Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, dels af Herr L. J. Hierta om rättighet att utan vigsel ingå äktenskap, och dels af Herr A. W. Uhr om ändring af de lagrum, som för underlåtenhet att begagna dop eller nattvard stadga påföljder i verldsligt afseende.

1867-03-08 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1867:59, Utlåtande, i anledning af väckta motioner, dels af Herr L. J. Hierta om rättighet att utan vigsel ingå äktenskap, och dels af Herr A. W. Uhr om ändring af de lagrum, som för underlåtenhet att begagna dop eller nattvard stadga påföljder i verldsligt afseende.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 59.

1

tf:o 59.

Ank. till Riksd. Kansli d. 3 April 1867, kl. 6 c. m.

Lag-TJtskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner, dels

af Herr L. J. Hierta om rättighet att utan vigsel ingå

äktenskap, och dels af Herr A. W. Uhr om ändring

af de lagrum, som för underlåtenhet att begagna dop

eller nattvard stadga påföljder i verldsligt afseende.

I följd af särskilda remisser från Riksdagens Andra Kammare åligger

det Lag-Utskottet att afgifva yttrande öfver ofvanberörda motioner. Den först

nämnda eller Herr Hiertas (N:o 171) innehåller det förslag, att den genom

Kongl. Förordningen den 20 Januari 1863 mosaisk och kristen trosbekännare,

i det fall att sådane vilja äkta hvarandra, tillerkända rättighet att ingå äktenskap

inför Magistrat i stad eller inför Kronofogde å landet, måtte utsträckas

till alla Svenska medborgare, som det föredraga, eller åtminstone till sådana,

hvilka antingen tillhöra erkändt främmande religionssamfund, eller hvilka förete

intyg från pastor i den statskyrldiga församling, hvartill sökanderne efter lag

höra, att de framhärda i öfvertygelse, afvikande från Lutherska läran, ehuru

de, enligt Mule § af Kongl. Förordningen den 23 Oktober 1860 angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning, ej ännu kunna anses från Svenska

kyrkan skilda, emedan de af en eller annan anledning icke blifvit i annat

i riket tillåtet religionssamfund upptagne.

Herr Uhr har i sin motion (N:o 242) hufvudsakligen anfört, hurusom

den i åtskilliga lagar och författningar såsom vilkor för erhållande af vissa

borgerliga förmåner uppställda fordran, att man någon gång skall hafva begått

Bill. till Iiiksd. Prot. 1867. 7 Samt. 10 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utskottets Utlåtande N;o 59.

Nattvarden, innebure ett samvetstvång, alldeles likartad! med del genom Kongl.

Förordningen den 16 November 1863 upphäfda påbudet i Kyrkolagens 11 Kap.

2 §, enligt hvilket man både åliggande att en gång om året gå till H. H. Nattvard:

att ett fall, hvari Nattvardstvånget sålunda på sednare tider visat sig vara

tryckande, vore, i fråga om äktenskaps ingående, nu gällande stadgande i 15

Kap. 11 § Kyrkolagen, att ingen må trolofvas, som icke kan Lutheri catechismum

och häfver begått Herrans Nattvard, hvilket stadgande hade till följd, att

flera personer för närvarande funnes i olika delar af riket, som, ehuru i öfrigt

uppfyllande de statsborgerliga vilkor i anseende till ålder m. m., som med skäl

fordrades, icke kunde erhålla lysning till äktenskap, emedan de, i följd af sin

öfvertygelse, ej kunde förmås till den i ofvannämnda § fordrade Nattvardsgång:

att dylika tvångsstadganden äfven i afseende på döpelsen qvarstode, så att uti

3 Kap. 2 § Kyrkolagen bestämdes ovilkorlig skyldighet för föräldrar, att låta

sina barn till döpelsen befordras, vid påföljd, om sådant af vårdslöshet försummades,

att den felande skulle antingen af Konsistorium med kyrkoplikt beläggas

eller i dess ställe gifva något ansenligt till kyrkan och de fattiga; hvarjemte

uti Kongl. Brefven den 7 Juni 1733 och den 24 Januari 1740 föreskrefves, att

om någon icke i godo kunde förmås, att låta dess barn komma till den heliga

döpelsen, skulle detsamma hos honom af exsekutionsbetjente uttagas och sedan

af presterskapet uti kyrkan döpas, hvilka föreskrifter jemväl under sednare åren

blifvit tillämpade och många familjer sålunda lidit våld; likasom Kyrkolagens

bud, att något ansenligt skall utgifvas af den som blifver föremål för dess

stränghet i nämnda fall, stundom bokstafligen efterkommes, hvarpå exempel

uppgifvits; men enär, genom antagande af den nya Strafflagen, den år 1855

stiftade så kallade sakramentallagen blifvit upphäfd och religionsförföljelse således

i lagstiftningsväg i ett likartadt fall börjat erkännas såsom origtig, vore

det ej mera än en fortgång på samma bana, att upphäfva alla de lagrum, genom

hvilka lockelser af borgerliga förmåner eller hotelser af borgerliga straff

göras till bevekelsegrunder för sakramenternas brak; och har motionären derföre

hemställt, “att ofvan vidrörda och andra i sammanhang dermed stående

lagrum måtte så ändras, att underlåtenhet att begagna dop eller nattvard ej

må medföra förlust eller hinder i verldsligt afseende/4

Hvad nu först angår Herr Hietias motion och det deruti framställda

förslag, att det så kallade civila äktenskapet skulle tillåtas äfven i det fall, att

begge kontrahenterna tillhöra Lutherska kyrkan, så lärer härför icke kunna

hemtas något stöd af den omständighet, att sådant äktenskap är tillåtet, då den

ena kontrahenten är af mosaisk trosbekännelse. Att åter berörda förslag skulle

vara framkalladt af något verkligt behof eller någon tillkännagifven önskan hos

nämnda kyrkas egna bekännare, dertill förefinnes, efter Utskottets förmenande,

icke ringaste anledning. Än mindre må det antagas, att en dylik önskan är

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 59.

så allmän, att deraf berättigas den ifrågasatta förändringen af nu gällande bestämmelser

rörande vigseln; och att medgifva undantag härifrån blott för att

tillmötesgå det fåtal bland Lutherska lärans bekännare, som möjligtvis, men

visserligen icke med fog, kunde vilja undandraga sig den kyrkliga besegling af

äktenskapsförbundet, som obestridligen är fullt öfverensstämmande med denna

läras uppfattning af äktenskapets väsende och ändamål, dertill förefinnas, enligt

Utskottets omdöme, icke nöjaktiga skäl.

Beträffande åter de kristna trosbekännare, som icke äro af den Evangelisk

Lutherska läran, och livilkas vigsel, jemlikt 9 § i Kongl. Förordningen

den 23 Oktober 1860, när begge kontrahenterna tillhöra annat i riket tillåtet

religionssamfund, må förrättas efter sådant samfunds eget bruk, men deremot i

det fall, att endast den ena makan tillhör annat dylikt samfund och den andra

den Lutherska kyrkan, skall verkställas af Svenska kyrkans presterskap och

följaktligen efter den för sistnämnda kyrka bestämda ritual, kan Utskottet, i

betraktande af innehållet af vårt vigselformulär, till hvilket Utskottet tillåter sig

hänvisa, icke föreställa sig, att sådant innebär något samvetstvång, destomindre

som, så vidt Utskottet kunnat erfara, det icke gifves någon enda kristen sekt,

hvilken anser den religiösa invigningen af äktenskapet stridande mot den läras

innehåll, den bekänner; och, om så förhåller sig, skulle den ifrågasatta befrielsen

för deras skull från den ordning, Svenska kyrko- och samhällslagen i

afseende på äktenskaps ingående fastställt, innebära en eftergift icke åt deras

religiösa öfvertygelse såsom sådan, utan åt någon individs skiljaktiga uppfattning

beträffande lämpligheten af den borgerliga lag, som fordrar äktenskapslöftets

stadfästelse medelst vigsel såsom vilkor för dess giltighet i fråga om dermed

följaktiga civila rättigheter — ett anspråk, som åtminstone icke lärer kunna

härledas från religionsfrihetsprincipen.

Helt andra skäl företedde sig, då, med anledning af beslutet att upp

håfva förbudet mot äktenskap emellan mosaiska och kristna trosbekännare, en

viss form för sådant äktenskaps ingående skulle stadgas. Det kunde naturligtvis

icke åläggas de förre att underkasta sig den religiösa invigningsakt, som

betingas af kristna kyrkans uppfattning af äktenskapets betydelse; och det borde

icke heller af en kristen prest begäras, att han för en icke kristen förestafvade

förbindelser, som ur nämnda uppfattning härleddes, men hvilka den sednares

tro förnekade. Den form, som för dylikt äktenskaps ingående af berörda anledning

fastställdes, var alltså en utväg, som påbjöds af en särskild nödvändighet,

ingalunda jemförlig med de fall, hvarom nu är fråga.

Men utan verkligen trängande skäl anser Utskottet en eftergift af den

ordning, som inom kyrkosamfundet är fastställd, alldeles icke berättigad. Den

frihet i bekännelse och religionsutöfning, som våra samhällslagar numera medgifva,

har yrkats och beviljats på skäl, hvilkas giltighet lagstiftaren pröfvat och

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 59.

insett, hvaremot ett anspråk af dem, som väl anmält sig vilja utgå från Svenska

kyrkan, men icke fullgjort de vilkor, som för utträdandet äro stadgade, att,

det oaktadt, och under det de ännu tillhöra samma kyrka, vid ingående af

äktenskap antingen med lika tänkande eller med en af Lutherska kyrkans egna

medlemmar, ega undandraga sig vigsel, synes vara desto mera obefogad!, som,

efter det Kongl. Förordningen den 23 Oktober 1860 medgifvit dylika separatister

att bilda eget religionssamfund, i hvilket fall vid äktenskap dem emellan

Evangelisk Lutherska kyrkans vigselordning icke behöfver af dem följas, de,

som icke begagna nämnda utväg att vinna befrielse från vår kyrkoordning, men

likafullt fordra de friheter, som tillkomma främmande tillåtet religionssamfund,

dermed lägga i dagen afsigten att i vårt kyrkosamfund qvarstå såsom ett söndrande

eller upplösande element, utan undseende å sin sida för flertalets önskan

beträffande en fast kyrkoordning.

Utskottet — som tillika får erinra, att de olägenheter, hvilka hittills förekommit,

då fråga om presterlig åtgärd vid äktenskapsförbindelser med så kallade

dissenters uppstått, snarare härledt sig från svårigheten att erhålla kyrklig vigning

än ovillighet att mottaga sådan, men att dessa svårigheter nu till största

delen äro undanröjda genom det af motionären åberopade Kongl. Brefvet den

12 April 1861 — har härmed antydt de grunder, på hvilka Utskottet stödjer

sitt antagande,

att icke något verkligt behof ibland Evangelisk Lutherska kyrkans bekännare

påkallar det så kallade civiläktenskapets inrymmande i vår lag;

att icke heller något hittills kändt, i riket tillåtet, främmande religionssamfund

hyser sådan uppfattning om vigsels betydelse eller om det inom Svenska

kyrkan begagnade vigselformulärs förkastlighet, att skyldigheten för sådant

samfunds medlemmar att, då de ingå äktenskap med den rena Evangeliska

lärans bekännare, låta viga sig efter nämnda formulär, innebär något samvetstvång;
och

att ännu mindre de, som affallit från den rena Evangeliska läran,

men likväl icke ingått i något här i riket tillåtet religionssamfund, utan enligt

lag äro att betrakta såsom ännu tillhörande Svenska kyrkan, kunna vara besvärade

af hennes vigselordning eller för densammas upphäfvande hafva att

förete skäl, hvilka i sjelfva verket förtjena uppmärksamhet;

och får på grund deraf vördsamt hemställa,

att Herr Hiertas motion måtte lemnas utan vidare afseende.

Vidkommande sedermera Herr Uhrs motion, och främst det framställda

yrkandet om upphäfvande af de speciela bestämmelserna i 15 Kap. It § och

3 Kap. 2 § Kyrkolagen, anser Uttskottet tillfyllestgörande att erinra, hurusom

det icke är kändt, att stadgandena i det förra medfört sådana hinder emot

äktenskaps ingående, som vid behörig pröfning deraf ansetts giltiga; utan före
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 59.

kommer fastmera i det ofvan anförda Kongl. Brefvet af den 12 April 1861 ett

exempel, som i viss mån föranleder till antagande af motsatsen; likasom de

påföljder, hvilka i 3 Kap. 2 § utsättas för deri omförmälda underlåtenhet, äro

af den beskaffenhet, att, om ett åläggande deraf skulle ifrågakomma, sådant,

ifall det i behörig ordning öfverklagades, till följd af nu gällande lagbestämmelser,

svårligen torde vinna godkännande. Föreskrifterna i Kongl. Brefven den

7 Juni 1733 och den 24 Januari 1740 torde deremot, såsom gifna för särskilda

fall, icke kunna tillerkännas egenskapen af allmänt gällande lagbud; och då de

stadganden, hvilkas upphäfvande eller ändring motionären med sin framställning

för öfrigt må hafva åsyftat, igenfinnas dels i Grundlagarne, dels i Kyrkolagen,

dels i Civillagen och dels i näringsförfattningarne in. fl. delar af den

ekonomiska lagstiftningens vidsträckta område; men Lag-Utskottet, hvars skyldighet

det är att utarbeta förslag till de lagförändringar, hvarom vid riksdagen

väckes fråga, icke kan hafva till åliggande att, med anledning af ett förslag

med så vidsträckt men tillika, i fråga om de särskilda föremålen derför, obestämd

syftning som det förevarande, ingå i undersökning beträffande alla de

stadganden, som enligt samma förslag kunde ifrågakomma att upphäfvas eller

ändras, finner Utskottet sig böra hemställa,

att Herr Uhrs berörda motion jemväl må lemnas utan vidare

afseende.

Stockholm den 8 Mars 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt: “Med afseende å äktenskapets väsende ochän-1,

damål, måste jag antaga att en bekännare af vår Svenska kyrkas läror, deres

ej hans bekännelse står i allt för skarp strid mot hans sinnelag, icke skulle

vid ingående af denna betydelsefulla förening vilja undandraga sig eller ens

försaka den religiösa helgd, som den kyrkliga vigseln innebär, och detta mitt

antagande tror jag mig hafva funnit af erfarenheten bekräftadt. Jag anser

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 59.

till följd häraf icke skäl att tillstyrka den ifrågaställda lagförändringen, så vidt

densamma afser de fall, då begge kontrahenterna tillhöra Svenska kyrkan och

icke, i den ordning 14 § i Kong!. Förordningen den 23 Oktober 1860 bestämmer,

anmält sig vilja derifrån utgå.

Hvad åter angår medlemmar af främmande religionssamfund, så ligger

det i sakens natur, att dessa hafva icke allenast sina egna lärare, utan äfven

kyrkliga ceremonier, som från våra afvika, och den religiösa känslan tillerkänner

ofta så väl lärarens personlighet, som ritualen vid dessa ceremonier, en för

det kalla förståndet oförklarlig vigt och betydelse. Många hafva känt sitt samvete

svårligen såradt af att nödgas underkasta sig en religiös handling, förrättad

af en person, som de finna irrlärig och under andra former än de sjelfve

antagit och godkännt. Från deras ståndpunkt, men icke från vår egen, måste

frågan om befogenheten af den häröfver förda klagan bedömas.

Ofvannämnda Kongl. Förordning medgifver i 9 §, att i de fall, då både

mannen och qvinnan tillhöra främmande, tillåtet religionssamfund, vigseln må

förrättas efter dess bruk, men föreskrifver derjemte att om blott endera är medlem

af sådant samfund, vigseln skall ske af Svenska kyrkans presterskap,

hvilken föreskrift utgör en inskränkning af bestämmelsen i 11 § af samma

Kongl. Förordning, att embetsåtgärd af nämnda presterskap icke skall någon

medlem af främmande religionssamfund påtvingas. Det samvetstvång, som härigenom

kan uppkomma, bör efter mitt omdöme undanrödjas. Genom Kongl.

Förordningen den 20 Januari 1863 är redan förklaradt, att ett inför civil myndighet

ingånget äktenskap mellan kristen och mosaisk trosbekännare är lika

gildt som vore detsamma med vigsel fullkomnadt; och om lagen medgåfve att

äktenskap jemväl mellan kristna af sins emellan olika trosbekännelser finge

på enahanda sätt ingås, så blefve ofvannämnda ändamål vunnet, utan att Svenska

kyrkans rätt derigenom kunde anses för nära trädd. Derjemte erhålles den

förmån att en mot religion, sedlighet och lag stridande sammanlefnad, i de fall

då presterskapet af bristande nattvardsgång eller annan anledning anses förhindradt

att lemna sitt biträde med vigsel, kunde utbytas mot en sedlig och

laglig, om än icke i religiös ordning ingången förening.

Den som i ofvannämnda ordning anmält sin önskan att utgå från Svenska

kyrkan, må väl ej anses skild från densamma, förrän han upptagits af

främmande tillåtet religionssamfund, men är dock endast med yttre band fästad

vid kyrkan, sedan han från dess lära aflallit. En sådan person synes

mig derföre uti ifrågavarande hänseende böra ställas i samma förhållande som

medlem af främmande tillåtet religionssamfund.

På grund häraf tillstyrker jag, att ärendet måtte varda återförvisadt till

Lag-Utskottet för utarbetning af ett lagförslag af ofvan antydda innehåll/4

af Herr Holmberg och Herr Westblad;

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 59.

af Herr Rosenberg: “Då ny lag skall stiftas eller gammal lag förän
dras,

måste något verkligt behof deraf förefinnas i folkmedvetandet, annars blir

det nya blott eu död bokstaf utan helsosam inverkan på samhällslifvet. Denna

sanning måste hafva sin tillämplighet äfven på förevarande fråga. För det

stora flertalet af Sveriges inbyggare, hvilka efter bekännelsen tillhöra statskyrkan

och i mer eller mindre mån tillgodogöra sig dess förmåner, kan jag icke

finna en lag om civiläktenskap vara af behofvet påkallad. För de särskilda

församlingar af annan bekännelse, som inom riket förefinnas, anser jag icke

Riksdagen berättigad att uppträda som kyrkolagstiftare, och för den afdelning

af Svenska medborgare, som, under namn af baptister, i sednare åren uppkommit

utan att hvarken vilja tillhöra Statskyrkan eller derifrån utgå, har lagstiftningen

öppnat eu tydlig väg, att få bilda egna församlingar och sålunda ordna

sina kyrkliga angelägenheter på sätt dem ändamålsenligast synes. Således kan

jag icke heller der finna den ifrågasatta lagförändringen af behofvet påkallad,

och än mer, jag kan icke finna det anspråk berättigadt att Statskyrkan skall

för sitt eget vidkommande ändra sina egna anordningar så, att de kunna behaga

dissenters, ett anspråk som sannolikt icke ens i det fria England skulle

blifva tillfredsstäldt.

Men ännu återstår dock ett icke obetydligt och med hvarje år tillvexande

antal Svenska medborgare, som icke tillhöra någon af förestående kategorier

och i verkligheten icke bekänna sig till något kyrkosamfund, fastän

de för de statistiska uppgifternas skull stå antecknade i Statskyrkans ministe

rialböcker, nemligen dels baptisters barn, som icke äro döpta och dels sådana

som af en eller annan orsak aldrig blifvit konfirmerade eller delaktige af Herrans

heliga Nattvard och hvilka ingen Statskyrkans prest är berättigad att betjena

med lysning och vigsel, då de icke genom något band äro fästade vid

kyrkan. Äfven för dessa gäller dock budet: „Föröker eder och uppfyller jor
den“,

och jag kan icke frigöra mig från den uppfattningen, att det måste vara

lagstiftarens pligt att se till huru detta må kunna ske i enlighet med den all

männa sedlighetens lagar, likasom att barnauppfostran må blifva omhuldad samt

giftorätts- och arfslagarne vinna den med dem afsedda tillämpning.

Här förefinnes således, efter min uppfattning, ett verkligt och oafvisligt

behof af lagstiftarens mellankomst; och då jag icke känner mig tillfreds med

hvarken majoritetens eller minoritetens inom Utskottet förslag, sådana dessa

genom votering tillkommit, och det icke lyckats mig göra mina egna ringa

åsigter gällande, så vågar jag till Riksdagens bepröfvande framställa det förslag,

att Riksdagen för sin del ville besluta, det Kongl. Maj:ts

Förordning den 20 Januari 1863, angående äktenskap emellan

kristna och mosaiska trosbekännare, måtte gälla äfven

för äktenskaps ingående emellan kontrahenter, af hvilka

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 60.

endera eller båda antingen icke äro genom dopet upptagna

i Svenska kyrkan eller der icke blifvit af Herrans heliga

Nattvard delaktige.“

af Herrar Grenander, Myrtin, Bovin och Ahlgren.

\:o 60.

Ank. till Riksd. Kansli d. 3 April 1867, kl. 6 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande

af sista punkten i 2 § af 15 Kap. Rättegångsbalken.

Ifrågavarande § lyder i sin helhet sålunda:

“De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige,

redlige och förståndige män. Ej bör någon allmänneligen dertill brukas, som

af Rätten, der saken drifves, ej godkänd är, och lof dertill fått. Vill parten

bruka till fullmägtig sin skyldeman, eller den i hans tjenst är, eller han eljest

häfver förtroende till; stånde det honom fritt. Konungens Betjente, som

Kronans uppbörd ej hafva, må ock för sina vänner tala, när deras Förmän det

tillåta, och de sin tjenst dermed ej försumma, eller det emot deras embetes

pligt ej strider. “

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 147) som Kammaren

öfverlemnat till Lag-Utskottet, har Herr G. J. Svensén hemställt, att sista mom.

i nämnda § “må ur allmänna lagen alldeles utgå." Af hvad motionären såsom

skäl derför andraga, synes dock, det hans afsigt icke är, att den genom samma

moment

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.