Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af nu gällande, stadganden i Utsöhiingsoch Rättegångs-halJcarne angående verkställighet af Konungens Befallningshafvandes och Underrätts utslag.

1867-05-09 · 13 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1867:81, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af nu gällande, stadganden i Utsöhiingsoch Rättegångs-halJcarne angående verkställighet af Konungens Befallningshafvandes och Underrätts utslag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande A:o Hl,

1

N:O m.

Ank. till Rikt»d. Kansli d. 10 Maj 1867, kl. 1 e. m.,

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af nu gällande, stadganden

i Utsöhiings- och Rättegångs-halJcarne angående verkställighet

af Konungens Befallningshafvandes och Underrätts

utslag.

Uti en hos Första Kammaren väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion

(N:o 45) har Herr Carl Storkenfeldt förmält, hurusom nuvarande lagstiftning

i vissa fall lemnade personer, som icke ville eller icke kunde göra rätt för sig,

ett rikt fält för trakasserier, ej minst då deras fasta egendom skulle gå i betalning

för gäld, eller fråga vore om deras skiljande från besittning af sådan egendom.

Genom fullföljd af eu orättmätig talan i högre instans kunde nemligen eu

gäldenär uppehålla vederparten i sin rätt under flera år, oftast utan att denne

slutligen kunde få ersättning för sina förluster i och för sjelfva hufvudsaken än

mindre för rättegångskostnaden; och i vräkningsfrågor vore lagstiftningen särdeles

otillfredsställande, så att t. ex. en arrendator, som genom kroutraktsbrott förverkat

sin brukningsrätt och vore skyldig afflytta, eller eu person, som utan

tillstånd nedsatt sig och uppfört bostad på annans egor, men vägrade att afträda

egendomen eller från stället afflytta, genom fullföljd af talan emot beslut om

hans skiljande derifrån kunde under flera år hindra jordegaren att komma i besittning

af sin egendom, eller blifva den obehöriga personen qvitt; och en gäldenär,

hvars fasta egendom blifvit försåld på utmätningsauktion, som af gäldenären

öfverklagats, kunde på lika sätt hindra köparen att komma i besittning af egendomen,

oaktadt köparen genast efter auktionen måst betala köpeskillingen.

Med anledning häraf och under hänvisning till hvad nu är stadgadt i 3

Kap. 5 § och 5 Kap. 8 § Utsöknings-balken samt 26 Kap. 2 § och 30 Kap. 5 §

Rättegångs-balken, har motionären föreslagit, att Riksdagen, i ändamål att skydda

Bill. till Riksd. Prat. 1867. 7 Samt. 20 Käft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

såväl den ena som den andra parten i hans rätt, måtte för sin del besluta följande

stadgande:

“Hvem som vunnit hos Konungens Befallningshafvande eller Underrätt, skall

genast njuta verkställighet mot borgen, som af Konungens Befallningshafvande, Magistrat

eller kronofogden i orten godkännes“, med de förändringar i ofvan citerade

lagparagrafer, som af ett sådant stadgande betingades.

De lagbud, som i förevarande ämne nu gälla, äro hufvudsakligen följande:

2 Kap. 2 § Utsöknings-balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den

29 November 1823, som medgifver, att i utsökningsmål, der uteblifven förklarande

tredskovis af Konungens Befallningshafvande ålägges betalningsskyldighet, men

egen att inom viss tid i Hofrätten söka återvinning, utmätning ej dess mindre må

för sig gå och godset sättas i taka händer, med rättighet för den fordrande att

det mot full borgen lyfta;

3 Kap. 4 § samma Balk, som stadgar, att, om den, som tappat, visar att

han “å högre ort klagat öfver domvilla eller annan felaktighet11, domen ändå skall

gå till fullbordan, dock så, att den, som vunnit, ställer borgen för det han efter

domen lyfta eller tillträda får; eller ock skall det sättas i qvarstad, der förbud

emot utmätningen ej kommer.

3 Kap. 5 § samma Balk, enligt dess lydelse i Kongl. Förordningen den 18

April 1849, innehållande, att den, som vunnit hos Underrätt, ändå att deremot

vädjadt blifvit, egen njuta utmätning, med skyldighet att ställa borgen för det han

om händer får eller låta godset sättas i qvarstad ; dock att det, som så utmätt är,

ej må skingras eller utan egarens vilja föryttras, förr än saken i Hofrätten afdömd

varder;

Kongl. Förordningen den 18 December 1823, som stadgar, att, derest gäldenär,

utan allt jäf eller invändning, hos Konungens Befallningshafvande skriftligen

eller muntligen erkänt skulden, eger den sökande, ehvad förklarande!! vill anföra

besvär eller icke, att genast å Konungens Befallningshafvandes utslag erhålla

utmätningsverkställighet och det utmätta godset lyfta emot af Konungens Befallningshafvande

godkänd borgen; hvarjemte genom Kongl. Förordningen den 23 Augusti

1851 är förordnadt, att, i likhet med hvad sålunda blifvit stadgadt, utmätning

å Konungens Befallningshafvandes utslag äfven i öfriga mål, utan hinder af

deremot anförda besvär, genast må följa, med rättighet för den sökande, att det

utmätta godset emot full borgen lyfta;

5 Kap. 8 § Utsöknings-balken, som tillåter, att den, hos hvilken hus, tomt,

jord eller vattenverk utmätes, men som ej häfver annat hus eller hemvist att tillgå,

må å landet sitta i husen qvar tre månader efter det utmätning skedd är, och

i staden till nästa fardag;

26 Kap. 2 § Kättegångs-balken, sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen

den 18 April 1849, innehållande, att Underrätts dom, deremot vädjadt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o dl.

3

är. må gå i verkställighet efter tv som i 3 Kap. 5 § Utsökniugs-balken sägs, der

den soin vunnit det äskar, och valet ej derigenom onyttigt blefve.

30 Kap. 5 § sistnämnda Balk, lydande i Kong! Förordningen den 18 April

1849 sålunda:

“Den, som tappat i Hofrätt och vill Konungen deremot söka, gifve omant

ut hvad dömdt är, och sätte det hos Konungens Befallningshafvande eller i taka

händer. Är det, hvarom dömdt är, sådant, att ändringssökandet onyttigt blefve,

der dom fullgöras skulle; då gåuge den ej till fullbordan. Skola penningar efter

dom gäldas, och säger han, att han dem ej eger, ej eller silfver eller guld, styrke

det, der vederdeloman det äskar med ed hos Konungens Befallningshafvande

eller Domaren i orten, om det beqvämligare der ske kan; och hafve sedan lof,

men ej förr, att gifva andra lösören dertill upp, med laga värde derå. Finnas ej

de; gifve då upp gods och jord å landet, eller hus och tomt i staden, med Rättens

bevis om de för annan gäld häfta eller ej. Är tvifvelsmål, om den egendom

svarar emot det, som dömdt är, och kan den ej mätas, innan tid är inne, att

han saken hos Konungen fullfölja bör; sätte borgen till dess värdering derå ske

kan. Gitter han ej någotdera, som nu sagdt är: sätte för hvad dömdt är full

borgen. Kan han ej eller det, ställe då borgen för sig sjelf, eller träde i fängelse

till sakens slut. År i ett utslag öfver flera särskilda mål dömdt, och häfver

den, som ändring sökt, det i ett eller flere fullgjort, gälle ändringssökandet

deri, och hafva i de andra ingen talan. Huru det lyftas må, som utgifvet är,

sägs i 3 Kap. 5 § Utsöknings-balken. Häfver den, som gifvit gods, hus eller gård

upp, till doms fullbordan, ej annat hemvist att tillgå, då förhålles dermed, som i

5 Kap. 8 § samma Balk stadgadt är. Vill deri, som vunnit, ej lyfta det, som utgifvet

är, eller kan han ej borgen sätta; kungöre det straxt Konungens Befallningshafvande

eller Domaren; och vederdeloman tage det åter och sätte han borgen

i stället. Om pröfning af borgen sägs i 26 Kap 8 §; ege ock Konungen att

borgen godkänna, när så omtränger.“

18 § i sistberörda Kap., som stadgar, att, äfven vid fullföljd åt talan enligt

detta lagrum, hvad dömdt är skall fullgöras.

Varande derjemte i 6 § af samma Kap. föreskritvet, att den som ej eger

i löst och fast gods, som för gäld ej häftar, femhundrade daler, att dermed fullgöra

hvad enligt i Kapitlets 1 och 3 §§ sägs, och af sådan anledning må fullfölja

saken hos Konungen utan penningar, skall ställa borgen för det som dömdt är, så

ock för kostnad och skada, eller om han det ej förmår sätta borgen för sig sjelf

eller träda i fängelse till sakens slut; hvarförutan Konungens Befallningshafvande

eger, dels enligt 1 Kap. 4 § Utsöknings-balken, att då någon griper Konungens

Befallningshafvande i embetet och sjelf pantar sig något till, genast låta skilja

honom vid det han tillgripit, dels ock enligt 8 Kap. 1, 6, 10 och 11 §§ samma

Balk och Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, förordna om qvarstad å gäldenär

gods och sätta ränta eller hyra i qvarstad samt fast och löst gods under för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottet» Utlåtande N:o 81,

bud att skingras, äfvensom att förbjuda gäldenär att resa ur stad eller från den

ort der han vistas, innan han å borgenärs lagsökning svarat eller rätt för sig

gjort, vid påföljd, att, om lian ändock reser bort, varda återhemtad och, om borgenär

det äskar, bysatt; och är tillika genom Kong!. Förordningen den 19 Maj

1756 stadgadt, att för klara och ostridiga förskrifningar, ställda till innehafvare:!

eller ■ ock till viss man eller ordres, skall innehafvare!! vid förfallodagen genast

utan uppskof njuta bysättning och säkerhet å gäldenären intill dess borgenären

blifvit fulleligen förnöjd.

Utskottet tillåter sig i sammanhang härmed anföra hvad Lagberedningens

afgifna förslag till Utsöknings- och Rättegångs-balkarne uti ifrågavarande afseenden

innehålla: I 10 Kap. Utsöknings-balken, “om verkställighet af utslag i ut
sökningsmål

bestämmes, att Konungens Befallningshafvandes utslag eller beslut,

ändå att de ej vunnit laga kraft, må verkställas eller göras gällande i följande

fal!: då qvarstad å gäldenärs egendom blifvit beviljad; då fråga om bättre rätt till

utmätt egendom blifvit pröfvad efter tv i 4 Kap. 42 § af samma Balk sägs; då

bysättning för löpande skuldebref blifvit ålagd: då betalningsskyldighet blifvit gäldenär

ålagd för skuld, den han hos Konungens Befallningshafvande skriftligen eller

muntligen erkänt; då beslutet innefattar rättelse af ingrepp i Konungens Befallningshafvandes

embete, eller förbud emot förskingring eller utgifvande af gods.

som gäldenär tillhörer, eller emot hans afresa från ort, der han vistas, eller det

angår parts hörande, inställelse eller hemtning; samt vidare att Konungens Befallningshäfvandes

utslag, som är af Öfverrätt gilladt, skall gå i verkställighet, ändå

att målet dragés under Högsta Domstolen, och att Öfverrätts utslag, änskönt det

icke sammanstämmer med Konungens Befallningshafvandes beslut, må verkställas i

ofvan uppräknade mål och fall; dock älåge den, som sökte verkställighet å utslag,

på grund hvaraf utmätning eller lyftning af gods skulle ske, innan utslaget vunnit

laga kraft, att ställa borgen för den återbäring, så ock för det skadestånd, hvartill

han kunde kännas skyldig, om utslaget ändrades; hvarjemte förslaget innehåller

särskilda bestämmelser om skyldighet att ställa borgen vid verkställighet af beslut

äfven i vissa andra fall; och skulle uti utslag, som finge verkställas, innan det

vunnit laga kraft, föreskrift meddelas om verkställigheten, så Ock om borgen, när

den- ställas borde. Enligt förslaget till Rättegångs-halkens 33 Kap. skulle hvad

Underrätt dömt i konkurssak, i tvist om hyresmans flyttning i eller ur hus, eller om

tjenstehjons rättighet eller skyldighet att i eller ur tjenst flytta, så ock då någon

blifvit berättigad att af annan njuta försörjning gå i verkställighet, ändå att

emot domen vädjades, likasom der Underrätt dömt till omedelbar bysättning

för löpande förbindelser eller till betalning fastställt fordran, som utan jäf

inför Rätten erkänd varit, eller stadfäst förlikning, som blifvit inför Rätten

sluten och erkänd; och finge likaledes, då uteblifven svarande, som fått Underrätts

dom emot sig och sedan, efter föreskriften i 16 Kap. 14 § samma

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

5

Balk, stämde saken in, men ej förmådde den omförmälda bevisning fullgöra,

domen sättas i verkställighet, ändå att lian vädjade mot det beslut, hvarigenom

bevisningen blifvit ogillad. Dä någon blifvit förpligtad till afträde af fast egendom

i annat fall, än här ofvan är nämndt, eller att göra förändring eller förbättring å

hus, vattenverk eller dylikt, och uppehåll deri pröfvades vålla märklig skada, egde

ock Underrätt förordna att domen genast fick verkställas. Då Underrätts dom blifvit

af Öfverrätt gillad, skulle den, som vunnit, ega rätt, att derå erhålla verkställighet,

ändå att saken under Högsta Domstolen vädjades, dock ej i mera än

det hvari de sammanstämde; och hvad som stadgades rörande verkställighet af Underrätts

Dom skulle ock i nyss uppräknade fall vara för Öfverrätt gällande, ändå

att dess dom ej med Underrättens sammanstämde. I vissa fall kunde likaledes skadestånd,

som af särskild nämnd blifvit utsatt, uttagas och skiljesmäns dom verkställas,

oaktadt klander eller talan deremot anställdes; dock innehåller förslaget tillika

det stadgande att om det, hvarom dömdt blifvit, är sådant, att klagan blefve onyttig,

om domen ginge i verkställighet, den ej finge verkställas; hvarjemte den, som

sökte verkställighet af dom, hvilken icke vunnit laga kraft, äfvensom, i vissa fall,

å beslut om qvarstad och förbud mot egendoms skingring, skulle ställa borgen,

såsom i fråga om verkställighet af Utslag i utsökningsmål; och borde, då, i något

af förberörda fall, dom fick verkställas, ändå att den ej vunnit laga kraft, Rätten

sätta det i domen ut.

Vid jemförelse af dessa förslag med hvad för närvarande är uti ifrågavarande

ämnen stadgadt, förekomma skiljaktigheter hufvudsakligast derutinnan: att

då såväl Konungens Befällningshafvandes som Underrätts utslag i utsökningsmål,

enligt nu gällande lagbestämmelser, ändå att de ej vunnit laga kraft, utan undantag

må i så måtto verkställas, att utmätning får ske och det utmätta af den fordrande

lyftas, så är enligt lagförslaget rättigheten i detta afseende inskränkt till

det fall att krafvet utan invändning erkännes; dock att i sådan händelse verkställigheten

icke torde stadna allenast vid utmätning och lyftning, utan försäljning af

det utmätta kunna ske: att, enligt lagförslaget, Konungens Befallningshafvandes

Utslag i utsökningsmål, som blifvit af Öfverrätt gilladt, oaktadt målet dragés under

Högsta Domstolens pröfning, utan någon inskränkning kunde gå i verkställighet,

då det deremot kan vara tvifvelaktigt, om en sådan verkställighet för närvarande

må ega rum, synnerligast i det fall, att gäldenären, vid bristande tillgång

af penningar, guld eller silfver, till doms fullgörande uppgifvit annan . lös egendom

eller fastighet, enär stadgandet i 30 Kap. 5 § Rättegångs-balken, att den, som

tappat i Hofrätt och vill Konungen deremot söka, skall omant gifva ut och hos

Konungens Befallningshafvande eller i taka händer nedsätta hvad dömdt är, icke

torde vara tillämpligt eller ens är verkställbar! i afseende på fast egendom: att

lagförslaget tillåter verkställighet af Underrätts beslut i tvist om hyresmans flyttning

i eller ur hus och jemväl medgifver, att, då någon blifvit förpligtad till af
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

träde af fast egendom i annat fall eller att göra förändring eller förbättring åhus

vattenverk eller dylikt, Rätten må förordna att domen genast får gå i verkställighet;

deremot sådan verkställighet af Underrätts beslut, som blifvit motvädjadt, efter

nu gällande lag, hvarken i ena eller andra fallet lärer kunna ega rum: att vidare,

efter lagförslaget, Under- och Öfverrätts beslut, utan hinder af vad deremot,

kunde gå till verkställighet uti allt, hvari de sammanstämde, såvida ändringssökandet

derigenom ej blefve onyttigt, då efter nu gällande lag i detta afseende förekomma

samma betänkligheter, som i fråga om Konungens Befallningshafvande^ och

Hofrätts sammanstämmande beslut här ofvan blifvit angifua, men hvilka vid tilllämpningen

af de utaf Lagberedningen föreslagna stadganden så mycket mindre kunna

uppstå, som deri icke finnes något, motsvarande föreskrifterna om doms fullgörande

såsom vilkor för rättigheten till fullföljd af talan emot Hofrätts beslut, utan.

allt sådant blifvit ur förslaget uteslutet. Blott i ett fall, eller i fråga om verkställighet

af Öfverrätts dom eller utslag uti de delar, hvari det icke med Underrätternas

eller Konungens Befallningshafvandes sammanstämmer, blefve verkställigheten

enligt lagförslaget i så måtto mera inskränkt, att när Hofrättens beslut

öfverklagades, sådan verkställighet endast finge ega rum i vissa uppräknade fall,

eller de samma, i hvilka Underrätts eller Konungens Befallningshafvandes beslut

ginge i verkställighet; men efter nu gällande lag, den, som tappat i Hofrätten

och vill talan deremot fullfölja, är pligtig, att, äfven om beslutet icke sammanstämmer

med Underrättens eller Konungens Befallningshafvandes, likväl gifva ut

hvad dömdt är, så vida ändringssökandet ej derigenom varder onyttigt. Derjemte

är det en vigtig och högst lämplig föreskrift i lagförslaget, att i de fall, då dom

må verkställas förr än den vunnit laga kraft, sådant skulle i domen utsättas.

Sedan Utskottet sålunda redogjort för såväl lagens nuvarande stadganden,

som ock de bestämmelser, hvilka af Lagberedningen blifvit föreslagna rörande det

ifrågavarande ämnet, har Utskottet att taga i öfvervägande det förslag, som af motionären

blifvit framstäldt, och hvilket synes åsyfta eu sådan ändring af lagen, att Konungens

Befallningshafvandes och Underrätts beslut, utan inskränkning eller undantag,

skulle gå till verkställighet, allenast med skyldighet för den, som vunnit, att

ställa borgen. Utskottet tiar visserligen härvid, å ena sidan, icke förbisett de olägenheter

och den verkliga förlust, som, på sätt motionären anmärkt, i många fall

och särdeles i de af motionären särskildt uppgiga, kunna uppkomma, då en part

genom obefogad fullföljd af talan emot Konungens Befallningshafvandes eller Underrätts

beslut kan hindra verkställigheten deraf; men Utskottet finner, å den andra,

äfven betänkligt, att rättigheten till erhållande af verkställighet å sådant beslut

för närvarande utsträckes längre, än som redan är medgifvet, än mera att

den skulle tillåtas utan någon som helst inskränkning eller begränsning. Jemväl

efter Lagberedningens här ofvan omförmälda förslag skulle en dylik verkställighet

endast kunna ega rum i särskilda uti lagen bestämda fall, samt i vissa delar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

till och med mera inskränkt än efter nu gällande lag; och ehuru efter Utskottets

omdöme antagandet af nämnda förslag för öfrigt skulle mycket bidraga till undanrödjande

af de olägenheter, som förnämligast blifvit öfverklagade, finner Utskottet

likväl att, för införande af en dermed öfverensstämmande lagstiftning i ämnet,

äfven om den nu vore i alla delar lämplig, erfordrades en så fullständig omarbetning

af stadgandena i Utsöknings- och Rättegångs-balkarne, att uppgörandet,

och framläggandet af ett så omfattande förslag icke kunde af Utskottet under

detta riksmöte medhinnas, aldra minst så tidigt, att jemväl Riksdagen hunne att.

detsamma granska och pröfva. Deremot synas de uppgifna olägenheterna i betydlig

män kunna afhjelpas, derest rättigheten till verkställighet å Hofrätts dom eller

utslag erhåller ytterligare utsträckning eller åtminstone bestämmes så, att den icke

vidare förhindras, just till följd af sådana nu gällande bestämmelser, som äro

gifna i ändamål, att betrygga dens rätt, som i saken vunnit, men ofta verka till

motsatsen och hvilka bestämmelser återfinnas i 30 Kap 5 § Rättegångs-balken.

Genom berörda lagrum, sådant det lyder i Kong). Förordningen den 18 April 1849,

är den grundsats redan antagen och godkänd, att Hofrätts dom eller utslag, ehvad

det med Underrätts eller Konungens Befallningshafvandes derigenom pröfvade beslut

sammanstämmer eller icke, skall, ändå att saken varder dragen under Konungens

skärskådande, fullgöras genom utgifvande af hvad döm dt är, utom i det fall

att det, hvarom dömdt blifvit, är sådant, att ändringssökandet derigenom varder

onyttigt. Att utbyta denna föreskrift om doms fullgörande emot ett stadgande,

att domen finge gå till verkställighet och att Hofrätten vid sakens pröfning bestämde

och i domen utsatte, huru i sådant afseende borde förhållas, i stället för

att ett likartadt förordnande nu meddelas i utslaget på den tappande partens missnöjesanmälan,

synes hvarken vara äfventyrligt eller innefatta någon alltför genomgripande

förändring af nu gällande lagstiftning. Genom ett sådant stadgande blefve

förstberörda föreskrift jemväl alldeles obehöflig och kunde, jemte allt hvad dermed

eger sammanhang, helt och hållet upphäfvas, desto heldre som den derjemte i de

flesta fall är icke allenast onyttig utan rent af skadlig. I detta afseende tillåter

sig Utskottet att här återgifva de motiver, som den äldre Lagkomitéen anfört till

grund för sitt beslut, att uti lagförslaget icke intaga dylika bestämmelser. Lagkomitéen

yttrar härom följande:

“1734 års lag tillåter i vissa fall, att dom må sättas i verkställighet, ehuru

den icke vunnit laga kraft, och bjuder tillika, att den, som söker ändring i högre

Rätt, skall i dessa fäll visa, det han fullgjort domen, innan han anses berättigad

att sin talan fullfölja. Vid jemförelse af 3 Kap. Utsöknings-balken med 26 Kap.

Rättegångs-balken, finner man, att verkställigheten kan vinnas hos Konungens

Befallningshafvande, men att frågan, huruvida domen rätteligen blifvit fullgjord,

kommer under pröfning, då den, som tappat, inställer sig till sakens fullföljd i

högre Rätt. Af denna fråga uppvexer ofta en formlig tvist, långvarig och inveck
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

lad, allt efter som de skiljaktiga föreskrifter, lagen meddelar om sättet att fullgöra

dom, kunna till olika begrepp och tydningar föranleda. En slik fråga måste

utföras och afdömas, stundom i andra instansen, innan man ens börjar ordentlig

skriftvexling i hufvudsaken. När ändtligen sjelfva frågan om fullgörandet eller,

som det heter, om iakttagna prestanda, hunnit till slut, förekomna merendels nya

stridigheter om lyftning af hvad efter domen hlifvit taget i mät, uppgifvet eller

nedsatt. Dessa stridigheter vara ej sällan lika länge, som den förra frågan, och

efter det man sent omsider blifvit berättigad att lyfta, kan det, ifall nedsättning

skett hos enskild person eller som det kallas, i taka händer, slutligen inträffa,

att man råkar i process med depositarien om utbekommande af det nedsatta. Erfarenheten

har således ådagalagt, att stadgandet om doms fullgörande verkar snarare

emot, än för det ändamål, som dermed synbarligen varit åsyftadt, nemligen

att den vinnande skall, utan uppehåll, komma i åtnjutande af sin rätt, och den

tappande sättas i den belägenhet, att han ej drager fördel af sakens oskäliga

fullföljande.

Detta ändamål har komitéen ansett deremot med mera säkerhet kunna

ernås dymedelst, att domen helt enkelt går i verkställighet lika oinskränkt och

på enahanda sätt som om den hade vunnit laga kraft, men med vilkor i allmänhet,

att den, som yrkar ett sådant verkställande, skall sätta vederhäftig borgen

för det skadestånd eller den återbäring, hvartill han kan kännas skyldig, i fall

domen sedermera upphäfves. Härigenom synes båda sidors rätt vara tillbörligen

iakttagen. Det beror af den vinnande att göra sina lagliga anspråk gällande, om

han så finner för godt; men verkställighetsfrågan vållar intet uppehåll i utförandet

af motpartens talan. Bisak och hufvudsak blandas ej tillsamman: den förra

kan följaktligen ej intrassla den sednare i onödiga vidlyftigheter. .Utan krångel

kommer den, som vunnit, i besittning af hvad han fått sig tilldömdt. Den tappande

eger, sedan fullständig verkställighet af domen honom öfvergått, ingen annan rimlig

bevekelsegrund för sakens vidare fullföljd, än öfvertygelsen, att han verkligen

har rätt; och skulle denna hans öfvertygelse af utgången bekräftas, så är han,

genom den ställda borgen, försäkrad om ersättning för hvad han emellertid lidit."

Utskottet får blott tillägga, att nu gällande stadgande!! om verkställighet

af Hofrätts dom och om doms fullgörande äfven i flera andra afseenden äro till

skada för den vinnande parten och i många fall jemväl för motparten, samt derjemte

ganska tvetydiga och hvarandra motsägande. Af 3 Kap. 5 § Utsökningsbalken,

sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 18 April 1849, borde

väl den slutsats kunna dragas, att egendom, ehvad det är fast eller lös, som till

verkställighet af Underrätts beslut blifvit utmätt, må försäljas sedan. Hofrätten i

saken dömt och beslutet gillat; men om den tappande innan en sådan försäljning

hunnit ske, till doms fullgörande, hos Hofrätten företer bevis, att han i taka

bänder

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

9

händer nedsatt hvad dömdt är, lärer försäljning af det utmätta icke kunna ega

rum, utan utmätningen förfalla och fördringsegaren kan således, i stället för den

säkerhet han förut egt i den utmätta egendomen, få en värdelös fordran af den,

hos hvilken nedsättningen skall blifvit gjord, men som, när lyftning ifrågakommer,

möjligen saknar tillgång att gälda ett belopp, hvilket tilläfventyrs aldrig i verkligheten

blifvit af gäldenären utgifvet eller nedsatt; äfvensom det kan vara tvifvelaktigt,

huruvida fördringsegaren eger att hålla sig till gäldenären för hvad hos depositarien

kan brista; — åtminstone kan frågan derom blifva föremål för ny tvist.

Och i allmänhet lärer det äfven vara antaget, att fast egendom, som, till verkställighet

af Underrätts, af Hofrätten sedermera gilladt utslag, blifvit utmätt eller

till fullgörande af Hofrättens dom, uppgifven, icke må säljas förr än beslutet i

hufvudsaken vunnit laga kraft.

Det förmenande, att stadgandet om nedsättning till doms fullgörande skulle,

åtminstone i det fall, då det nedsatta, på sätt med föreskriften åsyftas, verkligen

är att lyfta, vara fördelaktigt för den vinnande, derföre att han med större skyndsamhet

utbekomme sin rätt, än om utmätning först skulle sökas, synes så mycket

mindre grundadt, som den ändringssökande har tid med prsestandas fullgörande intill

inställelsedagen hos Kongl. Maj:t eller i mål från Svea Hofrätt två månader

och i mål från de öfriga Hofrätterna tre månader efter det Hofrättens dom föll;

hvarjemte icke så ringa tid och omgång fordras för depositionsbevisets utbekommande;

och det är sannolikt, att den tappande, som äfventyrade att genast hemsökas

med utmätning, skulle låta sig angeläget vara, att ännu tidigare göra rätt

för sig. Men stadgandena om doms fullgörande, med alla dit hörande föreskrifter

om edgång, egendoms värdering m. m., innefatta äfven en orättvisa emot den

fattige eller mindre bemedlade, som derigenom åbringas kostnader, från hvilka den

rike är befriad — att icke nämna den föråldrade föreskriften om skyldighet att träda

i häkte — och utgöra derjemte en snara för den i rättegångar oerfarne, som

lätteligen genom missförstånd och deraf härflytande försummelse af hvad honom

rätteligen åligger iakttaga, kan gå förlustig rättigheten att få sin talan pröfvad.

Dessa förhållanden äro i och för sig af beskaffenhet att påkalla rättelse,

och behöfligheten af föreskrifterna om doms fullgörande förfaller alldeles, derest,

på sätt redan är yttradt, Hofrättens dom helt enkelt går i verkställighet, ändå

att saken blifvit dragen'' under Konungens pröfning, så vida ändringssökandet ej

derigenom göres onyttigt. I sådant afseende vore visserligen bäst, om alla de

särskilda fall, då så må ske, kunde i lagen utsättas; men detta är icke verkställbar^

och någon annan utväg förefinnes icke, än att behålla den redan godkända

grundsatsen, att Hofrättens dom skall gå till verkställighet, men att de fall, då sådant

icke får ske, blifva undantag från den allmänna regeln, hvilka undantag Hofrätten

i och med pröfningen af hufvudsaken bör bestämma och i domen fastställa.

liih. till Riksd■ Prut. 1867. 7 Sand. 20 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag Utskottets Utlåtande N:o 81.

Antagas bör ock, å ena sidan, att dessa undantag icke utsträckas vidare än behöfligt

är, så att, då den skada, som den i Hofrätten tappande genom verkställigheten

möjligen tillskyndas, är af beskaffenhet att kunna ersättas, i fall domen

sedermera ändras och den vinnande för godtgörelsen ställer full säkerhet, denne

icke må obehörigen uppehållas i sin rätt, och att, å andra sidan, verkställigheten

förbjudes när saken är sådan, att skadan icke kan uppskattas samt motpartens

billiga anspråk, att äfven hans rätt må skyddas, blifver tillgodosedt.

På grund af hvad anfördt blifvit, får Utskottet hemställa,

att Riksdagen må för sin del besluta en författning, hvarigenom,

med upphäfvande af 30 Kap. 5 § Rättegångs-balken, sådant

detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 18 April

1849, äfvensom af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla,

angående skyldighet för part, som vill fullfölja talan emot

Hofrätts beslut, att fullgöra hvad dömd! är, förordnas som

följer:

“Hofrättens dom eller utslag i tvistemål eller utsökningsmål

gånge till verkställighet, ändå att saken under Konungens

pröfning dragés, der den, som vunnit, ställer borgen för den

återbäring, så ock det skadestånd, hvartill han kan kännas

skyldig, om domen eller utslaget ändras. Är det, hvarom

dömdt blifvit, sådant, att ändringssökandet onyttigt blefve, om

dom eller utslag i verkställighet ginge, då må sådan verkställighet

ej ega rum förr, än domen eller utslaget vunnit laga

kraft, och sätte Hofrätten det i domen eller utslaget ut“.

Stockholm den 9 Maj 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

11

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: Instämmande med Herr v. Gegerfelt anser jag Utskottet

icke hafva utarbetat det af motionären framställda förslag, som, framkalladt af ett

rent praktiskt behof, af hvarje affärsman eller exsekutor måste erkännas vara af

stor praktisk vigt; men deremot framställt ett helt annat, hvarpå motionären aldrig

tänkt, och hvars ändamålsenlighet torde vara mycket tvifvel underkastad. Motionen

afser, på sätt rubriken till Utskottets betänkande också utvisar, verkställighet

af Konungens JB ef ältning shafvandes och Underrätts heslut, och detta företrädesvis

i de fall, der prompt exsekution framför allt tarfvas, såsom vid flyttning i och ur

hus, då två hyresman stå vid porten och tvista om hvilkendera med sina saker

skall tillbringa natten under bar himmel, eller då en tredskande innehafvare af

jord eller lägenhet vägrar att lemna rum för efterträdaren, som redan är der:

med ett ord, fall, då verkställande magten måste komma emellan för att förekomnaa

sakens afgörande genom våld. Enligt en, efter min uppfattning, origtig, men icke

så alldeles ovanlig tolkning af dels de i sednare tider utkomna författningar om

verkställighet af Underrätts domar och Konungens Befallningshafvandes utslag, dels

stadgandet i 26 Kap. 2 § Rättegångs-balken, att “Underrätts dom går i verkställighet, der

vadet ej derigenom onyttigt blefven hafva dessa författningar om verkställighet af

några lagtolkare ej tillämpats på de af motionären och, efter honom af mig, här

ofvan omförmälda fall, och det var en rättelse häruti motionären önskade.

Härtill har Utskottet ej lyssnat, men deremot, med upphäfvande! af stadgandet

i 30 Kap. 5 § Rättegångs-balken, att den som tappat i Hofrätt skall

sjelf fullgöra dom, såsom vilkor för att få gå till Kungs, endast tillåtit verkställighet

af Hofrätts utslag. En sådan verkställighet finnes redan ovilkorligen

stadgad i 3 Kap. 5 § Utsöknings-balken; således vida bättre än Utskottet föreslagit.

Hvartill gagnar det väl de två hyresman, som den 1 Oktober stå vid

dörren till en och samma våning, eller dem som den 14 Mars tvista om hvar

de skola sätta in sina kreatur eller hvilkendera skall beså jorden, att få veta

att, sedan först Konungens Befallningshafvande och derefter Hofrätten dömt i

saken, d. v. s. efter minst 3, men sannolikt 6 månader, möjligen ett år, Hofrätten

tilläfventyrs bestämmer att dess utslag skall gå i verkställighet, tilläfventyrs

också icke, så vida den vidhåller tolkningen af orden “der vadet onyttigt

blefve“? och till en annan tolkning af dessa ord, som Utskottet i sitt förslag

bibehållit, har Utskottet icke ens sökt gifva något det ringaste bidrag eller ens

antydan. Hvarken motionären eller allmänheten kan åtnöjas med en sådan lag;

allmänheten behöfver genast handräckning; och jag är mera benägen att åt Ko
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

nungens Befallningshafvande eller exsekutor, som har för ögonen behofvet att genast

skrida till verket, och deraf manas till raskhet, öfverlemna tolkningen af dessa

kinkiga ord, än åt en betänksam, af formela skrupler öfverväldigad, och för det

praktiska af saken främmande Hofrätt, som i allt fall icke får frågan till afgörande

förr än efter derå månaders förlopp, då den i sjelfva verket redan är praktiskt

afgjord sålunda, att den ena sitter der och den andra arrangerat sig på

annat sätt.

Jag vill ej bestrida att 30 Kap. 5 § Rättegångs-balken kunde behöfva någon

förbättring, men äfven med dess brister anser jag detta stadgande vara att föredraga

framför Utskottets vida bristfälligare förslag, som, då till. stöd för detsamma åbe.

ropas Lagberedningens förslag, är så vida skiljdt från detta, att man icke deraf

igenkänner ens stommen, enär alla de bestämmelser, genom hvilka Lagberedningen

dels i förslagen till Utsöknings- dels till Rättegångs-balkar reglerat verkställighet

för särskilda fall, bland annat de af motionären framhållna, här saknas.

af Herr von Gegerfelt: Enligt nu gällande lag eger den, som vunnit hos Konungens

Befallningshafvande och Underrätt, att njuta utmätning och mot borgen omhänderfå

det utmätta, som dock ej får skingras eller föryttras förr än Hofrätt i saken dömt.

År det nu penningar, som tagits i mät, så är naturligtvis omförmälda förbud ej

tillämpligt och den vinnande njuter följaktligen fullständig verkställighet å beslutet.

År det åter annan lösegendom, så torde det vara betänkligt att borttaga den stadgade

inskränkningen i afseende på försäljnings- och skingringsrätten. Det måste

nemligen tagas i betraktande, att handläggningen af målen i första instansen vanligtvis

är anförtrodd åt en enda person och måste ske med den skyndsamhet, som

ej alltid kan förenas med nödig säkerhet, att parterne. vare sig af försummelse

eller oförmåga, ej alltid der med erforderlig fullständighet utföra sin talan, samt

att den tappande, som får ändring i Hofrätt, icke kan anses tillfredsställd, om

han i stället för sin utmätta egendom, för densamma får ersättning, hvars belopp

dessutom ej alltid kan rättvisligen beräknas.

I fråga om verkställighet af Konungens Befallningshafvandes och Underrätts

beslut angående fast egendom, saknar deremot lagen erforderliga bestämmelser,

och i praxis har den mening allmänneligen gjort sig gällande, att sådant beslut

icke kan gå i verkställighet förr, än det vunnit laga kraft. Härigenom uppkommer

dock ofta väsendtliga och rättvisligen öfverklagade olägenheter, hvilka blefve

undanröjda, om de grundsatser, som gälla angående utmätning af lösegendom, blefve

tillämpade jemväl uti förevarande hänseende. Den, som blifvit dömd afträda

fast egendom eller upplåta nyttjanderätt till densamma, kan nu genom uppenbar

tredska uppehålla den vinnande, till dess målet genomgått alla instanserna, och

denne sednare betagas all ersättning för den honom derigenom tillskyndade förlust,

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

om deri tappande saknar tillgång att den återgälda, då deremot den tappandes

rätt synes, för den händelse att beslutet ändras, vara nöjaktigt betryggad genom

säkerheten att återfå sin egendom jemte godtgörelse för den förlust, han lidit derigenom

att han under tiden varit i mistning af densamma, hvarföre ändringssökandet

i detta fall icke skäligen kan anses blifva genom verkställigheten onyttigt.

Det torde dessutom böra anmärkas, att den vinnande alltid eger större presumtion

för sig att hafva rätt än den tappande.

Till följd häraf hemställer jag att Riksdagen måtte för sin de! besluta en

så lydande förordning:

Konungens Befallningshafvandes och Underrätts beslut, hvarigenom

innehafvare af fast egendom ålagts att sådan egendom afträda eller nyttjanderätt

dertill upplåta, skall gå i verkställighet, ändå att det ej vunnit

laga kraft, så vida den vinnande ställer full borgen för den skada,

som, i händelse beslutet varder ändradt, den tappande genom verkställigheten

tillskyndas.

Motionen gifver icke direkt anledning att föreslå förändring i gällande föreskrifter

om verkställighet af Hofrätt® dom, och anledning torde ej förefinnas, att

nöjaktigt resultat i detta hänseende kan vid denna riksdag genomföras; men för

den händelse jemväl denna fråga skall upptagas, hemställer jag:

att hvad lagen stadgar om skyldighet för den, som tappat i Hofrätt, att

såsom vilkor för talans fullföljd fullgöra dom, måtte upphäfvas; och

att enahanda föreskrifter, som i tviste- och utsökningsmål gälla om verkställighet

af Konungens Befallningshafvandes och Underrätts beslut, jemväl

må tillämpas på Hofrätts dom och utslag, utom i det fall att derigenom

Konungens Befallningshafvandes eller Underrätts beslut blifvit

gilladt, i hvilket fall utmätt lösegendom må kunna försäljas.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.