Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i viss del af Kongl. Förordningen den 20 Juli 1861, angående mantalsoch skattskrifningarnes förrättande.
1868-03-19 · 6 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 2 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1868:11, Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i viss del af Kongl. Förordningen den 20 Juli 1861, angående mantalsoch skattskrifningarnes förrättande.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 11.
om och på hvad sätt sa nya hvitbetssockerfabriker, efter frihetsårens
slut, som äldre sådana fabriker kunna eller böra
åläggas särskild beskattning, samt för nästkommande Riksdag
framställa det förslag i ämnet, hvartill en så beskaffad utredning
kunnat föranleda.»
Häiuti instämma Herrar B. Meijer, A. J. Scindstedt, Anders Ericsson samt
Per Nilsson från Christianstads län.
2.o) al Hen G. BjerJcander: Då jag biträdt Utskottets förslag att, med anledning
af de väckta motionerna om beskattning af hvitbetssockerfabrikationen, till
Kongl. Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse för att få denna fråga vederbörligen
utredd, så har jag deremot icke kunnat förena mig med majoriteten inom Utskottet
derom, att på förhand uttala nödvändigheten af eu sådan beskattning, ty dertill
fordras hvarjehanda faktiska upplysningar, som för närvarande saknas. Sedan frågan
nu för andra gången blifvit väckt, och vid förra riksdagen bifallen i Första
Kammaren samt omfattad af en betydlig minoritet i den Andra, så lärer den icke
falla med mindre öfvertygande skäl mot densamma läggas 1 dagen. En kommande
Riksdag kan sedermera med full sakkännedom latta det beslut, som för det allmänna
är nyttigast.
Om jag skulle hos Riksdagen vinna stöd lör denna min uppfattning af saken,
så bör Betänkandet till Utskottet atcrlemnas, för att få det omredigeradt i öfverensstämmelse
härmed.”
AVo 11.
Ank. till Riksd. Kansli d. 23 Mars 1868, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i viss del
af Kongl. Förordningen den 20 Juli 1861, angående mantals-
och skattskrifningarnes förrättande.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 319), har Herr C. F. Ridderstad
föreslagit ändring uti den del af § 3 punkt. 1 mom. 1 i nämnda Kongl. Förordning,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 11. 7
som innefattar närmare bestämmelse rörande den rätta mantals- och skattskrifningsorten.
Nyssberörda lagrum har följande lydelse: »En hvar skall mantals- och skattskrifvas
der han har eller, i följd af sitt vistande, bör anses hafva sitt bo och hemvist.
Härvid iakttages såväl att den, hvilken innehar fast egendom eller idkar rörelse
inom särskilda mantalsskrifningdistrikter, må sjelf bestämma och anmäla, på
hvilketdera stället han bör mantalsskrifvas, som ock att den, hvilken till eller före
nästa fardag kommer att flytta till annat mantalsskrifningsdistrikt för att öfvertaga
gård, lägenhet eller rörelse eller för att inträda i utöfning af tjenstebefattning, bör
der mantalsskrifvas tillika med de personer, som honom dit medfölja, hvadan han
jemväl skall härom vid mantalsskrifningen i afflyttningsorten förete upplysning.»
I afseende härå har motionären anfört, att rättigheten för den, hvilken innehar
fast egendom eller idkar rörelse inom särskilda mantalsskrifningsdistrikter,
att sjelf bestämma och anmäla, på hvilketdera stället han bör mantalsskrifvas, framkallat
ett lika beklagligt som klandervärdt vingleri med mantalsskrifningen, enär,
enligt hvad erfarenheten genom talrika exempel gåfve vid handen, en del personer,
med begagnande af denna sjelfbestämmelserätt, läto, i ändamål att undgå en högre
kommunalbeskattning, mantalsskrifva sig å annan ort, än der de äro boende; Och
då ett dylikt förhållande, som uppkommit med stöd af lagens egen bokstaf, icke
öfverensstämde med en rigtig uppfattning af medborgerliga pligter eller god ordning,
samt upphäfvande af omförmälda, allmänt öfverklagade valfrihet således vore
af behofvet påkalladt, har motionären föreslagit, att af ofvanintagna § 3 punkt. 1
mom. 1 endast den del må qvarstå, som uppställer den allmänna grundsatsen, att
enhvar skall mantals- och skattskrifvas der han har eller, i följd af sitt vistande,
bör anses hafva sitt bo och hemvist, men att deremot allt hvad momentet i öfrigt
innehåller må ur författningen utgå.
Hvad nu först beträffar den del af berörda moment, som föreskrifver, att
den, hvilken till eller före nästa fardag kommer att flytta till annat mantalsskrifningsdistrikt
för att öfvertaga gård, lägenhet eller rörelse eller för att inträda i
utöfning af tjenstebefattning, bör der mantalsskrifvas tillika med de personer, som
honom dit åtfölja; så enär det måste förutsättas, att sådan person under större
delen af det år, för hvilket mantalsskrifningen eger rum, kommer att hafva sitt hemvist
å den ört, dit han till eller före fardagen samma år flyttar, och denna person
således bör, såsom författningen ock stadgar, i den ortens mantalslängd antecknas,
har Utskottet destomindre ansett sig kunna tillstyrka någon ändring i denna del af
mantalsskrifningsförordningen, som det utan tvifvel är lämpligt, att i densamma
lemnas särskild anvisning om hvad i afseende å mantalsskrifningen skall iakttagas
vid flyttning från ort till annan, och i öfrigt förordningens stadgande härom icke
gerna kan vara stridande emot den ifrågavarande motionens eget syfte.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 11.
Hvad deremot angår de i motionen upptagna erinringar emot förordningens
föreskrift i afseende å valfrihet vid mantalsskrifningsortens bestämmande för dem,
som innehafva fast egendom eller idka rörelse inom särskilda mantalsskrifningsdistrikter,
finnes den förordning angående mantals- och skattskrifningarne, som af
Rikets vid 1859—1860 årens riksdag församlade Ständer antogs och till Kongl.
Maj:t öfverlemnades, innehålla i motsvarande del ett föreslaget stadgande afföljande
lydelse:-----»Och må den, som inom särskilda mantalsskrifningsdistrikter
har egendom eller idkar rörelse, utan att hufvudsakligen vistas på en och samma
ort, sjelf bestämma och uppgifva, på hvilketdera stället han vill låta sig mantalsskrifvas.
»
När frågan sedermera förekom hos Kongl. Maj:t, gafs genom Kongl. Förordningen
den 20 Juli 1861 åt nyssberörda del af Rikets Ständers förslag den förändrade
lydelse, som ofvanintagna § 3 punkt. 1 mom. 1 utvisar.
Denna af Kongl. Maj:t sålunda vidtagna förändring, hvarigenom förordnades,
att den, som innehar fast egendom eller idkar rörelse inom särskilda mantalsskrifningsdistrikter,
må sjelf bestämma och anmäla, på hvilketdera stället han bör mantalsskrifvas,
afsåg antagligen icke att, med afvikande från den allmänna grundsatsen i fråga
om inantalsskrifningsort, eller att en hvar skall mantalsskrifvas der han är boende,
särskildt medgifva den, som innehade fastighet eller idkade rörelse inom särskilda mantalsskrifningsdistrikter
någon ovilkorlig frihet att sjelf bestämma orten, der lian kunde
vilja i mantalslängd blifva antecknad, utan endast att, till undanrödjande af den
villrådighet, som möjligen skulle kunna understundom uppstå rörande eu sådan
persons rätta mantalsskrifningsort, öfverlemna åt honom sjelf att anmäla, hvarest
han det följande året komme att hafva sitt bo och hemvist, och följaktligen borde,
i enlighet med nyssnämnda allmänna grundsats, mantals- och skattskrifvas.
Ehuru således någon giltig anledning icke torde förefinnas dertill, att den
allmänna regeln rörande mantalsskrifningsorten icke skulle gälla äfven för den, som
innehar fastighet eller idkar rörelse inom särskilda mantalsskrifningsdistrikter, har
dock vid tillämpningen af omförmälda föreskrift den föreställning ganska allmänt
vunnit insteg, att en sådan fastighetsinnehafvare eller rörelseidkare egde frihet att
sjelf bestämma stället för sin mantalsskrifning, utan afseende å hvilken ort han är
boende; och det har tillika visat sig, att myndigheter, hvilka det tillkommer att
afgöra dylika frågor, olika uppfattat och tillämpat samma föreskrift.
De olägenheter, som obestridligen framkallats af mantalsskrifningsförordningens
nu ifrågavarande bestämmelse, synas Utskottet lämpligast kunna undanrödjas
derigenom, att den del af § 3 punkt. 1 mom. 1, som innefattar samma bestämmelse,
utgår ur förordningen, helst den villrådighet, som någon gång kan uppstå i fråga
om stället, hvarest den, som innehar fastighet eller idkar rörelse inom särskilda
mantalsskrifningsdistrikter, rätteligen bör anses boende och blifva mantalsskrifven,
bäst
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 11.
9
bäst häfves genom utredning af förhållandet i hvarje sådant förekommande fall och
genom det förfaringssätt, som i detta hänseende skall, med stöd af författningens
grundsats rörande rätt mantalsskrifningsort, i allmänhet utbilda sig och göra sig
gällande.
Utskottet, som alltså finner motionärens framställning om borttagande ur
författningen af sistberörda särskilda föreskrift vara fullt befogad, får derföre hemställa,
att motionen måtte på det sätt godkännas,
att Riksdagen ville besluta att hos Kongl. Maj:t göra underdånig
framställning derom, att § 3 punkt. 1 mom. 1 i Kongl.
Förordningen angående mantals- och skattskrifningarnes förrättande
den 20 Juli 1861 må erhålla följande lydelse: »En
hvar skall mantals- och skattskrifvas der han har eller, i följd
af sitt vistande, bör anses hafva sitt bo och hemvist. Härvid
iakttages, att den, hvilken till eller före nästa fardag kommer
att flytta till annat mantalsskrifningsdistrikt för att öfvertaga
gård, lägenhet eller rörelse, eller för att inträda i utöfning af
tjenstebefattning, bör der mantalsskrifvas tillika med de personer,
som honom dit medfölja, hvadan han jemväl skall härom
vid mantalsskrifningen i afflyttningsorten förete upplysning.»
Stockholm den 19 Mars 1868.
På Utskottets vägnar:
Älb. Ehrensvärd.
Heservff tioner:
l:o af Grefve Ehrensvärd;
2:o af Herrar B. Meijer, W. Groneborg, Grefve B. A. Ramilton och J.
Arrhenius: »Då, såsom Utskottet i motiveringen visat, författningen, om den i
sitt nuvarande skick tillämpas, lägger hinder i vägen för missbruk af rättighet
Bill. till Biksd. Prot. 1868. 5 Sami. 1 Afd. 8 Raft. 2
10
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 11.
att välja mantalsskrifningsort, hafva vi icke ansett det af Utskottet framställda
förslag till ändring af ifrågavarande författning vara af behofvet påkalladt».
3:o af Herr G. Bjerkander: »Den ändring i 3 § af Kongl. Förordningen om
mantals- och skattskrifningen af den 20 Juli 1861, som Utskottet här föreslagit,
har jag icke kunnat biträda, emedan jag anser den hvarken nödig eller nyttig.
Ifrågavarande § är, sådan den nu lyder, fullkomligt tydlig och klar: »En
hvar skall mantals- och skattskrifvas der han hav eller, i följd af sitt vistande, bör
anses hafva sitt bo och hemvist». Detta är sjelfva grunden i författningen, och
denna grund upphäfves ingalunda af de efterföljande orden, så lydande: »Härvid
iakttages, såväl att den, hvilken innehar fast egendom eller idkar rörelse inom
särskilda mantalsskrifningsdistrikter, må sjelf bestämma och anmäla, på hvilketdera
stället han bör mantalsskrifvas, som ock att den, hvilken till eller före nästa fardag
kommer att flytta till annat mantalsskrifningsdistrikt för att öfvertaga gård, lägenhet
eller rörelse, eller för att inträda i utöfning af tjenstebefattning, bör der mantalsskrifvas
etc.»
Nu har man velat tolka orden: »bestämma och anmäla» så, som skulle en person
hafva rättighet att, i strid med den föregående grundbestämmelsen, låta skattskrifva
sig hvar som helst, utan att »der hafva sitt bo och hemvist», men man har
dervid förbisett det lilla ordet »bör»; — tager man detta ord med i räkningen, så
reducerar sig hela sjelfbestämmelsen endast dertill, att hvar och en endast har
rättighet till att bestämma, hvarest han vill hafva sitt bo och hemvist, — en rättighet,
som väl ingen menniska bör förmenas.
Den praxis man åberopar: att personer kunna bo på ett ställe, men vara
mantalsskrifne på ett annat, för att undgå en högre beskattning, beror följaktligen
på en öfverträdelse af en i sig sjelf tydlig författning, och sådant kan lagstiftaren
icke hjelpa.
Skulle man nu slå in på den banan, att låta skattskrifningsförrättaren bestämma
en persons hemvist och skattskrifningsort, så skulle detta kunna leda derhän,
att denne tvingades att betala kommunalutskylder inom en komun der han icke
vore bosatt, hvilket vore stridande såväl emot författningen som den allmänna
rättskänslan.
Obestridligt måste det väl alltid vara, att, i fråga om vistelseort, ingen är mera
kompetent att derom bestämma, än personen sjelf som är i fråga, synnerligast då
detta gäller en kommande tid, och då äro också de klandrade orden »bestämma
och anmäla» på sin rätta plats, och suppleras ingalunda på ett nöjaktigt sätt af
Utskottets förändrade redaktion; åtminstone är den i min tanke icke af behofvet
påkallad.
Att städerna, hvars representanter ifra för denna förändring, någon gång
kunna gå miste om en inkomst, derigenom att personer, som äro mantalsskrifne på
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 11.
11
landet, tidtals vistas inom dessa samhällen, tror jag i rikt mått ersättes genom
flen förtjenst i öfrigt, som kommer dem till godo genom hyror och lefnadskostnader,
och de äro följaktligen på det hela ingalunda lidande.
På nu anförda skäl vill jag förorda afslag på Utskottets förslag».
1 denna reservation instämma Herrar Anders Ericsson och Per Nilsson irån
Christianstads län.
Herr Hallenborg tillkännagaf att han, till följd af erhållen ledighet från
riksdagsgöromålen, icke öfvervarit ärendets behandling i Utskottet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.