Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5
1868-04-15 · 42 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 33 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BLU 1868:5, Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
\:o 3.
Ank. till Riksd. Kansli den 17 April 1868, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
förändrade bestämmelser i fråga om utmyntning
af guldmynt, samt af väckta motioner dels om antagande
af guldmynt-system, dels om förändring i grunderna för
silfverutmyntningen.
Till de Deputerade, som af Banko- och Lag-Utskotten blifvit utsedde,
att behandla åtskilliga till dessa Utskott hänvisade frågor, hafva öfverlemnats
dels Kongl. Maj-.ts nådiga Proposition, N:o 32, af den 17 Mars, angående
förändrade bestämmelser i fråga om utmyntning af guldmynt, dels tvänne
inom Riksdagen framställda förslag, åsyftande väsendtliga förändringar i
landets myntväsende, nemligen Herr A. O. Wallenbergs i Första Kammaren
väckta motion N:o 73, om antagande af ett guld-myntsystem, och Herr
A. W. Björcks i Andra Kammaren väckta motion N:o 271, om förändring
i det nuvarande silfver-myntsystemet.
Dessa till det Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets behandling
hänskjuta frågor ega nära sammanhang med den under de sednaste årtiondena
lifligt afhandlade frågan om åvägabringande af ett gemensamt
myntsystem för de civiliserade nationerna. Denna fråga, om också ännu
långt ifrån sin fulla lösning, har likväl omisskänneligen redan ifrån de blotta
önskningarne och de theoretiska förberedelserna hunnit inträda på det område,
der den skall bringas till praktiskt utförande.
Den stora betydelsen af ett gemensamt eller åtminstone på likartade
grunder fotadt, noggrannt och lojalt genomfördt myntsystem för alla de folk,
som sinsemellan hafva samfärdsel och varubyten, är numera så allmänt erkänd,
att frågan gäller allenast sättet att genom öfvergång från de särskilda
ländernas nu bestående skiljaktiga myntförhållanden kunna nå det åsyftade
målet. En icke ovigtig början dertill kan anses gjord genom den öfverens
-
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o O. 3
stämmelse i myntväsende, som redan är införd emellan Frankrike, Belgien,
Italien och Schweitz samt stadfästad genom den emellan dessa riken den
23 December 1865 afslutade konvention.
På sätt, Kongl. Maj:t i den förevarande nådiga Propositionen utförligt
oinförmält, innehåller nämnda konvention att enahanda mynt, grundade på
den franska franken, såsom enhet, och präglade i såväl guld som silfver,
skola gälla i samtliga förenämnda riken och mottagas i deras offentliga
uppbörd. Till biträdande af denna öfverenskommelse har, såsom Kongl.
Maj:t jemväl oinförmält, franska regeringen utfärdat inbjudning till regeringarne
i öfriga civiliserade länder, hvarjemte föranstaltats en konferens för
öfverläggning i det vigtiga ämnet, hvilken konferens sammanträdde i Paris
förlidet år och hvartill 20 särskilda stater, deribland äfven Sverige, sändt
representanter.
För de ofvannämnda länderna, Frankrike, Belgien, Italien och Schweitz,
hvilka redan förut hade likartade myntsystem, mötte till följd deraf jemförelsevis
ringa svårighet att bringa frågan till en så fullständig lösning,
som hon vunnit i det att alla myntvalörer, präglade i livilketdera landet som
helst, numera äro öfverallt i samtliga länderna gällande såsom laggildt betalningsmedel.
Större svårigheter inträda deremot när det gäller att tillvägabringa
öfverensstämmelse emellan särskilda länders mynt, då dessa
mynt, om äfven af samma metall, vare sig guld eller silfver, likväl äro olika
till halt och vigt, med deraf härflytande olika värde; ja till och med när
fråga endast är att åstadkomma enkla och lätt beräkneliga förhållanden
(coincidenser) emellan mynten. Svårigheterna ökas ännu mera då frågan
rörer länder, af hvilka ett har guld och ett annat silfver såsom värdelikare.
Myntväsendet, såsom bestämmande icke allenast i fråga om arbetes,
varors, förnödenheters och tjensters värden i förhållande till hvarandra, utan
äfven i fråga om de otaliga förbindelser, som ega rum emellan särskilda
samhällsmedlemmar och särskilda nationer, ingriper så djupt i hvarje folks
lif och verksamhet, att man, när fråga uppstår att förändra myntsystem,
måste göra sig noga reda för, huruvida de svårigheter, hvilka från öfvergången
till ett nytt sådant äro oskiljaktiga, öfvervägas af de fördelar, dem ett
enklare, bättre och med andra gemensamt myntsystem för framtiden medför.
Mången torde ifrågasätta, huruvida Sverige redan nu bör vara betänkt
på att ånyo förändra sitt myntsystem, med hvilket, efter den sista, för icke
längesedan, eller år 1855, vidtagna jemkningen i och för räkneenhetens
decimalindelning, man ännu icke hunnit öfverallt blifva fullt förtrolig i den
mindre detaljrörelsen. Den sist nämnda omständigheten torde likväl, så
vidt eljest vigtiga grunder finnas för en ny förändring, icke böra anses utgöra
skäl emot en sådan, enär der, hvarest myntets decimal-indelning ännu
4 Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
icke i prisbestämmelserna gjort sig gällande, en öfvergång i allt fall återstår
och således lika gerna kan ske direkt till det nya myntet, hvars underafdelningar
utan allt tvifvel komme att likaledes bestämmas efter tiotalssystemet.
Öfverväges beskaffenheten af de skäl, Sverige kan hafva till en myntförändring,
så företer sig först det allmänna syftemålet att genom öfverensstämmelse
med andra länders mynt undvika de för handeln och samfärdseln
i allmänhet med utlandet skadliga kursvexlingar, till hvilka, andra förhållanden
oberäknade, skiljaktighet i mynt gifver anledning. Vidare förefinnes ett
vigtigt skäl uti den kända omständigheten, att beskaffenheten utaf landets
nuvarande mynt, i afseende på såväl legeringsförhållandet som vigten, medför
en ständig förlust genom detsammas utströmmande ur landet och sannolika
nedsmältning. Olägenheterna vid det nuvarande myntsystemet föranledde
Herr A. W. Björck att redan vid 1862—1863 årehis riksdag framställa
det förslag till förändring af silfvermyntets beskaffenhet, som han nu
hufvudsakligen förnyat, och som åsyftar, att genom ökande af silfverhalten
men minskning af myntstyckenas vigt bringa myntet i ett lätt jemfärligt
och beräkneligt förhållande till den tyska Vereinsthalern, som är det i större
delen af Tyskland gällande myntet.
Herr Björck har således, ehuru delande åsigten att sannolikt det mynt,
som eu gång skall vinna utsträckning öfver alla eller större delen af de
civiliserade länderna, komme att bestämmas i guld, dock ansett Sverige böra
emellertid och intilldess frågan om ett allmänt verldsmynt hunne närmare
sin lösning, redan nu göra sig delaktigt af de fördelar, som likheten i mynt
med andra folk medför, på det sätt, att vi närmade oss till det tyska, på
silfver grundade myntsystem, som har Vereinsthalern till myntenhet.
Utgående från samma åsigt som Herr Björck, att förändring af landets
myntsystem bör vidtagas, anser deremot Herr Wallenberg steget med
ens böra tagas fullt ut och bestå i öfvergång till ett guldmynt-system, hvari
den franska franken utgör enheten, enär äfven sistnämnde motionär antager
att ett sådant system kommer att blifva det, som en gång skall tillvinna sig
erkännande såsom verldsmynt, och efter hans förmenande nära nog samma
olägenheter skulle åtfölja en mindre, som en mera genomgripande myntförändring,
under det att guldmynt-systemet hade utsigt att blifva för mansåldrar
beståndande, men deremot hvarje annat snart åter måste gifva vika
för en ny förändring.
Kongl. Maj:t åter har, i den förevarande nådiga Propositionen, väl
förklarat sig fullt uppskatta fördelarne af ett för alla nationer gemensamt
myntsystem, men funnit frågan om att i Sverige införa ett härstädes alldeles
nytt sådant system, grundadt på antagande af guldet såsom ensam vär
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
demätare, vara af så allvarlig och i bestående förhållanden djupt ingripande
beskaffenhet, att densamma, för att göras till föremål för någon Kongl. Maj:ts
framställning till Riksdagen, erfordrade en pröfning, som den för nu församlade
Riksdag redan långt framskridna tiden icke medgåfve; hvaremot Kongl.
Maj:t ansåg hinder icke möta för att redan nu afgöra om dukatmyntningens
upphörande samt präglande af guldmynt utaf samma beskaffenhet, som det
franska tiofrancsstycket, äfvensom å 25 francs, så snart en gång Frankrike
beslutat sig för att utgifva ett dylikt mynt.
För det närvarande torde i frågan om guldmynt någon vidsträcktare
åtgärd, än Kongl. Magt föreslagit, hvarken kunna eller böra beslutas. Då
nämligen 72 § Regeringsformen föreskrifver, att Riksbankens sedlar, hvilka
enligt samma § tillerkännes lika berättigande såsom laggildt betalningsmedel,
som det klingande myntet, skola med silfver inlösas, har vårt genom gällande
myntordningar bestämda silfverinynt-system uti grundlagen erhållit en stadfästelse,
som förhindrar antagandet af guld till värdelikare, med mindre
grundlagen först blifver i nämnda afseende förändrad; och då det härom vid
innevarande riksdag väckta förslag först vid den riksdag, som år 1870 sammanträder,
kan blifva afgjordt, skulle ett beslut af nu församlade Riksdag, i
syftning till guldets antagande såsom grund för ett blifvande myntsystem,
icke kunna få annan betydelse, än såsom uttalandet af en grundsats, hvilken
måhända, vare sig i följd deraf att grundlagsändringen icke antoges eller
att en annan åsigt i fråga om myntsystemet framdeles gjorde sig gällande,
komme att blifva utan tillämpning.
För den af Herr Björck föreslagna åtgärd, att förändra vårt myntsystem
i ändamål att, med bibehållande tillsvidare af silfret såsom värdelikare,
endast förenkla förhållandet mellan vårt nuvarande mynt och Tysklands thalermynt,
saknas ett af de förnämsta skäl, som tala för en öfvergång till
guldmynt, eller att detta slutligen blifver det allmännast antagna. De undersökningar
och öfverläggningar i fråga om ett för alla folkslag gemensamt
mynt, hvaråt under de sednare åren sakkunnige och framstående män egnat
sig, samt de åtgärder i detta afseende, som af de inflytelserikaste regeringar
vidtagits, gifva nemligen icke anledning till det antagandet att något silfvermyntsystem
skulle blifva det förherrskande, utan låta tvärtom med mycken
sannolikhet förutse, att guldmyntet, som redan är de facto, om än icke
ännu fullkomligt på grund af lagstiftningen, gällande bland den vida öfvervägande
delen utaf Europas och Amerikas folk, skall allt mer och mer utvidga
sitt herravälde.
Herr Björck har, under uttalande äfven~för sin del, att antagligen endast
ett guldmynt kan blifva gemensamt för flera af jordens mäktigaste länder,
och att de stater, som, lika med oss, hafva silfver till värdelikare, måste
opaginerad Kontrollera mot PDF
fi
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
uppgifva denna och i stället dertill antaga guldet, likväl yttrat den mening,
att förändring i vårt mynt icke utan äfventyr kunde uppskjutas ens under
den tid, som erfordras till vinnande af den för öfvergång till ett guldmyntsystem
nödiga grundlagsförändring; hvarförutan han anfört, hurusom de tyska
länder, till hvilkas myntsystem vi, efter hans förslag, skulle närma oss,
icke för det närvarande synas villiga att utbyta silfret mot guld, och att, om
vårt mynt blifver lika med deras, icke någon synnerlig olägenhet för oss
uppstår deraf, att vi med andra länder icke hafva gemensamt mynt, äfvensom
att öfvergången från silfver till guld blir för oss ganska lätt, då den
sker vid samma tid och på samma sätt, som för denna öfvergång iakttages
i de länder, med hvilka vi egentligen utbyta mynt.
Visserligen är det sannt, att vårt nuvarande myntsystem ådrager oss
förluster, och detta icke endast uti den större rörelsen och hvad beträffar
det större myntet, utan äfven i de, väl hvar för sig små, men genom sin
mängd ej obetydande transaktioner, som ega rum på gränsorterna till Danmark
och Norge, hvarest grannländernas till metallvärdet underlägsna skiljemynt
i betydlig mån intaga platsen för våra egna smärre silfvermynt, och
således, — oaktadt här icke samma förhållande eger rum, som mellan Frankrike,
Belgien, Italien och Schweitz äfven före den sista konventionen, att
nemligen det ena landets mynt, skiljemyntet inbegripet, mottogs i de andras
allmänna kassor, — samma verkningar, som i Frankrike inträffade, här gifva
sig tillkänna deruti, att det bättre myntet förtränges, till förlust för den stat,
som präglar sådant.
Så allvarsamt än detta förhållande manar att icke längre, än högst
nödigt är, uppskjuta en ändamålsenlig myntförändring, lärer det dock icke
böra föranleda till en förändring, som kan förutses blifva af endast kort varaktighet
och mot hvilken andra vigtiga skäl uppresa sig; enär, om äfven åtskilliga
under sednare tider uppkomna förhållanden möjligen bidraga att öka
de nämnda olägenheterna, dessa likväl icke äro sådana, att någon afsevärdt
större svårighet nu än tillförene derigenom möter vid upprätthållandet af
vårt nuvarande myntsystem, intilldess detsamma kan ordnas på en ny, fullt
tillfredsställande grund.
Det af Herr Björck till förmån för hans förslag anförda skäl, att, om
vårt mynt blifver lika med de tyska ländernas thalermynt, hvilket dessa icke
för det närvarande synas villiga att frångå, vi icke skulle hafva synnerlig
olägenhet af att sakna gemensamt mynt med andra länder, torde icke kunna
tillerkännas den vigt eller giltighet, att förslaget på grund deraf bör antagas.
Val hafva våra handelsberöringar med utlandet tillförene varit till den öfvervägande
delen rigtade på Östersjöländerna och särskilt på de fordna hansestäderna,
af hvilka de för oss egentligen betydande, eller Hamburg och Lii
-
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5. 7
beck, likväl ej ännu hafva samma myntsystem, som det öfriga Tyskland;
men omisskänneligt torde vara, att de skandinaviska ländernas handel under
sednare tider börjat taga en annan rigtning, och att det måhända numera
är mindre de egentligen merkantila intressena, än finansiela, i afseende på
hvilka vår beröring med de tyska stater, som hafva Vereinsthalern till myntenhet,
är som störst; och det torde kunna ifrågasättas, huruvida det verkligen
må för framtiden blifva förmånligt, om vi fortfara att genom ett skiljaktigt
myntsystem hålla oss aflägsnade från de stora länder, hvilka hafva
eller komma att antaga guld till grund för sitt mynt, i stället att närma
oss dessa, synnerligen då det med fullt skäl är antagligt att, när en gång
ett för alla gemensamt mynt kommer att göra sig gällande, det blifver de
sednares och icke de förras.
Ett skäl till antagandet af Herr Björcks förslag kunde dock ännu anses
vara för hand, derest den grundsatsen beträffande förändring af vårt mynt
i alla händelser borde följas och vidhållas, att vi endast på samma gång
och gemensamt med grannländerna samt de ofvan omförmälda tyska staterna
böra vidtaga en sådan förändring; men denna grundsats torde likväl icke
kunna tillerkännas ovilkorlig giltighet, lika litet, som man å andra sidan bör
vara alldeles likgiltig för vinnandet af öfverensstämmelse, synnerligast med
grannländerna.
För de tyska staterna förefinnes icke det särskilda skäl till en myntförändring,
som, enligt hvad ofvan är antydt, manar oss till en sådan; och
att göra denna förändring ovilkorligen beroende af grannstaterna, kan knappast
vara rigtigt. Ilade en dylik grundsats gjort sig gällande när frågan på 1850- talet förevar om införande af decimalindelningen i vårt mynt, kan det vara
tvifvel underkastadt, huruvida denna högst ändamålsenliga åtgärd ännu kommit
till stånd; och om verkliga förhållandet är, att grannstaterna hafva fördel
genom vårt nuvarande, för oss förlustbringande system, så synas de åtminstone
icke för vår skuld eller i och för sina förhållanden till oss hafva
anledning att med oss göra gemensam sak i denna angelägenhet.
På nu anförda skäl finner Utskottet sig böra hos Riksdagen hemställa,
l:o
att de förslag rörande förändring af silfvermyntet, som
Herr A. W. Björck i sin motion N:o 271 framställt, icke
må till någon åtgärd föranleda.
Utskottet har redan omförmält det hinder, som grundlagen för närvarande
uppställer mot antagande af ett myntsystem, grundadt på guld så
-
8
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o ö.
som likare, och hvartill det äfven af andra orsaker torde vara för tidigt att
redan nu besluta sig. Frågan om ett förändradt myntsystem är emellertid
af nyss antydda och flera andra högst betydande anledningar så vigtig, att
den förtjenar största uppmärksamhet och en utredning, som kan vägleda det
allmänna omdömet till förberedande af ett med landets väl öfverensstämmande
beslut, när detta en gång måste fattas.
I den inbjudning franska regeringen genom sin härvarande minister
framställt till deltagande i den ofvan omförm älda konventionen mellan Frankrike,
Belgien, Italien och Schweitz, har, med upplysning att i Kyrkostaten
en ny myntförordning införts, som fastställer de genom konventionen uppkomna
förhållanden, och att i Nord-Amerikas Förenta Stater öfverläggningar
om samma ämne redan i sjelfva kongressen förevarit, ministern, under förutsättning
att allvarsamma betänkligheter kunde för tillfället afhålla Sverige
från att biträda konventionen, uttryckt franska regeringens önskan att blifva
upplyst om beskaffenheten af dylika betänkligheter samt erhålla del af de
anmärkningar, till livilka granskningen af konventionens bestämmelser kunde
gifva anledning, för att, till åstadkommande af jemkning^!'' emellan vissa
svenska mvnttyper och de af konventionen fastställda, i samverkan med
Sverige inleda underhandlingar om de förslag, som i berörda hänseende
kunde komma att af den svenska regeringen framställas.
Under förutsättning att en förändring af nuvarande myntsystem verkligen
är i Sveriges eget intresse önskvärd och att det vid en sådan tillika
är af vigt att öfverensstämmelse med, eller åtminstone det största möjliga
närmande till andra nationers myntsystem må kunna tillvägabringas, skall
det naturligtvis befordra den vigtiga frågans lösning om regeringen sättes i
tillfälle att lära känna på hvad sätt landets behof i denna angelägenhet uppfattas,
hvilka åsigter derutinnan göra sig gällande och hvilka utvägar till
frågans lösning kunna angifvas. Såsom i den nådiga Propositionen är omförmäldt,
har Kongl. Maj:t redan, med anledning af den berättelse och det
betänkande, som af Sveriges ombud vid den ofvan omförmälda konferensen
i Paris sistlidne år blifvit afgifven om förhandlingarne vid konferensen, hvilka
för öfrigt äro genom trycket på fransyska språket offentliggjorda, infordrat
Statskontorets utlåtande såväl öfver bemälde ombuds betänkande, som den
till Kongl. Maj:t framställda inbjudning att biträda 1865 års myntkonvention;
och då ämnet blifvit genom Herr A. O. Wallenbergs vid riksdagen
framställda motion gjordt till föremål för Riksdagens bepröfvande, lärer, oaktadt
Herr Wallenbergs förslag i hvad det afser beslut, redan nu, om införande
af ett guldmynt-system, efter Utskottets förmenande icke bör bifallas,
frågan tillvinna sig den uppmärksamhet, som dess stora vigt krafvel1.
Till
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammans. Banko- och Lag-Utslcottets Betänlc,ande N:o 5.
. SI
Till befordrande af upplysning i ämnet har Utskottet ansett sig böra
såsom bilaga till detta Betänkande i sin helhet meddela Statskontorets
ofvanberörda utförliga utlåtande, deruti Statskontoret dels ådagalagt å ena
sidan de svårigheter otdi olägenheter, som äro oskiljaktiga från en mera
betydande myntförändring, men å den andra de varaktiga fördelar, som af
eu ändamålsenligt utförd sådan beredas, och omöjligheten att, derest andra
länder förena sig om ett gemensamt mynt, i längden bibehålla det gamla,
dels ock, i sammanhang med yttrande öfver de förslag Herr Wallenberg i
sin motion framställt i fråga om guldmynt-systemets införande, antydt på
hvad sätt öfvergången till ett sådant myntsystem kunde verkställas och i
hvad mån de i konventionen mellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz
af dessa länder öfverenskomna bestämmelser borde för Sveriges del biträdas.
Under hänvisande till detta utlåtande och en likaledes bifogad sednare
underdånig skrifvelse, innefattande vissa rättelser i sifferuppgifter m. m., får
Utskottet här endast erinra om Statskontorets i slutet af dess betänkande
gjorda anmälan, att såsom grund för beräkningen af de i utlåtandet förekommande
sifferuppgifter blifvit begagnade de af General-löjtnanten Friherre
F. Wrede emellan Svenska och Franska vigtmåtten år 1842, såsom
sannolikast rigtiga, uträknade förhållanden, enligt Indika en kilogramm utgör
2,352660 skålpund och eu métre 3,3681 165 Svenska fot, samt Statskontorets i
sammanhang dermed framställda anhållan att, sedan de af Wetenskapsakademien
föranstaltade omedelbara jemförelser mellan Svenska och Franska
längd- och vigtmåtten blifvit afslutade och sålunda en noggrannare kännedom
om deras förhållande till hvarandra vunnits, få göra de rättelser uti
nämnda sifferuppgifter, som möjligen kunde finnas behöfliga; i hvilket afseende
Utskottet får tillkännagifva, att från Kongl. Finansdepartementet
tillhandakommit Utskottet eu af Öfverdirektören för mynt- och kontrollverken
afgifven promemoria, deruti meddelats dels upplysning om resultatet af den
utaf Professorn E. Edlund verkställda vigtjemförelse, dels några af Öfverdirektören
gjorda, härpå grundade beräkningar.
Professor Edlund har funnit den Franska étalon prototype — hvilken
är af platina och med hvilken den nyligen hitförda, likaledes af platina förfärdigade
kilogrammen är i möjligaste måtto lika till form och dimensioner
—. vara, vägd i lufttomt rum, lika med 2,3528739 Svenska skålpund, hvaraf
följer, att ett Svenskt skålpund är lika med 425,01215 Franska gramm.
Med anmärkande, att för verkliga vägningar messingsvigter, som i lufttomt
rum väga lika med étalon prototype, begagnas, utan att dervid göres
någon korrektion för vigtförlusten i luften, upplyser Professor Edlund, att
för messing som har samma specifika vigt med den Kongl. Wetenskapsakademien
tillhöriga vigtsats, nemligen 8,ie, af ofvannämnda förhållande fås:
llih. Ull Rilcsd. Prol. 1868. 6 Sami. 2 Afd. 3 Höft.
2
10
Sammans. Banko- och Lag~Utskottets Betänkande N:o 5.
1 kilogramm (messing) = 2,35 25214 Svenska skålpund,
1 Svenskt skålpund = 425,0758 Franska grammer;
hvilket sednare förhållande vore det, som skulle begagnas vid alla vägningar,
enär det vore detta förhållande, som härledts från det sätt, hvarpå Fransmännen
sjelfva vid verkliga vägningar begagna sina vigter; och angifver
Professor Edlund, såsom bevis på rigtigheten af de utaf honom anställda
vägningar och räkningar, följande förhållanden:
att en ^Vetenskapsakademien tillhörig, förgylld messingskilogramm, skickad
från Franska Regeringen på 1840-talet, återgifver talet 425,0758 inom
0,4 milligramm, likasom äfven en messingskilogramm, tillhörig Upsala universitet,
och den från Franska myntet nyligen hitkomna messingskilogramm, hvilka
båda sednare äfven inom 0,4 milligramm öfverensstämma med det ofvan uppgiga
talet;
och att Professor Weber i Göttingen för längre tid tillbaka jemfört
Franska kilogrammen och ett Engelskt skålpund, hvaraf här finnes en af
framlidne Professor Rudberg med det Svenska skålpundet jemförd kopia;
och hade de sålunda verkställda jemförelserna mellan Franska kilogrammen
och nämnda Engelska skålpund samt mellan detta och det Svenska lemnat
det resultat, att 1 Svenskt skålpund vore lika med 425,0773 gramm; angifvande
således sistnämnda indirekta jemförelse ett förhållande, som endast med
1,5 milligram skilj de sig från det nu funna, på det sätt att, enligt den förstnämnda
jemförelsen, Svenska skålpundet skulle vara 1,5 milligramm tyngre i
förhållande till Franska grammvigten, än det vid de nu af Professor Edlund
anställda direkta vägningarne befunnits;
upplysande Professor Edlund slutligen, att den oförgyllda messingskilogramm,
som Friherre Berzelius år 1835 från Paris hitförde, icke är rigtig,
i anseende dertill att densamma blifvit jemförd och justerad till likhet med
Franska étalon prototype i luftfullt rum och således är så mycket för lätt,
som motsvaras af platina-kilogrammens lyftning i luften, samt att det varit
denna kilogramm, som Herrar Friherre Wrede och Selander begagnat vid den
af dem år 1837 verkställda jemförelse.
Öfverdirektören för mynt- och kontrollverken tillkännagifver, efter meddelande
af ofvanstående uppgifter, att han uträknat de föreslagna 10- och 25- francs-styckenas vigter efter det af Professor Edlund nu uppgifna förhållande,
eller att 1 Svenskt skålpund är lika med 425,0758 gramm, och funnit att 10- francs-stycket, som lagenligt väger 3,22580 gramm, i Svensk vigt måste väga
75,8876 korn, eller, om man åtnöjer sig med hundradedel korn eller milliondels
skålpund, 75,89 korn = ttomot skålpund, i fullkomlig öfverensstämmelse
med hvad af Statskontoret redan blifvit uppgifvet; samt att ett 25-francsstycke,
2\ gånger tyngre än 10-francs-stycket, komme att väga 189,7212 korn,
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o .5. 11
eller, med uteslutande af de två sista decimalerna, lika med 189,72 korn,
= TOTTJTOd skålpund, hvilket skiljer sig från Statskontorets förra uppgift med
en milliondels skålpund.
Slutligen tillkännagifver Öfverdirektören, att han är sysselsatt med beräknandet
af de i Statskontorets utlåtande intagna sifferuppgifter och redan
funnit, ätten Klinisk mark, efter Hamburgerbestämning = 233,85489 gramm,
är lika med 55,0148633 ort Svensk vigt och att å 1,5 ort fint silfver per
Svensk Riksdaler Riksmynt, en Kölnisk mark fint silfver blifver värd 36
R:dr 67,60 öre, eller i det närmaste 36 R:dr 68 öre, hvadan 100 mark
Hamburger-banko äro lika med 132 R:dr 16,784 öre eller, i hela ören uttryckt,
närmast lika med 132 R:dr 17 öre R:mt.
Herr Wallenberg har i sin förevarande motion dels föreslagit, att Riksdagen,
i ändamål att den Svenska dukaten måtte bringas till fullkomlig likhet
med det Franska 10-francs-stycket, måtte genom en underdånig skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anmäla sin önskan i detta afseende, dels hemställt om införande
af en ny myntfot, grundad på francs såsom enhet, och på guld såsom
värdelikare; med hänsyn hvartill motionären föreslagit åtskilliga bestämmelser
i afseende på utmyntningen m. m.
Om det förstnämnda förslaget finner Utskottet annat yttrande ej erforderligt,
än det som innefattas i hvad Utskottet här nedan tillstyrker i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition. Hvad åter angår det sistnämnda,
torde af det redan anförda vara tydligt, att Utskottet uppskattar
fördelarne af ett för alla civiliserade nationer gemensamt myntsystem och
finner det sannolikt, att ett sådant, när det kommer till stånd, skall hufvudsakligen
blifva grundadt på det nuvarande Franska systemet; men finner de
omständigheter, Utskottet redan anfört, dels lägga bestämda hinder emot,
dels, af klokhetshänsyn, afråda från att för närvarande fatta afgörande beslut
om införande af ett guldmyntsystem, hvartill dock ett förberedande steg blifver
taget, om Riksdagen, såsom Utskottet för sin del vill tillstyrka, godkänner
Kongl. Maj:ts förslag om utmyntning af guldmynt i francs-valör; en åtgärd,
vid hvilken Riksdagen synes så mycket heldre för det närvarande böra stadna,
som det, af hvad Kongl. Maj:t i dess nådiga Proposition yttrat, kan antagas^
att Kongl. Maj:t, när han finner tiden vara inne för en förändring af den
omförmälda, vidt omfattande beskaffenheten, skall derutinnan till Riksdagen
göra framställning.
På grund af hvad nu blifvit anfördt och under hänvisning till hvad
Utskottet härnedan tillstyrker i fråga om prägling af guldmynt å francsvalörer,
hemställer Utskottet,
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
2:o
att hvad Herr Wallenberg i sin motion N:o 73 föreslagit
i fråga om införande af ett guldmyntsystem icke för närvarande
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Kongl. Maj:t har, såsom redan är nämndt, i sin ofta berörda nådiga
Proposition, efter omförmälande af de framställningar, som blifvit gjorda
beträffande antagandet af ett nytt myntsystem, och de upplysningar, som i
ämnet blifvit inhemtade, yttrat sig anse hinder icke möta för att redan nu
afgöra och antaga det särskilda förslaget om upphörande af dukatutmyntningen
och om prägling i stället af guldmynt utaf samma beskaffenhet som
det Franska 10-francs-stvcket och å 25 francs, så snart eu gång Frankrike beslutatjfsig
för att utgifva ett dylikt mynt.
Dessa guldmynt skulle, såsom Kongl. Maj:t erinrat, genom sin öfverensstämmelse
till halt och vigt, samt följaktligen till värde, med myntsorter,
hvilka redan ega gångbarhet i en betydlig del af Europa, få en användbarhet
för den internationela rörelsen, som dukatmyntet numera, efter hvad kändt
är, alldeles förlorat, under det de, så länge Sveriges egentliga myntsystem
fortfar att vara grundadt på silfver, komme att, i likhet med dukaterna, ega
ett omvexlande värde, allt efter prisförhållandena mellan guld och silfver.
Det kunde måhända synas öfverflödigt att låta prägla eu myntsort,
som står på sidan om det egentliga myntet och icke, såsom detta, i landets
inre rörelse har ett stadigt värde. Men utom det att ett mynt å francsvalör
i guld, enligt hvad Kongl. Maj:t jemväl erinrat, skulle för öfvergången
till ett gemensamt guldmynt-system utgöra ett förberedande steg, som bör
underlätta genomförandet af ett sådant, bland annat genom den bekantskap
med det Franska myntet, hvilken medelst de nya guldmynten här i landet
bereddes, utan att antagandet af ett sådant mynt i någon mån försvårade
bibehållandet af det nuvarande myntsystemet, derest detta pröfvades vara
ändamålsenligast, kan ett guldmynt, äfven i den ställning som det nu
föreslagna komme att intaga till landets silfvermynt, vara af icke ringa
betydelse, så för den inre rörelsen, som för de internationela transaktionerna.
Detta beror hufvudsakligen på det prisförhållande, hvari guldmyntet
ställes till silfvermyntet; enär, om detta prisförhållande, efter vid hvarje tidpunkt
för handen varande förhållanden, lämpas så, att den större affärsrörelsen
kan, allt efter som kursförhållandena till utländska handelsplatser
föranleda, ömsom in- och utföra guld, och så att i den inre rörelsen guldmynt
kan utan afsevärd förlust bytas mot silfvermynt eller banksedlar,
guldet i både myntad och omyntad form utan tvifvel kan, i anseende till
dess stora värde i ringa volum och den i följd deraf lätta transporten, såväl
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5. 18
på längre afstånd, som i den dagliga rörelsen, erhålla en betydelse, hvilken
det hittills här i landet alldeles saknat, sannolikt till stor del i följd af den
uppfattning, som gjort sig gällande i Riksbanken, hvars prisbestämningar å
guld varit och fortfarande måste blifva afgörande.
Det nu anförda får en desto större betydelse, under förutsättning att
guld framdeles kommer att antagas till värdelikare och att landets myntsystem
derpå grundas, emedan det för sådant fall blifver af den största vigt, att införandet
hit af guld och dettas qvarblifvande i landet icke må motverkas,
utan tvärtom så mycket som möjligt underlättas.
Att de ädla metallernas, såväl guldets som silfrets, fria rörelse till och
från ett land, i det allmännas och de särskilda samhällsmedlemmarnes samstämmande
intresse, icke bör genom förvaltningsåtgärder försvåras eller hämmas,
är en numera insedd och äfven genom ovederlägglig erfarenhet bevisad
sanning, hvars underkännande i den praktiska tillämpningen ovilkorligen
måste medföra skada, om äfven denna icke gör sig omedelbart kännbar eller
dess beskaffenhet alltid är lätt att inse. Det är icke genom hämmande eller
försvårande af de ädla metallernas rörelse, som rubbningar i affärsverlden eller
svårigheter för industrien kunna afhjelpas, lika litet som en i svårigheter
invecklad enskild person kan från dessa befrias derigenom, att hinder läggas
för honom att begagna de enligt sakens natur erforderliga och bästa utvägarne
att fullgöra liqvider.
Om det anses ändamålsenligt att, med afseende på en blifvande förändring
i landets myntsystem eller eljest i allmänhet, befordra möjligheten
att införa och i landet bibehålla guld, lärer det äfven, åtminstone framdeles,
blifva nödigt att upphäfva den bestämmelse i reglementet för Riksbankens
förvaltning, enligt hvilken dennas förråd i guld icke får öfverstiga en tiondedel
af silfvertillgången.
Under hänvisande till hvad Kongl. Maj:t i öfrigt uti den nådiga Propositionen
upplyst och föreslagit, vill Utskottet endast beträffande de föreslagna
valörerna å 10 och 25 francs tillkännagifva, att, efter Utskottets
uppfattning, Kongl. Maj:t icke har för afsigt att låta prägla mynt å 25- francs-valören förrän utgifvande af mynt å denna valör blifver beslutadt af
de magter, som ingått myntkonventionen af år 1865: och antager Utskottet
att, när Kongl. Maj:t anbefaller prägling af ifrågavarande mynt, åt dessa
gifves en sådan form, att de blifva för internationell bruk lämpliga.
Kongl. Maj:t har i punkten 3:o föreslagit, att för de ifrågaställda guldmynten
remedium i halt må utgöra på hvarje skålpund myntguld två etttusendedels
skålpund, vare sig öfver eller under den bestämda halten, samt
remedium i vigt för hvardera slaget af guldmynt likaledes två ett-tusendedelar,
öfver eller under, på hvarje skålpund.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sarumans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
I konventionen mellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz är väl
samma remedium så i halt som vigt bestämdt, men icke på någon viss
vigtqvantitet myntmetall, utan på hvarje myntstycke för sig; och då angeläget
synes, att mynten till sin beskaffenhet må i allt väsendtligt blifva lika
med andra länders enahanda mynt, anser Utskottet Kongl. Maj:ts förslag i
denna del erfordra jemkning i den anförda syftningen.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
allenast med den ofvan omförmälda afvikelse!! i afseende på remediibestämmelsen,
tillstyrker Utskottet,
3:o
att Riksdagen må för sin del besluta att, med upphäfvande
af hvad Kongl. Förordningen den 9 Maj 1835,
angående myntfoten, innehåller om utmyntning af guld,
må i detta hänseende stadgas:
l:o) att af guld utmyntas följande myntstycken, nemligen
:
ett af det guldvärde och den vigt, som vid ofvanberörda
jemförelsevägningar befunnits noggrannt motsvara
det genom myntkonventionen den 23 December 1865 af
Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz antagna 10-francsstycket,
samt
ett af det guldvärde och den vigt, som, med tillämpning
af samma konventions bestämmelser, noggrannt motsvarar
25 francs;
börande de utrönta Svenska vigtbestämningarne införas
i den författning, som kan blifva i ämnet utfärdad;
2:o) att dessa guldmynt skola innehålla nio delar
rent guld mot en del koppar, eller hafva en halt af niohundra
ett-tusendedelar, hvilken blandning kallas myntguld;
3:o) att remedium i halt får utgöra, på hvarje myntstycke,
två ett-tusendedelar öfver eller under den rätta
halten, samt remedium i vigt, likaledes på hvarje myntstycke,
två ett-tusendedelar öfver eller under den rätta
vigten;
4:o) att å guld, som till utmyntning inlemnas, skall
myntskatt afräknas med det belopp, Kongl. Maj:t må ega
bestämma, dock icke öfver tre tiondedel procent; hvar
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammans. Banko- och Lag-Utslcottets Betänkande N:o 5. 1 5
jemte skedarelön bör enligt gällande föreskrift erläggas
för guld, som är osmidigt.
Stockholm den 15 April 1868.
ARVID FAXE,
vice Ordförande.
Reservationer:
af Herr C. A. Mannerskantz: “Jag får vördsamligen anmäla, att jag
icke kan instämma i åtskilliga delar af Utskottets motivering och att jaganser
endast guldmynt å tio francs för närvarande höra tillstyrkas till utprägling.
“
af Herr Wijkander, som icke kunnat i alla delar biträda de motiver,
hvilka af Utskottet blifvit anförda för dess afstyrkande af Herr Björcks motion.
af Herr Indebetou, som ansett Utskottets motiver för afstyrkande af
Herr Björcks motion icke vara fullt tillfredsställande.
af Herr Agardh: “Då ett Utskott har att yttra sig öfver förslag, som
äro af en så allvarlig och i alla ekonomiska förhållanden så djupt ingripande
beskaffenhet, som de om förändringen af vår myntfot, så synes yttrandet,
såvida en förändring anses förestående, äfven tydligen böra framhålla om
under alla eller under hvilka bestämda förhållanden densamma anses böra
företagas. I sitt nu föreliggande Utlåtande har Utskottet visserligen afslagit
de väckta förslagen, men dock uttalat sig om eu myntförändring på ett sätt,
att man lätteligen kunde tro en sådan snart vara förestående, ja! att densamma
liksom skulle oss påtvingas; det snart sagdt enda motiv, som enligt
min tanke borde kunna föranleda en sådan, eller det vilkor, som för förändringens
företagande ovilkorligen torde böra fordras, öfverhalkas i Utlåtandet
på en temligen intetsägande fras. Af denna anledning har jag ansett
mig böra anmäla min emot Utskottet något olika mening.
Herr Wallenberg, som sjelf i sin motion uppkastat den frågan: hvarföre
bär en nation vidtaga förändring i sin myntfot? besvarar den med att
påminna derom, att differensen emellan vår och naborikenas myntfot utgör
en anledning till små men fortgående förluster för oss. Att förebygga dessa
16
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
förluster betraktar han såsom det hufvudsakliga skälet till en förändring i
myntfoten. Herr Björck, den andre motionären, anför jemväl den omständigheten,
att vårt nuvarande mynt icke tager ut sitt fulla värde, då det hos
våra närmaste grannar i liqvid emottages, såsom skäl för en förändring.
Således, emedan vi hafva en tyngre myntfot än de våra grannar, med hvilka
vi hafva våra flesta internationela förbindelser, göra vi förluster, och för att
undvika dessa förluster böra vi förändra vår myntfot! Men om vi förändra
vår myntfot utan att tillse att den anledning, som vållar förlusterna — myntfotens
olikhet med våra grannars — äfven upphör, så måste det vara tydligt,
att vi, utan att vinna den afsedda fördelen, endast ådraga oss alla de
olägenheter, som en förändring i myntfoten i alla våra inre inbördes förhållanden
medför. Skola vi förändra vår myntfot, så skulle den väl förändras
till likhet med deras, med hvilka vi hafva våra flesta internationela
förbindelser, eller åtminstone i samråd med dem till en för alla ändamålsenligare.
Det torde vara lärorikt att se under hvilka förhållanden andra nationer
finna anledning att förändra sin myntfot. Till konventionen mellan
Frankrike, Belgien, Schweiz och Italien uppgifves anledningen hafva varit,
att då man, för att förhindra silfrets försvinnande ur rörelsen, nedsatte
silfvermyntets halt på olika sätt, nemligen Frankrike och Italien ifrån 900
till 835, men Schweiz ända till 800 delar fint, så blef följden att det sämre
Schweiziska myntet öfversvämmade Frankrike till den grad, att man här
ansåg sig tvungen förbjuda dess förut tillåtna emottagande i de offentliga
kassorna; den internationela samfärdseln försvårades sålunda; och det var
då, för att åter underlätta densamma mellan gränsbefolkningar, som hade
ständig beröring med hvarandra, som konventionen af år 1865 kom till
stånd.
Det var således för att åstadkomma ett gemensamt cirkulationsmynt
i stater, som gränsa intill hvarandra och som hafva lifliga handelsförbindelser,
som man här ändrade sin myntfot, icke den ena staten särskildt för
sig utan alla samfäld! och på samma sätt. Då man öfvertog olägenheterna
af förändringen, tillförsäkrade man sig också några motsvarande fördelar.
Af de af Statskontoret i sammandrag meddelade svar, som på inbjudningen
från Frankrike af de olika Staterna afgåfvos, framgår tydligt huru
ovilligt man underkastar sig en, utan allmännare öfverenskommelse och särskildt
med närmaste grannar, föreslagen förändring af myntsystem. Portugal,
Holland m. fl. uttala tydligt olägenheterna deraf. Ryssland ville taga
frågan i öfvervägande, när mellanliggande stater anslutit sig till konventionen.
Danmark ville afvakta Sveriges och Norges beslut. Norge erkände
fördelarne, men ville icke öfvertaga olägenheterna af eu förändring utan att
såväl
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
17
såväl grannstaterna som andra mellanliggande länder anslöto sig till samma
system. Flera af de större staterna afböjde i allmänhet hela förslaget.
Om nu Sverige icke gerna ensamt kan anses vara i den ställning, att
det, utan bestämdt afseende på hvad dess grannländer i denna fråga besluta,
bör företaga eu förändring i sin myntfot; så förekommer det mig,
som hade det enda lämpliga svaret på de båda motionerna bort blifva en
underdånig framställning till Kongl. Maj:t om inledande af underhandlingar
med våra grannstater om en gemensam myntkonvention; och det synes mig
som Utskottet bort bestämdt förklara, att endast under förutsättning af en
öfverenskommelse dem emellan en förändring af vår egen myntfot borde
ifrågakomma.
Att eu anslutning till 1865 års konvention skulle bereda oss fördelar,
som uppvägde olägenheterna af ett isoleradt antagande af dess myntfot, kan
jag icke föreställa mig. På den stora verldsmarknaden uppgöras liqvidcrna
med vexlar, för hvilkas rörlighet det torde vara temligen likgiltigt om de
äro utställda i mark banko eller pund sterling, floriner eller francs. För oss,
som tillhöra den grupp af stater, der mark banko utgör den kommerciela
räkneenheten, skulle antagandet af francs-systemet svårligen medföra någon
fördel. Icke kan jag tro att kurs-noterin^arne skulle upphöra genom antagandet
af samma räkneenhet; kurserna uppkomma och förändras väl mera
till följd af de presenterade vexlarnes mängd, än af deras lydelse å lika
eller olika myntslag. Något allmänt verldsmynt, sådant de Italienska republikernas
och Spaniens varit på sin tid, och Hollands och Englands väl delvis
äro för det närvarande, torde, fruktar jag, vår aftagande handel icke särdeles
mycket behöfva på platser utanför gränsorna af våra vanliga handelsförbindelser.
Men Utskottet synes antaga att myntförändringen skall likasom påtvingas
oss, utan allt afseende på vår fördel deraf. Antagandet af ett allmänt
system, gemensamt för Europas och Amerikas civiliserade nationer,
skulle från önskningar och theoretiska förberedelser hafva inträdt på det
praktiska utförandets område; antagandet af detta system skulle således numera
nästan endast vara en tidsfråga; utan afseende på våra egna förhållanden
skulle vi oemotståndligt dragas med af den mägtiga ström, som går i
sådan rigtning.
För egen del har jag icke genom läsning af den i Paris hållna konferensens
protokoller kunnat komma till denna åsigt. Jag ser visst att man
vid konferensens öppnande började tala om antagandet af ett enda myntsystem
(Vunijication des monnaies) och att en af Frankrikes representanter,
i sin resumé af konferensens resultater, säger att tanken om ett gemensamt
[till. till Riltsd. Prat. 1868. 6 Sami. 2 Afd. 3 Häft. 3
18
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
myntsystem länge tillhört poeternes och ekonomisternes hänförelser; men
att man, uppmuntrad af den år 1865 afslutade konventionens lyckliga genomförande,
börjat hoppas på dess praktiska utbredning i vidare kretsar.
Såsom prof på hvad man verkligen ville uppnå, förklarades det, att det icke
vore nog med att de olika staternas mynt finge reciprokt emottagas i de
offentliga kassorna; de borde äfven anses såsom lagligt betalningsmedel —
detta vore tendensernas till myntenhet sista ord. Men huru litet synas
de på konferensen verkligen vunna resultaterna motsvara det sökta målet,
om man, med behörig korrektion för den af några representanter iakttagna
tystlåtenheten och för den af andra uttalade diplomatiska frasens spänstighet,
söker reducera dem till sitt verkliga belopp! Man blef enig om att den
allmänna värdelikaren, när den en gång komme till stånd, borde blifva
guldet. De representanter, som derutöfver blefvo om beslut eniga, antogo
att myntguldet borde bestå af -&:delar fint, och att 5-francs-stycket i guld bäst
lämpade sig såsom en slags ideel myntenhet. Men om någon bestämd
delning af värdelikaren kunde man icke allmännare komma öfverens; man
stadnade vid att önska vissa typmynt, som borde jemkas så att det ena så
nära som möjligt kom att erhålla samma värde som något visst i annat
land, och man måste föreslå olika typer till eqvivalenter för olika länder.
Gemensamhet i myntfot och myntens kursering i olika länder var så långt
ifrån att uppnås, att den Franske referenten af resultaterna, vid konferensens
slut, fann lämpligt förklara att silfvermyntets internationela kurs vore af mindre
vigt! Samme Frankrikes förste representant uttalade i konferensens början:
skulle det icke vara att stadna vid en platonisk önskan, om man fastställde
ett internationell guldmynt utan att på samma gång gifva detsamma ett
bestämdt förhållande till silfret i de länder, der en dubbel värdemätare
(silfver och guld) antogs (under en öfvergångsperiod); men man slutade
med att som önskan uttala att de i stater, som hafva antingen silfver eller
dubbel värdelikare, priset å guld måtte sättas så, att det der kunde få någon
gångbarhet! Flera af representanterne undandrogo sig att votera, eller man
voterade under förbehåll af särskilda fördrag. Flera af de större staternas
representanter (Preussen, England) ådagalade tydligt nog sin afvoghet mot
hela förslaget; och Englands representant förklarade bestämdt å sin regerings
vägnar: så länge den allmänna meningen i landet icke uttalat sig till fördel
för en förändring af det gällande myntsystemet; så länge detta icke
visar några olägenheter, hvai’ken för handelns stora transaktioner eller för
de små liqviderna inom landet; så länge slutligen det icke blifvit visadt,
att antagandet af ett nytt system erbjuder nog stora fördelar för att rättfärdiga
öfvergifvandet af det genom erfarenhet godkända och i folkets seder
19
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
invända; så långe skall Engelska styrelsen icke anse sig böra taga något
initiativ för att assimilera sina myntstycken med det Europeiska fastlandets.
Man har antydt, att vi borde skynda oss antaga en myntfot i guld,
emedan priset å metallen skulle uppjagas, när de stora staterna samtidigt
antogo guldet som värdelikare. Jag vågar tro, att man på ungefär lika
goda skäl skulle kunna påstå sannolikheten deraf, att guldet kommer att
falla i värde. Amerikas representant på konferensen uppgaf det nordvestliga
Amerikas nuvarande årliga produktion af guld till 100 millioner dollars;
men han trodde, att när den under arbete varande jernvägen mellan Östern
och Vestern blefve fullbordad, skulle den årliga produktionen stiga till 300
å 400 millioner dollars.
Utan att bestrida sannolikheten af ett allmännare antagande af guld
såsom värdelikare på verldsmarknaden, tror jag likväl deraf icke följa
hvarken att en och samma myntfot skall antagas, eller att tiden för antagandet
kan anses så nära förestående. Och så länge de nationer (Norge,
Danmark, Preussen och England), med hvilka vi hafva våra flesta liqvider,
icke antagit, utan fastmera synas benägna att motsätta sig antagandet af det
Franska systemet, måste jag anse det som en högst olycklig spekulation, om
Sverige isoleradt antoge detsamma11.
af Herr Bergström: “Enligt den i Ivongl. Maj:ts nådiga Proposition
uttryckligen gjorda förutsättning skulle först då, när Frankrike beslutit sig
för att utgifva guldmynt å 25 francs, härstädes jemväl präglas guldmynt af
samma beskaffenhet, som det förväntade Franska. För närvarande är det
ovisst, huruvida man en gång i Frankrike och i öfriga stater, hvilka deltagit
i myntkonventionen den 23 December 1865, kommer att i och för utmyntning
af 25-francs-stycken bestämma remedium i vigt å hvarje sådant mynt
till töW) del såsom å 100-francs- och 50-francs-stycket, eller till -niWdelar, såsom
å 20-francs- och 10-francs-stycket. Enligt mitt förmenande är det förra lika
antagligt, som det sednare. Vid sådant förhållande torde det vara för tidigt
att redan nu bestämma remedium i vigt å Svenska 25-francs-stycket, hvars
utmyntning beror å inträffande af en förutsatt händelse och således icke
kan stadgas såsom ovilkorlig. Till följd deraf föreslår jag följande förändrade
lydelse
dels af l:a momentets 3:dje punkt:
“sedan nyss uppräknade fyra stater på grundvalen af åberopade
konvention ytterligare öfverenskommit om utmyntning
af 25-francs- stycken af guld,
20
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
ett af det guldvärde och den vigt, som noggrannt motsvara
ett sådant 25-francs-styckes guldvärde och vigt;11
dels ock af 3:dje momentet:
“att remedium i halt får utgöra på hvarje myntstycke af
ena eller andra slaget två ett-tusendedelar öfver eller under
bestämda halten, samt remedium i vigt för hvarje
myntstycke å 10 francs likaledes två ett-tusendedelar
öfver eller under rätta vitten. “
Vidare har jag ansett, att Utskottet bort i Betänkandet uttala såsom
önskvärdt, att, med ledning af jemförelsemätningar emellan Svenska foten
och Franska metern, Svenska 10-francs-styekets diameter bestämdes till det
Svenska mått, som befunnes noggrannt motsvara diametern å det Franska
10-francs-stycket eller 19 millimétres; äfvensom att, om och när Svenska
25-francs-stycken komrne att utmyntas, deras diameter blefve lika med diametern
å det förväntade Franska 25-francs-stycket.“
Med Herr Bergström hafva instämt Herrar Wijkander och de Mars
samt i hufvudsakliga delar Herr Indehetou.
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
21
Bil. N:o 1.
Stormägtigste Allernådigste Konung!
Genom nådig remiss af den 11 Januari sistlidet år har Eders
Kongl. Maj:ts ocli Rikets Statskontor blifvit anbefaldt att afgifva underdånigt
utlåtande öfver eu af Kejserl. Franska ministern härstädes, å sin
Regerings vägnar, gjord och af härvarande Kongl. Italienska ministern
understödd inbjudning till deltagande från Sveriges sida uti den myntkonvention,
som den 23 December 1865 blifvit afslutad emellan Frankrike,
Belgien, Italien och Schweiz samt den 1 Augusti 1866 trädt i
verkställighet, och af hvilken konvention ett tryckt exemplar åtföljt den
nådiga remissen.
Såsom upplysande bilagor till denna inbjudning har Eders Kongl.
Maj:t behagat till Statskontoret öfverlemna: den 5 April 1867 afskrifter
af särskilda från Eders Kongl. Maj:ts beskickningar i Preussen, Ryssland,
Österrike, Nederländerna, Portugal, Spanien, Danmark, England,
Grekland och de Förenta Staterna i Norra Amerika insända skrivelser
med bilagor, innehållande infordrade upplysningar om de beslut, som af
de respektive staternas Regeringar blifvit fattade i anledning af Kejserliga
Franska Regeringens äfven till dem gjorda inbjudningar att i samma
konvention deltaga och såmedelst åvägabringa ett i alla civiliserade länder
gällande gemensamt myntsystem; den 13, 17 och 23 April samt den
2 Maj 1867 afskrifter af sedermera ingångna skrivelser angående samma
ämne från Eders Kongl. Maj:ts ministrar i Washington, Wien och Köpenhamn,
jemte ett nummer af tidningen La Gréce, innehållande en af
Grekiska finansministern afgifven framställning af motiverna för konungariket
Grekland att i nämnda myntkonvention utan förbehåll deltaga;
samt den 20 April samma år ett af Kongl. Norska Regeringen i underdånighet
afgifvet yttrande i ämnet. Och har Statskontoret den 13 sist
-
Summans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o å.
22
lidne Januari fatt emottaga en af Eders Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse
af den 4 i samma månad, hvari Statskontoret anbefalles skyndsamt inkomma
med underdånigt utlåtande öfver en dermed åtföljande berättelse
om förhandlingarne vid den internationela myntkonferensen i Paris år
1867 samt deraf föranledda, af Bankdirektören A. O. Wallenberg i underdånighet
gjorda framställningar.
Uti den skrifvelse, som Kejserl. Franska härvarande ministern till
Hans Excellens Statsministern för utrikes ärendena den 22 December
1866 aflåtit, för att, i enlighet med innehållet i art. 12 af myntkonventionen
emellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz, inbjuda Sverige
till deltagande i samma konvention, anföres, att enhet i myntväsendet
redan förut i sjelfva verket funnits uti alla förenämnda länder, men blifvit
störd derigenom att, då det mindre silfvermyntet, som der, likasom
i Sverige, hade samma halt som det större och emot detta proportionerlig
vigt, sedan guldets värde relativt sjunkit, försvann ur rörelsen tillika
med det större, men icke kunde såsom det sednare ersättas med guldmynt,
utan måste vid myntverken oupphörligt ånyo tillverkas för att
uppfylla handelsrörelsens kraf, de uppgifna grannstaterna funnit sig
vara nödsakade att, genom minskning af småmyntens silfverhalt, men
med bibehållande af deras vigt och prägelvärde, sätta en oöfverstiglig
gräns för dessa småmynts dragande ur rörelsen och nedsmältning, men
för vinnandet af berörda ändamål på olika sätt förfarit, så att, då Frankrike
och Italien nedsatte silfverhalten å sina smärre myntsorter från
900 till 835 eller 6 \ procent, gjorde Schweiz sitt skiljemynt af nrakdelars
halt eller 3 i procent lägre än det Franska och Italienska myntet af
enahanda prägelvärde.
När sålunda enheten i myntväsendet blifvit rubbad, fann Frankrike
för godt att förbjuda det Schweiziska småmyntets emottagande i
sina offentliga kassor, utan hvilken åtgärd Frankrike skulle blifvit öfversvämmadt
af det mindre värda schweizer-myntet, under det att dess
eget skiljemynt utvandrat till Schweiz, för att der nedsmältas och ommyntas.
Men då härigenom den liflig* samfärdseln gränsbefolkningen
emellan ytterligt försvårades, föreslog Kejserl. Franska Regeringen de trenne
grannrikena att åt en internationel kommission anförtro omsorgen att
återställa den fordna likformigheten. Frukten af denna kommissions arbeten
blef ifrågavarande myntkonvention af den 23 December 1865, till
hvars anslutande alla civiliserade länders Regeringar, i betraktande af
de ovedersägliga fördelarne utaf ett i alla länder gällande enahanda
myntsystem, numera blifvit inbjudna.
Franska ministerns skrifvelse innehåller, att ett gemensamt mynt
-
Summans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
23
system genom konventionen numera är gällande för en befolkning af
70 millioner menniskor; att tanken att åvägabringa ett enda myntsystem
blifvit uttalad under de Skandinaviska ekonomiska mötena i Göteborg år
1863 och i Stockholm år 1866, äfvensom vid det Tyska handelsmötet år
1865; att i Kyrkostaten eu ny myntförordning blifvit införd, som fastställer
de genom konventionen uppkomna förhållanden; att i Nordamerikanska
Förenta Staterna öfverläggning om samma ämne redan i sjelfva
kongressen förevarit; samt att Kejserliga Franska Regeringen, under förutsättning
att allvarsamma betänkligheter kunde för tillfället afhålla Sverige
från att biträda konventionen, önskade blifva upplyst om beskaffenheten
af dylika hinder samt erhålla del af de anmärkningar, till hvilka granskningen
af konventionens bestämmelser kunde gifva anledning, för att,
till åstadkommande af jemkningar emellan vissa Svenska mynttyper och
de af konventionen fastställda, i samverkan med Sverige inleda underhandlingar
om de förslag, som i berörda hänseende kunde komma att
af den Svenska Regeringen framställas.
Myntkonventionen omfattar de fyra kontraherande staternas samtliga
myntsorter af guld och silfver samt bestämmer deras vigt, halt,
remedia, storlek och omloppsgränser, men lemnar kopparmyntet (billon)
ovidrördt. Guldmynten bestämmas till värden af 100, 50, 20, 10 och 5
francs till diameter af 35, 28, 21, 19 och 17 millimétres, alla slagna af
samma legering, innehållande 900 delar fint guld på 1,000 delar af myntens
vigt, med tum remedium, så öfver som under rätta halten, samt till
vigt af 3,22580 gramm för 10-francsstycket och i förhållande derefter för
de andra myntslagen, med remedium af imu för 100 och 50 francs, ii&u
för 20 och 10 francs och tum för 5 francs, så väl öfver som under rätta
vigten. Ofvannämnda mynt emottagas i alla offentliga kassor inom de
kontraherande länderna, så länge de genom nötning icke förlorat i procent
i vigt under lägsta remedium och prägeln ej utplånats.
Af silfver å fifiro-delars halt slås 5-francsstycken, vägande 25 gramm och
således 151 gånger mera än guldmyntet af samma värde, med remedium
af tum i halt och tum i vigt, så öfver som under normala förhållandet,
och med afseende å dessa mynts emottagande i offentliga kassor gäller
hvad angående guldmynten härutinnan stadgas. 2- och 1-francsstycken
samt 50- och 20-centimesstycken präglas af silfver af TuuVdelars halt, men till
vigten proportionela med 5-francsstyckena, och med remedium af nära i
halt och tmu i vigt för 2- och 1-francsstyckena, tuuu för 50-centimesstyckena
och tmu för 20-centimesstyckena, så väl öfver som under rätta vigten. Dessa
fyra skiljemynt skola af den Regering, som utsläppt desamma i rörelsen,
24
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
inlösas och nedsmältas, så snart de blifvit förnötta till 5 procent under
lägsta remedium eller ock prägeln blifvit utplånad.
Af silfverskiljemynt må såsom lagliga betalningsmedel i hvarje liqvid
ingå ända till 50 francs, men i offentliga kassor emottagas vid hvarje betalning
ända till 100 francs; och den stat, som låtit prägla mynten, åligger att emottaga
desamma till hvilket belopp som helst. En hvar af de kontraherande
staterna förbinder sig att af enskilda och af offentliga kassor
emottaga de silfverskiljemynt, som den sjelf har låtit prägla och i rörelsen
utbringa, samt att, derest summan icke understiger 100 francs, i
utbyte mot skiljemynten, lemna annat i prägelvärde fullgodt mynt af
guld eller 5-francsstycken af silfver. Ej är någon af staterna tillåtet
att utsläppa större massa af nämnda skiljemynt, än som motsvarar (!
francs på hvarje innevånare och blifvit fastställd till 239,000,000 francs
för Frankrike, 32,000,000 francs för Belgien, 141,000,000 francs för Italien
och 17,000,000 francs för Schweiz. De kontraherande staterna
skola årligen underrätta hvarandra, huru mycket guld- och silfvermynt
de satt i omlopp samt åter indragit och nedsmält, äfvensom meddela
hvarandra alla förordningar och reglementen, som angående mynten utfärdats.
Konventionen skulle vara gällande till den 1 Januari 1880
eller 15 år, och om den ej blifvit ett år före denna dag uppsagd,
komme den att fortfarande gälla under en ny tidrymd af 15 år och
så allt framgent, intilldess uppsägning inom behörig tid egde rum.
De af Eders Kong!. Maj:ts beskickningar å utrikes orter, på befallning
af Hans Excellens Statsministern för utrikes ärendena, aflåtna
skrivelser rörande främmande magters anslutande till myntkonventionen
äro i korthet af följande innehåll:
Ministerresidenten i Lissabon anför, att Portugisiska ministern för
utrikes ärendena den 28 Januari 1867 till Franska beskickningen aflåtit
eu skrifvelse, hvari vigten och nyttan af ett allmänt myntsystem erkändes,
men tillika erinrades, att det varit synnerligen lätt för de fyra
kontraherande magterna att upprätta 1865 års konvention, emedan de
redan lång tid förut haft en gemensam myntenhet, nemligen en franc,
hvaremot förhållandet vore helt annorlunda med stater, som af ålder
hade alldeles olika myntsystem och hvilka, för att inträda i konventionen,
måste nedsmälta sina gällande mynt och slå nya af helt andra
värden, hvilket vore oförsigtigt att företaga, utan öfvertygelse att det
nya systemet, en gång antaget, komme att för en lång framtid tillämpas;
att Portugal år 1854 grundat sitt myntsystem på principen af blott en
värdemätare, nemligen guldet, och betviflas kunde, att ett annorlunda
grundadt system vore förmånligare; samt att en internationel cirkulation
af
Sammans. Banko och Lag-Utskottets Betänkande N:o å.
25
af silfverskiljemynt syntes kunna medföra olägenhet och derföre böra
inskränkas till endast typ-mynt; och kunde detta svar, ehuru ärendets
behandling blifvit öfverlemnad till Finansministern, anses såsom bestämmande
för Portugisiska regeringen.
Ministerresidenten i Madrid omnämner, att en för ämnets beredande
nedsatt komité afstyrkt konventionens antagande i Spanien, såsom en
obehöflig reform, hvars genomförande skulle medföra svårigheter, till
följd hvaraf Spanska regeringen i sitt svar å ifrågavarande inbjudning
endast tillkännagifvit, att ett ombud skulle för Spanien utses att bevista
den tillämnade myntkonferensen i Paris, hvilken åtgärd kunde betraktas
såsom den enda Spanska regeringen ernade i denna fråga vidtaga.
Från Athen förmäles, att Grekiska regeringen genast gifvit ett
jakande svar på Franska inbjudningen, och af det till handlingarne hörande
numret af tidningen La Gréce för den 11 April 1867 inhemtas,
att ett lagförslag blifvit förelagdt den Grekiska representationen, af innehåll
att myntkonventionen den 23 December 1865 skulle till alla delar
antagas och blifva gällande från den 1 Januari 1869 samt sjelfva mynten
förfärdigas i Frankrike.
De trenne skrivelser, som Eders Kongl. Maj:ts minister i Wien
aflåtit, visa att Österrike genom myntkonventionen med Preussen och
Övriga Tyska stater af den 19 September 1857 funnit sig för tillfället
hindradt att ansluta sig till 1865 års konvention, men hoppades snart
blifva befriadt från förenämnda konvention, hvilken allmänna opinionen
tycktes anse såsom förfelad och ohållbar och hvilken icke heller skulle
hafva kommit till fullt gällande kraft, äfvensom att en komité blifvit
nedsatt för behandling af konventionsfrågan, bestående af 22 ledamöter,
välde från de olika delarne af monarkien och af mycket skiljda samhällsklasser,
hvilken uti ett den 13 April afgifvet betänkande tillstyrkt
anslutande till konventionen, så snart regeringen kunde finna tiden dertill
tjenlig, dock med följande förändringar: att endast guld skulle antagas
till värdemätare; att ett guldmynt af 25 francs värde skulle, såsom
varande af obetydligt högre värde än 10 floriner och af föga lägre
än en Engelsk souvereign, blifva enheten i det Österrikiska myntsystemet;
att 10-francsstycken skulle präglas men icke 5-francsstycken; att skiljemynt
af fÄ-haltigt silfver skulle slås till 2 och 1 floriner samt till 40
och 25 kreutzer, motsvarande 5, 2 i och 1 francs samt 62 2 centimes, och
att mindre silfvermynt än af 40 kreutzer eller 1 francs prägelvärde
skulle uteslutas från internationel prägling och gångbarhet.
Från Petersburg underrättar ministern, att Ryska regeringen uti
. Bill. till Riksd. Prof. 1868. 6 Sami. 2 A/4. 3 Raft.
4
26
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o <5.
sitt afgifna svar på inbjudningen fullkomligt erkände den höga tanke,
som läge till grund för konventionen, men beklagade, att vigtiga skäl
hindrade Ryssland att för närvarande ansluta sig till densamma eller att
deltaga i underhandlingar om förändring af landets gällande myntfot,
hvilken fråga först, när en gång de länder, som skilja Ryssland från den
statsgrupp, som antagit myntkonventionen, slutit sig till densamma,
torde böra tagas i närmare öfvervägande.
Svenska ministern i Berlin upplyser, att Preussen afböjt inbjudningen,
emedan frågan icke tillhörde Preussen, utan den Nordtyska konfederationen,
hvars bildande först borde afvaktas, samt yttrar vidare, att,
ehuru detta svar endast vore provisoriskt, ministern dock ansåge den
Franska inbjudningen icke komma att medföra någon förändring i Tysklands
gemensamma, på grund af konventionen år 1857, ordnade myntsystem,
alldenstund en myntreform skulle vara förenad med många svårigheter
och kostnader, synnerligast för Preussen, som hade utelöpande
ett stort belopp af små silfvermynt med vida mindre halt än f$fo:delar;
lärande frågan hafva blifvit grundligt pröfvad af sakkunnige män, hvars
yttrande dock ej kommit till ministerns kännedom.
Ministerresidenten i Haag yttrar, att Nederländerna, att döma af de
åsigter, som i allmänhet uttalades i Haag och i synnerhet af köpmännen
i Amsterdam, troligen blefve en af de stater, som sist slöte sig till ifrågavarande
konvention, emedan man, med hänsyn till de vidsträckta handelsförbindelserna
med Indien och China, hvarest det gamla Holländska
myntet vore högt skattadt, ansåge sig äfventyra allt för mycket genom
en förändring af myntsystem. Eu af Nederländska finansministern,
Grefve Schimmelpenninck författad uppsats med titel: »Examen de la
question, sil est de 1’intéret des Pays Bas dacceder å la convention
monetaire conclue entre la France» etc., innehåller hufvudsakligen följande:
Först år 1816 erhöll Nederländerna ett bestämdt myntsystem,
grundadt på både guld och silfver såsom värdemätare, hvaraf dock snart
olägenheter förmärktes, enär guldet i myntlagen erhållit ett i förhållande
till silfret 2 procent lägre värde än det i verldshandel gällande,
hvarföre det nypräglade silfvermyntet ganska snart i rörelsen utträngdes
af guldet, under det att det gamla mycket nötta och skafda silfvermyntet
qvarstadnade inom landet; sedan år 1839 172 millioner fioriner i
guld blifvit myntade, vågade man icke med 2 procent öka guldhalten i
det mynt, som derefter skulle slås, af fruktan att detsamma skulle dragas
ur rörelsen och nedsmältas, utan i stället nedsattes värdet eller halten
i silfvermyntet, så att 1 florin kom att innehålla 9,450 gramm fint
silfver i stället för 9,613 gramm; och då en dylik åtgärd eller möjligen
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5,
27
en alldeles motsatt skulle kunnat återigen blifva nödvändig, om den
dubbla värdemätaren bibehållits, antogs slutligen år 1847, efter mycken
strid, silfver uteslutande till värdemätare, hvarefter allt gammalt silfvermynt
ommyntades och guldmyntet efter hand indrogs, nedsmältes och
försåldes; förluster och omkostnader genom denna myntförändring uppgingo
till 9,400,233 floriner, men den största förlusten, uppgående till
7,059,321 floriner, härflöt af de gamla silfvermyntens inlösning till fulla
nominela värdet, ehuru de voro mycket nötta samt ännu mera skafda
och stympade; med detta förhållande i friskt minne vore det icke underligt,
om nationen hade föga håg, vare sig att antaga en dubbel värdemätare,
såsom Frankrike i sjelfva verket föreslagit, eller att förändra
den för 20 år sedan antagna principen samt i stället fastställa guldet
såsom ensam värdemätare, hvilket skulle blifva en oundviklig följd af
anslutningen till konventionen; fördelen af guldmyntet, i synnerhet vid
betalningar af större summor, kunde icke förnekas, men i Nederländerna
betjenade man sig af myntsedlar, åom nedgingo i värde ända till 10
floriner, och guldmyntet medförde äfven sina olägenheter, ty, ehuru det
icke kunde förutses, antingen guldet eller silfret, till följd af förändrad
tillgång på dessa metaller, komme att i en aflägsen framtid falla eller
stiga i värde, vore dock antagligt att, i anseende till den ofantligt större
massan af silfver, som vore utbredd bland folken, eu till och med tiodubblad
produktion af silfver skulle åstadkomma ett obetydligt prisfall
derå i förhållande till prisfallet å guldet vid en ringa tillökning deraf;
hvadan silfret kunde anses hafva ett mindre föränderligt värde och följaktligen
vara tjenligare såsom värdemätare än guldet.
Svenske ministern i London meddelar, att frågan om antagandet af
myntkonventionen blifvit hänskjuten till vederbörande myndighets (Treasury’s)
pröfning och att beskaffenheten af dess yttrande och regeringens
svar å Franska inbjudningen icke kunde med någon säkerhet förutses,
emedan förslaget om en förändring af Engelska myntfoten räknade både
ifriga förespråkare och mägtiga motståndare.
Ministern i Nordamerikanska Förenta Staterna anför, dels att Statssekreteraren
m:r Seward i en kort note förklarat sig gilla syftningen af
den Franska inbjudningen och tillkännagifvit, att en sakkunnig person
skulle såsom kommissarie komma att deltaga i den internationela
myntkonferensen i Paris, dels ock att frågan troligen komme att alldeles
hvila, till dess att den utsedde komiyissariens betänkande hunnit inkomma
till regeringen och kongressen. Dessutom hafva åtskilliga tryckta
handlingar blifvit öfversända, hvilka hufvudsakligen röra industriexpositionen
i Paris och i fråga om myntkonventionen endast innehålla några
28
Sammans. Banko- och. Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
bref dels enskilde personer emellan dels ock till narr Seward, uti hvilka
bref påyrkas, att en kommissarie måtte utses att deltaga i myntkonferensen,
samt författarne yttra sig ifrigt- och omständligt, dock utan att
ingå i detaljer, till förmån för ett allmänt myntsystem. Det Franska
métriska systemet för mått och vigt har den 28 Juli 1866 blifvit i
Förenta Staterna antaget, sä att alla slags förbindelser, ingångna efter
detta system, förklaras lagligen gällande.
Ministern i Danmark förmäler, att Danska regeringen syntes icke
hafva något emot konventionens princip, men ville afvakta hvad grannländerna,
synnerligast Sverige och Norge, beslöto i frågan, innan densamma
toges i närmare öfvervägande. Uti en särskild skrifvelse har
ministern uttalat sina egna för anslutande till konventionen särdeles
gynsamma tankar.
Uti det af Norska Finans- och Tulldepartementet afgifna utlåtande
antages att deltagande i ett omfattande internationelt myntsystem, bygdt
på ändamålsenliga grunder, icke borde möta någon invändning från Norges
sida, hvars innevånare från urminnes tider voro vana vid det så kallade
duodecimalsystemet för mynt, mått och vigt, och att icke heller
de visserligen öfvergående, men icke destomindre många och stora olägenheter,
som skulle blifva en följd deraf, att guld i stället för silfver
antoges till ämne för det egentliga myntet (Grov Courant), borde obetingadt
blifva afgörande gent emot de varaktiga fördelar, som ett sådant
internationelt myntväsende måste medföra, såvida detsamma kunde vinna
icke allenast en i allmänhet betydlig utbredning, utan äfven särskild
anslutning af de stater, med hvilka Norge hade den mest öfvervägande
och lifligaste samfärdsel, hvarvid i främsta rummet Sverige och Danmark
komme i betraktande, men äfven de länder borde uppmärksammas,
hvilka intaga den betydliga sträckningen emellan Skandinavien och de
stater, som afslutat 1865 års konvention, utan hvars medverkan grundade
tvifvel kunde uppkastas, huruvida konventionen lemnadc vederlag
mot de uppoffringar och olägenheter, som vore oskiljaktiga från hvarje
myntförändring. Departementet fäster vidare uppmärksamheten derpå,
att konventionen antoge både guld och silfver till värdemätare och fastställde
emellan dessa metaller ett värdeförhållande af 15,5 till 1, ehuru
detta värdeförhållande i sjelfva verket vore föränderligt, hvaraf följden
måste blifva att när endera metallen i någon märkbarare mån jemförelsevis
stege i värde, det af samma metall slagna myntet komme att
utträngas ur rörelsen samt måste ersättas genom myntprägling af den
andra metallen, som för tillfället hade mindre värde; och ehuru, efter
nu bestämda värdeförhållande, guldet skulle blifva det vanliga mynt
-
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
29
materialet, gåfve dock bestämmelsen om den dubbla värdemätaren anledning
till betänklighet att utan modifikation ansluta sig till myntkonventionen.
Att söka åstadkomma en sammanjemkning emellan Norges
och konventionsstaternas myntstycken, ansåge Departementet icke på
långt när medföra samma fördelar, som antagandet af fullkomligt enahanda
mynt, men deremot, om förändringen af myntmetall undantages,
förorsaka lika stora olägenheter, alldenstund olägenhetérna vid myntenhetens
förändring icke vuxe i samma förhållande som förändringens
storlek, utan vore beroende af det mer eller mindre beqväma bråktal,
som uttryckte förhållandet emellan det gamla och nya myntet, så att
en ringa förändring af myntenheten kunde medföra svårigheter och gifva
anledning till bedrägerier, som knappast vore möjliga, om skilnaden vore
så stor att äfven personer utan all bildning måste derå fästa uppmärksamhet.
Att åter antaga silfverfranken till myntenhet kunde väl vara
bättre, än nyssberörda jemkningar, men skulle kunna föranleda väsendtliga
hinder för anslutningen till eu sednare större och allmän myntförening.
Den af Bankdirektören A. O. Wallenberg afgifna berättelse om
förhandlingarne vid myntkonferensen i Paris under sistförflutna sommar
är så öfverensstämmande med de berättelsen åtföljande, vid konferensens
sammanträden hållna och i tryck offentliggjorda protokoll, samt
derjemte så kort sammanfattad, att Statskontoret anser sig icke kunna
lemna en på en gång lika fullständig och kortare framställning af dessa
förhandlingar, utan tror sig böra i underdånighet hänvisa till samma
berättelse i sin helhet. Det torde dock böra anmärkas, att den uppgift
angående under åren 1851-—1865 i Förenta Staterna, Frankrike och
England verkställda utmyntning af guld, uppgående sammanlagd! till
2,100 millioner francs, som i nämnda berättelse meddelas, väl återfinnes
fullkomligt enahanda uti en note till den uppsats, som Förenta Staternas
ombud vid konferensen m:r Ruggles vid sjette sammanträdet den 28 Juni
inlemnat, men att i sjelfva texten till samma uppsats, äfvensom i ett
anförande af m:r Ruggles vid andra sammanträdet den 10 Juni guldutmyntningen
under åren 1851 till och med 1866 uppgifves hafva i berörda
stater utgjort tillsammans 3,093 millioner dollars eller 15,465
millioner francs, äfvensom att m:r Ruggles i omförmälda uppsats uppskattar
årliga produktionen af guld och silfver uti Förenta Staterna för
närvarande till omkring 100 millioner dollars, men anser densamma
komma att stiga till 300 k 400 millioner, sedan den kontinentala jernvägssträckning,
på hvilken rastlöst arbetas, blifvit färdig, och genom
hvilken tillgång öppnas frän begge oceanerna till de stora metalliska af
-
30
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
lagringar, som nu endast med svårighet kunna åtkommas. Det är efter
denna framställning som m:r Ruggles yttrar: »Il faut uniliér la monnaie
d’or du nionde maintenant ou jamais.» Hvad m:r Ruggles angående den
sedan upptäckten af de stora guldaflagringarne i Kalifornien och Australien
ofantligt ökade utmyntningen af guld sålunda uppgifvit, tinnes
icke vara af någon ledamot i konferensen motsagdt eller satt i tvifvel.
Uti ett till berättelsen om myntkonferensens förhandlingar fogadt
underdånigt betänkande har Bankdirektören Wallenberg på grunder, i
öfverensstämmelse med nämnda förhandlingar, föreslagit, a) att den Svenska
dukaten måtte, med bibehållande af namnet dukat, förändras till
fullkomlig öfverensstämmelse med Franska 10-francsstycket, så till halt
och vigt som till dimensioner, och att, så snart Frankrike beslutat prägling
af 25-francsstycken af guld, äfven i Sverige likadana myntstycken
måtte präglas och erhålla benämningen Carolin; b) att nådig Proposition
till Riksdagen måtte aflåtas »om antagande af Svenska dukater, hvaraf 310
stycken utmyntas af en kilogramm, bestående af nio tiondedelar fint guld
och en tiondedel koppar, såsom myntenhet, samt francs, eller eu tiondedel
af myntenhetens värde, såsom räkneenhet, denne sednare fördelad i
100 lika delar eller cents»; c) att såsom grundprincip för öfvergången
från det äldre myntsystemet till det nya borde uttryckligen förklaras,
att alla förbindelser skola infrias i fullkomlig öfverensstämmelse med
deras ordalydelse; d) att från och med året 1870 borde banksedlar ej
utfärdas å andra valörer än 5, 20, 50, 100, 500 och 1,000 francs hvardera;
e) att silfver måtte utpräglas efter de grunder, som 1865 års myntkonvention
antagit, till 2- och 1-francsstycken samt 50-centsstycken och
att af koppar eller brons måtte slås 10-, 2- och 1-centsstycken; f) att så
väl silfver- som kopparmyntet borde förklaras vara skiljemynt, hvaraf
ingen må vara skyldig att i samma betalning emottaga mera än 10 francs
af silfver- och 2 francs af kopparmynt; dock att särskilda konventioner
med grannländerna angående beskaffenheten af skiljemyntet och det belopp,
som deraf högst uti en och samma liqvid borde emottagas, finge
afslutas.
Af samtliga handlingar, som blifvit Statskontoret meddelade och
här ofvan omförmälda, inhemta^, att alla till deltagande i 1865 års myntkonvention
inbjudna stater erkänt fördelarne af ett internationell, öfver
allt gällande och emottaglig! mynt, men att hittills endast Grekland och
Kyrkostaten anslutit sig till konventionen samt obetingadt antagit alla
dess bestämmelser; att tjugo sjelfständigt staters ombud vid myntkon
-
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
31
ferensen i Paris år 1867 enhälligt ansett guld allena vara tjenligt till
gemensam värdemätare och till allmänt gällande mynt, hvaremot ett myntsystem
med dubbel värdemätare, såsom konventionen antagit, i anseende
till dess ohållbarhet, blifvit, såsom allmänt gällande, förkastadt, ehuru ett
sådant system funnits blifva nödvändigt för länder, som nu hafva silfver
till värdemätare under den tid, som erfordrades för öfvergången från silfver-
till guldmyntet; att samma stater ansett silfret lämpligt att fungera
endast såsom skiljemynt inom det lands gränser, som låtit prägla detsamma,
samt böra till beskaffenheten af hvar stat för sig bestämmas; att
konferensen vidare ansett det af ifrågavarande konvention, hvilken omfattade
70 millioner menniskor, antagna myntsystem, så vidt detsamma
rörde guldmyntet, vara det enda, som med hopp om framgång numera
kunde ifrågasättas att blifva, såsom allmänt gällande och internationelt,
antaget; samt att den åsigt gjort sig inom konferensen gällande, att,
utom de i myntkonventionen redan bestämda myntstyckena om 5, 10
och 20 francs, äfven 25-francsstycken, såsom varande den för Nordamerikanska
Förenta Staternas och Englands anslutande till en allmän myntkonvention
bäst passande myntsort, borde till internationelt mynt antagas
och präglas.
Ehuru de framställningar, som af ombuden vid myntkonferensen
blifvit gjorda, och de beslut, som denna konferens för sin del fattat,
icke äro för de respektive staterna bindande, synes det dock, enligt
Statskontorets förmenande, vara högst sannolikt, att Österrike och Förenta
Staterna ganska snart komma att antaga konventionen, med de modifikationer,
som vinna bifall af alla i konferensen deltagande staters
ombud, konventionsstaternas eller! Frankrike, Belgien, Schweiz och Italien
ej undantagna. Att Österrike redan afslutat en myntkonvention
med Frankrike har Bankdirektören Wallenberg i sitt underdåniga betänkande
uppgifvit, men derom har Statskontoret sig ej något vidare bekant.
Sedan Förenta Staterna inträdt i konventionen, ett steg, som det
angränsande Canada utan allt tvifvel genast kommer att följa, kan England,
såsom Bankdirektören Wallenberg anmärkt, icke heller länge dröja
att, om ock motvilligt, ansluta sig till densamma, dä det annars äfventyra!''
att, genom utströmmandet af Engelska guldmyntet och införseln
af de nya Amerikanska 5-dollars- eller 25-francsstyckena, lida en flerdubbelt
större förlust, än som genom nedsmältning och ommyntning af
det gamla souvereignsmyntet kan uppstå. Förenta Staternas mynt utu
göres nemligen bland andra, af 5, 10 och 20 dollars i guld af -$nro:dels
halt, vägande 5-dollars-stycket 8,3590 gramm, och de andra i förhållande
derefter. Genom nedsättning i vigt från 8,3590 gramm till 8,0645 gramm
32
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
eller med något mera än 3* procent blir 5-dollarsstycket till vigt och
värde alldeles lika med ett 25-francsstycke. En sådan nedsättning och
ommyntning af den stora massa guldmynt, som i Förenta Staterna blifva
präglad och ännu tinnes qvar, har dessa Staters ombud vid myntkonferensen
med största tillförsigt förklarat nationen vara villig att ganska
snart verkställa. Engelska guldmyntet souvereign = 1 £ sterling
väger 7,9880 gramm med 9161 tusendelars halt och skulle, beräknadt till
finns:delars halt, väga 8,1359 gramm eller 0,0714 gramm mera än ett 25- francsstycke eller 5-dollarsstycke af nya sorten. Till värde står 1 souvereign
öfver nyssnämnda mynt med något mera än 22 centimes eller
i Svenskt mynt med fullt 1 öl öre. Men när tvänne länder med så stor
inbördes ''"samfärdsel, som de nu ifrågavarande, hafva mynt af denna
obetydliga skiljaktighet, är det ett af alla tiders erfarenhet bekräftadt
rön, att det bättre myntet försvinner in'' rörelsen och nedsmältes och
att det sämre intager det förras plats. England skulle fördenskull förlora
15å öre på hvarje souvereign, som nu finnes i rörelsen och framdeles
komme att myntas, under det ommyntning af ett sådant myntstycke,
att döma efter förhållandet vid Svenska myntverket, icke kan
gerna kosta mera än 3 öre.
Hafva en gång Österrike, Nordamerikanska Förenta Staterna och
England anslutit sig till den emellan Frankrike, Belgien, Schweiz och
Italien redan bestående myntkonventionen, hvari Kyrkostaten och Grekland
äfven inträdt, så är segren afgjord för det nya och allmänna myntsystemet,
och det kan sedermera ej dröja länge, innan de öfriga europeiska
staterna finna sig af omständigheterna föranlåtna att följa de
förstnämndas exempel. Det bör härvid icke heller lemnas oanmärkt,
att Ryska riket redan har en med 1865 års konvention nästan fullkomligt
öfverensstämmande mynträkning i silfver. Fjerdedelen af en Rysk
rubel, hvilken redan i Finland finnes präglad under namn af markka,
innehåller nemligen lagenligt 4,4991 gramm fint silfver, under det, att
rätta silfvervärdet af en francs är 4,5 gramm fint silfver, hvadan qvartrubeln
eller Finlands markka har endast 0,0009 gramm, d. v. s. sb procent
mindre värde än eu francs. Det återstår derföre blott, att Ryssland låter
prägla 5-rubelstycken i guld af enahanda vigt, halt och storlek, som
konventionens 20-francsstycken, för att detta stora rike skall få ett med
de i konventionen deltagande staterna gemensamt guldmynt, och de
facto kan anses hafva ingått i samma konvention.
Hvad Sverige beträffar, så kan det ej nekas, att förändringen från
silfver till guld, såsom värdemätare, och från riksdaler till franken, såsom
myntenhet, måste under öfvergångstiden medföra stora och länge
fortvarande
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
33
fortvarande olägenheter. Den berör nemligen landets hvarje särskilde
innebyggare från millionären ned till torparen och dagakarlen samt icke
minst den lägre och fattigare befolkningen, som eger ringa skicklighet
och vana att göra rigtiga beräkningar och således mindre förmåga att
värna sig mot bedrägerier och undvika förluster. Alla varupriser förändras
i omvändt förhållande till det i förändring stadda myntvärdet,
och värdeförhållandet emellan det ifrågasatta frankmyntet och det nuvarande
riksdalersmyntet, som på enklaste och för allmänna rörelsen
enda möjliga sätt uttryckes med ucdelar, är långt ifrån att vara beqvämt,
äfven för den med sifferräkning väl bekante. Jemlikt myntkonventionen
innehåller en franc 4,5 gramm = 1,05865 ort Svensk vigt fint silfver,
och då 1 R:dr Runt innehåller 1,5 ort fint silfver, blifver i värde 1 franc
== 0,705798 R:dr Runt, ett decimalbråk af riksdalern, som först genom utstrykning
af 0,005798 kan för allmänna rörelsen blifva användbart. Genom
nämnda decimalbråks reducering till 0,7 kommer, efter afprutning
af något mera än ett hälft öre, en franc att räknas lika med 70 öre
Runt. Hvarje summa, uttryckt i francs och centimer, förvandlas genom
multiplikation med 0,7 till riksdaler och öre. För att förvandla riksdalersmyntet
till frankmynt, måste multipliceras med ''f, hvilket fordrar
en division med 7, som är långt svårare att utföra. En riksdaler riksmynt
blir derigenom = 1,42857 franc, som åter måste genom jemkning
beräknas till 1 franc 43 centimer.
Men om svårigheter och olägenheter äro oskiljaktiga från hvarje
så genomgripande förändring i landets mynt- och penningeräkning, som
den ifrågavarande, äro de dock öfvergående och upphöra så snart förändringen
blifvit till fullo verkställd, samt allmänheten hunnit vänja sig
vid det nya förhållandet; hvaremot ett fasthållande vid det gamla riksdalersmyntet
i silfver, sedan de flesta andra nationer, såsom Statskontoret,
enligt hvad här ofvan blifvit yttradt, anser snart vara att förvänta,
förenat sig om ett gemensamt och internationelt gällande guldmynt,
måste medföra oupphörliga förluster och svårigheter i all samfärdsel
med utlandet samt omsider blifva omöjligt att längre iakttaga. Det förhållande,
som nu eger rum emellan Svenska samt grannländerna Norges
och Danmarks mynt, är för Sverige långt ifrån att vara önskvärdt, alldenstund
landet derigenom bringas uti ständiga förluster, hvilka växa i
samma mån som samfärdseln de Skandinaviska folken emellan tilltager.
Svenska silfvermyntet har l procent högre silfvervärde, än det Norska
och Danska egentliga, eller så kallade Grovkurantmyntet. Grannländer
Bih.
till Riksd. Prof. 1868. 6 Sami. 2 A/d. 3 Häft. 5
34
Samman!i. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
nas silfverskiljemynt åter är i jemförelse med Grovkurant af betydligt
lägre värde, då deremot det mindre Svenska silfvermyntet eger ett emot
det större fullkomligt proportionerligt metallvärde. I den mer och mer
tilltagande samfärdseln vid gränserna emellan dessa riken göres dock ej
något afseende å denna värdeskilnad, utan mången föreställer sig till
och med, att grannländernas stora myntsorter äro bättre än det Svenska
myntet, emedan de äro af finare silfver, eller innehålla 875 tusendelar
af sill vigt tint silfver, under det att Svenska myntet blott håller 750
tusendelar fint silfver, men har desto större vigt. Svenska folket gör
derföre ständiga förluster på handeln med grannfolken. Det Svenska
myntet utströmmar isynnerhet till Danmark och ersättes med Danskt
mynt, utan att den föga erfarna allmänheten gör afseende å värdeskilnaden.
Svenska myntet är numera det enda gröfre silfvermynt, som
innehåller koppar ända till 25 procent af sin vigt. Denna stora kopparhalt
fördyrar mynttillverkningen ganska betydligt och ökar myntets metallvärde
med nära ur procent efter nuvarande låga kopparpris och ännu
mera, när kopparn, såsom för några år tillbaka, står i högre pris, utan
att detta högre metallvärde på minsta sätt ökar dess räknevärde. Svenska
myntet är emellertid till följd af sin kopparhalt vid utländska myntverk,
der man, likasom i Sverige, hufvudsakligast nedsmälter s. k. bergfint
silfver, begärligt och lätt afsättligt, emedan det kan med fördel användas
såsom legeringsmedel för deras mindre kopparhaltiga myntsorter,
hvilken omständighet sålunda i någon mån bidrager till silfvermyntets
utströmmande från Sverige, ehuru den föreställning, som man ofta nog
finner vara hos de i dylika ämnen okunniga personer rådande, att man
skulle i Hamburg eller annorstädes utomlands vara i besittning af en
hemlig konst att på vinstgifvande sätt utdraga och tillgodogöra sig kopparn
yr silfvermynt, är fullkomligt ogrundad, såvida icke myntet innehåller
så mycket guld, att detta betäcker skedningskostnaden och gifver
vinst derutöfver, hvilket aldeles icke är händelsen med det nuvarande
Svenska silfvermyntet.
Likasom i flera andra länder, präglas i Sverige sedan ett par sekler
tillbaka ett slags guldmynt, kalladt dukater, innehållande 80 delar
rent guld och 2 delar koppar samt vägande per stycke 82 korn, så att
125 stycken innehålla jemnt ett skålpund rent guld. Dukaterna hafva
tillförene kunnat anses såsom ett slags allmänt gällande eller internationelt
guldmynt, men de i olika länder slagna dukaterna äro dock icke
af fullkomligt lika hvarken vigt, halt eller storlek. De Svenska dukaterna
äro de minst värdefulla samt nära 1,5 procent underlägsna de
35
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
Ungerska, Indika äro de bästa. Såsom mynt hafva dukaterna nästan försvunnit
ur Europeiska handelsrörelsen, derifrån utträngda af Engelska
och Franska guldmynten; och hos oss kunna de ej till mynt begagnas,
emedan Riksbanken icke allenast efter omständigheterna bestämmer deras
pris, utan äfven utlemnar dem till högre pris, •— uppgående för närvarande
till 15 öre per stycke, — än hvartill Banken invexlar desamma,
ett förhållande som är alldeles oförenligt med ett gångbart mynt, hvarföre
ifrågavarande guldmynt endast begagnas såsom hedersskänker och
prisbelöningar samt för öfrigt nedsmältas af guldsmederna, hvilka dock
deraf ej tillverka mera än en enda artikel, nemligen trolofnings- och
vigselringar för de bemedlade folkklasserna. Dukaternas höga guldhalt
gör skedning nödvändig, för att vid myntning bringa guld i dukatform,
samt tvingar den, som innehar i utlandet gångbart guldmynt och önskar
få detsamma i gångbart Svenskt mynt förvandladt, att erlägga både
myntskatt och skedningsafgift. Dukatmyntningen kan fördenskull anses
snarare hindra än befordra handelsrörelsen med utlandet och har alldeles
icke något inflytande på den inländska marknaden. Något större
förråd på dukater finnes ej inom landet. Riksbanken innehar för närvarande
endast omkring 10,000 stycken, och hos enskilda äro de ganska
sällsynta. Om derföre någon ommyntning af dukater skulle komma i
fråga, behöfver å kostnaden derför ej fästas det minsta afseende.
Under ofvananförda förhållanden tvekar Statskontoret icke att i underdånighet
tillstyrka, det måtte Eders Ivongl. Maj:t i samråd med Riksdagen
i nåder besluta, att hädanefter, så snart sig göra låter och med
rikets fördel kan finnas förenligt, guld skall förklaras i Sverige vara ensam
värdemätare; att utmyntning af dukater skall upphöra och i deras
ställe ett guldmynt af alldeles samma beskaffenhet som Franska 10-francsstycket
präglas och antagas till i Sverige gångbart mynt; samt att underhandlingar
med Kejserliga Franska Regeringen skola öppnas, för att
under de vilkor och kontroller, som kunna finnas lämpliga, betrygga
detta Svenska guldmynts emottagande i de länders offentliga kassor, som
deltagit i myntkonventionen af år 1865.
Nyssnämnda myntstycken böra i vigt innehålla nio delar rent guld
och en del koppar, eller vara af fS halt, med remedium af nära såväl
öfver som under rätta halten; väga per stycke 3,22580 gramm = 75,89210
korn, och 310 stycken en kilogramm Fransk eller 2,35266 skålpund Svensk
vigt, med remedium af uran såväl öfver som under rätta vigten; omfatta
en diameter af 19 millimeter = 6,3994135 linier eller i det aldra närmaste
6,4 linier Svenskt mått, samt fortfara att såsom lagligt mynt gälla,
<$''ammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
36
så länge de icke genom nötning förlorat I procent i vigt under lägsta
remedium eller prägeln ej blifvit utplånad.
Hvad beträffar de öfriga dels af 1865 års konvention antagna och
dels af konferensen år 1867 föreslagna myntstycken af guld, så anser
Statskontoret, i likhet med Bankdirektören Wallenberg, 5-francsstycket
hafva för ringa värde, för att såsom allmänt verldsinynt antagas. Val
har konferensen genom röstpluralitet antagit detta lilla mynt såsom en
slags gemensam myntenhet eller, såsom det i konferensens förhandlingar
i allmänhet kallas, en »dénominateur commun», men af dessa förhandlingar
kan Statskontoret ej finna, att denna myntenhet eller dénominateur
eger annan egenskap eller betydelse, än den af minsta guldmynt,
hvilket såsom internationelt mynt borde tillverkas, och hvaraf alla större
mynt skulle utgöra hela multipler. En sådan egenskap kan dock nämnda
myntvärde eder 5 francs erhålla, utan att detsamma ens behöfver i stycken
präglas, såsom förhållandet ungefärligen är med räknemyntet Hamburger
bankomark, som ej någorstädes slås, men likväl af hela handelsverlden
är kändt och erkändt. Emot präglingen af nämnda 5-francsstycke
kan dessutom med skäl anmärkas, att densamma medför större
tekniska svårigheter än präglingen af de större mynten, och att sjelfva
5-francsstycket blifver till vigt och värde mindre säkert än dessa sednare;
ty de fel mot rätta vigten, som vid tillverkning af mynt i stor
mängd icke kunna undvikas, uppkomma, när lika mycken omsorg och
arbete vid justeringen på hvart och ett myntstycke nedlägges, i omvändt
förhållande till myntens värde, eller dubbelt mera å ett 5-francsstycke
än på ett af 10 francs värde. Härtill kommer, att 5-francsstyekets af
myntkonventionen antagna diameter af 17 millimeter, eller nära lika stor
som ett svenskt 25-öre, är mycket vidsträckt i förhållande till dess vigt
och värde, till följd hvaraf tjockleken å detsamma blifver ganska ringa
(efter beräkning ungefär endast I af ett 10-öres tjocklek) samt prägeln
naturligtvis måste utfalla mycket grund och jemförelsevis tåla obetydlig
nötning, innan densamma blir otydlig och alldeles utplånas. Af de föreslagna
20- och 25-francsstyckena anser Statskontoret de sednare hafva
företräde, dels emedan 2 5-francssty eken troligen komma att af Förenta
Staterna, England och Österrike präglas, såsom bäst passande till dessa
länders nuvarande mynt, dels ock derföre att man, vid betalning af
större summor än 20 francs, alltid kan, på en skilnad af högst 5 francs,
med de begge typerna 10 och 25 francs liqvidera hvad belopp som helst.
Flera än tvänne guldmynt torde icke för närvarande behöfva tagas i
betraktande.
37
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
Bankdirektören Wallenberg har i underdånighet föreslagit, att 10- francsstycket måtte såsom enhet för Svenska guldmyntet få namn af
dukat och att, när framdeles guldstycken af 25 francs värde komine att
myntas, dessa måtte benämnas caroliner. I det första af berörda förslag
kan Statskontoret icke instämma. Tiofrancsstycket är alltför mycket
olika dukaten, för att skäligen kunna erhålla samma namn. Detta mynt
innehar nemligen emellan 7 och 8 procent lägre halt och vigt, något
mera än 17 procent lägre värde samt nära 1 linie större diameter än
den Svenska dukaten; och om, vid sådant förhållande, det gamla namnet
dukat bibehålies för det nya myntet 10 francs, befarar Statskontoret,
att okunnigheten och illviljan skulle få anledning att tyda myntförändringen
såsom en förfalskning. Om särskilda namn skola tilldelas de
nya mynten, hvilket dock icke synes vara nödigt, då de egentligen icke
äro myntenheter utan multipler af eu franc, torde namnet krona vara
mera lämpligt för 10-francsstycket och benämningen carolin tilldelas
25-francsstycket, såsom föreslaget blifvit.
Om de nya guldmynten icke skola, såsom för närvarande dukaten,
användas endast såsom dyrbara varor med vexlande pris, utan blifva
verkliga i rörelsen gångbara mynt samt i Statens uppbörd emottagas,
blir det nödvändigt, att samma mynt, under den tid som erfordras för
fullständig öfvergång från silfver till guld såsom värdemätare, erhålla
ett i förhållande till det gängse silfvermyntet lagligen bestämdt värde
eller, med andra ord, att både guld och silfver, såsom myntkonferensen
jemväl funnit, under öfvergångstiden från gamla till nya myntsystemet
antagas till värdemätare. Värdeförhållandet emellan guld och silfver
kan i Sverige icke annorlunda bestämmas än i öfverensstämmelse med
förhållandet emellan eu francs och eu riksdaler riksmynt, enligt hvilket
10 francs i guld blifver = 7 R:dr Runt i silfver; och dä 10 francs innehålla
2,90322 gramm, eller 68,30289 korn rent guld, samt uti 7 R:dr Runt
ingå 1,050 korn rent silfver, uppkommer emellan guld och silfver värdeförhållandet
''srffglgj0 — 15,37: 1 i det närmaste, så att eu vigtsdel rent
guld blir = 15$, rent silfver, under det att i Frankrike 1 de! guld
svarar emot 15,5 delar silfver.
Bankdirektören Wallenberg har vidare i underdånighet tillstyrkt,
att silfver såsom skiljemynt måtte präglas efter de grunder, som blifvit
i 1865 års konvention antagna, eller sålunda att 2 francs-, 1 francs-, och 50- cents-stycken utmyntas. Statskontoret hyser deremot den mening, att
beslut om utmyntning af silfver till skiljemynt enligt frankmynt-systemet
38
Summans. Banko- och Lay-Utskottets Betänkande N:o 5.
icke bör fattas, förrän såväl de Skandinaviska grannländerna, som ock
Preussen med öfriga Tyska stater bestämt sig, huru de ämna företaga
samma slags utmyntning, emedan, om utmyntningen af silfverskiljemynt
i dessa länder utföres efter andra grunder än dem, som af konventionen
af är 1865, uppenbarligen genom Frankrikes inflytande, blifvit bestämda,
stora olägenheter kunna för Sverige uppstå. Om nu antages, att grannländerna,
såsom Schweiz förut gjort, komme att slä nämnda skiljemynt
af toto halt och med värdeminskning i förhållande derefter, hvartill skäl
val kunna finnas, sä skulle Svenska skiljemyntet, prägladt af nron-haltigt
silfver och således egande 4 procent högre metallvärde, komma i samma
ofördelaktiga förhållande till grannländernas småmynt, som Franska inbjudningsskriften
till deltagande i 1865 års konvention förmäler hafva
egt rum emellan det Franska och Schweiziska silfvermyntet och hvilket
gifvit anledning till konventionens upprättande, samt Sverige möjligen
finna sig nödsakadt att ånyo förändra ifrågavarande mynt och att ommynta
hvad som deraf icke blifvit ur landet utfördt.
Inom Sverige drifves handeln till största delen medelst banksedlar,
som vid anfordran skola med myntadt silfver i Riksbanken inlösas. Om
nu guld blifver ensam värdemätare, böra banksedlarne ställas till inlösen
med myntadt guld, men så länge både guld och silfver under öfvergångstiden
från det förra myntslaget till det sednare förblifva värdemätare,
böra sedlarne jemväl inlösas med både guld och silfver i myntad
form, dock så att det må bero på Riksbanken att efter godtfinnande
använda guld eller silfver såsom ^lösningsmedel. Derest annorlunda
förfores, skulle lätteligen kunna inträffa, att, då värdeförhållandet emellan
begge metallerna i märkbarare män på verldsmarknaden förändrades, det
myntslag, som relativt kommit att stå i högre värde, till sådan myckenhet
utkräfdes, att Riksbanken blefve urståndsatt att sina sedlar inlösa.
Statskontoret anser sig i underdånighet böra fästa särskild uppmärksamhet
derpå, att eu föreskrift om inlösning af banksedlarne till ena hälften
med guld och till den andra med silfver, såsom mången tilläfventyrs
skulle kunna anse vara rättast, eftersom den ena metallen stiger i samma
grad som den andra faller i värde, icke är lämplig, emedan ett sådant
stadgande förutsätter en beständig varaktighet af den dubbla värdemätaren,
samt derjemte, så framt Banken icke skulle vägra att emottaga
metallisk valuta annorlunda än till lika stort värdebelopp af både guld
och silfver, icke hindrar, utan blott i föga väsendtlig mån försvårar
utströmning ur Riksbanken af den ena myntsorten till obegränsad
mängd.
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
39
Emot de sedelvalörer i francs, som Bankdirektören Wallenberg
föreslagit, har Statskontoret ej något annat att erinra, än att, om sedlar
utgifvas till 5 francs värde, dessa icke kunna med guld, utan endast
med silfver inlösas, enär minsta guldmyntet bestämmes till 10 francs.
Den af Bankdirektören Wallenberg för öfvergången från gamla
till nya myntsystemet uppställda grundprincip, »att alla förbindelser
skola infrias i fullkomlig öfverensstämmelse med deras ordalydelse»,
synes Statskontoret vara rättvis, och är dessutom öfverensstämmande
med gällande lag.
Öfvergången till annat myntsystem bör utan tvifvel genom skyndsamt
anskaffande af erforderligt guld kunna på temligen kort tid fullbordas,
men en sådan hastig öfvergång kan medföra stora kostnader, ty
om flera större stater, samtidigt med Sverige företaga förändring af
värdemätare, uppstår eu stor efterfrågan ä guld, och denna metall kommer
att stiga i pris jemförelsevis emot silfret, som måste blifva naturliga
betalningsmedlet. Verkställes deremot öfvergången sålunda, att
guld anskaffas blott när tillgång derpå finnes till billigt pris, kan öfvergångsperioden,
såsom beroende ad guldproduktionens större och mindre
myckenhet i förhållande till produktionen af silfver, komma att fortfara
under en ganska lång tid. I förra fallet, eller om öfvergången påskyndas,
torde någon förändring af det större silfvermyntet icke erfordras,
men skulle deremot öfvergången blifva af lång varaktighet, lärer vara
nödvändigt att utmynta 5-francsstycken, hvilka böra göras af nroVdelars
halt, men till silfvervärde lika med 3,5 Riksdaler Riksmynt, innehållande
5,25 ort fint silfver och vägande 5,833 — ort. Om 5-francsstycken slås till
samma vigt och silfvervärde, som de nuvarande Franska 5-francsstyckena,
hvilka väga 25 gramm eller 5,88165 ort, erhåller hvarje myntstycke i
det aldra närmaste 3 öre högre silfvervärde än dess gångbara värde, som
bibehålies till 3 R:dr 50 öre, och de svenska 5-francsstyckena skulle till
det Norska och Danska silfvermyntet komma i ännu ofördelaktigare förhållande,
än hvari nuvarande riksdalersmyntet befinner sig, så framt
icke ett dylikt missförhållande hämmas genom särskilda konventioner
med grannländerna.
Bankdirektören Wallenberg har slutligen föreslagit, att enheten i
det nya myntsystemet måtte kallas frank och wn-delen deraf cent, hvilka
benämningar Statskontoret i det underdåniga utlåtandet begagnat. Men
ehuru det må medgifvas, att enheternas namn uti ett myntsystem icke
äro af någon synnerlig vigt, kan dock skäligen ifrågasättas, huruvida
icke Svenska benämningar vore å Svenska mynt lämpligare än dessa ut
-
40
Scimmans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
ländska för vart språk främmande ord. Det ma derföre tillåtas Statskontoret
att fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet derpå, att
i Svenska numismatiken finnes ett uråldrigt, men sedan längre tid tillhaka
icke för något bestämdt mynt begagnadt namn, nemligen mark,
hvilket skulle kunna användas i stället för frank, och i Finland, med
den för språket lämpade förändringen till markka, blifvit antaget för
dess med franken till värde öfverensstämmande nya silfvermynt. Visserligen
kan deremot invändas, att mark för icke särdeles länge sedan bland
allmogen i Skalle begagnats och måhända någon gång ännu begagnas,
för att beteckna ett myntvärde af 2 skilling R:gs —- 4 öre R:mt; att i
Danmark samma namn begagnas för 16 skilling eller i Dansk rigsdaler,
motsvarande 30h öre; och att i Hamburg eu mark, dock vanligen med
tillägg af »banko», utmärker det allmänt kända myntvärdet af 132 öre
ungefär; men då ej något trassel eller misstag af dessa olika betydelser
på föga skilj da orter blifvit bemärkt, lärer icke h eller olägenhet vara
att befara om det nya Svenska myntet i värde af 70 öre skulle erhålla
namnet mark, helst alla ofvan omförmälda myntvärden äro sä betydligt
olika med värdet af en franc, att äfven den okunnigaste, utan att låta
bedraga sig af namnet, måste dervid fästa uppmärksamhet. I stället för
cent eller centime skulle möjligen ''penning, samma benämning som det
finska penni, det tyska pfennig och det engelska penny, öfver allt betecknande
myntstycken af minsta sorten, kunna användas, så framt icke
den omständighet må anses vara deremot menlig, att, vid fråga om flera
sådana myntstycken, benämningen derå sammanfaller med penningar,
som i kollektiv bemärkelse begagnas äfven för de största myntvärden.
Namnet styfver för det minsta myntet torde icke heller böra förgätas.
Slutligen får Statskontoret i underdånighet dels anmäla, att såsom
grund för beräkningen af här ofvan å flera ställen förekommande sifferuppgifter
blifvit begagnade de af general-löjtnanten, friherre F. Wrede
emellan Svenska och Franska längd- och vigtmåtten år 1842, såsom sannolikast
rigtiga, uträknade förhållanden, enligt hvilka en kilogramm utgör
2,352660 skålpund och en métre 3,3681165 Svenska fot, dels ock anhålla,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder tillåta Statskontoret att, sedan
de af Vetenskaps-akademien föranstaltade omedelbara jemförelse!’ emellan
Svenska och Franska längd- och vigtmåtten blifvit afslutade, och sålunda
en noggrannare kännedom om deras förhållanden till hvarandra vunnits,
få göra de rättelser uti nämnda sifferuppgifter, som möjligen kunna
finnas beliöfliga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 6.
41 ’
Alla de nådiga remisserna åtföljande handlingar varda häri)os återställda.
Och framhärdar Statskontoret med djupaste vördnad, trohet
och nit
Stormägtigste, Allernådigste Konung
Eders Kongl. Maj:ts
underdånigste, tropligtigste
undersåter och tjenare,
0. A. T AU VON.
O. .
C. W. Gall. Joach. Åkerman. 0. F. af Sillen.
Föredragande.
Bruno Johansson.
Carl Kinberg. 0. W. af Donner.
Stockholm den 11 Februari 1868.
Till Kongl. Maj:t underdånigst, angående antagande af ett med
Frankrike in. fl. stater gemensamt myntsystem.
Bih. till Biksd. Bröt. 1808. 6 Sam’. 2 Af cl. 3 Käft.
tf
é
42
Sammans. Banko• och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
Bil. N:o 2.
S. A. K.
Uti det underdåniga betänkande, som Statskontoret, angående den
kejserliga franska inbjudningen till deltagande från Sveriges sida i den
emellan Belgien, Frankrike, Italien och Schweitz år 1865 ingångna myntkonvention,
den 11 sistlidne Februari på nådigste befallning afgifvit, har
Statskontoret, såsom grund för beräkningen af de å flera ställen i samma
betänkande förekommande sifferuppgifter, antagit franska kilogrammen
sannolikast vara lika med 2,352660 svenska skålpund, samt underdånigst
anhållit, att, sedan de af Vetenskaps-akademien föranstaltade omedelbara
jemförelser emellan svenska och franska längde- och vigtmåtten blifvit
afslutadp och sålunda en noggrannare kännedom om deras förhållande
till hvarandra vunnits, få göra de rättelser uti nämnda sifferuppgifter,
som kunde finnas behöfliga.
Sedan det kommit till Statskontorets kännedom, att jemförelsevägningar
mellan svenska och franska vigtmåtten af dertill utsedde
Vetenskaps-akademiens ledamöter blifvit afslutade och lemnat det resultat,
att franska étalon prototype d’un kilogramme, förfärdigad af platina
och vägd i lufttomt rum, är lika med 2,3528739 svenska skålpund och
att följaktligen ett svenskt skålpund uti lufttomt rum är lika med
425,01215 franska gramm, men att, då för verkliga vägningen fransmännen
begagna messingsvigter, som i lufttomt rum väga lika med eller
motsvara étalon prototype, och icke göra någon korrektion för vigtförlusten
i luften, för messingsvigter, som hafva samma specifika vigt
som den Vetenskaps-akademien tillhöriga, af dess fysiker, Professoren
Erik Edlund justerade vigtsats, nemligen 8,16, det af ofvannämnda förhållande
framgår, att en kilogramm af messing i luftfyldt rum väger
lika med 2,3525214 svenska skålpund och ett svenskt skålpund lika med
425,0758 franska gramm, hvarföre ock sistnämnda förhållande emellan
svenska och franska vigtmåtten måste läggas till grund för alla beräkningar
emellan samma länders vigtuppgifter, anhåller Statskontoret underdånigst,
att få angifva de ställen uti ofvannämnda betänkande af den
43
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.
11 sistlidne Februari, der sifferuppgifterna äro i behof af smärre rättelser.
Dessa äro nemligen:
Sid. 33 raden 11 uppifr. står: 1,05865 ort bör vara: 1,05863 ort
~ ’ 0,705776 R:dr
0,005776
75,8876 korn
2,3525214 skålpund
68,29887 korn
))
»
35
))
37
))
39
13
14
5
4
10
8
13
»
»
nedifr.
»
»
»
»
»
»
»
»
»
105000000
SS59SST
5,88130 ort,
0,705798 It:dr »
0,005798 »
75,89210 korn, »
2,35266 skålpund»
68,30289 korn »
105000000 ))
TO3TTZS9
5,88165 ort, » _______
Som dessutom vid utskrifningen af meranämnda betänkande några
anmärkningsvärda felaktigheter i detsamma influtit, anhåller Statskontoret
underdånigst, att äfvenledes få dem till rättelse här anmäla:
Sidan 23, raderna 7, 6 nedifr. står: och med afseende å dessa mynts emottagande
i offentliga kassor gäller hvad angående
guldmynten härutinnan stadgas,
bör vara: dessa mynt emottagas icke i offentliga
kassor, sedan de genom nötning minskats
en procent i vigt, eller prägeln blifvit
utplånad.
9 nedifr. står: 2 procent lägre värde
bör vara: 2 procent högre värde
6 uppifr. står: antaget,
bör vara: legaliseradt,
17 uppifr. står: hvars innevånare
bör vara: ehuru landets innevånare
12 uppifr. står: vid myntning bringa guld i dukatform,
bör vara: bringa till förmyntning inlemnadt guld
till dukathalt,
26 raden
28 »
35
Statskontoret framhärdar etc.
O. A. Tauvon.
C. W. Gråå. Joach. Åkerman. O. F. af Sillen.
Föredragande.
(L. S.)
Carl Iiinberg. G. W. af Donner.
Till Kongl. Maj:t underdånigst med rättelse af några sifferuppgifter
uti Statskontorets underdåniga utlåtande af d. 11 nästl. Februari m. m.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.