Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af äterremiss af Utskottets Utlåtande N:o 44, i den def som angår vackt motion om ändring af 5! § Konkurslagen.

5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1867:79, Utlåtande, i anledning af äterremiss af Utskottets Utlåtande N:o 44, i den def som angår vackt motion om ändring af 5! § Konkurslagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 79

1

N:o 79.

Ank. till Eiksd. Kansli d. 9 Maj 1867, kl. 7 e. m.

Lag- Utskotlets Utlåtande, i anledning af äterremiss af Utskottets

Utlåtande N:o 44, i den def som angår vackt motion

om ändring af 5! § Konkurslagen.

I sitt Utlåtande N:o 44 hade Lag-Utskottet, bland annat, på anförda

skäl hemställt, att Herr Åstrands motion, om en sådan ändring af 51 § i

gällande konkurslag, att försäljning af konkursmassas fasta egendom förklaras

alltid böra ske genom sysslomannen i konkursen, icke måtte bifallas. Denna

del af Utlåtandet har af begge Kamrarne blifvit till Utskottet återremitterad,

hvilket medför skyldighet för Utskottet att taga ärendet under

förnyadt öfvervägande.

Utskottet har af diskussions-protokollen från Kamrarne inhemtat, att

de skäl för återremiss, som gjort sig gällande, varit nedannämnda, hvilka

Utskottet således bör till granskning upptaga, hvart i sin ordning; viljande

Utskottet härvid förutskicka den erinran, att då, enligt ifrågavarande §, intecknad

fastighet, som tillhör konkursbo, kanjjmed inteckningshafvarnes och

de vid borgenärs sammanträde närvarandes samt gäldenärens begifvande

säljas både under hand och vid af sysslomännen föranstaltad auktion,

såvida det köpeanbud, som då göres, betäcker inteckningarnes värde,

sammanlagdt med det belopp, som med ännu bättre förmånsrätt utgå bör,

så har man i förevarande ärende endast att ^sysselsätta sig med §:ns

tillämpning å sådana högt intecknade fastigheter, å hvilka vid dylika försäljning

sförsök icke erhållits anbud, som betäcker inteckning ar ne.

Utskottet har i sitt förra Utlåtande framhållit vigten deraf, att, då

en inteckningshafvare icke behöfde bevaka sin fordran i konkursen,- derest

han nöjde sig att hålla sig till panten, fullkomlig säkerhet gåfves, att hans

Bill. till Eiksd. Prut. 1867. 7 Sami. 19 klaf t. " 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 79.

rätt vid försäljningen af panten bevarades, så att denna säkerhet ej måtte

vara ringare, än då en inteckningshafvare, äfven utom konkurs, söker utmätning

för sin fordran. Under erkännande af giltigheten af detta skäl

har man nu anfört, att uteblifne inteckuingshafvares rätt ej kunde anses

heligare än deras, som bevakat sina fordringar i en konkurs; och att

tillämpningen af ifrågavarande § visat sig för konkursmassor menlig i det

hänseende, att till följd af nödvändigheten att låta sälja fast egendom genom

Konungens Befallningshafvande, då åter försäljningen i de flesta fall

aldrig kunde ega rum på de större affärsplatserna, der penningetillgång

alltid funnes, försäljningen af större egendomar medfört det ogynnsammaste

resultatet (såsom exempel hvarpå anförts, att en uppgifven egendom sålts

för ett pris, motsvarande en alltför ringa del af dess verkliga värde); hvartill

komme olägenheten, att egendomar, som, ehuru belägna i olika län,

utgjorde ett sammanhängande helt, icke kunde tillhopa försäljas.

Utskottet, som icke är i tillfälle att bedöma, huruvida antagligt är,

att sådana större egendomar, hvilkas delar ligga i olika län, skulle betinga

högre köpeanbud, derest försäljningen skedde i ett och samma utrop, eller

om den skett i exsekutiv väg efter ansökan af inteckningshafvare; i hvilket

fall Konungens Befallningshafvande ej egt vägra sin handräckning dertill,

utan hänsyn till tiden eller sättet för försäljning af dithörande egendomar,

i hvilka sökanden ej egde inteckning, finner deremot det vara klart, att

hvad som, på sätt Utskottet nu redogjort, anförts till stöd för meningen,

att konkursmassas fastighet icke bör säljas genom Konungens Befallningshafvande,

på sin höjd skulle kunna bevisa nyttan deraf, att, när försäljning

af dylika stora egendomar som de nyssberörda skall ske, vederbörande

finge hafva valfrihet beträffande stället för försäljningen. Men i så fall

borde samma förhållande ega rum, när helst intecknad fastighet utmätes

för gäld och af exsekutor försäljes; och de nu anförda anmärkningarna

träffa således icke konkurslagen utan utsökningsförfattningarne.

Vidare har man erinrat, att kronofogdar och länsmän ej voro

säkrare eller vederhäftigare personer än de i konkurser utsedde syssloman,

hviket antogs äfven hafva varit Lagberedningens åsigt, eftersom i dess

förslag till lydelse af motsvarande § i konkurslagen icke funnes föreskrifvet,

att försäljningen skulle ske genom exsekutor, utan endast att den borde

ske »å offentlig auktion, så kungjord som om försäljning af utmätt fastighet

är stadgadt».

Det förmenta stödet af Lagberedningens åsigt bortfaller, om man

tager kännedom af den generela ''bestämmelse, Beredningen i 4 Kap. 51 §

af dess förslag till Utsökningsbalk intagit derom, att »då lagen å andra

ställen föreskrifver, att egendom å offentlig auktion säljas skall», sådan

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 79.

auktion borde verkställas »af utmätningsman eller annan, som dertill satt

är». — Länsmännens vederhäftighet åter är icke den säkerhet författningarne

i förevarande hänseende erbjuda; ty enligt dessa är icke länsman

den exsekutor, till hvilken en sakegare har att hålla sig. Men vigten

deraf, att inteckningshafvare uti en embetsmyndighets ansvarighet ega

säkerhet, det deras rätt icke varder förnärmad, framstår deraf, att, på sätt

äfven inom Andra Kammaren blifvit af Herr Björck ådagalagdt, eljest icke

allmänna kassor, hvilka, i anseende till den mängd inteckningar de belånat,

i ett stort antal afträdda fastigheter hafva fordringar och icke kunna vara

benägna att på alla de särskilda mer och mindre aflägsna orterna ställa

ombud till bevakande af deras rätt vid borgenärs-sammanträdena, skulle

kunna med lugn åse huru konkursmassorna realiseras, öfvertvgade, att

när fastighet, i hvilken de hafva inteckning, kommer att försäljas, de varda

i behörig ordning kallade; hvaremot svårligen någon skulle kunna lemna

lån mot inteckning, derest en dylik trygghet gjordes beroende af personer,

hvilka, såsom utsedde till syssloman af andra, endast äro att betrakta såsom

desses ombud, men icke hafva vare sig rätt eller pligt att, å de inteckningshafvares

vägnar, hvilka ej bevakat fordran i konkursen, vidtaga

någon åtgärd och följaktligen ej heller inför de sednare stå i ansvar;

hvadan man således just i fastighets-kreditens intresse bör lägga största

vigt på det ifrågavarande stadgandet, som innebär garanti, att försäljningarne

af fastigheterna i konkurser försiggå efter behörig kungörelse och på

sätt lag stadgar om utmätt fastighets föryttrande, äfvensom att köpeskillingarne

icke komma i händerna på borgenärernes ombud utan mottagas

af Statens tjensteman, som stå i ansvar både för redovisningen och för

medlens rätta fördelning emellan de olika förmånsrättsegarne.

De kostnader, den exsekutiva försäljningen medför, hafva äfven angifva

såsom anledning att bifalla motionen; och det har i sådant hänseende

exempelvis andragits, att en konkursmassa, som egde en fastighet af 30,000

R:drs värde, hvilket ej hörde till de ovanliga fallen, skulle fä vidkännas,

genom provisionen till exsekutor, en utgift af 450 R:dr, med hvilket icke

obetydliga belopp förvaltningskostnaden alltså ökades. Denna uppgift beror

emellertid af ett dubbelt misstag; ty för fastigheter af ett värde, ej öfverstigande

1,500 R:dr, utgör väl provisionen l| procent, så att den för en

hemmansdel om t. ex. 1,000 R:drs värde uppgår till 15 R:dr, men för

värden derutöfver minskas denna provision, så att för 30,000 R:dr utgör

densamma icke 450 utan 213 R:dr 75 öre, deruti ingår ersättning för

kostnader, hvilka, äfven om sysslomannen finge ombesörja försäljningen,

konkursmassan skulle få vidkännas; och då enligt 67 § konkurslagen både

»arfvode, som belöper för egendom, hvilken är intecknad», och »kostnaden

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 79.

för den egendoms vård och försäljning» skola af egendomens afgäld och

köpeskilling utgå; följer deraf, att ifrågavarande kostnad i de händelser,

då köpeskillingen ej betäcker inteckningsbeloppet — och dessa äro just

de vanligaste — drabbar siste inteckningshafvaren. Har nu denne bevakat

sin fordran, så ökas visserligen det belopp, hvarmed han såsom oprioriterad

fordringsegare i konkursen ingår, i ofvannämnda fall med 213 R:dr 75

öre, derför han alltså skäll hafva utdelning; men detta synes vara af alltför

ringa inflytande på massan för att förtjena något afseende.

Man tyckes jemväl hafva föreställt sig, att en hastigare realisation och

således jemväl en snarare utdelning skulle kunna ega rum i konkurser, derest

sysslomannen ovilkorligen egde verkställa försäljningen af massans fasta

egendom; men tidsvinsten måtte åtminstone blifva högst obetydlig, derest

man icke har för afsigt att tillika inskränka den i fråga om sådan egendoms

försäljning bestämda tid för kungörandet af densamma och upphäfva

skyldigheten att kalla inteckningshafvarne, hvilket är det som medför tidsutdrägt

och hvarom fördenskull ofta Konungens Befallningshafvande anlitas,

som förfogar öfver de verksammaste medel att verkställa dydika kommunikationer

samt säkrare, än enskilda personer vanligen äro i stånd, bedömer om

ett ingånget kallelsebevis är rigtigt; och Utskottet får ännu en gång erinra,

att frågan i sin tillämpning nästan endast gäller sådana fastigheter, som ej

lemna, utöfver inteckningarnes värde, något öfverskott till utdelning emellan

oprioriterade.

Slutligen har blifvit yttradt, att, då i följd af det ifrågavarande stadgandets

tvetydighet mångenstädes konkursmassas fastighet blifvit å auktion

såld af sysslomannen, angeläget vore, att genom bifall till motionen upphäfva

den osäkerhet i besittningsrätten till sådana fastigheter, som nu egde

rum, i stället att uttalandet af den mening om paragrafens rätta förstånd,

Utskottet velat göra gällande, kunde framkalla processer om återgång af

nämnda köp. Men det torde väl vara tydligt, att en ändring af berörda

§ icke kan hafva någon inverkan på redan skedda försäljningar.

Då, efter hvad Utskottet sålunda tror sig hafva ådagalagt, de mot

Utskottets förra yttrande i ämnet gjorda inkast till sin halt äro sådana,

att de icke uthärda en närmare granskning, har Utskottet för ingen del

kunnat frångå sin förut uttalade mening, att den i omförmälda motion

gjorda framställning, att försäljning af konkursmassas fasta egendom i alla

händelser måtte vara ett sysslomannens göromål, bör af Riksdagen afslås.

Men då diskussionen härom i Kamrarne lemnar bevis, att den ifrågavarande

§ i konkurslagen alltför ofta gifvit anledning till olika tolkning och blifvit

missförstådd dels i det hänseende, som nu varit föremål för undersökning,

dels ock i fråga derom, huruvida försäljning på det sätt borgenärerne finna

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 7,9.

förmånligast må, med exsekutors förbigående, ega rum, när icke allenast

borgenärerne, i den ordning som eljest för besluts fattande är föreskrifven,

utan äfven alla de inteckningshafvare, hvilkas rätt kan blifva deraf beroende,

sitt samtycke dertill lemna; så har Utskottet trött sig höra tillse,

på hvad sätt tvetydighet derutinnan må genom något förklarande tillägg,

som icke ändrade sjelfva innehållet af nämnda lagrum, kunna undanrödjas;

och det är i sådant syfte Utskottet för Riksdagen framlägger nedannäinnda

förslag.

Utskottet får alltså

med vidhållande i hufvudsaken af sin förut i målet

uttalade mening, hemställa, det måtte Riksdagen för sin

del besluta, att 51 § i konkurslagen den 18 September

1862 skall erhålla följande lydelse:

»Fast egendom må ej annorledes än å offentlig

auktion säljas, der ej alla vid sammankomsten närvarande

borgenärer, så ock gäldenären, dertill samtycka. År

sådan egendom för gäld intecknad, då må försäljning

utom offentlig auktion ej ske, der ej de inteckningshafvare,

hvilkas rätt må vara deraf beroende, bifall dertill

lemnat; sker försäljningen å auktion, varde de inteckningshafvare,

som kände äro, dertill kallade. Ej

må å sådan auktion egendomen säljas under inteckningarnes

värde, sammanlagdt med det belopp, som med

förmånsrätt framför desamma enligt lag bör ur egendomen

utgå, der ej borgenärerne i den ordning 59 och

69 stadga, så ock de inteckningshafvare, hvilkas rätt

är deraf beroende, till den försäljning bifall lemna. Kan

försäljning sålunda ej ske, ega borgenärerne hos vederbörande

myndighet äska försäljning i den ordning, som

om fäst egendom, den der utmätt blifvit, särskildt är

stadgadt.

Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å

auktion, den der blifvit lagligen kungjord, der ej alla

vid sammankomst närvarande borgenärer, så ock gäldenären,

dertill samtycka; består den af varulager, och

anses den kunna med större fördel under hand säljas;

beslute derom borgenärerne i den ordning, som i 60 §

stadgas; dock bör den, som i varorna har panträtt, der

sådan finnes, så ock Rättens ombudsman, sedan han

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.