Sök i Ratio Lex

Lag-Utskott eis Utlåtande N:o 68

1867-04-08 · 11 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1867:68, Lag-Utskott eis Utlåtande N:o 68

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskott eis Utlåtande N:o 68.

i

H:0 68.

Ank. till Riksd. Kansli den 24 April 1867, kl. 12 nödd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af återremiss af Utskottets

Utlåtande N:o 38, rörande, bland, annat, uäc&Z

motion om ändring i nu gällande lag, angående äktenskapsförord

och mannens målsmansrätt för hustrun.

Lag-Utskottet, som i sitt Utlåtande N:o 38 afstyrkt bifall till en af Herr

Hierta väckt motion om sådan ändring i 8 Kap. 1 § och 9 Kap. 1 § Giftermåls-balken,

att det måtte varda medgifvet att medelst äktenskapsförord från

mannens målsmansrätt undantaga och under hustruns egen förvaltning ställa

egendom, som hon i boet inför, är, till följd af begge Kamrarnes återremiss af

salnma Utlåtande, pligtigt att taga detta ärende under förnyadt öfvervägande.

Att återremissen i begge Kamrarne haft ett och samma syfte, visar sig

af de derstädes afgifna yttranden otvetydigt; och Utskottet, — som i den högst

grannlaga frågan stödde sitt afstyrkande af bifall till motionen förnämligast

derpå, att dels seden i vårt land likasom uppfattningen derstädes, beträffande

mannens behörighet att råda öfver förvaltningen jemväl af hustruns i boet införda

egendom samt i alla boets ekonomiska angelägenheter vara den styrande

och inför tredje man ansvarige, icke vore mottaglig för en lagförändring sådan

som den ifrågavarande, dels det väckta förslaget icke vore egnadt att, bredvid

i öfrigt bestående äktenskaps- och boskilnadslagar, till hvilkas ändrande icke

ens grundlagsenlig anledning förefunnes, uppfylla det åsyftade ändamålet, — är i

betraktande af nämnda yttrandens innehåll föranlåtet antaga, att de betänkligheter,

Utskottet i förra hänseendet uttalat, af Kamrarne anses böra vika för

angelägenheten att, medelst en lagförändring i kraftigare mån, än boskilnadsBih.

till Biksd. Prat. 1867. 7 Sami. 15 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68.

lagen förmår, befrämja ett af den sednares förnämsta syftemål, att nemligen

freda hustruns i boet införda egendom från att, genom mannens slösaktiga

lefnadssätt eller oskickliga förvaltning, förskingras, och dermed betrygga

henne mot framtida ekonomiskt betryck, der hon ej sjelf detsamma förvållat.

För en sådan mening har blifvit anfördt, att då de åsigter, som legat till

grund för vår äldre lagstiftning beträffande qvinnans ställning och rättigheter

samt graden af den sjelfständighet i verksamhet, henne lämpligen kunde medgifvas,

numera gifvit vika för ett fullständigare erkännande af hennes anspråk

på likställighet med mannen i medborgerliga rättigheter i allmänhet, i sjelfbestämningsrätt

och i tillfälle till förvärf; uti hvilket hänseende lagarne om qvinnans

lika arfsrätt med mannen, om den ogifta qvinnans myndighet, om näringsrätten

och om qvinnors kompetens till åtskilliga befattningar i Statens

tjenst betecknade stadier på den utvecklingsbana, vår tids lagstiftning beträdt;

så vore med den sednare principen alldeles icke oförenligt, att äfven inom det

äktenskapliga lifvet åt qvinnan inrymmes så mycken sjelfständighet, att henne

tillätes förvalta den egendom, henne enskildt tillhör. Nu gällande lag om man

nens målsmansrätt syntes hvila på den förutfattade mening, att i hvarje fall

mannen vore den af makarne skickligaste till förvaltningen af begge makarnes

egendom i boet — en mening, som erfarenheten likväl alltför ofta jäfvat; och

stadgandet om äktenskapsförord, hvilket enligt 8 Kap. 1 § Giftermåls balken ej

finge handla om annat än giftorätten i boet, försäkrade icke åt hustrun medel

till bergning i händelse af en bodelning, eftersom förvaltningen af den egendom,

som var föremål för ett paktum, såväl som den, i hvilken mannen ingen

giftorätt egde, ej kunde honom förnekas, utan han hade laglig rätt att med

densamma förfara efter godtfinnande, utan att ens vara förbunden att dervid

fästa något afseende på hustruns önskningar, allenast han, hvad fastighet anginge,

ej sålde eller intecknade den utan hennes samtycke. Då nemligen lagen

om boskilnad — det enda medel, som nu erbjöds att få mannen skiljd

från en olycksbringande förvaltning — icke finge anlitas förr, än verkningarne

af den sednare redan framträdt och kunde ledas i bevis, samt gjorde en process

nödvändig, som åt offentligheten gaf till spillo grannlaga förhållanden in
om

den enskilda familjen, måste det kunna på förhand inses, att nämnda medel

försts i yttersta nödfall, och vanligen sedan det vore för sent, blefve an

vändt. Försakelse å qvinnans sida af all beslutande rätt i afseende på hennes

enskilda egendom kunde dock icke anses vara af äktenskapets väsende

kräfd; och skulle den göras, så borde den ske frivilligt; men lagen borde lemna

utväg att försätta hustrun i så ringa beroende af en slösaktig eller obe

tänksam makes målsmansskap, som med uppnåendet af äktenskapets ändamål

vore förenligt; och i detta afseende har man ansett motionärens förslag icke

lemna rum för den anmärkning, att han gått för vida. Inkastet, att upprat
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68. 3

tandet af ett sådant förord, som han föreslagit, d. v. s. derom, att den egendom,

som förklarades vara hennes enskilda tillhörighet, och i hvilken alltså

mannen ej finge giftorätt, skulle stå under hustruns egen förvaltning, vore egnadt

att genast ifrån början inlägga i den äktenskapliga sammanlefnaden ett

frö till misstroende och missnöje, hade blifvit vederlagt af erfarenhet i de länder,

der sådana förord vore brukliga, och i de flesta fall, då mannens förvaltning

af den del af boet, han haft om händer, varit olycklig och ruinerande,

hade mannen sjelf haft skal till belåtenhet med förordet, hvilket icke allenast

bevarat hustrun och barnen från elände, utan äfven förhjelpt honom sjelf ånyo

i bättre vilkor. Ännu flera voro de fall, då hustruns flit. omtanke och sparsamhet

uppehållit ett bo, som under mannens förvaltning skulle hafva gått under.

Det vore jemväl förödmjukande för qvinnan — isynnerhet om hon innan

äktenskapet varit myndig — att försättas i ett sådant omyndighetstillstånd,

som nu gällande lag om mannens oinskränkta målsmansrätt för henne medför,

och hvarvid icke ringaste omsorg egnades åt angelägenheten att, såsom eljest

i fråga om omyndige sker, i säkra händer anförtro den henne tillhöriga egendom,

hvars öfverlemnande åt mannens godtycke icke kunde vara en följd af

äktenskapsaftalet såsom sådant, och hvars värde såsom medel att försäkra

egarinnan och hennes barn om timligt uppehälle, i händelse äktenskapet genom

mannens frånfälle eller annorledes upplöstes, borde uppmärksammas. I

öfrigt har man åberopat, att de egenskaper, hvaraf ekonomisk förkofran beror,

åtminstone lika ofta synas vara till finnandes hos qvinnan som hos mannen,

hvadan ett misstroende till hennes förmåga att förvalta sin egen förmögenhet,

nedlagdt i lagen, vore minst lika orättvist, som det misstroende, äktenskapsförordet

mot mannen innebure, kunde förefalla honom oförtjent, betraktadt såsom

ett misstroende, icke till hans lycka i de företag, pa Indika han ämnade

använda sina tillgångar, utan till hans hushållsaktighet och heder; och slutligen

har man anfört upprörande exempel, huruledes mannen, sedan han förstört förmögenheten

i boet och öfvergifvit sitt hem samt under lång tid undandragit sig att

lemna det ringaste bidrag till hustruns och barnens uppehälle, omsider återkommit,

samt bemägtigat sig och förslösat hvad hustrun under hans frånvaro lyckats genom

flit och sparsamhet förtjena — allt med stöd af lagen, som tillerkände honom

en rättighet, hvartill icke funnes någon motsvarande skyldighet, deri der med

lagens tillhjelp kunde göras gällande, ehuru lagen likväl borde skydda den

svagare mot den starkare; hvarjemte framhållits nödvändigheten att i möjligaste

måtto förekomma de olyckliga äktenskap, vid hvilkas afslutande å mannens

sida den egentliga bevekelsegrunden är att åtkomma hustruns föimögenhtt. i

synnerhet då han är gäldbelastad, men finner utväg att uppehålla sina fördringsegare

genom beräkningar på nämnda förmögenhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68.

Till följd af den mening sålunda synes hafva inom Kamrarne gjort sig

gällande till förmån för en lagförändring sådan som den, hvarom motionären

gjort hemställan, har Utskottet trott sig hafva till åliggande att, med åsidosät

tande af den mening, Utskottet i dess förra Utlåtande i målet uttalade, utarbeta

ett lagförslag i det .syfte motionen angifver; dervid Utskottet likväl fortfarande

varit af den åsigt, att, då icke något förslag till ändring i nu gällande

stadgande^ rörande ansvarighet för och betalning af makars gäld, är väckt, och

detta sednare ännu icke eger så oskiljaktigt sammanhang med det förevarande,

att icke, på sätt äfven vid 1862—1863 års riksdag af dåvarande Lag-Utskott

blef tillstyrkt, en ändring af lagens stadganden om äktenskapsförord och om

mannens målsmansrätt för hustrun kan ensam företagas, en mening, som äfven

synes öfverensstämma med deras åsigt, på hvilkas yttranden Utskottet i anledning

af återremissen ansett sig förnämligast hafva att fästa afseende; så böra

icke nu till ändring föreslås andra bestämmelser i lagen, än de, i hvilka det

i motionen afhandlade ämne förekommer. Dessa äro emellertid icke blott 8

Kap. I § och 9 Kap. 1 § Giftermåls-balken utan äfven 11 Kap. 6 § samma

balk, hvilket sistnämda lagrum innehåller förbud för hustrun att sluta köp om

fastighet eller sälja något af lösören i boet utan mannens samtycke och full

magt, ett förbud, som naturligtvis måste bortfalla, i den händelse hustru skall

få sig tillerkänd rättighet att sjelf förvalta den henne enskildt tillhöriga egendom.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet till Riksdagens

ompröfning framlägga det förslag,

att Riksdagen för sm del beslutar en författning, hvarigenom,

med ändring af 8 Kap. 1 § Giftermåls-balken, sådant detta

lagrum lyder efter Kongl, Förordningen den 13 Juli 1818, samt

9 Kap. 1 § och 11 Kap. 6 § samma balk, förordnas, att

nämnda lagrum skola erhålla följande lydelse:

8 Kap.

1 §•

Vilja man, eller qvinna, der hon enka är, eller giftoman

å mös vägnar, göra förord sig emellan före äktenskapet;

då skola de det skriftligen och med tvänne vittnen

upprätta, innan vigsel sker. Ej må förord golgas om annat

än makarnes giftorätt och inskränkning i den rätt, mannen,

såsom hustruns målsman, tillkommer öfver sådan egendom,

deri han ej eger giftorätt; ej eller må det göras till förfång

för dem, som bättre rätt till egendomen å den tid hafva,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68.

Äktenskapsförord skall öppet ingifvas till Rätten i den ort,

der makarne hafva sitt bo och hemvist, eller sätta sig neder

att bo, i staden inom åttonde dagen och på landet å

nästa Ting sedan vigsel skett, och läte Rätten det i protokollet

införas. Är vigsel å annan ort förrättad, och kan

förty den lagföljd ej ske, som nu föreskrifven är, då skall

förord, inom sagde tid, hos Rätten i vigningsorten företes,

och varde det, då makarne till boningsorten kommit, sist

inom en månad i stad, och å landet vid det Ting, som näst

efter tre månader infaller, till rätter Domstol ingifvet, med

bevis af Rätten i vigningsorten, att det der företedt varit.

Är ej med förord så förfaret, som nu sagdt är; vare det

kraftlöst. Hvar som begär, ege att hos Rätten undfå del

af äktenskapsförord.

9 Kap.

1 §•

Sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han

hennes rätte målsman, och eger söka och svara för henne:

hustrun följer ock mannens stånd och vilkor. Är genom

äktenskapsförord viss egendom från mannens målsmanskap

undantagen; då ege hustrun den förvalta. Finnes hon ej

dertill skicklig, och vill hon ej förvaltningen åt mannen anförtro

; förordne Domaren god man, som egendomen vårdar

och förvaltar.

11 Kap.

6 §•

Ej må hustrun köp sluta om fast gods, eller sälja något

af lösören i boet, der hon ej efter äktenskapsförord eger

den egendom sjelf förvalta, eller det sker med mannens

samtycke och fullmakt; eller af de lösören, som till salu

lemnade äro; eller att mannen är afvita, eller frånvarande,

eller förlöper hustrun. Sitter hon då med barnen hemma

och tarfvar föda för sig och dem, eller är hon barnlös, och

kan sig ej annorledes föda; eller tränger annan nöd; då

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68.

må hon till nödtorft sälja; dock med nästa fränders råd och

bifall, om det är fast gods, som säljes. Sker det annorledes;

hafve mannen våld det köp, som med hustrun gjordt

är, att rygga och återkalla, som i Handels-Balken sägs.

Stockholm den 8 April 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre, E.: “Om också stadgandet i 63 § Riksdags ordningen

: “När fråga, hvaröfver Utskott sig utlåtit, till afgörande förekommer, eger

Kammaren genast — — fatta sitt beslut, eller om ämnet anses fordra ytterligare

utredning, målet till Utskottet återförvisa44, kunde, i motsats till den allt hittills

följda praxis, så tydas, att Lag-Utskottet af vissa yttranden under den diskussion,

som föregick återremissen af Betänkandet N:o 38, funne sig böra antaga att,

på sätt Utskottet yttrar: “de betänkligheter Utskottet haft, bland annat, huruvida

det väckta förslaget vore egnadt att, bredvid i öfrigt bestående äktenskapsoch

boskilnadslagar, till hvilkas ändrande grundlagsenlig anledning icke förefanns,

uppfylla det åsyftade ändamålet, af Kamrarne ansetts böra vika för angelägenheten

af en lagförändring“, och Utskottet, i öfverensstämmelse med detta

antagande, ansett sig förbundet att framlägga ett förslag, så borde detta åtminstone

icke hafva varit sådant att dess oantaglighet eller bristande öfverensstämmelse

med den i öfrigt bestående lagstiftningen af flere, måhända flertalet, al

Utskottets ledamöter erkändes.

Hvad man i första rummet har rätt att vänta af detta Utskott, är väl

att det tillser, huruvida ett ifrågasatt lagförslag låter sig förenas med den gällande

lagstiftningen, eller i hvad mån dess antagande förutsätter en förändring

af denna.

I detta afseende förekommer, att såvida mannens målsmansskap i fråga

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68. 7

om hustruns enskilda egendom skall upphöra, så erfordras stadganden angående

följande ämnen:

l:o. Afkomsten af hustruns enskilda egendom.

Härom säges i 10 Kaj). 1 § Giftermåls-balken att den räknas för lösören och

ingår i det gemensamma boet, hvaröfver mannen eger råda. Om nu genom förord

bestämmes, att hustrun ensam eger råda öfver sin enskilda egendom, har hon då äfven

rätt att fritt förfoga öfver afkomsten? Skall denna icke vidare användas till det gemensamma

boets underhåll? Eller, om den det bör, i hvad mån ? Bör afseende

dervid göras endast på husets behof eller på mannens tillgångar? eller arbetsförmåga?

Man måste ihågkomma att, under nuvarande lagstiftning, all möjlighet

af tvist i detta afseende är förebyggd; men om lagstiftningen i så måtto

förändras, att makarnes egendoms förhållanden blifva fullkomligt söndrade från

hvarandra, så kan man, med kännedom af menniskonaturens svagheter, tänka

sig eu tvist emellan makarne om det belopp, hvarmed den ena eller andra bör

bidraga till boets underhåll. Lagen måste innehålla en regel i detta afseende,

ej mindre till förekommande af tvist, än, i fall den det oaktadt uppstår, för

dess afgörande.

Den af äktenskapet härflytande pligt för makarne till inbördes bistånd

synes mig således fordra att lagen stadgar det “hustru bör använda inkomsten

af sin enskilda egendom för boets gemensamma underhåll till det belopp, som

boet fordrar, och i förhållande till det bidrag mannen kan vara i stånd att

lemna.“

2:o, Hustruns rätt att afhända sig egendomen.

Då mannen fortfarande måste ansvara för hela boets ekonomi, bör han

ega rätt att fordra åtminstone kännedom om huruvida hustrun afhänder sig

egendomen. Men erfordras dertill hans samtycke? Då mannen, ehuru disponent

af boet, enligt It Kap. 1 § Giftermåls-balken icke kan “utan hustruns skriftliga''

ja och underskrift i två goda mäns närvaro afyttra hennes fasta gods“,

så borde väl åtminstone hans samtycke till det af henne verkställda afyttrandet

anses behöflig!. Detta måste ifrågakomma vid hvarje transaktion om

sådan egendom: olika föreskrifter torde erfordras för fast och lös egendom.

3:o. Hustruns behörighet att med gällande verkan ingå förbindelser =

skuldsätta sig. *

Vår nu gällande lag förnekar henne en sådan rätt, utom i vissa undantagsfall.

Om hon sjelf förvaltar sin egendom, så måste hon i afseende å denna kunna

ingå förbindelser; men huru vidt bör hennes rätt att sätta sig i skuld utsträckas?

4:o. Makarnes ansvarighet för boets gäld.

Utan förändring af nu gällande lagstadganden härom, skulle efter mitt

förmenande det med förslaget afsedda ändamål icke uppnås. Genom boets

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lag- Utskottets Utlåtande N:o 68.

skuldsättande kan nemligen mannen ställa så till att all hustruns enskilda

egendom medtages.

5:o. Bevarandet af tredje mans rätt, hvilken fordrar att det under

våra förhållanden ovanliga tillstånd emellan makar, som enligt förslaget skulle

uppkomma, offentliggjordes genom kungörelse i allmänna tidningarne, på sätt

Lag-Utskottet också, vid 1862 års riksdag tillstyrkte.

Se här några af de ämnen, i hvilka jag, efter den alltför ytliga granskning

jag haft tid att egna frågan, funnit nya stadganden i anledning af förslaget

erforderliga. Svarar man härtill att bestämmelser i alla dessa ämnen kunna

intagas i förordet, så genmäler jag: är det, särdeles med afseende å det sätt,

hvarpå skriftliga aftal i vårt land af parterna sjelfva upprättas, lagklokt att

framkalla aftal, vid hvilkas uppgörande förutsattes hos kontrahenterna insigt i

och afgörande på förhand af en mängd tvistepunkter, för hvilkas lösande, då

dd brist af stadganden i kontraktet förekomma, lagen icke har någon regel?

Långt ifrån att bestrida giltigheten af de skäl, som kunna anföras för

eu inskränkning af mannens målsmansrätt, eller ännu heldre för hustrus befriande

från de skulder, hvarmed eu slösande man belastar boet, har jag redan

för flera år tillbaka såsom ledamot af den komité, hvilken utarbetade förslaget

till den, under den 18 September 1862 utfärdade lag om boskilnad, åt detta ämne

egnat min uppmärksamhet. Jag kom dervid till full insigt af det särdeles grannlaga

och betänkliga i lagstiftarens uppgift vid bestämmandet af makars inbördes

rättigheter och förbindelser. Ehuru jag icke vill misstänkas för den mening,

att räkna makarnes egendomsförhållanden för en väsendtlighet i äktenskapet,

kan jag icke undertrycka den, af en bland våra största rättslärde uttalade

åsigt: “att dessa förhållanden icke böra af lagstiftningen upplösas, men att ju

närmare makarnes förening, äfven i detta afseende, sammanslutes, ju bättre.14

Man kan befara att i ett bo, der, till följd af äktenskapsförord, makarnes

egendomsförhållanden voro fullkomligt söndrade, och de i denna del alldeles

främmande för hvarannan, sådant kunde menligt inverka på det väsendtligt

af äktenskapet — deras ömsesidiga tillgifvenhet och förtroende. Man kan

vidare befara, att den enhet i förvaltningen, som åt densamma ger styrka och

säkerhet, samt särdeles i mindre rika hus, obestridligen flertalet i vårt land, är

nödvändig, på ett väsendtligt sätt rubbas genom delning af förvaltningen, till

följd hvaraf mannen icke kan uppträda såsom representant för huset Fall

kunna visserligen inträffa, der mannen saknar förmåga att förvalta boet; men

för dessa fall, hvilka man bör hoppas icke vara att anse såsom regel, bör

lagstiftaren genom ändamålsenliga stadganden om boskilnad trygga hustruns

framtid. 1 sådana undantagsfall, har lagstiftaren i den redan vunna erfarenheten

om mannens mindre lämplighet för förvaltningen, en anledning att på

hustrun

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68

hustrun öfverflytta större eller mindre del af densamma. Men betänkligt förekommer

det att, innan eu sådan erfarenhet kunnat vinnas, inbjuda till en sådan

anordning, hvarigenom egendomsförhållandena söndras, och, till följd af

eu sådan söndring, den misstanken hos ena maken kan uppstå, att, på dennes

bekostnad, den andra tillskansar sig en vinst, eller icke i behörig proportion

bidrager till boets gemensamma underhåll. Mannen bringas derigenom i en

ställning af granskare af hustruns förvaltning, hvilken ej alltid torde medföra

de bästa frukter. Jag har i de länder, der sådana anordningar finnas, sett

upprörande processer om dylika frågor. Med afseende å dessa med flera skäl,

som kunna anföras till stöd för den i vår lag antagna grundsats, att mannen,

till dess han befinnes dertill oskicklig, skall vara hustruns målsman, hade jag,

öfverensstämmande i detta afseende med alla dem, som deltagit i utarbetandet

af de sedan flera år tillbaka offentliggjorda förslagen till ändring i Civil-lagen,

föreställt mig att man gjorde bättre att, med bibehållande af denna grundsats,

underlätta utvägen för hustrun att vinna boskilnad, då mannen missbrukar

denna rätt, eller dertill visat sig oförmögen, än att, vid sjelfva ingåendet af äktenskapet,

tillåta en anordning, som, främmande för våra seder och föreställningssätt,

och således redan genom sin ovanlighet stötande för mannen, lätteligen

kan, till följd af hans karakter, innebära ett frö till missämja emellan makarne.

Då mannen sjelf blifvit om sin olämplighet öfvertygad, eller der han

ej godvilligt samtycker — öfverbevisad, så måste han, såsom befogad erkänna

en öfverflyttning på hustrun af förvaltningen af hennes enskilda egendom, hvaremot

denna förvaltning, henne förbehållen genom förord, och innan någon erfa

renhet om hans olämplighet dertill kunnat vinnas, måste anslå en af de ömtåligaste

strängarne i det äktenskapliga förhållandet. En särdeles klok och

med mannens lynne väl erfaren qvinna skall måhända lyckas att utan alltför

hårdt anslående al denna sträng bibehålla förvaltningen. Men eu ung oerfaren

flicka kan det icke. I de aldra flesta fall skall också hela tillställningen gagna

till intet, enär mannen nog vet att göra sina önskningar gällande; och då hustrun,

af erfarenheten upplyst, omsider inser nödvändigheten af eu förändring,

inträffar, under alla förhållanden, en brytning, som i lagspråket benämnes boskilnad.

Bättre då att dervid tredje mans rätt iakttages, och förhållandet offentliggöres,

än att allmänheten bedrages igenom eu mellan makarne träffad ovanlig,

och för de allmänna rättsbegreppen alldeles främmande uppgörelse; medelst

hvars oförmodade framläggande den som i god tro och i förlitande på en synbar

förmögenhet, inlåtit sig i affärer med mannen, plötsligt finner denne dertill

icke hafva egt rätt, och tillika sakna alla tillgångar att ersätta sina fordringsegare

den skada och förlust han vållat dem.

Den nya boskilnadslagen, som just afsåg att med iakttagande af dessa

Bill. till Ttihsd. Träl 1867. 7 Sand. 15 Halt. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68.

försigtighetsmått bevara hustruns rätt, och i denna syftning väsendtligen förändrar

den äldre lagstiftningen, har icke mer än tre år varit gällande. Det är

icke genom studium af lagarne, men hufvudsakligen genom deras tillämpning,- som allmänheten kommer till full kännedom om dem, och det är också först

nu som denna lag börjar visa sig i tillämpningen. I hvad mån densamma

är ofullständig, eller i behof af vidare utveckling, derom kan någon säker erfarenhet

ej ännu hafva vunnits; men äfven om Riksdagen i detta afseende egde den öfvertygelse,

att en ny lagstiftning i ämnet ansåges erforderlig, skulle jag för min

del vara af den mening, att Riksdagen i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t,

jemte uttalande af den åsigt att äktenskapsförord må göras jemväl om förvaltningen

af makarnes egendom, anhåller att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till dylik ändring i 8 Kap. 1 § Giftermåls-bal

ken och de öfriga stadganden som dermed ega sammanhang."

Af Herr Ribb ing: “Båda Kamrarne hafva återremitterat det afstyrkande

Utlåtande, Utskottet afgifvit angående Herr Hiertas motion (N:o 57) om ändring

i lagen angående äktenskapsförord och mannens målsmansrätt för hustrun i det

bestämdt uttalade syftemål, att Lag-Utskottet skulle utarbeta ett lagförslag i enlighet

med samma motion, och dervid hafva flere bland de talare, — i andra

Kammaren pluraliteten bland dem, på hvilkas yrkande återremissen beslöts,

yrkat några uttryckligen att samma lagförslag tillika skulle innefatta förslag

till ändring af Kap. XI § 3 Giftermåls-balken, andra, att jemte ändring i de af

motionären0 nämnda §§:ne en sådan äfven skulle af Utskottet föreslås i “öfrige

dermed sammanhängande lagrum i det syfte motionen ånger.* I sitt Utlåtande

(N-o 38) öfver samma motion bär Utskottet, bland skäl till dess afstyrkande,

äfven anfört, att motionen högst ofullständigt skulle leda till det med densamma

åsyftade ändamålet, så länge Kap. XI § 3 Giftermåls-balken qvarstode oförändrad

— under det Utskottet ansett sig sakna grundlagsenlig rätt att föreslå

densammas ändrande Också synes mig rigtigheten af Utskottets anförda anmärkning

om citerade lagrums förhållande till motionens syfte ligga för eu dag,

då, så länge hustrun till halfva beloppet skall svara för all den boets gäld, som ej

kan bevisas icke vara gjord för det helas skuld, — en bevisning, som ofta torde

vara svår, alltid är obehaglig - på tillfälliga omständigheter beror, om hon,

med hvilken genom äktenskapsförord henne tillförsäkrad enskild förmögenhet och

förkofran af denna som helst, deraf kan komma att få behålla qvar något eller

intet. Af dessa ofvan anförda skäl tillsammanlagda anser jag det hafva varit

Utskottets skyldighet att, vid den utarbetning af lagförslag, det i följd af återremissen

haft att företaga, det i densamma äfven inbegripit förslag till en sådan

af Kap. XI § 3 Giftermåls-balken i retning att skydda hustruns genom äktenskapsförord

från mannens dispositionsrätt undantagna egendom från följderna

af de skulder, han, ofta af slöseri, lättsinne eller oförstånd, kan hafva åsamkat

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:0 69.

boet. Från denna skyldighet anser jag, efter den diskussion i Kamrarne, som

vid frågans återremiss förefallit och i betraktande af ordalagen i § 53 Regeringsformen,

Utskottet icke hafva varit dispenseradt genom den omständighet,

att nyssnämnda lagrum af motionären i hans motion ej blifvit namndt, då i

allt fall en förändring af detsamma till motionens “syfte" onekligen står i

Sammanhang och förhållande af medel till ändamål."

Af Herr Rosenberg: “Då det föregående Betänkandet i detta ärende blifvit

af båda Kamrarne återremitteradt, har jag väl ansett det vara Utskottets skyldighet

att utarbeta något förslag i den rigtning motionen angifver; men då jag

anser det af Utskottet nu beslutade var alltför ofullständigt och icke kunna

på nöjaktigt sätt lösa den föreliggande frågan, så får jag deremot anmäla min

reservation."

Af Herr Balter Sven Ersson, som instämmer med Herr Rosenberg.

I¥:o m*

Zink. till Riksd. Kansli d. 24 April 1867, kl. 12 nödd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta förslag, att

ordförande i skolråd måtte utses genom val.

I öfverensstämmelse med Stadgan om folkundervisningen i Riket den

18 Juni 1842, som i 2 § 1 mom. innehåller, att för hvarje skoldistrikt skall

finnas en skolstyrelse, bestående af “kyrkoherden eller den prestman, som

hans ställe företräder, såsom ordförande och ansvarig för det protokoll, som

vid styrelsens sammanträde föres, samt några af församlingen valde, inom skoldistriktet

boende ledamöter", blef i Kongl. Förordningen om kyrkostämma samt

kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862, § 23, stadgadt, att kyrkoherden, eller

den hans embete förestår, skall “i såväl kyrkorådet som skolrådet" svara ordförande;

med det tillägg, att pastor för särskildt tillfälle kan förordna annan

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.