Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i vissa delar af gällande Konkurslag. De i detta ämne framställda förslag — samtliga från Andra Kammaren remitterade till Lag-Utskottet — äro följande: l:o af Herr A. Reutercrona

1867-02-15 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1867:44, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i vissa delar af gällande Konkurslag. De i detta ämne framställda förslag — samtliga från Andra Kammaren remitterade till Lag-Utskottet — äro följande: l:o af Herr A. Reutercrona

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.

1

N:o 44.

Ank. till Riksd. Kansli d. 9 Mars 1867, kl. 11 f. ra.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring

i vissa delar af gällande Konkurslag.

De i detta ämne framställda förslag — samtliga från Andra Kammaren remitterade

till Lag-Utskottet — äro följande:

l:o af Herr A. Reutercrona (motionen Nio 28) att Riksdagen måtte besluta:

antingen

upphäfvande af allt hvad Konkurslagen den 18 September 1862 innehåller om så

kalladt tvångsackord,

eller ock

att 99 § i samma Lag skall erhålla följande förändrade lydelse: “Förslag till ackord

skall såsom antaget anses, derest antingen alla tillstädesvarande borgenärer sig

derom förenat och de bevakat fem sjettedelar af samtliga i konkursen anmälda

fordringsbelopp, de der hlifvit eller blifva till betalning godkända och ej med förmånsrätt

utgå, eller ock nio tiondedelar af de vid sammanträdet tillstädesvarande

borgenärer ackordsförslaget bifallit och desse borgenärer jemväl bevakat nio tiondedelar

af nyssnämnda fordringsbelopp;

2:o af samme motionär (motionen Ko 29) att Riksdagen måtte besluta sådan

ändring i 1 mom. af 67 § Konkurslagen, att detsamma får följande lydelse:

“Arfvode för konkursbos förvaltning må borgenärerne utsätta antingen till

visst af hundrade. eller efter annan grund, dock må det ej för syssloman efter tid

räknas. Nöjas icke desse eller gode männen med borgenärernes beslut derutinnan,

eller menar någon borgenär eller gäldenär, att arfvodet blifvit för högt bestämdt,

lägge Rätten dem emellan, som skäligt pröfvas. Rätten skall ock i hvarje konkurs,

med afseende å dess särskilda beskaffenhet, bestämma arfvodet till Rättens ombudsBih.

till Riksd. Prof. 1867. 7 Sami. 1 Afd. 7 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.

man, likväl icke högre i någon konkurs än högst Ett Tusen Riksdaler. Ej må arfvode

njutas förr, än gode män eller syssloman slutlig redo för sig gjort.“

3:o af Herr J. A. Åstrand (motionen N:o 260) att Riksdagen ville för

sin del besluta och hos Kong! Maj:t anhålla att 1 mom. af Konkurslagens 51 §,

som stadgar:

“Fast egendom må ej annorledes än å offentlig auktion säljas, der ej alla

vid sammankomst närvarande borgenärer, så ock gäldenären, dertill samtycka.

Är sådan egendom för gäld intecknad; då må ej försäljning utom offentlig auktion

ske, der ej de inteckningskafvare, hvilkas rätt må vara deraf beroende, bifall dertill

lemna!: Sker försäljningen å auktion; varde de inteckningshafvare, som kände

äro, dertill kallade. Ej må å sådan auktion egendomen säljas under inteckningarnes

värde, sammanlagdt med det belopp, som med förmånsrätt framför desamma, enligt

lag, bör ur egendomen utgå: kan försäljning sålunda ej ske; ege borgenärerne äska

försäljning i den ordning, som om fast egendom, den der utmätt blifvit, särskild!

är stadgadt11, måtte i slutet erhålla denna lydelse:

“Kan försäljning sålunda ej ske; ege borgenärerne äska försäljning i den

ordning, som om fast egendom, den der utmätt blifvit, särskilt är stadgadt; allt

dock med iakttagande deraf, att försäljningen verkställes af sysslomännen“.

Hvad nu först angår Herr Reutercronas förslag, att s. k. tvångsackord måtte

afskaffa, till stöd hvarför motionären förnämligast åberopat, att det vore ett våld

mot den enskilde att tillåta ett flertal borgenärer besluta, det hans fordringsrätt

upphört, utan att han erhållit full betalning för sin fordran; så får Utskottet erinra,

att detta inkast icke först nu framställes, utan varit omsorgsfullt skärskådadt, innan

den gällande lagen i ämnet — hvilken härutinnan är lika med många andra länders

— af lagstiftande magten godkändes.

Att tvingas till afstående af sin fordringsrätt hos en gäldenär, som nödgats^

göra konkurs, är icke heller något alldeles nytt i den Svenska lagen. Uti de

af Konung G-ustaf II Adolf för staden Göteborg utfärdade privilegier förekom det

stadgande, tillämpligt äfven på ackordsaftal, att minoriteten bland borgenärerne

måste nöja sig med hvad majoriteten jemte gäldenären beslöt. Sednare afskaffades

väl denna föreskrift, som i sin obegränsade tillämpning befanns vådlig för sakegarne;

men då man i stället införde “benoficium cessionis bonorum“ innebar denna

gäldenärens förmån, att, om hans obestånd härledde sig af olyckor, han var från

borgenärernes framtida kraf fri. På hvilken rättsgrund en sådan förmån kunde

hvila, är svårt att inse: att den icke får betraktas såsom ett surrogat för tvångsackordet,

framgår deraf, att Englands lagstiftning bibehållit beggedera vid sidan af

hvarandra. Alla andra länder med nyare konkursordningar hafva afskaffa! nämnda

beneficium och upptagit tvångsaekordet. I Rikets Ständers underdåniga skrifvelse

till Kongl. Maj! den 1 Mars 1858, hvari Rikets Ständer anhöllo, att Kongl. Maj!

täcktes låta utarbeta förslag till ny Konkurslag, och deri Rikets Ständer betecknade

såsom oförenliga med affärslifvets fordringar de grundsatser, på hvilka då gällande

Konkurslag hvilade, framhölls särskild! såsom menligt för affärslifvet den omständig
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.

het, att den redlige affärsmannen, då fråga uppstod om uppgörelse med borgenärer,

yore ställd i beroende af hvarje särskild fordringsegares godtycke. I öfverensstämmelse

med denna åsigt var det ock, som i det förslag till Konkurslag, särskildt

utsedde komiterade i Juli månad 1859 till Kongl Maj:t afgåfvo, tvångsackordet

blef åter upptaget. Utskottet tillåter sig här anföra en del af hvad komiterade

derom yttra:

“Ackordet11, säga komiterade, “är medgifvet lika väl i borgenärernes som

gäldenärens intresse. Det livilar i förra afseende! ytterst på den princip, att i det

tvungna bolag, som uppstår i följd af konkurs, lika litet som i eu annan bolagsförening,

minoriteten må kunna förnärma eller förminska majoritetens rätt. Och

förnärmad kunde denna rätt genom minoritetens veto blifva på mångahanda sätt.

Det är vid ackord oftast fallet, att gäldenären erbjuder mer, än hvad de afträdda

tillgångarne, efter afdrag af de visserligen icke obetydliga förvaltningskostnaderna,,

kunde komma att gifva i utdelning, och utan ett sådant erbjudande finnes det väl

ingen sannolikhet derför, att pluraliteten — en komplicerad pluralitet, med hög

siffra — skulle ingå på ackordet, om ringaste utsigt funnes att i framtiden erhålla

mera. Eörkastas det dock, och blir gäldenären sålunda utblottad på allt,

har han i de allraflesta fall, helst om han är köpman, ingen utväg att kunna

fortsätta sin rörelse eller börja en ny, och då blir, såsom jemväl oftast är fallet,

borgenärernes framtida rätt utan betydelse. Den blir då endast eu illuBion

— och det skulle vara för detta minoritetens irrsken, för kanske en endas

envishet, ofta förestafvad af helt andra skäl än omsorgen att bevara sin lagliga fordringsrätt,

som de flesta, de största fordringsegarne skulle beröfvas eu del af hvad

de eljest kunnat utbekomma? Det är för öfrigt att anmärka, att begreppet ackord

alldeles icke förutsätter ett ovilkorlig! frånträdande af don framtida kraft ätten.

Det kan, såsom jemväl icke så sällan sker, afse endast ett moratorium, ett uppskof

med betalning, och i sådant fall torde billigheten af det tvungna ackordet ej ens af

någon bestridas. Att, oaktadt de skarpa korrektiv för bevarande af minoritetens

rätt, som vid ackordet böra fästas, och hvarför här nedan skall redogöras, ackordet

ändock undantagsvis skulle kunna medföra eu verklig rättskränkning för minoriteten

är icke omöjligt. Men beklagligare vore, om de flestas rätt kunde kränkas af

de färre eller af en enda. Och på hvilken grund skulle man kunna förutsätta, att

minoriteten blefve mera förnärmad genom pluralitetens beslut öfver ackordet, än

genom deras åtgärder vid utredning af konkursboet; ty i förvaltningsfrågor lärer

det väl vara obestridligt, att pluraliteten måste hafva beslutanderätt? Om t. ex. i

en konkurs hela tillgången berodde på eu rättegång, och pluraliteten beslöt att

nedlägga densamma, huru skulle väl minoriteten vinna ersättning för den förlust,

den genom nedläggandet lidit? Månne den icke i de flesta sådana fall kolumn att

stå tomhändt, utan att ur konkursens skeppsbrott hafva räddat annat än den ofta

illusoriska fördelen af sin framtida krafrätt.11

Angående den garanti mot missbruk af tvångsackord, som skulle sökas i

bestämmelserna om den pluralitet, som för ackords antagande erfordrades m. m.,

yttrade komiterade:

“Efter hvad ofvan blifvit anfördt, kunde det synas som vore det ett allt

för ringa steg, komiterade tagit, då de för giltighet af ett ackordsaftal föreslagit,

en pluralitet af fyra femtedelar utaf samtlige vid sammanträde tillstädesvarande och

röstberättigade borgenärer, och att denna pluralitet tillika skall hafva bevakat fyra

femtedelar af alla de röstberättigades fordringsbelopp i konkursen. Denna skarpa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.

begränsning bär biifvit förestafvad af den återhållande varsamhet, hvarmed lagstiftaren

vid införande af en ny princip alltid måste tillvägagå, samt af det afseende

han är skyldig fästa å folkets tänkesätt och å nationälkarakteren, hos oss, liksom

hos Engelsmännen, så ömtålig för allt, som kan få sken af ingrepp i individens

rättigheter. Komiterade hoppas, att dessa rättigheter genom det föreslagna stadgandet,

jemte det om Rättens fastställelse af arfvodet och rätt för minoriteten att

der få utveckla sina skäl, vunnit allt det afseende, som med andras rätt låter sig

förena. Men då eu [sådan röstpluralitet, hvarom nu är nämndt, kanske måna-en

gång icke skulle kunna erhållas i anseende till borgenärers utevaro eller af andra

orsaker, och lagbudet således icke hafva den praktiska betydelse, som, om det eljest,

är rationel!, vore önskvärd, hafva komiterade vid sidan deraf ställt ett alternativ

ännu mer betryggande för den enskilde borgenärens rätt, eller det, att ackordsförslag

jemväl skall anses såsom antaget, derest samtlige å dertill utsatt och kuno-jord

dag tillstädesvarande borgenärer sig derom förenat, och de bevakat två tredjedelar

af de röstberättigades anmälda fordringsbelopp i konkursen. Detta är hufvudsakligen

endast att i lag bestämma en form för de redan nu hos oss allmänt öflio-a

ackordsaftal och reglera ett bruk, som, utan norm i lagen, gynnar eu obillio- borgenär

på den billiges och rättsinniges bekostnad. Det är nemligen af erfarenheten

bestyrkt, hurusom vid ackordsaftal en och annan borgenär genom ihärdig vägran

att deltaga i ackordet hemligen tilltvinga!- sig ensam full betalning, ”hvarigenom

egendom för öfriga borgenärer | undandrages, och konkursens ändamål,

att bereda alla borgenärer lika rätt och förhindra, att en enda må kunna

tillskansa sig någon fördel framför de öfriga, helt och hållet förfelas. Den

preklusiva verkan för uteblifne borgenärer af ett sådant stadgande, som det ifrågavarande,

är vida lindrigare än den i nu gällande lag föreskrift^ preklusiva ediktalstämmngcn,

och är närmast att jemföra med följden af en borgenärs uteblifvande

från annan, borgenärers sammankomst, der likväl enhällighet för beslut icke erfordras

“.

Så långt Komiterade, med hvilka Utskottet hufvudsakligen instämmer. —

fe kulle icke desto mindre erfarenheten af tvångsackordets tillämpning och verkningar

anses böra föranleda dess afskaffande, så måste dock eu sådan erfarenhet ännu

afvaktan, enär den redan vunna, omfattande föga mer än tre års tillämpnino- af lagen,

är alltför otillräcklig att kunna grundlägga ett fullgiltigt omdöme. Varsamhet

härvid anser Utskottet desto angelägnare, som det annorstädes visat sig, att

principen för tvångsackordct i början mött motstånd, men att man småningom’försonat

sig med densamma och kommit till insigt af dess nödvändighet. Det är också

erfarenheten, som bäst kan sätta i tillfälle att bedöma, hvilka medel böra anlitas

till ståtande af de missbruk, för hvilka den nu gällande lagen tilläfventyrs lernnar

ruin För närvarande anser Utskottet det icke vara visadt, att, såsom motionären

likaledes förmenar, denna lag allmänt begagnas] af mindre samvetso-ranne

gäldenär er såsom medel: att, efter någon tids sorglös framlefnad på fordringsegarnes

bekostnad, tillvinna sig åter från dem den till konkurs afträdda egendomen, med

stor vinst för egen del. Med någon vaksamhet å borgenärernes sida bör sådant

icke hunna inträffa. Åtminstone är lagens innehåll egnadt att omöjliggöra för oredig

göldenärer ett ackord, på hvilket ej samtlige fordringsegare ingått, helst som

det till och med är förbjudet för Rätten, ändå att ackordet ej bestridt är, att meddela

fastställelse derå, i fall gäldenären står under tilltal för bedrägligt förhållande

mot sina borgenärer, eller anledning är för handen, att han hemligen gynnat nå
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.

gon borgenär vid ackordet, eller annat svek dervid egt rum, eller ackordet uppenbarligen

länder till skada för borgenärerne med flera dylika fall. Snarare bör man

kunna antaga, att denna lagstiftning, då den för en person, som ser sig på väg att

nödgas göra konkurs, öppnar utsigt att genom ackord blifva qvitt ett tillstånd, som

måste förlama lians framtida sträfvan, bör vara verksam mot oredliga tilltag. Den

innebär åtminstone eu uppmuntran både till att handla redligt mot borgenärer och

till att, när obestånd inträffat, genast göra konkursanmälan och icke bringa vidare

förvirring i sina affärer, och aflägsnar såmedelst frestelsen till de bedrägerier af

mångfaldig art, öfver b vilka en så allmän klagan förspordes under den tid, som

bevittnade don förra konkurslagens tillämpning, under hvilken somliga borgenärer

gjorde sig betäckta för sina fordringar, och andra, när cession omsider inträffade,

fingo mottaga ett konkursbo, plundradt på alla tillgångar.

Emellertid är det hufvudsakligen till följd deraf, att tillräcklig erfarenhet

af den nya konkurslagens verkningar inom affärslifvet icke ännu vunnits, som Utskottet

anser sig böra vördsamt hemställa,

att det förra alternativet i Herr Reutercronas ifrågavarande motion måtte lemnas

utan vidare afseende.

Ännu mindre finner Utskottet sig kunna understödja det sednare alternativet

i samma motion. Yilkoret för att ett ackord skall anses antaget är, såsom

ofvan är nämndt, att antingen alla vid sammanträde närvarande borgenärer dertill

samtycka, och desse tillika bevakat två tredjedelar af samtliga i konkursen anmälda

fordringshelopp, eller ock fyra femtedelar af de tillstädesvarande bifalla ackordsförslaget,

och desse jemväl bevakat fyra femtedelar af nyssnämnda fordringshelopp — häruti

icke i någotdera fallet inberäknade fordringar, som utgå med förmånsrätt. Dessa bestämmelser

synas tillräckligt stränga, och äro åtminstone strängare än åtskilliga fremmande

lagars. Den Fransyska lagen äskar enkel majoritet af röstberättigade, hvilken majoritet

bör tillika representera tre fjerdedelar af det sammanlagda fordringsbeloppet.

Den Preussiska konkursordningen fordrar endast majoritet af närvarande borgenärer,

men med lika bestämmelse i afseende å fordringsbeloppet som den Fransyska.

De Holländska, Portugisiska och Wurtembergska konkurslagame äska

två tredjedelar af oprioriterade borgenärer, med tre fjerdedelar af de bevakade beloppen.

Don grad af godtycklighet, hvarje sådan sifferbestämning innebär, är gemensam

äfven för motionärens förslag; och att, utan mera rationel anledning, ändra

en sådan bestämmelse så kort tid efter det en ny lag blifvit satt i verkställighet,

synes Utskottet icke lämpligt; hvadan Utskottet äfven

å berörda förslag af styrker bifall.

Vidkommande dernäst samma motionärs framställning rörande beloppet af

Rättens ombudsmans arfvode i konkurs, i afseende hvarå den i konkurslagen intagna

föreskrift, att i ombudsmannen skall af det arfvode för konkursboets förvaltning,

som varder bestämdt, taga en tredjedel, der icke Rätten annorlunda bestämmer,

efter motionärens omdöme skall leda till missbruk, till uppväckande hos den

yngre tjenstemannapersonalen af böjelse för en närighet af den mest farliga beskaffenhet

och dertill, att fordringsegare blifva oskäligt lidande; så kan Utskottet icke

inse, huru lämpligare föreskrifter skola kunna härom meddelas, än de, som för

närvarande gälla, och enligt hvilka det heror af sakegarne sjelfva att bestämma

förvaltningsarfvodet, men tillika är Rättens åliggande att, när det påkallas, lägga

opaginerad Kontrollera mot PDF

(3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.

vederbörande emellan, bodi skäligt pröfvas, jemväl i fråga om denandel i arfvode!:,

som bör Rättens ombudsman tillkomna. Alldeles omöjligt anser Utskottet det

vara att träffa det billiga medelst bestämmande i lagen af ett sådant maximum, som

motionären föreslår, helst värdet af ett besvär icke kan på förhand uppskattas,

och det ifrågavarande säkerligen i flera fall icke skulle vara med nämnda belopp

vedergäldt. Utskottet, som tillika befarar, att derest ett visst arfvodesbelopp fastställdes

såsom det högsta, lätteligen kunde inträffa, att detsamma i praxis blefve

det vanliga eller enda tillämpade, hemställer alltså,

att llerr Reutercronas ifrågavarande framställning icke må till vidare åtgärd

föranleda.

Herr Åstrand, hvilken synes med sin motion åsyfta en lagförklaring, utgår från

den förutsättning, att föreskriften i 51 § i Konkurslagen, det försäljning af konkursbos

fasta egendom skall — i det fall, att vid af borgenärerne föranstaltad auktion derå icke

erhållits en köpeskilling, som betäcker inteckningarnes belopp — ske i den ordning,

som om fast egendom, den der utmätt blifvit, särskildt är stadgadt, icke

rimligtvis kan hafva annan mening, än att i afseende på “ordningen11 för försäljningen

väl skall iakttagas hvad lag och författningar stadga om sättet för auktionens

kungörande, in. m., men att dock sjelfva auktionsförrättningen är ett sysslomannens,

och icke Konungens Befallningshafvandes göromål. Denna uppfattning

är likväl tydligen ovigtig, hvilket icke endast af ordalagen i paragrafen ådagalägges,

utan äfven följer af hvad som uppenbarligen måste hafva varit motivet för ifrågavarande,

efter Utskottets omdöme, nödvändiga bestämmelse. Då nemligen, enligt

nu gällande konkurslag, den, som har inteckning i gäldenärs fasta egendom, icke

behöfver bevaka sin fordran, derest han nöjes att hålla sig till panten allena, hvadan

ofta inträffar, att inteckningshafvare icke äro i konkursen synliga eller för

sysslomännen ens kända; så krafvel- omtanken om sådana inteckningshafvares säkerhet,

att den egendom, i hvilken de hafva en sakrätt, och hvilken i ofvannämnda

fall är fullt jemförlig med sådan, som blifvit i mät tagen, icke må säljas utan

kontroll af don offentliga myndighet, hvilken i allmänhet har sig uppdraget bestyret

med gäldbelastad fastighets exekutiva försäljning. Att icke nöjaktig säkerhet

i berörda hänseende kan antagas vara för handen, derest pröfhingsrätten beträffande

iakttagandet af de formaliteter, lagen ansett nödvändiga vid dylik försäljning,

öfverlemna des åt sysslomännen i konkursen, torde vara alldeles klart, Den ifrågavarande

§:ns uppställning är ock affattad med noggrann hänsyn härtill: År konkursmassans

fasta egendom gravationsfri, må densamma säljas på sätt borgenärerne

och gäldenären åsämjas, således utan att någon slags auktion erfordras: är fastigheten

intecknad, må försäljningen icke ske, utan vid auktion, såvida icke alla de

inteckningshafvare, hvillcas rätt deraf kan vara beroende, sådant medgifva: uppgår åter

vid auktion, som af sysslomännen är föranstaltad, köpeskillingen icke till inteckningarnes

fulla belopp, så kan försäljning icke få ske annorledes än genom exekutor

i vanlig ordning.

Följdrigtighcten i dessa bestämmelser. Indika tydligen hafva till ändamål

att bevara frånvarande eller okända inteckningshafvares rätt, men icke rimligtvis

kunna lägga hinder i vägen för realiserande af konkursbolags egendom på det

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.

sätt, hvarom alla äro ense, hvilkas rätt är deraf beroende, anser Utskottet sig ieko

behöfva vidare utveckla; utan hemställer Utskottet vördsamligen,

att Herr Astrands berörda motion måtte lemnas utan vidare afseend*.

Stockholm den 15 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Hasselrot, som, i fråga om afskaffande af tvångsackord, med åberopande

af de i Herr Reutercronas motion anförda skäl, hemställer, att samma motion

i den delen

måtte af Riksdagen bifallas.

af Herr Rosenberg, som förklarat sig vilja förorda bifall till Herr Åstrands

motion.

A

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.