Sök i Ratio Lex

Sär.sk. Utsks. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

1867-04-09 · 39 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SärU 1867:2, Sär.sk. Utsks. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sär.itc. Utshs. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

1

\

N:o 2.

Ank. till Riksd. Kansli d. 9 April 1867, kl. 2 é. in.

Utlåtande, med anledning af vadda motioner rörande landtför sv arets

ombildning och dertill hörande frågor m. m.

Kongl. Maj:t har i sitt nådiga yttrande till Statsråds-protokollet den 11 sistlidne

December såsom ett hufyudsaldigt skäl, hvarföre han ej vid denna första riksdag

efter den nya representations-ordningen ämnade framlägga fullständigt förslag till

försvarsverkets ordnande, framhållit nödvändigheten deraf, “att i en så vigtig fråga

ej missförstånd, ej ens olika tankar om sättet får finnas mellan Konung och folk44,

och ansett “enstämmighet i åsigter så nödvändig, att, för att underlätta dess beredande,

han underkastat sig ett års uppskof44 samt inskränkt sig att allenast begära

anslag till den för hvarje organisation behöfliga materielen.

Det tillkommer således Utskottet ej allenast att behandla de inom Representationen

afgifna förslag till landtförsvarets ordnande, utan äfven, hvad som gör

dess uppdrag än mera grannlaga och ansvarsfullt, att för Riksdagen föreslå och formulera

de åsigter i afseende på försvarsverkets ordnande, som skola utgöra svaret

på Kongl. Maj:ts om det lyckligaste förtroende mellan Statsmagterna vittnande framställning.

Lägges härtill, att detta skall ske i en tid, då ej mindre frågan om krigshärars

ändamålsenliga sammansättning i allmänhet befinner sig i ett öfvergångstillstånd,

utan ock meningarne, särskildt hvad vårt land vidkommer, äro ytterst

skiljaktiga i afseende på den för oss lämpligaste arméorganisationen, så falla de

stora svårigheter lätt i ögonen, hvilka mött Utskottet under lösningen af de uppgifter,

det haft sig förelagdt.

Alla äro visserligen ense derom, att fäderneslandets framtida säkerhet krafvel-

ett vida starkare försvar än hittills. Men meningarne äro delade i afseende på

det mått af uppoffringar, dels af personlig och dels af ekonomisk natur, som hvarje

Bih. till Riksd. Prof. 1867. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

''.''j -Sårlik. Utsli. för frågor ror. försvarsverkets ordnande, Utlåtande N:o 2.

medborgare härför måste underkasta sig. Då somliga tro, att det starkare försvaret ej

kan erhållas utan betydligt större uppoffringar, finnas återigen andra, som förmena

att samma ändamål genom val af vissa organisationsformer kan vinnas med vida

mindre uppoffringar än hittills.

Utskottet anser sig med anledning häraf genast i början höra uttrycka den

lifliga öfvextygelsen, att väl ett skenbart, men ej ett verkligt starkare försvar än det

närvarande, kan ernås utan ökade uppoffringar.

Mer än väl inser det visserligen, att den hörda, Svenska folket redan bär

för sitt: försvar, är ganska tung, fastän det likväl delar denna lott med alla mindre

nationer, som äro måna om sin sjelfständighet. Mer än väl fattar det vigten af

sparsamhet i alla rigtningar, äfvensom att besparingar, eller kanhända rättare sagdt

ett lämpligare användande hör kunna ske i afseende på de anslag, som äro tillgängliga

för försvarsväsendet. Lika väl förstår det, att eu gräns finnes, utöfver

hvilken uppoffringarne för försvarsväsendet ej få sträcka sig, nemligen hämmandet

af nationalvälmågans utveckling, hvarigenom äfven möjligheten att bära sjelfva krigets

kostnader förminskas.

Men å andra sidan har Utskottet äfven klart för sig, att de bördor en segrande

fiende pålägger ett besegradt folk blifva mångdubbelt större, än det sednare

under vanliga förhållanden skulle anse sig kunna uthärda. Och det innebär då en

verklig besparing att i tid göra de ansträngningar att förekomma detta, som

ligga inom möjlighetens gränser, såvida man cj en gång för alla vill uppgifva hoppet

om eu framtida sjelfständighet.

I följd af det uppdrag Utskottet af Riksdagen erhållit, skulle det likväl ej

allenast föreslå den förstärkning landtförsvarot bör erhålla för att motsvara sitt ändamål

och de lämpligaste formerna för den ökade försvarsstyrkans sammansättning,

utan äfven de härför erforderliga kostnaderna.

Men en så omfattande uppgift kan Utskottet, med anledning af den korta

tid, de! enligt den nya Riksdags-ordningen för sin verksamhet kan påräkna, naturligtvis

ej vid donna riksdag lösa i alla sina enskildheter. Åtskilliga ''frågor äro

dessutom af den beskaffenhet, att de vida lättare och bättre kunna utredas af

Kongl. Maj:t, än af Representationen. Utskottet anser sig derföre böra inskränka

sig, att tillstyrka Riksdagen hos Kongl. Maj:t underdånigst anhålla om beaktande

af vissa hufvudgrunder, åt Kongl. Maj:t sedermera öfverlemnande, att, i den mån

dessa grunder gillas, med ledning deraf låta utarbeta detaljerade förslag.

De till Utskottet från Kamrarne öfverlemnade motionerna rörande försvarsverkets

ordnande äro till antalet 9, nemligen från Första Kammaren Friherre

A. C. Raabs, samt från Andra Kammaren Herr S. A. Hedlunds (tvänne), S.

Nilsons, A. Reutercronas, C. F. Ridderstads, A. AV. Uhrs, O. F. Brunbergs och

Per Nilssons. Deras innehåll är i korthet följande.

Frid. JRaabs motion (N:o 16) åsyftar Svenska arméens uppbringande på krigsfot

till omkring 130 å 140,000 man, hvaraf ungefär 100,000 man beväring, samt

dessutom särskilda ersättningstrupper i depöterna och en organiserad landstorm.

Såsom stam, hvilken skall stödja boväringen och möjliggöra mindre fordringar på

dess ■ krigsbildning, än på den fullt utbildade krigaren, bör indelta arméen bibehållas,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Särsk.

dock så att det för rust- och rotehållare må stå fritt att aflöna soldaten med bostad

och kontant lön, eller allenast med stat och lön, i stället för torp mod alla dertill

hörande oncra; tjenstetiden hör nedsättas till G eller 10 år, likväl med möjlighet

åt förlängning; befälets bostads-boställen böra utarrenderas för Kronans räkning'',

samt en del af båtsmanshållet förändras till infanteri; af värfvade arméen böra garderna

till fot indragas, men artilleriets och ingeniörtruppens styrka ökas i förhållande

till fältarméens styrka. Beväringsskyldigheten utvidgas till allmän värnepligt

utan friköp eller legning, hvarjemte beväringsklassernas antal ökas från 5 till 7,

hvaraf 2 i depöterna; efter utgången ur beväringsåren qvarstå]'' hvarje svensk man

en viss tid i landstormen, för hvilken afskedade befäl och soldator jemte de frivilliga

skarpskyttarne böra utgöra kärna. Kör krig suddning ens befordrande påyrkas införande i

vidsträcktare mån än hittills af kropps-och vapenöfningar såväl i skolorna, som sedermera

ökad öfning för såväl stammen som beväringen (den sednare under 30 dygn första

och 20 dygn andra året), skarpskytterörelsens befrämjande, anordnande af årliga national-målskjutningsfester

in. in. Såsom medel att erhålla det för fältarméen erforderliga

stora.antalot befäl, föreslås medgifvandet för ett visst antal officerare att efter 6 till 10

års tjenstetid öfvergå på s. k. half sold med förminskad tjenstgöring, men med rättighet

till nedsatt pension; och för att öka befälets krigsbildning påyrkas det högre

militärläroverkets utvidgande, så att. det kan begagnas af ett vida större antal

officerare, af alla vapen, än hittills, inrättande af underofficers-skolor distriktsvis

eller åtminstone i Stockholm och Carlsborg, samt dessutom af särskilda regementsskolor

för korporalers utbildande bland de approberade rekryterna. Slutligen påyrkas

organiserandet i fred af arméens intendentur och tross, tillökning af läkarepersonal,

läkarebiträden och sjukvård»!nateriel, tillsättande af en ständig Svensk-Norsk

vapenkomité, ändring på Statens bekostnad af de frivilliga skarpskyttarnes egna

gevär till bakladdningsgcvär, prygelstraffets upphäfvande m. m.

I. Herr Hedlunds ena motion N:o 22 framläggas grunderna till en förändrad

organisation af Svenska arméen. Densamma bör utgöras af allenast värnepligtige,

samt indelas i ett första uppbåd på 125,000 man, som kan föras utom landets gränser,

ett andra uppbåd på 120,000 man, som blott kan användas inom landet, samt eh

landstorm på 300,000 man, som blott användes inom provinsen. Då någon stam oj

anses behöflig, indrages under en öfvergångstid af minst 10 år den nuvarande indelta

och värfvade arméen, med undantag möjligtvis af en värfvad trupp för Konungens

uppvaktning eller såsom garnison i kufvudstaden; rust- och rotehållens torp

återgå till hemmanen, såvida man oj föredrager att utarrendera dem för kommunens

räkning; det lägre befälets boställen, till och med kaptensgradens, utarrenderas för

länet, och öfriga boställen för Statens räkning. Den allmänna värnepligten fullgöra

inom 21-—25 års ålder i första uppbådet, inom 26—30 års ålder i andra uppbådet

samt inom landstormen till 45 eller 50 års ålder. Den behöfliga Jcrigsbildningen

förberedos genom öfningar i gymnastik, vapenförning och manöver, dels i skolorna,

dels under åldern mellan 17—20 år två halfva dagar i månaden under sommartiden;

rekrytöfningen försiggår under första värnepligtsåret, och varar för infanteriet

30, för. artilleriet 40 till 60 och för kavalleriet 90 dagar; derefter komma under

do tre följande åren repetitionskurser på 10 dagar och under det fjerde en dylik

kurs på 14 dagar, den sednare afsedd för deltagande i ett större öfningsläger; vidare

sammandrages andra uppbådet årligen under tvänne dagar till mönstring och

öfning; landstormens öfningar äro frivilliga. Befälet inom första uppbådet är dels

anstäldt med fast lön (från och med kaptensgraden uppåt), dels Renande mot tjenst
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande, Utlåtande N:o 2.

göringspenningar; sammaledes underbefälet; för utbildande af såväl befäl som underbefäl

finnes inom hvarje militärdistrikt en praktisk-tkeoretisk krigsskola samt

dessutom i hufvudstaden eu krigshögskola, förenad med gymnastiska centralinstitutet.

Landet indelas i ett visst antal (förslagsvis 10) militärdistrikter, i det närmaste

sammanfallande med länsindelningen; hvarje distrikt upptager en division af

första och en af andra uppbåden samt har en särskild befälhafvare. Slutligen påyrkar

motionären nedsättandet af en komité, som till nästa riksdag skall utarbeta

och framlägga en fullständig plan till landtförsvarets ordnande på ofvanståen.

de

vidtagas till förstärkande af Rikets försvar, innan nämnda plan hinner genomföras,

föreslår han: att den nu församlade Riksdagen måtte besluta, dels införande af militärgymnastik

i rikets offentliga läroverk för den manliga ungdomen, dels anordnande

af förberedande öfningar för den sednare från fyllda 17 år till beväringsålderns

inträdande under minst 4 månader årligen med 2 halfva dagar i månaden, och dels

upprättande af en landstorm från fyllda 25 till fyllda 40 eller 45 år på så sätt,

att för hvarje härad väljos en öfverbefälhafvare (helst en indelt officer), som förer

rullorna öfver manskapet och leder de frivilliga öfningarne in. m. d., i öfverensstämmelse

med de frivilliga skarpskytteföreningarnes verksamhet.

I sin andra motion N:o 23 föreslår Herr Hedlund, att frågan om befäls- och

underbefäls-boställenas afkastning och värde må blifva med största möjliga noggrannhet,

och så fort sig göra låter, utredd af en dertill af Kongl. Maj:t förordnad komité.

Herr Sven Nilsson föreslår i motionen N:o 85 upphäfvande af indelningsverket,

såvidt det rörer åliggandet för viss jord eller lägenhet att uppsätta och

utrusta manskap till arméen och flottan, samt försvarets grundande på allmän nationalbeväpning.

lvu stam bör dock finnas, hvilken,, hvad infanteriet beträffar,

motionären föreställer sig organiserad ungefärligen efter samma grunder, som för

närvarande Wermlands jägare, d. v. s. värfvad, men ej kasernerad eller bosatt å

torp, och sammandragen allenast under öfningarne; styrkan bör vara lika med det nuvarande

indelta infanteriets; underhållet bestrides af Statsverket; äfven kavalleriet bör

vara värfvadt och förlagdt i dcpöter, med manskapet permitteradt mellan öfningarne;

större delen af kavalleriets hästar skall utfordras i landsorten mot lega;*liksom

kavalleriet bör äfven det för flottan nödiga antalet manskap värfvas och mellan

tjenstgöringstiderna permitteras; alla till upprättande och underhåll af ryttare och båtsmän

anslagna räntor indragas till Statsverket, som bestrider de förstnämndes underhåll.

Vårnepligten bör vara allmän; bcväringsåldern framflyttas till fyllda 21

år och varar i 5 år; derefter inträder den värnepligtige i landstormen, der han

qvarstår till fyllda 45 år; beväringsmanskapet skall efter behof kunna användas

vid infanteriet, kavalleriet eller flottan. Krig sbildning en börjar i skolorna genom

lämpliga militäröfningar, hvilka inom större områden fortsättas intill beväringsåldern;

beväringen undergår vapenöfningar under två eller tre år, hvaraf det sista

likväl kan afkortas för de skickligare; de värnepligtige, som genom deltagande

i frivilliga skarpskytteföreningar, hvilka för öfrigt på allt sätt höra uppmuntras,

förvärfvat lika stor vapenfärdighet som i allmänhet beväringen, befrias från dess

öfningar; för stamtruppen, ocli särdeles kavalleriet, ifrågasättes något mera öfning

än den närvarande. Befälet torde möjligtvis i lägre grader böra ökas; Motionären

antager vidare en öfvergångstid af 5 år, under hvilken manskapet qvarstår, men

s. 5 Kontrollera mot PDF

Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande, Utlåtande N:o 2. 5

aflöningen öfvertages af Statsverket, åt hvilket äfven kavalleriets hästar med eller

utan ersättning öfverlemnas; det öfverflödiga sjöfolket indrages, eller tilldelas infanteriet.

Slutligen föreslås, att Riksdagen, med godkännande för sin del af ofvanstående

grunder, måtte anhålla dst Kongl. Maj:t, vid uppgörande af plan till landtförsvarets

ordnande, behagade taga dem i nådigt öfvervägande.

Herr A. Reutercrona förordar i motionen N:o 125 landtförsvarets ordnande

efter de grunder, som finnas uttalade i en under signaturen G. N. utgifven afhandling

“Om krigisk uppfostran, folkbeväpning och armé11, och hvilka han anser vara

följande. Arméen skall utgöras af en ständigt marschfärdig styrka af ungefär 50,000

man, som med beväringen inom eu kort tid kan uppbringas till 70,000 och efter

längre rådrum till närmare 100,000 man. Stammen utgöres af förstnämnde 50,000

man; dock hör indelningsverket sålunda ändras, att soldathållningen upphör att utgöra

ett endast jorden åliggande onus, utan öfverflyttas från rotame på kommunen,

med öfverlemnande åt densamma, att, efter hvarje orts särskilda förhållanden,

betrygga soldatens ekonomiska ställning, under den tid han icke är kommenderad

i tjenstgöring; rekryteringen bestämmes efter folkmängden, t. ex. en på hundrade,

stadsbefolkningen inberäknad; soldaten antages frivilligt mot lämplig aflöning; kavalleriet

värfvas, liksom artilleriet och ingeniörtrupperna. Milissystemet tillämpas

med krigisk uppfostran på inhemsk grund; hvarje yngling är skyldig att deltaga i

vapenöfningarne utan rätt till legning eller friköpning, hvarigenom erhålles goda

soldatämnen och eu fruktansvärd folkbeväpning eller landstorm. Krig sbildning en

börjas i folk- och elementarskolorna medelst gymnastik och militäröfningar med

trägevär, hvarvid folkskolelärarno biträdas af arméens underbefäl, samt fortvara till

konfirmationsåldern; sedermera vidtaga verkliga vapenöfningar från femtonde året

till beväringsåldern, lördags- och söndagsaftnar, socknevis eller på flera ställen i

socknen, iinder ledning af indelta arméens befäl, som få afräkning på sin mötestid;

vid exercisen begagnas gamla gevär ur kronans förråd, vid målskjutningarne anskaffas

nödigt antal tidsenliga gevär genom kommunernas eller landstingens åtgärd;

i den nu gällande tiden för beväringsöfmngarne anses deremot ingen tillökning

erfordras. Tillräcklig tillgång till befäl, i händelse af krig, bör åstadkommas

bland den del af beväringsmanskapet, som genomgått elementarläroverken, skarpskyttekorpserna

och krigsskolans högsta klasser; goda underbefälsskolor böra inrättas.

Herr C. F. Ridderstad upptager och framställer såsom sin motion (N:o 240)

den s. k. Gotländska konventionen af den 5 Februari 1811, med de tillägg och förändringar,

som sedermera kunnat tillkomma, och vunnen krigserfarenhet vidare

kan gifva vid handen, samt bifogar en rörande denna konvention särskild utgifven

broschyr med titel: “Några ord till svenska skarpskytterörelsens vänner om

Gotlands nationalförsvar “, som i korthet framställer grunderna för detsamma. Såsom

bekant utgöres nationalbeväringen af 8 till 9,000 man på en befolkning af omkring

50,000 personer. Någon stam finnes ej utom. ett svagt artillerikompani. Värnepligten

är allmän och varar från 18 till 50 år. Öfning eger rum under de 11 första

åren med 6 dygn årligen, hvartannat år kompani- och kvarannat bataljonsvis; de

öfriga ålderklasserna samlas en gång om året till öfning, och en gång till vapensyn.

Befälet är fast aflönadt och tillsatt af Kongl. Maj:t; underbefälet väljes af nationalbeväringen,

samt har löner och arvoden.

Herr A. W. Uhr anhåller i sin motion N:o 243, att de grunder för nationalförsvarets

ombildning, som af Herr Majoren Stjernsvärd framlades vid 1848 och

1850 års riksdag måtte af Utskottet tagas i öfvervägande i jemnbredd med öfriga

opaginerad Kontrollera mot PDF

(3 Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande, Utlåtande N:o 2.

i ämnet afgifna förslag. Det år 1848 framlagda förslaget innehåller i största korthet

följande: Arméen utgöres af omkring 58,800 man stamtrupper och beväringssoldater;

bakom dem stå 83,400 man beväringsrekryter samt en landstorm, hvars

första uppbåd beräknas till omkring 250,000, och andra uppbåd till omkring 208,000

man. I stället för den indelta och värfvade arméen, som indrages, bildas en stam

af omkring 17,000 man (mod befäl och icke stridande), hvars årliga behof af rekryter

utlottas bland de värnepligtige, och i hvilken tjcnstetiden är G år, med möjlighet

till rekapitulation på o år i sender; gardet har en särskild organisation; en del af

stammen, såväl befäl som trupp, permitteras mellan öfningstidorna. Vcimepligten

är för öfrigt allmän, och beväringsskyldigheten varar från fyllda 21 till fyllda 27

år; derefter ingår den värnepligtige i landstormens första uppbåd, som varar till

fyllda 40 år; samt slutligen i dess andra uppbåd, som varar till fyllda 50 år;

beväringens andra och tredje åldersklasser utgöra beväringssoldaterne, de öfriga

4 klasserna beväringsrekryterne. Ofningstiden för beväringcn är första året 21

dagar, andra året 14 och det tredje äfven 14 dagar; stammen öfvas årligen

enskildt 39 dagar, derefter med beväringssoldaterne 14 dagar och slutligen med

beväringsrekryterne 21 dagar. Hästar anskaffas, underhållas och remonteras af

rusthållarne mot ett visst afdrag'' af den rusthållsafgift, som eljest till Kronan skulle

erläggas; deremot undcrhålles munderingen af Kronan o. s. v. — Enligt Harr

Stjemsvärds andra förslag skulle arméen, utom de icke stridande, utgöras af omkring

30,500 man stående trupper och omkring 24,000 man beväring, af hvilken sednare

ungefär 80,000 då blefve disponibla såsom krigsreserv; landstormen bibehåller samma

styrka, som i första förslaget. Stammen skulle utgöras af omkring 28,000 man indclt

kavalleri och fotfolk samt omkring 2,500 man värfvadt kavalleri, artilleri och

ingeniörtrupp. Beväringsskyldigheten varar, som förut, i 5 år; första klassen inmönstras

på stående kårens inom länet förlagda olika vapen. Till öfning sammankallas

beväringen deremot ej under fred; blott skjutöfningar anordnas i orterna; vid

indelta arméen bör årligen ett befälsmöte på 15 dagar och ett brigadmöte på 30

dagar ega rum (fram och återmarscher inberäknade); dessutom inkommenderas, i

stället för de upphäkta garderna, årligen en af de 12 indelta infanteribrigaderna och

en af de 8 kavalleribataljonerna till tjenstgöring under ett års tid i Stockholm; de

infanteribrigader, som ej tjenstgöra i Stockholm, hafva årligen ett exerciskompani

på G0 dagar o. s. v.

Herr O. F. Brunberg föreslår i motionen N:o 230, att Riksdagen på anförda

skäl beviljar jorden befrielse från indelningsverket, samt att hans motion hänvisas

till vederbörligt Utskott för att jemte öfrige motioner i samma ämne medverka till

en ny organisation af såväl land- som sjöförsvaret.

llerr Per Nilsson anser i motionen N:o 231, att såväl beväringsexercisen

kunde upphöra som indelningsverket indragas; värfvade trupper Skulle dock bibehållas

för artilleriet, flottan och garnisonstjensten. För öfrigt borde nationalförsvaret

utvecklas i den rigtningen att skarpskytterörelsen, från att vara frivillig, skulle

blifva en medborgerlig pligt. Krig simning en borde börjas i skolorna och derpå fortsättas

genom vapenöfningar mellan 15 till 20 år under den vackra årstiden, antingen

söndagseftermiddagarne eller någon söckendag i veckan, allt under ledning af

socknens skollärare. Yid fyllda 20 års ålder borde ynglingen erhålla uniform och

gevär af Staten; och lian ansåges då hafva vunnit så stor militärisk skicklighet,

att han med. nytta kunde deltaga i större och mera allvarsamma vapenöfningar,

såsom målskjutning, fälttjenst m. in. härads- eller distriktsvis. Då fäderneslandet

hotades eller vore i fara, skulle Kong!. Majtt tillåtas, att, om så erfordrades, sam
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

SärsL Disk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande, Utlåtande No 2.

maudraga flora klasser till ytterligare öfning-. De värncpligtige skulle sålunda qvarstå

såsom Stående trupper till fyllda 30 år, hvarefter do till fyllda 45 år tillhörde

landstormen. Etter att sålunda antydnmgsvis hafva framställt sina åsigter rörande

nationalförsvarets ordnande, inskränker sig motionären likväl för tillfället att påyrka,

dels att beväringsexercisen måtte nu genast, såsom icke motsvarande sitt

ändamål, indragas och Riksdagen i stället anslå de härigenom vunna besparingarne

till skarpskyttcidöens uppmuntrande och underhållande, dels att indelta infanteriet

så småningom måtte indragas, samt eu del af de härigenom bespara medlen

anvandas till understöd för rusthållare vid indelta kavalleriet, och återstoden till

aflöning* af befäl ocn instruktörer vid skarp skyttek orp serna m. m.

Sådant är det väsendtliga innehållet af de till Utskottet öfverlemnade motionerna,

Då de i det närmaste beröra samma ämnen, hvarföre Utskottet äfven i

ett sammanhang företagit dem till behandling, har Utskottet icke trott behöflig

att yttra sig öfver hvar och eu särskild!, utan öfvergår omedelbart till framställnmg

åt de allmänna grunder för arméens organisation, Utskottet med anledning af

såvaf de i motionerna uttalade åsigterna, som hvad för öfrigt under dess öfvorläo-o-- mngar förekommit, anser sig böra tillstyrka.

Den rigtning, i hvilken på sednare tider, och särdeles efter det sista stora

kriget do flesta europeiska länders krigsförfattningar utvecklat sig, har vant

följande: , •

... . st°ra magternas fortsatta täflan att öfverbjuda hvarandra i afseende på

militärisk kraftutveckling, hos de mindre motsvarad af ett likartadt sträfvande att

oka försvarsförmågan, har förorsakat ett bemödande att förstora den aktiva eller

mobila arméens styrka. Detta har dock mindre .skott genom ökande af fredsstyrkan,

hvars storlek begränsas genom de under vanliga förhållanden tillgängliga penningetillgångarne,

än genom att gifva densamma en sådan organisation, att”den, efter

farans olika storlek eller den politiska ställningens olika beskaffenhet, hastigt kunnat

uppsvälla i olika grader. Man gör''således numera icke allenast skilnad mellan

fredsfot och krigsfot, utan äfven, allt efter det olika antal värnepligtige som

till krigstjenst uppkallas, mellan mindre och större krigsfot.

Yidare har man blifyit nödgad, att, för nyssnämnda olika grader af krigsberedskap,

hålla färdige utbildade ersättningstrupper (för lidna förluster) till vida större

utsträckning än förut, på det aktiva arméen, äfven om den uppbringas till dess

större krigsfot, under en längre tid må kunna hållas fulltalig.

Slutligen har man måst uppsätta särskilda, till ortförsvaret afsedda trupper,

såväl för att ej för detta ändamål behöfva splittra don aktiva styrkan, som för att

éj härtill nödgas använda ersättningstrupperna, som städse måste vara påräknelige

för sitt in sprungliga ändamål. Åt eu del af nämnda ortförsvar har man trott sig

böra gifva en fastare sammansättning, dels för att erhålla lästidngsbesättningar och

opaginerad Kontrollera mot PDF

tf Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande, Utlåtande N:o 2.

skyddsafdelningar för aflägsna landsorter, dels för att kunna påräkna eu krigaöfvad

reserv, i händelse den aktiva arméen genom någon oförmodad olyckshändelse

skulle krossas eller behöfva mera ersättningstrupper, än man beräknat. I

följd häraf sönderfalla de för ortförsvaret afsedda trupperna i tvänne slag, nemligen

krigsreserven och den egentliga landstormen, hvilken sednare under vanliga för•hållanden

hör kunna påräkna den förra såsom kärna.

Den i ögonen fallande prägeln hos de nya krigsförfattningarne är följaktligen

deras stora uttänjbarhet, som medgifver utvecklingen från den minsta möjliga,

på statens tillgångar tärande fredsstyrka till den största möjliga krigsstyrka.

Denna deras egenskap gör dem äfven lämpliga för svagare stater, hvilka för sitt

försvar naturligtvis måste åstadkomma vida större krigsstyrka, än jemförelsevis

de mägtigare.

Särdeles för Sverige, som är glest befolkadt samt har en vidsträckt yta och

långa kuster att försvara, och derjemte blott eger en enda landfästning, torde en sådan

krigsförfattning vara särdeles ändamålsenlig, som medgifver möjligheten af ett starkt

ortförsvar, hvarigenom äfven den aktiva arméen odeladt kan få användas mot eu

antagligen öfverlägsen fiendes hufvudstyrka.

Utskottet anser derföre, att Svenska arméen, i likhet med de häst organiserade

utländska, under krig hör utgöras af:

a) den aktiva arméen, bildad genom upptagande i fredsstyrkan af olika antal

vämepligtige;

5) den aktiva arméens ersättningstrupper'';

c) landstormen, fördelad i tvänne uppbåd, hvaraf det första utgör en krigs
reserv.

I afseende på de särskilda beståndsdelarnes styrka, hyser Utskottet'' följande

åsigter.

En armés storlek heror i främsta rummet på de uppoffringar, som kunna

göras för krigsbildningen och för anskaffande af alla till utrustningen hörande materiela

föremål jemte tillräckligt antal befäl.

Dernäst måste den väntade fiendens antagliga styrka tagas i betraktande.

Ur sistnämnda synpunkt hör den aktiva arméen kunna uppbringas till en

sådan styrka, att den, jemte Norska arméen, med grundadt hopp om framgång, kan

upptaga striden med den fiendtligt kufvudstyrkan.

Ingen fiende torde, i anseende till de svårigheter underhållet i vårt land erbjuder,

på ett ställe kunna hålla samlade mer än aldrahögst 100,000 man. Till åtminstone

denna styrka måste således den aktiva arméen, jemte den Norska, kunna

uppbringas. Om man antager att Norges till Sverige öfverförda stridskrafter uppgå

till en styrka af 15 eller 20,000 man, äfvensom att Svenska aktiva arméen, i

följd af ett väl ordnadt ortförsvar, ej i väsendtlig mån beköfver splittras, skulle

dess styrka böra utgöra mellan 80 och 90,000 man.

Emellertid kan graden af den politiska faran, såsom ofvan nämndt är, vara

olika. Derjemte är ej troligt, att någon fiende på en gång på ett ställe kan

landsätta 100,000 man, utan att detta måste ske i flera omgångar. Det vore då

oklokt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särsk. Vink. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. y

oklokt, att genast uppbåda och underhålla de stora massor, som blott vid högsta

grad af fara behöfva uppställas. Organisationen måste följaktligen hafva en uttänjbarhet,

som gör det möjligt att rätta den aktiva arméens styrka efter det

förhanden varande behofvet. Utskottet har derföre föreställt sig, att, om man t. ex.

antoge fredsstyrkan till omkring 30,000 man, det skulle kunna stå i Kong!

Maj:ts skön, att, efter sin insigt af farans storlek, höja krigsfoten till 50, 70 eller

90,000 man.

För så vidt denna armé likväl Skall kunna bibehålla sin ursprungliga

storlek och i längden motväga fiendens ofvan antagna styrka, måste den kunna påräkna

beständig tillgång till ersättning af lidna förluster. Och för att detta skall

kunna sko, äfven under ett längre fälttåg, torde ersättningstrupperna böra uppgå

till åtminstone halfva antalet af aktiva arméens styrka vid hvarje grad af krigsbcrcdskap,

d. v. s. till 25, 35 eller 45,000 man.

Men om äfven en öfverlägsen fiende ej på ett ställe förmår samla mera än

ofvan antagna styrka, kan han dock använda sina Överskjutande stridskrafter till

företag mot landets aflägsna delar, kvilka ligga utom den aktiva arméens verkningskrets.

Och som Sverige saknar fästningar till dessa landsdelars skydd, måsto

de, då man antager att aktiva arméen ej för detta ändamål bör splittras, försvaras

af särskilda, derför inom hvarje ort organiserade afdelningar. Detta ortförsvar bör

likväl öfverallt vara så starkt, att det med hopp om framgång kan motstå fiendens

afdelningar. Derjemte bör en del deraf vara fastare organiserad, än den öfriga delen,

för att genast kunna upptaga striden med fiendens krigsvanda trupper, till

dess återstoden hunnit samla sig. Härigenom uppkommer den s. k. krigsreserven,

till skilnad från massan af ortförsvaret eller landstormen. Krigsreserven bör, såsom

ofvan nämndt är, äfven kunna användas till fästningsbesättningar — för kvilket

ortförsvar den aktiva arméen således ej heller behöfver splittras — samt afses

derjemte till ersättning af lidna förluster och arméens omedelbara förstärkande, för

händelse af någon oförmodad olycka, så att landet aldrig kan blifva försvarslöst,

och på det man ej onödigtvis må behöfva draga beväring från allt för långt aflägsna

landsorter.

Allt, hvad till ortförsvaret hörer, har emellertid karakteren af tillfälligt

upplåd samt bör derföre allenast anses såsom en öfvergående krigstjenst —

skyldighet, hvilken endast under krigstid kan anses utgöra någon egentlig tunga

för befolkningen. Som detsamma likväl öfverallt på landets vidsträckta område

måste vara fördeladt i lika förhållande, torde krigsreservens styrka ej höra antagas

mycket lägre än den aktiva arméens, t. ex. till 70 eller 80,000 man, hvarjemte

landstormen bör omfatta alla vapenföra män, som ej på annat sätt användas för

landets försvar, och hvilka enligt ungefärlig beräkning skulle kunna uppskattas till

mellan 2 och 300,000 man.

Sammanlägger man alla ofvan omnämnde siffror, skulle landet till sitt försvar

kunna förfoga öfver 4 eller 500,000 man, hvilken styrka, torde kunna anses

motsvara hela den stridbara delen af befolkningen. Och då till eu början allenast

den aktiva arméen och de ersättningstrupper, som med densamma efter krigets

början skola införlifvas, böra hafva fullständig uppsättning af materiel, torde de

uppoffringar, Svenska folket härför nödgas underkasta sig, isynnerhet om de fördelas

på en viss tidrymd, ej behöfva blifva större, än att de utan öfveransträngning

kunna bäras. _

Bill. till Riksd. Prot. 1861. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sär sk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

Åvägabringandet af den styrka, de särskilda beståndsdelarne enligt ofvan

framställda åsigter skulle kafva, d. v. s. deras sammansättning, kar Utskottet tänkt

sig på följande sätt:

Till en början må nämnas, att Utskottet, på skäl som nedanför skola anföras,

beslutat tillstyrka att arméen skall utgöras af stam ock beväring i förening,

samt att värnepligten skall vara allmän ock utvidgas från fyllda 20 till fyllda 50

års ålder, kvaraf 6 år i beväringen ock 24 i landstormen.

Sedan från stammen eller fredsstyrkan, ungefärligen motsvarande den nuvarande

värfvade ock indelta arméen, vissa afdrag vid krigskärens mobilisering

för depöterna blifvit gjorda, tordo den för aktiva arméen påräknekga, återstående

delen deraf kunna antagas till omkring 30,000 man, befäl ock spel m. m. inberäknade.

Fastän beväringsklassernas styrka årligen ökas i förhållande till befolkningens

tillväxt, torde de likväl icke, sedan vederbörliga afdrag blifvit gjorda, ock

isynnerhet om strängare vilkor än hittills för approbation till krigstjenst skulle införas,

i den närmaste framtiden i medeltal kunna beräknas till mera än högst

20.000 man.

Fogar man nu till stammen, allt efter olika behof, en, två eller tre beväringsklasser,

så erhåller man på ett enkelt ock lätt verkställbar^ sätt den aktiva

arméens olika1 ''krigsb er edskap på 50, 70 eller 90,000 man.

Såsom regel kar Utskottet antagit, att ingen beväringsklass bör införlifva^

med aktiva arméen, förrän den erhållit all den militäriska utbildning, som för beväringen

kan påräknas. Då, såsom nedanför skall angifva^, Utskottet vidare ansett,

att beväringen bör öfvas under de tre första åren af beväringsskyldigheten,

skulle fjerde, femte ock sjette klasserna vara de, som omedelbart vid krigets utbrott

i mån af behof med stammen borde införlifvas.

Häraf följer äfven, att de tre första beväringsklasserna, såsom de fysiskt

och militäriskt minst utbildade, böra utgöra ersättningsmanskapet; de antagas ock

böra utgå i den ordning, att tredje klassen, som är mest utbildad, först tages i

anspråk ock derefter de öfriga.

De andra ock tredje beväringsklasserna, tillsammans räknande omkring

40.000 man, böra enligt all sannolikhet vara tillräcklige till ersättning af den aktiva

arméens lidna förluster. De fall, då den första klassen beköfde utgå, torde

således blifva ytterst sällsynta. Ock härigenom torde beväringsålderns ofta påyrkade

framflyttning blifva mindre nödvändig, äfven om icke ökade kroppsöfningar

skulle kos landets ungdom förorsaka en tidigare ock förbättrad fysisk utbildning,

hvarigenom olägenheterna af de yngsta beväringsklassernas användande i fält förminskades.

Sedan Utskottet sålunda i allmänna drag redogjort för dess åsigter om styrkan

och sammansättningen af arméens olika beståndsdelar, må det tillåtas öfvergå

till granskning af den vigtiga frågan, huruvida det under närvarande förhållanden

vore för Sverige lämpligare, att hafva en armé, sammansatt allenast af beväring,

d. v. s. en s. k. folkbeväpning, eller en armé, sammansatt af stam och beväring i

förening.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

Hos många är den föreställningen ännu djupt rotad, att en beväringsarmé

för massan af befolkningen skullo medföra vida mindre uppoffringar af tid (dagsverken)

och penningar, än _ en armé, sådan som Sveriges nuvarande, d. v. s. sammansatt

af stam och beväring. Desse betrakta följaktligen folkbeväpningen såsom

eu lindring i förhållande till den närvarande krigsbördan. Denna föreställning torde

dock hvila på ett misstag. Ty just genom tillvaron af en val öfvad stam, bestående

icke allenast af befälskadrer, utan äfven af trupp, kan en betydlig lättnad

beredas massan af värnepligtige i afseende på personliga uppoffringar, äfvensom

fordringarne på dess krigsbildning betydligt nedsättas. Men i samma stund stammen

borttages, måste krigsbildningen ökas lika mycket, som förut stammens och

beväringens sammanlagda, samt i allmänhet uppbringas till en sådan höjd, att beväringsarmécn

med hopp om framgång kan motstå åtminstone en lika stor styrka

ficndtliga och krigs vanda trupper. Hvad detta vill säga, kunna vi lätteligen so på

grannlandet Danmark, som cger en ren beväringsarmé, men der sammanlagda tiden

för krigsbildningen anses böra uppgå för de olika vapnen till en tid af mellan

ett hälft och två år i garnison och läger, för att icke tala om Preussen, som af

hvarje värnpligtig fordrar 3 års garnisonstjenst.

Somlige tro visserligen, att den felande krigsbildningen kan ersättas genom

massornas storlek. Men härigenom minskas ingalunda krigsbördan, utan kastas

blott på ett annat håll. Ty om äfven öfhingstiderna förkortas och derigenom de

förlorade dagsverkenas antal förminskas, så ökas dock å andra sidan kostnaderna

för anskaffande och underhåll af den betydliga materiel, som för de större massorna

blir erforderlig, äfvensom för ökadt antal befäl. Vidare måste för öfverlägsenhetens

åstadkommande beväringsklassernas antal ökas, kvilket utgör eu ytterligare tillökning

i krigsbördan, emedan det vid inbrytande krig är en väsendtlig skilnad, antingen

man tillhör den öfverallt användbara aktiva hären eller allenast ortförsvarets

tillfälliga uppbåd. Slutligen kan dock allvarligen ifrågasättas, huruvida dessa stora,

men lösligt sammanfogade massor, kvilka genom eu olyckshändelse lätt kunna sprängas,

verkligen kunna anses såsom en säker borgen för sjelfständighetens bibehållande,

hvartill särskildt i vårt glest bebodda fädernesland kommer svårigheten att

med anledning af brist på underhållsmedel på ett ställe hålla dessa massor samlade.

Stamsystemet torde således, rätt uppfattadt, kunna anses såsom en verklig

lindring för cn svag befolkning, som under ett strängt klimat af en hård natur

måste söka sitt uppehälle samt derföre ej under längre tider lör krigsbildninvens

skuld kan beröfva näringarne allt för många armar. Klart är äfven, °att en armé,

sammansatt af stam och beväring i förening, ej kan vara dyrare, än eu ren beväringsarmé

af samma styrka; ty kostnaderna för stammens ökade krigsbildning

motvägas af dem för beväringens minskade, hvarjemte kostnaderna för befäl och

materiel alltid blifva desamma.

Men stamsystemet medför äfven eu annan väsendtlig fördel, nemligen att

gifva arméen en stomme af krigare, som tjena så länge, att de uppnå mannaåldern,

samt under denna tid kunna tillegna sig, utbilda och fortplanta den grundligare

krigsbildning och aldrig svikande disciplin, som med nutidens ökade fordringar på krigsduglighet

äro så nödvändiga för arméers sammanhållning. Blott den, som känner,

huru svårt eu dylik stommes bildande är inom arméer, som bestå af yngre beväringsklasser,

och Indika stora bemödanden, som utomlands för detta ändamål göras, kan

tillfullo uppskatta vigten af nämnda fördel. Också underlåta aldrig utländske militärer,

som tagit närmare kännedom om vår krigsförfattning, att i nämnde afseende

prisa den såsom ett efterföljansvärdt mönster.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Särsk. Disk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

De olägenheter, gom kunna medfölja stamsystemet, och hvilka hufvudsakligen

skulle vara af politisk eller social natur, äro lätt afhjelpte genom stammens organisation.

De skola nedanför vidröras. Den enda militäriska anmärkning, man

mot stamsystemet hört anföras, nemligen att det skulle förleda till ett visst pedanteri i

öfningarne, hvilket sedermera på ett skadligt <sätt skulle fortplanta sig till beväringen,

kan svårligen gälla organisationsformen, utan måste, om den är berättigad,

tillräknas ett misstag å krig sstyrelsens sida, hvilket kan förekomma inom hvilken

armé som helst.

Med allt detta vill Utskottet likväl ingalunda hafva sagdt, att ej de tider

kunna komma, då hos oss det rena beväringssystemet kan vara lika fördelaktigt,

som stamsystemet, när nemligen landet blifvit mera odladt och befolkad!, hvarföre

mer tid utan olägenhet kan egnas åt krigsbildningen, samt när don sednare

hunnit ingå i folkuppfostran till den grad, som är nödvändig för en folkbeväpning.

Men för närvarande måste Utskottet på ofvan angifna skäl anse stamsystemet lämpligare.

Äfven folkbeväpningens ifrigaste förespråkare medgifva bohöfiigheten af en

öfvergångstid. Och särdeles under Europas nuvarande politiska ställning torde det

ej för en mindre stat vara rådligt, att brådstörtad! öfvergå till och experimentera

med eu ny krigsförfattning, som alltid fordrar en viss tid att rotfästa sig.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får Utskottet således tillstyrka:

l:o. Att Svenska arméen skall bestå af stam, innefattande befäl och

trupp, samt af beväring.

I afseende på stammens organisation bär man flera utvägar att välja. Den

kan nemligen anskaffas dels genom lagens tvång, då den utlottas bland de värnepligtige,

dels genom frivillig an värfning; den kan krigsbildas dels i garnison, dels

i läger; den kan slutligen förläggas, dels i städernas kaserner, dels i bostäder på

landet, vare sig på egen, eller allmän bekostnad,

Hvartdera af dessa systemer har sina fördelar och olägenheter. I afseende

på anskaffningen, är klart, att utlottningen lemnar en säkrare tillgång än värfningen

eller det frivilliga åtagandet, som kanhända icke alltid kan påräknas vara lika

gifvande. Å andra sidan är likväl otvifvelaktigt, att den frivilliga krigstjensten är

vida att föredraga framföre don tvungna. Så länge behofvet genom frivillig anvärfning

kan fyllas, torde följaktligen densamma företrädesvis höra användas. Och

då i Sverige hittills inga svårigheter härför yppat sig, men hos befolkningen en bestämd

motvilja mot lottning, och i allmänhet mot all olika fördelning af krigstjensten,

visat sig vara rådande, måste stamtruppens anskaffning genom, värfning eller

frivilligt åtagande anses lämpligast,

I afseende på krigsbildningen, torde fördelarne af utbildningen i garnison

eller läger kunna anses motväga hvarandra. Den i läger medför ett lefnadssätt,

som är mera härdande och öfverensstämmande med fältlifvets fordringar, än den i

garnison. Don förra kan likväl hos oss af klimatiska skäl blott fortgå under cn

kortare tid, då den sednare deremot utan afbrott kan fortsättas året om, hvarföre

den i allmänhet anses omsorgsfullare.

Men sammalunda är icke förhållandet med sättet för stamtruppernas förläggande.

Man kan nemligen svårligen förneka, att deras kasernering under eu längre

tid i städerna medför stora olägenheter i socialt, politiskt och ekonomiskt hänseende.

Ty sedan deras krigsbildning är fullbordad, måste de med stora kostnader

underhållas hela året om, utan att deras arbetskraft kommer de fredliga näringarne

till godo, hvarjemte afsöndringen i kaserner lätteligen alstrar osedlighet och föder

mindre vänliga känslor mot och hos öfriga folkklasser. Förläggas stamsoldaterne

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Särsk. Utah. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

deremot, liksom de nuvarande indelta, i bostäder öfver hela landet, der de under

befälets uppsigt vistas bland öfriga medborgare och emellan lägeröfningarne egna

sig ät fredliga yrken samt förvärfva en del af sin bergning, så kunna de blifva

nyttiga samhällsmedlemmar och göda familjefäder samt sålunda utgöra passande

ledare för de värnepligtige.

Såsom den lämpligasto organisationen af stamtrupperna torde följaktligen

kunna antagas, att de anskaffas genom frivilligt åtagande och förläggas öfver hela

landet bland den öfriga befolkningen samt krigsbildas i läger, då den något långsammare

utbildningen kan anses motvägas genom lägerlifvets större likhet med

fältlifvct.

Men ofvanstående drag äro just de utmärkande för den indolte truppens

organisation; och som de tillika utgöra indelningsverkets fördelaktiga sidor, tvekar

Utskottet ej, att i denna mening rösta för indelningsverkets bibehållande samt tillråda,

att större delen af den blifvande stamtruppen i afseende på anskaffning,

krigsbildning och förläggning sättes på samma fot, som hittills den indelta soldaten.

Emellertid vill Utskottet härmed icke förneka, att skäl kunna förefinnas

för bibehållande af ett mindre antal garnisonerade och värfvade trupper. Vid artilleriet

ocli ingeniörvapnot torde t. ex. eu lämplig stamtrupp icke utan allt för

stora rubbningar i bestående förhållanden på annat sätt kunna åstadkommas. Derjemte

behöfver landets hufvudstad, med dess blottade läge, en ständig garnison.

Och vissa delar af infanteriet och kavalleriet skulle kunna utbildas till elittrupper,

om de erhålla en längre och omsorgsfullare krigsbildning i garnison.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får Utskottet således tillstyrka:,

2:o. Att stammen skall vara både indelt och värfvad.

Men om Utskottet sålunda å ena sidan vill åt den blifvande stammen bevara

indelningsverkets fördelaktiga sidor, döljer det ,å andra sidan för sig ingalunda

dess brister.

Yisserligen har detsamma, sedan det inrättades, i flera hänseenden blifvit

lättadt. Roteringen betraktades från början af befolkningen såsom en lättnad i förhållande

till de tryckande utskrifningarne. Och hvad rusthållet beträffar, så var

detsamma, långt före indelningsverkets definitiva genomförande, fotadt på den grundsatsen,

att do rustande kronohemmanens grundskatter efterskänktes, mot det att de

åtogo sig rustningens börda; och vid indelningsverkets stadgande reviderades

dessa räntor åter, hvarvid de hemman, som voro för svaga, förstärktes genom s. k.

augmenthemman; fördelarne i rånte tillgångar tilltogos så rundliga, att de i fred i

allmänhet lemnade eu vinst, tillräckligt stor att motsvara de uppoffringar, som i

krig kunde påkallas. Rusthållshemmanen blefvo dertill alldeles befriade från knekteoch

båtsmansroteringen (men oj augmentshemmanen), hvilken ansågs motsvaras af

ryttarens anskaffning, inhysande, utrustning och delvisa underhåll.

Sedermera liar Staten öfvertagit dels rust- och rotohållarnes ursprungliga

skyldighet att underhålla man och häst vid möten och mönstringar, dels rotehållarens

med få undantag åliggande skyldighet att bekläda, bevara och utreda manskapet,

hvarjemte trosspassevolansen, efter beväringens och extraroteringens inrättande,

i väsendtlig mån blifvit lättad.

De missbruk och olagligheter i afseende på rekryteringen under krig, som

under konung Carl X flis tid förekommo, omöjliggjordes i det närmaste under frihetstiden

genom den s. k. vargeringsinrättningen, enligt hvilken tvenne rotar eller

rusthåll under krig allenast hehöfde uppsätta en man till ersättning för lidna förluster,

så vida Ständerna ej gåfvo sitt bifall till mera, Och sedermera kom i stället

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sårsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

för vargeringen först det s. k. förstärkningsmanskapet, samt straxt derefter beväringsinrättningen,

hyarigenom skyldigheten för rust- och rotehållare]! att ersätta afgången

i krig alldeles bortföll.

Om man således antager, att roteringen ursprungligen kommit i stället för

utskrifningen i fred och krig, samt sedermera beyäringsskyldigheten allenast i stället

för den rotarne och rusthållen åliggande rekryteringsskyldigheten under krig,

så skulle beväringsinrättningen rätteligen icke innebära någon ökad börda, utan

blott ett annat sätt för utgörande af en redan förut befintlig. Och ur denna synpunkt

skulle deras klagomål vara obefogade, som påstå att beväringsinrättningen

innebure ett brott mot de vid indelningsverkets införande afslutade kontrakterna.

Men i samma stund beväringen afser något mera, än ersättning för under

kriget lidna förluster, och om den omedelbart vid krigets början skall införlifvas

med aktiva arméen samt derföre underkastas ökade öfningar, då måste man medgifva

att nämnda klagomål icke sakna rättslig grund, fastän derjemte bör ihågkommas,

att Riksens Ständer frivilligt åtagit sig den ökade bördan samt att deras rätt

att göra detta, äfven om det skett i strid med äldre överenskommelser, ej lärer

kunna bestridas.

Men äfven om indelningsverket, enligt hvad nyss blifvit anfördt, i åtskilliga

hänseenden blifvit lindradt, vidlåda likväl ännu många olägenheter och orättvisor

detsamma. Såsom en bland de förnämsta må anföras, att de icke jordbrukande

folkklasserna från dess tunga äro befriade. Ja, ej ens all jord är underkastad denna

tunga, emedan den privilegierade sedan gammalt är fri. Men äfven på den indelta

iorden trycker bördan, från början olika fördelad, ytterst ojemnt med anledning af

jordegendomens under tidernas lopp i väsendtlig mån förändrade värde. Många

exempel på de oegentliga förhållanden, som härigenom uppstå, skulle kunna anföras.

Utskottet inskränker sig likväl att allenast omnämna en del deraf. Då, enligt

1855 års befolkningsförhållanden, i medeltal kommo 9,3 soldater på hvarje tusende

innevånare i Riket, funnos i Halland blott 3,2, men i Upsala län 14,2 soldater på

tusendel. Då i hela Riket i medeltal kommo 50,2 soldater på hundrade hemman,

komma i Halland allenast 12,4, men i Blekinge 141,3 soldater på hundradet. Då i

hela Riket i medeltal kommo 5,6 hästar på hundrade hemman, funnos i många län

inga hästar, under det i Skåne omkring 25 hästar kommo på hvart hundrade hemman.

I Dalarne komma i Orsa socken en rote på 57 innevånare och i Säfsnäs en

på 736 innevånare; å förra stället är medeltaxeringsvärdet per rote 10,000 R:dr och

å det sednare 93,195 R:dr. Då på somliga ställen rustningen icke utan betydliga

tillskott af den rustande kan uppehållas, lemna rustningsräntorna å andra ställen

icke obetydlig vinst, ja exempel lära finnas att rustningen kan upprätthållas allenast

genom augmentsräntorna. Rusthållarne vid de afsutna regementena göra årligen

i följd af den låga vakansafgiften en icke ringa vinst—den beräknas till omkring

375,000 R:dr — hvarförutan de, eget nog, erhållit åtskilliga lindringar i afseende

på utredningen, hvarmed de beridna rusthållen ej blifvit hugnade.

En bland indelningsverkets förnämsta olägenheter, och kanhända den mest

kännbara, är den lätt uppkommande anledning till tvister och oenighet mellan rustoch

rotehållarne, å ena sidan, samt militärbefälet, å den andra, som det medförer.

Ty klart är, att de förra på lindrigaste sätt försöka komma ifrån en hård och af

de flesta såsom orättvis ansedd börda, då det sednare måste stå på Kronans rätt och

den dem anförtrodda truppens bästa.

Härtill kommer slutligen boställsjordens otillräckliga afkastning i följd af

olika innehafvares olika odlingssätt och de korta arrendetiderna, den militäriska

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

olägenheten af truppens ojemna fördelning i förhållande till folkmängden, och annat

dylikt, hvarom mera framdeles.

Tager man derföre alla dessa olägenheter och orättvisor i betraktande, så

maste det anses såsom en handling af klokhet, rättvisa och billighet, om man, med

bibehållande af indelningsverkets ofvan framställda goda sidor, kunde aflyfta’bördan

af den indelta stamtruppens anskaffning och underhåll m. m. från den rustade

och roterade jorden samt öfverflytta den på Rikets samtlige innebyggare, hvar och

en efter sina vilkor. Förut rådde allmänt den grundsatsen, att vid jorden binda

den förnämsta skattebördan, fastän icke ens densamma öfverallt tillämpades; sedan

dess hafva åsigterna i detta afseende biff vi t nästan motsatta; och numera o*ör

man allt för att lösa eller lätta grundskatterna. Indelningsverkets aflyftande

från jorden synes följaktligen numera vara en i nationalekonomiskt hänseende tidsenlig

åtgärd, på samma gång det torde blifva ett oeftergiflig! och ur eu viss synpunkt

berättigadt vilkor för rust- och rotehållarnes bifall till beväringsskyldighet ens

utvidgande, hvithet sednare återigen är nödvändigt för arméens förstärkande i den

mån, som fäderneslandets framtida trygghet krafvel*.

Yissorligen blifva de ökade uppoffringar, som de hittills från stamtruppens

underhåll till det mesta befriade folkklasserna få underkasta sig, icke ringa; men

den enskilda fördelen måste vika, när det gäller fäderneslandets väl. Då emellertid

den indelta jorden, genom befrielsen från rustningen och roteringen, plötsligen

och till fördel för dess nuvarande innehafvare får jemförelsevis större värde än

den öfriga befolkningens egendom, synes rättvisan fordra, att denna fördel gäldas

med en billig aflösning, vare sig på eu gång eller periodvis.

Ett särskild! förhållande inträffar likväl i de landskap, der rustningsräntorna

äro bestämda efter kronovärdi. Då rustningen derstädes inrättades, motsvarade de

räntor, som tilldelades hvarje rusthållare, i det närmaste hvad som tilldelades rusthållarne

i de öfrige delarne af Sverige. Men som alla Kronans räntor i nämnde

landskap utgingo efter kronovärdi, så blef följden deraf, att, under tidernas lopp

och i den mån som penningen föll i värde, rustningsräntorna derstädes, i stället

för att på andra ställen gifva öfverskott, i allmänhet icke tillfullo kunde anses betäcka

rustningskostnaderna. Det voro således en orättvisa, om i dessa för öfrig!

i skatteväg särdeles lyckligt lottade provinser rustningsbesväret skulle aflyfta®, endast

med skyldighet för rusthållarne, att till Kronan aflemna de derför anslagna

räntor. Utskottet har derför ansett rättvist, att rusthållarne i dessa provinser böra

vid rustningens aflyftande ytterligare vidkännas eu billig och rättvis aflösning för

den skilnad, som mellan rustningsräntorna och rustningsbesväret kan anses ega

rum. Sammalunda bör äfven förhållandet blifva i öfriga delar af Riket, der rustningsräntorna

ej motsvara rustningsbesväret.

Så snart aflösningen af rust- och rotehållsbesväret börjat, skulle Statsverket

öfvertaga anskaffning, utrustning och underhåll af allt till stamtruppen hörande manskap,

jemte hästar, samt bestrida de härför erforderliga kostnader, dels medelst influtna

räntor, dels medelst uttaxering af derutöfver erforderliga belopp efter bevillningen

och hvars och ens förmögenhetsvilkor. Den jemförelsevis större börda, som

härigenom, i följd af bevillningsförordningens nuvarande föreskrifter, skulle drabba

löntagare äfvensom städernas innevånare, torde lätteligen kunna jemkas genom

förändrade beskattningsgrunder.

För öfrigt anser Utskottet, att stamtruppen i allmänhet borde vara lika

fördelad i landet, så att den utgjorde en viss procent af befolkningen, dock med de

undantag, som af särskilda vapens olika rekryteringsbehof eller andra omständig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande Nio 2.

heter kunde föranledas. Stamtruppens bostäder torde, med afseende på förhållandet

i olika landsorter, lämpligast och billigast kunna anskaffas genom kommunernas

eller socknarnas försorg; till hvarje bostad borde höra en koltappa for att fylla

soldatens nödvändigaste behof af jordfrukter. Kavalleriets hastar skulle vissa tadel,

mot lämplig lega, kunna sättas på utfodring hos jordegarne.

Manskapets anskaffning borde ske genom militärt cfälets, och närmast regemente-chefens

försorg; legan som betalades af Staten, borde bestammas eftaMorhållandet

i de olika orterna, samt, med afseende på möjligtvis intrattande olika tilio-åno’

periodvis kunna ändras. Skulle likväl militärt ef ill et icke lyckas anskaffa rekrvtér

för den af Staten bestämda legan, synes ingen annan utväg vara för handen

att fylla behofvet, än att kommunen åtager sig detta uppdrag samt tillskjuter det

utöfver legan erforderliga beloppet; denna för kommunen i vissa undantagsfall åliggande

rekryteringsskyldighet, bör likvisst, såsom för närvarande rust- och roteliållarnes

upphöra under krig samt vidtaga först trenne månader etter dess slut. Foi

ifrigt’ torde lönen böra kontant utbetalas af Staten, men för att så nära, som möjligt

motsvara de verkliga lefnad skostnaderna, bestämmas olika etter förhållandet i

de särskilda orterna samt beräknas i spaning efter årets markegång.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får Utskottet således tillstöka

3:o. Att ordinarie och. extra ordinarie roteringen och rustningen, för såval

land- som sjöförsvaret, i sin närvarande form skall upphöra, för att oranas

efter följande grunder.

a) o-runden för manskapets antal bör vara folkmängden;

b) grunden för manskapets underhåll bör vara bevillnmgen;

c) lönen bestämmes efter förhållandet i de olika orterna och beraknas i

J gpanmål, som efter årets markegång utbetalas af Staten i penningar;

d) särskild bostad, jemte koltäppa, bekostas af kommunerna (socknarne);

e) legan betalas af Staten och bestämmes till beloppet efter förhållandet i

de olika orterna, men kan periodvis ändras; . _ ...

f) anskaffningen af manskap sker i allmänhet genom regemeuts-chefrns försorg,

som vid antagningen alltid har vitsord; kan han ej anskaffa manskap

i tillräckligt antal för den af Staten bestämda legan, tillkommer

detta åliggande kommunen, som då betalar det utöfver legan erfordeiliga

tillskottet; kommandes likväl denna kommunerna undantagsvis åliggande

rekryteringsskyldighet att upphöra under krig samt återinträda först •

månader efter krigets slut; , n. ,

q) för befrielsen från den jorden åliggande bordan af manskapeis anskaffning

och aflöning erlägga rotarne och rustkållen ed rättvis och billig al
h)

derutöfver erlägga rusthållen i de orter, der rustmingsräntorna utgå efter

kronovärdi eller eljest icke motsvara rustmngsbesvaret, ytterligare ett

tillskott till aflösningen;

i) alla ordinarie och augment* in. fl. räntor, som åro anslagna till lusti: x •

{rena uppehållande, skola ingå till Statsverket; .

k) Staten öfvertager anskaffning och underhåll af kavalleriets hästar, äfvensom

af såväl dessas, som manskapets mundering och utredning.

Slutligen får Utskottet tillstyrka:

4:o. Att Kongl. Maj:t till närmare utredning af ofvan stående tråg oi, tackte.

tillsätta särskilda länskomitéer, bestående af den ordförande och ce militära
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

SärsL Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande No 2.

tära medlemmar, äfvensom det antal representanter från landstingen

samt från rust- och rotehållare, som Kong! Maj:t täcktes bestämma.

Såsom en bland indelningsverkets förnämsta olägenheter har man ofta framhållit

den indelte soldatens framskridna ålder samt hans deraf följande förmenta

oförmåga att uthärda faltlifvcts ansträngningar. Så obefogad denna anmärkning

än varit i afseende på mängden af soldater, hvilka naturligtvis befunnit sig i den

kraftigaste mannaåldern, så kan likväl ej nekas att den i afseende på do äldste

käft skal för sig. För afhjelpande af detta missförhållande hafva dock hittills stora

svårigheter yppat sig, emedan man, äfven om Statsverket, för att åstadkomma ett

tidigare afskedstagande, ytterligare betungats med ökad och förbättrad pensionering,

oj lagligen kunnat nödga rust- eller rotehållare att uppsätta ny rekryt, så

länge den gamle soldaten fullgjorde sina tjänsteåligganden i fred. Nämnda omständighet

har äfven förhindrat soldatens antagande på viss tjenstetid.

Men i samma stund Staten öfvertager soldatens anskaffande, kunna dessa

förhållanden ordnas på ett lämpligare sätt. Tjenstotiden kan då bestämmas så kort,

att soldaten icke allenast under densamma är fullt tjenstbar, utan äfven vid afskedstagandet

har sin fulla arbetskraft, så att han för sitt underhåll hvarken behöfver ligga

Staten eller kommunen till last. Utskottet har föreställt sig, att tjenstetiden under

vanliga förhållanden borde vara 10 år; den obefordrade soldat, som under tiden

utmärkt sig för godt uppförande, skulle dock kunna få rekapitulera på ytterligare

5 år. För att likväl efter afskedstagandet ännu vara fullt arbetsför, borde han då

ej gerna hafva, uppnått högre ålder än 35 år. Don soldat deremot, som blifvit befordrad

eller eljest i följd af visad skicklighet blifvit använd till särskilda befattningar,

såsom t. ex. till skarpskytt, timmerman eller sjukvårdssoldat m. in., samt fortfarande.

villo egna sig- åt yrket, bordo kunna få rekapitulera flera gånger samt vara

berättigad till pension af Staten vid tillryggalagda 45 lcfnads- och 25 tjensteår.

Då pensionsrummen sålunda sannolikt klofve färre, än för närvarande, skulle pensionsbeloppen

kunna förstoras, utan att de härför tillgängliga tillgångar^ hehöfde

öfverskridas.

Hvad kavalleristen särskildt beträffar torde hans ursprungliga tjenstetid

böra bestämmas till något längre än 10 år, såvida Staten af honom skulle hafva

tillräcklig nytta, i förhållande till hans längre och kostsammare utbildning, än infanteristens.

A andra sidan kunde man likväl antaga, att han ej gerna vore fullt

tjenstbar längre än till fyllda 35 års ålder. I afseende på honom skulle man följaktligen

kunna göra den allmänna bestämmelsen, att han, oafsedt åldern vid antagandet,

borde tjenstgöra till och med fyllda 35 år.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet tillstyrka:

5:o a) att den indelte infanteristens tjenstetid bör blifva 10 år, mod möjlighet

för obefordrad soldat att kunna få rekapitulera eu gång på 5 år;

b) att befordrad, samt särskildt såsom skarpskytt, timmerman eller

sjukvårdssoldat m. m. använd, infanterist må kunna få rekapitulera

flera gånger samt vara berättigad till pension vid tillryggalagda 45

lefnads- och 25 tjensteår;

c) att deremot obefordrad infanterist aldrig bör erhålla pension, utom

för skada i Kronans tjenst;

d) att den indelte kavalleristen antages med skyldighet att i tjensten

qvarstadna till och med fyllda 35 år.

Bill. till Riksd. Brok 1867. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande No 2.

I afseende på stamtruppens styrka har Utskottet ansett, att densamma, för

att vara något så när tillräcklig såsom kadre för den stora beväringsstyrka, som

med stammen bör införlifvas, långt ifrån att minskas, snarare borde ökas. Utskottet

bar likväl i detta hänseende i anseende till kostnaderna icke trött sig böra

gå längre, än att, rörande indelta infanteriet, föreslå den nuvarande effektiva manskapsstyrkans

ökande med do ungefär 3,000 nummer, som för närvarande äro för

hvarjehanda ändamål anslagne, indragne eller vakantc, hvarigenom den skulle uppgå

till omkring 23,000 man; härvid torde dock höra anmärkas, att detta antal, i

likhet med livad landtförsvars-komitéen föreslagit, ytterligare skulle kunna ökas genom

ett belopp, motsvarande do båtsmansnummer, som, vid en förändrad organisation

af sjöförsvaret, för det sednare skulle blifva obehöflig^. Det indelta kavalleriets

nuvarande effektiva manskapsstyrka är ungefär 3,300 man; dess indragna

nummer uppgå till omkring 400; Utskottet har likväl icke ansett sig höra föreslå

den blifvande manskapsstyrkan till högre än 3,500 man.

Rörande den särskild! s. k. värfvade stamtruppen har Utskottet, i afseende

på infanteriet, ansett att Wermlands kättja gar c-rcgemente, med anledning af de förändrade

förhållandena och såsom utgörande en mindre behöflig anormal organisation,

utan olägenhet skulle kunna indragas, hvarföre således blott de båda fotgardes-regementona

till en ungefärlig styrka af 1,000 man skulle qvarstå. Äfven den

nuvarande värfvade kavalleristyrkan af 1,000 man torde höra bibehållas, då en förminskning

af rytteriet, i anseende till detta vapens svårighet att i krig rekrytera och

dess ringa antal i. förhållande till de ö Kriga vapnen, icke synes rådlig.

Hvad beträffar artilleriet, så har Utskottet ansett don nuvarande manskapsstyrkan,

som utgöres af omkring 2,700 man, så mycket mera böra ökas till ungefär

3,000 man, som icke allenast kanonernas antal måste betydligt ökas i förhållande

till den aktiva arméons storlek, utan äfven en större beväringsstyrka med

detta vapen måste införlifvas för att fylla alla platser.

Ingeniörtruppens stam har Utskottet ansett böra, i likhet med och på samma

grunder som landtförsvars-komitéen föreslagit, utgöras åt 720 man.

Angående slutligen ifrågasatt organisation af stamtrupp för arméens allmänna

tross har Utskottet, fastän väl inseende vigten af trossens noggranna organiserande

vid en blifvande mobilisering, likväl ej trött sig böra tillstyrka någon

stamtrupp, i anseende till svårigheten att i fred kunna bereda densamma, någon

öfning, men är likväl öfvertygadt att Kong!. Maj:t, i sammanhang med uppgörande

af en ny plan till arméens organisation, icke lärer underlåta att i afseende på trossens

ordnande föreslå do åtgärder, som kunna finnas nödiga.

På grund af hvad sålunda blifvit anförd t angående stamtruppens styrka och

sammansättning får Utskottet tillstyrka:

G:o a) att infanteriets stam skall utgöras af omkring 23,000 man indelta

och 1,600 man värfvade trupper;

b) att kavalleriets stam skall utgöras af omkring 3,500 man indelta och

1,000 man värfvade trupper;

c) att artilleriets stam skall utgöras af omkring 3,000 man; samt

d) att ingeniörtruppens stam skall utgöras af 720 man.

Bland andra missförhållanden, som indelningsverket medfört, har äfven

varit det redan ofvan anmärkta, att den indelta truppen, i följd af befolkningens

olika tillvext sedan indelningsverkets inrättande, varit olika fördelad

inom Rikets landskap. Denna brist bör, om indelningsverket aflyftes från

jorden, lätteligen kunna afbjelpas, så att åtminstone infanteriets indelta stam
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Särsk. Disk för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. 19

trupp blir lika fördelad öfver bola landet i förhållande till befolkningen, hvarigenom

vid detta vapen stam och beväring stå i ett ungefärligt lika förhållande till

hvarandra. I afseende på indelta kavalleriets stamtrupp kunna skäl likvisst förefinnas,

som göra ett afvikande från denna grundsats behöfiigt, nemligen dels strategiska

förhållanden, dels möjligheten af manskapets rekrytering, dels tillgången på

foder för hästarne o. s. v. Sammalunda är äfven fallet med flottans indelta stamtrupp.

Utskottet har emellertid icke i denna fråga, såsom varande af mera rent

militärisk natur, ansett sig böra ingå i några enskildheter, utan blott i allmänhet

trott sig böra tillstyrka:

i:o att Kong!. Maj:t., på sätt kan finnas lämpligt, täcktes bestämma förläggningen

af såväl infanteriets och kavalleriets, som det erforderliga antalet

af flottans indelta stamtrupper, med afseende fästadt derå, att ingen del

af Riket för landtförsvarets behof kommer att sakna stamtrupp, som i

sina leder kan upptaga beväringen.

Af särdeles vigt anser Utskottet, att organisationen af arméens stamtrupper

är i _ fred ordnad efter samma grunder, som i krig komma att tillämpas, på det

vid inträffande mobilisering så liten rubbning som möjligt deruti må ega rum samt

beväringen införlifvas med samma stamtrupp, i hvars leder den förut stått och af

hvars befäl don blindt inöfvad. I främsta rummet är en sådan organisation nödvändig

i afseende på det vapenslag, som i sig skall inrymma den ojemförligt största

delen af beväringen, nemligen infanteriet. Dess kadrer böra derföre på förhand

ega den utvidgningsförmåga, att de med lika lätthet kunna upptaga eu, två eller

tre klasser beväring. Om blott en boväringsklass intages, torde stambataljonernas

styrka dermed blott behöfva fördubblas. Men om två eller tre klasser med dem

sammanslås, hvilket förmodligen i de flesta fall blir händelsen, då torde regementet

böra organiseras på 4 och korpsen på 2 bataljoner. Denna organisation bör ej lägga

hinder i vägen för stamregementets öfvande, liksom nu, å tvänne bataljoner vid de

tillfällen, då detsamma icke är med beväringen sammanslagen, d. v. s. under den

sednares förberedande öfningar. Under tredje årets öfning bör beväringen från

mötets början införlifvas med stammen i allt hvad som rörer förläggning i läger,

ekonomi och inre tjenstgöring samt derjemte så mycket som möjligt samöfvas med

densamma; och under denna tid bör organisationen på 4 bataljoner vidtaga på så

sätt, att den till hvarje regemente hörande beväring i lika förhållande fördelas

på bataljoner och kompanier.

Endast så kan, i Utskottets tanke, det innerliga förhållande uppkomma, som

bör ega rum mellan stam och bevaring, och endast så kunna stamsoldatema blifva

lämpliga ledare och monitorer för sina yngre kamrater, beväringsynglingarne. De

åtgärder, som blifva nödvändiga för anskaffandet af det för en sådan organisation

nödvändiga befälet, skall Utskottet längre fram föreslå, och inskränker sig derföre

här att tillstyrka:

8:o att infanteriets stamregementen sålunda måtte organiseras, att de kunna

utvidgas till fyra och stamkorpserna till två bataljoner.

Rättvisan af don grundsatsen, att hvarje krigsduglig man, så länge han är

vapenför, skall deltaga i och öfva sig för fäderneslandets försvar, d. v. s. af den

allmänna värnepligten, har på sednare tider blifvit så klart insedd och djupt känd af

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 SärsJc. UtsJc. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

Svenska folket, att Utskottet knappast anser sig derom behöfva orda. Obilliglieten

deruti, att de bemedlade folkklasserna genom friköp eller lega tillåtas befria sig

från en skyldighet, som alla borde anse tillika som en beder och en rättighet, är

hvad man än derför ur den tilltagande civilisationens synpunkt må anföra, så påtaglig,

att den ej erfordrar bevis. Klart är likaledes, att en börda, som, ehuru i

sig sjelf tung, likväl med tålamod skulle bäras, om den vore lika fördelad på alla

samhällsklasser, blir ännu tyngre, då den kastas allenast på de obemedlade, äfvensom

att de sednare, redan förut i många hänseenden jemförelsevis sämre lottade än

de bemedlade, under sådana förhållanden med ökad obenägenhet skola motsätta sig

hvarje utvidgning af värncpligten, så nödvändig den än må vara för försvarets stärkande.

Derjemte bör ieko förgätas den verkliga skada, som tillskyndas arméen

deraf, att nationens mera bildade beståndsdelar få tillfälle undandraga sig krigstjensten,

hvarigenom mycken intelligens samt isynnerhet eu god tillgång tillbefälsämnen

gå förlorade.

Alla dessa talande skäl mot en ojemn fördelning af värnepligtens börda

hafva äfven gjort sig gällande inom folkets medvetande, långt innan lagstiftningen

kurmat besluta sig att gifva den formel giltighet. Allt efter som beväringens behandling

blifvit bättre och dess öfningar bedrifvits på ett lämpligare sätt, hvarigenom

deras militäriska ändamål för de värnepligtige blifvit klarare, har antalet legde

och friköpte sjunkit. Då do legdes antal före den tvååriga exercisens införande

utgjorde i medeltal 16 till 1,700 man och do närmaste åron derefter omkring 1,300

man, uppgick de friköptes antal, oaktadt beväringsklassernas betydliga ökande i

förhållande till befolkningens tillvext, år 1861 allenast till 1061 man, år 1862 till

927, år 1863 till 905 och år 1864 till blott 733 man, vid hvithet sistnämnda belopp

det under de tvenne sednast förflutna åren ungefärligen hållit sig. Äfven torde

man kunna antaga, att en stor del af de värnepligtige, som det oaktadt undandragit

sig beväringsexercisen, på sednare tider deltagit i skarpskytterörelsen. Yid

åsynen af dessa fakta måste man ovilkorligen komma till den, öfvcrtvgelsen, att tiden

för den allmänna värnepligtens införande nu är inne.

Men för att erhålla laglig och aldrig utsinande tillgång af manskap till den

förstärkning af försvaret, som numera allmänt erkännes nödvändig, är icke allenast

behöfligt att utvidga värncpligten i den rigtningen, att don blir allmän, utan

äfven så att den utsträckes till alla ålderklasser, som äro vapenföra, till kvilka

torde kunna räknas den manliga befolkningen mellan 20 och SO år. Denna utsträckning,

fastän kanhända mindre behöflig för den aktiva arrnéen, är dock nödvändig,

för att öfverallt gifva det för oss så vigtiga ortförsvaret den vederbörliga

och öfverallt befintliga styrkan, hvarvid dock bör ihågkommas, hvad som redan

ofvan blifvit påpekadt, att detsamma mera har karakteren af ett tillfälligt uppbåd,

än af en längre tids krigstjenst.

I sammanhang med frågan om värnepligtens utvidgande må Utskottet tillåtas

anmärka, att det ansett lämpligast till Kong]. Maj:t öfverlemna att afgifva detaljeradt

förslag till do undantag i afseende på värnepligtens fullgörande, som

kunna finnas behöfliga, hvarföre det allenast ansett sig böra omnämna de vigtigaste,

nemligen sjukdom eller vanförhet; i afseende på vanfrejdad person

har Utskottet trott sig höra föreslå, att han bör hafva skyldighet, men icke rättighet

att deltaga i fäderneslandets försvar, hvarmed Utskottet afsett, att han visserligen

icke skulle få ställas i ledet bland andra medborgare, men väl kunna användas

till behöfliga fältarbeten.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. 21

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet tillstyrka:

9:o a) att hvarje Svensk man från fyllda 20 till fyllda 50 år är skyldig

att deltaga i fäderneslandets försvar, samt att, utan rätt till friköp

eller lega, underkasta sig den derför erforderliga öfning;

b) att från denna skyldighet, som tillika hör betraktas såsom en medborgerlig''

rättighet, ingen annan befrielse må ega rum än den, som

betingas af sjukdom, vanförhet eller af de eljest synnerligen vigtiga

skal, som, efter ''Kong!. Maj:ts framställning, Riksdagen kan komma

att antaga; och

c) att vanfrejdad person har skyldighet, men ej rättighet, att deltaga

i fäderneslandets försvar.

De skäl, som föranlcdt Utskottet att ej påyrka värnepligts-ålderns framflyttande,

äfvensom att tilldela de 6 första åldersklasserna åt boväringen, de 4 derpå

följande åt krigsreserven och de 20 sista åt landstormen, nemligen att gifva

dessa arméens olika beståndsdelar deras erforderliga styrka, hafva ofvan blifvit angifna

och behöfva således härstädes ej upprepas. Utskottet har för de 6 första

åldersklasserna trott sig böra bibehålla det gamla namnet “beväringen“, emedan

det är häfdvunnet samt betecknar den del af de värnepligtige, som egentligen afses

att införlifvas med stammen. För att i det längsta, åt krigsreserven bibehålla

karakteren af ett tillfälligt uppbåd, som blott i yttersta nödfall bör införlifvas med

stammen, har Utskottet trott sig särskildt höra föreslå, att densamma, såsom egentligen

tillhörande landstormen, ej får utgå till aktiva arméens förstärkande, förrän

beväringens alla klasser inom samma ort blifvit uppbådade, äfvensom att den ej

må, utan Riksdagens hörande, utom de förenade Rikenas gränser användas.

I afseende på boväringsskyldigheten har Utskottet vidare gjort det vigtig»

tillägg, som hittills saknats såväl i vår, som i åtskilliga andra länders värnepligtsförfattning,

att nemligen till krigstjenst inkallad beväring skall tjenstgöra till krigets

slut, äfven om han under detsamma skulle utträda ur heväringsåldern. Härigenom

förebygges möjligheten deraf, att en hel beväringsklass, som redan erhållit

krigsvana, kanhända midt under krigets lopp anser sig hafva laglig rätt att lemna

fanorna, till obotlig skada för försvaret.

Hvad slutligen beträffar landstormen, har Utskottet ansett sig åt Kong!

Maj:t höra öfverlemna att låta uppgöra förslag till dess närmare organisation, samt

allenast inskränkt sig att tillstyrka, det den skulle organiseras länsvis i kompanier

och bataljoner, samt att krigsreserven borde ordnas på sjelfständigt afdelningar.

På det ouppbådade delar af beväringen ej må kunna undandraga sig deltagande i

ortförsvaret, har Utskottet särskildt trott sig böra föreslå, att i krigstid hvarje man

inom heväringsåldern, som icke på annat sätt är till Rikets försvar uppbådad, skall

vara skyldig att ingå i landstormen.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet tillstyrka:

10:o a) att den allmänna värnepligten fullgöres dels i beväringen och dels

i landstormen;

b) att beväringsskyldigheten vidtager vid fyllda 20 och varar till

fyllda 26 år, dock så att till krigstjenst uppkallad beväring tjenstgör

till krigets slut, äfven om han under detsamma skulle utträda

ur heväringsåldern;

c) att värnepligtig från utträdet ur heväringsåldern till fyllda 50 år

tillhör landstormen, som bör organiseras länsvis i kompanier och

bataljoner;

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Särsk Utsh. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

d) att landstormens fyra yngsta åldersklasser bilda krigsreserven, som,

så vidt möjligt, ordnas på sjelfständig^ afdelningar, ock hvilken-till

aktiva arméens förstärkande icke får utgå, förrän beväringens alla

åldersklasser inom samma ort blifvit uppbådade, samt ej heller må,

utan Riksdagens hörande, utom de förenade Rikenas gränser användas

;

e) att i landstormen i krigstid ingår hvarje man inom beväringsåldern,

som icke på annat sätt till Rikets försvar är uppbådad.

Äfven frågan angående beväringens fördelande på de olika vapnen har Utskottet

i sina enskildheter ansett sig böra hänskjuta till Kong! Maj:ts bestämmande,

samt derföre inskränkt sig att allenast i allmänhet uttala den åsigten, att

beväringen vid arméens mobilisering bör införlifvas med infanteriet, artilleriet och

ingeniörtruppen samt för detta ändamål i fred samöfvas med dessa vapen, men att

densamma med hänseende till kavalleriet blott bör afses till ersättning aflidna förluster

och derföre särskild! utbildas.

Utskottet får med anledning häraf tillstyrka:

ll:o a) att beväringen under fredstid fördelas på alla vapen, med undantag

af kavalleriet, hvilket vapen endast vid inträffande krig tilldelas

beväringsmanskap;

b) att beväringen samöfvas med stammen, för att vid arméens mobilisering,

på nyssnämnda undantag när, genast med densamma kunna

införlifvas.

Ett bland do förnämsta vilkoren för arméens förstärkande i den grad, som af

Utskottet ofvan blifvit antagen, är, att tillgången på öfvadt och skickligt befäl i

samma mån ökas. Det befäl, som nu finnes, torde knappast hunna anses vara tillräckligt

för eu krigsfot af 50,000 man med dess staber och depöter; derutaf kan

man bilda sig ett begrepp, huru mycket befäl, som ytterligare erfordras för en

krigsfot af 70,000 eller 90,000 man med dess ersättningstrupper, äfvensom för landstormens

olika delar.

Särdeles gäller detta behof af ökadt befäl det vapen, som i sig skall upptaga

större delen af beväringen, nemligen infanteriet. Statens tillgångar torde likväl

äfven med afseende på detta vapen allenast i ringa mån medgifva ökande af

det nuvarande fasta stambefälet. Emellertid anser Utskottet för den föreslagna

organisationen oundgängligen nödvändigt, att infanteriets stamregementen, Indika, enligt

hvad ofvan blifvit föreslaget, skulle kunna fördelas å 4 bataljoner, hafva åtminstone

tre fasta bataljonskadrer med på full stat anstäldt befäl. Utskottet bär

tänkt sig nämnde kadrer, förutom staberna, sålunda sammansatta, att kompaniet

bestode af 1 kompanichef, 2 subaltcrnofficerarc, 4 underofficerare och 16 korporaler.

I afseende på fjerde bataljonen föreställer sig Utskottet, att dess befälskader skulle

kunna, erhållas, dels ur beväringens leder och dels genom s. k. kalfsoldsbefäl, om

hvars åstadkommande Utskottet straxt nedanför skall afgifva förslag. Nämnda

bevärings- och kalfsoldsbefäl torde dessutom böra lemna den fjerde underofficeraren

för de tre fasta kadrernas kompanier.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. 23

Utskottet får derföre tillstyrka:

12:o att det ökade befäl, som erfordras för infanteriet, skall anskaffas dels

^enom fullständigt befäl på stat för tre bataljoner, dels för fjerde bataljonen

genom beyärings- ock s. k. halfsoldsbefäl, kvilket sednare äfven skall

afgifva den fjerde underofficeraren för de fasta kadrernas kompanier.

Inom arméen är det en ingalunda sällsynt företeelse, att officerare, för

fivilka Staten påkostar en omsorgsfull militärisk uppfostran ock kvilka för öfrig!

äro duglige i sitt yrke, efter en kortare tjenstetid anse sig nödsakade att söka afsked,

emedan enskilda angelägenketer så mycket ock så oaflåtlig! taga deras tid i

anspråk, att de ej kunna underkasta sig den beständiga och på förband sällan beräkneliga

disponibilitet, som tjonstgöringen, särdeles på roten, erfordrar. Arméen

går härigenom förlustig många goda krafter, som, om tjonstgöringen vore inskränkt

till vissa å bestämda tider inträffande skyldigheter, t. cx. mötena, gerna fortfarande

skulle vilja mot en mindre ersättning egna en del af sin tid åt krigareyrket.

Denna olägenhet föreställer sig Utskottet kunna afhjclpas derigenom, att

både officerare och underofficerare efter en viss tids, t. cx. 10 års, tjenstgöring

skulle hos Kong! Majit få göra ansökan om att öfverflyttas på hvad man i England

kallar half sold, hvilken dock cj bordo öfverskrida den för graden bestämda pensionen,

mot befrielse från all annan tjenstgöring i fredstid, än mötena samt då

Kong!. Maj:t eljest funne omtanken för Rikets säkerhet det påfordra. Något missbruk

af donna rättighet, hvarigenom möjligtvis antalet halfsolds-officerare eller underofficerare

skulle blifva för stort, borde så mycket mindre komma i fråga, som

det ju alltid stode Kongl. Maj:t fritt att bevilja denna ansökan eller ej. Snarare

skulle man kunna förmoda, det mången underläte att begagna sig af nämnda rättighet,

om härigenom all möjlighet till befordran eller att återkomma på full stat

afskures, eller rättigheten till en den mindre tjonstgöringen motsvarande pension

förverkades.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet tillstyrka:

13:o a) att på stat anställde officerare och underofficerare må, efter minst

10 års tjenstgöring och derom gjord ansökan, kunna af Kongl. Maja

öfverflyttas på s. k. half sold, som dock icke bör öfverstiga den för

graden bestämda pension, mot befrielse från all annan ijenstgöring

i fredstid, än de årliga befäls-, regements- och boväringsmötena,

samt då Kongl. Maj:t finner omtanken för Rikets säkerhet det påfordra;

b) att på half sold ställd officer bibehåller sin tur och befordringsrätt

vid regementet, beroende det på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, om han

sedermera, efter derom gjord anhållan, åter må kunna på full stat

förflyttas; samt

c) att Kongl. Maj:t täckes föreslå de vilkor, under hvilka sådant befäl

måtte berättigas till pensions erhållande af allmänna medel.

Emellertid torde arméens stora behof af ökadt befäl blott i mindre grad kunna

fyllas genom ofvan föreslagna medel. Någon mera genomgripande åtgärd måste följaktligen

vidtagas, som kan inge grundad förhoppning på en sådan tillgång på befälsämnen,

att densamma icke gerna kan utsina. Och en dylik tillgång synes allenast

kunna beredas ur samma källa, hvarifrån arméen i allmänhet förstärkes, nemligen

bland de värnepligtige.

Klokheten synes äfven bjuda, att man, på samma gång de bildade folkklasserna

genom värnepligtens allmänhet hindras undandraga sig krigstjensten, fördem

öppnar eu utväg att fullgöra densamma på ett sätt, som är öfverensstämmande med

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

deras samhällsställning och tillåter fäderneslandet att af deras kunskaper och intelligens

draga den största möjliga nyttan. Donna utväg är, att för dem bereda tillfälle

till förvärfvande af sådan praktisk och theoretisk militärbildning, som erfordras

för de lägre befälsgraderna. Härigenom skapas äfven eu tillgång till befäl

för landstormen, hvarförutan densamma troligtvis aldrig skall kunna erhålla den

fasthet, som för dess verksamhet är behöflig.

Utskottet har föreställt sig utbildningen af detta bevärings- eller reservbefäl

kunna ske på ..följande sätt. Den, som önskade såsom befäl fullgöra större eller

mindre del af sin beväringspligt, skulle, helst före beväringsåldems inträdande, derom

göra anmälan hos vederbörande regementschef; vid denna anmälan skulle bifogas

betyg å det mått af allmän skolbildning, soda Kong!. Maj:t för olika befälsgrader

funne godt att stadga. Sålunda antagen sökande borde derefter, för att blifva befordrad

till reservofficor eller reservunderofficor, genomgå de praktiska öfningar och

tkeoretiska kurser, som Kongl. Maj:t, med hänseende till de ringare fordringar, som å

dylikt befäl måste göras, funne godt att stadga. Efter vunnen befordran borde

reserv officer tjen åtgöra minst under tronno samt reservunderofficerminst under tvänne

års möten, hvarföre han blott skulle erhålla tjenstgöringspenningar. Dylikt reservbefäl

skulle utan vidare pröfningar i fredstid kunna befordras till och med löjtnantsgraden

samt i krigsresorven och landstormen till och med majorsgraden; i krigstid

borde deremot all befordran vara fri. Önskade reservofficer i fredstid vinna

anställning med fast lön på stat, bordo han hafva genomgått krigsskolan.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får Utskottet tillstyrka:

14:o att en del af arméens befäl måtte utbildas bland de beväringsskyldige,

som i sådan egenskap aftjena sin värnepligt, äfvensom att Kongl. Maj:t täckes

i den plan till arméens organisation, som kommer att afgifvas, föreslå

såväl bestämmelser om don skolbildning, hvilken borde fordras af

nämnda reservbefäl, som sättet för dess militäriska utbildning.

I sammanhang härmed vill Utskottet äfven fästa uppmärksamheten vid

vigten att ur stammens leder kunna hemta ämnen till såväl öfver- som underbefäl.

Särdeles torde korporalsgraden, hvilken står i så nära beröring med gemenskapen

och hvars betydelse ökas i förhållande till mängden af beväring, som med stammen

skall införlifvas, böra kunna påräkna en betydlig utvidgning genom korporalsskolors

inrättande vid regementen och korpser. Utskottet får derföre tillstyrka:

15:o att sådana åtgärder måtte vidtagas, hvarigenom tillfälle beredes att jemväl

ur manskapets leder ega tillgång till befäl.

Såsom en gifven följd af indelningsverkets aflyftande från jorden, i hvad

som rörer rustningen och roteringen, torde äfven kunna anses, att alla boställen

och räntor, som äro anslagna till aflöning af indelta arméens befäl och tjensteman,

skola ingå till Statsverket, kvilket, i likhet med hvad för indelta stamtruppen blifvit

föreslaget, äfven borde öfvertaga aflöningen af nämnda befäl och tjensteman. Härigenom

vunne desse den stora fördelen, att kunna erhålla hela sin lön. kontant och

på samma tider, som öfrige tjensteman, samt icke, såsom ofta hittills, förrän långt

inne på året efter det, under hvithet lönen borde utfalla. Emellertid har Utskottet

antagit, att indelta stamtruppens befäl fortfarande i allmänhet skulle vara bosatt

inom regementets eller kompaniets stånd för att öfvervaka ordningen och upprätthålla

disciplinen. Utskottet har äfven föreställt sig, att befälet, fastän de nuvarande

boställena indrogos, likväl i do flesta fall sjelf utan svårighet torde kunna

anskaffa bostäder. Skulle undantagsvis ett annat förhållande inträffa, har Utskottet

förmodat,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sårsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. 25

förmodat, att Kong]. Maj:t ej lärer underlåta att gorå de framställningar, som för

en sådan olägenhets afhjelpande kunde anses lämpliga.

Mod anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet''tillstyrka,

16:o att alla till aflöning af indelta arméens befäl och tjensteman anslagna boställen

och räntor m. in. skola ingå . till Statsverket, i den mån sådant

författningsenligt kan ske, samt att nämnda befäl och tjensteman skola

aflönas kontant, hvarjemte lönerna höra qvartalsvis utfalla.

Det afgörande inflytande en tillräcklig och ändamålsenlig krigsbildning för

såväl befäl, som trupp, bär på arméens brukbarhet, har härstädes icke sällan på

ett beklaglig^ sätt blifvit underskattadt. Man har på många håll antagit, att det

personliga modet, tapperhcten, fosterlandskärleken och hänförelsen skulle kunna

ersätta, hvad som endast kan vinnas genom öfning, vana, erfarenhet och studier.

Under en långvarig fred bär man lärt sig, att allenast taga i betraktande de personliga

uppoffringar, som med krigsbildningens ernående äro förknippade, men förgätit

de sorgliga följder, som kunna uppstå genom dess försummande eller missrigtande,

och detta trots de talande vittnesbörd, som äfven de sista tidernas händelser

i nämnda hänseende gifvit vid handen.

I afseende på befälsbildningen tror sig Utskottet emellertid ej höra ingå i

några enskildheter, utan anser tillräckligt att uttala den åsigten, att våra närvarande

militärläroverk torde för ändamålet vara tillräckliga, om de på ett lämpligt

sätt anordnas samt om de kompletteras med de åtgärder till utbildande af

befäl ur beväringens och stammens leder, som ofvan blifvit föreslagna.

Rörande stamtruppens krigsbildning föreställer sig Utskottet, att, då man tager

i betraktande Svenska folkets kända fallenhet för militära öfningar, de af Landförsvarskomitéen

föreslagna tiderna äro tillräckliga, för så vidt öfningarne på ett

tidsenligt och ändamålsenligt sätt blifva anordnade.

Åt de värfvade och garnisonerade truppernas öfningar kan i allmänhet gifvas

den utsträckning, som finnes nödig.

Med afseende på indelta infanteriets öfningar må Utskottet likväl tillåtas

påpeka en utväg, hvarigenom en icke ringa tid kunde besparas, på samma gång

som målskjutningsfärdigheten på ett lämpligt sätt förvärfvades. Såsom nu är fallet,

måste hvarje soldat under regementsmötet öfva målskjutning med ett för de flesta

otillräckligt antal skott, hvilket det oaktadt tager mycken tid; detta skall dertill

ske med gevär, som soldaten icke känner och Indika förvaras i förråden, der de

allenast med stor svårighet kunna hållas i godt skick, under det soldaten till roten

blott får hemtaga sitt exercisgevär. Med anledning häraf föreställer sig Utskottet,

att det vore lämpligare, om soldaten finge hemtaga det gevär, han i krig skulle

begagna, för att omsorgsfullt kunna vårda det och lära känna dess träffsäkerhet,

för hvilket ändamål äfvenledes skarp ammunition dels skulle åt honom till viss

mängd utdelas, dels tillhandahållas till inköp. Vid mötena skulle slutligen skjutfärdigheten

utrönas allenast genom prisskjutningar, hvarigenom mycken tid vunnes

för andra öfningar.

Bih. till Riksd. Prot. 1867. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

/

26 Sårsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

Hvad beträffar indelta kavalleriets krigsbildning anses densamma numera af

sakkunnige icke tillfyllestgörande, särdeles om man tager i betraktande krigskonstens

sednastc utveckling samt vapnets i följd deraf dels förändrade, dels utvidgade

verksamhet. Detsamma kräfver således både förlängda och noggrannare öfningar,

om det, med sitt jemförelsevis ringa antal, skall kunna tillfredsställa de fordringar,

man derpå kan hafva. Utskottet har derföre ansett de af Landförsvarskomitéen

föreslagna öfningstiderna såsom de minsta, hvilka borde ifrågakomma; och detta likväl

blott under don förutsättning, att Kongl. Maj:t måtte efter sig företeende omständigheter

bestämma öfningstidernas förändring och fördelning. Detta specialvapens

utbildning i tjenstens olika delar erfordrar likväl mycken tid och måste hufvudsakligen

ega rum vid vapnets depöter (exercissqvadronsplatser). Sådana finnas redan

inrättade vid de nuvarande kavalleriregementena. Skulle likväl Kongl. Maj:t finna en

förändrad förläggning af vapnet vara af beliofvet påkallad, då torde äfven någon

förändring i afseende på dess depöter erfordras; och Utskottet inskränker sig af

denna anledning att föreslå,

17:o att ändamålsenliga kavalleri-depöter skola anordnas i de olika delarne af

landet.

I ett land, der försvaret skall grundas på allmän värnepligt och folkbeväpning,

måste den militäriska undervisningen ingå i folkuppfostran, hvarigenom medborgaren

såväl tidigt erinras om sin skyldighet att deltaga i fäderneslandets försvar,

som äfven utbildas till den fysiska styrka och till den vana vid ordning, punktlighet

och disciplin, som härför är nödvändig. Krigsbildningen bör följaktligen börja

redan i skolan samt sedermera fortgå, till dess den genom beväringsöfningame ernått

den erforderliga utvecklingen.

Stora bemödanden hafva redan inom vårt land blifvit gjorda för att i allmänna

läroverken införa gymnastik och militära öfningar. Dessa bemödanden hafva

likväl i följd af bristande tillgångar hittills på do flesta ställen måst inskränkas till

städernas skolor och i allmänhet till de högre läroverken. Men folkskolorna, der

det ojemförligt större antalet barn erhålla sin första och oftast enda underbyggnad,

hafva blott i ringa mån kunnat blifva delaktiga af nämnda undervisning. Grenomgripande

åtgärder måste således vidtagas, för så vidt de obemedlades söner, d. v. s.

den blifvande massan af värnepligtige, do som hufvudsakligen komma att fylla

arméens leder, skola få tillgodonjuta de gymnastiska och militäriska öfningar, som

böra förbereda den egentliga krigsbildningen. Detta torde lämpligast kunna ske

genom befälet för indelta arméen, hvars lika fördelande i hela landet derigenom

ytterligare rättfärdigas. Utskottet döljer emellertid icke för sig, att folkskolans

utvidgande i den rigtningen, att densamma af barnen under längre tid och till en

mera framskriden ålder än hittills kan begagnas — ett utvidgande som äfven i så

många andra hänseenden vore önskvärd! — torde blifva ett hufvudsakligt vilkor

för att öfningarne verkligen i militäriskt hänseende skola blifva fruktbringande.

Men äfven om den manliga ungdomen sålunda en längre tid kan vistas i

folkskolan, uppstår dock mellan utträdet ur densamma och inträdet i beväringsåldem

en lucka i den förberedande militäriska utbildningen, som måste fyllas, om

icke öfningarne i skolan skola bortglömmas och sålunda förfela sitt ändamål. Flera

motionärer hafva äfven vid denna riksdag afgifvit förslag till de militäriska öfningarnes

ordnande under nämnda tid. Fastän Utskottet ej ansett sig i nämnda hänseende

kunna framlägga någon i enskildheter gående plan, har det dock trött saken

vara af den vigt, att den bör allvarligen behjertas, hvarföre framställning torde

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

bör» göras, att Kongl. M.aj:t täcktes göra de bestämmelser, som till ändamålets vinnande

kunna vara beböfliga. Äfven dessa öfningar, som bordo vara obligatoriska, torde

lämpligast kunna ledas af befälet vid indelta arméen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet tillstyrka,

18:o att sådana åtgärder böra vidtagas, hvarigenom icke blott undervisning i

gymnastik och militära öfningar varder, så vidt möjligt, i skolorna meddelad,

utan äfven att efter skoltidens slut och tilldess heväringsåldern

inträder, den manliga ungdomen må, på det sätt och på do tider, Kong!.

Maj:t, med hänsyn till lokala förhållanden, kan finna skäligt bestämma,

samlas inom mindre områden, för att af dertill förordnade instruktörer i

dessa öfningar ytterligare utbildas.

Att bestämma det mått af krigsbildning, som vid beväringsöfningarne bör

gifvas åt massan af värnepligtigo, på det de tillsammans med stammen skola utgöra

fullt krigsdugliga taktiska afdelningar, hvilka med hopp om framgång kunna upptaga

striden med krigsvanda fiendtliga trupper, är i sanning en ganska grannlaga

uppgift. Å ena sidan äro Svenska arméens öfningar i allmänhet, och särdeles beväringens

hittillsvarande, så ringa i förhållande till de flesta utländska arméers,

att någon jemförelse knappast kan komma i fråga, hvarföre hvarje militäriskt bildad

person måste yrka på deras betydliga förlängande. Men å andra sidan är ännu

bland befolkningen motviljan mot ökade öfningar så stor, samt föreställningarne om

den tid, på hvilken verklig krigsbildning kan vinnas, så dunkla och outredda, att

man knappast kan hoppas på några större eftergifter i detta hänseende.

Nekas kan visserligen ej, att såväl öfningarnes dyrbarhet, som näringarnes

beständiga behof af armar, hvilka under ett hårdt klimat af en karg natur skola

frambringa lifvets nödtorft, hos ett mindre rikt folk göra öfningarnes korthet till

en nödvändighet. Ej heller torde kunna bestridas, att en armé, som blott är afsedd

till landets försvar, hvarvid don alltid till sin fördel kan beräkna terrängens

beskaffenhet, befästningskonsten och en noggrann kännedom af trakten, möjligtvis

kan erfordra en mindre krigsbildning, än arméer, som städse skola vara färdiga att

strida i aflägsna länder. Äfvenledes torde några eftergifter i fordringarne på öfningarnes

längd för den värnepligtiga massan kunna göras, i följd af Svenska folkets

naturliga fallenhet för militäryrket samt stamtruppens större krigsbildning.

Men om äfven allt detta tages i betraktande, så finnas dock gränser i afseende

på krigsbildningens möjliga nedsättning för de värnepligtigo, som icke kunna

underskridas. Såsom utgångspunkt för bestämmandet af donna gräns har Utskottet

antagit, att beväringens nuvarande öfning af 30 dygn, såsom varande otillräcklig

för införlifvande af en beväringsklass med stammen, så mycket mera måste blifva

det, om flera klasser skola intagas. Utskottet har derföre föreställt sig att

det aldra minsta, som kunde komma i fråga, vore 60 dygn, hvilket ungefärligen är

detsamma, som för närvarande bestås första årets rekryter. Detta utgör ungefär

hälften af den sammanlagda öfningstid, som den Schweitziska infanteristen (målskjutningsöfningarne

inberäknade) är underkastad. Antages emellertid, att stamsoldatens

sammanlagda öfningstid är dubbelt så lång, som den Schweitziska soldatens,

så skulle den Svenska arméens medolöfningstid blifva ungefär densamma som den

Schweitziska arméens, hvars krigsbildning, om man räknar efter de sammanlagda

öfningstidernas längd, för närvarande är den minsta i Europa.

Då Utskottet för beväringen sålunda föreslår en öfningstid af 60 dygn,

torde lätteligen inses, att detsamma inskränkt sig till ett minimum, som icke kan

göras mindre, om ej fäderneslandets söner, utan gagn för dess försvar, i blomman

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Sårsk. Utah. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

af sill ålder skola uppoffras. Och detta minimum har Utskottet äfven blott kunnat

anse någorlunda tillfyllestgörande, under antagande att under de före beväringsåldern

skeende öfningarne redan eu del af krigsbildningen blifvit undangjord, samt

att öfningstidema på det mest ändamålsenliga sätt begagnas genom rekrytbildningens

förenklande samt uteslutande af allt för kriget oväsendtligt.

I afseende på fördelningen af den föreslagna öfningstiden har Utskottet trott

sig böra taga i betraktande, dels nödvändigheten för näringames bedrifvande af

korta öfningar, dels förminskandet i möjligaste mån af de i vårt glest befolkade

land så tidsödande fram- och återmarscherna till och från mötesplatserna, samt dels

besparing af kostnaderna.

Med anledning häraf har Utskottet trott öfningarnes fördelande på trenne

år, hvaraf första året 10, andra året 30 och tredje året 20 dygn, vara lämpligast.

Det första årets öfningar skulle försiggå distriktvis i hemorten och under dem beväringen

begagna egna kläder samt af Staten tilldelas underhåll eller kontant aflöning

under öfningstiden, men ej under fram- och återmarschcn. Härigenom förminskades

kostnaderna i icke ringa mån, på samma gång fram- och återmarscherna

till och från regementenas mötesplatser inskränktes till desamma som hittills. Detta

första årets möte torde blifva mest fruktbringande, om tiden hufvudsakligen användes

till repetition af det under do förberedande öfningarne inlärda samt till skjutöfningar.

Under andra årets möte, hvilket, såsom nyss antyddes, liksom det tredje

årets skulle sko på regementets mötesplats, borde sedermera den egentliga rekrytbildningen

försiggå, hvarefter beväringen tredje året efter några dagars repetition

antagligen vore så utbildad, att den utan olägenhet kundo till samöfning införlifvas

med stammen.

Såsom ett ytterligare skäl, hvarföre Utskottet antagit, att ofvan föreslagna

öfningstider skulle kunna vara tillräckliga, må nämnas, att det förutsatt, att de frivilliga

vapenöfningar, som do sistförflutna åren i sammanhang med skarpskytterörelsen

egt rum, fortfarande skulle vidmagthållas, hvarför det vore önskligt, om såväl

Staten, som kommunerna, verksamt uppmuntrade dylika öfningar jemte målskjutningsförbund

och målskjutningsfester genom bidrag till premier ooli under do vilkor,

Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt att bestämma. Den uppmuntran Staten

skulle gifva dessa frivilliga öfningar, har Utskottet föreställt sig, bland annat,

lämpligast kunna ske derigenom, att skarpskytt, som före beväringsålderns inträdande

förvärfvat sig eu viss, bestämd färdighet, samt i densamma blifvit approbera^,

frikallades från första årets öfning, äfvensom att skarpskytt, som uppnått en

sådan skicklighet att han såsom befäl kunde användas, derföre af Staten skulle erhålla

en särskild tilläggsaflöning.

Fastän Utskottet såsom regel antagit, att ingen krigsduglig man på några

vilkor från vapenöfningar i fredstid borde vara befriad, inträffar dock ett särskildt

fall mod det sjöfolk, som under beväringsåldern idkar sjöfart; om man å ena sidan

är nödsakad att befria dessa från vapenöfningarne, torde de å andra sidan

böra gälda denna befrielse med eu förlängd beväringsskyldighet, hvarföre Utskottet

anser sig böra föreslå, att den sjöman, som icke under beväringsåldern fullgjort

sina vapenöfningar, skall vara skyldig att intill fyllda 35 år tjenstgöra vid sjöförsvaret.

, Med anledning af hvad ofvan blifvit anfördt, får Utskottet således tillstyrka:

19:o a) att beväringen första året öfvas 10 dagar, det andra 30 dagar och

det tredje 20 dagar;

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Särsk. Vtak. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

b) att första årets öfning försiggår distriktvis i hemorten, men de häda

andra på regementenas mötesplatser;

c) att beväringen första året begagnar egna kläder samt af Staten

tilldelas underhåll eller kontant aflöning under öfningstiden men ej

under marschen till och från öfningsställena;

d) att approbera! frivillig skarpskytt befrias från första årets öfning,

hvarjemte sådan skarpskytt, hvilken såsom befäl användes, af Staten

erhåller särskild tilläggsaflöning;

e) att å sjömanshus eller, i Magistratens rullor inskrifven beväringsskyldig,

som vid öfningstiden idkar sjöfart, befrias från vapenöfningar

under fredstid, mot åliggande för honom att intill fyllda 35 år

tjenstgöra vid sjöförsvaret, så framt han icke under beväringsåldern

fullgjort sina vapenöfningar.

Rörande de årliga ordinarie kostnaderna för den ofvan i sina allmännaste

grunddrag framlagda planen till försvarsverkets ordnande, har Utskottet, enligt

hvad som redan i början af detta betänkande blifvit antydt, i följd af den inskränkta

tiden för dess verksamhet icke medhunnit några beräkningar, som kunnat gå i

enskildheter eller göra anspråk på säkerhet. Det har allenast försökt att närmevis

utröna det belopp, med hvilket de blifvande kostnaderna komma att öfverskjuta

de närvarande samt dervid kommit till följande ungefärliga resultat.

För infanteriet skulle kostnaden blifva omkring 9,265,922 R:dr, för kavalleriet

2,417,119 Rall-, för artilleriet 1,890,000 R:dr och för fortifikationen 433 325 R-.dr eller tillsammans

14,006,366 R:dr. Hittills varande tillgångar hafva varit för infanteriet

5,041,862 R:dr, för kavalleriet 1,804,095 Rall'', för artilleriet 1,472,783 R:dr och för fortifikationen

261,883 Rall- eller tillsammans 8,580,623 R:dr, i hvilken summa dock ej

äro inbegripna åtskilliga poster, hvilka fortfarande blifva oförändrade, då årliga ordinarie

hudgoten uppgår till icke obetydligt öfver 9 millioner R:dr. Den uppkommande

bristen för do särskilda vapnen skulle följaktligen utgöra: för infanteriet 4,224,060

R:dr, för kavalleriet 613,024 R:dr, för artilleriet 417,217 Rall- och för fortifikationen

171,422 R:dr, eller eu sammanlagd brist af 5,425,743 R:dr.

Denna ökade kostnad synes visserligen vid första påseendet ganska betydlig.

Men vid dess bedömande får ej förbises de motsvarande lättnader och fördelar,

som vinnas. Till en början inbesparas alla indelningsverkets i budgeten icke

synliga kostnader, hvilka enligt de tillförlitligaste uppgifter, som kunnat erhållas,

uppgå till minst tre och eu half millioner R:dr. Derjemte genomföres befälets, i

alla händelser snart nödvändiga, lönereglering utan särskild kostnad för Statsverket.

Såsom tillgång vid den nya organisationens genomförande finnes dessutom den aflösning,

som af rust- och rotehållare bör utgå, hvarigenom under aflösningstiden eu ökad

beskattning i icke ringa män minskas. Dertill kommer ytterligare den ökade vinst,

utöfver den af Utskottet beräknade, som erhålles genom samtliga boställens indragning

till Statsverket, Och slutligen, hvad som är väscndtligast af allt, får landet

en öfvad och med nödtorftigt antal befäl försedd armé, som i behofvets stund kan

uppbringas till 90,000 man, i stället för den närvarande, bestående allenast af 29,362

stamsoldater, en föga öfvad beväring och en högst otillräcklig befälsstyrka,

opaginerad Kontrollera mot PDF

■30 Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o ''2.

öii Gotlands afskiljda läge från det öfriga Sverige samt den deraf följande

svårigheten af dess undsättning, om den blir anfallen af en på hafvet öfverlägsen

fiende, gör nödvändigt att derstädes, mera än i någon annan del af Riket, på förhand

och under fred anordna de försvarsmedel, som kunna åstadkommas. Men äfven

om moderlandet för Gotlands försvar gör stora ansträngningar, måste ön i

flera hänseenden likväl vid försvaret hänvisas till de krafter, som inom densamma

finnas att tillgå. Och som öns befolkning ej är särdeles talrik, måste

dess uppoffringar kanhända mera tagas i anspråk, än i landets öfriga delar, hvaremot

den erhåller den fördelen, att ej annorstädes behöfva användas.

Under sådana förhållanden kan sättas i fråga, huruvida den organisation af

arméen, som ofvan hlifvit föreslagen för Rikets öfriga delar, är fullt ändamålsenlig

och tillämplig för Gotland. Utskottet har likväl ej ansett sig höra närmare ingå i

detta ämne, utan trott lämpligast vara att till Kong! Maj:t öfverlemna att låta uppgöra

och afgifva förslag angående de skiljaktigheter i nämnda hänseende, som för

ön kunna anses påkallade.

I följd häraf får Utskottet tillstyrka,

20:o att, om Kong! Maj:t icke skulle finna de allmänna grunder för landets

försvar, Utskottet föreslagit, tillämpliga på ön Gotland, Kong!. Maj:t

täcktes i den allmänna organisationsplan, som kommer att framläggas, särskild!

föreslå de skiljaktigheter, hvilka för Gotland anses påkallade, likväl

alltid med fästadt afseende derå, att öns värnepligtige aldrig måtte

påräknas till tjenstgöring utom dess område.

Prygelstraffets upphörande inom arméen och flottan har vid flera föregående

riksdagar hlifvit påyrkadt. De kraftigaste och mest bevisande skäl hafva derföre

hlifvit anförda. Äfven för sin del anser Utskottet prygelstraffets bibehållande olämpligt.

Men då det har sig bekant, att frågan om dess afskaffande är föremål för

Kongl. Maj:ts pröfning, finner sig Utskottet af denna anledning icke böra föreslå Riksdagen

att för det närvarande härom göra någon framställning.

De täta och vidtomfattande hvälfningar inom krigskonstens område, särdeles

hvad beträffar materielen, som på sednare tider inträffat, hafva i de flesta länder

föranledt nedsättande af stadigvarande komitéer, som haft till uppdrag att med

oflåtlig uppmärksamhet följa de förändringar och förbättringar, som i nämnda hänseende

egt rum.

Äfven inom Sverige torde en dylik komité vara af nöden, så mycket mera

som cheferna för de vapen, hvilka hafva anskaffandet och bildandet af de materjela

föremålen för bådo land- och sjöförsvaret om handen, vanligtvis äro så upptagna

af administrativa värf och verkställighetsåtgärder, att man svårligen med fog af

dem kan fordra nämnda oaflåtliga uppmärksamhet. Men om Skandinaviens försvar

med kraft och sammanhållning skall kunna utföras, så måste materielen inom de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sdrsk. Utah. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. 81

båda brödrarikena i flera hänseenden vara likartad. I nämnda komité böra följaktligen

både Norska och Svenska officerare ingå. Utskottet får med anledning häraf

tillstyrka,

21:o att genom dertill kommenderade skicklige officerare af olika vapen, en

fortgående Svensk-Norsk komité måtte bildas, med åliggande att afgifva

utlåtanden rörande land- och sjöförsvarets förseende med tidsenliga vapen

och lämplig ammunition, äfvensom rörande befästningsväsendet samt de

öfriga frågor Kong!. Maj:t kan täckas till densamma öfverlemna. •

Utskottet har slutligen äfven till behandling förehaft den vigtiga frågan,

huruvida skäl vore för handen att, enligt derom väckt förslag, ur den ofvan framställda

allmänna planen för försvarsverkets ordnande, utbryta och till omedelbar

handläggning vid innevarande riksdag föreslå sådana delar, hvilkas snara genomförande

kunde synas vara af trängande vigt för fäderneslandets försvar och hvilkas

verkställande ej förutsatte grundlagsförändringar. Utskottet har likväl, under förutsättning

att Kong!. Maj:t ej lärer underlåta att vid nästkommande riksdag inkomma

med förslag till sådana åtgärder, Indika erfordra skyndsammare behandling

och som oberoende af planens antagande i dess helhet kunna genomföras, ej ansett

sig nu böra föreslå någon sådan utbrytning. Då det emellertid är af största vigt,

att fullständigt förslag till försvarsverkets ordnande så fort ske kan blifver faststäldt,

får Utskottet tillstyrka,

22:o att Riksdagen hos Kongl. Maj:t måtte i underdånighet anhålla, det Kong!

Maj:t, efter pröfning af de grunder till arméens organisation, b vilka här

ofvan blifvit anförda, behagade om möjligt till den Riksdag, som sammanträder

år 1869, låta uppgöra och framlägga fullständigt förslag till

arméens organisation med dermed sammanhängande frågor.

Stockholm den 9 April 1867.

På Utskottets vägnar:

S. G. von Troil.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Sank. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande i\:o 2.

32

Reservationer:

af Friherre A. C. Raab: “Om vi lefde i lugna tider, som gåfve stöd åt

hoppet om en ännu mångårigt fortfarande fred, skulle jag visserligen instämma i

Utskottets beslut att nu föreslå en underdånig skrifvelse med anhållan om en nådig

Proposition, hvilken aldra först vid 1869 års riksdag kan framställas, och som, äfven

i det lyckliga fall att densamma då af Riksdagen godkännes, dock icke kan föranleda

vidtagandet af någon genomgripande åtgärd för vårt försvarsverks ordnande

före 1870. Men då vi med hvarje post få nya och ökade anledningar att befara

utbrottet långt före 1870 af sådana krig i Europa, i hvilka vi måhända skola

tvingas att deltaga; då både större och mindre stater dels redan omorganiserat, dels

äro på väg att skyndsamt omorganisera sina arméer till en betydligt ökad styrka,

har jag icke kunnat taga på mitt samvete att tillstyrka Riksdagen gå så långsamt

Det är egentligen den vigtiga frågan om roteringsskyldighetens aflyftande

från jorden, som föranledt denna långsamhet, alldenstund Utskottet trött det vara

nödvändigt, för vinnande af Riksdagens bifall till en utsträckt värnepligt, att ställa

dessa frågor i ett af hvarandra beroende samband. Jag delar ej denna mening.

Jag skulle lika mycket underskatta Svenska jordegarens fosterlandskärlek, om jag

misstänkte honom'' för det egennyttiga åskådningssätt, att han skulle vilja äfventyra

fäderneslandets sjelfständighet, för att hafva först tilltvingat sig en i alla fall

mera skenbar, än verklig fördel, innan han bifölle värnepligtens utvidgande, som jag

skulle brista i förtroende till representationens rättskänsla, om jag ej antoge att,

äfven om och sedan den ökade värnepligtcn vore antagen till lag, Kamrarne villigt

skulle ingå på sådana med billighet och rättvisa öfverensstämmande förslag, som

afsåge att, mot skälig ersättning till Statsverket, aflyfta, vare sig rotermgsbördan

eller andra jorden betungande åligganden, som möjligen kunna på eu ändamålsenligare

och rättvisare grund fördelas medborgare emellan.

Att den fördel, som jorden skulle vinna genom det sätt, hvarpå Utskottet

föreslagit roterings bördans aflyftande, vore, såsom jag ofvan uttryckte mig, mera

skenbar, än verklig, torde falla i ögonen, då man tager i betraktande, att de cirka

60,000 mantal, som äro roteringsskyldige, uppgå i bevillnings-taxeringsvärde till

cirka 1,650 millioner och således skulle, såsom bevillning, och för så vidt man ej

villo allt för orättvist betunga öfrige skattdragande medborgare, draga minst hälften

af den börda, som skulle åläggas Statsverket för de nya stamsoldaternas lega och

aflöning; — att de skulle fä till större del bekosta de nya bostäderna inom kommunerna

(en kostnad, som för 26,500 man, efter minst 400 R:dr för hvarje bostad,

skulle för hela Riket uppgå till 10,800,000 It:dr lågt räknadt, '' oberäknadt kåltäpporna

och bostädernas derefter följande underhåll) och slutligen att de skulle erlägga

en billig och rättvis aflösning för den vunna roteringsfriheten. Hvad särskildt

angår rusthållen, så, ehuru jag visst icke vill förneka att kavalleriets uppsättande
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Barsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande No 2.

sättande efter Utskottets plan, kunde ega flere fördelar, har jag ansett det vara

mm pligt att inom Utskottet anmärka, hvad jag också här vilt framhålla, att nemligen,

derest rusthållshemmanen skulle ko mista augmentsräntan, 2:o påläwas den

ordinarie ränta, som ingått i rustningsbesväret, 3:o gemensamt med öf''ri”e skattskyldige

inom kommunerna uppföra och underhålla bostäder åt soldaterne* 4:o erlägga

sin andel af de 2,6u0,000 R:dr årligen, som Utskottet beräknat erfordras till

lega och underhall af stamsoldater, och 5:o erlägga aflösning, — största delen af

rusthållshemman skall, långt ifrån att vinna en lindring, blifva vida hårdare betungad

an hitintills.

Då clet af Utskottet föreslagna sättet att ersätta nuvarande indelningsverk

således hvarken för den berustade eller roterade jorden medför så stor lindring

att ett eller annat års uppskof dermed kan anses utgöra någon lifsfråo-a för densamma;

då Utskottet i sm motion antydt, att hela åtgärden icke vore beräknad för

all framtid, utan intilldess ‘-befolkningen hunnit genom uppfostran få den krigsMcLaing

att stamsoldater blefvo umbärlige, och då alla de öfrig;! förslag, som Utr

Utilt tramlä^? tlU Riksdagens pröfning, låta lika väl tillämpa sio- pä

förhållandet, om stamsoldaterna fortfarande underhållas af rotarne, som om de aflonas

af btaten med inqvartering i kommunerna, har jag trött, att frågorna borde

särskiljas så, att hela den öfnga organisationsplanen herde blifva framställd såsom

ett positivt förslag för sig; men frågan om rotcringsskyldighetens aflyftande från

jorden, oberoende åt förslaget i öfrigt, blifva föremål för eu underdånig skrifvelse

med anhållan att Kongl. Maj:t derom ville, efter inliemtande af de af Utskottet

ifrågasätta upplysningar, framställa nådig Proposition vid eu kommando riksdag,

bå länge emellertid rotenngsbördan vidlåder jorden, hade jag trott henne böra och

kunna lindras, icke blott genom jemkning rotarne emellan och statsbidrag till sva - gare, utan ock, på sätt jag i min motion föreslagit, derigenom att rotarne blcfve

berättigade att, i stallet for torp med alla dertill hörande mindre (mera, aflöna soldaten

med bostad och stat eller kontant lön, allt som de finna för sio- lämpligt

fm W härmed är ingalunda att fastläsa knektehållet vid jorden; men lag tvekar

att lika med Utskottet tillstyrka nedläggandet af störa kostnader för en öfvergångsåtgard.

Det bor noga öfvervägas huruvida ej större skäl då förefinnes att

påskynda införandet af eu ren konskription, dit man vill komma, och hvartill

ötvergången redan underlättas genom soldatens antagande på kortare tjenstetid,

såsom Utskottet föreslagit i § 5. Pör min del tror jag att detta ändamål skulle

ännu mer befrämjas, om tiden för det första aftalet med soldaten nedsattes till

sex år, ellci lika med bevänngstiden, hvarigenom man kunde vänta sig en stor

konkurrens bland beväringsskyldige om nummerplatser, och troligen skulle de aldra

flesta, som uttjent sm forsta legostämma, vara beredvillige att rekapitulera.

Utskottet har beräknat, att den föreslagna omorganisationen af landtarméen

skiine, utom kommunernas utgifter för åliggandet att uppföra och underhålla bostader

åt soldaterne erfordra ett tillskott af 5,425,743 R:dr årligen, hvarifrån likväl

skulle afgå det belopp, som kunde bekommas i aflösning af de nuvarande roSl8''

0Ch rU8tningSÄld,iga hemmanen ett belopp, som jag, för att döma efter

ås stelna i eu annan. Betänkandet vidfogad reservation, fruktar icke vill räcka lån<ti.

med (WööiT-rT11- jJemärkaf,’ jltt sä väl augmonts- som rusthållsräntan redan äro

med 097,2*0 R:dr intagna i Utskottets beräkning. Jag befarar alltså, att Riksdagen

skall häpna för summan och derföre möjligen afslå Utskottets förslag i sin helhet.

Vi kanna alla, att landets finansiela ställning icke är blomstrande och att ökade

Bih. till Riksd. Prof. 1867. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

skatter erfordras för redan beslutade utgifter. Under dessa förhållanden har jag

trott det vara en oeftergiflig pligt att tillse, om ej utväg förefinnes att ernå det

åsyftade målet, utan att derföre taga så stora uppoffringar i anspråk af landet, som

dem Utskottet förutsatt. Jag har derföre vidhållit och får ytterligare här till Kainrarnes

bedömande framlägga mitt i motionsväg gjorda förslag, att indraga båda

fotgardesregementena, och att påräkna garnisons-tjenstgöring i Stockholm af dertill

vexelvis inkommenderade kontingenter af indelta stammen, hvilka kommenderingar

icke blott skulle utgöra stadens garnison, utan ock inrättas till fullständiga underbefälsskolor.

Man torde bemärka, att med indragning af ett eller flera värfvade regementen

förloras icke ett motsvarande antal stridande, ty om den af Utskottet föreslagna värnepligten

antages till lag, skulle utan tvifvel aldra största delen af dem, som folie bort

från räkningen i stammen, återvinnas i antalet af beväringsmanskap. Den förlusten

att få en mindre väl öfvad beväringskarl i stället för en mera öfvad stamsoldat är

obestridlig, men torde i någon mån godtgöras i den större öfning och instruktion,

som indelta stammen finge genom åliggandet att öfvertaga de värfvade regementenas

nu åliggande garnisons-tjenstgöring. Äfven torde man, med allt erkännande

af gardesregementenas utmärkta hållning, dock böra ifrågasätta, om den värfvade

truppen kan anses så lämplig att i sina leder upptaga bevärings-ynglingarne — blomman

af landets befolkning af alla klasser — som den indelta soldaten.

Jag tror vidare, att, då Kong!. Maj:t icke tager marinregementet i beräkning

för Kong!, flottan (se Grunder för ombildning af Sveriges sjöförsvar af B. von

Plåten), Utskottet kunnat ifrågasätta, om ej äfven detta värfvade regemente skulle

kunna indragas. Slutligen och ehuru jag villigt erkänner, att proportionen af kavalleri

emot infanteri visst icke är för stor i vårt land, utan tvärtom snarare mindre

än i andra länder, föreställer jag mig att, om man ej har tillgång att åstadkomma

försvaret i alla delar så fullständigt, som man önskade, det numera, sedan tändnålsgeväret

gjort kavalleri-choquer nära otänkbara och då organisationen af arméen

icke skäligen bör vara beräknad på annat krig än försvar af eget land, man skulle

kunna minska kavalleriets styrka med 300 man, hvilket blefve fallet om, å ena

sidan, efter Utskottets förslag, 200 man uppsättas vid indelta kavalleriet, men, å andra

sidan, halfva styrkan af det värfvade indrages.

Med bibehållande tills vidare af indelningsverket, skulle, om de af mig nu

antydda indragningar gjordes, kostnaden för den till 90 infanteri-bataljoner, med

proportionerligt antal artilleri- och genitrupper, samt 4,000 man kavalleri ökade

arméen kunna inskränkas till icke fullt 1^ million It: dr årligen enligt följande beräkning

:

Utskottet har upptagit årliga kostnaden till........ 5,425,743; —-

Men intill dess att Statsmagtema varda ense om det nuvarande

indelningsverkets upphäfvande, bör ej i räkning upptagas

“lön och städja11 för 23,000 man infanteri

å 100 ........... 2,300,000: —

ej heller hela det för indelta kavalleriet beräknade

tillskott......... 613,024: ^

Om tvänne fotgardes-regementen indragas, besparas

i rund summa...... 700,000: -r
Och

om ett af våra tvänne värfvade kavalleriregementen

eller halfva styrkan af hvar-r

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Särsk. Utsk. för frågor för. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

derå indrages, uppkommer en besparing

af............ 350,000: —

Hvarigenom den årliga utgiften å fjerde hufvudtiteln endast skulle

ökas med...........

.3,963,024: —

1,462,719: —

Utskottet har i sin kostnadsberäkning upptagit ett, efter min föreställning,

allt för ringa belopp för underbefälsskolor. Jag tror således att, ehvad Kamrarne

godkänna Utskottets förslag i sin helhet, eller skulle fästa något afseende vid de

åt mig föreslagna besparingar, en icke obetydlig summa måste i räkning upptagas

för ifrågavarande skolor, som, enligt min tanke, hufvudsakligen skulle sammanfalla

med garnisonstjenstgöringen i Stockholm. Deremot torde, såsom jag ofvan antydt,

en icke så ringa summa för Statsverket kunna besparas, om Kong! marinregementet

indroges och kostnaden för dess underhåll finge beräknas såsom tillgång.

Slutligen torde äfven här böra påpekas, att i den af Utskottet upptagna

befälsaflöning för infanteriets 90 bataljoner ingått det betydliga belopp, som erfordras

för en lönereglering till öfverensstämmelse med Landtförsvars-komitéens förslag.

Jag erkänner villigt, att denna lönereglering är af behofvet påkallad, särdeles då

en trägnare tjenstgöring af arméens befäl hädanefter lärer tagas i anspråk; men,

såsom i allt fall behöflig och icke föranledd af Utskottets förslag om förändrad organisation

af arméen, hade den bort upptagas särskilda för att icke läggas på sjelfva

orgänisations-förslaget.

Den knappa tid af en plenifri eftermiddag, som varit mig tillmätt för afgifvandet

af denna reservation, torde få gälla såsom ursäkt, att jag icke hunnit inhemta

kännedom om och således icke här kan meddela beloppen af de sist antydda

posterna.

Skulle Kamrarne anse de hiir ofvan af mig föreslagna utvägar till besparing

förtjena att tagas i öfvervägande, hemställer jag:

§ 6 att Kamrarne villo återremittera denna §, som upptager nummerstyrkan

af värfvadt infanteri och kavalleri.

Under åberopande af do skäl, som jag i det föregående anfört för ett skyndsamt

vidtagande af allvarliga åtgärder för fäderneslandets försvar, vågar jag vidare

tillstyrka:

§§ 9, 10 att Kamrarne ville för sin del redan vid innevarande riksdag antaga

Utskottets förslag i dessa §§, angående utvidgandet af den allmänna

värnepligten.

Äfvensom jag i sammanhang härmed och i öfverensstämmelse med Herr Hedlunds

förslag i dess motion N:o 22, vågar föreslå:

§ 10 litt. c. att Kamrarne ville i underdånig skrifvelse anhålla att Kongl.

Maj:t täcktes , låta vidtaga lämpliga åtgärder för militärisk organisation

af den föreslagna landstormen och för dess uppmanande till

frivilliga vapenöfningar.

Slutligen tillåter jag mig vördsamt förorda, att Riksdagen ville så till vida

särskilja öfriga föremålen för don af Utskottet föreslagna underdåniga skrifvelsen,

§ 22 att Riksdagen i underdånighet anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes aflåta

nådiga förslag:

dels vid nästinstundande riksdag i de delar, som afhandlae i

§§ 1. 2, 5, 8, samt 11 till och med 21;

dels så snart ske kan och om möjligt vid 1869 års riksdag i

de delar, som afhandlas i §§ 3, 4 och 7.“

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Sär sk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

Af Herr ./. Ericson: “Förutom vid åtskilliga, jemförelsevis mindre vigtiga

punkter i Utskottets Betänkande kar jag’ vid Utskottets beslut att i förslaget till

infanteriets organisation upptaga cn kader af jemväl trupp, varit af olika mening,

i det jag anser att denna kader endast bör bestå af befäl.

Då emellertid, för det sannolika fall att vid ett försvarskrig mot en öfverlägsen

fiende, krigsreserven kommer att operera på sjelfständiga afdelningar, uppstår

här alltid brist på befäl och om man äfven antager att denna brist kan i någon

mån, hvad officerare och underofficerare vidkommer, afhjelpas derigenom att i krigsreservens

åldersklasser alltid finnas att tillgå de män, bvilka som befäl uttjent sina

beväringsår, så saknas dock helt och bållet den vigtiga del af befälet, som man

kallar det lägre underbefälet.

Infanteriets befäl bör derföre, enligt mitt förmenande, vara så talrikt i de

lägre graderna att det icke allenast är tillräckligt för den större krigsfotens 90 bataljoner,

utan att äfven i behofvets stund krigsreserven kan härifrån tilldelas tillräckligt

underbefäl. Då emellertid arméen och krigsreserven skulle tillhopa bilda

omkring 150 bataljoner, erfordras ungefär 12,000 korp orator och denna styrka, jemte

nödigt antal officerare och underofficerare för den egentliga arméen, är således den

kader jag anser att Utskottet borde föreslagit för infanteriet, Att ytterligare, såsom

Utskottet gjort, tillägga 12 å 13,000 man sfc&mtrupp, anser jag icke allenast

onödigt, utan äfven i liera hänseenden skadligt, ty, utom den betydligt ökade kostnaden,

som dessa 13.000 mans underhåll och öfning kommer att medföra och som.

med säkerhet kan anslås till 2 millioner årligen, kan jag icke föreställa mig att på

en styrka af cirka 80,000 man, som infanteriet, organisera^ på den större krigsfoten,

skulle komma att utgöra, dessa 13,000 man, således endast en af sex, skulle

i någon nämnvärd mån öka arméens duglighet i striden, men deremot kan jag icke

frigöra mig. från den föreställningen, att denna lilla stamtrupp skulle under freden

omfattas med mesta intresset och måhända afleda uppmärksamheten från den

egentliga arméen, heväringen.

På grund af ofvan i korthet anförda skäl får jag föreslå, att Riksdagen,

med underkännande af Utskottets förslag i denna del, måtte i skrifvelsen till Kong!.

Maj:t uttrycka den åsigt:

att infanteriets kader hör bestå af nödigt antal officerare, underofficerare

och korporaler för arméen på den större krigsfoten samt dessutom så

stort antal korporaler, som erfordras för krigsreservens bataljoner, då,

dessa mobiliseras. “

Af Herr S. A. Hedlund: “Till Utskottets Betänkande får jag afgifva det

särskilda, korta yttrande: att jag icke funnit, anledning frångå de grunder till ett

rätt ordnande "af Sveriges landtförsvar, som jag i min motion vågat framställa, “

Af Herr G. Bjerkander mot 3:djo punkten: “Genom ett obetingadt antagande

af detta förslag, skulle den nya Representationen, i stället för att godtgöra

fordna tiders orättvisor, endast godkänna hvad dess Konungar och Ständer under

seklernas lopp mot folkrätten hrutit,

Sedan Utskottet i sina motiver omtalat, hurusom indelningsverket tillkommit

i stället för de fordna utskrifningarne, och hurusom beväringsinrättningen var

satt i stället för skyldigheten att under krig ersätta lidna förluster, erkänner Utskottet

att, “i samma stund heväringen afser något mer än denna ersättning under

krig, och om den omedelbart vid krigets början skall införlifvas med aktiva

s. 37 Kontrollera mot PDF

Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. 37

arméen samt derföre underkastas ökade öfningar, då måste man medgifva att klagomålen

icke sakna rättslig grund11. — Så långt är jag med Utskottet ense, men icke

längre. Utskottet fortfar nemligen: — “fastän derjemte bör ihågkomma, attRikets

Ständer frivilligt åtagit. sig . den ökade bördan, samt att deras rätt att göra

detta, äfven om detta skett i strid med äldre överenskommelser, ej lärer kunna

bestridas — Men det är just detta som jag vågar bestrida. — “Svenska folkets

urgamla rätt att (genom Riksens Ständer) sig beskatta", huru ofta den än blifvit

missbrukad, har dock aldrig tillerkänts den utsträckning, att dessa “Ständer" fått

ändra emellan Regeringen och folket ingångna kontrakter utan kontrahenternas hörande;

och när dertill hummer, att just den fjerdedel af dessa “Ständer", som representerat

allmogen, aldrig “frivilligt åtagit sig den ökade bördan", utan blifvit dertill

tvingade af de tre fjerdedelarne, som i denna börda knappast deltagit med ett

finger, då tror jag mig cga goda skäl för mitt bestridande, och dessa stärkas ännu

mer derigenom, att ingen enda åt de tre fjerdedelarnes privilegier, ehuru h vi lando

på lösare grund än ingångna kontrakter, någonsin kunnat upphäfvas utan deras

samtycke.

Nu bär Utskottet, i Konseqvens med dessa sina uttalade åsigter, föreslagit,

att rust- och rothållame, för att blifva befriade från bördan af manskapets anskaffning

och aflöning, skola erlägga en, som det heter: "rättvis och billig aflösning";

således köpa sig fria från en börda, för att kunna påläggas en vida tyngre. &—

-Den börda de nu bära, vore, ehuru besvärlig, mindre afl beklaga sig öfver, såvida

icke de allt mer och mer utsträckta bevärings-vapenöfningarne, i strid mot upprättade

kontrakter, kommit dertill; och jag tror att de eljest skulle vara bättre belåtne med

att bibehållas vid dessa kontrakter om fäderneslandets väl det medgåfve; men då

nu så icke är, måsto de egna fördelame vika, dock endast med det vilkor, att köntrakterna

upphäfvas utan någ’on annan lösen än den som ligger i den personlio*a

vapensköld ioneten, hvilken är öfverst tillräcklig. — Detta är den enda väg man

kan gå, för att komma till ett fullt rättvist mål, och den folkvalda Representationen

bör aldrig beträda någon annan.

Det kan vara skäl uti att något närmare granska Utskottets förslag i hvad

det rörer den nya indelningen, för att kunna göra sig reda för hvart d<ä skulle

komma att leda.

Utskottet anför i sina motiver: -— "Den jemförelsevis större börda, som härigenom",

(nemligen genom lönernas utgående efter bevillning) i följd af bevillningsförordningens

nuvarande föreskrift, skulle drabba löntagare äfvensom städernas innevånare,

torde lätteligen kunna jemkas genom förändrade beskattningsgrunder". Således

_ skulle sjclfva grunden för bevillningens utgörande komma att ändras

till tjenstemännens ^ och stadsinnevånarnes fördel på landtbefolkningens bekostnad,

och (lossa sednare få en tillökning i denna skattetitel, ty andra grunder för fyllande

.statsbehofven, sedan de ordinarie och extra ordinarie tillgångarno användts,

gifvas icke. — Vidare skulle grunden för manskapets fördelning vara folkmängden,''

hvilken grund dock skulle af Kong]. Maj:: kunna jemkas efter godtfinnande. —

Detta kunde måhända icke vara så farligt, ifall kommunerna voro helt och hållet

befriade från deltagande i manskapets aflöning; men då Utskottet tillika föreslagit åtskilliga

prestanda, hvari dessa skulle deltaga, såsom städja, bostad, jord, etc. då är detta

ingalunda en likgiltig sak. — Utom den omständigheten att Kongl. Maj:t kan föriägga

en större del af arméen än i den ena landsorten än i den andra, förefinnes

inom de särskilda kommunerna med lika folkmängd, stor skilnad i förmögenhet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

.18

Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.

hvarigenom en fattig kommun får dela lika tunga mod en rik, så väl i afl om ngen

som fattigvården för afskedadt manskap.

Sedan jag nu i korthet påpekat de oegentligheter, som skulle blifva en följd

af Utskottets förslag i hvad det rörer manskapets fördelning och underhåll, vill

jag icke vidare inlåta mig i dess detaljer, utan i stället med några ord bemöta de

invändningar, som göras mot roteringsbesvärets aflyftande utan lösen.

••Rust- och rotehållarne (säger man) hafva kommit i besittning af sina

hemman med de onera de af ålder haft, och deras värde har varit i förhållande

derefter. Skulle nu detta onus borttagas utan lösen, så vore det att gifva dessa

hemmans innehafvare en present11. — Svar: — De begära icke någon present, utan

endast rättvisa. — Hemmanen äro komna i deras ego, med skyldighet att för dem

hålla häst och karl till krigsbebof eller blott det sistnämnda, och med rättighet att

emot detta åtagande vara befriade från personlig krigstjenst, “de, deras barn och

folk, som till gårdarnes kultur och bruk erfordras11. Så lyda kontraktema. Till

man låta dervid förblifva, så äro rust- och rotehållarne icke befogade att klaga, men

i samma stund rättigheten dem bestridos, i samma stund bestrida äfven de skyldigheten.

Detta bör vara klart för hvar och en som vill begripa det. — Häraf följer:

att,, sedan man nu kommit till insigt deraf, att fäderneslandet icke kan försvaras

med mindre hvarje dess manliga individ måste deri deltaga och för detta ändamål

öfva sig i full vapenfärdighet, det är nödvändigt att upphäfva dessa kontrakter, för

flen allmänna välfärdens skull; men icke skola kontrakternas innehafvare derföre

offra mera på fäderneslandets altare än andra medborgare.

“Alla öfriga samhällsklasser, säger man, få cn förökad tunga derigenom att

manskapet underhålles af Staten. Visserligen: — dessa hafva icke halt någon tunga

förut, och den de nu få är gemensam för alla, just derföre att försvaret nu kräfva;

större offer än förut. — Vore icke detta förhållandet, så kunde man låta förblifva

vid hvad det är. — Skattejordsegarne få i allt fall brorslotten af försvarsväsendet.

Det har hittills endast varit fråga om manskapets underhåll; öfvergår

man nu till befälet, så frågas hvillca det är, som hufvudsakligen få aflöna detta, om

icke skattejordsegarne genom sina grundräntor och kronotionde? —■ Nu är det visserligen

fråga om att dessa skulle få aflösas, ehuru detta ännu icke är afgjordt,

men om också detta skulle beviljas på så pass drägliga vilkor, att skattejordsegarne

derpå kunna ingå, så blefve det åtminstone icke någon present. — Skulle bördan

af försvarsväsendet, såsom rättvist vore, fördelas lika på alla, så skulle dessa

räntor efterskänkas ( först då kunde man säga, att alla bidroge lika till fäderneslandets

försvar, endast härvidlag kunde ordet “present* vara på sin plats; men

för att visa, att det ingalunda läge någon obillighet uti att fordra en sådan present,

utan tvärtom mycken billighet och rättvisa, behöfver man blott erinra sig hvilka

presenter, som andra samhällsklasser under de sednare åren erhållit. — Så fingo

t. ox. hergsbruksegarne vid 1(853 års riksdag hammarskatten borttagen. Så fingo

vid 1856 och 1859 årens riksdagar embete- och tjenstemännen en förhöjning i sina

löner, hvartill ingen rättighet kunde åberopas; och så fingo qvarn- och sågverksogaame

vid 1863 års riksdag sina grundskatter efterskänkta; och det vore nu full

konseqvens,, om också jordegame någon gång finge en present. Det allmänna förlorar

aldrig derpå att skattebördorna jemnas, ty i samma mån som detta sker, tilltager

välmågan och Staten får sin fyllnad genom den högre bevillning:, som egcndomames

förbättrande medför.

På, nu anförda grunder har jag inom Utskottet varit åt den mening, att

rust- och rotehållsskyldigheteu herde upphöra utan lösen, i öfverensstämmelse med

s. 39 Kontrollera mot PDF

Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. 39

Sven Nilssons motion; och so* jag äfven delar de åsigter, som Herr Hedlund i sin

motion uttalat, att nemligen den stående arméen hör indragas och allmän folkbeväpning

i stället införas, ehuru jag icke tror att detta lämpligen kan ske förr, än

nationen så småningom hunnit vänja sig i de nya förhållandena och sålunda anses

mogen för öfvertagande på egen hand af fäderneslandets försvar, utan att derigenom

uppväcka något allmännare missnöje bland befolkningen, så har jag trott, att

under denna öfvergångstid manskapet kunde bibehållas på sina rotar emot en skälig

ersättning till rust- och rotehållame af statsmedel, hvilket äfven Sven Nilsson

i sin motion antydt; derigenom skedde inga rubbningar i de emellan rust- och rotehållarne

å ena och manskapet å andra sidan ingångna kontrakter, utan allt ginge

tyst och obemärkt utan några olägenheter, hvilka icke kunna undvikas, om manskapet

på en gång skulle bringas i andra lönevilkor, hvarigenom en stor mängd

afskedstagningar och legningar af nya måste inträffa. — För Staten skulle det äfven

blifva billigare, och utan tvifvel nyttigare för manskapet att bibehållas vid sina

torp, der de flesta hafva familjer, än att få sina löner i kontanta penningar, hvarmed

många helt säkert skulle komma i sämre vilkor och sålunda blifva en tunga

för de kommuner de tillhöra. Antoge man detta förslag, så skulle icke den kostbara

_ och tidsödande utredning, som de föreslagna länskomitéema måste medföra,

behöfvas, utan i stället skulle då endast rote- och rusthållarne höras t. ex. länsvis,

och jag är öfvertygad om att uppgörelse med dem skulle blifva ganska lätt, hvarigenom

de utsträckta vapenöfningarne snart skulle kunna taga sin början, till icke

ringa båtnad för det mål man söker: — en tillräcklig och vål öfvad armé.

Skulle något afseende fästas vid hvad jag nu anfört, så blifver det nödvändigt

att återremittera Betänkandet till Utskottet, emedan både motiverna och

besluten då måste på åtskilliga ställen ändras. “

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.