Sök i Ratio Lex

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5

1868-04-15 · 42 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1868:5, Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

\:o 3.

Ank. till Riksd. Kansli den 17 April 1868, kl. 6 e. m.

Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående

förändrade bestämmelser i fråga om utmyntning

af guldmynt, samt af väckta motioner dels om antagande

af guldmynt-system, dels om förändring i grunderna för

silfverutmyntningen.

Till de Deputerade, som af Banko- och Lag-Utskotten blifvit utsedde,

att behandla åtskilliga till dessa Utskott hänvisade frågor, hafva öfverlemnats

dels Kongl. Maj-.ts nådiga Proposition, N:o 32, af den 17 Mars, angående

förändrade bestämmelser i fråga om utmyntning af guldmynt, dels tvänne

inom Riksdagen framställda förslag, åsyftande väsendtliga förändringar i

landets myntväsende, nemligen Herr A. O. Wallenbergs i Första Kammaren

väckta motion N:o 73, om antagande af ett guld-myntsystem, och Herr

A. W. Björcks i Andra Kammaren väckta motion N:o 271, om förändring

i det nuvarande silfver-myntsystemet.

Dessa till det Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets behandling

hänskjuta frågor ega nära sammanhang med den under de sednaste årtiondena

lifligt afhandlade frågan om åvägabringande af ett gemensamt

myntsystem för de civiliserade nationerna. Denna fråga, om också ännu

långt ifrån sin fulla lösning, har likväl omisskänneligen redan ifrån de blotta

önskningarne och de theoretiska förberedelserna hunnit inträda på det område,

der den skall bringas till praktiskt utförande.

Den stora betydelsen af ett gemensamt eller åtminstone på likartade

grunder fotadt, noggrannt och lojalt genomfördt myntsystem för alla de folk,

som sinsemellan hafva samfärdsel och varubyten, är numera så allmänt erkänd,

att frågan gäller allenast sättet att genom öfvergång från de särskilda

ländernas nu bestående skiljaktiga myntförhållanden kunna nå det åsyftade

målet. En icke ovigtig början dertill kan anses gjord genom den öfverens
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o O. 3

stämmelse i myntväsende, som redan är införd emellan Frankrike, Belgien,

Italien och Schweitz samt stadfästad genom den emellan dessa riken den

23 December 1865 afslutade konvention.

På sätt, Kongl. Maj:t i den förevarande nådiga Propositionen utförligt

oinförmält, innehåller nämnda konvention att enahanda mynt, grundade på

den franska franken, såsom enhet, och präglade i såväl guld som silfver,

skola gälla i samtliga förenämnda riken och mottagas i deras offentliga

uppbörd. Till biträdande af denna öfverenskommelse har, såsom Kongl.

Maj:t jemväl oinförmält, franska regeringen utfärdat inbjudning till regeringarne

i öfriga civiliserade länder, hvarjemte föranstaltats en konferens för

öfverläggning i det vigtiga ämnet, hvilken konferens sammanträdde i Paris

förlidet år och hvartill 20 särskilda stater, deribland äfven Sverige, sändt

representanter.

För de ofvannämnda länderna, Frankrike, Belgien, Italien och Schweitz,

hvilka redan förut hade likartade myntsystem, mötte till följd deraf jemförelsevis

ringa svårighet att bringa frågan till en så fullständig lösning,

som hon vunnit i det att alla myntvalörer, präglade i livilketdera landet som

helst, numera äro öfverallt i samtliga länderna gällande såsom laggildt betalningsmedel.

Större svårigheter inträda deremot när det gäller att tillvägabringa

öfverensstämmelse emellan särskilda länders mynt, då dessa

mynt, om äfven af samma metall, vare sig guld eller silfver, likväl äro olika

till halt och vigt, med deraf härflytande olika värde; ja till och med när

fråga endast är att åstadkomma enkla och lätt beräkneliga förhållanden

(coincidenser) emellan mynten. Svårigheterna ökas ännu mera då frågan

rörer länder, af hvilka ett har guld och ett annat silfver såsom värdelikare.

Myntväsendet, såsom bestämmande icke allenast i fråga om arbetes,

varors, förnödenheters och tjensters värden i förhållande till hvarandra, utan

äfven i fråga om de otaliga förbindelser, som ega rum emellan särskilda

samhällsmedlemmar och särskilda nationer, ingriper så djupt i hvarje folks

lif och verksamhet, att man, när fråga uppstår att förändra myntsystem,

måste göra sig noga reda för, huruvida de svårigheter, hvilka från öfvergången

till ett nytt sådant äro oskiljaktiga, öfvervägas af de fördelar, dem ett

enklare, bättre och med andra gemensamt myntsystem för framtiden medför.

Mången torde ifrågasätta, huruvida Sverige redan nu bör vara betänkt

på att ånyo förändra sitt myntsystem, med hvilket, efter den sista, för icke

längesedan, eller år 1855, vidtagna jemkningen i och för räkneenhetens

decimalindelning, man ännu icke hunnit öfverallt blifva fullt förtrolig i den

mindre detaljrörelsen. Den sist nämnda omständigheten torde likväl, så

vidt eljest vigtiga grunder finnas för en ny förändring, icke böra anses utgöra

skäl emot en sådan, enär der, hvarest myntets decimal-indelning ännu

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

icke i prisbestämmelserna gjort sig gällande, en öfvergång i allt fall återstår

och således lika gerna kan ske direkt till det nya myntet, hvars underafdelningar

utan allt tvifvel komme att likaledes bestämmas efter tiotalssystemet.

Öfverväges beskaffenheten af de skäl, Sverige kan hafva till en myntförändring,

så företer sig först det allmänna syftemålet att genom öfverensstämmelse

med andra länders mynt undvika de för handeln och samfärdseln

i allmänhet med utlandet skadliga kursvexlingar, till hvilka, andra förhållanden

oberäknade, skiljaktighet i mynt gifver anledning. Vidare förefinnes ett

vigtigt skäl uti den kända omständigheten, att beskaffenheten utaf landets

nuvarande mynt, i afseende på såväl legeringsförhållandet som vigten, medför

en ständig förlust genom detsammas utströmmande ur landet och sannolika

nedsmältning. Olägenheterna vid det nuvarande myntsystemet föranledde

Herr A. W. Björck att redan vid 1862—1863 årehis riksdag framställa

det förslag till förändring af silfvermyntets beskaffenhet, som han nu

hufvudsakligen förnyat, och som åsyftar, att genom ökande af silfverhalten

men minskning af myntstyckenas vigt bringa myntet i ett lätt jemfärligt

och beräkneligt förhållande till den tyska Vereinsthalern, som är det i större

delen af Tyskland gällande myntet.

Herr Björck har således, ehuru delande åsigten att sannolikt det mynt,

som eu gång skall vinna utsträckning öfver alla eller större delen af de

civiliserade länderna, komme att bestämmas i guld, dock ansett Sverige böra

emellertid och intilldess frågan om ett allmänt verldsmynt hunne närmare

sin lösning, redan nu göra sig delaktigt af de fördelar, som likheten i mynt

med andra folk medför, på det sätt, att vi närmade oss till det tyska, på

silfver grundade myntsystem, som har Vereinsthalern till myntenhet.

Utgående från samma åsigt som Herr Björck, att förändring af landets

myntsystem bör vidtagas, anser deremot Herr Wallenberg steget med

ens böra tagas fullt ut och bestå i öfvergång till ett guldmynt-system, hvari

den franska franken utgör enheten, enär äfven sistnämnde motionär antager

att ett sådant system kommer att blifva det, som en gång skall tillvinna sig

erkännande såsom verldsmynt, och efter hans förmenande nära nog samma

olägenheter skulle åtfölja en mindre, som en mera genomgripande myntförändring,

under det att guldmynt-systemet hade utsigt att blifva för mansåldrar

beståndande, men deremot hvarje annat snart åter måste gifva vika

för en ny förändring.

Kongl. Maj:t åter har, i den förevarande nådiga Propositionen, väl

förklarat sig fullt uppskatta fördelarne af ett för alla nationer gemensamt

myntsystem, men funnit frågan om att i Sverige införa ett härstädes alldeles

nytt sådant system, grundadt på antagande af guldet såsom ensam vär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

demätare, vara af så allvarlig och i bestående förhållanden djupt ingripande

beskaffenhet, att densamma, för att göras till föremål för någon Kongl. Maj:ts

framställning till Riksdagen, erfordrade en pröfning, som den för nu församlade

Riksdag redan långt framskridna tiden icke medgåfve; hvaremot Kongl.

Maj:t ansåg hinder icke möta för att redan nu afgöra om dukatmyntningens

upphörande samt präglande af guldmynt utaf samma beskaffenhet, som det

franska tiofrancsstycket, äfvensom å 25 francs, så snart en gång Frankrike

beslutat sig för att utgifva ett dylikt mynt.

För det närvarande torde i frågan om guldmynt någon vidsträcktare

åtgärd, än Kongl. Magt föreslagit, hvarken kunna eller böra beslutas. Då

nämligen 72 § Regeringsformen föreskrifver, att Riksbankens sedlar, hvilka

enligt samma § tillerkännes lika berättigande såsom laggildt betalningsmedel,

som det klingande myntet, skola med silfver inlösas, har vårt genom gällande

myntordningar bestämda silfverinynt-system uti grundlagen erhållit en stadfästelse,

som förhindrar antagandet af guld till värdelikare, med mindre

grundlagen först blifver i nämnda afseende förändrad; och då det härom vid

innevarande riksdag väckta förslag först vid den riksdag, som år 1870 sammanträder,

kan blifva afgjordt, skulle ett beslut af nu församlade Riksdag, i

syftning till guldets antagande såsom grund för ett blifvande myntsystem,

icke kunna få annan betydelse, än såsom uttalandet af en grundsats, hvilken

måhända, vare sig i följd deraf att grundlagsändringen icke antoges eller

att en annan åsigt i fråga om myntsystemet framdeles gjorde sig gällande,

komme att blifva utan tillämpning.

För den af Herr Björck föreslagna åtgärd, att förändra vårt myntsystem

i ändamål att, med bibehållande tillsvidare af silfret såsom värdelikare,

endast förenkla förhållandet mellan vårt nuvarande mynt och Tysklands thalermynt,

saknas ett af de förnämsta skäl, som tala för en öfvergång till

guldmynt, eller att detta slutligen blifver det allmännast antagna. De undersökningar

och öfverläggningar i fråga om ett för alla folkslag gemensamt

mynt, hvaråt under de sednare åren sakkunnige och framstående män egnat

sig, samt de åtgärder i detta afseende, som af de inflytelserikaste regeringar

vidtagits, gifva nemligen icke anledning till det antagandet att något silfvermyntsystem

skulle blifva det förherrskande, utan låta tvärtom med mycken

sannolikhet förutse, att guldmyntet, som redan är de facto, om än icke

ännu fullkomligt på grund af lagstiftningen, gällande bland den vida öfvervägande

delen utaf Europas och Amerikas folk, skall allt mer och mer utvidga

sitt herravälde.

Herr Björck har, under uttalande äfven~för sin del, att antagligen endast

ett guldmynt kan blifva gemensamt för flera af jordens mäktigaste länder,

och att de stater, som, lika med oss, hafva silfver till värdelikare, måste

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

uppgifva denna och i stället dertill antaga guldet, likväl yttrat den mening,

att förändring i vårt mynt icke utan äfventyr kunde uppskjutas ens under

den tid, som erfordras till vinnande af den för öfvergång till ett guldmyntsystem

nödiga grundlagsförändring; hvarförutan han anfört, hurusom de tyska

länder, till hvilkas myntsystem vi, efter hans förslag, skulle närma oss,

icke för det närvarande synas villiga att utbyta silfret mot guld, och att, om

vårt mynt blifver lika med deras, icke någon synnerlig olägenhet för oss

uppstår deraf, att vi med andra länder icke hafva gemensamt mynt, äfvensom

att öfvergången från silfver till guld blir för oss ganska lätt, då den

sker vid samma tid och på samma sätt, som för denna öfvergång iakttages

i de länder, med hvilka vi egentligen utbyta mynt.

Visserligen är det sannt, att vårt nuvarande myntsystem ådrager oss

förluster, och detta icke endast uti den större rörelsen och hvad beträffar

det större myntet, utan äfven i de, väl hvar för sig små, men genom sin

mängd ej obetydande transaktioner, som ega rum på gränsorterna till Danmark

och Norge, hvarest grannländernas till metallvärdet underlägsna skiljemynt

i betydlig mån intaga platsen för våra egna smärre silfvermynt, och

således, — oaktadt här icke samma förhållande eger rum, som mellan Frankrike,

Belgien, Italien och Schweitz äfven före den sista konventionen, att

nemligen det ena landets mynt, skiljemyntet inbegripet, mottogs i de andras

allmänna kassor, — samma verkningar, som i Frankrike inträffade, här gifva

sig tillkänna deruti, att det bättre myntet förtränges, till förlust för den stat,

som präglar sådant.

Så allvarsamt än detta förhållande manar att icke längre, än högst

nödigt är, uppskjuta en ändamålsenlig myntförändring, lärer det dock icke

böra föranleda till en förändring, som kan förutses blifva af endast kort varaktighet

och mot hvilken andra vigtiga skäl uppresa sig; enär, om äfven åtskilliga

under sednare tider uppkomna förhållanden möjligen bidraga att öka

de nämnda olägenheterna, dessa likväl icke äro sådana, att någon afsevärdt

större svårighet nu än tillförene derigenom möter vid upprätthållandet af

vårt nuvarande myntsystem, intilldess detsamma kan ordnas på en ny, fullt

tillfredsställande grund.

Det af Herr Björck till förmån för hans förslag anförda skäl, att, om

vårt mynt blifver lika med de tyska ländernas thalermynt, hvilket dessa icke

för det närvarande synas villiga att frångå, vi icke skulle hafva synnerlig

olägenhet af att sakna gemensamt mynt med andra länder, torde icke kunna

tillerkännas den vigt eller giltighet, att förslaget på grund deraf bör antagas.

Val hafva våra handelsberöringar med utlandet tillförene varit till den öfvervägande

delen rigtade på Östersjöländerna och särskilt på de fordna hansestäderna,

af hvilka de för oss egentligen betydande, eller Hamburg och Lii
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5. 7

beck, likväl ej ännu hafva samma myntsystem, som det öfriga Tyskland;

men omisskänneligt torde vara, att de skandinaviska ländernas handel under

sednare tider börjat taga en annan rigtning, och att det måhända numera

är mindre de egentligen merkantila intressena, än finansiela, i afseende på

hvilka vår beröring med de tyska stater, som hafva Vereinsthalern till myntenhet,

är som störst; och det torde kunna ifrågasättas, huruvida det verkligen

må för framtiden blifva förmånligt, om vi fortfara att genom ett skiljaktigt

myntsystem hålla oss aflägsnade från de stora länder, hvilka hafva

eller komma att antaga guld till grund för sitt mynt, i stället att närma

oss dessa, synnerligen då det med fullt skäl är antagligt att, när en gång

ett för alla gemensamt mynt kommer att göra sig gällande, det blifver de

sednares och icke de förras.

Ett skäl till antagandet af Herr Björcks förslag kunde dock ännu anses

vara för hand, derest den grundsatsen beträffande förändring af vårt mynt

i alla händelser borde följas och vidhållas, att vi endast på samma gång

och gemensamt med grannländerna samt de ofvan omförmälda tyska staterna

böra vidtaga en sådan förändring; men denna grundsats torde likväl icke

kunna tillerkännas ovilkorlig giltighet, lika litet, som man å andra sidan bör

vara alldeles likgiltig för vinnandet af öfverensstämmelse, synnerligast med

grannländerna.

För de tyska staterna förefinnes icke det särskilda skäl till en myntförändring,

som, enligt hvad ofvan är antydt, manar oss till en sådan; och

att göra denna förändring ovilkorligen beroende af grannstaterna, kan knappast

vara rigtigt. Ilade en dylik grundsats gjort sig gällande när frågan på 1850- talet förevar om införande af decimalindelningen i vårt mynt, kan det vara

tvifvel underkastadt, huruvida denna högst ändamålsenliga åtgärd ännu kommit

till stånd; och om verkliga förhållandet är, att grannstaterna hafva fördel

genom vårt nuvarande, för oss förlustbringande system, så synas de åtminstone

icke för vår skuld eller i och för sina förhållanden till oss hafva

anledning att med oss göra gemensam sak i denna angelägenhet.

På nu anförda skäl finner Utskottet sig böra hos Riksdagen hemställa,

l:o

att de förslag rörande förändring af silfvermyntet, som

Herr A. W. Björck i sin motion N:o 271 framställt, icke

må till någon åtgärd föranleda.

Utskottet har redan omförmält det hinder, som grundlagen för närvarande

uppställer mot antagande af ett myntsystem, grundadt på guld så
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o ö.

som likare, och hvartill det äfven af andra orsaker torde vara för tidigt att

redan nu besluta sig. Frågan om ett förändradt myntsystem är emellertid

af nyss antydda och flera andra högst betydande anledningar så vigtig, att

den förtjenar största uppmärksamhet och en utredning, som kan vägleda det

allmänna omdömet till förberedande af ett med landets väl öfverensstämmande

beslut, när detta en gång måste fattas.

I den inbjudning franska regeringen genom sin härvarande minister

framställt till deltagande i den ofvan omförm älda konventionen mellan Frankrike,

Belgien, Italien och Schweitz, har, med upplysning att i Kyrkostaten

en ny myntförordning införts, som fastställer de genom konventionen uppkomna

förhållanden, och att i Nord-Amerikas Förenta Stater öfverläggningar

om samma ämne redan i sjelfva kongressen förevarit, ministern, under förutsättning

att allvarsamma betänkligheter kunde för tillfället afhålla Sverige

från att biträda konventionen, uttryckt franska regeringens önskan att blifva

upplyst om beskaffenheten af dylika betänkligheter samt erhålla del af de

anmärkningar, till livilka granskningen af konventionens bestämmelser kunde

gifva anledning, för att, till åstadkommande af jemkning^!'' emellan vissa

svenska mvnttyper och de af konventionen fastställda, i samverkan med

Sverige inleda underhandlingar om de förslag, som i berörda hänseende

kunde komma att af den svenska regeringen framställas.

Under förutsättning att en förändring af nuvarande myntsystem verkligen

är i Sveriges eget intresse önskvärd och att det vid en sådan tillika

är af vigt att öfverensstämmelse med, eller åtminstone det största möjliga

närmande till andra nationers myntsystem må kunna tillvägabringas, skall

det naturligtvis befordra den vigtiga frågans lösning om regeringen sättes i

tillfälle att lära känna på hvad sätt landets behof i denna angelägenhet uppfattas,

hvilka åsigter derutinnan göra sig gällande och hvilka utvägar till

frågans lösning kunna angifvas. Såsom i den nådiga Propositionen är omförmäldt,

har Kongl. Maj:t redan, med anledning af den berättelse och det

betänkande, som af Sveriges ombud vid den ofvan omförmälda konferensen

i Paris sistlidne år blifvit afgifven om förhandlingarne vid konferensen, hvilka

för öfrigt äro genom trycket på fransyska språket offentliggjorda, infordrat

Statskontorets utlåtande såväl öfver bemälde ombuds betänkande, som den

till Kongl. Maj:t framställda inbjudning att biträda 1865 års myntkonvention;

och då ämnet blifvit genom Herr A. O. Wallenbergs vid riksdagen

framställda motion gjordt till föremål för Riksdagens bepröfvande, lärer, oaktadt

Herr Wallenbergs förslag i hvad det afser beslut, redan nu, om införande

af ett guldmynt-system, efter Utskottets förmenande icke bör bifallas,

frågan tillvinna sig den uppmärksamhet, som dess stora vigt krafvel1.

Till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utslcottets Betänlc,ande N:o 5.

. SI

Till befordrande af upplysning i ämnet har Utskottet ansett sig böra

såsom bilaga till detta Betänkande i sin helhet meddela Statskontorets

ofvanberörda utförliga utlåtande, deruti Statskontoret dels ådagalagt å ena

sidan de svårigheter otdi olägenheter, som äro oskiljaktiga från en mera

betydande myntförändring, men å den andra de varaktiga fördelar, som af

eu ändamålsenligt utförd sådan beredas, och omöjligheten att, derest andra

länder förena sig om ett gemensamt mynt, i längden bibehålla det gamla,

dels ock, i sammanhang med yttrande öfver de förslag Herr Wallenberg i

sin motion framställt i fråga om guldmynt-systemets införande, antydt på

hvad sätt öfvergången till ett sådant myntsystem kunde verkställas och i

hvad mån de i konventionen mellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz

af dessa länder öfverenskomna bestämmelser borde för Sveriges del biträdas.

Under hänvisande till detta utlåtande och en likaledes bifogad sednare

underdånig skrifvelse, innefattande vissa rättelser i sifferuppgifter m. m., får

Utskottet här endast erinra om Statskontorets i slutet af dess betänkande

gjorda anmälan, att såsom grund för beräkningen af de i utlåtandet förekommande

sifferuppgifter blifvit begagnade de af General-löjtnanten Friherre

F. Wrede emellan Svenska och Franska vigtmåtten år 1842, såsom

sannolikast rigtiga, uträknade förhållanden, enligt Indika en kilogramm utgör

2,352660 skålpund och eu métre 3,3681 165 Svenska fot, samt Statskontorets i

sammanhang dermed framställda anhållan att, sedan de af Wetenskapsakademien

föranstaltade omedelbara jemförelser mellan Svenska och Franska

längd- och vigtmåtten blifvit afslutade och sålunda en noggrannare kännedom

om deras förhållande till hvarandra vunnits, få göra de rättelser uti

nämnda sifferuppgifter, som möjligen kunde finnas behöfliga; i hvilket afseende

Utskottet får tillkännagifva, att från Kongl. Finansdepartementet

tillhandakommit Utskottet eu af Öfverdirektören för mynt- och kontrollverken

afgifven promemoria, deruti meddelats dels upplysning om resultatet af den

utaf Professorn E. Edlund verkställda vigtjemförelse, dels några af Öfverdirektören

gjorda, härpå grundade beräkningar.

Professor Edlund har funnit den Franska étalon prototype — hvilken

är af platina och med hvilken den nyligen hitförda, likaledes af platina förfärdigade

kilogrammen är i möjligaste måtto lika till form och dimensioner

—. vara, vägd i lufttomt rum, lika med 2,3528739 Svenska skålpund, hvaraf

följer, att ett Svenskt skålpund är lika med 425,01215 Franska gramm.

Med anmärkande, att för verkliga vägningar messingsvigter, som i lufttomt

rum väga lika med étalon prototype, begagnas, utan att dervid göres

någon korrektion för vigtförlusten i luften, upplyser Professor Edlund, att

för messing som har samma specifika vigt med den Kongl. Wetenskapsakademien

tillhöriga vigtsats, nemligen 8,ie, af ofvannämnda förhållande fås:

llih. Ull Rilcsd. Prol. 1868. 6 Sami. 2 Afd. 3 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammans. Banko- och Lag~Utskottets Betänkande N:o 5.

1 kilogramm (messing) = 2,35 25214 Svenska skålpund,

1 Svenskt skålpund = 425,0758 Franska grammer;

hvilket sednare förhållande vore det, som skulle begagnas vid alla vägningar,

enär det vore detta förhållande, som härledts från det sätt, hvarpå Fransmännen

sjelfva vid verkliga vägningar begagna sina vigter; och angifver

Professor Edlund, såsom bevis på rigtigheten af de utaf honom anställda

vägningar och räkningar, följande förhållanden:

att en ^Vetenskapsakademien tillhörig, förgylld messingskilogramm, skickad

från Franska Regeringen på 1840-talet, återgifver talet 425,0758 inom

0,4 milligramm, likasom äfven en messingskilogramm, tillhörig Upsala universitet,

och den från Franska myntet nyligen hitkomna messingskilogramm, hvilka

båda sednare äfven inom 0,4 milligramm öfverensstämma med det ofvan uppgiga

talet;

och att Professor Weber i Göttingen för längre tid tillbaka jemfört

Franska kilogrammen och ett Engelskt skålpund, hvaraf här finnes en af

framlidne Professor Rudberg med det Svenska skålpundet jemförd kopia;

och hade de sålunda verkställda jemförelserna mellan Franska kilogrammen

och nämnda Engelska skålpund samt mellan detta och det Svenska lemnat

det resultat, att 1 Svenskt skålpund vore lika med 425,0773 gramm; angifvande

således sistnämnda indirekta jemförelse ett förhållande, som endast med

1,5 milligram skilj de sig från det nu funna, på det sätt att, enligt den förstnämnda

jemförelsen, Svenska skålpundet skulle vara 1,5 milligramm tyngre i

förhållande till Franska grammvigten, än det vid de nu af Professor Edlund

anställda direkta vägningarne befunnits;

upplysande Professor Edlund slutligen, att den oförgyllda messingskilogramm,

som Friherre Berzelius år 1835 från Paris hitförde, icke är rigtig,

i anseende dertill att densamma blifvit jemförd och justerad till likhet med

Franska étalon prototype i luftfullt rum och således är så mycket för lätt,

som motsvaras af platina-kilogrammens lyftning i luften, samt att det varit

denna kilogramm, som Herrar Friherre Wrede och Selander begagnat vid den

af dem år 1837 verkställda jemförelse.

Öfverdirektören för mynt- och kontrollverken tillkännagifver, efter meddelande

af ofvanstående uppgifter, att han uträknat de föreslagna 10- och 25- francs-styckenas vigter efter det af Professor Edlund nu uppgifna förhållande,

eller att 1 Svenskt skålpund är lika med 425,0758 gramm, och funnit att 10- francs-stycket, som lagenligt väger 3,22580 gramm, i Svensk vigt måste väga

75,8876 korn, eller, om man åtnöjer sig med hundradedel korn eller milliondels

skålpund, 75,89 korn = ttomot skålpund, i fullkomlig öfverensstämmelse

med hvad af Statskontoret redan blifvit uppgifvet; samt att ett 25-francsstycke,

2\ gånger tyngre än 10-francs-stycket, komme att väga 189,7212 korn,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o .5. 11

eller, med uteslutande af de två sista decimalerna, lika med 189,72 korn,

= TOTTJTOd skålpund, hvilket skiljer sig från Statskontorets förra uppgift med

en milliondels skålpund.

Slutligen tillkännagifver Öfverdirektören, att han är sysselsatt med beräknandet

af de i Statskontorets utlåtande intagna sifferuppgifter och redan

funnit, ätten Klinisk mark, efter Hamburgerbestämning = 233,85489 gramm,

är lika med 55,0148633 ort Svensk vigt och att å 1,5 ort fint silfver per

Svensk Riksdaler Riksmynt, en Kölnisk mark fint silfver blifver värd 36

R:dr 67,60 öre, eller i det närmaste 36 R:dr 68 öre, hvadan 100 mark

Hamburger-banko äro lika med 132 R:dr 16,784 öre eller, i hela ören uttryckt,

närmast lika med 132 R:dr 17 öre R:mt.

Herr Wallenberg har i sin förevarande motion dels föreslagit, att Riksdagen,

i ändamål att den Svenska dukaten måtte bringas till fullkomlig likhet

med det Franska 10-francs-stycket, måtte genom en underdånig skrifvelse

hos Kongl. Maj:t anmäla sin önskan i detta afseende, dels hemställt om införande

af en ny myntfot, grundad på francs såsom enhet, och på guld såsom

värdelikare; med hänsyn hvartill motionären föreslagit åtskilliga bestämmelser

i afseende på utmyntningen m. m.

Om det förstnämnda förslaget finner Utskottet annat yttrande ej erforderligt,

än det som innefattas i hvad Utskottet här nedan tillstyrker i

anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition. Hvad åter angår det sistnämnda,

torde af det redan anförda vara tydligt, att Utskottet uppskattar

fördelarne af ett för alla civiliserade nationer gemensamt myntsystem och

finner det sannolikt, att ett sådant, när det kommer till stånd, skall hufvudsakligen

blifva grundadt på det nuvarande Franska systemet; men finner de

omständigheter, Utskottet redan anfört, dels lägga bestämda hinder emot,

dels, af klokhetshänsyn, afråda från att för närvarande fatta afgörande beslut

om införande af ett guldmyntsystem, hvartill dock ett förberedande steg blifver

taget, om Riksdagen, såsom Utskottet för sin del vill tillstyrka, godkänner

Kongl. Maj:ts förslag om utmyntning af guldmynt i francs-valör; en åtgärd,

vid hvilken Riksdagen synes så mycket heldre för det närvarande böra stadna,

som det, af hvad Kongl. Maj:t i dess nådiga Proposition yttrat, kan antagas^

att Kongl. Maj:t, när han finner tiden vara inne för en förändring af den

omförmälda, vidt omfattande beskaffenheten, skall derutinnan till Riksdagen

göra framställning.

På grund af hvad nu blifvit anfördt och under hänvisning till hvad

Utskottet härnedan tillstyrker i fråga om prägling af guldmynt å francsvalörer,

hemställer Utskottet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

2:o

att hvad Herr Wallenberg i sin motion N:o 73 föreslagit

i fråga om införande af ett guldmyntsystem icke för närvarande

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Kongl. Maj:t har, såsom redan är nämndt, i sin ofta berörda nådiga

Proposition, efter omförmälande af de framställningar, som blifvit gjorda

beträffande antagandet af ett nytt myntsystem, och de upplysningar, som i

ämnet blifvit inhemtade, yttrat sig anse hinder icke möta för att redan nu

afgöra och antaga det särskilda förslaget om upphörande af dukatutmyntningen

och om prägling i stället af guldmynt utaf samma beskaffenhet som

det Franska 10-francs-stvcket och å 25 francs, så snart eu gång Frankrike beslutatjfsig

för att utgifva ett dylikt mynt.

Dessa guldmynt skulle, såsom Kongl. Maj:t erinrat, genom sin öfverensstämmelse

till halt och vigt, samt följaktligen till värde, med myntsorter,

hvilka redan ega gångbarhet i en betydlig del af Europa, få en användbarhet

för den internationela rörelsen, som dukatmyntet numera, efter hvad kändt

är, alldeles förlorat, under det de, så länge Sveriges egentliga myntsystem

fortfar att vara grundadt på silfver, komme att, i likhet med dukaterna, ega

ett omvexlande värde, allt efter prisförhållandena mellan guld och silfver.

Det kunde måhända synas öfverflödigt att låta prägla eu myntsort,

som står på sidan om det egentliga myntet och icke, såsom detta, i landets

inre rörelse har ett stadigt värde. Men utom det att ett mynt å francsvalör

i guld, enligt hvad Kongl. Maj:t jemväl erinrat, skulle för öfvergången

till ett gemensamt guldmynt-system utgöra ett förberedande steg, som bör

underlätta genomförandet af ett sådant, bland annat genom den bekantskap

med det Franska myntet, hvilken medelst de nya guldmynten här i landet

bereddes, utan att antagandet af ett sådant mynt i någon mån försvårade

bibehållandet af det nuvarande myntsystemet, derest detta pröfvades vara

ändamålsenligast, kan ett guldmynt, äfven i den ställning som det nu

föreslagna komme att intaga till landets silfvermynt, vara af icke ringa

betydelse, så för den inre rörelsen, som för de internationela transaktionerna.

Detta beror hufvudsakligen på det prisförhållande, hvari guldmyntet

ställes till silfvermyntet; enär, om detta prisförhållande, efter vid hvarje tidpunkt

för handen varande förhållanden, lämpas så, att den större affärsrörelsen

kan, allt efter som kursförhållandena till utländska handelsplatser

föranleda, ömsom in- och utföra guld, och så att i den inre rörelsen guldmynt

kan utan afsevärd förlust bytas mot silfvermynt eller banksedlar,

guldet i både myntad och omyntad form utan tvifvel kan, i anseende till

dess stora värde i ringa volum och den i följd deraf lätta transporten, såväl

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5. 18

på längre afstånd, som i den dagliga rörelsen, erhålla en betydelse, hvilken

det hittills här i landet alldeles saknat, sannolikt till stor del i följd af den

uppfattning, som gjort sig gällande i Riksbanken, hvars prisbestämningar å

guld varit och fortfarande måste blifva afgörande.

Det nu anförda får en desto större betydelse, under förutsättning att

guld framdeles kommer att antagas till värdelikare och att landets myntsystem

derpå grundas, emedan det för sådant fall blifver af den största vigt, att införandet

hit af guld och dettas qvarblifvande i landet icke må motverkas,

utan tvärtom så mycket som möjligt underlättas.

Att de ädla metallernas, såväl guldets som silfrets, fria rörelse till och

från ett land, i det allmännas och de särskilda samhällsmedlemmarnes samstämmande

intresse, icke bör genom förvaltningsåtgärder försvåras eller hämmas,

är en numera insedd och äfven genom ovederlägglig erfarenhet bevisad

sanning, hvars underkännande i den praktiska tillämpningen ovilkorligen

måste medföra skada, om äfven denna icke gör sig omedelbart kännbar eller

dess beskaffenhet alltid är lätt att inse. Det är icke genom hämmande eller

försvårande af de ädla metallernas rörelse, som rubbningar i affärsverlden eller

svårigheter för industrien kunna afhjelpas, lika litet som en i svårigheter

invecklad enskild person kan från dessa befrias derigenom, att hinder läggas

för honom att begagna de enligt sakens natur erforderliga och bästa utvägarne

att fullgöra liqvider.

Om det anses ändamålsenligt att, med afseende på en blifvande förändring

i landets myntsystem eller eljest i allmänhet, befordra möjligheten

att införa och i landet bibehålla guld, lärer det äfven, åtminstone framdeles,

blifva nödigt att upphäfva den bestämmelse i reglementet för Riksbankens

förvaltning, enligt hvilken dennas förråd i guld icke får öfverstiga en tiondedel

af silfvertillgången.

Under hänvisande till hvad Kongl. Maj:t i öfrigt uti den nådiga Propositionen

upplyst och föreslagit, vill Utskottet endast beträffande de föreslagna

valörerna å 10 och 25 francs tillkännagifva, att, efter Utskottets

uppfattning, Kongl. Maj:t icke har för afsigt att låta prägla mynt å 25- francs-valören förrän utgifvande af mynt å denna valör blifver beslutadt af

de magter, som ingått myntkonventionen af år 1865: och antager Utskottet

att, när Kongl. Maj:t anbefaller prägling af ifrågavarande mynt, åt dessa

gifves en sådan form, att de blifva för internationell bruk lämpliga.

Kongl. Maj:t har i punkten 3:o föreslagit, att för de ifrågaställda guldmynten

remedium i halt må utgöra på hvarje skålpund myntguld två etttusendedels

skålpund, vare sig öfver eller under den bestämda halten, samt

remedium i vigt för hvardera slaget af guldmynt likaledes två ett-tusendedelar,

öfver eller under, på hvarje skålpund.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sarumans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

I konventionen mellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz är väl

samma remedium så i halt som vigt bestämdt, men icke på någon viss

vigtqvantitet myntmetall, utan på hvarje myntstycke för sig; och då angeläget

synes, att mynten till sin beskaffenhet må i allt väsendtligt blifva lika

med andra länders enahanda mynt, anser Utskottet Kongl. Maj:ts förslag i

denna del erfordra jemkning i den anförda syftningen.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Kongl. Maj:t föreslagit,

allenast med den ofvan omförmälda afvikelse!! i afseende på remediibestämmelsen,

tillstyrker Utskottet,

3:o

att Riksdagen må för sin del besluta att, med upphäfvande

af hvad Kongl. Förordningen den 9 Maj 1835,

angående myntfoten, innehåller om utmyntning af guld,

må i detta hänseende stadgas:

l:o) att af guld utmyntas följande myntstycken, nemligen

:

ett af det guldvärde och den vigt, som vid ofvanberörda

jemförelsevägningar befunnits noggrannt motsvara

det genom myntkonventionen den 23 December 1865 af

Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz antagna 10-francsstycket,

samt

ett af det guldvärde och den vigt, som, med tillämpning

af samma konventions bestämmelser, noggrannt motsvarar

25 francs;

börande de utrönta Svenska vigtbestämningarne införas

i den författning, som kan blifva i ämnet utfärdad;

2:o) att dessa guldmynt skola innehålla nio delar

rent guld mot en del koppar, eller hafva en halt af niohundra

ett-tusendedelar, hvilken blandning kallas myntguld;

3:o) att remedium i halt får utgöra, på hvarje myntstycke,

två ett-tusendedelar öfver eller under den rätta

halten, samt remedium i vigt, likaledes på hvarje myntstycke,

två ett-tusendedelar öfver eller under den rätta

vigten;

4:o) att å guld, som till utmyntning inlemnas, skall

myntskatt afräknas med det belopp, Kongl. Maj:t må ega

bestämma, dock icke öfver tre tiondedel procent; hvar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utslcottets Betänkande N:o 5. 1 5

jemte skedarelön bör enligt gällande föreskrift erläggas

för guld, som är osmidigt.

Stockholm den 15 April 1868.

ARVID FAXE,

vice Ordförande.

Reservationer:

af Herr C. A. Mannerskantz: “Jag får vördsamligen anmäla, att jag

icke kan instämma i åtskilliga delar af Utskottets motivering och att jaganser

endast guldmynt å tio francs för närvarande höra tillstyrkas till utprägling.

“

af Herr Wijkander, som icke kunnat i alla delar biträda de motiver,

hvilka af Utskottet blifvit anförda för dess afstyrkande af Herr Björcks motion.

af Herr Indebetou, som ansett Utskottets motiver för afstyrkande af

Herr Björcks motion icke vara fullt tillfredsställande.

af Herr Agardh: “Då ett Utskott har att yttra sig öfver förslag, som

äro af en så allvarlig och i alla ekonomiska förhållanden så djupt ingripande

beskaffenhet, som de om förändringen af vår myntfot, så synes yttrandet,

såvida en förändring anses förestående, äfven tydligen böra framhålla om

under alla eller under hvilka bestämda förhållanden densamma anses böra

företagas. I sitt nu föreliggande Utlåtande har Utskottet visserligen afslagit

de väckta förslagen, men dock uttalat sig om eu myntförändring på ett sätt,

att man lätteligen kunde tro en sådan snart vara förestående, ja! att densamma

liksom skulle oss påtvingas; det snart sagdt enda motiv, som enligt

min tanke borde kunna föranleda en sådan, eller det vilkor, som för förändringens

företagande ovilkorligen torde böra fordras, öfverhalkas i Utlåtandet

på en temligen intetsägande fras. Af denna anledning har jag ansett

mig böra anmäla min emot Utskottet något olika mening.

Herr Wallenberg, som sjelf i sin motion uppkastat den frågan: hvarföre

bär en nation vidtaga förändring i sin myntfot? besvarar den med att

påminna derom, att differensen emellan vår och naborikenas myntfot utgör

en anledning till små men fortgående förluster för oss. Att förebygga dessa

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

förluster betraktar han såsom det hufvudsakliga skälet till en förändring i

myntfoten. Herr Björck, den andre motionären, anför jemväl den omständigheten,

att vårt nuvarande mynt icke tager ut sitt fulla värde, då det hos

våra närmaste grannar i liqvid emottages, såsom skäl för en förändring.

Således, emedan vi hafva en tyngre myntfot än de våra grannar, med hvilka

vi hafva våra flesta internationela förbindelser, göra vi förluster, och för att

undvika dessa förluster böra vi förändra vår myntfot! Men om vi förändra

vår myntfot utan att tillse att den anledning, som vållar förlusterna — myntfotens

olikhet med våra grannars — äfven upphör, så måste det vara tydligt,

att vi, utan att vinna den afsedda fördelen, endast ådraga oss alla de

olägenheter, som en förändring i myntfoten i alla våra inre inbördes förhållanden

medför. Skola vi förändra vår myntfot, så skulle den väl förändras

till likhet med deras, med hvilka vi hafva våra flesta internationela

förbindelser, eller åtminstone i samråd med dem till en för alla ändamålsenligare.

Det torde vara lärorikt att se under hvilka förhållanden andra nationer

finna anledning att förändra sin myntfot. Till konventionen mellan

Frankrike, Belgien, Schweiz och Italien uppgifves anledningen hafva varit,

att då man, för att förhindra silfrets försvinnande ur rörelsen, nedsatte

silfvermyntets halt på olika sätt, nemligen Frankrike och Italien ifrån 900

till 835, men Schweiz ända till 800 delar fint, så blef följden att det sämre

Schweiziska myntet öfversvämmade Frankrike till den grad, att man här

ansåg sig tvungen förbjuda dess förut tillåtna emottagande i de offentliga

kassorna; den internationela samfärdseln försvårades sålunda; och det var

då, för att åter underlätta densamma mellan gränsbefolkningar, som hade

ständig beröring med hvarandra, som konventionen af år 1865 kom till

stånd.

Det var således för att åstadkomma ett gemensamt cirkulationsmynt

i stater, som gränsa intill hvarandra och som hafva lifliga handelsförbindelser,

som man här ändrade sin myntfot, icke den ena staten särskildt för

sig utan alla samfäld! och på samma sätt. Då man öfvertog olägenheterna

af förändringen, tillförsäkrade man sig också några motsvarande fördelar.

Af de af Statskontoret i sammandrag meddelade svar, som på inbjudningen

från Frankrike af de olika Staterna afgåfvos, framgår tydligt huru

ovilligt man underkastar sig en, utan allmännare öfverenskommelse och särskildt

med närmaste grannar, föreslagen förändring af myntsystem. Portugal,

Holland m. fl. uttala tydligt olägenheterna deraf. Ryssland ville taga

frågan i öfvervägande, när mellanliggande stater anslutit sig till konventionen.

Danmark ville afvakta Sveriges och Norges beslut. Norge erkände

fördelarne, men ville icke öfvertaga olägenheterna af eu förändring utan att

såväl

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

17

såväl grannstaterna som andra mellanliggande länder anslöto sig till samma

system. Flera af de större staterna afböjde i allmänhet hela förslaget.

Om nu Sverige icke gerna ensamt kan anses vara i den ställning, att

det, utan bestämdt afseende på hvad dess grannländer i denna fråga besluta,

bör företaga eu förändring i sin myntfot; så förekommer det mig,

som hade det enda lämpliga svaret på de båda motionerna bort blifva en

underdånig framställning till Kongl. Maj:t om inledande af underhandlingar

med våra grannstater om en gemensam myntkonvention; och det synes mig

som Utskottet bort bestämdt förklara, att endast under förutsättning af en

öfverenskommelse dem emellan en förändring af vår egen myntfot borde

ifrågakomma.

Att eu anslutning till 1865 års konvention skulle bereda oss fördelar,

som uppvägde olägenheterna af ett isoleradt antagande af dess myntfot, kan

jag icke föreställa mig. På den stora verldsmarknaden uppgöras liqvidcrna

med vexlar, för hvilkas rörlighet det torde vara temligen likgiltigt om de

äro utställda i mark banko eller pund sterling, floriner eller francs. För oss,

som tillhöra den grupp af stater, der mark banko utgör den kommerciela

räkneenheten, skulle antagandet af francs-systemet svårligen medföra någon

fördel. Icke kan jag tro att kurs-noterin^arne skulle upphöra genom antagandet

af samma räkneenhet; kurserna uppkomma och förändras väl mera

till följd af de presenterade vexlarnes mängd, än af deras lydelse å lika

eller olika myntslag. Något allmänt verldsmynt, sådant de Italienska republikernas

och Spaniens varit på sin tid, och Hollands och Englands väl delvis

äro för det närvarande, torde, fruktar jag, vår aftagande handel icke särdeles

mycket behöfva på platser utanför gränsorna af våra vanliga handelsförbindelser.

Men Utskottet synes antaga att myntförändringen skall likasom påtvingas

oss, utan allt afseende på vår fördel deraf. Antagandet af ett allmänt

system, gemensamt för Europas och Amerikas civiliserade nationer,

skulle från önskningar och theoretiska förberedelser hafva inträdt på det

praktiska utförandets område; antagandet af detta system skulle således numera

nästan endast vara en tidsfråga; utan afseende på våra egna förhållanden

skulle vi oemotståndligt dragas med af den mägtiga ström, som går i

sådan rigtning.

För egen del har jag icke genom läsning af den i Paris hållna konferensens

protokoller kunnat komma till denna åsigt. Jag ser visst att man

vid konferensens öppnande började tala om antagandet af ett enda myntsystem

(Vunijication des monnaies) och att en af Frankrikes representanter,

i sin resumé af konferensens resultater, säger att tanken om ett gemensamt

[till. till Riltsd. Prat. 1868. 6 Sami. 2 Afd. 3 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

myntsystem länge tillhört poeternes och ekonomisternes hänförelser; men

att man, uppmuntrad af den år 1865 afslutade konventionens lyckliga genomförande,

börjat hoppas på dess praktiska utbredning i vidare kretsar.

Såsom prof på hvad man verkligen ville uppnå, förklarades det, att det icke

vore nog med att de olika staternas mynt finge reciprokt emottagas i de

offentliga kassorna; de borde äfven anses såsom lagligt betalningsmedel —

detta vore tendensernas till myntenhet sista ord. Men huru litet synas

de på konferensen verkligen vunna resultaterna motsvara det sökta målet,

om man, med behörig korrektion för den af några representanter iakttagna

tystlåtenheten och för den af andra uttalade diplomatiska frasens spänstighet,

söker reducera dem till sitt verkliga belopp! Man blef enig om att den

allmänna värdelikaren, när den en gång komme till stånd, borde blifva

guldet. De representanter, som derutöfver blefvo om beslut eniga, antogo

att myntguldet borde bestå af -&:delar fint, och att 5-francs-stycket i guld bäst

lämpade sig såsom en slags ideel myntenhet. Men om någon bestämd

delning af värdelikaren kunde man icke allmännare komma öfverens; man

stadnade vid att önska vissa typmynt, som borde jemkas så att det ena så

nära som möjligt kom att erhålla samma värde som något visst i annat

land, och man måste föreslå olika typer till eqvivalenter för olika länder.

Gemensamhet i myntfot och myntens kursering i olika länder var så långt

ifrån att uppnås, att den Franske referenten af resultaterna, vid konferensens

slut, fann lämpligt förklara att silfvermyntets internationela kurs vore af mindre

vigt! Samme Frankrikes förste representant uttalade i konferensens början:

skulle det icke vara att stadna vid en platonisk önskan, om man fastställde

ett internationell guldmynt utan att på samma gång gifva detsamma ett

bestämdt förhållande till silfret i de länder, der en dubbel värdemätare

(silfver och guld) antogs (under en öfvergångsperiod); men man slutade

med att som önskan uttala att de i stater, som hafva antingen silfver eller

dubbel värdelikare, priset å guld måtte sättas så, att det der kunde få någon

gångbarhet! Flera af representanterne undandrogo sig att votera, eller man

voterade under förbehåll af särskilda fördrag. Flera af de större staternas

representanter (Preussen, England) ådagalade tydligt nog sin afvoghet mot

hela förslaget; och Englands representant förklarade bestämdt å sin regerings

vägnar: så länge den allmänna meningen i landet icke uttalat sig till fördel

för en förändring af det gällande myntsystemet; så länge detta icke

visar några olägenheter, hvai’ken för handelns stora transaktioner eller för

de små liqviderna inom landet; så länge slutligen det icke blifvit visadt,

att antagandet af ett nytt system erbjuder nog stora fördelar för att rättfärdiga

öfvergifvandet af det genom erfarenhet godkända och i folkets seder

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

invända; så långe skall Engelska styrelsen icke anse sig böra taga något

initiativ för att assimilera sina myntstycken med det Europeiska fastlandets.

Man har antydt, att vi borde skynda oss antaga en myntfot i guld,

emedan priset å metallen skulle uppjagas, när de stora staterna samtidigt

antogo guldet som värdelikare. Jag vågar tro, att man på ungefär lika

goda skäl skulle kunna påstå sannolikheten deraf, att guldet kommer att

falla i värde. Amerikas representant på konferensen uppgaf det nordvestliga

Amerikas nuvarande årliga produktion af guld till 100 millioner dollars;

men han trodde, att när den under arbete varande jernvägen mellan Östern

och Vestern blefve fullbordad, skulle den årliga produktionen stiga till 300

å 400 millioner dollars.

Utan att bestrida sannolikheten af ett allmännare antagande af guld

såsom värdelikare på verldsmarknaden, tror jag likväl deraf icke följa

hvarken att en och samma myntfot skall antagas, eller att tiden för antagandet

kan anses så nära förestående. Och så länge de nationer (Norge,

Danmark, Preussen och England), med hvilka vi hafva våra flesta liqvider,

icke antagit, utan fastmera synas benägna att motsätta sig antagandet af det

Franska systemet, måste jag anse det som en högst olycklig spekulation, om

Sverige isoleradt antoge detsamma11.

af Herr Bergström: “Enligt den i Ivongl. Maj:ts nådiga Proposition

uttryckligen gjorda förutsättning skulle först då, när Frankrike beslutit sig

för att utgifva guldmynt å 25 francs, härstädes jemväl präglas guldmynt af

samma beskaffenhet, som det förväntade Franska. För närvarande är det

ovisst, huruvida man en gång i Frankrike och i öfriga stater, hvilka deltagit

i myntkonventionen den 23 December 1865, kommer att i och för utmyntning

af 25-francs-stycken bestämma remedium i vigt å hvarje sådant mynt

till töW) del såsom å 100-francs- och 50-francs-stycket, eller till -niWdelar, såsom

å 20-francs- och 10-francs-stycket. Enligt mitt förmenande är det förra lika

antagligt, som det sednare. Vid sådant förhållande torde det vara för tidigt

att redan nu bestämma remedium i vigt å Svenska 25-francs-stycket, hvars

utmyntning beror å inträffande af en förutsatt händelse och således icke

kan stadgas såsom ovilkorlig. Till följd deraf föreslår jag följande förändrade

lydelse

dels af l:a momentets 3:dje punkt:

“sedan nyss uppräknade fyra stater på grundvalen af åberopade

konvention ytterligare öfverenskommit om utmyntning

af 25-francs- stycken af guld,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

ett af det guldvärde och den vigt, som noggrannt motsvara

ett sådant 25-francs-styckes guldvärde och vigt;11

dels ock af 3:dje momentet:

“att remedium i halt får utgöra på hvarje myntstycke af

ena eller andra slaget två ett-tusendedelar öfver eller under

bestämda halten, samt remedium i vigt för hvarje

myntstycke å 10 francs likaledes två ett-tusendedelar

öfver eller under rätta vitten. “

Vidare har jag ansett, att Utskottet bort i Betänkandet uttala såsom

önskvärdt, att, med ledning af jemförelsemätningar emellan Svenska foten

och Franska metern, Svenska 10-francs-styekets diameter bestämdes till det

Svenska mått, som befunnes noggrannt motsvara diametern å det Franska

10-francs-stycket eller 19 millimétres; äfvensom att, om och när Svenska

25-francs-stycken komrne att utmyntas, deras diameter blefve lika med diametern

å det förväntade Franska 25-francs-stycket.“

Med Herr Bergström hafva instämt Herrar Wijkander och de Mars

samt i hufvudsakliga delar Herr Indehetou.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

21

Bil. N:o 1.

Stormägtigste Allernådigste Konung!

Genom nådig remiss af den 11 Januari sistlidet år har Eders

Kongl. Maj:ts ocli Rikets Statskontor blifvit anbefaldt att afgifva underdånigt

utlåtande öfver eu af Kejserl. Franska ministern härstädes, å sin

Regerings vägnar, gjord och af härvarande Kongl. Italienska ministern

understödd inbjudning till deltagande från Sveriges sida uti den myntkonvention,

som den 23 December 1865 blifvit afslutad emellan Frankrike,

Belgien, Italien och Schweiz samt den 1 Augusti 1866 trädt i

verkställighet, och af hvilken konvention ett tryckt exemplar åtföljt den

nådiga remissen.

Såsom upplysande bilagor till denna inbjudning har Eders Kongl.

Maj:t behagat till Statskontoret öfverlemna: den 5 April 1867 afskrifter

af särskilda från Eders Kongl. Maj:ts beskickningar i Preussen, Ryssland,

Österrike, Nederländerna, Portugal, Spanien, Danmark, England,

Grekland och de Förenta Staterna i Norra Amerika insända skrivelser

med bilagor, innehållande infordrade upplysningar om de beslut, som af

de respektive staternas Regeringar blifvit fattade i anledning af Kejserliga

Franska Regeringens äfven till dem gjorda inbjudningar att i samma

konvention deltaga och såmedelst åvägabringa ett i alla civiliserade länder

gällande gemensamt myntsystem; den 13, 17 och 23 April samt den

2 Maj 1867 afskrifter af sedermera ingångna skrivelser angående samma

ämne från Eders Kongl. Maj:ts ministrar i Washington, Wien och Köpenhamn,

jemte ett nummer af tidningen La Gréce, innehållande en af

Grekiska finansministern afgifven framställning af motiverna för konungariket

Grekland att i nämnda myntkonvention utan förbehåll deltaga;

samt den 20 April samma år ett af Kongl. Norska Regeringen i underdånighet

afgifvet yttrande i ämnet. Och har Statskontoret den 13 sist
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Summans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o å.

22

lidne Januari fatt emottaga en af Eders Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse

af den 4 i samma månad, hvari Statskontoret anbefalles skyndsamt inkomma

med underdånigt utlåtande öfver en dermed åtföljande berättelse

om förhandlingarne vid den internationela myntkonferensen i Paris år

1867 samt deraf föranledda, af Bankdirektören A. O. Wallenberg i underdånighet

gjorda framställningar.

Uti den skrifvelse, som Kejserl. Franska härvarande ministern till

Hans Excellens Statsministern för utrikes ärendena den 22 December

1866 aflåtit, för att, i enlighet med innehållet i art. 12 af myntkonventionen

emellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz, inbjuda Sverige

till deltagande i samma konvention, anföres, att enhet i myntväsendet

redan förut i sjelfva verket funnits uti alla förenämnda länder, men blifvit

störd derigenom att, då det mindre silfvermyntet, som der, likasom

i Sverige, hade samma halt som det större och emot detta proportionerlig

vigt, sedan guldets värde relativt sjunkit, försvann ur rörelsen tillika

med det större, men icke kunde såsom det sednare ersättas med guldmynt,

utan måste vid myntverken oupphörligt ånyo tillverkas för att

uppfylla handelsrörelsens kraf, de uppgifna grannstaterna funnit sig

vara nödsakade att, genom minskning af småmyntens silfverhalt, men

med bibehållande af deras vigt och prägelvärde, sätta en oöfverstiglig

gräns för dessa småmynts dragande ur rörelsen och nedsmältning, men

för vinnandet af berörda ändamål på olika sätt förfarit, så att, då Frankrike

och Italien nedsatte silfverhalten å sina smärre myntsorter från

900 till 835 eller 6 \ procent, gjorde Schweiz sitt skiljemynt af nrakdelars

halt eller 3 i procent lägre än det Franska och Italienska myntet af

enahanda prägelvärde.

När sålunda enheten i myntväsendet blifvit rubbad, fann Frankrike

för godt att förbjuda det Schweiziska småmyntets emottagande i

sina offentliga kassor, utan hvilken åtgärd Frankrike skulle blifvit öfversvämmadt

af det mindre värda schweizer-myntet, under det att dess

eget skiljemynt utvandrat till Schweiz, för att der nedsmältas och ommyntas.

Men då härigenom den liflig* samfärdseln gränsbefolkningen

emellan ytterligt försvårades, föreslog Kejserl. Franska Regeringen de trenne

grannrikena att åt en internationel kommission anförtro omsorgen att

återställa den fordna likformigheten. Frukten af denna kommissions arbeten

blef ifrågavarande myntkonvention af den 23 December 1865, till

hvars anslutande alla civiliserade länders Regeringar, i betraktande af

de ovedersägliga fördelarne utaf ett i alla länder gällande enahanda

myntsystem, numera blifvit inbjudna.

Franska ministerns skrifvelse innehåller, att ett gemensamt mynt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Summans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

23

system genom konventionen numera är gällande för en befolkning af

70 millioner menniskor; att tanken att åvägabringa ett enda myntsystem

blifvit uttalad under de Skandinaviska ekonomiska mötena i Göteborg år

1863 och i Stockholm år 1866, äfvensom vid det Tyska handelsmötet år

1865; att i Kyrkostaten eu ny myntförordning blifvit införd, som fastställer

de genom konventionen uppkomna förhållanden; att i Nordamerikanska

Förenta Staterna öfverläggning om samma ämne redan i sjelfva

kongressen förevarit; samt att Kejserliga Franska Regeringen, under förutsättning

att allvarsamma betänkligheter kunde för tillfället afhålla Sverige

från att biträda konventionen, önskade blifva upplyst om beskaffenheten

af dylika hinder samt erhålla del af de anmärkningar, till hvilka granskningen

af konventionens bestämmelser kunde gifva anledning, för att,

till åstadkommande af jemkningar emellan vissa Svenska mynttyper och

de af konventionen fastställda, i samverkan med Sverige inleda underhandlingar

om de förslag, som i berörda hänseende kunde komma att

af den Svenska Regeringen framställas.

Myntkonventionen omfattar de fyra kontraherande staternas samtliga

myntsorter af guld och silfver samt bestämmer deras vigt, halt,

remedia, storlek och omloppsgränser, men lemnar kopparmyntet (billon)

ovidrördt. Guldmynten bestämmas till värden af 100, 50, 20, 10 och 5

francs till diameter af 35, 28, 21, 19 och 17 millimétres, alla slagna af

samma legering, innehållande 900 delar fint guld på 1,000 delar af myntens

vigt, med tum remedium, så öfver som under rätta halten, samt till

vigt af 3,22580 gramm för 10-francsstycket och i förhållande derefter för

de andra myntslagen, med remedium af imu för 100 och 50 francs, ii&u

för 20 och 10 francs och tum för 5 francs, så väl öfver som under rätta

vigten. Ofvannämnda mynt emottagas i alla offentliga kassor inom de

kontraherande länderna, så länge de genom nötning icke förlorat i procent

i vigt under lägsta remedium och prägeln ej utplånats.

Af silfver å fifiro-delars halt slås 5-francsstycken, vägande 25 gramm och

således 151 gånger mera än guldmyntet af samma värde, med remedium

af tum i halt och tum i vigt, så öfver som under normala förhållandet,

och med afseende å dessa mynts emottagande i offentliga kassor gäller

hvad angående guldmynten härutinnan stadgas. 2- och 1-francsstycken

samt 50- och 20-centimesstycken präglas af silfver af TuuVdelars halt, men till

vigten proportionela med 5-francsstyckena, och med remedium af nära i

halt och tmu i vigt för 2- och 1-francsstyckena, tuuu för 50-centimesstyckena

och tmu för 20-centimesstyckena, så väl öfver som under rätta vigten. Dessa

fyra skiljemynt skola af den Regering, som utsläppt desamma i rörelsen,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

inlösas och nedsmältas, så snart de blifvit förnötta till 5 procent under

lägsta remedium eller ock prägeln blifvit utplånad.

Af silfverskiljemynt må såsom lagliga betalningsmedel i hvarje liqvid

ingå ända till 50 francs, men i offentliga kassor emottagas vid hvarje betalning

ända till 100 francs; och den stat, som låtit prägla mynten, åligger att emottaga

desamma till hvilket belopp som helst. En hvar af de kontraherande

staterna förbinder sig att af enskilda och af offentliga kassor

emottaga de silfverskiljemynt, som den sjelf har låtit prägla och i rörelsen

utbringa, samt att, derest summan icke understiger 100 francs, i

utbyte mot skiljemynten, lemna annat i prägelvärde fullgodt mynt af

guld eller 5-francsstycken af silfver. Ej är någon af staterna tillåtet

att utsläppa större massa af nämnda skiljemynt, än som motsvarar (!

francs på hvarje innevånare och blifvit fastställd till 239,000,000 francs

för Frankrike, 32,000,000 francs för Belgien, 141,000,000 francs för Italien

och 17,000,000 francs för Schweiz. De kontraherande staterna

skola årligen underrätta hvarandra, huru mycket guld- och silfvermynt

de satt i omlopp samt åter indragit och nedsmält, äfvensom meddela

hvarandra alla förordningar och reglementen, som angående mynten utfärdats.

Konventionen skulle vara gällande till den 1 Januari 1880

eller 15 år, och om den ej blifvit ett år före denna dag uppsagd,

komme den att fortfarande gälla under en ny tidrymd af 15 år och

så allt framgent, intilldess uppsägning inom behörig tid egde rum.

De af Eders Kong!. Maj:ts beskickningar å utrikes orter, på befallning

af Hans Excellens Statsministern för utrikes ärendena, aflåtna

skrivelser rörande främmande magters anslutande till myntkonventionen

äro i korthet af följande innehåll:

Ministerresidenten i Lissabon anför, att Portugisiska ministern för

utrikes ärendena den 28 Januari 1867 till Franska beskickningen aflåtit

eu skrifvelse, hvari vigten och nyttan af ett allmänt myntsystem erkändes,

men tillika erinrades, att det varit synnerligen lätt för de fyra

kontraherande magterna att upprätta 1865 års konvention, emedan de

redan lång tid förut haft en gemensam myntenhet, nemligen en franc,

hvaremot förhållandet vore helt annorlunda med stater, som af ålder

hade alldeles olika myntsystem och hvilka, för att inträda i konventionen,

måste nedsmälta sina gällande mynt och slå nya af helt andra

värden, hvilket vore oförsigtigt att företaga, utan öfvertygelse att det

nya systemet, en gång antaget, komme att för en lång framtid tillämpas;

att Portugal år 1854 grundat sitt myntsystem på principen af blott en

värdemätare, nemligen guldet, och betviflas kunde, att ett annorlunda

grundadt system vore förmånligare; samt att en internationel cirkulation

af

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko och Lag-Utskottets Betänkande N:o å.

25

af silfverskiljemynt syntes kunna medföra olägenhet och derföre böra

inskränkas till endast typ-mynt; och kunde detta svar, ehuru ärendets

behandling blifvit öfverlemnad till Finansministern, anses såsom bestämmande

för Portugisiska regeringen.

Ministerresidenten i Madrid omnämner, att en för ämnets beredande

nedsatt komité afstyrkt konventionens antagande i Spanien, såsom en

obehöflig reform, hvars genomförande skulle medföra svårigheter, till

följd hvaraf Spanska regeringen i sitt svar å ifrågavarande inbjudning

endast tillkännagifvit, att ett ombud skulle för Spanien utses att bevista

den tillämnade myntkonferensen i Paris, hvilken åtgärd kunde betraktas

såsom den enda Spanska regeringen ernade i denna fråga vidtaga.

Från Athen förmäles, att Grekiska regeringen genast gifvit ett

jakande svar på Franska inbjudningen, och af det till handlingarne hörande

numret af tidningen La Gréce för den 11 April 1867 inhemtas,

att ett lagförslag blifvit förelagdt den Grekiska representationen, af innehåll

att myntkonventionen den 23 December 1865 skulle till alla delar

antagas och blifva gällande från den 1 Januari 1869 samt sjelfva mynten

förfärdigas i Frankrike.

De trenne skrivelser, som Eders Kongl. Maj:ts minister i Wien

aflåtit, visa att Österrike genom myntkonventionen med Preussen och

Övriga Tyska stater af den 19 September 1857 funnit sig för tillfället

hindradt att ansluta sig till 1865 års konvention, men hoppades snart

blifva befriadt från förenämnda konvention, hvilken allmänna opinionen

tycktes anse såsom förfelad och ohållbar och hvilken icke heller skulle

hafva kommit till fullt gällande kraft, äfvensom att en komité blifvit

nedsatt för behandling af konventionsfrågan, bestående af 22 ledamöter,

välde från de olika delarne af monarkien och af mycket skiljda samhällsklasser,

hvilken uti ett den 13 April afgifvet betänkande tillstyrkt

anslutande till konventionen, så snart regeringen kunde finna tiden dertill

tjenlig, dock med följande förändringar: att endast guld skulle antagas

till värdemätare; att ett guldmynt af 25 francs värde skulle, såsom

varande af obetydligt högre värde än 10 floriner och af föga lägre

än en Engelsk souvereign, blifva enheten i det Österrikiska myntsystemet;

att 10-francsstycken skulle präglas men icke 5-francsstycken; att skiljemynt

af fÄ-haltigt silfver skulle slås till 2 och 1 floriner samt till 40

och 25 kreutzer, motsvarande 5, 2 i och 1 francs samt 62 2 centimes, och

att mindre silfvermynt än af 40 kreutzer eller 1 francs prägelvärde

skulle uteslutas från internationel prägling och gångbarhet.

Från Petersburg underrättar ministern, att Ryska regeringen uti

. Bill. till Riksd. Prof. 1868. 6 Sami. 2 A/4. 3 Raft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o <5.

sitt afgifna svar på inbjudningen fullkomligt erkände den höga tanke,

som läge till grund för konventionen, men beklagade, att vigtiga skäl

hindrade Ryssland att för närvarande ansluta sig till densamma eller att

deltaga i underhandlingar om förändring af landets gällande myntfot,

hvilken fråga först, när en gång de länder, som skilja Ryssland från den

statsgrupp, som antagit myntkonventionen, slutit sig till densamma,

torde böra tagas i närmare öfvervägande.

Svenska ministern i Berlin upplyser, att Preussen afböjt inbjudningen,

emedan frågan icke tillhörde Preussen, utan den Nordtyska konfederationen,

hvars bildande först borde afvaktas, samt yttrar vidare, att,

ehuru detta svar endast vore provisoriskt, ministern dock ansåge den

Franska inbjudningen icke komma att medföra någon förändring i Tysklands

gemensamma, på grund af konventionen år 1857, ordnade myntsystem,

alldenstund en myntreform skulle vara förenad med många svårigheter

och kostnader, synnerligast för Preussen, som hade utelöpande

ett stort belopp af små silfvermynt med vida mindre halt än f$fo:delar;

lärande frågan hafva blifvit grundligt pröfvad af sakkunnige män, hvars

yttrande dock ej kommit till ministerns kännedom.

Ministerresidenten i Haag yttrar, att Nederländerna, att döma af de

åsigter, som i allmänhet uttalades i Haag och i synnerhet af köpmännen

i Amsterdam, troligen blefve en af de stater, som sist slöte sig till ifrågavarande

konvention, emedan man, med hänsyn till de vidsträckta handelsförbindelserna

med Indien och China, hvarest det gamla Holländska

myntet vore högt skattadt, ansåge sig äfventyra allt för mycket genom

en förändring af myntsystem. Eu af Nederländska finansministern,

Grefve Schimmelpenninck författad uppsats med titel: »Examen de la

question, sil est de 1’intéret des Pays Bas dacceder å la convention

monetaire conclue entre la France» etc., innehåller hufvudsakligen följande:

Först år 1816 erhöll Nederländerna ett bestämdt myntsystem,

grundadt på både guld och silfver såsom värdemätare, hvaraf dock snart

olägenheter förmärktes, enär guldet i myntlagen erhållit ett i förhållande

till silfret 2 procent lägre värde än det i verldshandel gällande,

hvarföre det nypräglade silfvermyntet ganska snart i rörelsen utträngdes

af guldet, under det att det gamla mycket nötta och skafda silfvermyntet

qvarstadnade inom landet; sedan år 1839 172 millioner fioriner i

guld blifvit myntade, vågade man icke med 2 procent öka guldhalten i

det mynt, som derefter skulle slås, af fruktan att detsamma skulle dragas

ur rörelsen och nedsmältas, utan i stället nedsattes värdet eller halten

i silfvermyntet, så att 1 florin kom att innehålla 9,450 gramm fint

silfver i stället för 9,613 gramm; och då en dylik åtgärd eller möjligen

s. 27 Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5,

27

en alldeles motsatt skulle kunnat återigen blifva nödvändig, om den

dubbla värdemätaren bibehållits, antogs slutligen år 1847, efter mycken

strid, silfver uteslutande till värdemätare, hvarefter allt gammalt silfvermynt

ommyntades och guldmyntet efter hand indrogs, nedsmältes och

försåldes; förluster och omkostnader genom denna myntförändring uppgingo

till 9,400,233 floriner, men den största förlusten, uppgående till

7,059,321 floriner, härflöt af de gamla silfvermyntens inlösning till fulla

nominela värdet, ehuru de voro mycket nötta samt ännu mera skafda

och stympade; med detta förhållande i friskt minne vore det icke underligt,

om nationen hade föga håg, vare sig att antaga en dubbel värdemätare,

såsom Frankrike i sjelfva verket föreslagit, eller att förändra

den för 20 år sedan antagna principen samt i stället fastställa guldet

såsom ensam värdemätare, hvilket skulle blifva en oundviklig följd af

anslutningen till konventionen; fördelen af guldmyntet, i synnerhet vid

betalningar af större summor, kunde icke förnekas, men i Nederländerna

betjenade man sig af myntsedlar, åom nedgingo i värde ända till 10

floriner, och guldmyntet medförde äfven sina olägenheter, ty, ehuru det

icke kunde förutses, antingen guldet eller silfret, till följd af förändrad

tillgång på dessa metaller, komme att i en aflägsen framtid falla eller

stiga i värde, vore dock antagligt att, i anseende till den ofantligt större

massan af silfver, som vore utbredd bland folken, eu till och med tiodubblad

produktion af silfver skulle åstadkomma ett obetydligt prisfall

derå i förhållande till prisfallet å guldet vid en ringa tillökning deraf;

hvadan silfret kunde anses hafva ett mindre föränderligt värde och följaktligen

vara tjenligare såsom värdemätare än guldet.

Svenske ministern i London meddelar, att frågan om antagandet af

myntkonventionen blifvit hänskjuten till vederbörande myndighets (Treasury’s)

pröfning och att beskaffenheten af dess yttrande och regeringens

svar å Franska inbjudningen icke kunde med någon säkerhet förutses,

emedan förslaget om en förändring af Engelska myntfoten räknade både

ifriga förespråkare och mägtiga motståndare.

Ministern i Nordamerikanska Förenta Staterna anför, dels att Statssekreteraren

m:r Seward i en kort note förklarat sig gilla syftningen af

den Franska inbjudningen och tillkännagifvit, att en sakkunnig person

skulle såsom kommissarie komma att deltaga i den internationela

myntkonferensen i Paris, dels ock att frågan troligen komme att alldeles

hvila, till dess att den utsedde komiyissariens betänkande hunnit inkomma

till regeringen och kongressen. Dessutom hafva åtskilliga tryckta

handlingar blifvit öfversända, hvilka hufvudsakligen röra industriexpositionen

i Paris och i fråga om myntkonventionen endast innehålla några

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Sammans. Banko- och. Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

bref dels enskilde personer emellan dels ock till narr Seward, uti hvilka

bref påyrkas, att en kommissarie måtte utses att deltaga i myntkonferensen,

samt författarne yttra sig ifrigt- och omständligt, dock utan att

ingå i detaljer, till förmån för ett allmänt myntsystem. Det Franska

métriska systemet för mått och vigt har den 28 Juli 1866 blifvit i

Förenta Staterna antaget, sä att alla slags förbindelser, ingångna efter

detta system, förklaras lagligen gällande.

Ministern i Danmark förmäler, att Danska regeringen syntes icke

hafva något emot konventionens princip, men ville afvakta hvad grannländerna,

synnerligast Sverige och Norge, beslöto i frågan, innan densamma

toges i närmare öfvervägande. Uti en särskild skrifvelse har

ministern uttalat sina egna för anslutande till konventionen särdeles

gynsamma tankar.

Uti det af Norska Finans- och Tulldepartementet afgifna utlåtande

antages att deltagande i ett omfattande internationelt myntsystem, bygdt

på ändamålsenliga grunder, icke borde möta någon invändning från Norges

sida, hvars innevånare från urminnes tider voro vana vid det så kallade

duodecimalsystemet för mynt, mått och vigt, och att icke heller

de visserligen öfvergående, men icke destomindre många och stora olägenheter,

som skulle blifva en följd deraf, att guld i stället för silfver

antoges till ämne för det egentliga myntet (Grov Courant), borde obetingadt

blifva afgörande gent emot de varaktiga fördelar, som ett sådant

internationelt myntväsende måste medföra, såvida detsamma kunde vinna

icke allenast en i allmänhet betydlig utbredning, utan äfven särskild

anslutning af de stater, med hvilka Norge hade den mest öfvervägande

och lifligaste samfärdsel, hvarvid i främsta rummet Sverige och Danmark

komme i betraktande, men äfven de länder borde uppmärksammas,

hvilka intaga den betydliga sträckningen emellan Skandinavien och de

stater, som afslutat 1865 års konvention, utan hvars medverkan grundade

tvifvel kunde uppkastas, huruvida konventionen lemnadc vederlag

mot de uppoffringar och olägenheter, som vore oskiljaktiga från hvarje

myntförändring. Departementet fäster vidare uppmärksamheten derpå,

att konventionen antoge både guld och silfver till värdemätare och fastställde

emellan dessa metaller ett värdeförhållande af 15,5 till 1, ehuru

detta värdeförhållande i sjelfva verket vore föränderligt, hvaraf följden

måste blifva att när endera metallen i någon märkbarare mån jemförelsevis

stege i värde, det af samma metall slagna myntet komme att

utträngas ur rörelsen samt måste ersättas genom myntprägling af den

andra metallen, som för tillfället hade mindre värde; och ehuru, efter

nu bestämda värdeförhållande, guldet skulle blifva det vanliga mynt
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

29

materialet, gåfve dock bestämmelsen om den dubbla värdemätaren anledning

till betänklighet att utan modifikation ansluta sig till myntkonventionen.

Att söka åstadkomma en sammanjemkning emellan Norges

och konventionsstaternas myntstycken, ansåge Departementet icke på

långt när medföra samma fördelar, som antagandet af fullkomligt enahanda

mynt, men deremot, om förändringen af myntmetall undantages,

förorsaka lika stora olägenheter, alldenstund olägenhetérna vid myntenhetens

förändring icke vuxe i samma förhållande som förändringens

storlek, utan vore beroende af det mer eller mindre beqväma bråktal,

som uttryckte förhållandet emellan det gamla och nya myntet, så att

en ringa förändring af myntenheten kunde medföra svårigheter och gifva

anledning till bedrägerier, som knappast vore möjliga, om skilnaden vore

så stor att äfven personer utan all bildning måste derå fästa uppmärksamhet.

Att åter antaga silfverfranken till myntenhet kunde väl vara

bättre, än nyssberörda jemkningar, men skulle kunna föranleda väsendtliga

hinder för anslutningen till eu sednare större och allmän myntförening.

Den af Bankdirektören A. O. Wallenberg afgifna berättelse om

förhandlingarne vid myntkonferensen i Paris under sistförflutna sommar

är så öfverensstämmande med de berättelsen åtföljande, vid konferensens

sammanträden hållna och i tryck offentliggjorda protokoll, samt

derjemte så kort sammanfattad, att Statskontoret anser sig icke kunna

lemna en på en gång lika fullständig och kortare framställning af dessa

förhandlingar, utan tror sig böra i underdånighet hänvisa till samma

berättelse i sin helhet. Det torde dock böra anmärkas, att den uppgift

angående under åren 1851-—1865 i Förenta Staterna, Frankrike och

England verkställda utmyntning af guld, uppgående sammanlagd! till

2,100 millioner francs, som i nämnda berättelse meddelas, väl återfinnes

fullkomligt enahanda uti en note till den uppsats, som Förenta Staternas

ombud vid konferensen m:r Ruggles vid sjette sammanträdet den 28 Juni

inlemnat, men att i sjelfva texten till samma uppsats, äfvensom i ett

anförande af m:r Ruggles vid andra sammanträdet den 10 Juni guldutmyntningen

under åren 1851 till och med 1866 uppgifves hafva i berörda

stater utgjort tillsammans 3,093 millioner dollars eller 15,465

millioner francs, äfvensom att m:r Ruggles i omförmälda uppsats uppskattar

årliga produktionen af guld och silfver uti Förenta Staterna för

närvarande till omkring 100 millioner dollars, men anser densamma

komma att stiga till 300 k 400 millioner, sedan den kontinentala jernvägssträckning,

på hvilken rastlöst arbetas, blifvit färdig, och genom

hvilken tillgång öppnas frän begge oceanerna till de stora metalliska af
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

lagringar, som nu endast med svårighet kunna åtkommas. Det är efter

denna framställning som m:r Ruggles yttrar: »Il faut uniliér la monnaie

d’or du nionde maintenant ou jamais.» Hvad m:r Ruggles angående den

sedan upptäckten af de stora guldaflagringarne i Kalifornien och Australien

ofantligt ökade utmyntningen af guld sålunda uppgifvit, tinnes

icke vara af någon ledamot i konferensen motsagdt eller satt i tvifvel.

Uti ett till berättelsen om myntkonferensens förhandlingar fogadt

underdånigt betänkande har Bankdirektören Wallenberg på grunder, i

öfverensstämmelse med nämnda förhandlingar, föreslagit, a) att den Svenska

dukaten måtte, med bibehållande af namnet dukat, förändras till

fullkomlig öfverensstämmelse med Franska 10-francsstycket, så till halt

och vigt som till dimensioner, och att, så snart Frankrike beslutat prägling

af 25-francsstycken af guld, äfven i Sverige likadana myntstycken

måtte präglas och erhålla benämningen Carolin; b) att nådig Proposition

till Riksdagen måtte aflåtas »om antagande af Svenska dukater, hvaraf 310

stycken utmyntas af en kilogramm, bestående af nio tiondedelar fint guld

och en tiondedel koppar, såsom myntenhet, samt francs, eller eu tiondedel

af myntenhetens värde, såsom räkneenhet, denne sednare fördelad i

100 lika delar eller cents»; c) att såsom grundprincip för öfvergången

från det äldre myntsystemet till det nya borde uttryckligen förklaras,

att alla förbindelser skola infrias i fullkomlig öfverensstämmelse med

deras ordalydelse; d) att från och med året 1870 borde banksedlar ej

utfärdas å andra valörer än 5, 20, 50, 100, 500 och 1,000 francs hvardera;

e) att silfver måtte utpräglas efter de grunder, som 1865 års myntkonvention

antagit, till 2- och 1-francsstycken samt 50-centsstycken och

att af koppar eller brons måtte slås 10-, 2- och 1-centsstycken; f) att så

väl silfver- som kopparmyntet borde förklaras vara skiljemynt, hvaraf

ingen må vara skyldig att i samma betalning emottaga mera än 10 francs

af silfver- och 2 francs af kopparmynt; dock att särskilda konventioner

med grannländerna angående beskaffenheten af skiljemyntet och det belopp,

som deraf högst uti en och samma liqvid borde emottagas, finge

afslutas.

Af samtliga handlingar, som blifvit Statskontoret meddelade och

här ofvan omförmälda, inhemta^, att alla till deltagande i 1865 års myntkonvention

inbjudna stater erkänt fördelarne af ett internationell, öfver

allt gällande och emottaglig! mynt, men att hittills endast Grekland och

Kyrkostaten anslutit sig till konventionen samt obetingadt antagit alla

dess bestämmelser; att tjugo sjelfständigt staters ombud vid myntkon
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

31

ferensen i Paris år 1867 enhälligt ansett guld allena vara tjenligt till

gemensam värdemätare och till allmänt gällande mynt, hvaremot ett myntsystem

med dubbel värdemätare, såsom konventionen antagit, i anseende

till dess ohållbarhet, blifvit, såsom allmänt gällande, förkastadt, ehuru ett

sådant system funnits blifva nödvändigt för länder, som nu hafva silfver

till värdemätare under den tid, som erfordrades för öfvergången från silfver-

till guldmyntet; att samma stater ansett silfret lämpligt att fungera

endast såsom skiljemynt inom det lands gränser, som låtit prägla detsamma,

samt böra till beskaffenheten af hvar stat för sig bestämmas; att

konferensen vidare ansett det af ifrågavarande konvention, hvilken omfattade

70 millioner menniskor, antagna myntsystem, så vidt detsamma

rörde guldmyntet, vara det enda, som med hopp om framgång numera

kunde ifrågasättas att blifva, såsom allmänt gällande och internationelt,

antaget; samt att den åsigt gjort sig inom konferensen gällande, att,

utom de i myntkonventionen redan bestämda myntstyckena om 5, 10

och 20 francs, äfven 25-francsstycken, såsom varande den för Nordamerikanska

Förenta Staternas och Englands anslutande till en allmän myntkonvention

bäst passande myntsort, borde till internationelt mynt antagas

och präglas.

Ehuru de framställningar, som af ombuden vid myntkonferensen

blifvit gjorda, och de beslut, som denna konferens för sin del fattat,

icke äro för de respektive staterna bindande, synes det dock, enligt

Statskontorets förmenande, vara högst sannolikt, att Österrike och Förenta

Staterna ganska snart komma att antaga konventionen, med de modifikationer,

som vinna bifall af alla i konferensen deltagande staters

ombud, konventionsstaternas eller! Frankrike, Belgien, Schweiz och Italien

ej undantagna. Att Österrike redan afslutat en myntkonvention

med Frankrike har Bankdirektören Wallenberg i sitt underdåniga betänkande

uppgifvit, men derom har Statskontoret sig ej något vidare bekant.

Sedan Förenta Staterna inträdt i konventionen, ett steg, som det

angränsande Canada utan allt tvifvel genast kommer att följa, kan England,

såsom Bankdirektören Wallenberg anmärkt, icke heller länge dröja

att, om ock motvilligt, ansluta sig till densamma, dä det annars äfventyra!''

att, genom utströmmandet af Engelska guldmyntet och införseln

af de nya Amerikanska 5-dollars- eller 25-francsstyckena, lida en flerdubbelt

större förlust, än som genom nedsmältning och ommyntning af

det gamla souvereignsmyntet kan uppstå. Förenta Staternas mynt utu

göres nemligen bland andra, af 5, 10 och 20 dollars i guld af -$nro:dels

halt, vägande 5-dollars-stycket 8,3590 gramm, och de andra i förhållande

derefter. Genom nedsättning i vigt från 8,3590 gramm till 8,0645 gramm

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

eller med något mera än 3* procent blir 5-dollarsstycket till vigt och

värde alldeles lika med ett 25-francsstycke. En sådan nedsättning och

ommyntning af den stora massa guldmynt, som i Förenta Staterna blifva

präglad och ännu tinnes qvar, har dessa Staters ombud vid myntkonferensen

med största tillförsigt förklarat nationen vara villig att ganska

snart verkställa. Engelska guldmyntet souvereign = 1 £ sterling

väger 7,9880 gramm med 9161 tusendelars halt och skulle, beräknadt till

finns:delars halt, väga 8,1359 gramm eller 0,0714 gramm mera än ett 25- francsstycke eller 5-dollarsstycke af nya sorten. Till värde står 1 souvereign

öfver nyssnämnda mynt med något mera än 22 centimes eller

i Svenskt mynt med fullt 1 öl öre. Men när tvänne länder med så stor

inbördes ''"samfärdsel, som de nu ifrågavarande, hafva mynt af denna

obetydliga skiljaktighet, är det ett af alla tiders erfarenhet bekräftadt

rön, att det bättre myntet försvinner in'' rörelsen och nedsmältes och

att det sämre intager det förras plats. England skulle fördenskull förlora

15å öre på hvarje souvereign, som nu finnes i rörelsen och framdeles

komme att myntas, under det ommyntning af ett sådant myntstycke,

att döma efter förhållandet vid Svenska myntverket, icke kan

gerna kosta mera än 3 öre.

Hafva en gång Österrike, Nordamerikanska Förenta Staterna och

England anslutit sig till den emellan Frankrike, Belgien, Schweiz och

Italien redan bestående myntkonventionen, hvari Kyrkostaten och Grekland

äfven inträdt, så är segren afgjord för det nya och allmänna myntsystemet,

och det kan sedermera ej dröja länge, innan de öfriga europeiska

staterna finna sig af omständigheterna föranlåtna att följa de

förstnämndas exempel. Det bör härvid icke heller lemnas oanmärkt,

att Ryska riket redan har en med 1865 års konvention nästan fullkomligt

öfverensstämmande mynträkning i silfver. Fjerdedelen af en Rysk

rubel, hvilken redan i Finland finnes präglad under namn af markka,

innehåller nemligen lagenligt 4,4991 gramm fint silfver, under det, att

rätta silfvervärdet af en francs är 4,5 gramm fint silfver, hvadan qvartrubeln

eller Finlands markka har endast 0,0009 gramm, d. v. s. sb procent

mindre värde än eu francs. Det återstår derföre blott, att Ryssland låter

prägla 5-rubelstycken i guld af enahanda vigt, halt och storlek, som

konventionens 20-francsstycken, för att detta stora rike skall få ett med

de i konventionen deltagande staterna gemensamt guldmynt, och de

facto kan anses hafva ingått i samma konvention.

Hvad Sverige beträffar, så kan det ej nekas, att förändringen från

silfver till guld, såsom värdemätare, och från riksdaler till franken, såsom

myntenhet, måste under öfvergångstiden medföra stora och länge

fortvarande

s. 33 Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

33

fortvarande olägenheter. Den berör nemligen landets hvarje särskilde

innebyggare från millionären ned till torparen och dagakarlen samt icke

minst den lägre och fattigare befolkningen, som eger ringa skicklighet

och vana att göra rigtiga beräkningar och således mindre förmåga att

värna sig mot bedrägerier och undvika förluster. Alla varupriser förändras

i omvändt förhållande till det i förändring stadda myntvärdet,

och värdeförhållandet emellan det ifrågasatta frankmyntet och det nuvarande

riksdalersmyntet, som på enklaste och för allmänna rörelsen

enda möjliga sätt uttryckes med ucdelar, är långt ifrån att vara beqvämt,

äfven för den med sifferräkning väl bekante. Jemlikt myntkonventionen

innehåller en franc 4,5 gramm = 1,05865 ort Svensk vigt fint silfver,

och då 1 R:dr Runt innehåller 1,5 ort fint silfver, blifver i värde 1 franc

== 0,705798 R:dr Runt, ett decimalbråk af riksdalern, som först genom utstrykning

af 0,005798 kan för allmänna rörelsen blifva användbart. Genom

nämnda decimalbråks reducering till 0,7 kommer, efter afprutning

af något mera än ett hälft öre, en franc att räknas lika med 70 öre

Runt. Hvarje summa, uttryckt i francs och centimer, förvandlas genom

multiplikation med 0,7 till riksdaler och öre. För att förvandla riksdalersmyntet

till frankmynt, måste multipliceras med ''f, hvilket fordrar

en division med 7, som är långt svårare att utföra. En riksdaler riksmynt

blir derigenom = 1,42857 franc, som åter måste genom jemkning

beräknas till 1 franc 43 centimer.

Men om svårigheter och olägenheter äro oskiljaktiga från hvarje

så genomgripande förändring i landets mynt- och penningeräkning, som

den ifrågavarande, äro de dock öfvergående och upphöra så snart förändringen

blifvit till fullo verkställd, samt allmänheten hunnit vänja sig

vid det nya förhållandet; hvaremot ett fasthållande vid det gamla riksdalersmyntet

i silfver, sedan de flesta andra nationer, såsom Statskontoret,

enligt hvad här ofvan blifvit yttradt, anser snart vara att förvänta,

förenat sig om ett gemensamt och internationelt gällande guldmynt,

måste medföra oupphörliga förluster och svårigheter i all samfärdsel

med utlandet samt omsider blifva omöjligt att längre iakttaga. Det förhållande,

som nu eger rum emellan Svenska samt grannländerna Norges

och Danmarks mynt, är för Sverige långt ifrån att vara önskvärdt, alldenstund

landet derigenom bringas uti ständiga förluster, hvilka växa i

samma mån som samfärdseln de Skandinaviska folken emellan tilltager.

Svenska silfvermyntet har l procent högre silfvervärde, än det Norska

och Danska egentliga, eller så kallade Grovkurantmyntet. Grannländer
Bih.

till Riksd. Prof. 1868. 6 Sami. 2 A/d. 3 Häft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Samman!i. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

nas silfverskiljemynt åter är i jemförelse med Grovkurant af betydligt

lägre värde, då deremot det mindre Svenska silfvermyntet eger ett emot

det större fullkomligt proportionerligt metallvärde. I den mer och mer

tilltagande samfärdseln vid gränserna emellan dessa riken göres dock ej

något afseende å denna värdeskilnad, utan mången föreställer sig till

och med, att grannländernas stora myntsorter äro bättre än det Svenska

myntet, emedan de äro af finare silfver, eller innehålla 875 tusendelar

af sill vigt tint silfver, under det att Svenska myntet blott håller 750

tusendelar fint silfver, men har desto större vigt. Svenska folket gör

derföre ständiga förluster på handeln med grannfolken. Det Svenska

myntet utströmmar isynnerhet till Danmark och ersättes med Danskt

mynt, utan att den föga erfarna allmänheten gör afseende å värdeskilnaden.

Svenska myntet är numera det enda gröfre silfvermynt, som

innehåller koppar ända till 25 procent af sin vigt. Denna stora kopparhalt

fördyrar mynttillverkningen ganska betydligt och ökar myntets metallvärde

med nära ur procent efter nuvarande låga kopparpris och ännu

mera, när kopparn, såsom för några år tillbaka, står i högre pris, utan

att detta högre metallvärde på minsta sätt ökar dess räknevärde. Svenska

myntet är emellertid till följd af sin kopparhalt vid utländska myntverk,

der man, likasom i Sverige, hufvudsakligast nedsmälter s. k. bergfint

silfver, begärligt och lätt afsättligt, emedan det kan med fördel användas

såsom legeringsmedel för deras mindre kopparhaltiga myntsorter,

hvilken omständighet sålunda i någon mån bidrager till silfvermyntets

utströmmande från Sverige, ehuru den föreställning, som man ofta nog

finner vara hos de i dylika ämnen okunniga personer rådande, att man

skulle i Hamburg eller annorstädes utomlands vara i besittning af en

hemlig konst att på vinstgifvande sätt utdraga och tillgodogöra sig kopparn

yr silfvermynt, är fullkomligt ogrundad, såvida icke myntet innehåller

så mycket guld, att detta betäcker skedningskostnaden och gifver

vinst derutöfver, hvilket aldeles icke är händelsen med det nuvarande

Svenska silfvermyntet.

Likasom i flera andra länder, präglas i Sverige sedan ett par sekler

tillbaka ett slags guldmynt, kalladt dukater, innehållande 80 delar

rent guld och 2 delar koppar samt vägande per stycke 82 korn, så att

125 stycken innehålla jemnt ett skålpund rent guld. Dukaterna hafva

tillförene kunnat anses såsom ett slags allmänt gällande eller internationelt

guldmynt, men de i olika länder slagna dukaterna äro dock icke

af fullkomligt lika hvarken vigt, halt eller storlek. De Svenska dukaterna

äro de minst värdefulla samt nära 1,5 procent underlägsna de

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

Ungerska, Indika äro de bästa. Såsom mynt hafva dukaterna nästan försvunnit

ur Europeiska handelsrörelsen, derifrån utträngda af Engelska

och Franska guldmynten; och hos oss kunna de ej till mynt begagnas,

emedan Riksbanken icke allenast efter omständigheterna bestämmer deras

pris, utan äfven utlemnar dem till högre pris, •— uppgående för närvarande

till 15 öre per stycke, — än hvartill Banken invexlar desamma,

ett förhållande som är alldeles oförenligt med ett gångbart mynt, hvarföre

ifrågavarande guldmynt endast begagnas såsom hedersskänker och

prisbelöningar samt för öfrigt nedsmältas af guldsmederna, hvilka dock

deraf ej tillverka mera än en enda artikel, nemligen trolofnings- och

vigselringar för de bemedlade folkklasserna. Dukaternas höga guldhalt

gör skedning nödvändig, för att vid myntning bringa guld i dukatform,

samt tvingar den, som innehar i utlandet gångbart guldmynt och önskar

få detsamma i gångbart Svenskt mynt förvandladt, att erlägga både

myntskatt och skedningsafgift. Dukatmyntningen kan fördenskull anses

snarare hindra än befordra handelsrörelsen med utlandet och har alldeles

icke något inflytande på den inländska marknaden. Något större

förråd på dukater finnes ej inom landet. Riksbanken innehar för närvarande

endast omkring 10,000 stycken, och hos enskilda äro de ganska

sällsynta. Om derföre någon ommyntning af dukater skulle komma i

fråga, behöfver å kostnaden derför ej fästas det minsta afseende.

Under ofvananförda förhållanden tvekar Statskontoret icke att i underdånighet

tillstyrka, det måtte Eders Ivongl. Maj:t i samråd med Riksdagen

i nåder besluta, att hädanefter, så snart sig göra låter och med

rikets fördel kan finnas förenligt, guld skall förklaras i Sverige vara ensam

värdemätare; att utmyntning af dukater skall upphöra och i deras

ställe ett guldmynt af alldeles samma beskaffenhet som Franska 10-francsstycket

präglas och antagas till i Sverige gångbart mynt; samt att underhandlingar

med Kejserliga Franska Regeringen skola öppnas, för att

under de vilkor och kontroller, som kunna finnas lämpliga, betrygga

detta Svenska guldmynts emottagande i de länders offentliga kassor, som

deltagit i myntkonventionen af år 1865.

Nyssnämnda myntstycken böra i vigt innehålla nio delar rent guld

och en del koppar, eller vara af fS halt, med remedium af nära såväl

öfver som under rätta halten; väga per stycke 3,22580 gramm = 75,89210

korn, och 310 stycken en kilogramm Fransk eller 2,35266 skålpund Svensk

vigt, med remedium af uran såväl öfver som under rätta vigten; omfatta

en diameter af 19 millimeter = 6,3994135 linier eller i det aldra närmaste

6,4 linier Svenskt mått, samt fortfara att såsom lagligt mynt gälla,

s. 36 Kontrollera mot PDF

<$''ammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

36

så länge de icke genom nötning förlorat I procent i vigt under lägsta

remedium eller prägeln ej blifvit utplånad.

Hvad beträffar de öfriga dels af 1865 års konvention antagna och

dels af konferensen år 1867 föreslagna myntstycken af guld, så anser

Statskontoret, i likhet med Bankdirektören Wallenberg, 5-francsstycket

hafva för ringa värde, för att såsom allmänt verldsinynt antagas. Val

har konferensen genom röstpluralitet antagit detta lilla mynt såsom en

slags gemensam myntenhet eller, såsom det i konferensens förhandlingar

i allmänhet kallas, en »dénominateur commun», men af dessa förhandlingar

kan Statskontoret ej finna, att denna myntenhet eller dénominateur

eger annan egenskap eller betydelse, än den af minsta guldmynt,

hvilket såsom internationelt mynt borde tillverkas, och hvaraf alla större

mynt skulle utgöra hela multipler. En sådan egenskap kan dock nämnda

myntvärde eder 5 francs erhålla, utan att detsamma ens behöfver i stycken

präglas, såsom förhållandet ungefärligen är med räknemyntet Hamburger

bankomark, som ej någorstädes slås, men likväl af hela handelsverlden

är kändt och erkändt. Emot präglingen af nämnda 5-francsstycke

kan dessutom med skäl anmärkas, att densamma medför större

tekniska svårigheter än präglingen af de större mynten, och att sjelfva

5-francsstycket blifver till vigt och värde mindre säkert än dessa sednare;

ty de fel mot rätta vigten, som vid tillverkning af mynt i stor

mängd icke kunna undvikas, uppkomma, när lika mycken omsorg och

arbete vid justeringen på hvart och ett myntstycke nedlägges, i omvändt

förhållande till myntens värde, eller dubbelt mera å ett 5-francsstycke

än på ett af 10 francs värde. Härtill kommer, att 5-francsstyekets af

myntkonventionen antagna diameter af 17 millimeter, eller nära lika stor

som ett svenskt 25-öre, är mycket vidsträckt i förhållande till dess vigt

och värde, till följd hvaraf tjockleken å detsamma blifver ganska ringa

(efter beräkning ungefär endast I af ett 10-öres tjocklek) samt prägeln

naturligtvis måste utfalla mycket grund och jemförelsevis tåla obetydlig

nötning, innan densamma blir otydlig och alldeles utplånas. Af de föreslagna

20- och 25-francsstyckena anser Statskontoret de sednare hafva

företräde, dels emedan 2 5-francssty eken troligen komma att af Förenta

Staterna, England och Österrike präglas, såsom bäst passande till dessa

länders nuvarande mynt, dels ock derföre att man, vid betalning af

större summor än 20 francs, alltid kan, på en skilnad af högst 5 francs,

med de begge typerna 10 och 25 francs liqvidera hvad belopp som helst.

Flera än tvänne guldmynt torde icke för närvarande behöfva tagas i

betraktande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

Bankdirektören Wallenberg har i underdånighet föreslagit, att 10- francsstycket måtte såsom enhet för Svenska guldmyntet få namn af

dukat och att, när framdeles guldstycken af 25 francs värde komine att

myntas, dessa måtte benämnas caroliner. I det första af berörda förslag

kan Statskontoret icke instämma. Tiofrancsstycket är alltför mycket

olika dukaten, för att skäligen kunna erhålla samma namn. Detta mynt

innehar nemligen emellan 7 och 8 procent lägre halt och vigt, något

mera än 17 procent lägre värde samt nära 1 linie större diameter än

den Svenska dukaten; och om, vid sådant förhållande, det gamla namnet

dukat bibehålies för det nya myntet 10 francs, befarar Statskontoret,

att okunnigheten och illviljan skulle få anledning att tyda myntförändringen

såsom en förfalskning. Om särskilda namn skola tilldelas de

nya mynten, hvilket dock icke synes vara nödigt, då de egentligen icke

äro myntenheter utan multipler af eu franc, torde namnet krona vara

mera lämpligt för 10-francsstycket och benämningen carolin tilldelas

25-francsstycket, såsom föreslaget blifvit.

Om de nya guldmynten icke skola, såsom för närvarande dukaten,

användas endast såsom dyrbara varor med vexlande pris, utan blifva

verkliga i rörelsen gångbara mynt samt i Statens uppbörd emottagas,

blir det nödvändigt, att samma mynt, under den tid som erfordras för

fullständig öfvergång från silfver till guld såsom värdemätare, erhålla

ett i förhållande till det gängse silfvermyntet lagligen bestämdt värde

eller, med andra ord, att både guld och silfver, såsom myntkonferensen

jemväl funnit, under öfvergångstiden från gamla till nya myntsystemet

antagas till värdemätare. Värdeförhållandet emellan guld och silfver

kan i Sverige icke annorlunda bestämmas än i öfverensstämmelse med

förhållandet emellan eu francs och eu riksdaler riksmynt, enligt hvilket

10 francs i guld blifver = 7 R:dr Runt i silfver; och dä 10 francs innehålla

2,90322 gramm, eller 68,30289 korn rent guld, samt uti 7 R:dr Runt

ingå 1,050 korn rent silfver, uppkommer emellan guld och silfver värdeförhållandet

''srffglgj0 — 15,37: 1 i det närmaste, så att eu vigtsdel rent

guld blir = 15$, rent silfver, under det att i Frankrike 1 de! guld

svarar emot 15,5 delar silfver.

Bankdirektören Wallenberg har vidare i underdånighet tillstyrkt,

att silfver såsom skiljemynt måtte präglas efter de grunder, som blifvit

i 1865 års konvention antagna, eller sålunda att 2 francs-, 1 francs-, och 50- cents-stycken utmyntas. Statskontoret hyser deremot den mening, att

beslut om utmyntning af silfver till skiljemynt enligt frankmynt-systemet

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Summans. Banko- och Lay-Utskottets Betänkande N:o 5.

icke bör fattas, förrän såväl de Skandinaviska grannländerna, som ock

Preussen med öfriga Tyska stater bestämt sig, huru de ämna företaga

samma slags utmyntning, emedan, om utmyntningen af silfverskiljemynt

i dessa länder utföres efter andra grunder än dem, som af konventionen

af är 1865, uppenbarligen genom Frankrikes inflytande, blifvit bestämda,

stora olägenheter kunna för Sverige uppstå. Om nu antages, att grannländerna,

såsom Schweiz förut gjort, komme att slä nämnda skiljemynt

af toto halt och med värdeminskning i förhållande derefter, hvartill skäl

val kunna finnas, sä skulle Svenska skiljemyntet, prägladt af nron-haltigt

silfver och således egande 4 procent högre metallvärde, komma i samma

ofördelaktiga förhållande till grannländernas småmynt, som Franska inbjudningsskriften

till deltagande i 1865 års konvention förmäler hafva

egt rum emellan det Franska och Schweiziska silfvermyntet och hvilket

gifvit anledning till konventionens upprättande, samt Sverige möjligen

finna sig nödsakadt att ånyo förändra ifrågavarande mynt och att ommynta

hvad som deraf icke blifvit ur landet utfördt.

Inom Sverige drifves handeln till största delen medelst banksedlar,

som vid anfordran skola med myntadt silfver i Riksbanken inlösas. Om

nu guld blifver ensam värdemätare, böra banksedlarne ställas till inlösen

med myntadt guld, men så länge både guld och silfver under öfvergångstiden

från det förra myntslaget till det sednare förblifva värdemätare,

böra sedlarne jemväl inlösas med både guld och silfver i myntad

form, dock så att det må bero på Riksbanken att efter godtfinnande

använda guld eller silfver såsom ^lösningsmedel. Derest annorlunda

förfores, skulle lätteligen kunna inträffa, att, då värdeförhållandet emellan

begge metallerna i märkbarare män på verldsmarknaden förändrades, det

myntslag, som relativt kommit att stå i högre värde, till sådan myckenhet

utkräfdes, att Riksbanken blefve urståndsatt att sina sedlar inlösa.

Statskontoret anser sig i underdånighet böra fästa särskild uppmärksamhet

derpå, att eu föreskrift om inlösning af banksedlarne till ena hälften

med guld och till den andra med silfver, såsom mången tilläfventyrs

skulle kunna anse vara rättast, eftersom den ena metallen stiger i samma

grad som den andra faller i värde, icke är lämplig, emedan ett sådant

stadgande förutsätter en beständig varaktighet af den dubbla värdemätaren,

samt derjemte, så framt Banken icke skulle vägra att emottaga

metallisk valuta annorlunda än till lika stort värdebelopp af både guld

och silfver, icke hindrar, utan blott i föga väsendtlig mån försvårar

utströmning ur Riksbanken af den ena myntsorten till obegränsad

mängd.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

39

Emot de sedelvalörer i francs, som Bankdirektören Wallenberg

föreslagit, har Statskontoret ej något annat att erinra, än att, om sedlar

utgifvas till 5 francs värde, dessa icke kunna med guld, utan endast

med silfver inlösas, enär minsta guldmyntet bestämmes till 10 francs.

Den af Bankdirektören Wallenberg för öfvergången från gamla

till nya myntsystemet uppställda grundprincip, »att alla förbindelser

skola infrias i fullkomlig öfverensstämmelse med deras ordalydelse»,

synes Statskontoret vara rättvis, och är dessutom öfverensstämmande

med gällande lag.

Öfvergången till annat myntsystem bör utan tvifvel genom skyndsamt

anskaffande af erforderligt guld kunna på temligen kort tid fullbordas,

men en sådan hastig öfvergång kan medföra stora kostnader, ty

om flera större stater, samtidigt med Sverige företaga förändring af

värdemätare, uppstår eu stor efterfrågan ä guld, och denna metall kommer

att stiga i pris jemförelsevis emot silfret, som måste blifva naturliga

betalningsmedlet. Verkställes deremot öfvergången sålunda, att

guld anskaffas blott när tillgång derpå finnes till billigt pris, kan öfvergångsperioden,

såsom beroende ad guldproduktionens större och mindre

myckenhet i förhållande till produktionen af silfver, komma att fortfara

under en ganska lång tid. I förra fallet, eller om öfvergången påskyndas,

torde någon förändring af det större silfvermyntet icke erfordras,

men skulle deremot öfvergången blifva af lång varaktighet, lärer vara

nödvändigt att utmynta 5-francsstycken, hvilka böra göras af nroVdelars

halt, men till silfvervärde lika med 3,5 Riksdaler Riksmynt, innehållande

5,25 ort fint silfver och vägande 5,833 — ort. Om 5-francsstycken slås till

samma vigt och silfvervärde, som de nuvarande Franska 5-francsstyckena,

hvilka väga 25 gramm eller 5,88165 ort, erhåller hvarje myntstycke i

det aldra närmaste 3 öre högre silfvervärde än dess gångbara värde, som

bibehålies till 3 R:dr 50 öre, och de svenska 5-francsstyckena skulle till

det Norska och Danska silfvermyntet komma i ännu ofördelaktigare förhållande,

än hvari nuvarande riksdalersmyntet befinner sig, så framt

icke ett dylikt missförhållande hämmas genom särskilda konventioner

med grannländerna.

Bankdirektören Wallenberg har slutligen föreslagit, att enheten i

det nya myntsystemet måtte kallas frank och wn-delen deraf cent, hvilka

benämningar Statskontoret i det underdåniga utlåtandet begagnat. Men

ehuru det må medgifvas, att enheternas namn uti ett myntsystem icke

äro af någon synnerlig vigt, kan dock skäligen ifrågasättas, huruvida

icke Svenska benämningar vore å Svenska mynt lämpligare än dessa ut
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Scimmans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

ländska för vart språk främmande ord. Det ma derföre tillåtas Statskontoret

att fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet derpå, att

i Svenska numismatiken finnes ett uråldrigt, men sedan längre tid tillhaka

icke för något bestämdt mynt begagnadt namn, nemligen mark,

hvilket skulle kunna användas i stället för frank, och i Finland, med

den för språket lämpade förändringen till markka, blifvit antaget för

dess med franken till värde öfverensstämmande nya silfvermynt. Visserligen

kan deremot invändas, att mark för icke särdeles länge sedan bland

allmogen i Skalle begagnats och måhända någon gång ännu begagnas,

för att beteckna ett myntvärde af 2 skilling R:gs —- 4 öre R:mt; att i

Danmark samma namn begagnas för 16 skilling eller i Dansk rigsdaler,

motsvarande 30h öre; och att i Hamburg eu mark, dock vanligen med

tillägg af »banko», utmärker det allmänt kända myntvärdet af 132 öre

ungefär; men då ej något trassel eller misstag af dessa olika betydelser

på föga skilj da orter blifvit bemärkt, lärer icke h eller olägenhet vara

att befara om det nya Svenska myntet i värde af 70 öre skulle erhålla

namnet mark, helst alla ofvan omförmälda myntvärden äro sä betydligt

olika med värdet af en franc, att äfven den okunnigaste, utan att låta

bedraga sig af namnet, måste dervid fästa uppmärksamhet. I stället för

cent eller centime skulle möjligen ''penning, samma benämning som det

finska penni, det tyska pfennig och det engelska penny, öfver allt betecknande

myntstycken af minsta sorten, kunna användas, så framt icke

den omständighet må anses vara deremot menlig, att, vid fråga om flera

sådana myntstycken, benämningen derå sammanfaller med penningar,

som i kollektiv bemärkelse begagnas äfven för de största myntvärden.

Namnet styfver för det minsta myntet torde icke heller böra förgätas.

Slutligen får Statskontoret i underdånighet dels anmäla, att såsom

grund för beräkningen af här ofvan å flera ställen förekommande sifferuppgifter

blifvit begagnade de af general-löjtnanten, friherre F. Wrede

emellan Svenska och Franska längd- och vigtmåtten år 1842, såsom sannolikast

rigtiga, uträknade förhållanden, enligt hvilka en kilogramm utgör

2,352660 skålpund och en métre 3,3681165 Svenska fot, dels ock anhålla,

det Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder tillåta Statskontoret att, sedan

de af Vetenskaps-akademien föranstaltade omedelbara jemförelse!’ emellan

Svenska och Franska längd- och vigtmåtten blifvit afslutade, och sålunda

en noggrannare kännedom om deras förhållanden till hvarandra vunnits,

få göra de rättelser uti nämnda sifferuppgifter, som möjligen kunna

finnas beliöfliga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 6.

41 ’

Alla de nådiga remisserna åtföljande handlingar varda häri)os återställda.

Och framhärdar Statskontoret med djupaste vördnad, trohet

och nit

Stormägtigste, Allernådigste Konung

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste

undersåter och tjenare,

0. A. T AU VON.

O. .

C. W. Gall. Joach. Åkerman. 0. F. af Sillen.

Föredragande.

Bruno Johansson.

Carl Kinberg. 0. W. af Donner.

Stockholm den 11 Februari 1868.

Till Kongl. Maj:t underdånigst, angående antagande af ett med

Frankrike in. fl. stater gemensamt myntsystem.

Bih. till Biksd. Bröt. 1808. 6 Sam’. 2 Af cl. 3 Käft.

tf

é

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Sammans. Banko• och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

Bil. N:o 2.

S. A. K.

Uti det underdåniga betänkande, som Statskontoret, angående den

kejserliga franska inbjudningen till deltagande från Sveriges sida i den

emellan Belgien, Frankrike, Italien och Schweitz år 1865 ingångna myntkonvention,

den 11 sistlidne Februari på nådigste befallning afgifvit, har

Statskontoret, såsom grund för beräkningen af de å flera ställen i samma

betänkande förekommande sifferuppgifter, antagit franska kilogrammen

sannolikast vara lika med 2,352660 svenska skålpund, samt underdånigst

anhållit, att, sedan de af Vetenskaps-akademien föranstaltade omedelbara

jemförelser emellan svenska och franska längde- och vigtmåtten blifvit

afslutadp och sålunda en noggrannare kännedom om deras förhållande

till hvarandra vunnits, få göra de rättelser uti nämnda sifferuppgifter,

som kunde finnas behöfliga.

Sedan det kommit till Statskontorets kännedom, att jemförelsevägningar

mellan svenska och franska vigtmåtten af dertill utsedde

Vetenskaps-akademiens ledamöter blifvit afslutade och lemnat det resultat,

att franska étalon prototype d’un kilogramme, förfärdigad af platina

och vägd i lufttomt rum, är lika med 2,3528739 svenska skålpund och

att följaktligen ett svenskt skålpund uti lufttomt rum är lika med

425,01215 franska gramm, men att, då för verkliga vägningen fransmännen

begagna messingsvigter, som i lufttomt rum väga lika med eller

motsvara étalon prototype, och icke göra någon korrektion för vigtförlusten

i luften, för messingsvigter, som hafva samma specifika vigt

som den Vetenskaps-akademien tillhöriga, af dess fysiker, Professoren

Erik Edlund justerade vigtsats, nemligen 8,16, det af ofvannämnda förhållande

framgår, att en kilogramm af messing i luftfyldt rum väger

lika med 2,3525214 svenska skålpund och ett svenskt skålpund lika med

425,0758 franska gramm, hvarföre ock sistnämnda förhållande emellan

svenska och franska vigtmåtten måste läggas till grund för alla beräkningar

emellan samma länders vigtuppgifter, anhåller Statskontoret underdånigst,

att få angifva de ställen uti ofvannämnda betänkande af den

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 5.

11 sistlidne Februari, der sifferuppgifterna äro i behof af smärre rättelser.

Dessa äro nemligen:

Sid. 33 raden 11 uppifr. står: 1,05865 ort bör vara: 1,05863 ort

~ ’ 0,705776 R:dr

0,005776

75,8876 korn

2,3525214 skålpund

68,29887 korn

))

»

35

))

37

))

39

13

14

5

4

10

8

13

»

»

nedifr.

»

»

»

»

»

»

»

»

»

105000000

SS59SST

5,88130 ort,

0,705798 It:dr »

0,005798 »

75,89210 korn, »

2,35266 skålpund»

68,30289 korn »

105000000 ))

TO3TTZS9

5,88165 ort, » _______

Som dessutom vid utskrifningen af meranämnda betänkande några

anmärkningsvärda felaktigheter i detsamma influtit, anhåller Statskontoret

underdånigst, att äfvenledes få dem till rättelse här anmäla:

Sidan 23, raderna 7, 6 nedifr. står: och med afseende å dessa mynts emottagande

i offentliga kassor gäller hvad angående

guldmynten härutinnan stadgas,

bör vara: dessa mynt emottagas icke i offentliga

kassor, sedan de genom nötning minskats

en procent i vigt, eller prägeln blifvit

utplånad.

9 nedifr. står: 2 procent lägre värde

bör vara: 2 procent högre värde

6 uppifr. står: antaget,

bör vara: legaliseradt,

17 uppifr. står: hvars innevånare

bör vara: ehuru landets innevånare

12 uppifr. står: vid myntning bringa guld i dukatform,

bör vara: bringa till förmyntning inlemnadt guld

till dukathalt,

26 raden

28 »

35

Statskontoret framhärdar etc.

O. A. Tauvon.

C. W. Gråå. Joach. Åkerman. O. F. af Sillen.

Föredragande.

(L. S.)

Carl Iiinberg. G. W. af Donner.

Till Kongl. Maj:t underdånigst med rättelse af några sifferuppgifter

uti Statskontorets underdåniga utlåtande af d. 11 nästl. Februari m. m.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.