Utlåtande, angående väckta motioner om ändring i 57 och 87 §§ Regeringsformen samt 42 § 1 mom .Riksdagsordningen, i fråga om båda Stalsmagtemas lagstiftningsrätt.
1867-04-30 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1867:14, Utlåtande, angående väckta motioner om ändring i 57 och 87 §§ Regeringsformen samt 42 § 1 mom .Riksdagsordningen, i fråga om båda Stalsmagtemas lagstiftningsrätt.
Dokumentets text
Kons titutions-Ut skot tets Utlåtande N:o 14.
1
N:o 14.
Ank. till Riksd. Kansli d. 2 Maj 1867, kl. 1 e. m.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, angående väckta motioner om
ändring i 57 och 87 §§ Regeringsformen samt 42 § 1
mom .Riksdagsordningen, i fråga om båda Stalsmagtemas
lagstiftningsrätt.
Till Konstitutions-Utskottet har Riksdagens Andra Kammare hänvisat en af
Herr Myrtin väckt motion (N:o 275) om den ändring uti och det tillägg till 87
§ Regeringsformen, hvarigenom denna grundlagsparagraf skulle erhålla följande
lydelse:
»Riksdagen eger gemensamt med Konungen magt att stifta allmän civil- och
kriminallag och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäfva. Under civiloch
kriminallag förstås äfven de delar af krigslagar och författningar rörande
krigsväsendet, som ega tillämpning till medborgare utom krigsstaten, och under
civil-lag förstås dels hvad som, med undantag af kriminallag, finnes stadgadt i
den år 1736 stadfästade allmänna lag och dermed sammanhang egande författningar,
dels äfven kommunal-lagarne. Ej mä Konungen utan Riksdagens samtycke
och icke Riksdagen utan Konungens någon ny sådan lag göra eller gammal
afskaffa etc. etc.»
samt att, såsom följd häraf, ur sista mom. af 57 § Regeringsformen mätte
utgå orden:
»hvilka af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftas.»
I sammanhang härmed har ock samme motionär i särskild motion (N:o 276),
som jemväl blifvit till Konstitutions-Utskottet hänvisad, föreslagit att till 87 §
Regeringsformen borde förflyttas hvad i 42 § 1 mom. Riksdags-ordningen förekommer
om krigslagarne m. m, samt att följaktligen frän sistberörda grundlagsparagraf
mätte uteslutas orden:
Bih. till Riksd. Prof. 1867. 3 Sami. 11 Höft.
1
2
Konstitutions - Utskottets Utlåtande N:o 14.
»Börande under civil- och kriminal-lag äfven förstås de delar af krigslagar
och författningar rörande krigsväsendet, som ega tillämpning till medborgare utom
krigsstaten.»
Såsom anledning till dessa framställningar har motionären hufvudsakligen
anfört den rådande osäkerheten om gränsen emellan, å ena sidan, Riksdagens rätt
att gemensamt med Konungen stifta lag, hvarom i 87 § Regeringsformen förmärs,
och, å den andra, Konungens rätt att, jemlikt 89 § i samma grundlag, i
mål, som Rikets allmänna hushållning röra, ensam besluta om hvad som skall
vara lag, hvilken osäkerhet hade sin grund i en annan osäkerhet, att icke säga
omöjlighet, den nemligen att definiera eller uppdraga en bestämd gräns emellan
hvad som bör förstås med »allmän civil- och kriminal-lag», enligt 87 j§, och
mål, »som Rikets allmänna hushållning röra», såsom orden lyda i 89 § af nämnda
grundlag. Inseende denna omöjlighet har motionären ansett sig i stället böra
utgå (rån den historiska synpunkten och dervid, under erinran om huru med
lagstiftningen tillgått från den tid, då 1754 års lag antogs, kommit till den slutföljd,
att med civil- och kriminal-lag rätteligen borde förstås allt hvad som finnes
inrvmdt i nämnda lag, hvadan och i betraktande derjemte af kommunal-lagarnes
egendomliga beskaffenhet och stora vigt, samt då betydelsen af civil-lag borde i
grundlagarne utmärkas på ett ställe och icke på tre, såsom nu vore förhållandet,
motionären trott 57 och 87 Regeringsformen böra förändras på sätt här
ofvan är anfördt.
Lika med motionären anser Konstitutions-Utskottet, att det skulle vara af
största vigt i statsrättsligt hänseende, om man kunde med noggrannhet uppdraga
gränserna emellan allmän civil- och kriminal-lag, å ena sidan, samt de lagar, som
röra allmänna hushållningen och grunderna för allmänna inrättningar af alla slag,
å den andra. En formel olikhet måste uppstå, då fråga är om stiftandet af det
ena eller andra slaget af dessa lagar. Allt hvad som ingår i sjelfva rättsordningen
och bestämmer omfånget af de enskildes frihet samt deras inbördes rättsförhållanden,
måste förestafvas af folkets rättsmedvetande, och derföre måste i hvarje
konstitutionelt samhälle Representationen tillerkännas ett väsendtligt inflytande på
detta slag af lagstiftning. Å andra sidan åter måste, hvilken utsträckning man
än må gifva begreppet medborgerlig rätt samt den lag, som afser dess bestämmande
och skyddande, i hvarje stat, der ordnad styrelse finnes, utrymme vara
regeringsmagten förlanadt att, med tagen hänsyn till Statens ändamål, kunna,
under vissa förhållanden, utan Representationens hörande utfärda förordningar, som
i det allmännas intresse lägga band på den enskildes frihet. Således måste utfärdandet
af reglementen och instruktioner, så vidt de bestämma föremålen för
de förvaltande embetsmvndigheternas verksamhet, samt af sådana stadgar och förordningar,
som afse upprätthållande af en ordnad förvaltning, ligga inom hvarje
styrelses magtområde. Emellan dessa egentliga förvaltnings-förordningar, som
Konstitulions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
3
endast förpligta underordnade embetsmyndigheter, samt de rättsordningen tillhörande
allmänna civil- och kriminal-lagarne, ligger nu hvad man hos oss kallar
ekonomisk lag eller hvad som i Regeringsformens § 89 afses med lagar angående
allmänna hushållningen. Denna lagstiftning skiljer sig från de administrativa
påbuden derutinnan, att den positivt förpligtar den enskilde eller inskränker utöfningen
af hans allmänna rättigheter, men från den allmänna civila och kriminallagstiftningen
deri, att lagens beskaffenhet och innehåll bestämmas af något bland
de Statens ändamål, som ej sammanfalla med rättsordningens upprätthållande.
Allt efter som föremålet för eu sådan lag är att inskränka den enskildes rätt,
eller att ordna Statsmagtens verksamhet för något Statens ändamål, närmar sig
en ekonomisk författning egenskapen af allmän civil- eller kriminallag, eller af
administrativ eller politie-stadga. Man kan i allmänhet svårligen undgå att i
civil-lag införa allmänna stadganden, som enligt sitt begrepp äro af administrativ
eller ekonomisk natur, under det i ekonomiska författningar äfven ofta måste
ingå stadganden af civil-lags natur. Härtill kommer vidare, att, allt efter som
samhället utvecklar sig samt sättet för de särskilda statsändamålens främjande
klarare uppfattas, blifva ock särskilda lagar till sin natur förändrade. 1 allmänhet
öfverflyttas allt flera på civil-lagens område, men stundom inträffar äfven att
derur afskiljas sådana, som bättre lämpa sig till föremål för förvaltningens verksamhet,
på hvilka båda förhållanden ej få stadganden i Byggninga- och Handelsbalkarne
kunde anföras såsom exempel.
Till följd af allt detta inser Utskottet, lika med motionären, omöjligheten af
att tydligt och noggrannt bestämma hvad som bör förstås med civil- och kriminal-lag
eller med ekonomisk lag, och att sålunda ernå det med motionen afsedda
syftemål, nemligen ett bestämdt utstakande af gränsen mellan den lagstiftning,
som tillhör Konungen ensam, och den som tillkommer Riksdagen jemte Konungen.
Utskottet kan, för sin del, ej finna att man, genom antagande af den förändring,
motionären föreslagit i 87 § Regeringsformen, skulle komma det afsedda målet
närmare. Förklaringen, att under civil-lag äfven skola förstås kommunal-lagarne,
är stridande mot sjelfva begreppet civil-rätt, som innebär sammanfattningen af de
rättsnormer, hvit ka bestämma medborgares ömsesidiga rättigheter i deras allmänna,
för alla lika förekommande personliga, förmögenhets- och familj-förhållanden, men
ingalunda kan anses omfatta de organiska lagar, som tillhöra den offentliga rätten.
Likaså är den föreslagna bestämningen, att, med undantag af kriminal-lag, allt,
som finnes stadgadt i den år 1756 stadfästade allmänna lag och dermed sammanhang
egande författningar, skall under civil-lag förstås, icke egnad att afhjelpa
de svårigheter, som uppstå af den obestämda gränsen mellan allmän lag och ekonomisk
lag. I 1754 års lag förekomma åtskilliga bestämmelser, hvilka ej numera
kunna anses böra räknas till civil-lag, och skulle man dit hänföra alla de med
samma lag sammanhang egande författningar, så kunde nära nog hvarje admini
-
4
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
strativ och ekonomisk författning ifrågasättas att, såsom egande närmare eller
fjermare samband med 1734 års lag, hänföras till civil-lag, och ett sådant stadgande
skulle följaktligen föranleda ständiga tvister om huruvida en författning
borde anses vara af ekonomisk eller af civil-lags natur.
Ansåge man att vårt samhällsskick borde i nyssberörda hänseende på ett
bestämdare sätt än nu är fallet, betryggas mot magtmissbruk från regeringsmagtens
sida, så kunde visserligen ett sådant ändamål vinnas på det sätt, att, i likhet
med hvad förhållandet är enligt den Norska och den Danska med (lera andra
länders grundlagar, all lag skulle stiltas af Representationen jemte Konungen, med
honom endast förbehållen ratt att mellan riksdagarne stifta provisoriska författningar,
som al näst sammanträdande Riksdag skulle kunna upphäfvas; men härigenom
skulle eu rubbning ega rum i ett vigtigt förhållande uti vår grundlag,
der den ekonomiska lagstiftningen blilvit öfverlåten åt Konungen såsom en motvigt
mot den i hela dess utsträckning åt Riksdagen öfverlåtna beskattningsrätten
med derunder inbegripen, Riksdagen tillhörande finansförvaltning, hvarföre Utskottet
ej ansett en grundlagsförändring i sådan syftning under nuvarande förhållanden
påkallad. För öfrigt synes den ekonomiska lagstiftningen hos oss, betraktad i
sitt förhållande till civil-lagen, äfven i sitt nuvarande skick ej kräfva några särskilda
formela garantier utölver dem, som i grundlagen innefattas, för regeringsmagtens
rätta utöfning i allmänhet. Den ovisshet, som i vissa hänseenden förefinnes
i afseende på frågan om hvad som hörer till den ekonomiska eller till den
civila lagstiftningens område, anser Utskottet ingalunda vara af sådan beskaffenhet,
att derigenom, på sätt motionären synes antaga, saknas den trygghet mot lagstiftningens
missbruk, som ett lagbundet samhälle kräfver. Då Riksdagen numera
sammanträder hvarje år, sättes den i tillfälle att, derest Konungen någon gång
kunde anses halva utsträckt sin ekonomiska lagstiftningsrätt alltför långt, snart
söka lå förhållandet återfördt inom sina behöriga gränser. Å andra sidan åter
lemnar Konungens ekonomiska Iagstiftningsmagt utväg att i de från Riksdagen
till Konungen ingående, till denna lagstiftning hörande förslag, hvilka möjligen
kunna behöfva genom särskilda administrativa föreskrifter fullständigas eller rättas,
införa lämpliga modifikationer och sålunda omedelbart gifva laga kraft åt en behöflig
lagförbättring, i stället att författningens utfärdande eljest måst uppskjutas
till dess densamma varit föremål för eu ny Riksdags pröfning. Slutligen får
Utskottet äfven fästa uppmärksamheten derå, att den ekonomiska lagstiftningen,
såsom ett särskilt lagstiftningsslag, under vårt samhällsskicks utveckling så sammanvuxit
med vår samhällsförfattning, att den bildat sig till en af grundvalarne
för densamma. Vill man derföre utgå från den historiska synpunkten vid frågans
bedömande, så kommer man till motsatt resultat mot hvad motionären ansett höra
blifva en följd af en sådan undersökning.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
5
Hela vår lagstiftnings historiska utveckling visar nemligen, i olikhet med
hvad motionären sökt, genom åberopade lagstadganden från frihetstiden och Gustaf
IIl:s statsskick, ådagalägga, att jemte allmän lag, i hvars stiftande Riksdagen
deltagit, Konungen städse haft rätt att utfärda stadgar, reglementen och förordningar,
samt att denna magt, från att vara af obehörigt stort omfång, under vår
samhällsutveckling alltmera begränsat sig sjelf och från sig afskiljt sådana delar,
som böra utgöra föremål för Konungens och Representationens gemensamma lagstiftning,
hvadan man bör ega grundade skäl att hoppas, det lagstiftningens utveckling
skall, lämpad efter förändrade förhållanden, fortfarande fortgå i samma
ristning utan behol af särskilda genomgripande iörändringar i grundlagen, hvilkas
verkan inom andra områden svårligen kan beräknas.
Vid en återblick på förflutna tiders lagstiltande verksamhet finner man visserligen,
att såsom landssed i Sverige herrskat den grundsats, att till gällande lag
fordrades folkets samtycke. Under den tid då vårt land ej hunnit längre i samhällsutveckling,
än att det utgjorde ett löst förbund af landskap, med hvar sin
egen lag, fanns ej någon förgrening af den politiska verksamheten, utan rättsskipning,
lagstiftning och förvaltning voro med hvarandra sammanblandade, då folket
på tingen utöfvade all magt. I den män en riksstyrelse utvecklade sig, har ock,
bredvid den af folket stiltade lag, en lagstiftning i sammanhang med styrelsen egt
rum. Rättigheten till en sådan lagstiftning, såsom tillhörig regeringsmagten, uttalade
först Magnus Ladulås i 1285 års stadga, hvarest det heter, att Konungen
egde i sådana ärenden, som kunde tarfva rättelse och som förut ej voro i lag
gömda eller satta, med sitt Råd och sina gode män besluta och stadga. Denna
lagstiftning föregick den allmänna landslagens utfärdande och hade äfven före Magnus
Ladulås framträdt i Birger Jarls fredslagar, som genom ömsesidiga eder af
Jarlen och de förnämste männen i Riket (edsöre) kommit till stånd. Ursprungligen
var den lagstiftning, som i form af stadgars utfärdande kom i bruk, endast
en yttring af och ett vilkor för utveckling och befästande af regeringsmagten öfver
Riket såsom en enhet, i stället att styrelsen förut varit söndersplittrad i de
särskilda landskapen. När allmän landslag efterträdde landskapslagarne, utelemnades
i den förra mycket, som ansågs vara af alltför speciel natur, och således gjordes
till föremål för särskild lagstiftning. Denna, hvilken utöfvades i sammanhang
med styrelsens koncentrering, kom nu att omfatta allt flera föremål. I den mån
samhällets medlemmar begynte särskilja sig i Stånd och de feodala rättsbegreppen
äfven hos oss sökte vinna burskap, uppkommo särskilda lagar för särskilda
korporationer. Sålunda blef för städerna en särskild lag, stadslagen, gjord gällande.
De två förnämsta Stånden fingo sina •privilegier, under hvilken benämning deras
särskilda rättigheter förekomma i Christoffers landslag, och skräförfattningar gjordes
förpligtande för dem, som idkade samma näring. Särskild rättsskipning föranledde
ock särskilda lagar, som medförde ytterligare undantag från allmänna la
-
6
Konstitutions-Ulskottets Utlåtande N:o 14,
gen. Sådana voro de gårdsrätter, som gällde för hof och adel. Ursprungligen
tillskref allmänna menigen hvarje korporation lagstiftande magt för sig. I den
den mån samhället i alla dess delar blef föremål för styrelsens öfvervakande omsorg,
erfordrades regeringsmagtens sanktion på de särskilda korporationslagarne,
hvilket dock alltid betraktades såsom eu Konungens, eller Konungens och Rådets,
samt vederbörande korporations ensak. Sålunda uppstod skilnad emellan lag
och stadgar i vidsträcktaste mening, hvilka sednare hade sin grund ej allenast i
Konungens lagstiftning; i administrativt hänseende, utan jemväl dels i kommuners
och korporationers särskilda lagstiftning, samt dels i gårdsrätter och hofordningar,
hvarifrån i medlet af 16:de seklet krigsartildarne afskiljdes. hvilka ännu, på grund
af detta sitt ursprung, väsendtligen hänföras till stadgar eller ekonomisk lag.
När sålunda Riksdagen i början af I7:de århundradet öfvertog den rätt, som
tillkom Svenska folket att besluta i fråga om afskaffande af gammal eller antagande
af ny lag, fann den lagarne åtskiljda i lag och stadgar. Grundlagen var ej
ännu särskiljd från annan lag. Det slag af bestämmelser som nu är i grundlagen
sammanfördt, återfinnes dels i Landslagens Konungabalks 8 första kapitel, synnerligast
i de försäkringar eller eder, som skulle afgifvas af Konung, Råd och allmoge,
dels i särskilda stadgar. Med arfrikets införande begynte särskilda lagar
af statsrättslig natur komma till stånd, såsom de s. k. arfföreningame, som
bestämde thronföljden. Sedan, under Carl IX:s kraftiga medverkan, Rikets Ständer
ordnat sig till en representativ enhet, framträdde år 1617 vår första Riksdagsordning,
egentligen ett riksdags-ceremoniel, som efterföljdes af 1626 års Riddarhus-ordning,
hvari innehölls en fullständig lag rörande öfverläggnings- och verksamhets-formerna
för det Stånd, hvilket då ansåg sig såsom Riksstånd företrädesvis.
Båda dessa lagar voro att betrakta såsom stadgar, tillhörande korporationsIagstiftningen,
hvilket förhållande ännu fortfar i afseende å Riddarhus-ordningen.
Förmyndare-styrelsen efter Gustaf II Adolfs död föranledde en Regeringsform,
hvilken ej ansågs förbindande för en myndig Konung och derföre egentligen var att betrakta
såsom en administrativ stadga, uti hvilken dock först innefattades bestämmelser
om riksdagsmannaval och ståndssammansättning för de ofrälse Stånden. Ingen
af nämnda lagar, ehuru de hade till föremål statsrättsliga bestämmelsers
fastställande, kunde, med undantag af arfföreningame, grundlags-karakter i formelt
hänseende tillerkännas, utan de inbegrepos under hvad man kallade stadgar och
reglementen.
Hvad lagstiftningen i öfrigt beträffar, finner man ej någon gräns uppdragen
mellan hvad som borde betraktas såsom allmän lag, vid hvars stiftande Konung
och Ständer egde ömsesidigt veto, och den lag, hvilken kunde såsom stadga af
Konungen utfärdas. Carl XI:s förmyndare-regering utfärdade flera lörordningar,
tillhörande allmän lag, såsom duellsplakat, sjölag, förmyndare-ordning m. m., utan
att Ständernes samtycke formligen och fullständigt afgifvits. I den mån en lifli
-
Konstitutions-Utskotlels Utlåtande N:o 14.
7
gare samverkan mellan Konung och Ständer utvecklade sig, tillkom en ny lagstiltningskälla,
nemligen Resoluttoner på de särskilda Ståndens besvär, hvarvid Konungen
och hvarje Stånd särskilt afgjorde de ärenden, som hufvudsakligen rörde
detsamma. Genom dylika resolutioner utvidgades ytterligare speciallagarne på sidan
om den allmänna lagen. Till följd af dessa förhållanden, och då Ständerna
sågo den lagstiftning, som utöfvats af Konung och vederbörande korporation gemensamt,
nu uteslutande i Konungens egen hand, bortgåfvo de så mycket lättare
sin andel i all lagstiftning, som ej rörde Rikets allmänna lag. Så förklarade Ständerna
vid 1682 års riksdag, att »de akta det alldeles orimligt, att Kougl. Maj:t
skulle vara förbunden Ständerna att höra, enär Kong]. Majrt vill göra några stadgar,
plakater, reglementen och förordningar, undantagandes sådan allmän lag, som
Sveriges lag är, hvilken angår hela Riket och alla Ständerna i gemen, i hvilken
allmänna Sveriges rikes lag om Kong], Maj:t finner nödigt något att ändra, förklara
eller förbättra, Kongl. Maj:ts trogne undersåter hysa den underdåniga tillförsigt,
att Kongl. Maj:t, såsom eu nådig Konung, lärer låta sig behaga att gifva
Ständerna deraf part.» Härmed hade Konungen fatt sig formligen uppdraget stiftandet
åt allt hvad som under stadgar m. m. kunde inbegripas, således hela den
administrativa och närings-lagstiftningen, privilegier samt korporations- och kornmunal-lagär,
ja ännu mera, då äfven Regeringsformen ansågs såsom blott reglementarisk
stadga.
Med frihetstidens statsskick öfverllyttades på Ständerna all lagstiftningsmagt.
Enligt § 4 i 1720 års Regeringsform skulle »ingen ny lag få stiftas och Ständerna
påträngas emot deras ja, samtycke och vedertagande, eller någon gammal,
med goda vilja thera fångnan, ändras eller afskaffa.» Konungen förpligtade sig
i sin konungaförsäkran att alltid instämma med Riksens Ständer, såsom magtegande
att göra sådana beslut, stadgar och förordningar om sig och Riket, som
de [»röfva tjenliga till det allmänna bästa. Derest Konungen skulle »till Rikets oundgängliga
välfärd behöfva emellan riksdagarne några stadgar, reglementer och förordningar
med Riksens Råds råde att gjöra, så böra de straxt vid Ständernas nästa
sammankomst öfverses och ordentligen antagas, der de af någon allmän och ständig
lag skola ega kraft och verkan.» På samma gång sålunda den enväldige Konungens
lagstiftande magt öfverllyttades på de magtegande Ständerna, blef den
skilnad, som förefanns emellan olika lagar, bibehållen och ytterligare utvecklad.
Särskild lagstiftningsordning stadgades för särskilda slag af lagar. Vid stadfästelsen
af 1754 års lag förklarades, att från samma lag skulle afskiljas allt hvad i
den förra Konungabaiken om Konungsrätten och dylikt varit infördt, och att sådant,
som tillika med Riksens Ständers rätt och frihet finnes utförligen stadgadt
och belefvadt uti Riksens Ständers Valakt, Konungaförsäkran, Regeringsform och
Riksdagsbesluten, såsom en af Konungen och Riksens Ständer angående regeringssättet
antagen fundamental lag borde skattas och anses. Den år 1720 antagna
8
Konstitutions-Utskottets Utlutande N:o 14.
Regeringsformen, Valakten (Successions-ordningen), Konungaförsäkran samt 1723
års Riksdags-ordning, jemte de densamma supplerande Riksdagsbesluten, voro således
afskiljda såsom särskilda grundlagar, äfvensom vid 1763 års riksdag förklarades
att den Tryckfrihetsordning, hvars utfärdande då beslöts, skulle ega den
fullkomliga trygghet, som en orubblig grundlag medför. Vid samma riksdag beslöts
ock, i afseende på sättet för grundlags ändring, att sådan ändring ej vid
den riksdag, då fråga derom väckts, finge erhålla gällande kraft.
Jemte afskiljande! af grundlagarne förklarades, i stadfästelsen å 1734 års
lag, att allt hvad genom särskilda privilegier blifvit faststäldt ej kunnat inflyta, och
var i afseende på Riks-Ståndens privilegier i § 49 af 1720 års Regeringsform stadgadt,
att inga nya privilegier ett helt Stånd angående finge utan samtliga Ständernas
vetskap, gjorda påminnelser och samtycke utgifvas och meddelas. Resolutionerna
på särskilda Stånds besvär blefvo en allmän riksdagsfråga och ej längre
en Konungens eller vederbörande Stånds ensak. Slutligen tillkännagafs, att i lagen,
som utgjorde eu sammanfattning af de förra lands- och stadslagarne, ej innehölles
»det, som till särskilda förordnade domsäten hörer eller hvad oeconomieoch
politieförordningar angår, Indika efter förefallande omständigheter finnas mera
förändring vara underkastade,» äfvensom, enligt Rättegångs-balkens 10 Kap. 26 §,
»de mål, som den allmänna hushållningen i Riket, Kronans hvarjehanda ingälder, så
ock de, som någons embete och tjenst, högre eller ringare, och fel deri röra,»
skulle pröfvas och dömas »efter thy, som i särskilda stadgar derom sägs.»
Fyra klasser af lagar voro således under frihetstidens statsskick särskiljda,
nemligen grundlagar, privilegier, allmän lag och hvad ekonomi- och politieförordningar
eller allmänna hushållningen eller någons embete och tjenst rörer, d. v. s.
den ekonomiska och administrativa lagstiftningen, med olika lagstiftningsformer i
afseende på grundlag, privilegier och allmän lag samt Konungen förbehållen provisorisk
lagstiftningsmagt i afseende på ekonomi- och politielörordningar.
Några bestämda gränser voro dock ej uppdragna mellan dessa särskilda slag
af lagar. I afseende på hvad som skulle till grundlag hänföras rådde ovisshet om
hvilka riksdagsbeslut borde, såsom rörande Konungens rätt och Rikets Ständers
frihet, anses vara af konstitutionel natur. Åtskilligt af privilegii egenskap var infördt
i lagboken, såsom i Byggninga-balken vissa friheter för prestgårdar och frälsejord
och i Rättegångs-balken Adelns forum privilegiatum, till följd hvaraf ännu råder
ovisshet i afseende på vissa lagstaganden, huruvida de skola anses hafva upphäft
liknande stadgande i särskildt privilegium, eller om detta derjemte bör gälla
såsom en särskild förmån för vederbörande Stånd. I afseende på skilnaden mellan
allmän lag och ekonomisk, fick man låta sig nöja med att den sednares egenskap
vore att »efter förefallande omständigheter vara mera förändring underkastad,»
samt att man, vid bestämmande af den allmänna lagens innehåll «med all görlig
omsorg och åhoga deruppå arbetat, att i denna lag alla de nödigaste stycken må
finnas
Konstituhons-Ui slottets Utlåtande N:o 14.
9
finnas, som till det enskilda lefvernet i ett väl bestäldt rike höra och uti rättegångs-
och utsöknings-mål kunna till rättesnöre tjena.» Tvä omständigheter skulle
således bestämma huruvida ett ifrågakommande lagbud borde anses tillhöra allmän
eller ekonomisk lag: den ena, om detta lagbud skulle tjena till rättesnöre i rättegångs-
och utsöknings-mål, eller vid den administrativa rättsskipningen; den andra,
huruvida det afsåge det enskilda lefvernet, de enskildes pligter i förhållande till
hvarandra, eller den enskilde i hans förhållande till Staten, det förhållande, hvari
samhällets särskilda medlemmar måste för de allmänna ändamålen försaka sina enskilda.
Gränsen mellan den ekonomiska och den allmänna lagstiftningen var således
till sin natur betingad af samhällsutvecklingen. I den mån denna komme
att medföra eu öfverflyttning till de allmänna domstolarne af den domsrätt, som
tillhört särskilda administrativa myndigheter, och Staten öfverlemnade ett större
utrymme för den enskilda verksamheten i hvad den allmänna hushållningen rörer
komme ock den ekonomiska lagstiltningsmagten att inskränkas.
I ofvan angifna, med hänseende till hvad under ekonomisk lag borde förstås,
sväfvande skick befann sig lagstiftningsfrågan, då 1772 års Regeringsform trädde
i kraft. Genom dess § 59 afskaffades alla från I till S 772 såsom grundlag ansedda
stadgar, hvadan konungamagten åter insattes i de rättigheter, som derförinnan
tillkommit densamma. Lagstiltningsmagten i dess dåvarande omfång, jemte sanktionsrätten,
blelvo således åt Konungen återgifna, och på samma gång upphäfdes
de gränser, som blilvit uppdragna för de särskilda slagen af lagar, och den särskilda
ordning för olika lagars stiftande, som tillhörde frihetstidens statsskick, med
undantag al hvad som • var stadgadt i afseende å privilegier. Skilnaden i sättet
för stiftande al grundlag och af allmän lag upphörde, och Tryckfrihets-ordningen
flyttades in på det ekonomiska lagstiftningsområdet, såsom fallet varit före 1765.
Hvad förhållandet med stiftandet af allmän lag beträffar, stadgade § 40 i 1772
års Regeringsform, lika med :j 4 i 1720 års, att Konungen ej fick utan Ständernas
vetskap och samtycke stifta ny lag eller gammal afskaffa; men den inskränkning
till blott provisorisk giltighet, som i sistnämnda Regeringsforms åberopade
§ var bestämd för de till Rikets vällärd af Konungen utgifna reglementen
och förordningar, borttogs, hvadan Konungen åter insattes i den ekonomiska iagstiftningsmagt,
som före 1680 faktiskt honom tillkom, ehuru densamma först vid
1682 ärs riksdag blilvit al Ständerna formligen honom uppdragen, Att denna
Konungens rätt ansågs vara gällande, visade sig redan vid första riksdagen efter
1772, då Konungen till Ständerna öfverlemnade Propositioner dels i lagfrågor,
hvilka Ständerna med honom egde afgöra, samt dels i två ärenden, rörande hvilka
han inhemtade Ständernas underdåniga råd och hvilka således framställdes såsom
ekonomiska frågor, och det sådana ärenden, som frågan om ändring i tjenstehjonsoch
i exekutions-stadgarne. Såsom sådana ärenden behandlades ock vid 1800 års
Bih. till Riksd. Prot. 1867. 3 Sami. 11 Haft. 2
10
Konstitutions-Ut skot tets Utlåtande N:o 14.
riksdag stängseiskyldigheten och gästgifvareordningen, hvarvid ett för Stånden gemensamt
Ekonomi-Utskott tillsattes.
Sådant var förhållandet, när 1809 års Regeringsform stadfästades, hvari
bibehölls den efter hand utvecklade fördelningen af lagarne i grundlag, privilegier,
allmän lag och ekonomisk lag, äfvensom hvad under frihetstiden blifvit bestämdt
i afseende å grundlagarne och sättet för grundlagsfrågors afgörande vid riksdagen
återupplifvades, men i öfrigt formerna för lagstiftningsmagtens utöfning förblefvo
sådana de under Gustaf Hirs tidehvarf utbildat sig. Så inflöt i vår nu gällande
statsförfattning skiinaden mellan, å ena sidan, allmän lag eller, såsom den nu benämndes,
allmän civil-, kriminal- och kyrko-lag, i afseende hvarå Ständerna egde
afgöranderätt jemte Konungen, samt, å andra sidan, politie- och ekonomiska förordningar
och stadgar eller författningar, som Rikets allmänna hushållning röra, såsom
det heter i 89 § Regeringsformen.
Det obestämda i denna skilnad undgick ej 1809 års Ständer. Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet afgaf den 7 Augusti 1809 ett memorial, som af
Rikets Ständer bifölls, i hvilket Utskottet förklarade sig hafva ansett det vara
nödvändigt, att alla ekonomiska lagar och författningar, såvida de skulle hafva bestämd
och åsyftad verkan, lämpades efter särskilda orters behof, lokal och beskaffenhet,
hvadan Utskottet, med fästad uppmärksamhet på denna princip, trodde sig
höra, i anledning af § 87 i Regeringsformen, hos Rikets Ständer hemställa, om
icke alla sådana stadganden i allmänna ekonomiska ämnen, dem Kongl. Maj:t på
denna grund efter sig företeende omständigheter kunde föreskrifva och påbjuda,
borde hädanefter från allmänna lagen skiljas, i hvilket afseende Lag-Utskottet
borde anmodas om verkställighet deraf besörja. Flere enskilde motionärer föreslogo
ock, att Lag-Utskottet måtte granska och urskilja hvilka lagar och författningar
borde i fråga om förändring eller upphäfvande behandlas efter 87 § eller
efter 89 § Regeringsformen, samt att Lag- och Ekonomi-Utskotten måtte genomgå
Byggninga- och Handels-balkarne och anteckna de ställen deri, hvilka såsom ekonomiska
författningar borde från civila och kriminailagar skiljas. Med anledning
af detta memorial och dessa motioner förklarade Lag-Utskottet i memorial af den
1 April 1810, att de om lagarnes och författningarnes urskiljande med afseende
å Regeringsformens 87 och 89 §§ väckta motioner innefattade ett bland de
svåraste problcmer, emedan, då de civila lagarnes högsta syftemål vore att, jemte
bestämmande och skyddande af hvarje medborgares rättigheter, befordra enskild
flit och hushållning samt deraf beroende allmän välmåga, så blefve det vanskligt
att utstaka den gräns, hvarigenom dessa lagar skulle vara noga skiljda från allmänna
hushållnings-lagarne, hvarförutan afseende äfven borde göras på den nog
allmänt rådande tanke, att de författningar, hvilkas ämnen icke influtit i 17-54 års
lagbok, tilläfventyrs med undantag af kyrko- och krigslagar, kunde utan åtskilnad
bära namn af ekonomiska, på hvilken opinion de motioner ock syntes grundade,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konst) tutions-Ut skot tets Utlåtande N:o 14.
il
som antingen endast eller förnämligast i afseende på nämnda lagbok äskade ett
dylikt urskiljande. Sedan Utskottet tillkännagifvit, att det desto mindre egt tillfälle
utarbeta ett förslag till utredande af grunderna för denna skilnad, som den
egentliga svårigheten just läge häri, helst, sedan rätt bestående kännemärken för
båda dessa arter al lagar blilvit funna, tililämpningen deraf borde, utan något föregånget
uppräknande, kunna vara ganska lätt vid hvarje förekommande särskild
fråga, uppgaf det såsom ett iakttaget förfarande, att, då fråga uppstått, huruvida
ett gifvet mål borde af Lag- eller af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
behandlas, både Lag-Utskottet dels följt ofvannämnda nog allmänt rådande öfvertygelse,
dels ansett för ekonomiskt mål hvad som, ehuru i allmänna lagen intaget,
likväl synts vara af mera lokal eller temporär beskaffenhet, hvilket förfarande väl
vore alt anse såsom ett mera provisoriskt, men dock tilläfventyrs vore den enda
regel att följa, intilldess de grunder blilvit bestämdt uppgiga, hvarpå den i Regeringsformen
angifna skilnad egentligen borde hafva afseende.
Sedel mera, då Lag-Utskottet föreslog, att en Lag-komité af sakkunnige män
måtte af Kong!. Maj:t förordnas till lagens öfverseende, tillstyrktes, att åt denna
skulle ölverlemnas att utreda och noga bestämma de grunder, hvarefter la^ar och
författningar kunde, enligt Regeringsformens §§ 87 och 89. bringas under två
särskilda klasser. Lag-komitéen har ock, vid affattande af det förslag till Byggninga-balk,
som till allmänhetens granskning öfverlemnades är S815. sökt i motiv™8
uppdraga skilnaden emellan den civila lagstiftning, hvilken Byggninga-balken
både att upptaga, och den dermed sammanhang egande, men utanför densamma
stående ekonomiska. Den förra skulle ej företaga sig att ordna hushållningen
annorlunda, än så vidt det vore nödigt för att vårda den enskildes rätt, och för
ölrigt upplystes medelst åtskilliga exempel hvad som borde i Byggninga-balken
införas och hvad som borde i ekonomiska författningar upptagas. Någon bestämd
utredning af denna fråga kom dock ej till stånd, utan var åt Konungs och Ständers
grannlaga iakttagande af hvarderas ömsesidiga rättigheter öfverlåtet alt utveckla
frågan. Med undantag af ett eller annat fall har ock uti ifrågavarande
hänseende sådan samstämmighet emellan Konung och Riksdag varit rådande, att
äfven för framtiden någon på samverkan dem emellan menligt inverkande tvist i
lagstiftningsfrågor ej synes vara att befara, helst den erfarenhet, som under mera
än 50 år inhemtats, bör vara en tillförlitlig ledare för omdömet å ömse sidor i
afseende på gränserna för hvarderas rätt härutinnan.
Då sålunda, elter hvad förut utvecklats, någon oomtvistbar gräns i förevarande
hänseende omöjligen kan uppdragas; då vårt statsskicks utveckling lämpat sig efter
gifna förhållanden på ett sätt, som gör obehöflig en grundlagsändring i nu föreslagna
rigtning; då vidare ett rcglementerande, hvars följder ej kunna i hela sin
omfattning klart inses, skulle kunna under vissa förhållanden verka till inskränkning
i Representationens häfdvunna lagstiftningsrätt, samt då slutligen, hvad vid
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
f2 Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 14.
kommer motionärens framställda förslag, 1734 års lag, efter hvad både af Ständer
och Lag-komitéen blifvit erkändt, innehåller stadgande^ som, till följd af deras
ekonomiska natur, borde derutur borttagas, och följaktligen förslaget utgår från eu
grundsats, som vid uppdragande af gräns mellan allmän och ekonomisk lag visar
sm ej vara hållbar, finner Utskottet, på grund af hvad sålunda förekommit,
ifrågavarande motioner icke böra till någon vidare åtgärd
föranleda.
Stockholm den 30 April 1867.
På Utskottets vägnar:
Th. Jullek af Roscnscköld.
Stockholm, tryckt hos Joll. Beckman, 1867.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.