Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående väckta motioner om ändring i 57 och 87 §§ Regeringsformen samt 42 § 1 mom .Riksdagsordningen, i fråga om båda Stalsmagtemas lagstiftningsrätt.

1867-04-30 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1867:14, Utlåtande, angående väckta motioner om ändring i 57 och 87 §§ Regeringsformen samt 42 § 1 mom .Riksdagsordningen, i fråga om båda Stalsmagtemas lagstiftningsrätt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kons titutions-Ut skot tets Utlåtande N:o 14.

1

N:o 14.

Ank. till Riksd. Kansli d. 2 Maj 1867, kl. 1 e. m.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, angående väckta motioner om

ändring i 57 och 87 §§ Regeringsformen samt 42 § 1

mom .Riksdagsordningen, i fråga om båda Stalsmagtemas

lagstiftningsrätt.

Till Konstitutions-Utskottet har Riksdagens Andra Kammare hänvisat en af

Herr Myrtin väckt motion (N:o 275) om den ändring uti och det tillägg till 87

§ Regeringsformen, hvarigenom denna grundlagsparagraf skulle erhålla följande

lydelse:

»Riksdagen eger gemensamt med Konungen magt att stifta allmän civil- och

kriminallag och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäfva. Under civiloch

kriminallag förstås äfven de delar af krigslagar och författningar rörande

krigsväsendet, som ega tillämpning till medborgare utom krigsstaten, och under

civil-lag förstås dels hvad som, med undantag af kriminallag, finnes stadgadt i

den år 1736 stadfästade allmänna lag och dermed sammanhang egande författningar,

dels äfven kommunal-lagarne. Ej mä Konungen utan Riksdagens samtycke

och icke Riksdagen utan Konungens någon ny sådan lag göra eller gammal

afskaffa etc. etc.»

samt att, såsom följd häraf, ur sista mom. af 57 § Regeringsformen mätte

utgå orden:

»hvilka af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftas.»

I sammanhang härmed har ock samme motionär i särskild motion (N:o 276),

som jemväl blifvit till Konstitutions-Utskottet hänvisad, föreslagit att till 87 §

Regeringsformen borde förflyttas hvad i 42 § 1 mom. Riksdags-ordningen förekommer

om krigslagarne m. m, samt att följaktligen frän sistberörda grundlagsparagraf

mätte uteslutas orden:

Bih. till Riksd. Prof. 1867. 3 Sami. 11 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions - Utskottets Utlåtande N:o 14.

»Börande under civil- och kriminal-lag äfven förstås de delar af krigslagar

och författningar rörande krigsväsendet, som ega tillämpning till medborgare utom

krigsstaten.»

Såsom anledning till dessa framställningar har motionären hufvudsakligen

anfört den rådande osäkerheten om gränsen emellan, å ena sidan, Riksdagens rätt

att gemensamt med Konungen stifta lag, hvarom i 87 § Regeringsformen förmärs,

och, å den andra, Konungens rätt att, jemlikt 89 § i samma grundlag, i

mål, som Rikets allmänna hushållning röra, ensam besluta om hvad som skall

vara lag, hvilken osäkerhet hade sin grund i en annan osäkerhet, att icke säga

omöjlighet, den nemligen att definiera eller uppdraga en bestämd gräns emellan

hvad som bör förstås med »allmän civil- och kriminal-lag», enligt 87 j§, och

mål, »som Rikets allmänna hushållning röra», såsom orden lyda i 89 § af nämnda

grundlag. Inseende denna omöjlighet har motionären ansett sig i stället böra

utgå (rån den historiska synpunkten och dervid, under erinran om huru med

lagstiftningen tillgått från den tid, då 1754 års lag antogs, kommit till den slutföljd,

att med civil- och kriminal-lag rätteligen borde förstås allt hvad som finnes

inrvmdt i nämnda lag, hvadan och i betraktande derjemte af kommunal-lagarnes

egendomliga beskaffenhet och stora vigt, samt då betydelsen af civil-lag borde i

grundlagarne utmärkas på ett ställe och icke på tre, såsom nu vore förhållandet,

motionären trott 57 och 87 Regeringsformen böra förändras på sätt här

ofvan är anfördt.

Lika med motionären anser Konstitutions-Utskottet, att det skulle vara af

största vigt i statsrättsligt hänseende, om man kunde med noggrannhet uppdraga

gränserna emellan allmän civil- och kriminal-lag, å ena sidan, samt de lagar, som

röra allmänna hushållningen och grunderna för allmänna inrättningar af alla slag,

å den andra. En formel olikhet måste uppstå, då fråga är om stiftandet af det

ena eller andra slaget af dessa lagar. Allt hvad som ingår i sjelfva rättsordningen

och bestämmer omfånget af de enskildes frihet samt deras inbördes rättsförhållanden,

måste förestafvas af folkets rättsmedvetande, och derföre måste i hvarje

konstitutionelt samhälle Representationen tillerkännas ett väsendtligt inflytande på

detta slag af lagstiftning. Å andra sidan åter måste, hvilken utsträckning man

än må gifva begreppet medborgerlig rätt samt den lag, som afser dess bestämmande

och skyddande, i hvarje stat, der ordnad styrelse finnes, utrymme vara

regeringsmagten förlanadt att, med tagen hänsyn till Statens ändamål, kunna,

under vissa förhållanden, utan Representationens hörande utfärda förordningar, som

i det allmännas intresse lägga band på den enskildes frihet. Således måste utfärdandet

af reglementen och instruktioner, så vidt de bestämma föremålen för

de förvaltande embetsmvndigheternas verksamhet, samt af sådana stadgar och förordningar,

som afse upprätthållande af en ordnad förvaltning, ligga inom hvarje

styrelses magtområde. Emellan dessa egentliga förvaltnings-förordningar, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitulions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

3

endast förpligta underordnade embetsmyndigheter, samt de rättsordningen tillhörande

allmänna civil- och kriminal-lagarne, ligger nu hvad man hos oss kallar

ekonomisk lag eller hvad som i Regeringsformens § 89 afses med lagar angående

allmänna hushållningen. Denna lagstiftning skiljer sig från de administrativa

påbuden derutinnan, att den positivt förpligtar den enskilde eller inskränker utöfningen

af hans allmänna rättigheter, men från den allmänna civila och kriminallagstiftningen

deri, att lagens beskaffenhet och innehåll bestämmas af något bland

de Statens ändamål, som ej sammanfalla med rättsordningens upprätthållande.

Allt efter som föremålet för eu sådan lag är att inskränka den enskildes rätt,

eller att ordna Statsmagtens verksamhet för något Statens ändamål, närmar sig

en ekonomisk författning egenskapen af allmän civil- eller kriminallag, eller af

administrativ eller politie-stadga. Man kan i allmänhet svårligen undgå att i

civil-lag införa allmänna stadganden, som enligt sitt begrepp äro af administrativ

eller ekonomisk natur, under det i ekonomiska författningar äfven ofta måste

ingå stadganden af civil-lags natur. Härtill kommer vidare, att, allt efter som

samhället utvecklar sig samt sättet för de särskilda statsändamålens främjande

klarare uppfattas, blifva ock särskilda lagar till sin natur förändrade. 1 allmänhet

öfverflyttas allt flera på civil-lagens område, men stundom inträffar äfven att

derur afskiljas sådana, som bättre lämpa sig till föremål för förvaltningens verksamhet,

på hvilka båda förhållanden ej få stadganden i Byggninga- och Handelsbalkarne

kunde anföras såsom exempel.

Till följd af allt detta inser Utskottet, lika med motionären, omöjligheten af

att tydligt och noggrannt bestämma hvad som bör förstås med civil- och kriminal-lag

eller med ekonomisk lag, och att sålunda ernå det med motionen afsedda

syftemål, nemligen ett bestämdt utstakande af gränsen mellan den lagstiftning,

som tillhör Konungen ensam, och den som tillkommer Riksdagen jemte Konungen.

Utskottet kan, för sin del, ej finna att man, genom antagande af den förändring,

motionären föreslagit i 87 § Regeringsformen, skulle komma det afsedda målet

närmare. Förklaringen, att under civil-lag äfven skola förstås kommunal-lagarne,

är stridande mot sjelfva begreppet civil-rätt, som innebär sammanfattningen af de

rättsnormer, hvit ka bestämma medborgares ömsesidiga rättigheter i deras allmänna,

för alla lika förekommande personliga, förmögenhets- och familj-förhållanden, men

ingalunda kan anses omfatta de organiska lagar, som tillhöra den offentliga rätten.

Likaså är den föreslagna bestämningen, att, med undantag af kriminal-lag, allt,

som finnes stadgadt i den år 1756 stadfästade allmänna lag och dermed sammanhang

egande författningar, skall under civil-lag förstås, icke egnad att afhjelpa

de svårigheter, som uppstå af den obestämda gränsen mellan allmän lag och ekonomisk

lag. I 1754 års lag förekomma åtskilliga bestämmelser, hvilka ej numera

kunna anses böra räknas till civil-lag, och skulle man dit hänföra alla de med

samma lag sammanhang egande författningar, så kunde nära nog hvarje admini
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

strativ och ekonomisk författning ifrågasättas att, såsom egande närmare eller

fjermare samband med 1734 års lag, hänföras till civil-lag, och ett sådant stadgande

skulle följaktligen föranleda ständiga tvister om huruvida en författning

borde anses vara af ekonomisk eller af civil-lags natur.

Ansåge man att vårt samhällsskick borde i nyssberörda hänseende på ett

bestämdare sätt än nu är fallet, betryggas mot magtmissbruk från regeringsmagtens

sida, så kunde visserligen ett sådant ändamål vinnas på det sätt, att, i likhet

med hvad förhållandet är enligt den Norska och den Danska med (lera andra

länders grundlagar, all lag skulle stiltas af Representationen jemte Konungen, med

honom endast förbehållen ratt att mellan riksdagarne stifta provisoriska författningar,

som al näst sammanträdande Riksdag skulle kunna upphäfvas; men härigenom

skulle eu rubbning ega rum i ett vigtigt förhållande uti vår grundlag,

der den ekonomiska lagstiftningen blilvit öfverlåten åt Konungen såsom en motvigt

mot den i hela dess utsträckning åt Riksdagen öfverlåtna beskattningsrätten

med derunder inbegripen, Riksdagen tillhörande finansförvaltning, hvarföre Utskottet

ej ansett en grundlagsförändring i sådan syftning under nuvarande förhållanden

påkallad. För öfrigt synes den ekonomiska lagstiftningen hos oss, betraktad i

sitt förhållande till civil-lagen, äfven i sitt nuvarande skick ej kräfva några särskilda

formela garantier utölver dem, som i grundlagen innefattas, för regeringsmagtens

rätta utöfning i allmänhet. Den ovisshet, som i vissa hänseenden förefinnes

i afseende på frågan om hvad som hörer till den ekonomiska eller till den

civila lagstiftningens område, anser Utskottet ingalunda vara af sådan beskaffenhet,

att derigenom, på sätt motionären synes antaga, saknas den trygghet mot lagstiftningens

missbruk, som ett lagbundet samhälle kräfver. Då Riksdagen numera

sammanträder hvarje år, sättes den i tillfälle att, derest Konungen någon gång

kunde anses halva utsträckt sin ekonomiska lagstiftningsrätt alltför långt, snart

söka lå förhållandet återfördt inom sina behöriga gränser. Å andra sidan åter

lemnar Konungens ekonomiska Iagstiftningsmagt utväg att i de från Riksdagen

till Konungen ingående, till denna lagstiftning hörande förslag, hvilka möjligen

kunna behöfva genom särskilda administrativa föreskrifter fullständigas eller rättas,

införa lämpliga modifikationer och sålunda omedelbart gifva laga kraft åt en behöflig

lagförbättring, i stället att författningens utfärdande eljest måst uppskjutas

till dess densamma varit föremål för eu ny Riksdags pröfning. Slutligen får

Utskottet äfven fästa uppmärksamheten derå, att den ekonomiska lagstiftningen,

såsom ett särskilt lagstiftningsslag, under vårt samhällsskicks utveckling så sammanvuxit

med vår samhällsförfattning, att den bildat sig till en af grundvalarne

för densamma. Vill man derföre utgå från den historiska synpunkten vid frågans

bedömande, så kommer man till motsatt resultat mot hvad motionären ansett höra

blifva en följd af en sådan undersökning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

5

Hela vår lagstiftnings historiska utveckling visar nemligen, i olikhet med

hvad motionären sökt, genom åberopade lagstadganden från frihetstiden och Gustaf

IIl:s statsskick, ådagalägga, att jemte allmän lag, i hvars stiftande Riksdagen

deltagit, Konungen städse haft rätt att utfärda stadgar, reglementen och förordningar,

samt att denna magt, från att vara af obehörigt stort omfång, under vår

samhällsutveckling alltmera begränsat sig sjelf och från sig afskiljt sådana delar,

som böra utgöra föremål för Konungens och Representationens gemensamma lagstiftning,

hvadan man bör ega grundade skäl att hoppas, det lagstiftningens utveckling

skall, lämpad efter förändrade förhållanden, fortfarande fortgå i samma

ristning utan behol af särskilda genomgripande iörändringar i grundlagen, hvilkas

verkan inom andra områden svårligen kan beräknas.

Vid en återblick på förflutna tiders lagstiltande verksamhet finner man visserligen,

att såsom landssed i Sverige herrskat den grundsats, att till gällande lag

fordrades folkets samtycke. Under den tid då vårt land ej hunnit längre i samhällsutveckling,

än att det utgjorde ett löst förbund af landskap, med hvar sin

egen lag, fanns ej någon förgrening af den politiska verksamheten, utan rättsskipning,

lagstiftning och förvaltning voro med hvarandra sammanblandade, då folket

på tingen utöfvade all magt. I den män en riksstyrelse utvecklade sig, har ock,

bredvid den af folket stiltade lag, en lagstiftning i sammanhang med styrelsen egt

rum. Rättigheten till en sådan lagstiftning, såsom tillhörig regeringsmagten, uttalade

först Magnus Ladulås i 1285 års stadga, hvarest det heter, att Konungen

egde i sådana ärenden, som kunde tarfva rättelse och som förut ej voro i lag

gömda eller satta, med sitt Råd och sina gode män besluta och stadga. Denna

lagstiftning föregick den allmänna landslagens utfärdande och hade äfven före Magnus

Ladulås framträdt i Birger Jarls fredslagar, som genom ömsesidiga eder af

Jarlen och de förnämste männen i Riket (edsöre) kommit till stånd. Ursprungligen

var den lagstiftning, som i form af stadgars utfärdande kom i bruk, endast

en yttring af och ett vilkor för utveckling och befästande af regeringsmagten öfver

Riket såsom en enhet, i stället att styrelsen förut varit söndersplittrad i de

särskilda landskapen. När allmän landslag efterträdde landskapslagarne, utelemnades

i den förra mycket, som ansågs vara af alltför speciel natur, och således gjordes

till föremål för särskild lagstiftning. Denna, hvilken utöfvades i sammanhang

med styrelsens koncentrering, kom nu att omfatta allt flera föremål. I den mån

samhällets medlemmar begynte särskilja sig i Stånd och de feodala rättsbegreppen

äfven hos oss sökte vinna burskap, uppkommo särskilda lagar för särskilda

korporationer. Sålunda blef för städerna en särskild lag, stadslagen, gjord gällande.

De två förnämsta Stånden fingo sina •privilegier, under hvilken benämning deras

särskilda rättigheter förekomma i Christoffers landslag, och skräförfattningar gjordes

förpligtande för dem, som idkade samma näring. Särskild rättsskipning föranledde

ock särskilda lagar, som medförde ytterligare undantag från allmänna la
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Ulskottets Utlåtande N:o 14,

gen. Sådana voro de gårdsrätter, som gällde för hof och adel. Ursprungligen

tillskref allmänna menigen hvarje korporation lagstiftande magt för sig. I den

den mån samhället i alla dess delar blef föremål för styrelsens öfvervakande omsorg,

erfordrades regeringsmagtens sanktion på de särskilda korporationslagarne,

hvilket dock alltid betraktades såsom eu Konungens, eller Konungens och Rådets,

samt vederbörande korporations ensak. Sålunda uppstod skilnad emellan lag

och stadgar i vidsträcktaste mening, hvilka sednare hade sin grund ej allenast i

Konungens lagstiftning; i administrativt hänseende, utan jemväl dels i kommuners

och korporationers särskilda lagstiftning, samt dels i gårdsrätter och hofordningar,

hvarifrån i medlet af 16:de seklet krigsartildarne afskiljdes. hvilka ännu, på grund

af detta sitt ursprung, väsendtligen hänföras till stadgar eller ekonomisk lag.

När sålunda Riksdagen i början af I7:de århundradet öfvertog den rätt, som

tillkom Svenska folket att besluta i fråga om afskaffande af gammal eller antagande

af ny lag, fann den lagarne åtskiljda i lag och stadgar. Grundlagen var ej

ännu särskiljd från annan lag. Det slag af bestämmelser som nu är i grundlagen

sammanfördt, återfinnes dels i Landslagens Konungabalks 8 första kapitel, synnerligast

i de försäkringar eller eder, som skulle afgifvas af Konung, Råd och allmoge,

dels i särskilda stadgar. Med arfrikets införande begynte särskilda lagar

af statsrättslig natur komma till stånd, såsom de s. k. arfföreningame, som

bestämde thronföljden. Sedan, under Carl IX:s kraftiga medverkan, Rikets Ständer

ordnat sig till en representativ enhet, framträdde år 1617 vår första Riksdagsordning,

egentligen ett riksdags-ceremoniel, som efterföljdes af 1626 års Riddarhus-ordning,

hvari innehölls en fullständig lag rörande öfverläggnings- och verksamhets-formerna

för det Stånd, hvilket då ansåg sig såsom Riksstånd företrädesvis.

Båda dessa lagar voro att betrakta såsom stadgar, tillhörande korporationsIagstiftningen,

hvilket förhållande ännu fortfar i afseende å Riddarhus-ordningen.

Förmyndare-styrelsen efter Gustaf II Adolfs död föranledde en Regeringsform,

hvilken ej ansågs förbindande för en myndig Konung och derföre egentligen var att betrakta

såsom en administrativ stadga, uti hvilken dock först innefattades bestämmelser

om riksdagsmannaval och ståndssammansättning för de ofrälse Stånden. Ingen

af nämnda lagar, ehuru de hade till föremål statsrättsliga bestämmelsers

fastställande, kunde, med undantag af arfföreningame, grundlags-karakter i formelt

hänseende tillerkännas, utan de inbegrepos under hvad man kallade stadgar och

reglementen.

Hvad lagstiftningen i öfrigt beträffar, finner man ej någon gräns uppdragen

mellan hvad som borde betraktas såsom allmän lag, vid hvars stiftande Konung

och Ständer egde ömsesidigt veto, och den lag, hvilken kunde såsom stadga af

Konungen utfärdas. Carl XI:s förmyndare-regering utfärdade flera lörordningar,

tillhörande allmän lag, såsom duellsplakat, sjölag, förmyndare-ordning m. m., utan

att Ständernes samtycke formligen och fullständigt afgifvits. I den mån en lifli
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskotlels Utlåtande N:o 14.

7

gare samverkan mellan Konung och Ständer utvecklade sig, tillkom en ny lagstiltningskälla,

nemligen Resoluttoner på de särskilda Ståndens besvär, hvarvid Konungen

och hvarje Stånd särskilt afgjorde de ärenden, som hufvudsakligen rörde

detsamma. Genom dylika resolutioner utvidgades ytterligare speciallagarne på sidan

om den allmänna lagen. Till följd af dessa förhållanden, och då Ständerna

sågo den lagstiftning, som utöfvats af Konung och vederbörande korporation gemensamt,

nu uteslutande i Konungens egen hand, bortgåfvo de så mycket lättare

sin andel i all lagstiftning, som ej rörde Rikets allmänna lag. Så förklarade Ständerna

vid 1682 års riksdag, att »de akta det alldeles orimligt, att Kougl. Maj:t

skulle vara förbunden Ständerna att höra, enär Kong]. Majrt vill göra några stadgar,

plakater, reglementen och förordningar, undantagandes sådan allmän lag, som

Sveriges lag är, hvilken angår hela Riket och alla Ständerna i gemen, i hvilken

allmänna Sveriges rikes lag om Kong], Maj:t finner nödigt något att ändra, förklara

eller förbättra, Kongl. Maj:ts trogne undersåter hysa den underdåniga tillförsigt,

att Kongl. Maj:t, såsom eu nådig Konung, lärer låta sig behaga att gifva

Ständerna deraf part.» Härmed hade Konungen fatt sig formligen uppdraget stiftandet

åt allt hvad som under stadgar m. m. kunde inbegripas, således hela den

administrativa och närings-lagstiftningen, privilegier samt korporations- och kornmunal-lagär,

ja ännu mera, då äfven Regeringsformen ansågs såsom blott reglementarisk

stadga.

Med frihetstidens statsskick öfverllyttades på Ständerna all lagstiftningsmagt.

Enligt § 4 i 1720 års Regeringsform skulle »ingen ny lag få stiftas och Ständerna

påträngas emot deras ja, samtycke och vedertagande, eller någon gammal,

med goda vilja thera fångnan, ändras eller afskaffa.» Konungen förpligtade sig

i sin konungaförsäkran att alltid instämma med Riksens Ständer, såsom magtegande

att göra sådana beslut, stadgar och förordningar om sig och Riket, som

de [»röfva tjenliga till det allmänna bästa. Derest Konungen skulle »till Rikets oundgängliga

välfärd behöfva emellan riksdagarne några stadgar, reglementer och förordningar

med Riksens Råds råde att gjöra, så böra de straxt vid Ständernas nästa

sammankomst öfverses och ordentligen antagas, der de af någon allmän och ständig

lag skola ega kraft och verkan.» På samma gång sålunda den enväldige Konungens

lagstiftande magt öfverllyttades på de magtegande Ständerna, blef den

skilnad, som förefanns emellan olika lagar, bibehållen och ytterligare utvecklad.

Särskild lagstiftningsordning stadgades för särskilda slag af lagar. Vid stadfästelsen

af 1754 års lag förklarades, att från samma lag skulle afskiljas allt hvad i

den förra Konungabaiken om Konungsrätten och dylikt varit infördt, och att sådant,

som tillika med Riksens Ständers rätt och frihet finnes utförligen stadgadt

och belefvadt uti Riksens Ständers Valakt, Konungaförsäkran, Regeringsform och

Riksdagsbesluten, såsom en af Konungen och Riksens Ständer angående regeringssättet

antagen fundamental lag borde skattas och anses. Den år 1720 antagna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-Utskottets Utlutande N:o 14.

Regeringsformen, Valakten (Successions-ordningen), Konungaförsäkran samt 1723

års Riksdags-ordning, jemte de densamma supplerande Riksdagsbesluten, voro således

afskiljda såsom särskilda grundlagar, äfvensom vid 1763 års riksdag förklarades

att den Tryckfrihetsordning, hvars utfärdande då beslöts, skulle ega den

fullkomliga trygghet, som en orubblig grundlag medför. Vid samma riksdag beslöts

ock, i afseende på sättet för grundlags ändring, att sådan ändring ej vid

den riksdag, då fråga derom väckts, finge erhålla gällande kraft.

Jemte afskiljande! af grundlagarne förklarades, i stadfästelsen å 1734 års

lag, att allt hvad genom särskilda privilegier blifvit faststäldt ej kunnat inflyta, och

var i afseende på Riks-Ståndens privilegier i § 49 af 1720 års Regeringsform stadgadt,

att inga nya privilegier ett helt Stånd angående finge utan samtliga Ständernas

vetskap, gjorda påminnelser och samtycke utgifvas och meddelas. Resolutionerna

på särskilda Stånds besvär blefvo en allmän riksdagsfråga och ej längre

en Konungens eller vederbörande Stånds ensak. Slutligen tillkännagafs, att i lagen,

som utgjorde eu sammanfattning af de förra lands- och stadslagarne, ej innehölles

»det, som till särskilda förordnade domsäten hörer eller hvad oeconomieoch

politieförordningar angår, Indika efter förefallande omständigheter finnas mera

förändring vara underkastade,» äfvensom, enligt Rättegångs-balkens 10 Kap. 26 §,

»de mål, som den allmänna hushållningen i Riket, Kronans hvarjehanda ingälder, så

ock de, som någons embete och tjenst, högre eller ringare, och fel deri röra,»

skulle pröfvas och dömas »efter thy, som i särskilda stadgar derom sägs.»

Fyra klasser af lagar voro således under frihetstidens statsskick särskiljda,

nemligen grundlagar, privilegier, allmän lag och hvad ekonomi- och politieförordningar

eller allmänna hushållningen eller någons embete och tjenst rörer, d. v. s.

den ekonomiska och administrativa lagstiftningen, med olika lagstiftningsformer i

afseende på grundlag, privilegier och allmän lag samt Konungen förbehållen provisorisk

lagstiftningsmagt i afseende på ekonomi- och politielörordningar.

Några bestämda gränser voro dock ej uppdragna mellan dessa särskilda slag

af lagar. I afseende på hvad som skulle till grundlag hänföras rådde ovisshet om

hvilka riksdagsbeslut borde, såsom rörande Konungens rätt och Rikets Ständers

frihet, anses vara af konstitutionel natur. Åtskilligt af privilegii egenskap var infördt

i lagboken, såsom i Byggninga-balken vissa friheter för prestgårdar och frälsejord

och i Rättegångs-balken Adelns forum privilegiatum, till följd hvaraf ännu råder

ovisshet i afseende på vissa lagstaganden, huruvida de skola anses hafva upphäft

liknande stadgande i särskildt privilegium, eller om detta derjemte bör gälla

såsom en särskild förmån för vederbörande Stånd. I afseende på skilnaden mellan

allmän lag och ekonomisk, fick man låta sig nöja med att den sednares egenskap

vore att »efter förefallande omständigheter vara mera förändring underkastad,»

samt att man, vid bestämmande af den allmänna lagens innehåll «med all görlig

omsorg och åhoga deruppå arbetat, att i denna lag alla de nödigaste stycken må

finnas

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstituhons-Ui slottets Utlåtande N:o 14.

9

finnas, som till det enskilda lefvernet i ett väl bestäldt rike höra och uti rättegångs-

och utsöknings-mål kunna till rättesnöre tjena.» Tvä omständigheter skulle

således bestämma huruvida ett ifrågakommande lagbud borde anses tillhöra allmän

eller ekonomisk lag: den ena, om detta lagbud skulle tjena till rättesnöre i rättegångs-

och utsöknings-mål, eller vid den administrativa rättsskipningen; den andra,

huruvida det afsåge det enskilda lefvernet, de enskildes pligter i förhållande till

hvarandra, eller den enskilde i hans förhållande till Staten, det förhållande, hvari

samhällets särskilda medlemmar måste för de allmänna ändamålen försaka sina enskilda.

Gränsen mellan den ekonomiska och den allmänna lagstiftningen var således

till sin natur betingad af samhällsutvecklingen. I den mån denna komme

att medföra eu öfverflyttning till de allmänna domstolarne af den domsrätt, som

tillhört särskilda administrativa myndigheter, och Staten öfverlemnade ett större

utrymme för den enskilda verksamheten i hvad den allmänna hushållningen rörer

komme ock den ekonomiska lagstiltningsmagten att inskränkas.

I ofvan angifna, med hänseende till hvad under ekonomisk lag borde förstås,

sväfvande skick befann sig lagstiftningsfrågan, då 1772 års Regeringsform trädde

i kraft. Genom dess § 59 afskaffades alla från I till S 772 såsom grundlag ansedda

stadgar, hvadan konungamagten åter insattes i de rättigheter, som derförinnan

tillkommit densamma. Lagstiltningsmagten i dess dåvarande omfång, jemte sanktionsrätten,

blelvo således åt Konungen återgifna, och på samma gång upphäfdes

de gränser, som blilvit uppdragna för de särskilda slagen af lagar, och den särskilda

ordning för olika lagars stiftande, som tillhörde frihetstidens statsskick, med

undantag al hvad som • var stadgadt i afseende å privilegier. Skilnaden i sättet

för stiftande al grundlag och af allmän lag upphörde, och Tryckfrihets-ordningen

flyttades in på det ekonomiska lagstiftningsområdet, såsom fallet varit före 1765.

Hvad förhållandet med stiftandet af allmän lag beträffar, stadgade § 40 i 1772

års Regeringsform, lika med :j 4 i 1720 års, att Konungen ej fick utan Ständernas

vetskap och samtycke stifta ny lag eller gammal afskaffa; men den inskränkning

till blott provisorisk giltighet, som i sistnämnda Regeringsforms åberopade

§ var bestämd för de till Rikets vällärd af Konungen utgifna reglementen

och förordningar, borttogs, hvadan Konungen åter insattes i den ekonomiska iagstiftningsmagt,

som före 1680 faktiskt honom tillkom, ehuru densamma först vid

1682 ärs riksdag blilvit al Ständerna formligen honom uppdragen, Att denna

Konungens rätt ansågs vara gällande, visade sig redan vid första riksdagen efter

1772, då Konungen till Ständerna öfverlemnade Propositioner dels i lagfrågor,

hvilka Ständerna med honom egde afgöra, samt dels i två ärenden, rörande hvilka

han inhemtade Ständernas underdåniga råd och hvilka således framställdes såsom

ekonomiska frågor, och det sådana ärenden, som frågan om ändring i tjenstehjonsoch

i exekutions-stadgarne. Såsom sådana ärenden behandlades ock vid 1800 års

Bih. till Riksd. Prot. 1867. 3 Sami. 11 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutions-Ut skot tets Utlåtande N:o 14.

riksdag stängseiskyldigheten och gästgifvareordningen, hvarvid ett för Stånden gemensamt

Ekonomi-Utskott tillsattes.

Sådant var förhållandet, när 1809 års Regeringsform stadfästades, hvari

bibehölls den efter hand utvecklade fördelningen af lagarne i grundlag, privilegier,

allmän lag och ekonomisk lag, äfvensom hvad under frihetstiden blifvit bestämdt

i afseende å grundlagarne och sättet för grundlagsfrågors afgörande vid riksdagen

återupplifvades, men i öfrigt formerna för lagstiftningsmagtens utöfning förblefvo

sådana de under Gustaf Hirs tidehvarf utbildat sig. Så inflöt i vår nu gällande

statsförfattning skiinaden mellan, å ena sidan, allmän lag eller, såsom den nu benämndes,

allmän civil-, kriminal- och kyrko-lag, i afseende hvarå Ständerna egde

afgöranderätt jemte Konungen, samt, å andra sidan, politie- och ekonomiska förordningar

och stadgar eller författningar, som Rikets allmänna hushållning röra, såsom

det heter i 89 § Regeringsformen.

Det obestämda i denna skilnad undgick ej 1809 års Ständer. Allmänna

Besvärs- och Ekonomi-Utskottet afgaf den 7 Augusti 1809 ett memorial, som af

Rikets Ständer bifölls, i hvilket Utskottet förklarade sig hafva ansett det vara

nödvändigt, att alla ekonomiska lagar och författningar, såvida de skulle hafva bestämd

och åsyftad verkan, lämpades efter särskilda orters behof, lokal och beskaffenhet,

hvadan Utskottet, med fästad uppmärksamhet på denna princip, trodde sig

höra, i anledning af § 87 i Regeringsformen, hos Rikets Ständer hemställa, om

icke alla sådana stadganden i allmänna ekonomiska ämnen, dem Kongl. Maj:t på

denna grund efter sig företeende omständigheter kunde föreskrifva och påbjuda,

borde hädanefter från allmänna lagen skiljas, i hvilket afseende Lag-Utskottet

borde anmodas om verkställighet deraf besörja. Flere enskilde motionärer föreslogo

ock, att Lag-Utskottet måtte granska och urskilja hvilka lagar och författningar

borde i fråga om förändring eller upphäfvande behandlas efter 87 § eller

efter 89 § Regeringsformen, samt att Lag- och Ekonomi-Utskotten måtte genomgå

Byggninga- och Handels-balkarne och anteckna de ställen deri, hvilka såsom ekonomiska

författningar borde från civila och kriminailagar skiljas. Med anledning

af detta memorial och dessa motioner förklarade Lag-Utskottet i memorial af den

1 April 1810, att de om lagarnes och författningarnes urskiljande med afseende

å Regeringsformens 87 och 89 §§ väckta motioner innefattade ett bland de

svåraste problcmer, emedan, då de civila lagarnes högsta syftemål vore att, jemte

bestämmande och skyddande af hvarje medborgares rättigheter, befordra enskild

flit och hushållning samt deraf beroende allmän välmåga, så blefve det vanskligt

att utstaka den gräns, hvarigenom dessa lagar skulle vara noga skiljda från allmänna

hushållnings-lagarne, hvarförutan afseende äfven borde göras på den nog

allmänt rådande tanke, att de författningar, hvilkas ämnen icke influtit i 17-54 års

lagbok, tilläfventyrs med undantag af kyrko- och krigslagar, kunde utan åtskilnad

bära namn af ekonomiska, på hvilken opinion de motioner ock syntes grundade,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konst) tutions-Ut skot tets Utlåtande N:o 14.

il

som antingen endast eller förnämligast i afseende på nämnda lagbok äskade ett

dylikt urskiljande. Sedan Utskottet tillkännagifvit, att det desto mindre egt tillfälle

utarbeta ett förslag till utredande af grunderna för denna skilnad, som den

egentliga svårigheten just läge häri, helst, sedan rätt bestående kännemärken för

båda dessa arter al lagar blilvit funna, tililämpningen deraf borde, utan något föregånget

uppräknande, kunna vara ganska lätt vid hvarje förekommande särskild

fråga, uppgaf det såsom ett iakttaget förfarande, att, då fråga uppstått, huruvida

ett gifvet mål borde af Lag- eller af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet

behandlas, både Lag-Utskottet dels följt ofvannämnda nog allmänt rådande öfvertygelse,

dels ansett för ekonomiskt mål hvad som, ehuru i allmänna lagen intaget,

likväl synts vara af mera lokal eller temporär beskaffenhet, hvilket förfarande väl

vore alt anse såsom ett mera provisoriskt, men dock tilläfventyrs vore den enda

regel att följa, intilldess de grunder blilvit bestämdt uppgiga, hvarpå den i Regeringsformen

angifna skilnad egentligen borde hafva afseende.

Sedel mera, då Lag-Utskottet föreslog, att en Lag-komité af sakkunnige män

måtte af Kong!. Maj:t förordnas till lagens öfverseende, tillstyrktes, att åt denna

skulle ölverlemnas att utreda och noga bestämma de grunder, hvarefter la^ar och

författningar kunde, enligt Regeringsformens §§ 87 och 89. bringas under två

särskilda klasser. Lag-komitéen har ock, vid affattande af det förslag till Byggninga-balk,

som till allmänhetens granskning öfverlemnades är S815. sökt i motiv™8

uppdraga skilnaden emellan den civila lagstiftning, hvilken Byggninga-balken

både att upptaga, och den dermed sammanhang egande, men utanför densamma

stående ekonomiska. Den förra skulle ej företaga sig att ordna hushållningen

annorlunda, än så vidt det vore nödigt för att vårda den enskildes rätt, och för

ölrigt upplystes medelst åtskilliga exempel hvad som borde i Byggninga-balken

införas och hvad som borde i ekonomiska författningar upptagas. Någon bestämd

utredning af denna fråga kom dock ej till stånd, utan var åt Konungs och Ständers

grannlaga iakttagande af hvarderas ömsesidiga rättigheter öfverlåtet alt utveckla

frågan. Med undantag af ett eller annat fall har ock uti ifrågavarande

hänseende sådan samstämmighet emellan Konung och Riksdag varit rådande, att

äfven för framtiden någon på samverkan dem emellan menligt inverkande tvist i

lagstiftningsfrågor ej synes vara att befara, helst den erfarenhet, som under mera

än 50 år inhemtats, bör vara en tillförlitlig ledare för omdömet å ömse sidor i

afseende på gränserna för hvarderas rätt härutinnan.

Då sålunda, elter hvad förut utvecklats, någon oomtvistbar gräns i förevarande

hänseende omöjligen kan uppdragas; då vårt statsskicks utveckling lämpat sig efter

gifna förhållanden på ett sätt, som gör obehöflig en grundlagsändring i nu föreslagna

rigtning; då vidare ett rcglementerande, hvars följder ej kunna i hela sin

omfattning klart inses, skulle kunna under vissa förhållanden verka till inskränkning

i Representationens häfdvunna lagstiftningsrätt, samt då slutligen, hvad vid
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

f2 Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 14.

kommer motionärens framställda förslag, 1734 års lag, efter hvad både af Ständer

och Lag-komitéen blifvit erkändt, innehåller stadgande^ som, till följd af deras

ekonomiska natur, borde derutur borttagas, och följaktligen förslaget utgår från eu

grundsats, som vid uppdragande af gräns mellan allmän och ekonomisk lag visar

sm ej vara hållbar, finner Utskottet, på grund af hvad sålunda förekommit,

ifrågavarande motioner icke böra till någon vidare åtgärd

föranleda.

Stockholm den 30 April 1867.

På Utskottets vägnar:

Th. Jullek af Roscnscköld.

Stockholm, tryckt hos Joll. Beckman, 1867.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.