställer derföre,

16:o.

att nu omförmälda delar af Herrar Jöns Pährssons, Magnus

Svenssons och J. Rundbäcks motioner må lemnas utan afseende.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

.Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

Bland de i § 63 gifna föreskrifter rörande medels emottagande på uppock

afskrifningsräkning, förekommer i litt. e) ett medgifvande för Fullmägtige att

bestämma å huru stort på en gång innestående belopp ränta må hvarje särskild

räkningshafvare godtgöras. Detta stadgande har så tillämpats, att Fullmägtige

öfverlåtit bestämmandet af berörda högsta belopp åt diskont- och lånekontorens

styrelser, hvilka ock öfverhufvud närmast böra kunna bedöma saken, med skyldighet

för dem att månadtligen meddela Fullmägtige uppgifter angående sina beslut

härutinnan samt de betydligare räkningarnes ställning; och har det understundom

inträffat, att Fullmägtige i anledning af dessa uppgifter förordnat ändringar i den

ena eller andra styrelsens åtgärder.

Emellertid har Utskottet inhemtat att, under det enskilda bankinrättningar

fått beräkna ränta å belopp, hvilka tillförene utgjorde i allmänhet mellan 450,000

och 200,000 R:dr, men i Juni 1866 nedsattes till i allmänhet 200,000 R:dr, en dylik

inrättning haft den förmånen att erhålla räntegodtgörelse å 1,200,000 R:dr, hvilket

belopp väl vid nyssnämnda tid nedsattes, men ännu utgör eu million R:dr. Detta

belopp anser Utskottet alldeles för högt; och af denna anledning har Utskottet

funnit en inskränkning af Fullmägtiges befogenhet härutinnan böra fastställas, så

att icke någon räkningshafvare må kunna få beräkna ränta å högre på en gång

innestående belopp, än 400,000 R:dr; hemställande Utskottet fördenskull,

17:o.

att litt. e) i 63 § må erhålla följande i nyssnämnda hänseende

förändrade lydelse:

å insatta medel beräknas, från och med första helgfria dag

efter insättningen, å högsta fulla 100-tal af behållningen den

ränta, Fullmägtige ega att bestämma, och hvilken, icke understigande

en procent, för öfrigt kan vara olika för de särskilda

diskont- och lånekontoren. På Fullmägtige ankommer

likaledes att, inom ett maximum af 400,000 Riksdaler, bestämma

å huru stort på en gång innestående belopp ränta

må hvarje särskild räkningshafvare godtgöras. Om räntefotens

förändring skall allmänheten genom kungörelse i tidningarne

underrättas.

Stockholm den 5 April 1867.

W. F. Termeden.

Utskottets Ordförande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande AT:o 19.

13

Reserv a tioner:

af Herr Lönnberg: “Emot Utskottets beslut att icke till Riksdagen aflåta

någon hemställan om ändring af stadgandet i nu gällande Banko-reglementes § 53

mom. 2 får jag vördsamt reservera mig.

Nämnda moment, som innefattar “allmänna bestämmelser” för diskont- och

lånekontorens rörelse, lyder sålunda: “De till ifrågavarande rörelse anvisade me
“del

ega vederbörande styrelser att, enligt af Fullmägtige meddelade allmänna föreskrifter,

förvalta och utlåna, på sätt styrelserna, efter eget bepröfvande och med

“rättvist afseende å de olika lånebehofven, finna för orternas rörelse mest gagneligt,

dock under iakttagande deraf, att utlåning mot pant af vågförda effekter och

“vexeldiskontering sker företrädesvis framför annan utlåning, samt att å någon be”tydligare

del af utlåningstillgångarne kreditiv beviljas till det belopp, styrelserna

”bestämma”.

Den sednare delen af nämnda moment synes mig på ett otjenligt sätt lägga

hinder i vägen för vederbörande styrelser att ”med rättvist afseende.)å de olika

lånebehofven” sköta utlåningsrörelsen på det för de olika orterna mest gagnande

sätt, helst ett slag af affärspapper under alla omständigheter icke ovilkorligen

torde böra privilegieras framför ett annat slag.

För att med ett exempel ådagalägga huru med nu gällande stadgande

utlåningen från den s. k. handels- och närings-diskontfonden gestaltar sig, kan

anföras att den 1 September nästlidna år (se 1866 års revisions-berättelse angående

Banko-verket, pag. 24) förefunnos vid Bankens diskontkontor i Stockholm:

diskonterade vexlar till belopp af . . R:dr 931,576: 61.

lån på löpande förskrifning .... ,, 2,565,211: 56.

lån på vågförda effekter.....,, 4,067,381: 59.

å beviljade kassakreditiv R:dr 6,684,400:

lyftade...........„ 4,338,275: 82.

under det samtidigt låneförlaget vid diskontkontoret och lånekontoren i orterna

utgjorde 11,756,000 R:dr. Hvad som genast springer i ögonen är den ovanligt

höga siffra, som lån på vågförda effekter förete. Dessa lån äro dessutom, gynnade

med den förmånsrätten, att räntan icke afdrages på förhand, såsom fallet är med

andra lån. Att, till följd af det nuvarande stadgandet, Fullmägtige vid vissa tillfällen

kunna komma i stor förlägenhet, finner man bland annat af det hos dem

den 19 Juni förlidet år hållna protokoll, som finnes åberopadt i Banko-Utskottets

Memorial N:o 4 vid innevarande riksdag, der det heter nederst på sid. 15:

”Vidare upplystes, att ensamt vid diskont-kontoret härstädes utestodo i lån mot

”vågförda effekter icke mindre än 4,160,000 R:dr, i hvilket betydliga belopp

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

”minskning icke vore att motse så länge låntagarne tillätes att alltjemt omsätta

”sina lån och dervid funne sin fördel, till följd af den jemförelsevis låga räntan,

”hvilken gåfve dem anledning att heldre fortfarande belåna sina lager, än att

”sälja dem till närvarande pris. Härigenom vore emellertid en högst betydlig del af

”Bankens utlåningstillgångar bunden, så att Bankens öfriga utlåningsrörelse måste i

”hög grad inskränkas, om icke alldeles inställas;” — — —

Detta förhållande tyckes nog anmärkningsvärdt för att påkalla Riksdagens

synnerliga uppmärksamhet. För egen del vågar jag vördsamt föreslå, att motsvarigheten

till § 53 mom. 2 må erhålla följande lydelse:

De till ifrågavarande rörelse anvisade medel ega vederbörande

styrelser att, enligt af Fullmägtige meddelade allmänna

föreskrifter, förvalta och utlåna, på sätt styrelserna, efter

eget bepröfvande och med rättvist afseende å de olika lånebehofven,

finna för orternas rörelse mest gagneligt”.

emot punkten 14:o:

af Herrar Kock, Malmsten, Kuylenstjerna och Westman.

af Herr Agardh: ”Emot Utskottets beslut, att fixera inträdesafgiften för

kreditiv till en half procent, får jag reservera mig, under åberopande af de skäl,

som i en Banko-Utskottets Memorial ,N:o 4 pag. 26 intagen reservation finnas

utvecklade”.

emot punkten 15:o:

af Herr Beutersvärd, med afseende på det ökade besvär vid bokföringen

och ränte-uträkningarne, som af förändringen föranleddes.

emot punkten 17:o:

af Friherre Tersmeden.

af Herr Agardh: “Då jag anser hvarje fixerande af siffror, som inskränker

Fullmägtiges rätt att handla inom de i Reglementet gifna-allmänna reglorna, mera

eller mindre vara till hinder för en ändamålsenlig förvaltning af Riksbanken, så

måste jag reservera mig emot Utskottets beslut, att föreskrifva ett maximum för

insättning på upp- och afskrifning, hvartill den föreslagna förändringen af mom. e

af 63 § i sjelfva verket torde reducera sig.

Man har såsom motiv för detta beslut tänkt sig en fara för Riksbanken

ligga deruti, att enskilda penninge-inrättningar tillåtits att på giro insätta höga belopp,

hvilka när som helst kunde uttagas. Det torde förtjena att eftersinnas,

huruvida denna farhåga är berättigad.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

15

Må man först erinra sig att hvad de enskilda bankerna insätta i Riksbanken

måste utgöras af Riksmynt. För vexling af sina sedlar måste de derjemte

innehafva eu under eget lås liggande Riksmynts-kassa. Hafva de nu öfverflöd på

Riksmynt, så hafva de väl mera skäl att använda af den Riksmynts-kassa, som ligger

hos dem sjelfva utan ränta, än af den, för hvilken de i Riksbanken erhålla

någon. Börja de åter att få brist på Riksmynt, så antyder detta en ställning,

som det måste ligga i de enskilda bankernas eget intresse att så fort möjligt

afhjelpa.

Dylika uttag af i Riksbanken insatta giro-medel kunde vidare ifrågakomma

för befrämjande af någon vinstgifvande operation, t. ex. utförsel af silfver. Men

här torde vara nödigt att skilja sjelfva silfverköpet i Banken och uttaget af giromedlen.

Att eu silfver-export tillfälligtvis kan löna sig, eller stundom måste ske

för betäckande af skuld, är en sak för sig; men att det skulle löna sig att samla

medel å upp- och afskrifningsräkning, för hvilka i Riksbanken betalas 2 %■, under

det den allmänna räntefoten är 6 %, för att slutligen användas till en silfverexport,

på hvilken en eller annan procent eller bråkdel af procent förtjenas, torde

kunna betviflas.

Att slutligen enskilda penninge-inrättningar skulle företaga dylika uttag endast

i afsigt att oroa Riksbanken, är väl knappast antagligt. Skulle dock sådant

förekomma, så torde korrektiven deremot kunna vara flera, och framför allt i detta

fall torde det vara lämpligare att åt Fullmägtige öfverlemna valet deraf, än att i Bankoreglementet

införa en föreskrift, som drabbar lika väl den skyldige som den oskyldige,

och hämmande inverkar på rörelsens frihet.

Men jemte det jag tror att den förespeglade faran, om den finnes, icke bör

afhjelpas på det af Utskottet föreslagna sättet, måste jag anse sjelfva den föreslagna

inskränkningen principielt origtig. Så vidt jag kan begripa, måste det ligga

både i Riksbankens och det allmännas intresse, att de enskilda bankerna innehafva

en stor Riksmynts-kassa. Det kan då svårligen vara skäl att försvåra möjligheten

af det som man i sjelfva verket eftersträfvar. Vidare, likasom det anses utgöra

en af det Skottska banksystemets hufvudförtjenster, att hafva på allt sätt uppmuntrat

inlåningsrörelsen, så torde det vara en knappt af någon bestridd förtjenst

i vårt eget banksystem, att bankerna söka uppsamla och använda det annars i

tusentals kassor kringspridda och fruktlöst liggande förbrukningskapitalet. Insättarne

få på detta sätt sitt kapital icke blott förvaradt, utan de hafva deraf äfven

en liten ränta; och uppsamladt i bankerna kommer större delen af detta kapital

rörelsen till godo. Insättarne kunna för längre eller kortare tid undvara detta

kapital, emedan deras utgifter icke infalla på samma tid som deras inkomster.

Bankerna kunna för detta kapital betala en ränta, emedan de sjelfve kunna

till högre ränta utlåna en stor del deraf. Liksom de i orterna kringspridda bankerna

upplånat det lediga kapitalet bos den stora allmänheten, så emottager Riks
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

banken en del af de enskilda bankernas Riks mynts-kassa; och just emedan de

enskilda bankerna måste ega en sådana Riksmynts-kassa och ständigt hålla den vid

ett för utvexlingen af egna sedlar nödigt belopp, kan Riksbanken deraf utlåna och

i sin ordning derpå förtjena.

Kan det nu vara skäl att vidtaga åtgärder, som åsyfta inskränkning i detta

system af uppsamling och fruktbargörande af annars oanvändt kapital? Minskar

man möjligheten för de enskilda bankerna, att göra de emottag na medlen fruktbärande,

så minskar man väl äfven deras förmåga att emottaga dem. Bankerna

måste neka att emottaga hvad de icke kunna använda; och inskränkningsåtgärderna

återfalla väl sålunda till slut på den insättande allmänheten.

Att de enskilda bankerna skulle missbruka sin insättningsrätt hos Riksbanken

kan väl knappast antagas, enär de alla med undantag af Östergötlands, Smålands

och Hallands (enligt sista qvartals-öfversigten) betala 3 % för hos dem insatta

medel, under det de endast erhålla 2 % för de medel de på upp- och af
-

skrifnings-räkning i Riksbanken insätta.

Den föreslagna inskränkningen kunde hafva något skäl, om man såge åtgärden

uteslutande från Bankens sida och det visade sig att Bankens upp- och atskrifnings-rörelse

förorsakade Banken någon verklig förlust. Det kunde tänkas,

att om Riksbanken icke emottog och åter utsläppte dessa medel i rörelsen, så

skulle den af egna fonder kunna utlåna mera. I stället för att den nu får betala

2 % för dessa upplånade medel, skulle en motsvarande kostnad icke förekomma,

om det vore dess egna fonder, som utsläpptes i rörelsen. Men det torde vai''a

klart att så länge de enskilda bankerna kunna af egna medel utlåna 61 millioner

(enligt sista qvartals-öfversigten), så borde det icke vara något hinder för Riksbanken,

att både utlåna alla egna disponibla fonder och derutöfver af de upplånta

medlen allt hvad som deraf utan fara kan åter utlånas och således äfven pa

dessa förtjena. I sjelfva verket hafva Banko-fullmägtige redan till besvarande upptagit

(se Banko-Utskottets Memorial N:r 1, pag. 30 och 31) det antagna inkastet:

de hafva visat, att om man för år 1865 antager hela den egna disponibla fonden

utlånad, vidare de ifrån reserv-fonden för lånerörelsen anvisade förstärkningar,

samt slutligen de å depositräkning med uppsägning stående medel vara till hela

beloppet för diskontering och utlåning (men ej å kassa-kreditiven) i rörelsen utlemnade,

så hade derutöfver af upp- och afskrifningsmedlen blifvit använda öfver 3

millioner, som leinnat en ränteafkomst af........ 167,243 Rall-,

när derifrån dragés erlagdt räntebelopp för de insatta giromedlen 103,000 ,,

så belöpte sig vinsten af denna rörelse till....... 64,243 R:dr.

Jemte erinran härom tillåter jag mig i transsumt bifoga ett i Utskottet föreläst

Bauko-fullmägtiges protokoll för den 29 September 1864, som belyser denna fråga.

Ånyo

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Banko-Utskottets Betänkande, N:o 19.

“Ånyo föredrogs den af Herr Presidenten Åkerman, i sammanträdet den 15

dennes, väckta fråga om nedsättning af de belopp, hvarå ränta godtgöres å medel,

som af enskilde banker och öfrige penningeinrättningar insättas å upp- och afskrift

ii] inräkning i Riksbanken och dess Lånekontor.u

“Under den öfverläggning, som rörande denna fråga uppstod, upplyste Herr

Deputeraden, att de enskilda banker, som vid Diskontkontoret i Stockholm hade

upp- och afsknfningsräkning, voro St. Kopparbergs, Norrköpings, Östergötlands och

Smalands Enskilda Banker, hvilka för närvarande egde tillgodonjuta ränta å högst

300,000 R:dr hvardera; Stockholms Enskilda Bank, hvars högsta räntebärande belopp

vore 1,200,000 R:dr; Mälareprovinsernas Enskilda Bank, som finge beräkna ränta

pa högst 450,000 R:dr, samt Örebro och Wadstena Enskilda Banker, hvilkas högsta

räntebärande belopp utgjorde 200,000 R:dr. Olägenhet för Riksbanken af dessa

rakningar kunde uppstå egentligen endast i den händelse, att räkningarnes saldon

otydligt varierade genom stora och täta insättningar och uttag, hvaremot, om de

innestaende beloppen visade sig någorlunda konstanta, Riksbanken kunde göra en

ganska stor del af de insätta medlen fruktbärande genom utlåning och sålunda,

genom den högre räntan vid utlåningen, hafva fördel af denna rörelse. Hurudan!

förhållandet i detta afseende varit> Osade sig tydligast genom en jemförelse mellan

n.°i?Tta Bankerua verkliSen bekommit, och det räntebelopp, som de högst kunnat

“En sådan jemförelse, grundad på sistlidet års afslutade räkenskaper, ådagalade,

att de utbetalda räntebeloppen ungefär motsvarade två procents ränta å den

högst tillåtna räntebärande summan: för Kopparbergs Enskilda Bank under 8 månader;

för Norrköpings Enskilda Bank under 8i månad; för Stockholms och Mälareprovinsernas

Enskilda Banker under 10 månader och för Örebro Enskilda Bank

under,6 “anader‘ Östergötlands, Wadstena och Smålands Enskilda Banker hade

Val eri,rå.„lt endast ett mycket ringa räntebelopp, men de hade heller icke vid något

tillfälle under hela året haft insatt något betydligare belopp och således icke

k.Uai!at f°ranleda. nå80n anmärkningsvärd rubbning i diskontverkets kassa. Dessa

förhållanden utvisade att de enskilda bankerna under det sednaste året begagnat

sina upp- och afskrifningsräkningar i Riksbanken på ett sätt, som för denna medfört

vinst, enär Riksbanken kunnat hafva och verkligen haft större delen af behållningarna

å upp- och afskrifningsräkningarne utlånta, och en undersökning af förhållandet

under de föregående åren skulle sannolikt gifva ett liknande resultat. Någon

betydligare olägenhet genom större uttagningar på en gång hade icke hittills förekommit

och sådan vore måhända minst att befara under svårare konjunkturer, då

de enskilda bankerna måste tillvägagå med ökad försigtighet. Först om eu allvarsammare

rubbning i penningeförhållandena inträffade, skulle bankerna nödgas

använda de insätta medlen, och en sådan händelse måste Riksbanken alltid vara

Bih. till Riksd. Prot. 1867. 6 Sarnl. 1 Afd. 12 Höft. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

B.anko-Utskottets Betänkande N:o 19.

beredd att möta och vore det ock. Utan att förneka äfventjret af en upp- och

afskrifningsrörelse, som, i likhet med Riksbankens, vore grundad hufvudsakligen på

några få räkningar, uppgående jemförelsevis till höga belopp, måste det dock medgifvas,

att Banken haft och fortfarande har omedelbar vinst af denna rörelse; och

då densamma ökade Bankens inflytelse på penningeomsättningen och till följd deraf

vore för Banken äf icke ringa vigt, syntes åtminstone för det närvarande någon

förändring i de hittills gällande bestämmelserna mindre lämplig."

På grund af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig föreslå,

att mom. e af 63 § af nu gällande Banko-reglemente måtte

oförändradt bibehållas".

Herr Lindström ville hafva antecknadt, att han icke närvarit vid fattandet

af de i punkterna 14, 15 och 17 omförmälda beslut.

STOCKHOLM, tryckt hos A. L Norman, 1867.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.