Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, angående sättet för utseende af deputerade för markegångstaxornas upprättande.

1867-03-05 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1867:32, Utlåtande, i anledning af väckta motioner, angående sättet för utseende af deputerade för markegångstaxornas upprättande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Stats-XJtskottets Utlåtande K;o 32.

1

V.o

Ank. till Riksd. Kansli d. 7 Mars 1867, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, angående sättet

för utseende af deputerade för markegångstaxornas

upprättande.

(I. A.)

Uti 1 § af Kongl. Kungörelsen, angående grunderna och sättet för

markegångsprisens bestämmande, af den 11 Maj 1855 föreskrifves att, i öfverensstämmelse

med 75 § Regeringsformen, skall uti hvarje län markegångstaxa

årligen upprättas af deputerade, två utaf hvarje Riksstånd, nämnde på det

sätt, hvarje Stånd för sig föreskrifvit och hvarom gällde, i afseende på Ridderskapet

och Adeln, Preste- och Borgare-Stånden, hvad uti Kongl. Kungörelsen

den 1 Oktober 1810 samt, i afseende å Bonde-Ståndet, hvad uti Kongl. Kungörelsen

den 15 Augusti 1854 vore stadgadt; att deputerade sammanträda i

länsresidenset å dertill af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande uti utfärdad kungörelse

bestämd dag, och att vid sammanträdet ordet föres af landshöfdingen,

utan rättighet för honom att i besluten deltaga, men med skyldighet att göra

de erinringar, som finnas af nöden, och att, då hans mening från deputerades

beslut afviker, låta densamma i protokollet anteckna; att landskamreraren

ock skall vara tillstädes för att Kronans rätt bevaka, med åliggande att, om

afseende å hans framställningar icke fästes, dem till protokollet anmärka samt

att, om landshöfding är frånvarande och icke någon uti hans ställe i nåder

förordnad, landskamreraren inträder såsom ordförande, äfvensom att protokollet

föres af länsbokhållaren.

I sammanhang med de vigtiga förändringar, som uti Grundlagarne vid

förra riksdagen egde rum, erhöll äfven ofvannämnda 75 § i Regeringsformen

JJih. Ull Iiiksd. Prof. 1867. 4 Sami. 1 Afd. 13 Häft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Siats-Utskottets Utlåtande N:o 32.

ä

en något förändrad lydelse. Första momentet af denna § innehöll nemligen

före den vidtagna förändringen: “De årliga markegångstaxorna skola upprättas

genom deputerade af alla Riksstånd, nämnde på det sätt hvarje Stånd särskildt

för sig föreskrifver“. Uti nu gällande Grundlag lyder deremot berörda moment

sålunda: “De årliga markegångstaxorna skola upprättas genom deputerade,

valde på sätt af Riksdagen särskildt stadgas“.

Under erinran hurusom omförmälda grundlagsförändring påkallade för

ändrade föreskrifter, i fråga om val af deputerade för markegångsprisens bestämmande,

samt att, sedan ståndsförfattningen nu blifvit upphäfd, landstingen

borde blifva de valkollegier, genom hvilka dessa deputerade skola utses, har

Herr C. Eammarhjehn, uti en hos Riksdagens Första Kammare väckt och till

Stats-Utskottet remitterad motion (N:o 24) föreslagit, att Riksdagen måtte besluta

en författning, byggd på följande grunder:

“Hvarje landstingsområde bildar minst ett markegångsdistrikt.

Der tvänne eller flera markegångsdistrikt finnas, utse landstingsmänneu

från de härader, som hvarje distrikt omfattar, särskilde deputerade.

För hvarje markegångsdistrikt väljas fem deputerade och tre suppleanter,

och sammanträda de förstnämnde på landshöfdingens kallelse i länets residensstad,

eller å den ort han, med afseende å lokala förhållanden, anser lämpligast.

Dessa fem deputerade utse sig emellan ordförande och erhålla till deras

sekreterare landskamererare!! eller länsbokhållare!!, hvilkendera landshöfdingen

dertill förordnar.

Hvad dessa deputerade besluta, gälle såsom länets eller distriktets

markegångstaxa, tills ändring deri sökes och vinnes.“

Vid remitterandet af denna motion har Herr Faxe, jemte det han emot

berörda förslag framställt åtskilliga anmärkningar, väckt det motförslag, att

deputerade, som skola upprätta de årliga markegångstaxorna, inå blifva tio

samt utses till halfva antalet af landstinget bland räntegifvare och till andra

hälften af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bland andra inom länet bosatte

för sakkunskap och oväld kände män, helst räntetagare.

Ett annat förslag angående val af deputerade för markegångssättningen

har äfven vid detta riksmöte blifvit väckt. Uti Riksdagens Andra Kammare

har nemligen Herr Per Nilsson (se motionen N:o 233) gjort framställning derom,

att halfva antalet af de deputerade, som för markegångstaxans upprättande erfordrades,

måtte väljas af landstinget och andra hälften utses vid sammanträde

inför häradsrätt af ombud, valde å kommunalstämma.

Vid behandling af dessa motioner har hos Stats-Utskottet väl icke någon

tvekan uppstått om nödvändigheten att, till följd af de inträdda nya förhållandena,

meddela förändrade föreskrifter rörande val af de deputerade, hvilka skola

upprätta markegångstaxorna, hvaremot, med aktgifvande å ena sidan af Kronans,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 32.

3

indelningshafvare^ samt öfriga rånte- och tionde-tagares, och å andra sidan af

vederbörande rånte- och tiondegifvares stridiga intressen, svårighet mött för

meddelande af sådana föreskrifter rörande markegångs-deputerades val att icke,

till men för det rätta, det ena eller andra intresset kan antagas få öfvervigt.

Att de förslag så väl Herr Hammarhjelm, som Herr Per Nilsson i detta hänseende

framställt, icke innebära nog trygghet mot för stort inflytande af det

sednare intresset, synes uppenbart. Då Ridderskapet och Adeln samt PresteStåndet,

hvilka hittills vid markegångssättningen företrädesvis representerat ränteoch

tionde tagare, numera upphört att vara Riksstånd, kan icke ens ifrågasättas

deras bibehållande såsom valkollegier för den ena hälften af markegångsdeputerade,

likasom det icke heller kan vara lämpligt att tillerkänna rånte- och

tionde-tagare i allmänhet en rättighet, som de hittills icke haft, nemligen att

bilda valkollegier för den ena hälften af markegångs-deputerade. Vid öfvervägande

häraf och hvad för öfrigt förekommit, har Utskottet icke funnit något

lämpligare sätt för deputerades utseende än det af Herr Faxe föreslagna, nemligen

att halfva antalet väljes af landstingen och den andra hälften utses af

landshöfdingarne bland inom länet bosatte, för sakkunskap och oväld kände

män; dock har Utskottet icke kunnat biträda Herr Faxes förslag, hvarken derutinnan

att landstinget vid sitt val skulle uteslutande hålla sig till räntegifvare,

eller att landshöfdingarne till deputerade skulle företrädesvis utse räntetagare,

enär Utskottet föreställt sig att sakkunskap och oväld — de egenskaper som i

främsta rummet böra tagas i betraktande vid valet af nämnda deputerade —

otvifvelaktigt finnas äfven hos andra personer, än dem som kunna hänföras

till räntegifvare eller räntetagare, och det icke kan vara skäl att begränsa

landstingens eller landshöfdingarnes frihet att till uppdraget utse dem, som

dertill kunna vara mest lämplige. Landshöfdingarnes ställning, såsom länets

styresmän, till såväl räntegifvare som räntetagare, deras med en rätt uppfattning

af landshöfdingekallets pligter förenade åliggande, att tillse hela länets

förkofran och att det allmännas rätt behörigen bevakas emot enskilda intressens

inflytande, torde icke göra dem olämplige för det vigtiga uppdraget att utse

deputerade, hvilket synes vara i full öfverensstämmelse med hvad 2 § 2 mom.

uti Kongl. Förordningen den 11 Maj 1855 stadgar, rörande tillsättande af ledamöter

i de nämnder, hvilka hafva att upprätta priskuranter för markegångssättningen.

Vid flera föregående riksmöten har, likasom vid detta, förslag blifvit

väckt derom, att de för markegångssättningen utsedde deputerade skulle berättigas

inom sig utse ordförande. Härvid har visserligen blifvit vid föregående

riksdagar erinradt, att enär landshöfdingarne, hvilka i äldre tider ensamme

egde afgörauderätt i fråga om markegångsprisens bestämmande, numera icke

ens voro berättigade att i besluten angående markegångssättningen deltaga och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Stats-Utskottets Utlåtande N.-o 52.

följaktligen ej kunde på annat sätt verka på utgången deraf, än genom anförande

af de skäl, som efter deras åsigt borde föranleda till högre eller lägre

markegångspris, samt då nämnde embetsman, hvilka under en tid af öfver 100

år, eller alltifrån det inarkegångssättningen öfverlemnades åt Riksståndens ombud,

städse uti dessa sammanträden i egenskap af ordförande deltagit, hvartill

de ock borde företrädesvis anses lämplige, det i berörda hänseende väckta förslag

icke förtjenade afseende. Skulle emellertid det förslag Utskottet nu framställt

rörande markegångsdeputerades väljande komma att bifallas, synes dock frågan

derigenom komma i något förändrad ställning. Enligt förut gällande stadgande)!

har nemligen landshöfding icke i annat fall varit berättigad att utse markegångsdeputerade,

än om Ridderskapet och Adeln icke begagnat sig af sin valrätt i detta

hänseende. Under förutsättning att detta fall inträffade, hvilket måhända sällan

egt rum, skulle landshöfding alltså enligt hittills gällande stadgande)! vara berättigad

att utse en fjerdedel af antalet utaf deputerade. Enligt Utskottets förslag

skulle åter landshöfding under alla förhållanden ega utse halfva antalet, och

då vid valet häraf landshöfdingarne tvifvelsutan kunna tillse att bland de deputerade

må finnas sådane personer, som icke undandraga sig att framställa

de erinringar mot en antingen för hög eller för låg markegångssättning, hvartill

fog kan förefinnas, synes landshöfdingarne, utan bibehållande för dem af

ordförandeskapet hos markegångsdeputerade, hädanefter komma att medelbart

utöfva åtminstone lika stort inflytande på inarkegångssättningen, som deras

omedelbara förhållande till deputerade, såsom ordförande vid förrättningen, hittills

kunnat åstadkomma. Enär dessutom Kronans rätt vid inarkegångssättningen

af landskamreraren bevakas, och landshöfdingens tid vanligen upptages af

andra vigtiga göromål, synes det Utskottet icke vara skäl att vidare betunga

denna embetsman med ifrågavarande ordförandeskap.

Beträffande antalet af markegångs-deputerade har Utskottet funnit lämpligt

att detta bibehålies till 8 för hvarje län, men på det förrättningen icke

må af för ledamot inträflädt hinder uppehållas, har Utskottet trott att suppieanter

till halfva antalet af deputerade äfven böra utses.

Landskamrerarens ställning, såsom den der är skyldig att vid markegångssättningen

bevaka Kronans rätt, synes icke göra honom lämplig till protokollsförande

vid förrättningen, hvadan Utskottet ansett det nu gällande stadgandet

att länsbokhållaren dervid skall föra protokollet, ega företräde framför

det förslag Herr Hammarhjelm i detta hänseende framställt, hvilket Utskottet

alltså icke kan förorda.

Likaså saknar Utskottet anledning tillstyrka antagandet af Herr Hammarhjelms

förslag att uti författningen angående markegångsprisens bestämmande

skulle införas, att hvad deputerade besluta gäller såsom länets eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Btats-Utsliottets Utlåtande N:0 32.

distriktets markegångstaxa, tills ändring deri sökes och vinnes, enär den uti 75

§ Regeringsformen i detta hänseende lemnade föreskrift synes vara tillfyllestgörande.

På grund af hvad Utskottet sålunda anfördt, får Utskottet hemställa, att

Riksdagen för sin del må besluta att, med upphäfvande af 1 § uti Kong!. Kungörelsen,

angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande,

af den 11 Maj 1855, denna § skall erhålla följande lydelse:

§ I
“l:o.

I öfverensstämmelse med 75 § Regeringsformen

skall uti hvarje län markegångstaxa årligen upprättas af 8

inom länet bosatte, för sakkunskap och oväld kände deputerade,

hvaraf halfva antalet, jemte 2 suppleanter, väljes af

Landstinget, och andra hälften, tillika med 2 suppleanter,

utses af Wår Befallningshafvande. I län, hvarest 2 Landsting

finnas, väljas 2 deputerade och 1 suppleant af hvartdera

Landstinget.

2:o. Deputerade sammanträda i länsresidenset å dertill

af Wår Befallningshafvande, uti utfärdad Kungörelse, bestämd

dag i November före den 5 i samma månad.

8:o. Vid sammanträdet utse deputerade inom sig ordförande,

som leder deras öfverläggningar. Landskamreraren

vare dervid tillstädes, för att Kronans rätt bevaka, med

åliggande att, om afseende vid hans framställningar icke

fästes, dem till protokollet anmärka. Protokollet föres af

länsbokhållaren.“

Stockholm den 5 Mars 1867.

Arvid Fr.son Posse.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 32.

Reservation;

a,f Herr Carl Ifvarsson: “Det af Utskottets majoritet fattade beslut, att

tillstyrka det halfva antalet deputerade för årliga markegångstaxornas upprättande

skall af landshöfdingarne utses, har jag icke kunnat biträda. Skälen

föi denna min åsigt äro i korthet: att denna åtgärd icke väl öfverensstämmer

med Svenska folkets urgamla rätt, att sig sjelf beskatta; att deputerade förut

utsetts ståndsvis, således i egentlig mening af Representationen, utan hänsyn till

vare sig räntegifvares eller räntetagares fördel, samt att den nya Representationen

skulle alltför mycket underskatta grunden för sin egen tillvaro, om den icke

vagade anförtro åt folket en rättighet, som förut tillhört ståndsindelningen och

om hvilken rättighet Riksdagen, således folkets valde ombud, egen uteslutande

rätt att bestämma.

Deiemot anser jag, att åt Landstingen desto heldre kan anförtros valen

af samtlige deputerade, som landstingsmannen icke allenast äro valde af folket,

utan äfven fatt åt sig anvisadt, bland annat, det vida vigtigare uppdraget, att

välja ledamöter till Riksdagens Första Kammare, —. ett uppdrag, som jag icke

gerna vill tro dem hafva så illa fullgjort, att man till följd deraf nu icke kan

våga anförtro dem ett annat uppdrag af jemförelsevis underordnad beskaffenhet.

Att Statens rätt i sa fall icke skulle blifva vederbörligen iakttagen, kan

man desto^ mindre behöfva ifrågasätta, som mångahanda korrektiver deremot

finnas. Så åligger det kronofogdarne att bevaka Statens rätt vid de tillfällen,

da priskuranterna upprättas; sa landskamrerarne, då markegångspriserna bestämmas

; sa kammar-advokatfiskalen, då hithörande ärenden behandlas i Kammar-kollegium

; så äro deputerade i visst hänseende bundne vid priskuranterna,

ithy. att för afvikelse från dem måste särskild! anföras giltiga skäl; och då

dertill kommer, att deputerades beslut kunna i föreskrifven ordning öfverklagas

och ändras, så synes Statens, och med detsamma dess embets- och tjensteman,

rätt vala ganska väl betryggad, utan att halfva magten uti ifrågavarande hänseende

behöfver för sådant ändamål läggas i händerna på Konungens förtroende

embetsman. — Om räntegifvares rätt skulle, i sednare fallet, blifva likaväl

betryggad, derom hyser jag tvifvelsmål, helst som desse icke hafva särskilda

ombud för bevakande af deras rätt, samt det sällan lönar mödan för hvar och

eu sådan särskild! att anföra besvär om ock fog dertill finnes,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 32.

På grund af hvad jag härofvan anfört, vågar jag alltså vördsamligen

hemställa:

l:o. Att Riksdagen ville besluta den förändring i Utskottets

förslag, att samtlige de föreslague deputerade och

deras suppleanter böra af Landstingen utses, samt i likhet

med detta att, der ett län är deladt i tvenne landstingsområden,

halfva antalet deputerade och suppleanter utses af

hvartdera Landstinget; och

2:o. Att författningsförslaget återremitteras, för att omredigeras

i öfverensstämmelse härmed."

Uti denna reservation instämde Herrar J. Andersson från Östergöthland,

A. W. Björck, C. J. Svensén, P. 0. Hörnfeldt, Jan Andersson och Eric Ersson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.