Sär.sk. Utsks. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
1867-04-09 · 39 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SärU 1867:2, Sär.sk. Utsks. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
Dokumentets text
Sär.itc. Utshs. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
1
\
N:o 2.
Ank. till Riksd. Kansli d. 9 April 1867, kl. 2 é. in.
Utlåtande, med anledning af vadda motioner rörande landtför sv arets
ombildning och dertill hörande frågor m. m.
Kongl. Maj:t har i sitt nådiga yttrande till Statsråds-protokollet den 11 sistlidne
December såsom ett hufyudsaldigt skäl, hvarföre han ej vid denna första riksdag
efter den nya representations-ordningen ämnade framlägga fullständigt förslag till
försvarsverkets ordnande, framhållit nödvändigheten deraf, “att i en så vigtig fråga
ej missförstånd, ej ens olika tankar om sättet får finnas mellan Konung och folk44,
och ansett “enstämmighet i åsigter så nödvändig, att, för att underlätta dess beredande,
han underkastat sig ett års uppskof44 samt inskränkt sig att allenast begära
anslag till den för hvarje organisation behöfliga materielen.
Det tillkommer således Utskottet ej allenast att behandla de inom Representationen
afgifna förslag till landtförsvarets ordnande, utan äfven, hvad som gör
dess uppdrag än mera grannlaga och ansvarsfullt, att för Riksdagen föreslå och formulera
de åsigter i afseende på försvarsverkets ordnande, som skola utgöra svaret
på Kongl. Maj:ts om det lyckligaste förtroende mellan Statsmagterna vittnande framställning.
Lägges härtill, att detta skall ske i en tid, då ej mindre frågan om krigshärars
ändamålsenliga sammansättning i allmänhet befinner sig i ett öfvergångstillstånd,
utan ock meningarne, särskildt hvad vårt land vidkommer, äro ytterst
skiljaktiga i afseende på den för oss lämpligaste arméorganisationen, så falla de
stora svårigheter lätt i ögonen, hvilka mött Utskottet under lösningen af de uppgifter,
det haft sig förelagdt.
Alla äro visserligen ense derom, att fäderneslandets framtida säkerhet krafvel-
ett vida starkare försvar än hittills. Men meningarne äro delade i afseende på
det mått af uppoffringar, dels af personlig och dels af ekonomisk natur, som hvarje
Bih. till Riksd. Prof. 1867. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
''.''j -Sårlik. Utsli. för frågor ror. försvarsverkets ordnande, Utlåtande N:o 2.
medborgare härför måste underkasta sig. Då somliga tro, att det starkare försvaret ej
kan erhållas utan betydligt större uppoffringar, finnas återigen andra, som förmena
att samma ändamål genom val af vissa organisationsformer kan vinnas med vida
mindre uppoffringar än hittills.
Utskottet anser sig med anledning häraf genast i början höra uttrycka den
lifliga öfvextygelsen, att väl ett skenbart, men ej ett verkligt starkare försvar än det
närvarande, kan ernås utan ökade uppoffringar.
Mer än väl inser det visserligen, att den hörda, Svenska folket redan bär
för sitt: försvar, är ganska tung, fastän det likväl delar denna lott med alla mindre
nationer, som äro måna om sin sjelfständighet. Mer än väl fattar det vigten af
sparsamhet i alla rigtningar, äfvensom att besparingar, eller kanhända rättare sagdt
ett lämpligare användande hör kunna ske i afseende på de anslag, som äro tillgängliga
för försvarsväsendet. Lika väl förstår det, att eu gräns finnes, utöfver
hvilken uppoffringarne för försvarsväsendet ej få sträcka sig, nemligen hämmandet
af nationalvälmågans utveckling, hvarigenom äfven möjligheten att bära sjelfva krigets
kostnader förminskas.
Men å andra sidan har Utskottet äfven klart för sig, att de bördor en segrande
fiende pålägger ett besegradt folk blifva mångdubbelt större, än det sednare
under vanliga förhållanden skulle anse sig kunna uthärda. Och det innebär då en
verklig besparing att i tid göra de ansträngningar att förekomma detta, som
ligga inom möjlighetens gränser, såvida man cj en gång för alla vill uppgifva hoppet
om eu framtida sjelfständighet.
I följd af det uppdrag Utskottet af Riksdagen erhållit, skulle det likväl ej
allenast föreslå den förstärkning landtförsvarot bör erhålla för att motsvara sitt ändamål
och de lämpligaste formerna för den ökade försvarsstyrkans sammansättning,
utan äfven de härför erforderliga kostnaderna.
Men en så omfattande uppgift kan Utskottet, med anledning af den korta
tid, de! enligt den nya Riksdags-ordningen för sin verksamhet kan påräkna, naturligtvis
ej vid donna riksdag lösa i alla sina enskildheter. Åtskilliga ''frågor äro
dessutom af den beskaffenhet, att de vida lättare och bättre kunna utredas af
Kongl. Maj:t, än af Representationen. Utskottet anser sig derföre böra inskränka
sig, att tillstyrka Riksdagen hos Kongl. Maj:t underdånigst anhålla om beaktande
af vissa hufvudgrunder, åt Kongl. Maj:t sedermera öfverlemnande, att, i den mån
dessa grunder gillas, med ledning deraf låta utarbeta detaljerade förslag.
De till Utskottet från Kamrarne öfverlemnade motionerna rörande försvarsverkets
ordnande äro till antalet 9, nemligen från Första Kammaren Friherre
A. C. Raabs, samt från Andra Kammaren Herr S. A. Hedlunds (tvänne), S.
Nilsons, A. Reutercronas, C. F. Ridderstads, A. AV. Uhrs, O. F. Brunbergs och
Per Nilssons. Deras innehåll är i korthet följande.
Frid. JRaabs motion (N:o 16) åsyftar Svenska arméens uppbringande på krigsfot
till omkring 130 å 140,000 man, hvaraf ungefär 100,000 man beväring, samt
dessutom särskilda ersättningstrupper i depöterna och en organiserad landstorm.
Såsom stam, hvilken skall stödja boväringen och möjliggöra mindre fordringar på
dess ■ krigsbildning, än på den fullt utbildade krigaren, bör indelta arméen bibehållas,
3
Särsk.
dock så att det för rust- och rotehållare må stå fritt att aflöna soldaten med bostad
och kontant lön, eller allenast med stat och lön, i stället för torp mod alla dertill
hörande oncra; tjenstetiden hör nedsättas till G eller 10 år, likväl med möjlighet
åt förlängning; befälets bostads-boställen böra utarrenderas för Kronans räkning'',
samt en del af båtsmanshållet förändras till infanteri; af värfvade arméen böra garderna
till fot indragas, men artilleriets och ingeniörtruppens styrka ökas i förhållande
till fältarméens styrka. Beväringsskyldigheten utvidgas till allmän värnepligt
utan friköp eller legning, hvarjemte beväringsklassernas antal ökas från 5 till 7,
hvaraf 2 i depöterna; efter utgången ur beväringsåren qvarstå]'' hvarje svensk man
en viss tid i landstormen, för hvilken afskedade befäl och soldator jemte de frivilliga
skarpskyttarne böra utgöra kärna. Kör krig suddning ens befordrande påyrkas införande i
vidsträcktare mån än hittills af kropps-och vapenöfningar såväl i skolorna, som sedermera
ökad öfning för såväl stammen som beväringen (den sednare under 30 dygn första
och 20 dygn andra året), skarpskytterörelsens befrämjande, anordnande af årliga national-målskjutningsfester
in. in. Såsom medel att erhålla det för fältarméen erforderliga
stora.antalot befäl, föreslås medgifvandet för ett visst antal officerare att efter 6 till 10
års tjenstetid öfvergå på s. k. half sold med förminskad tjenstgöring, men med rättighet
till nedsatt pension; och för att öka befälets krigsbildning påyrkas det högre
militärläroverkets utvidgande, så att. det kan begagnas af ett vida större antal
officerare, af alla vapen, än hittills, inrättande af underofficers-skolor distriktsvis
eller åtminstone i Stockholm och Carlsborg, samt dessutom af särskilda regementsskolor
för korporalers utbildande bland de approberade rekryterna. Slutligen påyrkas
organiserandet i fred af arméens intendentur och tross, tillökning af läkarepersonal,
läkarebiträden och sjukvård»!nateriel, tillsättande af en ständig Svensk-Norsk
vapenkomité, ändring på Statens bekostnad af de frivilliga skarpskyttarnes egna
gevär till bakladdningsgcvär, prygelstraffets upphäfvande m. m.
I. Herr Hedlunds ena motion N:o 22 framläggas grunderna till en förändrad
organisation af Svenska arméen. Densamma bör utgöras af allenast värnepligtige,
samt indelas i ett första uppbåd på 125,000 man, som kan föras utom landets gränser,
ett andra uppbåd på 120,000 man, som blott kan användas inom landet, samt eh
landstorm på 300,000 man, som blott användes inom provinsen. Då någon stam oj
anses behöflig, indrages under en öfvergångstid af minst 10 år den nuvarande indelta
och värfvade arméen, med undantag möjligtvis af en värfvad trupp för Konungens
uppvaktning eller såsom garnison i kufvudstaden; rust- och rotehållens torp
återgå till hemmanen, såvida man oj föredrager att utarrendera dem för kommunens
räkning; det lägre befälets boställen, till och med kaptensgradens, utarrenderas för
länet, och öfriga boställen för Statens räkning. Den allmänna värnepligten fullgöra
inom 21-—25 års ålder i första uppbådet, inom 26—30 års ålder i andra uppbådet
samt inom landstormen till 45 eller 50 års ålder. Den behöfliga Jcrigsbildningen
förberedos genom öfningar i gymnastik, vapenförning och manöver, dels i skolorna,
dels under åldern mellan 17—20 år två halfva dagar i månaden under sommartiden;
rekrytöfningen försiggår under första värnepligtsåret, och varar för infanteriet
30, för. artilleriet 40 till 60 och för kavalleriet 90 dagar; derefter komma under
do tre följande åren repetitionskurser på 10 dagar och under det fjerde en dylik
kurs på 14 dagar, den sednare afsedd för deltagande i ett större öfningsläger; vidare
sammandrages andra uppbådet årligen under tvänne dagar till mönstring och
öfning; landstormens öfningar äro frivilliga. Befälet inom första uppbådet är dels
anstäldt med fast lön (från och med kaptensgraden uppåt), dels Renande mot tjenst
-
4
Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande, Utlåtande N:o 2.
göringspenningar; sammaledes underbefälet; för utbildande af såväl befäl som underbefäl
finnes inom hvarje militärdistrikt en praktisk-tkeoretisk krigsskola samt
dessutom i hufvudstaden eu krigshögskola, förenad med gymnastiska centralinstitutet.
Landet indelas i ett visst antal (förslagsvis 10) militärdistrikter, i det närmaste
sammanfallande med länsindelningen; hvarje distrikt upptager en division af
första och en af andra uppbåden samt har en särskild befälhafvare. Slutligen påyrkar
motionären nedsättandet af en komité, som till nästa riksdag skall utarbeta
och framlägga en fullständig plan till landtförsvarets ordnande på ofvanståen.
de
vidtagas till förstärkande af Rikets försvar, innan nämnda plan hinner genomföras,
föreslår han: att den nu församlade Riksdagen måtte besluta, dels införande af militärgymnastik
i rikets offentliga läroverk för den manliga ungdomen, dels anordnande
af förberedande öfningar för den sednare från fyllda 17 år till beväringsålderns
inträdande under minst 4 månader årligen med 2 halfva dagar i månaden, och dels
upprättande af en landstorm från fyllda 25 till fyllda 40 eller 45 år på så sätt,
att för hvarje härad väljos en öfverbefälhafvare (helst en indelt officer), som förer
rullorna öfver manskapet och leder de frivilliga öfningarne in. m. d., i öfverensstämmelse
med de frivilliga skarpskytteföreningarnes verksamhet.
I sin andra motion N:o 23 föreslår Herr Hedlund, att frågan om befäls- och
underbefäls-boställenas afkastning och värde må blifva med största möjliga noggrannhet,
och så fort sig göra låter, utredd af en dertill af Kongl. Maj:t förordnad komité.
Herr Sven Nilsson föreslår i motionen N:o 85 upphäfvande af indelningsverket,
såvidt det rörer åliggandet för viss jord eller lägenhet att uppsätta och
utrusta manskap till arméen och flottan, samt försvarets grundande på allmän nationalbeväpning.
lvu stam bör dock finnas, hvilken,, hvad infanteriet beträffar,
motionären föreställer sig organiserad ungefärligen efter samma grunder, som för
närvarande Wermlands jägare, d. v. s. värfvad, men ej kasernerad eller bosatt å
torp, och sammandragen allenast under öfningarne; styrkan bör vara lika med det nuvarande
indelta infanteriets; underhållet bestrides af Statsverket; äfven kavalleriet bör
vara värfvadt och förlagdt i dcpöter, med manskapet permitteradt mellan öfningarne;
större delen af kavalleriets hästar skall utfordras i landsorten mot lega;*liksom
kavalleriet bör äfven det för flottan nödiga antalet manskap värfvas och mellan
tjenstgöringstiderna permitteras; alla till upprättande och underhåll af ryttare och båtsmän
anslagna räntor indragas till Statsverket, som bestrider de förstnämndes underhåll.
Vårnepligten bör vara allmän; bcväringsåldern framflyttas till fyllda 21
år och varar i 5 år; derefter inträder den värnepligtige i landstormen, der han
qvarstår till fyllda 45 år; beväringsmanskapet skall efter behof kunna användas
vid infanteriet, kavalleriet eller flottan. Krig sbildning en börjar i skolorna genom
lämpliga militäröfningar, hvilka inom större områden fortsättas intill beväringsåldern;
beväringen undergår vapenöfningar under två eller tre år, hvaraf det sista
likväl kan afkortas för de skickligare; de värnepligtige, som genom deltagande
i frivilliga skarpskytteföreningar, hvilka för öfrigt på allt sätt höra uppmuntras,
förvärfvat lika stor vapenfärdighet som i allmänhet beväringen, befrias från dess
öfningar; för stamtruppen, ocli särdeles kavalleriet, ifrågasättes något mera öfning
än den närvarande. Befälet torde möjligtvis i lägre grader böra ökas; Motionären
antager vidare en öfvergångstid af 5 år, under hvilken manskapet qvarstår, men
Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande, Utlåtande N:o 2. 5
aflöningen öfvertages af Statsverket, åt hvilket äfven kavalleriets hästar med eller
utan ersättning öfverlemnas; det öfverflödiga sjöfolket indrages, eller tilldelas infanteriet.
Slutligen föreslås, att Riksdagen, med godkännande för sin del af ofvanstående
grunder, måtte anhålla dst Kongl. Maj:t, vid uppgörande af plan till landtförsvarets
ordnande, behagade taga dem i nådigt öfvervägande.
Herr A. Reutercrona förordar i motionen N:o 125 landtförsvarets ordnande
efter de grunder, som finnas uttalade i en under signaturen G. N. utgifven afhandling
“Om krigisk uppfostran, folkbeväpning och armé11, och hvilka han anser vara
följande. Arméen skall utgöras af en ständigt marschfärdig styrka af ungefär 50,000
man, som med beväringen inom eu kort tid kan uppbringas till 70,000 och efter
längre rådrum till närmare 100,000 man. Stammen utgöres af förstnämnde 50,000
man; dock hör indelningsverket sålunda ändras, att soldathållningen upphör att utgöra
ett endast jorden åliggande onus, utan öfverflyttas från rotame på kommunen,
med öfverlemnande åt densamma, att, efter hvarje orts särskilda förhållanden,
betrygga soldatens ekonomiska ställning, under den tid han icke är kommenderad
i tjenstgöring; rekryteringen bestämmes efter folkmängden, t. ex. en på hundrade,
stadsbefolkningen inberäknad; soldaten antages frivilligt mot lämplig aflöning; kavalleriet
värfvas, liksom artilleriet och ingeniörtrupperna. Milissystemet tillämpas
med krigisk uppfostran på inhemsk grund; hvarje yngling är skyldig att deltaga i
vapenöfningarne utan rätt till legning eller friköpning, hvarigenom erhålles goda
soldatämnen och eu fruktansvärd folkbeväpning eller landstorm. Krig sbildning en
börjas i folk- och elementarskolorna medelst gymnastik och militäröfningar med
trägevär, hvarvid folkskolelärarno biträdas af arméens underbefäl, samt fortvara till
konfirmationsåldern; sedermera vidtaga verkliga vapenöfningar från femtonde året
till beväringsåldern, lördags- och söndagsaftnar, socknevis eller på flera ställen i
socknen, iinder ledning af indelta arméens befäl, som få afräkning på sin mötestid;
vid exercisen begagnas gamla gevär ur kronans förråd, vid målskjutningarne anskaffas
nödigt antal tidsenliga gevär genom kommunernas eller landstingens åtgärd;
i den nu gällande tiden för beväringsöfmngarne anses deremot ingen tillökning
erfordras. Tillräcklig tillgång till befäl, i händelse af krig, bör åstadkommas
bland den del af beväringsmanskapet, som genomgått elementarläroverken, skarpskyttekorpserna
och krigsskolans högsta klasser; goda underbefälsskolor böra inrättas.
Herr C. F. Ridderstad upptager och framställer såsom sin motion (N:o 240)
den s. k. Gotländska konventionen af den 5 Februari 1811, med de tillägg och förändringar,
som sedermera kunnat tillkomma, och vunnen krigserfarenhet vidare
kan gifva vid handen, samt bifogar en rörande denna konvention särskild utgifven
broschyr med titel: “Några ord till svenska skarpskytterörelsens vänner om
Gotlands nationalförsvar “, som i korthet framställer grunderna för detsamma. Såsom
bekant utgöres nationalbeväringen af 8 till 9,000 man på en befolkning af omkring
50,000 personer. Någon stam finnes ej utom. ett svagt artillerikompani. Värnepligten
är allmän och varar från 18 till 50 år. Öfning eger rum under de 11 första
åren med 6 dygn årligen, hvartannat år kompani- och kvarannat bataljonsvis; de
öfriga ålderklasserna samlas en gång om året till öfning, och en gång till vapensyn.
Befälet är fast aflönadt och tillsatt af Kongl. Maj:t; underbefälet väljes af nationalbeväringen,
samt har löner och arvoden.
Herr A. W. Uhr anhåller i sin motion N:o 243, att de grunder för nationalförsvarets
ombildning, som af Herr Majoren Stjernsvärd framlades vid 1848 och
1850 års riksdag måtte af Utskottet tagas i öfvervägande i jemnbredd med öfriga
opaginerad Kontrollera mot PDF
(3 Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande, Utlåtande N:o 2.
i ämnet afgifna förslag. Det år 1848 framlagda förslaget innehåller i största korthet
följande: Arméen utgöres af omkring 58,800 man stamtrupper och beväringssoldater;
bakom dem stå 83,400 man beväringsrekryter samt en landstorm, hvars
första uppbåd beräknas till omkring 250,000, och andra uppbåd till omkring 208,000
man. I stället för den indelta och värfvade arméen, som indrages, bildas en stam
af omkring 17,000 man (mod befäl och icke stridande), hvars årliga behof af rekryter
utlottas bland de värnepligtige, och i hvilken tjcnstetiden är G år, med möjlighet
till rekapitulation på o år i sender; gardet har en särskild organisation; en del af
stammen, såväl befäl som trupp, permitteras mellan öfningstidorna. Vcimepligten
är för öfrigt allmän, och beväringsskyldigheten varar från fyllda 21 till fyllda 27
år; derefter ingår den värnepligtige i landstormens första uppbåd, som varar till
fyllda 40 år; samt slutligen i dess andra uppbåd, som varar till fyllda 50 år;
beväringens andra och tredje åldersklasser utgöra beväringssoldaterne, de öfriga
4 klasserna beväringsrekryterne. Ofningstiden för beväringcn är första året 21
dagar, andra året 14 och det tredje äfven 14 dagar; stammen öfvas årligen
enskildt 39 dagar, derefter med beväringssoldaterne 14 dagar och slutligen med
beväringsrekryterne 21 dagar. Hästar anskaffas, underhållas och remonteras af
rusthållarne mot ett visst afdrag'' af den rusthållsafgift, som eljest till Kronan skulle
erläggas; deremot undcrhålles munderingen af Kronan o. s. v. — Enligt Harr
Stjemsvärds andra förslag skulle arméen, utom de icke stridande, utgöras af omkring
30,500 man stående trupper och omkring 24,000 man beväring, af hvilken sednare
ungefär 80,000 då blefve disponibla såsom krigsreserv; landstormen bibehåller samma
styrka, som i första förslaget. Stammen skulle utgöras af omkring 28,000 man indclt
kavalleri och fotfolk samt omkring 2,500 man värfvadt kavalleri, artilleri och
ingeniörtrupp. Beväringsskyldigheten varar, som förut, i 5 år; första klassen inmönstras
på stående kårens inom länet förlagda olika vapen. Till öfning sammankallas
beväringen deremot ej under fred; blott skjutöfningar anordnas i orterna; vid
indelta arméen bör årligen ett befälsmöte på 15 dagar och ett brigadmöte på 30
dagar ega rum (fram och återmarscher inberäknade); dessutom inkommenderas, i
stället för de upphäkta garderna, årligen en af de 12 indelta infanteribrigaderna och
en af de 8 kavalleribataljonerna till tjenstgöring under ett års tid i Stockholm; de
infanteribrigader, som ej tjenstgöra i Stockholm, hafva årligen ett exerciskompani
på G0 dagar o. s. v.
Herr O. F. Brunberg föreslår i motionen N:o 230, att Riksdagen på anförda
skäl beviljar jorden befrielse från indelningsverket, samt att hans motion hänvisas
till vederbörligt Utskott för att jemte öfrige motioner i samma ämne medverka till
en ny organisation af såväl land- som sjöförsvaret.
llerr Per Nilsson anser i motionen N:o 231, att såväl beväringsexercisen
kunde upphöra som indelningsverket indragas; värfvade trupper Skulle dock bibehållas
för artilleriet, flottan och garnisonstjensten. För öfrigt borde nationalförsvaret
utvecklas i den rigtningen att skarpskytterörelsen, från att vara frivillig, skulle
blifva en medborgerlig pligt. Krig simning en borde börjas i skolorna och derpå fortsättas
genom vapenöfningar mellan 15 till 20 år under den vackra årstiden, antingen
söndagseftermiddagarne eller någon söckendag i veckan, allt under ledning af
socknens skollärare. Yid fyllda 20 års ålder borde ynglingen erhålla uniform och
gevär af Staten; och lian ansåges då hafva vunnit så stor militärisk skicklighet,
att han med. nytta kunde deltaga i större och mera allvarsamma vapenöfningar,
såsom målskjutning, fälttjenst m. in. härads- eller distriktsvis. Då fäderneslandet
hotades eller vore i fara, skulle Kong!. Majtt tillåtas, att, om så erfordrades, sam
-
7
SärsL Disk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande, Utlåtande No 2.
maudraga flora klasser till ytterligare öfning-. De värncpligtige skulle sålunda qvarstå
såsom Stående trupper till fyllda 30 år, hvarefter do till fyllda 45 år tillhörde
landstormen. Etter att sålunda antydnmgsvis hafva framställt sina åsigter rörande
nationalförsvarets ordnande, inskränker sig motionären likväl för tillfället att påyrka,
dels att beväringsexercisen måtte nu genast, såsom icke motsvarande sitt
ändamål, indragas och Riksdagen i stället anslå de härigenom vunna besparingarne
till skarpskyttcidöens uppmuntrande och underhållande, dels att indelta infanteriet
så småningom måtte indragas, samt eu del af de härigenom bespara medlen
anvandas till understöd för rusthållare vid indelta kavalleriet, och återstoden till
aflöning* af befäl ocn instruktörer vid skarp skyttek orp serna m. m.
Sådant är det väsendtliga innehållet af de till Utskottet öfverlemnade motionerna,
Då de i det närmaste beröra samma ämnen, hvarföre Utskottet äfven i
ett sammanhang företagit dem till behandling, har Utskottet icke trott behöflig
att yttra sig öfver hvar och eu särskild!, utan öfvergår omedelbart till framställnmg
åt de allmänna grunder för arméens organisation, Utskottet med anledning af
såvaf de i motionerna uttalade åsigterna, som hvad för öfrigt under dess öfvorläo-o-- mngar förekommit, anser sig böra tillstyrka.
Den rigtning, i hvilken på sednare tider, och särdeles efter det sista stora
kriget do flesta europeiska länders krigsförfattningar utvecklat sig, har vant
följande: , •
... . st°ra magternas fortsatta täflan att öfverbjuda hvarandra i afseende på
militärisk kraftutveckling, hos de mindre motsvarad af ett likartadt sträfvande att
oka försvarsförmågan, har förorsakat ett bemödande att förstora den aktiva eller
mobila arméens styrka. Detta har dock mindre .skott genom ökande af fredsstyrkan,
hvars storlek begränsas genom de under vanliga förhållanden tillgängliga penningetillgångarne,
än genom att gifva densamma en sådan organisation, att”den, efter
farans olika storlek eller den politiska ställningens olika beskaffenhet, hastigt kunnat
uppsvälla i olika grader. Man gör''således numera icke allenast skilnad mellan
fredsfot och krigsfot, utan äfven, allt efter det olika antal värnepligtige som
till krigstjenst uppkallas, mellan mindre och större krigsfot.
Yidare har man blifyit nödgad, att, för nyssnämnda olika grader af krigsberedskap,
hålla färdige utbildade ersättningstrupper (för lidna förluster) till vida större
utsträckning än förut, på det aktiva arméen, äfven om den uppbringas till dess
större krigsfot, under en längre tid må kunna hållas fulltalig.
Slutligen har man måst uppsätta särskilda, till ortförsvaret afsedda trupper,
såväl för att ej för detta ändamål behöfva splittra don aktiva styrkan, som för att
éj härtill nödgas använda ersättningstrupperna, som städse måste vara påräknelige
för sitt in sprungliga ändamål. Åt eu del af nämnda ortförsvar har man trott sig
böra gifva en fastare sammansättning, dels för att erhålla lästidngsbesättningar och
opaginerad Kontrollera mot PDF
tf Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande, Utlåtande N:o 2.
skyddsafdelningar för aflägsna landsorter, dels för att kunna påräkna eu krigaöfvad
reserv, i händelse den aktiva arméen genom någon oförmodad olyckshändelse
skulle krossas eller behöfva mera ersättningstrupper, än man beräknat. I
följd häraf sönderfalla de för ortförsvaret afsedda trupperna i tvänne slag, nemligen
krigsreserven och den egentliga landstormen, hvilken sednare under vanliga för•hållanden
hör kunna påräkna den förra såsom kärna.
Den i ögonen fallande prägeln hos de nya krigsförfattningarne är följaktligen
deras stora uttänjbarhet, som medgifver utvecklingen från den minsta möjliga,
på statens tillgångar tärande fredsstyrka till den största möjliga krigsstyrka.
Denna deras egenskap gör dem äfven lämpliga för svagare stater, hvilka för sitt
försvar naturligtvis måste åstadkomma vida större krigsstyrka, än jemförelsevis
de mägtigare.
Särdeles för Sverige, som är glest befolkadt samt har en vidsträckt yta och
långa kuster att försvara, och derjemte blott eger en enda landfästning, torde en sådan
krigsförfattning vara särdeles ändamålsenlig, som medgifver möjligheten af ett starkt
ortförsvar, hvarigenom äfven den aktiva arméen odeladt kan få användas mot eu
antagligen öfverlägsen fiendes hufvudstyrka.
Utskottet anser derföre, att Svenska arméen, i likhet med de häst organiserade
utländska, under krig hör utgöras af:
a) den aktiva arméen, bildad genom upptagande i fredsstyrkan af olika antal
vämepligtige;
5) den aktiva arméens ersättningstrupper'';
c) landstormen, fördelad i tvänne uppbåd, hvaraf det första utgör en krigs
reserv.
I afseende på de särskilda beståndsdelarnes styrka, hyser Utskottet'' följande
åsigter.
En armés storlek heror i främsta rummet på de uppoffringar, som kunna
göras för krigsbildningen och för anskaffande af alla till utrustningen hörande materiela
föremål jemte tillräckligt antal befäl.
Dernäst måste den väntade fiendens antagliga styrka tagas i betraktande.
Ur sistnämnda synpunkt hör den aktiva arméen kunna uppbringas till en
sådan styrka, att den, jemte Norska arméen, med grundadt hopp om framgång, kan
upptaga striden med den fiendtligt kufvudstyrkan.
Ingen fiende torde, i anseende till de svårigheter underhållet i vårt land erbjuder,
på ett ställe kunna hålla samlade mer än aldrahögst 100,000 man. Till åtminstone
denna styrka måste således den aktiva arméen, jemte den Norska, kunna
uppbringas. Om man antager att Norges till Sverige öfverförda stridskrafter uppgå
till en styrka af 15 eller 20,000 man, äfvensom att Svenska aktiva arméen, i
följd af ett väl ordnadt ortförsvar, ej i väsendtlig mån beköfver splittras, skulle
dess styrka böra utgöra mellan 80 och 90,000 man.
Emellertid kan graden af den politiska faran, såsom ofvan nämndt är, vara
olika. Derjemte är ej troligt, att någon fiende på en gång på ett ställe kan
landsätta 100,000 man, utan att detta måste ske i flera omgångar. Det vore då
oklokt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Särsk. Vink. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. y
oklokt, att genast uppbåda och underhålla de stora massor, som blott vid högsta
grad af fara behöfva uppställas. Organisationen måste följaktligen hafva en uttänjbarhet,
som gör det möjligt att rätta den aktiva arméens styrka efter det
förhanden varande behofvet. Utskottet har derföre föreställt sig, att, om man t. ex.
antoge fredsstyrkan till omkring 30,000 man, det skulle kunna stå i Kong!
Maj:ts skön, att, efter sin insigt af farans storlek, höja krigsfoten till 50, 70 eller
90,000 man.
För så vidt denna armé likväl Skall kunna bibehålla sin ursprungliga
storlek och i längden motväga fiendens ofvan antagna styrka, måste den kunna påräkna
beständig tillgång till ersättning af lidna förluster. Och för att detta skall
kunna sko, äfven under ett längre fälttåg, torde ersättningstrupperna böra uppgå
till åtminstone halfva antalet af aktiva arméens styrka vid hvarje grad af krigsbcrcdskap,
d. v. s. till 25, 35 eller 45,000 man.
Men om äfven en öfverlägsen fiende ej på ett ställe förmår samla mera än
ofvan antagna styrka, kan han dock använda sina Överskjutande stridskrafter till
företag mot landets aflägsna delar, kvilka ligga utom den aktiva arméens verkningskrets.
Och som Sverige saknar fästningar till dessa landsdelars skydd, måsto
de, då man antager att aktiva arméen ej för detta ändamål bör splittras, försvaras
af särskilda, derför inom hvarje ort organiserade afdelningar. Detta ortförsvar bör
likväl öfverallt vara så starkt, att det med hopp om framgång kan motstå fiendens
afdelningar. Derjemte bör en del deraf vara fastare organiserad, än den öfriga delen,
för att genast kunna upptaga striden med fiendens krigsvanda trupper, till
dess återstoden hunnit samla sig. Härigenom uppkommer den s. k. krigsreserven,
till skilnad från massan af ortförsvaret eller landstormen. Krigsreserven bör, såsom
ofvan nämndt är, äfven kunna användas till fästningsbesättningar — för kvilket
ortförsvar den aktiva arméen således ej heller behöfver splittras — samt afses
derjemte till ersättning af lidna förluster och arméens omedelbara förstärkande, för
händelse af någon oförmodad olycka, så att landet aldrig kan blifva försvarslöst,
och på det man ej onödigtvis må behöfva draga beväring från allt för långt aflägsna
landsorter.
Allt, hvad till ortförsvaret hörer, har emellertid karakteren af tillfälligt
upplåd samt bör derföre allenast anses såsom en öfvergående krigstjenst —
skyldighet, hvilken endast under krigstid kan anses utgöra någon egentlig tunga
för befolkningen. Som detsamma likväl öfverallt på landets vidsträckta område
måste vara fördeladt i lika förhållande, torde krigsreservens styrka ej höra antagas
mycket lägre än den aktiva arméens, t. ex. till 70 eller 80,000 man, hvarjemte
landstormen bör omfatta alla vapenföra män, som ej på annat sätt användas för
landets försvar, och hvilka enligt ungefärlig beräkning skulle kunna uppskattas till
mellan 2 och 300,000 man.
Sammanlägger man alla ofvan omnämnde siffror, skulle landet till sitt försvar
kunna förfoga öfver 4 eller 500,000 man, hvilken styrka, torde kunna anses
motsvara hela den stridbara delen af befolkningen. Och då till eu början allenast
den aktiva arméen och de ersättningstrupper, som med densamma efter krigets
början skola införlifvas, böra hafva fullständig uppsättning af materiel, torde de
uppoffringar, Svenska folket härför nödgas underkasta sig, isynnerhet om de fördelas
på en viss tidrymd, ej behöfva blifva större, än att de utan öfveransträngning
kunna bäras. _
Bill. till Riksd. Prot. 1861. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft.
2
10 Sär sk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
Åvägabringandet af den styrka, de särskilda beståndsdelarne enligt ofvan
framställda åsigter skulle kafva, d. v. s. deras sammansättning, kar Utskottet tänkt
sig på följande sätt:
Till en början må nämnas, att Utskottet, på skäl som nedanför skola anföras,
beslutat tillstyrka att arméen skall utgöras af stam ock beväring i förening,
samt att värnepligten skall vara allmän ock utvidgas från fyllda 20 till fyllda 50
års ålder, kvaraf 6 år i beväringen ock 24 i landstormen.
Sedan från stammen eller fredsstyrkan, ungefärligen motsvarande den nuvarande
värfvade ock indelta arméen, vissa afdrag vid krigskärens mobilisering
för depöterna blifvit gjorda, tordo den för aktiva arméen påräknekga, återstående
delen deraf kunna antagas till omkring 30,000 man, befäl ock spel m. m. inberäknade.
Fastän beväringsklassernas styrka årligen ökas i förhållande till befolkningens
tillväxt, torde de likväl icke, sedan vederbörliga afdrag blifvit gjorda, ock
isynnerhet om strängare vilkor än hittills för approbation till krigstjenst skulle införas,
i den närmaste framtiden i medeltal kunna beräknas till mera än högst
20.000 man.
Fogar man nu till stammen, allt efter olika behof, en, två eller tre beväringsklasser,
så erhåller man på ett enkelt ock lätt verkställbar^ sätt den aktiva
arméens olika1 ''krigsb er edskap på 50, 70 eller 90,000 man.
Såsom regel kar Utskottet antagit, att ingen beväringsklass bör införlifva^
med aktiva arméen, förrän den erhållit all den militäriska utbildning, som för beväringen
kan påräknas. Då, såsom nedanför skall angifva^, Utskottet vidare ansett,
att beväringen bör öfvas under de tre första åren af beväringsskyldigheten,
skulle fjerde, femte ock sjette klasserna vara de, som omedelbart vid krigets utbrott
i mån af behof med stammen borde införlifvas.
Häraf följer äfven, att de tre första beväringsklasserna, såsom de fysiskt
och militäriskt minst utbildade, böra utgöra ersättningsmanskapet; de antagas ock
böra utgå i den ordning, att tredje klassen, som är mest utbildad, först tages i
anspråk ock derefter de öfriga.
De andra ock tredje beväringsklasserna, tillsammans räknande omkring
40.000 man, böra enligt all sannolikhet vara tillräcklige till ersättning af den aktiva
arméens lidna förluster. De fall, då den första klassen beköfde utgå, torde
således blifva ytterst sällsynta. Ock härigenom torde beväringsålderns ofta påyrkade
framflyttning blifva mindre nödvändig, äfven om icke ökade kroppsöfningar
skulle kos landets ungdom förorsaka en tidigare ock förbättrad fysisk utbildning,
hvarigenom olägenheterna af de yngsta beväringsklassernas användande i fält förminskades.
Sedan Utskottet sålunda i allmänna drag redogjort för dess åsigter om styrkan
och sammansättningen af arméens olika beståndsdelar, må det tillåtas öfvergå
till granskning af den vigtiga frågan, huruvida det under närvarande förhållanden
vore för Sverige lämpligare, att hafva en armé, sammansatt allenast af beväring,
d. v. s. en s. k. folkbeväpning, eller en armé, sammansatt af stam och beväring i
förening.
11
Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
Hos många är den föreställningen ännu djupt rotad, att en beväringsarmé
för massan af befolkningen skullo medföra vida mindre uppoffringar af tid (dagsverken)
och penningar, än _ en armé, sådan som Sveriges nuvarande, d. v. s. sammansatt
af stam och beväring. Desse betrakta följaktligen folkbeväpningen såsom
eu lindring i förhållande till den närvarande krigsbördan. Denna föreställning torde
dock hvila på ett misstag. Ty just genom tillvaron af en val öfvad stam, bestående
icke allenast af befälskadrer, utan äfven af trupp, kan en betydlig lättnad
beredas massan af värnepligtige i afseende på personliga uppoffringar, äfvensom
fordringarne på dess krigsbildning betydligt nedsättas. Men i samma stund stammen
borttages, måste krigsbildningen ökas lika mycket, som förut stammens och
beväringens sammanlagda, samt i allmänhet uppbringas till en sådan höjd, att beväringsarmécn
med hopp om framgång kan motstå åtminstone en lika stor styrka
ficndtliga och krigs vanda trupper. Hvad detta vill säga, kunna vi lätteligen so på
grannlandet Danmark, som cger en ren beväringsarmé, men der sammanlagda tiden
för krigsbildningen anses böra uppgå för de olika vapnen till en tid af mellan
ett hälft och två år i garnison och läger, för att icke tala om Preussen, som af
hvarje värnpligtig fordrar 3 års garnisonstjenst.
Somlige tro visserligen, att den felande krigsbildningen kan ersättas genom
massornas storlek. Men härigenom minskas ingalunda krigsbördan, utan kastas
blott på ett annat håll. Ty om äfven öfhingstiderna förkortas och derigenom de
förlorade dagsverkenas antal förminskas, så ökas dock å andra sidan kostnaderna
för anskaffande och underhåll af den betydliga materiel, som för de större massorna
blir erforderlig, äfvensom för ökadt antal befäl. Vidare måste för öfverlägsenhetens
åstadkommande beväringsklassernas antal ökas, kvilket utgör eu ytterligare tillökning
i krigsbördan, emedan det vid inbrytande krig är en väsendtlig skilnad, antingen
man tillhör den öfverallt användbara aktiva hären eller allenast ortförsvarets
tillfälliga uppbåd. Slutligen kan dock allvarligen ifrågasättas, huruvida dessa stora,
men lösligt sammanfogade massor, kvilka genom eu olyckshändelse lätt kunna sprängas,
verkligen kunna anses såsom en säker borgen för sjelfständighetens bibehållande,
hvartill särskildt i vårt glest bebodda fädernesland kommer svårigheten att
med anledning af brist på underhållsmedel på ett ställe hålla dessa massor samlade.
Stamsystemet torde således, rätt uppfattadt, kunna anses såsom en verklig
lindring för cn svag befolkning, som under ett strängt klimat af en hård natur
måste söka sitt uppehälle samt derföre ej under längre tider lör krigsbildninvens
skuld kan beröfva näringarne allt för många armar. Klart är äfven, °att en armé,
sammansatt af stam och beväring i förening, ej kan vara dyrare, än eu ren beväringsarmé
af samma styrka; ty kostnaderna för stammens ökade krigsbildning
motvägas af dem för beväringens minskade, hvarjemte kostnaderna för befäl och
materiel alltid blifva desamma.
Men stamsystemet medför äfven eu annan väsendtlig fördel, nemligen att
gifva arméen en stomme af krigare, som tjena så länge, att de uppnå mannaåldern,
samt under denna tid kunna tillegna sig, utbilda och fortplanta den grundligare
krigsbildning och aldrig svikande disciplin, som med nutidens ökade fordringar på krigsduglighet
äro så nödvändiga för arméers sammanhållning. Blott den, som känner,
huru svårt eu dylik stommes bildande är inom arméer, som bestå af yngre beväringsklasser,
och Indika stora bemödanden, som utomlands för detta ändamål göras, kan
tillfullo uppskatta vigten af nämnda fördel. Också underlåta aldrig utländske militärer,
som tagit närmare kännedom om vår krigsförfattning, att i nämnde afseende
prisa den såsom ett efterföljansvärdt mönster.
12
Särsk. Disk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
De olägenheter, gom kunna medfölja stamsystemet, och hvilka hufvudsakligen
skulle vara af politisk eller social natur, äro lätt afhjelpte genom stammens organisation.
De skola nedanför vidröras. Den enda militäriska anmärkning, man
mot stamsystemet hört anföras, nemligen att det skulle förleda till ett visst pedanteri i
öfningarne, hvilket sedermera på ett skadligt <sätt skulle fortplanta sig till beväringen,
kan svårligen gälla organisationsformen, utan måste, om den är berättigad,
tillräknas ett misstag å krig sstyrelsens sida, hvilket kan förekomma inom hvilken
armé som helst.
Med allt detta vill Utskottet likväl ingalunda hafva sagdt, att ej de tider
kunna komma, då hos oss det rena beväringssystemet kan vara lika fördelaktigt,
som stamsystemet, när nemligen landet blifvit mera odladt och befolkad!, hvarföre
mer tid utan olägenhet kan egnas åt krigsbildningen, samt när don sednare
hunnit ingå i folkuppfostran till den grad, som är nödvändig för en folkbeväpning.
Men för närvarande måste Utskottet på ofvan angifna skäl anse stamsystemet lämpligare.
Äfven folkbeväpningens ifrigaste förespråkare medgifva bohöfiigheten af en
öfvergångstid. Och särdeles under Europas nuvarande politiska ställning torde det
ej för en mindre stat vara rådligt, att brådstörtad! öfvergå till och experimentera
med eu ny krigsförfattning, som alltid fordrar en viss tid att rotfästa sig.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får Utskottet således tillstyrka:
l:o. Att Svenska arméen skall bestå af stam, innefattande befäl och
trupp, samt af beväring.
I afseende på stammens organisation bär man flera utvägar att välja. Den
kan nemligen anskaffas dels genom lagens tvång, då den utlottas bland de värnepligtige,
dels genom frivillig an värfning; den kan krigsbildas dels i garnison, dels
i läger; den kan slutligen förläggas, dels i städernas kaserner, dels i bostäder på
landet, vare sig på egen, eller allmän bekostnad,
Hvartdera af dessa systemer har sina fördelar och olägenheter. I afseende
på anskaffningen, är klart, att utlottningen lemnar en säkrare tillgång än värfningen
eller det frivilliga åtagandet, som kanhända icke alltid kan påräknas vara lika
gifvande. Å andra sidan är likväl otvifvelaktigt, att den frivilliga krigstjensten är
vida att föredraga framföre don tvungna. Så länge behofvet genom frivillig anvärfning
kan fyllas, torde följaktligen densamma företrädesvis höra användas. Och
då i Sverige hittills inga svårigheter härför yppat sig, men hos befolkningen en bestämd
motvilja mot lottning, och i allmänhet mot all olika fördelning af krigstjensten,
visat sig vara rådande, måste stamtruppens anskaffning genom, värfning eller
frivilligt åtagande anses lämpligast,
I afseende på krigsbildningen, torde fördelarne af utbildningen i garnison
eller läger kunna anses motväga hvarandra. Den i läger medför ett lefnadssätt,
som är mera härdande och öfverensstämmande med fältlifvets fordringar, än den i
garnison. Don förra kan likväl hos oss af klimatiska skäl blott fortgå under cn
kortare tid, då den sednare deremot utan afbrott kan fortsättas året om, hvarföre
den i allmänhet anses omsorgsfullare.
Men sammalunda är icke förhållandet med sättet för stamtruppernas förläggande.
Man kan nemligen svårligen förneka, att deras kasernering under eu längre
tid i städerna medför stora olägenheter i socialt, politiskt och ekonomiskt hänseende.
Ty sedan deras krigsbildning är fullbordad, måste de med stora kostnader
underhållas hela året om, utan att deras arbetskraft kommer de fredliga näringarne
till godo, hvarjemte afsöndringen i kaserner lätteligen alstrar osedlighet och föder
mindre vänliga känslor mot och hos öfriga folkklasser. Förläggas stamsoldaterne
13
Särsk. Utah. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
deremot, liksom de nuvarande indelta, i bostäder öfver hela landet, der de under
befälets uppsigt vistas bland öfriga medborgare och emellan lägeröfningarne egna
sig ät fredliga yrken samt förvärfva en del af sin bergning, så kunna de blifva
nyttiga samhällsmedlemmar och göda familjefäder samt sålunda utgöra passande
ledare för de värnepligtige.
Såsom den lämpligasto organisationen af stamtrupperna torde följaktligen
kunna antagas, att de anskaffas genom frivilligt åtagande och förläggas öfver hela
landet bland den öfriga befolkningen samt krigsbildas i läger, då den något långsammare
utbildningen kan anses motvägas genom lägerlifvets större likhet med
fältlifvct.
Men ofvanstående drag äro just de utmärkande för den indolte truppens
organisation; och som de tillika utgöra indelningsverkets fördelaktiga sidor, tvekar
Utskottet ej, att i denna mening rösta för indelningsverkets bibehållande samt tillråda,
att större delen af den blifvande stamtruppen i afseende på anskaffning,
krigsbildning och förläggning sättes på samma fot, som hittills den indelta soldaten.
Emellertid vill Utskottet härmed icke förneka, att skäl kunna förefinnas
för bibehållande af ett mindre antal garnisonerade och värfvade trupper. Vid artilleriet
ocli ingeniörvapnot torde t. ex. eu lämplig stamtrupp icke utan allt för
stora rubbningar i bestående förhållanden på annat sätt kunna åstadkommas. Derjemte
behöfver landets hufvudstad, med dess blottade läge, en ständig garnison.
Och vissa delar af infanteriet och kavalleriet skulle kunna utbildas till elittrupper,
om de erhålla en längre och omsorgsfullare krigsbildning i garnison.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får Utskottet således tillstyrka:,
2:o. Att stammen skall vara både indelt och värfvad.
Men om Utskottet sålunda å ena sidan vill åt den blifvande stammen bevara
indelningsverkets fördelaktiga sidor, döljer det ,å andra sidan för sig ingalunda
dess brister.
Yisserligen har detsamma, sedan det inrättades, i flera hänseenden blifvit
lättadt. Roteringen betraktades från början af befolkningen såsom en lättnad i förhållande
till de tryckande utskrifningarne. Och hvad rusthållet beträffar, så var
detsamma, långt före indelningsverkets definitiva genomförande, fotadt på den grundsatsen,
att do rustande kronohemmanens grundskatter efterskänktes, mot det att de
åtogo sig rustningens börda; och vid indelningsverkets stadgande reviderades
dessa räntor åter, hvarvid de hemman, som voro för svaga, förstärktes genom s. k.
augmenthemman; fördelarne i rånte tillgångar tilltogos så rundliga, att de i fred i
allmänhet lemnade eu vinst, tillräckligt stor att motsvara de uppoffringar, som i
krig kunde påkallas. Rusthållshemmanen blefvo dertill alldeles befriade från knekteoch
båtsmansroteringen (men oj augmentshemmanen), hvilken ansågs motsvaras af
ryttarens anskaffning, inhysande, utrustning och delvisa underhåll.
Sedermera liar Staten öfvertagit dels rust- och rotohållarnes ursprungliga
skyldighet att underhålla man och häst vid möten och mönstringar, dels rotehållarens
med få undantag åliggande skyldighet att bekläda, bevara och utreda manskapet,
hvarjemte trosspassevolansen, efter beväringens och extraroteringens inrättande,
i väsendtlig mån blifvit lättad.
De missbruk och olagligheter i afseende på rekryteringen under krig, som
under konung Carl X flis tid förekommo, omöjliggjordes i det närmaste under frihetstiden
genom den s. k. vargeringsinrättningen, enligt hvilken tvenne rotar eller
rusthåll under krig allenast hehöfde uppsätta en man till ersättning för lidna förluster,
så vida Ständerna ej gåfvo sitt bifall till mera, Och sedermera kom i stället
14 Sårsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
för vargeringen först det s. k. förstärkningsmanskapet, samt straxt derefter beväringsinrättningen,
hyarigenom skyldigheten för rust- och rotehållare]! att ersätta afgången
i krig alldeles bortföll.
Om man således antager, att roteringen ursprungligen kommit i stället för
utskrifningen i fred och krig, samt sedermera beyäringsskyldigheten allenast i stället
för den rotarne och rusthållen åliggande rekryteringsskyldigheten under krig,
så skulle beväringsinrättningen rätteligen icke innebära någon ökad börda, utan
blott ett annat sätt för utgörande af en redan förut befintlig. Och ur denna synpunkt
skulle deras klagomål vara obefogade, som påstå att beväringsinrättningen
innebure ett brott mot de vid indelningsverkets införande afslutade kontrakterna.
Men i samma stund beväringen afser något mera, än ersättning för under
kriget lidna förluster, och om den omedelbart vid krigets början skall införlifvas
med aktiva arméen samt derföre underkastas ökade öfningar, då måste man medgifva
att nämnda klagomål icke sakna rättslig grund, fastän derjemte bör ihågkommas,
att Riksens Ständer frivilligt åtagit sig den ökade bördan samt att deras rätt
att göra detta, äfven om det skett i strid med äldre överenskommelser, ej lärer
kunna bestridas.
Men äfven om indelningsverket, enligt hvad nyss blifvit anfördt, i åtskilliga
hänseenden blifvit lindradt, vidlåda likväl ännu många olägenheter och orättvisor
detsamma. Såsom en bland de förnämsta må anföras, att de icke jordbrukande
folkklasserna från dess tunga äro befriade. Ja, ej ens all jord är underkastad denna
tunga, emedan den privilegierade sedan gammalt är fri. Men äfven på den indelta
iorden trycker bördan, från början olika fördelad, ytterst ojemnt med anledning af
jordegendomens under tidernas lopp i väsendtlig mån förändrade värde. Många
exempel på de oegentliga förhållanden, som härigenom uppstå, skulle kunna anföras.
Utskottet inskränker sig likväl att allenast omnämna en del deraf. Då, enligt
1855 års befolkningsförhållanden, i medeltal kommo 9,3 soldater på hvarje tusende
innevånare i Riket, funnos i Halland blott 3,2, men i Upsala län 14,2 soldater på
tusendel. Då i hela Riket i medeltal kommo 50,2 soldater på hundrade hemman,
komma i Halland allenast 12,4, men i Blekinge 141,3 soldater på hundradet. Då i
hela Riket i medeltal kommo 5,6 hästar på hundrade hemman, funnos i många län
inga hästar, under det i Skåne omkring 25 hästar kommo på hvart hundrade hemman.
I Dalarne komma i Orsa socken en rote på 57 innevånare och i Säfsnäs en
på 736 innevånare; å förra stället är medeltaxeringsvärdet per rote 10,000 R:dr och
å det sednare 93,195 R:dr. Då på somliga ställen rustningen icke utan betydliga
tillskott af den rustande kan uppehållas, lemna rustningsräntorna å andra ställen
icke obetydlig vinst, ja exempel lära finnas att rustningen kan upprätthållas allenast
genom augmentsräntorna. Rusthållarne vid de afsutna regementena göra årligen
i följd af den låga vakansafgiften en icke ringa vinst—den beräknas till omkring
375,000 R:dr — hvarförutan de, eget nog, erhållit åtskilliga lindringar i afseende
på utredningen, hvarmed de beridna rusthållen ej blifvit hugnade.
En bland indelningsverkets förnämsta olägenheter, och kanhända den mest
kännbara, är den lätt uppkommande anledning till tvister och oenighet mellan rustoch
rotehållarne, å ena sidan, samt militärbefälet, å den andra, som det medförer.
Ty klart är, att de förra på lindrigaste sätt försöka komma ifrån en hård och af
de flesta såsom orättvis ansedd börda, då det sednare måste stå på Kronans rätt och
den dem anförtrodda truppens bästa.
Härtill kommer slutligen boställsjordens otillräckliga afkastning i följd af
olika innehafvares olika odlingssätt och de korta arrendetiderna, den militäriska
15
Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
olägenheten af truppens ojemna fördelning i förhållande till folkmängden, och annat
dylikt, hvarom mera framdeles.
Tager man derföre alla dessa olägenheter och orättvisor i betraktande, så
maste det anses såsom en handling af klokhet, rättvisa och billighet, om man, med
bibehållande af indelningsverkets ofvan framställda goda sidor, kunde aflyfta’bördan
af den indelta stamtruppens anskaffning och underhåll m. m. från den rustade
och roterade jorden samt öfverflytta den på Rikets samtlige innebyggare, hvar och
en efter sina vilkor. Förut rådde allmänt den grundsatsen, att vid jorden binda
den förnämsta skattebördan, fastän icke ens densamma öfverallt tillämpades; sedan
dess hafva åsigterna i detta afseende biff vi t nästan motsatta; och numera o*ör
man allt för att lösa eller lätta grundskatterna. Indelningsverkets aflyftande
från jorden synes följaktligen numera vara en i nationalekonomiskt hänseende tidsenlig
åtgärd, på samma gång det torde blifva ett oeftergiflig! och ur eu viss synpunkt
berättigadt vilkor för rust- och rotehållarnes bifall till beväringsskyldighet ens
utvidgande, hvithet sednare återigen är nödvändigt för arméens förstärkande i den
mån, som fäderneslandets framtida trygghet krafvel*.
Yissorligen blifva de ökade uppoffringar, som de hittills från stamtruppens
underhåll till det mesta befriade folkklasserna få underkasta sig, icke ringa; men
den enskilda fördelen måste vika, när det gäller fäderneslandets väl. Då emellertid
den indelta jorden, genom befrielsen från rustningen och roteringen, plötsligen
och till fördel för dess nuvarande innehafvare får jemförelsevis större värde än
den öfriga befolkningens egendom, synes rättvisan fordra, att denna fördel gäldas
med en billig aflösning, vare sig på eu gång eller periodvis.
Ett särskild! förhållande inträffar likväl i de landskap, der rustningsräntorna
äro bestämda efter kronovärdi. Då rustningen derstädes inrättades, motsvarade de
räntor, som tilldelades hvarje rusthållare, i det närmaste hvad som tilldelades rusthållarne
i de öfrige delarne af Sverige. Men som alla Kronans räntor i nämnde
landskap utgingo efter kronovärdi, så blef följden deraf, att, under tidernas lopp
och i den mån som penningen föll i värde, rustningsräntorna derstädes, i stället
för att på andra ställen gifva öfverskott, i allmänhet icke tillfullo kunde anses betäcka
rustningskostnaderna. Det voro således en orättvisa, om i dessa för öfrig!
i skatteväg särdeles lyckligt lottade provinser rustningsbesväret skulle aflyfta®, endast
med skyldighet för rusthållarne, att till Kronan aflemna de derför anslagna
räntor. Utskottet har derför ansett rättvist, att rusthållarne i dessa provinser böra
vid rustningens aflyftande ytterligare vidkännas eu billig och rättvis aflösning för
den skilnad, som mellan rustningsräntorna och rustningsbesväret kan anses ega
rum. Sammalunda bör äfven förhållandet blifva i öfriga delar af Riket, der rustningsräntorna
ej motsvara rustningsbesväret.
Så snart aflösningen af rust- och rotehållsbesväret börjat, skulle Statsverket
öfvertaga anskaffning, utrustning och underhåll af allt till stamtruppen hörande manskap,
jemte hästar, samt bestrida de härför erforderliga kostnader, dels medelst influtna
räntor, dels medelst uttaxering af derutöfver erforderliga belopp efter bevillningen
och hvars och ens förmögenhetsvilkor. Den jemförelsevis större börda, som
härigenom, i följd af bevillningsförordningens nuvarande föreskrifter, skulle drabba
löntagare äfvensom städernas innevånare, torde lätteligen kunna jemkas genom
förändrade beskattningsgrunder.
För öfrigt anser Utskottet, att stamtruppen i allmänhet borde vara lika
fördelad i landet, så att den utgjorde en viss procent af befolkningen, dock med de
undantag, som af särskilda vapens olika rekryteringsbehof eller andra omständig
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
IG
Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande Nio 2.
heter kunde föranledas. Stamtruppens bostäder torde, med afseende på förhållandet
i olika landsorter, lämpligast och billigast kunna anskaffas genom kommunernas
eller socknarnas försorg; till hvarje bostad borde höra en koltappa for att fylla
soldatens nödvändigaste behof af jordfrukter. Kavalleriets hastar skulle vissa tadel,
mot lämplig lega, kunna sättas på utfodring hos jordegarne.
Manskapets anskaffning borde ske genom militärt cfälets, och närmast regemente-chefens
försorg; legan som betalades af Staten, borde bestammas eftaMorhållandet
i de olika orterna, samt, med afseende på möjligtvis intrattande olika tilio-åno’
periodvis kunna ändras. Skulle likväl militärt ef ill et icke lyckas anskaffa rekrvtér
för den af Staten bestämda legan, synes ingen annan utväg vara för handen
att fylla behofvet, än att kommunen åtager sig detta uppdrag samt tillskjuter det
utöfver legan erforderliga beloppet; denna för kommunen i vissa undantagsfall åliggande
rekryteringsskyldighet, bör likvisst, såsom för närvarande rust- och roteliållarnes
upphöra under krig samt vidtaga först trenne månader etter dess slut. Foi
ifrigt’ torde lönen böra kontant utbetalas af Staten, men för att så nära, som möjligt
motsvara de verkliga lefnad skostnaderna, bestämmas olika etter förhållandet i
de särskilda orterna samt beräknas i spaning efter årets markegång.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får Utskottet således tillstöka
3:o. Att ordinarie och. extra ordinarie roteringen och rustningen, för såval
land- som sjöförsvaret, i sin närvarande form skall upphöra, för att oranas
efter följande grunder.
a) o-runden för manskapets antal bör vara folkmängden;
b) grunden för manskapets underhåll bör vara bevillnmgen;
c) lönen bestämmes efter förhållandet i de olika orterna och beraknas i
J gpanmål, som efter årets markegång utbetalas af Staten i penningar;
d) särskild bostad, jemte koltäppa, bekostas af kommunerna (socknarne);
e) legan betalas af Staten och bestämmes till beloppet efter förhållandet i
de olika orterna, men kan periodvis ändras; . _ ...
f) anskaffningen af manskap sker i allmänhet genom regemeuts-chefrns försorg,
som vid antagningen alltid har vitsord; kan han ej anskaffa manskap
i tillräckligt antal för den af Staten bestämda legan, tillkommer
detta åliggande kommunen, som då betalar det utöfver legan erfordeiliga
tillskottet; kommandes likväl denna kommunerna undantagsvis åliggande
rekryteringsskyldighet att upphöra under krig samt återinträda först •
månader efter krigets slut; , n. ,
q) för befrielsen från den jorden åliggande bordan af manskapeis anskaffning
och aflöning erlägga rotarne och rustkållen ed rättvis och billig al
h)
derutöfver erlägga rusthållen i de orter, der rustmingsräntorna utgå efter
kronovärdi eller eljest icke motsvara rustmngsbesvaret, ytterligare ett
tillskott till aflösningen;
i) alla ordinarie och augment* in. fl. räntor, som åro anslagna till lusti: x •
{rena uppehållande, skola ingå till Statsverket; .
k) Staten öfvertager anskaffning och underhåll af kavalleriets hästar, äfvensom
af såväl dessas, som manskapets mundering och utredning.
Slutligen får Utskottet tillstyrka:
4:o. Att Kongl. Maj:t till närmare utredning af ofvan stående tråg oi, tackte.
tillsätta särskilda länskomitéer, bestående af den ordförande och ce militära
-
17
SärsL Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande No 2.
tära medlemmar, äfvensom det antal representanter från landstingen
samt från rust- och rotehållare, som Kong! Maj:t täcktes bestämma.
Såsom en bland indelningsverkets förnämsta olägenheter har man ofta framhållit
den indelte soldatens framskridna ålder samt hans deraf följande förmenta
oförmåga att uthärda faltlifvcts ansträngningar. Så obefogad denna anmärkning
än varit i afseende på mängden af soldater, hvilka naturligtvis befunnit sig i den
kraftigaste mannaåldern, så kan likväl ej nekas att den i afseende på do äldste
käft skal för sig. För afhjelpande af detta missförhållande hafva dock hittills stora
svårigheter yppat sig, emedan man, äfven om Statsverket, för att åstadkomma ett
tidigare afskedstagande, ytterligare betungats med ökad och förbättrad pensionering,
oj lagligen kunnat nödga rust- eller rotehållare att uppsätta ny rekryt, så
länge den gamle soldaten fullgjorde sina tjänsteåligganden i fred. Nämnda omständighet
har äfven förhindrat soldatens antagande på viss tjenstetid.
Men i samma stund Staten öfvertager soldatens anskaffande, kunna dessa
förhållanden ordnas på ett lämpligare sätt. Tjenstotiden kan då bestämmas så kort,
att soldaten icke allenast under densamma är fullt tjenstbar, utan äfven vid afskedstagandet
har sin fulla arbetskraft, så att han för sitt underhåll hvarken behöfver ligga
Staten eller kommunen till last. Utskottet har föreställt sig, att tjenstetiden under
vanliga förhållanden borde vara 10 år; den obefordrade soldat, som under tiden
utmärkt sig för godt uppförande, skulle dock kunna få rekapitulera på ytterligare
5 år. För att likväl efter afskedstagandet ännu vara fullt arbetsför, borde han då
ej gerna hafva, uppnått högre ålder än 35 år. Don soldat deremot, som blifvit befordrad
eller eljest i följd af visad skicklighet blifvit använd till särskilda befattningar,
såsom t. ex. till skarpskytt, timmerman eller sjukvårdssoldat m. in., samt fortfarande.
villo egna sig- åt yrket, bordo kunna få rekapitulera flera gånger samt vara
berättigad till pension af Staten vid tillryggalagda 45 lcfnads- och 25 tjensteår.
Då pensionsrummen sålunda sannolikt klofve färre, än för närvarande, skulle pensionsbeloppen
kunna förstoras, utan att de härför tillgängliga tillgångar^ hehöfde
öfverskridas.
Hvad kavalleristen särskildt beträffar torde hans ursprungliga tjenstetid
böra bestämmas till något längre än 10 år, såvida Staten af honom skulle hafva
tillräcklig nytta, i förhållande till hans längre och kostsammare utbildning, än infanteristens.
A andra sidan kunde man likväl antaga, att han ej gerna vore fullt
tjenstbar längre än till fyllda 35 års ålder. I afseende på honom skulle man följaktligen
kunna göra den allmänna bestämmelsen, att han, oafsedt åldern vid antagandet,
borde tjenstgöra till och med fyllda 35 år.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet tillstyrka:
5:o a) att den indelte infanteristens tjenstetid bör blifva 10 år, mod möjlighet
för obefordrad soldat att kunna få rekapitulera eu gång på 5 år;
b) att befordrad, samt särskildt såsom skarpskytt, timmerman eller
sjukvårdssoldat m. m. använd, infanterist må kunna få rekapitulera
flera gånger samt vara berättigad till pension vid tillryggalagda 45
lefnads- och 25 tjensteår;
c) att deremot obefordrad infanterist aldrig bör erhålla pension, utom
för skada i Kronans tjenst;
d) att den indelte kavalleristen antages med skyldighet att i tjensten
qvarstadna till och med fyllda 35 år.
Bill. till Riksd. Brok 1867. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft.
3
18 Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande No 2.
I afseende på stamtruppens styrka har Utskottet ansett, att densamma, för
att vara något så när tillräcklig såsom kadre för den stora beväringsstyrka, som
med stammen bör införlifvas, långt ifrån att minskas, snarare borde ökas. Utskottet
bar likväl i detta hänseende i anseende till kostnaderna icke trött sig böra
gå längre, än att, rörande indelta infanteriet, föreslå den nuvarande effektiva manskapsstyrkans
ökande med do ungefär 3,000 nummer, som för närvarande äro för
hvarjehanda ändamål anslagne, indragne eller vakantc, hvarigenom den skulle uppgå
till omkring 23,000 man; härvid torde dock höra anmärkas, att detta antal, i
likhet med livad landtförsvars-komitéen föreslagit, ytterligare skulle kunna ökas genom
ett belopp, motsvarande do båtsmansnummer, som, vid en förändrad organisation
af sjöförsvaret, för det sednare skulle blifva obehöflig^. Det indelta kavalleriets
nuvarande effektiva manskapsstyrka är ungefär 3,300 man; dess indragna
nummer uppgå till omkring 400; Utskottet har likväl icke ansett sig höra föreslå
den blifvande manskapsstyrkan till högre än 3,500 man.
Rörande den särskild! s. k. värfvade stamtruppen har Utskottet, i afseende
på infanteriet, ansett att Wermlands kättja gar c-rcgemente, med anledning af de förändrade
förhållandena och såsom utgörande en mindre behöflig anormal organisation,
utan olägenhet skulle kunna indragas, hvarföre således blott de båda fotgardes-regementona
till en ungefärlig styrka af 1,000 man skulle qvarstå. Äfven den
nuvarande värfvade kavalleristyrkan af 1,000 man torde höra bibehållas, då en förminskning
af rytteriet, i anseende till detta vapens svårighet att i krig rekrytera och
dess ringa antal i. förhållande till de ö Kriga vapnen, icke synes rådlig.
Hvad beträffar artilleriet, så har Utskottet ansett don nuvarande manskapsstyrkan,
som utgöres af omkring 2,700 man, så mycket mera böra ökas till ungefär
3,000 man, som icke allenast kanonernas antal måste betydligt ökas i förhållande
till den aktiva arméons storlek, utan äfven en större beväringsstyrka med
detta vapen måste införlifvas för att fylla alla platser.
Ingeniörtruppens stam har Utskottet ansett böra, i likhet med och på samma
grunder som landtförsvars-komitéen föreslagit, utgöras åt 720 man.
Angående slutligen ifrågasatt organisation af stamtrupp för arméens allmänna
tross har Utskottet, fastän väl inseende vigten af trossens noggranna organiserande
vid en blifvande mobilisering, likväl ej trött sig böra tillstyrka någon
stamtrupp, i anseende till svårigheten att i fred kunna bereda densamma, någon
öfning, men är likväl öfvertygadt att Kong!. Maj:t, i sammanhang med uppgörande
af en ny plan till arméens organisation, icke lärer underlåta att i afseende på trossens
ordnande föreslå do åtgärder, som kunna finnas nödiga.
På grund af hvad sålunda blifvit anförd t angående stamtruppens styrka och
sammansättning får Utskottet tillstyrka:
G:o a) att infanteriets stam skall utgöras af omkring 23,000 man indelta
och 1,600 man värfvade trupper;
b) att kavalleriets stam skall utgöras af omkring 3,500 man indelta och
1,000 man värfvade trupper;
c) att artilleriets stam skall utgöras af omkring 3,000 man; samt
d) att ingeniörtruppens stam skall utgöras af 720 man.
Bland andra missförhållanden, som indelningsverket medfört, har äfven
varit det redan ofvan anmärkta, att den indelta truppen, i följd af befolkningens
olika tillvext sedan indelningsverkets inrättande, varit olika fördelad
inom Rikets landskap. Denna brist bör, om indelningsverket aflyftes från
jorden, lätteligen kunna afbjelpas, så att åtminstone infanteriets indelta stam
-
Särsk. Disk för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. 19
trupp blir lika fördelad öfver bola landet i förhållande till befolkningen, hvarigenom
vid detta vapen stam och beväring stå i ett ungefärligt lika förhållande till
hvarandra. I afseende på indelta kavalleriets stamtrupp kunna skäl likvisst förefinnas,
som göra ett afvikande från denna grundsats behöfiigt, nemligen dels strategiska
förhållanden, dels möjligheten af manskapets rekrytering, dels tillgången på
foder för hästarne o. s. v. Sammalunda är äfven fallet med flottans indelta stamtrupp.
Utskottet har emellertid icke i denna fråga, såsom varande af mera rent
militärisk natur, ansett sig böra ingå i några enskildheter, utan blott i allmänhet
trott sig böra tillstyrka:
i:o att Kong!. Maj:t., på sätt kan finnas lämpligt, täcktes bestämma förläggningen
af såväl infanteriets och kavalleriets, som det erforderliga antalet
af flottans indelta stamtrupper, med afseende fästadt derå, att ingen del
af Riket för landtförsvarets behof kommer att sakna stamtrupp, som i
sina leder kan upptaga beväringen.
Af särdeles vigt anser Utskottet, att organisationen af arméens stamtrupper
är i _ fred ordnad efter samma grunder, som i krig komma att tillämpas, på det
vid inträffande mobilisering så liten rubbning som möjligt deruti må ega rum samt
beväringen införlifvas med samma stamtrupp, i hvars leder den förut stått och af
hvars befäl don blindt inöfvad. I främsta rummet är en sådan organisation nödvändig
i afseende på det vapenslag, som i sig skall inrymma den ojemförligt största
delen af beväringen, nemligen infanteriet. Dess kadrer böra derföre på förhand
ega den utvidgningsförmåga, att de med lika lätthet kunna upptaga eu, två eller
tre klasser beväring. Om blott en boväringsklass intages, torde stambataljonernas
styrka dermed blott behöfva fördubblas. Men om två eller tre klasser med dem
sammanslås, hvilket förmodligen i de flesta fall blir händelsen, då torde regementet
böra organiseras på 4 och korpsen på 2 bataljoner. Denna organisation bör ej lägga
hinder i vägen för stamregementets öfvande, liksom nu, å tvänne bataljoner vid de
tillfällen, då detsamma icke är med beväringen sammanslagen, d. v. s. under den
sednares förberedande öfningar. Under tredje årets öfning bör beväringen från
mötets början införlifvas med stammen i allt hvad som rörer förläggning i läger,
ekonomi och inre tjenstgöring samt derjemte så mycket som möjligt samöfvas med
densamma; och under denna tid bör organisationen på 4 bataljoner vidtaga på så
sätt, att den till hvarje regemente hörande beväring i lika förhållande fördelas
på bataljoner och kompanier.
Endast så kan, i Utskottets tanke, det innerliga förhållande uppkomma, som
bör ega rum mellan stam och bevaring, och endast så kunna stamsoldatema blifva
lämpliga ledare och monitorer för sina yngre kamrater, beväringsynglingarne. De
åtgärder, som blifva nödvändiga för anskaffandet af det för en sådan organisation
nödvändiga befälet, skall Utskottet längre fram föreslå, och inskränker sig derföre
här att tillstyrka:
8:o att infanteriets stamregementen sålunda måtte organiseras, att de kunna
utvidgas till fyra och stamkorpserna till två bataljoner.
Rättvisan af don grundsatsen, att hvarje krigsduglig man, så länge han är
vapenför, skall deltaga i och öfva sig för fäderneslandets försvar, d. v. s. af den
allmänna värnepligten, har på sednare tider blifvit så klart insedd och djupt känd af
20 SärsJc. UtsJc. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
Svenska folket, att Utskottet knappast anser sig derom behöfva orda. Obilliglieten
deruti, att de bemedlade folkklasserna genom friköp eller lega tillåtas befria sig
från en skyldighet, som alla borde anse tillika som en beder och en rättighet, är
hvad man än derför ur den tilltagande civilisationens synpunkt må anföra, så påtaglig,
att den ej erfordrar bevis. Klart är likaledes, att en börda, som, ehuru i
sig sjelf tung, likväl med tålamod skulle bäras, om den vore lika fördelad på alla
samhällsklasser, blir ännu tyngre, då den kastas allenast på de obemedlade, äfvensom
att de sednare, redan förut i många hänseenden jemförelsevis sämre lottade än
de bemedlade, under sådana förhållanden med ökad obenägenhet skola motsätta sig
hvarje utvidgning af värncpligten, så nödvändig den än må vara för försvarets stärkande.
Derjemte bör ieko förgätas den verkliga skada, som tillskyndas arméen
deraf, att nationens mera bildade beståndsdelar få tillfälle undandraga sig krigstjensten,
hvarigenom mycken intelligens samt isynnerhet eu god tillgång tillbefälsämnen
gå förlorade.
Alla dessa talande skäl mot en ojemn fördelning af värnepligtens börda
hafva äfven gjort sig gällande inom folkets medvetande, långt innan lagstiftningen
kurmat besluta sig att gifva den formel giltighet. Allt efter som beväringens behandling
blifvit bättre och dess öfningar bedrifvits på ett lämpligare sätt, hvarigenom
deras militäriska ändamål för de värnepligtige blifvit klarare, har antalet legde
och friköpte sjunkit. Då do legdes antal före den tvååriga exercisens införande
utgjorde i medeltal 16 till 1,700 man och do närmaste åron derefter omkring 1,300
man, uppgick de friköptes antal, oaktadt beväringsklassernas betydliga ökande i
förhållande till befolkningens tillvext, år 1861 allenast till 1061 man, år 1862 till
927, år 1863 till 905 och år 1864 till blott 733 man, vid hvithet sistnämnda belopp
det under de tvenne sednast förflutna åren ungefärligen hållit sig. Äfven torde
man kunna antaga, att en stor del af de värnepligtige, som det oaktadt undandragit
sig beväringsexercisen, på sednare tider deltagit i skarpskytterörelsen. Yid
åsynen af dessa fakta måste man ovilkorligen komma till den, öfvcrtvgelsen, att tiden
för den allmänna värnepligtens införande nu är inne.
Men för att erhålla laglig och aldrig utsinande tillgång af manskap till den
förstärkning af försvaret, som numera allmänt erkännes nödvändig, är icke allenast
behöfligt att utvidga värncpligten i den rigtningen, att don blir allmän, utan
äfven så att den utsträckes till alla ålderklasser, som äro vapenföra, till kvilka
torde kunna räknas den manliga befolkningen mellan 20 och SO år. Denna utsträckning,
fastän kanhända mindre behöflig för den aktiva arrnéen, är dock nödvändig,
för att öfverallt gifva det för oss så vigtiga ortförsvaret den vederbörliga
och öfverallt befintliga styrkan, hvarvid dock bör ihågkommas, hvad som redan
ofvan blifvit påpekadt, att detsamma mera har karakteren af ett tillfälligt uppbåd,
än af en längre tids krigstjenst.
I sammanhang med frågan om värnepligtens utvidgande må Utskottet tillåtas
anmärka, att det ansett lämpligast till Kong]. Maj:t öfverlemna att afgifva detaljeradt
förslag till do undantag i afseende på värnepligtens fullgörande, som
kunna finnas behöfliga, hvarföre det allenast ansett sig böra omnämna de vigtigaste,
nemligen sjukdom eller vanförhet; i afseende på vanfrejdad person
har Utskottet trott sig höra föreslå, att han bör hafva skyldighet, men icke rättighet
att deltaga i fäderneslandets försvar, hvarmed Utskottet afsett, att han visserligen
icke skulle få ställas i ledet bland andra medborgare, men väl kunna användas
till behöfliga fältarbeten.
Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. 21
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet tillstyrka:
9:o a) att hvarje Svensk man från fyllda 20 till fyllda 50 år är skyldig
att deltaga i fäderneslandets försvar, samt att, utan rätt till friköp
eller lega, underkasta sig den derför erforderliga öfning;
b) att från denna skyldighet, som tillika hör betraktas såsom en medborgerlig''
rättighet, ingen annan befrielse må ega rum än den, som
betingas af sjukdom, vanförhet eller af de eljest synnerligen vigtiga
skal, som, efter ''Kong!. Maj:ts framställning, Riksdagen kan komma
att antaga; och
c) att vanfrejdad person har skyldighet, men ej rättighet, att deltaga
i fäderneslandets försvar.
De skäl, som föranlcdt Utskottet att ej påyrka värnepligts-ålderns framflyttande,
äfvensom att tilldela de 6 första åldersklasserna åt boväringen, de 4 derpå
följande åt krigsreserven och de 20 sista åt landstormen, nemligen att gifva
dessa arméens olika beståndsdelar deras erforderliga styrka, hafva ofvan blifvit angifna
och behöfva således härstädes ej upprepas. Utskottet har för de 6 första
åldersklasserna trott sig böra bibehålla det gamla namnet “beväringen“, emedan
det är häfdvunnet samt betecknar den del af de värnepligtige, som egentligen afses
att införlifvas med stammen. För att i det längsta, åt krigsreserven bibehålla
karakteren af ett tillfälligt uppbåd, som blott i yttersta nödfall bör införlifvas med
stammen, har Utskottet trott sig särskildt höra föreslå, att densamma, såsom egentligen
tillhörande landstormen, ej får utgå till aktiva arméens förstärkande, förrän
beväringens alla klasser inom samma ort blifvit uppbådade, äfvensom att den ej
må, utan Riksdagens hörande, utom de förenade Rikenas gränser användas.
I afseende på boväringsskyldigheten har Utskottet vidare gjort det vigtig»
tillägg, som hittills saknats såväl i vår, som i åtskilliga andra länders värnepligtsförfattning,
att nemligen till krigstjenst inkallad beväring skall tjenstgöra till krigets
slut, äfven om han under detsamma skulle utträda ur heväringsåldern. Härigenom
förebygges möjligheten deraf, att en hel beväringsklass, som redan erhållit
krigsvana, kanhända midt under krigets lopp anser sig hafva laglig rätt att lemna
fanorna, till obotlig skada för försvaret.
Hvad slutligen beträffar landstormen, har Utskottet ansett sig åt Kong!
Maj:t höra öfverlemna att låta uppgöra förslag till dess närmare organisation, samt
allenast inskränkt sig att tillstyrka, det den skulle organiseras länsvis i kompanier
och bataljoner, samt att krigsreserven borde ordnas på sjelfständigt afdelningar.
På det ouppbådade delar af beväringen ej må kunna undandraga sig deltagande i
ortförsvaret, har Utskottet särskildt trott sig böra föreslå, att i krigstid hvarje man
inom heväringsåldern, som icke på annat sätt är till Rikets försvar uppbådad, skall
vara skyldig att ingå i landstormen.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet tillstyrka:
10:o a) att den allmänna värnepligten fullgöres dels i beväringen och dels
i landstormen;
b) att beväringsskyldigheten vidtager vid fyllda 20 och varar till
fyllda 26 år, dock så att till krigstjenst uppkallad beväring tjenstgör
till krigets slut, äfven om han under detsamma skulle utträda
ur heväringsåldern;
c) att värnepligtig från utträdet ur heväringsåldern till fyllda 50 år
tillhör landstormen, som bör organiseras länsvis i kompanier och
bataljoner;
22 Särsk Utsh. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
d) att landstormens fyra yngsta åldersklasser bilda krigsreserven, som,
så vidt möjligt, ordnas på sjelfständig^ afdelningar, ock hvilken-till
aktiva arméens förstärkande icke får utgå, förrän beväringens alla
åldersklasser inom samma ort blifvit uppbådade, samt ej heller må,
utan Riksdagens hörande, utom de förenade Rikenas gränser användas
;
e) att i landstormen i krigstid ingår hvarje man inom beväringsåldern,
som icke på annat sätt till Rikets försvar är uppbådad.
Äfven frågan angående beväringens fördelande på de olika vapnen har Utskottet
i sina enskildheter ansett sig böra hänskjuta till Kong! Maj:ts bestämmande,
samt derföre inskränkt sig att allenast i allmänhet uttala den åsigten, att
beväringen vid arméens mobilisering bör införlifvas med infanteriet, artilleriet och
ingeniörtruppen samt för detta ändamål i fred samöfvas med dessa vapen, men att
densamma med hänseende till kavalleriet blott bör afses till ersättning aflidna förluster
och derföre särskild! utbildas.
Utskottet får med anledning häraf tillstyrka:
ll:o a) att beväringen under fredstid fördelas på alla vapen, med undantag
af kavalleriet, hvilket vapen endast vid inträffande krig tilldelas
beväringsmanskap;
b) att beväringen samöfvas med stammen, för att vid arméens mobilisering,
på nyssnämnda undantag när, genast med densamma kunna
införlifvas.
Ett bland do förnämsta vilkoren för arméens förstärkande i den grad, som af
Utskottet ofvan blifvit antagen, är, att tillgången på öfvadt och skickligt befäl i
samma mån ökas. Det befäl, som nu finnes, torde knappast hunna anses vara tillräckligt
för eu krigsfot af 50,000 man med dess staber och depöter; derutaf kan
man bilda sig ett begrepp, huru mycket befäl, som ytterligare erfordras för en
krigsfot af 70,000 eller 90,000 man med dess ersättningstrupper, äfvensom för landstormens
olika delar.
Särdeles gäller detta behof af ökadt befäl det vapen, som i sig skall upptaga
större delen af beväringen, nemligen infanteriet. Statens tillgångar torde likväl
äfven med afseende på detta vapen allenast i ringa mån medgifva ökande af
det nuvarande fasta stambefälet. Emellertid anser Utskottet för den föreslagna
organisationen oundgängligen nödvändigt, att infanteriets stamregementen, Indika, enligt
hvad ofvan blifvit föreslaget, skulle kunna fördelas å 4 bataljoner, hafva åtminstone
tre fasta bataljonskadrer med på full stat anstäldt befäl. Utskottet bär
tänkt sig nämnde kadrer, förutom staberna, sålunda sammansatta, att kompaniet
bestode af 1 kompanichef, 2 subaltcrnofficerarc, 4 underofficerare och 16 korporaler.
I afseende på fjerde bataljonen föreställer sig Utskottet, att dess befälskader skulle
kunna, erhållas, dels ur beväringens leder och dels genom s. k. kalfsoldsbefäl, om
hvars åstadkommande Utskottet straxt nedanför skall afgifva förslag. Nämnda
bevärings- och kalfsoldsbefäl torde dessutom böra lemna den fjerde underofficeraren
för de tre fasta kadrernas kompanier.
Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. 23
Utskottet får derföre tillstyrka:
12:o att det ökade befäl, som erfordras för infanteriet, skall anskaffas dels
^enom fullständigt befäl på stat för tre bataljoner, dels för fjerde bataljonen
genom beyärings- ock s. k. halfsoldsbefäl, kvilket sednare äfven skall
afgifva den fjerde underofficeraren för de fasta kadrernas kompanier.
Inom arméen är det en ingalunda sällsynt företeelse, att officerare, för
fivilka Staten påkostar en omsorgsfull militärisk uppfostran ock kvilka för öfrig!
äro duglige i sitt yrke, efter en kortare tjenstetid anse sig nödsakade att söka afsked,
emedan enskilda angelägenketer så mycket ock så oaflåtlig! taga deras tid i
anspråk, att de ej kunna underkasta sig den beständiga och på förband sällan beräkneliga
disponibilitet, som tjonstgöringen, särdeles på roten, erfordrar. Arméen
går härigenom förlustig många goda krafter, som, om tjonstgöringen vore inskränkt
till vissa å bestämda tider inträffande skyldigheter, t. cx. mötena, gerna fortfarande
skulle vilja mot en mindre ersättning egna en del af sin tid åt krigareyrket.
Denna olägenhet föreställer sig Utskottet kunna afhjclpas derigenom, att
både officerare och underofficerare efter en viss tids, t. cx. 10 års, tjenstgöring
skulle hos Kong! Majit få göra ansökan om att öfverflyttas på hvad man i England
kallar half sold, hvilken dock cj bordo öfverskrida den för graden bestämda pensionen,
mot befrielse från all annan tjenstgöring i fredstid, än mötena samt då
Kong!. Maj:t eljest funne omtanken för Rikets säkerhet det påfordra. Något missbruk
af donna rättighet, hvarigenom möjligtvis antalet halfsolds-officerare eller underofficerare
skulle blifva för stort, borde så mycket mindre komma i fråga, som
det ju alltid stode Kongl. Maj:t fritt att bevilja denna ansökan eller ej. Snarare
skulle man kunna förmoda, det mången underläte att begagna sig af nämnda rättighet,
om härigenom all möjlighet till befordran eller att återkomma på full stat
afskures, eller rättigheten till en den mindre tjonstgöringen motsvarande pension
förverkades.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet tillstyrka:
13:o a) att på stat anställde officerare och underofficerare må, efter minst
10 års tjenstgöring och derom gjord ansökan, kunna af Kongl. Maja
öfverflyttas på s. k. half sold, som dock icke bör öfverstiga den för
graden bestämda pension, mot befrielse från all annan ijenstgöring
i fredstid, än de årliga befäls-, regements- och boväringsmötena,
samt då Kongl. Maj:t finner omtanken för Rikets säkerhet det påfordra;
b) att på half sold ställd officer bibehåller sin tur och befordringsrätt
vid regementet, beroende det på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, om han
sedermera, efter derom gjord anhållan, åter må kunna på full stat
förflyttas; samt
c) att Kongl. Maj:t täckes föreslå de vilkor, under hvilka sådant befäl
måtte berättigas till pensions erhållande af allmänna medel.
Emellertid torde arméens stora behof af ökadt befäl blott i mindre grad kunna
fyllas genom ofvan föreslagna medel. Någon mera genomgripande åtgärd måste följaktligen
vidtagas, som kan inge grundad förhoppning på en sådan tillgång på befälsämnen,
att densamma icke gerna kan utsina. Och en dylik tillgång synes allenast
kunna beredas ur samma källa, hvarifrån arméen i allmänhet förstärkes, nemligen
bland de värnepligtige.
Klokheten synes äfven bjuda, att man, på samma gång de bildade folkklasserna
genom värnepligtens allmänhet hindras undandraga sig krigstjensten, fördem
öppnar eu utväg att fullgöra densamma på ett sätt, som är öfverensstämmande med
24 Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
deras samhällsställning och tillåter fäderneslandet att af deras kunskaper och intelligens
draga den största möjliga nyttan. Donna utväg är, att för dem bereda tillfälle
till förvärfvande af sådan praktisk och theoretisk militärbildning, som erfordras
för de lägre befälsgraderna. Härigenom skapas äfven eu tillgång till befäl
för landstormen, hvarförutan densamma troligtvis aldrig skall kunna erhålla den
fasthet, som för dess verksamhet är behöflig.
Utskottet har föreställt sig utbildningen af detta bevärings- eller reservbefäl
kunna ske på ..följande sätt. Den, som önskade såsom befäl fullgöra större eller
mindre del af sin beväringspligt, skulle, helst före beväringsåldems inträdande, derom
göra anmälan hos vederbörande regementschef; vid denna anmälan skulle bifogas
betyg å det mått af allmän skolbildning, soda Kong!. Maj:t för olika befälsgrader
funne godt att stadga. Sålunda antagen sökande borde derefter, för att blifva befordrad
till reservofficor eller reservunderofficor, genomgå de praktiska öfningar och
tkeoretiska kurser, som Kongl. Maj:t, med hänseende till de ringare fordringar, som å
dylikt befäl måste göras, funne godt att stadga. Efter vunnen befordran borde
reserv officer tjen åtgöra minst under tronno samt reservunderofficerminst under tvänne
års möten, hvarföre han blott skulle erhålla tjenstgöringspenningar. Dylikt reservbefäl
skulle utan vidare pröfningar i fredstid kunna befordras till och med löjtnantsgraden
samt i krigsresorven och landstormen till och med majorsgraden; i krigstid
borde deremot all befordran vara fri. Önskade reservofficer i fredstid vinna
anställning med fast lön på stat, bordo han hafva genomgått krigsskolan.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får Utskottet tillstyrka:
14:o att en del af arméens befäl måtte utbildas bland de beväringsskyldige,
som i sådan egenskap aftjena sin värnepligt, äfvensom att Kongl. Maj:t täckes
i den plan till arméens organisation, som kommer att afgifvas, föreslå
såväl bestämmelser om don skolbildning, hvilken borde fordras af
nämnda reservbefäl, som sättet för dess militäriska utbildning.
I sammanhang härmed vill Utskottet äfven fästa uppmärksamheten vid
vigten att ur stammens leder kunna hemta ämnen till såväl öfver- som underbefäl.
Särdeles torde korporalsgraden, hvilken står i så nära beröring med gemenskapen
och hvars betydelse ökas i förhållande till mängden af beväring, som med stammen
skall införlifvas, böra kunna påräkna en betydlig utvidgning genom korporalsskolors
inrättande vid regementen och korpser. Utskottet får derföre tillstyrka:
15:o att sådana åtgärder måtte vidtagas, hvarigenom tillfälle beredes att jemväl
ur manskapets leder ega tillgång till befäl.
Såsom en gifven följd af indelningsverkets aflyftande från jorden, i hvad
som rörer rustningen och roteringen, torde äfven kunna anses, att alla boställen
och räntor, som äro anslagna till aflöning af indelta arméens befäl och tjensteman,
skola ingå till Statsverket, kvilket, i likhet med hvad för indelta stamtruppen blifvit
föreslaget, äfven borde öfvertaga aflöningen af nämnda befäl och tjensteman. Härigenom
vunne desse den stora fördelen, att kunna erhålla hela sin lön. kontant och
på samma tider, som öfrige tjensteman, samt icke, såsom ofta hittills, förrän långt
inne på året efter det, under hvithet lönen borde utfalla. Emellertid har Utskottet
antagit, att indelta stamtruppens befäl fortfarande i allmänhet skulle vara bosatt
inom regementets eller kompaniets stånd för att öfvervaka ordningen och upprätthålla
disciplinen. Utskottet har äfven föreställt sig, att befälet, fastän de nuvarande
boställena indrogos, likväl i do flesta fall sjelf utan svårighet torde kunna
anskaffa bostäder. Skulle undantagsvis ett annat förhållande inträffa, har Utskottet
förmodat,
Sårsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. 25
förmodat, att Kong]. Maj:t ej lärer underlåta att gorå de framställningar, som för
en sådan olägenhets afhjelpande kunde anses lämpliga.
Mod anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet''tillstyrka,
16:o att alla till aflöning af indelta arméens befäl och tjensteman anslagna boställen
och räntor m. in. skola ingå . till Statsverket, i den mån sådant
författningsenligt kan ske, samt att nämnda befäl och tjensteman skola
aflönas kontant, hvarjemte lönerna höra qvartalsvis utfalla.
Det afgörande inflytande en tillräcklig och ändamålsenlig krigsbildning för
såväl befäl, som trupp, bär på arméens brukbarhet, har härstädes icke sällan på
ett beklaglig^ sätt blifvit underskattadt. Man har på många håll antagit, att det
personliga modet, tapperhcten, fosterlandskärleken och hänförelsen skulle kunna
ersätta, hvad som endast kan vinnas genom öfning, vana, erfarenhet och studier.
Under en långvarig fred bär man lärt sig, att allenast taga i betraktande de personliga
uppoffringar, som med krigsbildningens ernående äro förknippade, men förgätit
de sorgliga följder, som kunna uppstå genom dess försummande eller missrigtande,
och detta trots de talande vittnesbörd, som äfven de sista tidernas händelser
i nämnda hänseende gifvit vid handen.
I afseende på befälsbildningen tror sig Utskottet emellertid ej höra ingå i
några enskildheter, utan anser tillräckligt att uttala den åsigten, att våra närvarande
militärläroverk torde för ändamålet vara tillräckliga, om de på ett lämpligt
sätt anordnas samt om de kompletteras med de åtgärder till utbildande af
befäl ur beväringens och stammens leder, som ofvan blifvit föreslagna.
Rörande stamtruppens krigsbildning föreställer sig Utskottet, att, då man tager
i betraktande Svenska folkets kända fallenhet för militära öfningar, de af Landförsvarskomitéen
föreslagna tiderna äro tillräckliga, för så vidt öfningarne på ett
tidsenligt och ändamålsenligt sätt blifva anordnade.
Åt de värfvade och garnisonerade truppernas öfningar kan i allmänhet gifvas
den utsträckning, som finnes nödig.
Med afseende på indelta infanteriets öfningar må Utskottet likväl tillåtas
påpeka en utväg, hvarigenom en icke ringa tid kunde besparas, på samma gång
som målskjutningsfärdigheten på ett lämpligt sätt förvärfvades. Såsom nu är fallet,
måste hvarje soldat under regementsmötet öfva målskjutning med ett för de flesta
otillräckligt antal skott, hvilket det oaktadt tager mycken tid; detta skall dertill
ske med gevär, som soldaten icke känner och Indika förvaras i förråden, der de
allenast med stor svårighet kunna hållas i godt skick, under det soldaten till roten
blott får hemtaga sitt exercisgevär. Med anledning häraf föreställer sig Utskottet,
att det vore lämpligare, om soldaten finge hemtaga det gevär, han i krig skulle
begagna, för att omsorgsfullt kunna vårda det och lära känna dess träffsäkerhet,
för hvilket ändamål äfvenledes skarp ammunition dels skulle åt honom till viss
mängd utdelas, dels tillhandahållas till inköp. Vid mötena skulle slutligen skjutfärdigheten
utrönas allenast genom prisskjutningar, hvarigenom mycken tid vunnes
för andra öfningar.
Bih. till Riksd. Prot. 1867. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft.
4
/
26 Sårsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
Hvad beträffar indelta kavalleriets krigsbildning anses densamma numera af
sakkunnige icke tillfyllestgörande, särdeles om man tager i betraktande krigskonstens
sednastc utveckling samt vapnets i följd deraf dels förändrade, dels utvidgade
verksamhet. Detsamma kräfver således både förlängda och noggrannare öfningar,
om det, med sitt jemförelsevis ringa antal, skall kunna tillfredsställa de fordringar,
man derpå kan hafva. Utskottet har derföre ansett de af Landförsvarskomitéen
föreslagna öfningstiderna såsom de minsta, hvilka borde ifrågakomma; och detta likväl
blott under don förutsättning, att Kongl. Maj:t måtte efter sig företeende omständigheter
bestämma öfningstidernas förändring och fördelning. Detta specialvapens
utbildning i tjenstens olika delar erfordrar likväl mycken tid och måste hufvudsakligen
ega rum vid vapnets depöter (exercissqvadronsplatser). Sådana finnas redan
inrättade vid de nuvarande kavalleriregementena. Skulle likväl Kongl. Maj:t finna en
förändrad förläggning af vapnet vara af beliofvet påkallad, då torde äfven någon
förändring i afseende på dess depöter erfordras; och Utskottet inskränker sig af
denna anledning att föreslå,
17:o att ändamålsenliga kavalleri-depöter skola anordnas i de olika delarne af
landet.
I ett land, der försvaret skall grundas på allmän värnepligt och folkbeväpning,
måste den militäriska undervisningen ingå i folkuppfostran, hvarigenom medborgaren
såväl tidigt erinras om sin skyldighet att deltaga i fäderneslandets försvar,
som äfven utbildas till den fysiska styrka och till den vana vid ordning, punktlighet
och disciplin, som härför är nödvändig. Krigsbildningen bör följaktligen börja
redan i skolan samt sedermera fortgå, till dess den genom beväringsöfningame ernått
den erforderliga utvecklingen.
Stora bemödanden hafva redan inom vårt land blifvit gjorda för att i allmänna
läroverken införa gymnastik och militära öfningar. Dessa bemödanden hafva
likväl i följd af bristande tillgångar hittills på do flesta ställen måst inskränkas till
städernas skolor och i allmänhet till de högre läroverken. Men folkskolorna, der
det ojemförligt större antalet barn erhålla sin första och oftast enda underbyggnad,
hafva blott i ringa mån kunnat blifva delaktiga af nämnda undervisning. Grenomgripande
åtgärder måste således vidtagas, för så vidt de obemedlades söner, d. v. s.
den blifvande massan af värnepligtige, do som hufvudsakligen komma att fylla
arméens leder, skola få tillgodonjuta de gymnastiska och militäriska öfningar, som
böra förbereda den egentliga krigsbildningen. Detta torde lämpligast kunna ske
genom befälet för indelta arméen, hvars lika fördelande i hela landet derigenom
ytterligare rättfärdigas. Utskottet döljer emellertid icke för sig, att folkskolans
utvidgande i den rigtningen, att densamma af barnen under längre tid och till en
mera framskriden ålder än hittills kan begagnas — ett utvidgande som äfven i så
många andra hänseenden vore önskvärd! — torde blifva ett hufvudsakligt vilkor
för att öfningarne verkligen i militäriskt hänseende skola blifva fruktbringande.
Men äfven om den manliga ungdomen sålunda en längre tid kan vistas i
folkskolan, uppstår dock mellan utträdet ur densamma och inträdet i beväringsåldem
en lucka i den förberedande militäriska utbildningen, som måste fyllas, om
icke öfningarne i skolan skola bortglömmas och sålunda förfela sitt ändamål. Flera
motionärer hafva äfven vid denna riksdag afgifvit förslag till de militäriska öfningarnes
ordnande under nämnda tid. Fastän Utskottet ej ansett sig i nämnda hänseende
kunna framlägga någon i enskildheter gående plan, har det dock trött saken
vara af den vigt, att den bör allvarligen behjertas, hvarföre framställning torde
27
Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
bör» göras, att Kongl. M.aj:t täcktes göra de bestämmelser, som till ändamålets vinnande
kunna vara beböfliga. Äfven dessa öfningar, som bordo vara obligatoriska, torde
lämpligast kunna ledas af befälet vid indelta arméen.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet tillstyrka,
18:o att sådana åtgärder böra vidtagas, hvarigenom icke blott undervisning i
gymnastik och militära öfningar varder, så vidt möjligt, i skolorna meddelad,
utan äfven att efter skoltidens slut och tilldess heväringsåldern
inträder, den manliga ungdomen må, på det sätt och på do tider, Kong!.
Maj:t, med hänsyn till lokala förhållanden, kan finna skäligt bestämma,
samlas inom mindre områden, för att af dertill förordnade instruktörer i
dessa öfningar ytterligare utbildas.
Att bestämma det mått af krigsbildning, som vid beväringsöfningarne bör
gifvas åt massan af värnepligtigo, på det de tillsammans med stammen skola utgöra
fullt krigsdugliga taktiska afdelningar, hvilka med hopp om framgång kunna upptaga
striden med krigsvanda fiendtliga trupper, är i sanning en ganska grannlaga
uppgift. Å ena sidan äro Svenska arméens öfningar i allmänhet, och särdeles beväringens
hittillsvarande, så ringa i förhållande till de flesta utländska arméers,
att någon jemförelse knappast kan komma i fråga, hvarföre hvarje militäriskt bildad
person måste yrka på deras betydliga förlängande. Men å andra sidan är ännu
bland befolkningen motviljan mot ökade öfningar så stor, samt föreställningarne om
den tid, på hvilken verklig krigsbildning kan vinnas, så dunkla och outredda, att
man knappast kan hoppas på några större eftergifter i detta hänseende.
Nekas kan visserligen ej, att såväl öfningarnes dyrbarhet, som näringarnes
beständiga behof af armar, hvilka under ett hårdt klimat af en karg natur skola
frambringa lifvets nödtorft, hos ett mindre rikt folk göra öfningarnes korthet till
en nödvändighet. Ej heller torde kunna bestridas, att en armé, som blott är afsedd
till landets försvar, hvarvid don alltid till sin fördel kan beräkna terrängens
beskaffenhet, befästningskonsten och en noggrann kännedom af trakten, möjligtvis
kan erfordra en mindre krigsbildning, än arméer, som städse skola vara färdiga att
strida i aflägsna länder. Äfvenledes torde några eftergifter i fordringarne på öfningarnes
längd för den värnepligtiga massan kunna göras, i följd af Svenska folkets
naturliga fallenhet för militäryrket samt stamtruppens större krigsbildning.
Men om äfven allt detta tages i betraktande, så finnas dock gränser i afseende
på krigsbildningens möjliga nedsättning för de värnepligtigo, som icke kunna
underskridas. Såsom utgångspunkt för bestämmandet af donna gräns har Utskottet
antagit, att beväringens nuvarande öfning af 30 dygn, såsom varande otillräcklig
för införlifvande af en beväringsklass med stammen, så mycket mera måste blifva
det, om flera klasser skola intagas. Utskottet har derföre föreställt sig att
det aldra minsta, som kunde komma i fråga, vore 60 dygn, hvilket ungefärligen är
detsamma, som för närvarande bestås första årets rekryter. Detta utgör ungefär
hälften af den sammanlagda öfningstid, som den Schweitziska infanteristen (målskjutningsöfningarne
inberäknade) är underkastad. Antages emellertid, att stamsoldatens
sammanlagda öfningstid är dubbelt så lång, som den Schweitziska soldatens,
så skulle den Svenska arméens medolöfningstid blifva ungefär densamma som den
Schweitziska arméens, hvars krigsbildning, om man räknar efter de sammanlagda
öfningstidernas längd, för närvarande är den minsta i Europa.
Då Utskottet för beväringen sålunda föreslår en öfningstid af 60 dygn,
torde lätteligen inses, att detsamma inskränkt sig till ett minimum, som icke kan
göras mindre, om ej fäderneslandets söner, utan gagn för dess försvar, i blomman
28 Sårsk. Utah. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
af sill ålder skola uppoffras. Och detta minimum har Utskottet äfven blott kunnat
anse någorlunda tillfyllestgörande, under antagande att under de före beväringsåldern
skeende öfningarne redan eu del af krigsbildningen blifvit undangjord, samt
att öfningstidema på det mest ändamålsenliga sätt begagnas genom rekrytbildningens
förenklande samt uteslutande af allt för kriget oväsendtligt.
I afseende på fördelningen af den föreslagna öfningstiden har Utskottet trott
sig böra taga i betraktande, dels nödvändigheten för näringames bedrifvande af
korta öfningar, dels förminskandet i möjligaste mån af de i vårt glest befolkade
land så tidsödande fram- och återmarscherna till och från mötesplatserna, samt dels
besparing af kostnaderna.
Med anledning häraf har Utskottet trott öfningarnes fördelande på trenne
år, hvaraf första året 10, andra året 30 och tredje året 20 dygn, vara lämpligast.
Det första årets öfningar skulle försiggå distriktvis i hemorten och under dem beväringen
begagna egna kläder samt af Staten tilldelas underhåll eller kontant aflöning
under öfningstiden, men ej under fram- och återmarschcn. Härigenom förminskades
kostnaderna i icke ringa mån, på samma gång fram- och återmarscherna
till och från regementenas mötesplatser inskränktes till desamma som hittills. Detta
första årets möte torde blifva mest fruktbringande, om tiden hufvudsakligen användes
till repetition af det under do förberedande öfningarne inlärda samt till skjutöfningar.
Under andra årets möte, hvilket, såsom nyss antyddes, liksom det tredje
årets skulle sko på regementets mötesplats, borde sedermera den egentliga rekrytbildningen
försiggå, hvarefter beväringen tredje året efter några dagars repetition
antagligen vore så utbildad, att den utan olägenhet kundo till samöfning införlifvas
med stammen.
Såsom ett ytterligare skäl, hvarföre Utskottet antagit, att ofvan föreslagna
öfningstider skulle kunna vara tillräckliga, må nämnas, att det förutsatt, att de frivilliga
vapenöfningar, som do sistförflutna åren i sammanhang med skarpskytterörelsen
egt rum, fortfarande skulle vidmagthållas, hvarför det vore önskligt, om såväl
Staten, som kommunerna, verksamt uppmuntrade dylika öfningar jemte målskjutningsförbund
och målskjutningsfester genom bidrag till premier ooli under do vilkor,
Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt att bestämma. Den uppmuntran Staten
skulle gifva dessa frivilliga öfningar, har Utskottet föreställt sig, bland annat,
lämpligast kunna ske derigenom, att skarpskytt, som före beväringsålderns inträdande
förvärfvat sig eu viss, bestämd färdighet, samt i densamma blifvit approbera^,
frikallades från första årets öfning, äfvensom att skarpskytt, som uppnått en
sådan skicklighet att han såsom befäl kunde användas, derföre af Staten skulle erhålla
en särskild tilläggsaflöning.
Fastän Utskottet såsom regel antagit, att ingen krigsduglig man på några
vilkor från vapenöfningar i fredstid borde vara befriad, inträffar dock ett särskildt
fall mod det sjöfolk, som under beväringsåldern idkar sjöfart; om man å ena sidan
är nödsakad att befria dessa från vapenöfningarne, torde de å andra sidan
böra gälda denna befrielse med eu förlängd beväringsskyldighet, hvarföre Utskottet
anser sig böra föreslå, att den sjöman, som icke under beväringsåldern fullgjort
sina vapenöfningar, skall vara skyldig att intill fyllda 35 år tjenstgöra vid sjöförsvaret.
, Med anledning af hvad ofvan blifvit anfördt, får Utskottet således tillstyrka:
19:o a) att beväringen första året öfvas 10 dagar, det andra 30 dagar och
det tredje 20 dagar;
29
Särsk. Vtak. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
b) att första årets öfning försiggår distriktvis i hemorten, men de häda
andra på regementenas mötesplatser;
c) att beväringen första året begagnar egna kläder samt af Staten
tilldelas underhåll eller kontant aflöning under öfningstiden men ej
under marschen till och från öfningsställena;
d) att approbera! frivillig skarpskytt befrias från första årets öfning,
hvarjemte sådan skarpskytt, hvilken såsom befäl användes, af Staten
erhåller särskild tilläggsaflöning;
e) att å sjömanshus eller, i Magistratens rullor inskrifven beväringsskyldig,
som vid öfningstiden idkar sjöfart, befrias från vapenöfningar
under fredstid, mot åliggande för honom att intill fyllda 35 år
tjenstgöra vid sjöförsvaret, så framt han icke under beväringsåldern
fullgjort sina vapenöfningar.
Rörande de årliga ordinarie kostnaderna för den ofvan i sina allmännaste
grunddrag framlagda planen till försvarsverkets ordnande, har Utskottet, enligt
hvad som redan i början af detta betänkande blifvit antydt, i följd af den inskränkta
tiden för dess verksamhet icke medhunnit några beräkningar, som kunnat gå i
enskildheter eller göra anspråk på säkerhet. Det har allenast försökt att närmevis
utröna det belopp, med hvilket de blifvande kostnaderna komma att öfverskjuta
de närvarande samt dervid kommit till följande ungefärliga resultat.
För infanteriet skulle kostnaden blifva omkring 9,265,922 R:dr, för kavalleriet
2,417,119 Rall-, för artilleriet 1,890,000 R:dr och för fortifikationen 433 325 R-.dr eller tillsammans
14,006,366 R:dr. Hittills varande tillgångar hafva varit för infanteriet
5,041,862 R:dr, för kavalleriet 1,804,095 Rall'', för artilleriet 1,472,783 R:dr och för fortifikationen
261,883 Rall- eller tillsammans 8,580,623 R:dr, i hvilken summa dock ej
äro inbegripna åtskilliga poster, hvilka fortfarande blifva oförändrade, då årliga ordinarie
hudgoten uppgår till icke obetydligt öfver 9 millioner R:dr. Den uppkommande
bristen för do särskilda vapnen skulle följaktligen utgöra: för infanteriet 4,224,060
R:dr, för kavalleriet 613,024 R:dr, för artilleriet 417,217 Rall- och för fortifikationen
171,422 R:dr, eller eu sammanlagd brist af 5,425,743 R:dr.
Denna ökade kostnad synes visserligen vid första påseendet ganska betydlig.
Men vid dess bedömande får ej förbises de motsvarande lättnader och fördelar,
som vinnas. Till en början inbesparas alla indelningsverkets i budgeten icke
synliga kostnader, hvilka enligt de tillförlitligaste uppgifter, som kunnat erhållas,
uppgå till minst tre och eu half millioner R:dr. Derjemte genomföres befälets, i
alla händelser snart nödvändiga, lönereglering utan särskild kostnad för Statsverket.
Såsom tillgång vid den nya organisationens genomförande finnes dessutom den aflösning,
som af rust- och rotehållare bör utgå, hvarigenom under aflösningstiden eu ökad
beskattning i icke ringa män minskas. Dertill kommer ytterligare den ökade vinst,
utöfver den af Utskottet beräknade, som erhålles genom samtliga boställens indragning
till Statsverket, Och slutligen, hvad som är väscndtligast af allt, får landet
en öfvad och med nödtorftigt antal befäl försedd armé, som i behofvets stund kan
uppbringas till 90,000 man, i stället för den närvarande, bestående allenast af 29,362
stamsoldater, en föga öfvad beväring och en högst otillräcklig befälsstyrka,
opaginerad Kontrollera mot PDF
■30 Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o ''2.
öii Gotlands afskiljda läge från det öfriga Sverige samt den deraf följande
svårigheten af dess undsättning, om den blir anfallen af en på hafvet öfverlägsen
fiende, gör nödvändigt att derstädes, mera än i någon annan del af Riket, på förhand
och under fred anordna de försvarsmedel, som kunna åstadkommas. Men äfven
om moderlandet för Gotlands försvar gör stora ansträngningar, måste ön i
flera hänseenden likväl vid försvaret hänvisas till de krafter, som inom densamma
finnas att tillgå. Och som öns befolkning ej är särdeles talrik, måste
dess uppoffringar kanhända mera tagas i anspråk, än i landets öfriga delar, hvaremot
den erhåller den fördelen, att ej annorstädes behöfva användas.
Under sådana förhållanden kan sättas i fråga, huruvida den organisation af
arméen, som ofvan hlifvit föreslagen för Rikets öfriga delar, är fullt ändamålsenlig
och tillämplig för Gotland. Utskottet har likväl ej ansett sig höra närmare ingå i
detta ämne, utan trott lämpligast vara att till Kong! Maj:t öfverlemna att låta uppgöra
och afgifva förslag angående de skiljaktigheter i nämnda hänseende, som för
ön kunna anses påkallade.
I följd häraf får Utskottet tillstyrka,
20:o att, om Kong! Maj:t icke skulle finna de allmänna grunder för landets
försvar, Utskottet föreslagit, tillämpliga på ön Gotland, Kong!. Maj:t
täcktes i den allmänna organisationsplan, som kommer att framläggas, särskild!
föreslå de skiljaktigheter, hvilka för Gotland anses påkallade, likväl
alltid med fästadt afseende derå, att öns värnepligtige aldrig måtte
påräknas till tjenstgöring utom dess område.
Prygelstraffets upphörande inom arméen och flottan har vid flera föregående
riksdagar hlifvit påyrkadt. De kraftigaste och mest bevisande skäl hafva derföre
hlifvit anförda. Äfven för sin del anser Utskottet prygelstraffets bibehållande olämpligt.
Men då det har sig bekant, att frågan om dess afskaffande är föremål för
Kongl. Maj:ts pröfning, finner sig Utskottet af denna anledning icke böra föreslå Riksdagen
att för det närvarande härom göra någon framställning.
De täta och vidtomfattande hvälfningar inom krigskonstens område, särdeles
hvad beträffar materielen, som på sednare tider inträffat, hafva i de flesta länder
föranledt nedsättande af stadigvarande komitéer, som haft till uppdrag att med
oflåtlig uppmärksamhet följa de förändringar och förbättringar, som i nämnda hänseende
egt rum.
Äfven inom Sverige torde en dylik komité vara af nöden, så mycket mera
som cheferna för de vapen, hvilka hafva anskaffandet och bildandet af de materjela
föremålen för bådo land- och sjöförsvaret om handen, vanligtvis äro så upptagna
af administrativa värf och verkställighetsåtgärder, att man svårligen med fog af
dem kan fordra nämnda oaflåtliga uppmärksamhet. Men om Skandinaviens försvar
med kraft och sammanhållning skall kunna utföras, så måste materielen inom de
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sdrsk. Utah. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. 81
båda brödrarikena i flera hänseenden vara likartad. I nämnda komité böra följaktligen
både Norska och Svenska officerare ingå. Utskottet får med anledning häraf
tillstyrka,
21:o att genom dertill kommenderade skicklige officerare af olika vapen, en
fortgående Svensk-Norsk komité måtte bildas, med åliggande att afgifva
utlåtanden rörande land- och sjöförsvarets förseende med tidsenliga vapen
och lämplig ammunition, äfvensom rörande befästningsväsendet samt de
öfriga frågor Kong!. Maj:t kan täckas till densamma öfverlemna. •
Utskottet har slutligen äfven till behandling förehaft den vigtiga frågan,
huruvida skäl vore för handen att, enligt derom väckt förslag, ur den ofvan framställda
allmänna planen för försvarsverkets ordnande, utbryta och till omedelbar
handläggning vid innevarande riksdag föreslå sådana delar, hvilkas snara genomförande
kunde synas vara af trängande vigt för fäderneslandets försvar och hvilkas
verkställande ej förutsatte grundlagsförändringar. Utskottet har likväl, under förutsättning
att Kong!. Maj:t ej lärer underlåta att vid nästkommande riksdag inkomma
med förslag till sådana åtgärder, Indika erfordra skyndsammare behandling
och som oberoende af planens antagande i dess helhet kunna genomföras, ej ansett
sig nu böra föreslå någon sådan utbrytning. Då det emellertid är af största vigt,
att fullständigt förslag till försvarsverkets ordnande så fort ske kan blifver faststäldt,
får Utskottet tillstyrka,
22:o att Riksdagen hos Kongl. Maj:t måtte i underdånighet anhålla, det Kong!
Maj:t, efter pröfning af de grunder till arméens organisation, b vilka här
ofvan blifvit anförda, behagade om möjligt till den Riksdag, som sammanträder
år 1869, låta uppgöra och framlägga fullständigt förslag till
arméens organisation med dermed sammanhängande frågor.
Stockholm den 9 April 1867.
På Utskottets vägnar:
S. G. von Troil.
Sank. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande i\:o 2.
32
Reservationer:
af Friherre A. C. Raab: “Om vi lefde i lugna tider, som gåfve stöd åt
hoppet om en ännu mångårigt fortfarande fred, skulle jag visserligen instämma i
Utskottets beslut att nu föreslå en underdånig skrifvelse med anhållan om en nådig
Proposition, hvilken aldra först vid 1869 års riksdag kan framställas, och som, äfven
i det lyckliga fall att densamma då af Riksdagen godkännes, dock icke kan föranleda
vidtagandet af någon genomgripande åtgärd för vårt försvarsverks ordnande
före 1870. Men då vi med hvarje post få nya och ökade anledningar att befara
utbrottet långt före 1870 af sådana krig i Europa, i hvilka vi måhända skola
tvingas att deltaga; då både större och mindre stater dels redan omorganiserat, dels
äro på väg att skyndsamt omorganisera sina arméer till en betydligt ökad styrka,
har jag icke kunnat taga på mitt samvete att tillstyrka Riksdagen gå så långsamt
Det är egentligen den vigtiga frågan om roteringsskyldighetens aflyftande
från jorden, som föranledt denna långsamhet, alldenstund Utskottet trött det vara
nödvändigt, för vinnande af Riksdagens bifall till en utsträckt värnepligt, att ställa
dessa frågor i ett af hvarandra beroende samband. Jag delar ej denna mening.
Jag skulle lika mycket underskatta Svenska jordegarens fosterlandskärlek, om jag
misstänkte honom'' för det egennyttiga åskådningssätt, att han skulle vilja äfventyra
fäderneslandets sjelfständighet, för att hafva först tilltvingat sig en i alla fall
mera skenbar, än verklig fördel, innan han bifölle värnepligtens utvidgande, som jag
skulle brista i förtroende till representationens rättskänsla, om jag ej antoge att,
äfven om och sedan den ökade värnepligtcn vore antagen till lag, Kamrarne villigt
skulle ingå på sådana med billighet och rättvisa öfverensstämmande förslag, som
afsåge att, mot skälig ersättning till Statsverket, aflyfta, vare sig rotermgsbördan
eller andra jorden betungande åligganden, som möjligen kunna på eu ändamålsenligare
och rättvisare grund fördelas medborgare emellan.
Att den fördel, som jorden skulle vinna genom det sätt, hvarpå Utskottet
föreslagit roterings bördans aflyftande, vore, såsom jag ofvan uttryckte mig, mera
skenbar, än verklig, torde falla i ögonen, då man tager i betraktande, att de cirka
60,000 mantal, som äro roteringsskyldige, uppgå i bevillnings-taxeringsvärde till
cirka 1,650 millioner och således skulle, såsom bevillning, och för så vidt man ej
villo allt för orättvist betunga öfrige skattdragande medborgare, draga minst hälften
af den börda, som skulle åläggas Statsverket för de nya stamsoldaternas lega och
aflöning; — att de skulle fä till större del bekosta de nya bostäderna inom kommunerna
(en kostnad, som för 26,500 man, efter minst 400 R:dr för hvarje bostad,
skulle för hela Riket uppgå till 10,800,000 It:dr lågt räknadt, '' oberäknadt kåltäpporna
och bostädernas derefter följande underhåll) och slutligen att de skulle erlägga
en billig och rättvis aflösning för den vunna roteringsfriheten. Hvad särskildt
angår rusthållen, så, ehuru jag visst icke vill förneka att kavalleriets uppsättande
-
33
Barsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande No 2.
sättande efter Utskottets plan, kunde ega flere fördelar, har jag ansett det vara
mm pligt att inom Utskottet anmärka, hvad jag också här vilt framhålla, att nemligen,
derest rusthållshemmanen skulle ko mista augmentsräntan, 2:o påläwas den
ordinarie ränta, som ingått i rustningsbesväret, 3:o gemensamt med öf''ri”e skattskyldige
inom kommunerna uppföra och underhålla bostäder åt soldaterne* 4:o erlägga
sin andel af de 2,6u0,000 R:dr årligen, som Utskottet beräknat erfordras till
lega och underhall af stamsoldater, och 5:o erlägga aflösning, — största delen af
rusthållshemman skall, långt ifrån att vinna en lindring, blifva vida hårdare betungad
an hitintills.
Då clet af Utskottet föreslagna sättet att ersätta nuvarande indelningsverk
således hvarken för den berustade eller roterade jorden medför så stor lindring
att ett eller annat års uppskof dermed kan anses utgöra någon lifsfråo-a för densamma;
då Utskottet i sm motion antydt, att hela åtgärden icke vore beräknad för
all framtid, utan intilldess ‘-befolkningen hunnit genom uppfostran få den krigsMcLaing
att stamsoldater blefvo umbärlige, och då alla de öfrig;! förslag, som Utr
Utilt tramlä^? tlU Riksdagens pröfning, låta lika väl tillämpa sio- pä
förhållandet, om stamsoldaterna fortfarande underhållas af rotarne, som om de aflonas
af btaten med inqvartering i kommunerna, har jag trött, att frågorna borde
särskiljas så, att hela den öfnga organisationsplanen herde blifva framställd såsom
ett positivt förslag för sig; men frågan om rotcringsskyldighetens aflyftande från
jorden, oberoende åt förslaget i öfrigt, blifva föremål för eu underdånig skrifvelse
med anhållan att Kongl. Maj:t derom ville, efter inliemtande af de af Utskottet
ifrågasätta upplysningar, framställa nådig Proposition vid eu kommando riksdag,
bå länge emellertid rotenngsbördan vidlåder jorden, hade jag trott henne böra och
kunna lindras, icke blott genom jemkning rotarne emellan och statsbidrag till sva - gare, utan ock, på sätt jag i min motion föreslagit, derigenom att rotarne blcfve
berättigade att, i stallet for torp med alla dertill hörande mindre (mera, aflöna soldaten
med bostad och stat eller kontant lön, allt som de finna för sio- lämpligt
fm W härmed är ingalunda att fastläsa knektehållet vid jorden; men lag tvekar
att lika med Utskottet tillstyrka nedläggandet af störa kostnader för en öfvergångsåtgard.
Det bor noga öfvervägas huruvida ej större skäl då förefinnes att
påskynda införandet af eu ren konskription, dit man vill komma, och hvartill
ötvergången redan underlättas genom soldatens antagande på kortare tjenstetid,
såsom Utskottet föreslagit i § 5. Pör min del tror jag att detta ändamål skulle
ännu mer befrämjas, om tiden för det första aftalet med soldaten nedsattes till
sex år, ellci lika med bevänngstiden, hvarigenom man kunde vänta sig en stor
konkurrens bland beväringsskyldige om nummerplatser, och troligen skulle de aldra
flesta, som uttjent sm forsta legostämma, vara beredvillige att rekapitulera.
Utskottet har beräknat, att den föreslagna omorganisationen af landtarméen
skiine, utom kommunernas utgifter för åliggandet att uppföra och underhålla bostader
åt soldaterne erfordra ett tillskott af 5,425,743 R:dr årligen, hvarifrån likväl
skulle afgå det belopp, som kunde bekommas i aflösning af de nuvarande roSl8''
0Ch rU8tningSÄld,iga hemmanen ett belopp, som jag, för att döma efter
ås stelna i eu annan. Betänkandet vidfogad reservation, fruktar icke vill räcka lån<ti.
med (WööiT-rT11- jJemärkaf,’ jltt sä väl augmonts- som rusthållsräntan redan äro
med 097,2*0 R:dr intagna i Utskottets beräkning. Jag befarar alltså, att Riksdagen
skall häpna för summan och derföre möjligen afslå Utskottets förslag i sin helhet.
Vi kanna alla, att landets finansiela ställning icke är blomstrande och att ökade
Bih. till Riksd. Prof. 1867. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 5
34 Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
skatter erfordras för redan beslutade utgifter. Under dessa förhållanden har jag
trott det vara en oeftergiflig pligt att tillse, om ej utväg förefinnes att ernå det
åsyftade målet, utan att derföre taga så stora uppoffringar i anspråk af landet, som
dem Utskottet förutsatt. Jag har derföre vidhållit och får ytterligare här till Kainrarnes
bedömande framlägga mitt i motionsväg gjorda förslag, att indraga båda
fotgardesregementena, och att påräkna garnisons-tjenstgöring i Stockholm af dertill
vexelvis inkommenderade kontingenter af indelta stammen, hvilka kommenderingar
icke blott skulle utgöra stadens garnison, utan ock inrättas till fullständiga underbefälsskolor.
Man torde bemärka, att med indragning af ett eller flera värfvade regementen
förloras icke ett motsvarande antal stridande, ty om den af Utskottet föreslagna värnepligten
antages till lag, skulle utan tvifvel aldra största delen af dem, som folie bort
från räkningen i stammen, återvinnas i antalet af beväringsmanskap. Den förlusten
att få en mindre väl öfvad beväringskarl i stället för en mera öfvad stamsoldat är
obestridlig, men torde i någon mån godtgöras i den större öfning och instruktion,
som indelta stammen finge genom åliggandet att öfvertaga de värfvade regementenas
nu åliggande garnisons-tjenstgöring. Äfven torde man, med allt erkännande
af gardesregementenas utmärkta hållning, dock böra ifrågasätta, om den värfvade
truppen kan anses så lämplig att i sina leder upptaga bevärings-ynglingarne — blomman
af landets befolkning af alla klasser — som den indelta soldaten.
Jag tror vidare, att, då Kong!. Maj:t icke tager marinregementet i beräkning
för Kong!, flottan (se Grunder för ombildning af Sveriges sjöförsvar af B. von
Plåten), Utskottet kunnat ifrågasätta, om ej äfven detta värfvade regemente skulle
kunna indragas. Slutligen och ehuru jag villigt erkänner, att proportionen af kavalleri
emot infanteri visst icke är för stor i vårt land, utan tvärtom snarare mindre
än i andra länder, föreställer jag mig att, om man ej har tillgång att åstadkomma
försvaret i alla delar så fullständigt, som man önskade, det numera, sedan tändnålsgeväret
gjort kavalleri-choquer nära otänkbara och då organisationen af arméen
icke skäligen bör vara beräknad på annat krig än försvar af eget land, man skulle
kunna minska kavalleriets styrka med 300 man, hvilket blefve fallet om, å ena
sidan, efter Utskottets förslag, 200 man uppsättas vid indelta kavalleriet, men, å andra
sidan, halfva styrkan af det värfvade indrages.
Med bibehållande tills vidare af indelningsverket, skulle, om de af mig nu
antydda indragningar gjordes, kostnaden för den till 90 infanteri-bataljoner, med
proportionerligt antal artilleri- och genitrupper, samt 4,000 man kavalleri ökade
arméen kunna inskränkas till icke fullt 1^ million It: dr årligen enligt följande beräkning
:
Utskottet har upptagit årliga kostnaden till........ 5,425,743; —-
Men intill dess att Statsmagtema varda ense om det nuvarande
indelningsverkets upphäfvande, bör ej i räkning upptagas
“lön och städja11 för 23,000 man infanteri
å 100 ........... 2,300,000: —
ej heller hela det för indelta kavalleriet beräknade
tillskott......... 613,024: ^
Om tvänne fotgardes-regementen indragas, besparas
i rund summa...... 700,000: -r
Och
om ett af våra tvänne värfvade kavalleriregementen
eller halfva styrkan af hvar-r
35
Särsk. Utsk. för frågor för. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
derå indrages, uppkommer en besparing
af............ 350,000: —
Hvarigenom den årliga utgiften å fjerde hufvudtiteln endast skulle
ökas med...........
.3,963,024: —
1,462,719: —
Utskottet har i sin kostnadsberäkning upptagit ett, efter min föreställning,
allt för ringa belopp för underbefälsskolor. Jag tror således att, ehvad Kamrarne
godkänna Utskottets förslag i sin helhet, eller skulle fästa något afseende vid de
åt mig föreslagna besparingar, en icke obetydlig summa måste i räkning upptagas
för ifrågavarande skolor, som, enligt min tanke, hufvudsakligen skulle sammanfalla
med garnisonstjenstgöringen i Stockholm. Deremot torde, såsom jag ofvan antydt,
en icke så ringa summa för Statsverket kunna besparas, om Kong! marinregementet
indroges och kostnaden för dess underhåll finge beräknas såsom tillgång.
Slutligen torde äfven här böra påpekas, att i den af Utskottet upptagna
befälsaflöning för infanteriets 90 bataljoner ingått det betydliga belopp, som erfordras
för en lönereglering till öfverensstämmelse med Landtförsvars-komitéens förslag.
Jag erkänner villigt, att denna lönereglering är af behofvet påkallad, särdeles då
en trägnare tjenstgöring af arméens befäl hädanefter lärer tagas i anspråk; men,
såsom i allt fall behöflig och icke föranledd af Utskottets förslag om förändrad organisation
af arméen, hade den bort upptagas särskilda för att icke läggas på sjelfva
orgänisations-förslaget.
Den knappa tid af en plenifri eftermiddag, som varit mig tillmätt för afgifvandet
af denna reservation, torde få gälla såsom ursäkt, att jag icke hunnit inhemta
kännedom om och således icke här kan meddela beloppen af de sist antydda
posterna.
Skulle Kamrarne anse de hiir ofvan af mig föreslagna utvägar till besparing
förtjena att tagas i öfvervägande, hemställer jag:
§ 6 att Kamrarne villo återremittera denna §, som upptager nummerstyrkan
af värfvadt infanteri och kavalleri.
Under åberopande af do skäl, som jag i det föregående anfört för ett skyndsamt
vidtagande af allvarliga åtgärder för fäderneslandets försvar, vågar jag vidare
tillstyrka:
§§ 9, 10 att Kamrarne ville för sin del redan vid innevarande riksdag antaga
Utskottets förslag i dessa §§, angående utvidgandet af den allmänna
värnepligten.
Äfvensom jag i sammanhang härmed och i öfverensstämmelse med Herr Hedlunds
förslag i dess motion N:o 22, vågar föreslå:
§ 10 litt. c. att Kamrarne ville i underdånig skrifvelse anhålla att Kongl.
Maj:t täcktes , låta vidtaga lämpliga åtgärder för militärisk organisation
af den föreslagna landstormen och för dess uppmanande till
frivilliga vapenöfningar.
Slutligen tillåter jag mig vördsamt förorda, att Riksdagen ville så till vida
särskilja öfriga föremålen för don af Utskottet föreslagna underdåniga skrifvelsen,
§ 22 att Riksdagen i underdånighet anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes aflåta
nådiga förslag:
dels vid nästinstundande riksdag i de delar, som afhandlae i
§§ 1. 2, 5, 8, samt 11 till och med 21;
dels så snart ske kan och om möjligt vid 1869 års riksdag i
de delar, som afhandlas i §§ 3, 4 och 7.“
36 Sär sk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
Af Herr ./. Ericson: “Förutom vid åtskilliga, jemförelsevis mindre vigtiga
punkter i Utskottets Betänkande kar jag’ vid Utskottets beslut att i förslaget till
infanteriets organisation upptaga cn kader af jemväl trupp, varit af olika mening,
i det jag anser att denna kader endast bör bestå af befäl.
Då emellertid, för det sannolika fall att vid ett försvarskrig mot en öfverlägsen
fiende, krigsreserven kommer att operera på sjelfständiga afdelningar, uppstår
här alltid brist på befäl och om man äfven antager att denna brist kan i någon
mån, hvad officerare och underofficerare vidkommer, afhjelpas derigenom att i krigsreservens
åldersklasser alltid finnas att tillgå de män, bvilka som befäl uttjent sina
beväringsår, så saknas dock helt och bållet den vigtiga del af befälet, som man
kallar det lägre underbefälet.
Infanteriets befäl bör derföre, enligt mitt förmenande, vara så talrikt i de
lägre graderna att det icke allenast är tillräckligt för den större krigsfotens 90 bataljoner,
utan att äfven i behofvets stund krigsreserven kan härifrån tilldelas tillräckligt
underbefäl. Då emellertid arméen och krigsreserven skulle tillhopa bilda
omkring 150 bataljoner, erfordras ungefär 12,000 korp orator och denna styrka, jemte
nödigt antal officerare och underofficerare för den egentliga arméen, är således den
kader jag anser att Utskottet borde föreslagit för infanteriet, Att ytterligare, såsom
Utskottet gjort, tillägga 12 å 13,000 man sfc&mtrupp, anser jag icke allenast
onödigt, utan äfven i liera hänseenden skadligt, ty, utom den betydligt ökade kostnaden,
som dessa 13.000 mans underhåll och öfning kommer att medföra och som.
med säkerhet kan anslås till 2 millioner årligen, kan jag icke föreställa mig att på
en styrka af cirka 80,000 man, som infanteriet, organisera^ på den större krigsfoten,
skulle komma att utgöra, dessa 13,000 man, således endast en af sex, skulle
i någon nämnvärd mån öka arméens duglighet i striden, men deremot kan jag icke
frigöra mig. från den föreställningen, att denna lilla stamtrupp skulle under freden
omfattas med mesta intresset och måhända afleda uppmärksamheten från den
egentliga arméen, heväringen.
På grund af ofvan i korthet anförda skäl får jag föreslå, att Riksdagen,
med underkännande af Utskottets förslag i denna del, måtte i skrifvelsen till Kong!.
Maj:t uttrycka den åsigt:
att infanteriets kader hör bestå af nödigt antal officerare, underofficerare
och korporaler för arméen på den större krigsfoten samt dessutom så
stort antal korporaler, som erfordras för krigsreservens bataljoner, då,
dessa mobiliseras. “
Af Herr S. A. Hedlund: “Till Utskottets Betänkande får jag afgifva det
särskilda, korta yttrande: att jag icke funnit, anledning frångå de grunder till ett
rätt ordnande "af Sveriges landtförsvar, som jag i min motion vågat framställa, “
Af Herr G. Bjerkander mot 3:djo punkten: “Genom ett obetingadt antagande
af detta förslag, skulle den nya Representationen, i stället för att godtgöra
fordna tiders orättvisor, endast godkänna hvad dess Konungar och Ständer under
seklernas lopp mot folkrätten hrutit,
Sedan Utskottet i sina motiver omtalat, hurusom indelningsverket tillkommit
i stället för de fordna utskrifningarne, och hurusom beväringsinrättningen var
satt i stället för skyldigheten att under krig ersätta lidna förluster, erkänner Utskottet
att, “i samma stund heväringen afser något mer än denna ersättning under
krig, och om den omedelbart vid krigets början skall införlifvas med aktiva
Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. 37
arméen samt derföre underkastas ökade öfningar, då måste man medgifva att klagomålen
icke sakna rättslig grund11. — Så långt är jag med Utskottet ense, men icke
längre. Utskottet fortfar nemligen: — “fastän derjemte bör ihågkomma, attRikets
Ständer frivilligt åtagit. sig . den ökade bördan, samt att deras rätt att göra
detta, äfven om detta skett i strid med äldre överenskommelser, ej lärer kunna
bestridas — Men det är just detta som jag vågar bestrida. — “Svenska folkets
urgamla rätt att (genom Riksens Ständer) sig beskatta", huru ofta den än blifvit
missbrukad, har dock aldrig tillerkänts den utsträckning, att dessa “Ständer" fått
ändra emellan Regeringen och folket ingångna kontrakter utan kontrahenternas hörande;
och när dertill hummer, att just den fjerdedel af dessa “Ständer", som representerat
allmogen, aldrig “frivilligt åtagit sig den ökade bördan", utan blifvit dertill
tvingade af de tre fjerdedelarne, som i denna börda knappast deltagit med ett
finger, då tror jag mig cga goda skäl för mitt bestridande, och dessa stärkas ännu
mer derigenom, att ingen enda åt de tre fjerdedelarnes privilegier, ehuru h vi lando
på lösare grund än ingångna kontrakter, någonsin kunnat upphäfvas utan deras
samtycke.
Nu bär Utskottet, i Konseqvens med dessa sina uttalade åsigter, föreslagit,
att rust- och rothållame, för att blifva befriade från bördan af manskapets anskaffning
och aflöning, skola erlägga en, som det heter: "rättvis och billig aflösning";
således köpa sig fria från en börda, för att kunna påläggas en vida tyngre. &—
-Den börda de nu bära, vore, ehuru besvärlig, mindre afl beklaga sig öfver, såvida
icke de allt mer och mer utsträckta bevärings-vapenöfningarne, i strid mot upprättade
kontrakter, kommit dertill; och jag tror att de eljest skulle vara bättre belåtne med
att bibehållas vid dessa kontrakter om fäderneslandets väl det medgåfve; men då
nu så icke är, måsto de egna fördelame vika, dock endast med det vilkor, att köntrakterna
upphäfvas utan någ’on annan lösen än den som ligger i den personlio*a
vapensköld ioneten, hvilken är öfverst tillräcklig. — Detta är den enda väg man
kan gå, för att komma till ett fullt rättvist mål, och den folkvalda Representationen
bör aldrig beträda någon annan.
Det kan vara skäl uti att något närmare granska Utskottets förslag i hvad
det rörer den nya indelningen, för att kunna göra sig reda för hvart d<ä skulle
komma att leda.
Utskottet anför i sina motiver: -— "Den jemförelsevis större börda, som härigenom",
(nemligen genom lönernas utgående efter bevillning) i följd af bevillningsförordningens
nuvarande föreskrift, skulle drabba löntagare äfvensom städernas innevånare,
torde lätteligen kunna jemkas genom förändrade beskattningsgrunder". Således
_ skulle sjclfva grunden för bevillningens utgörande komma att ändras
till tjenstemännens ^ och stadsinnevånarnes fördel på landtbefolkningens bekostnad,
och (lossa sednare få en tillökning i denna skattetitel, ty andra grunder för fyllande
.statsbehofven, sedan de ordinarie och extra ordinarie tillgångarno användts,
gifvas icke. — Vidare skulle grunden för manskapets fördelning vara folkmängden,''
hvilken grund dock skulle af Kong]. Maj:: kunna jemkas efter godtfinnande. —
Detta kunde måhända icke vara så farligt, ifall kommunerna voro helt och hållet
befriade från deltagande i manskapets aflöning; men då Utskottet tillika föreslagit åtskilliga
prestanda, hvari dessa skulle deltaga, såsom städja, bostad, jord, etc. då är detta
ingalunda en likgiltig sak. — Utom den omständigheten att Kongl. Maj:t kan föriägga
en större del af arméen än i den ena landsorten än i den andra, förefinnes
inom de särskilda kommunerna med lika folkmängd, stor skilnad i förmögenhet,
opaginerad Kontrollera mot PDF
.18
Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2.
hvarigenom en fattig kommun får dela lika tunga mod en rik, så väl i afl om ngen
som fattigvården för afskedadt manskap.
Sedan jag nu i korthet påpekat de oegentligheter, som skulle blifva en följd
af Utskottets förslag i hvad det rörer manskapets fördelning och underhåll, vill
jag icke vidare inlåta mig i dess detaljer, utan i stället med några ord bemöta de
invändningar, som göras mot roteringsbesvärets aflyftande utan lösen.
••Rust- och rotehållarne (säger man) hafva kommit i besittning af sina
hemman med de onera de af ålder haft, och deras värde har varit i förhållande
derefter. Skulle nu detta onus borttagas utan lösen, så vore det att gifva dessa
hemmans innehafvare en present11. — Svar: — De begära icke någon present, utan
endast rättvisa. — Hemmanen äro komna i deras ego, med skyldighet att för dem
hålla häst och karl till krigsbebof eller blott det sistnämnda, och med rättighet att
emot detta åtagande vara befriade från personlig krigstjenst, “de, deras barn och
folk, som till gårdarnes kultur och bruk erfordras11. Så lyda kontraktema. Till
man låta dervid förblifva, så äro rust- och rotehållarne icke befogade att klaga, men
i samma stund rättigheten dem bestridos, i samma stund bestrida äfven de skyldigheten.
Detta bör vara klart för hvar och en som vill begripa det. — Häraf följer:
att,, sedan man nu kommit till insigt deraf, att fäderneslandet icke kan försvaras
med mindre hvarje dess manliga individ måste deri deltaga och för detta ändamål
öfva sig i full vapenfärdighet, det är nödvändigt att upphäfva dessa kontrakter, för
flen allmänna välfärdens skull; men icke skola kontrakternas innehafvare derföre
offra mera på fäderneslandets altare än andra medborgare.
“Alla öfriga samhällsklasser, säger man, få cn förökad tunga derigenom att
manskapet underhålles af Staten. Visserligen: — dessa hafva icke halt någon tunga
förut, och den de nu få är gemensam för alla, just derföre att försvaret nu kräfva;
större offer än förut. — Vore icke detta förhållandet, så kunde man låta förblifva
vid hvad det är. — Skattejordsegarne få i allt fall brorslotten af försvarsväsendet.
Det har hittills endast varit fråga om manskapets underhåll; öfvergår
man nu till befälet, så frågas hvillca det är, som hufvudsakligen få aflöna detta, om
icke skattejordsegarne genom sina grundräntor och kronotionde? —■ Nu är det visserligen
fråga om att dessa skulle få aflösas, ehuru detta ännu icke är afgjordt,
men om också detta skulle beviljas på så pass drägliga vilkor, att skattejordsegarne
derpå kunna ingå, så blefve det åtminstone icke någon present. — Skulle bördan
af försvarsväsendet, såsom rättvist vore, fördelas lika på alla, så skulle dessa
räntor efterskänkas ( först då kunde man säga, att alla bidroge lika till fäderneslandets
försvar, endast härvidlag kunde ordet “present* vara på sin plats; men
för att visa, att det ingalunda läge någon obillighet uti att fordra en sådan present,
utan tvärtom mycken billighet och rättvisa, behöfver man blott erinra sig hvilka
presenter, som andra samhällsklasser under de sednare åren erhållit. — Så fingo
t. ox. hergsbruksegarne vid 1(853 års riksdag hammarskatten borttagen. Så fingo
vid 1856 och 1859 årens riksdagar embete- och tjenstemännen en förhöjning i sina
löner, hvartill ingen rättighet kunde åberopas; och så fingo qvarn- och sågverksogaame
vid 1863 års riksdag sina grundskatter efterskänkta; och det vore nu full
konseqvens,, om också jordegame någon gång finge en present. Det allmänna förlorar
aldrig derpå att skattebördorna jemnas, ty i samma mån som detta sker, tilltager
välmågan och Staten får sin fyllnad genom den högre bevillning:, som egcndomames
förbättrande medför.
På, nu anförda grunder har jag inom Utskottet varit åt den mening, att
rust- och rotehållsskyldigheteu herde upphöra utan lösen, i öfverensstämmelse med
Särsk. Utsk. för frågor rör. försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2. 39
Sven Nilssons motion; och so* jag äfven delar de åsigter, som Herr Hedlund i sin
motion uttalat, att nemligen den stående arméen hör indragas och allmän folkbeväpning
i stället införas, ehuru jag icke tror att detta lämpligen kan ske förr, än
nationen så småningom hunnit vänja sig i de nya förhållandena och sålunda anses
mogen för öfvertagande på egen hand af fäderneslandets försvar, utan att derigenom
uppväcka något allmännare missnöje bland befolkningen, så har jag trott, att
under denna öfvergångstid manskapet kunde bibehållas på sina rotar emot en skälig
ersättning till rust- och rotehållame af statsmedel, hvilket äfven Sven Nilsson
i sin motion antydt; derigenom skedde inga rubbningar i de emellan rust- och rotehållarne
å ena och manskapet å andra sidan ingångna kontrakter, utan allt ginge
tyst och obemärkt utan några olägenheter, hvilka icke kunna undvikas, om manskapet
på en gång skulle bringas i andra lönevilkor, hvarigenom en stor mängd
afskedstagningar och legningar af nya måste inträffa. — För Staten skulle det äfven
blifva billigare, och utan tvifvel nyttigare för manskapet att bibehållas vid sina
torp, der de flesta hafva familjer, än att få sina löner i kontanta penningar, hvarmed
många helt säkert skulle komma i sämre vilkor och sålunda blifva en tunga
för de kommuner de tillhöra. Antoge man detta förslag, så skulle icke den kostbara
_ och tidsödande utredning, som de föreslagna länskomitéema måste medföra,
behöfvas, utan i stället skulle då endast rote- och rusthållarne höras t. ex. länsvis,
och jag är öfvertygad om att uppgörelse med dem skulle blifva ganska lätt, hvarigenom
de utsträckta vapenöfningarne snart skulle kunna taga sin början, till icke
ringa båtnad för det mål man söker: — en tillräcklig och vål öfvad armé.
Skulle något afseende fästas vid hvad jag nu anfört, så blifver det nödvändigt
att återremittera Betänkandet till Utskottet, emedan både motiverna och
besluten då måste på åtskilliga ställen ändras. “
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.