Sök i Ratio Lex

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13

1868-03-27 · 51 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1868:13, Banko-Utskottets Betänkande N:o 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. Kansli d. 31 Mars 1868, kl. 5 e. in.

Betänkande och förslag angående Riksbankens Låne- och Kreditivrörelse.

Jemlikt 5 § af Banko-Utskottets instruktion, åligger det Utskottet att angående

de förändringar, som kunna pröfvas nödiga i afseende, bland annat, på Riksbankens

upp- och utlåningsrörelse, till Riksdagen inkomma med utlåtande och förslag;

och då Utskottet nu går att, efter verkställd granskning af de i hittillsvarande

reglemente befintliga, i 4:de Artikeln intagna stadganden, fullgöra berörda åliggande,

har Utskottet så mycket hellre kunnat följa det förut iakttagna förfaringssättet att

endast omförmäla de punkter, vid hvilka förändring antingen af någon motionär

blifvit ifrågasatt eller af Utskottet sjelft ansetts erforderlig, som de flesta af nuvarande

bestämmelser kunna bibehållas oförändrade.

Bland de i fråga om Riksbankens lånerörelse vid innevarande riksdag framställda

förslag förekommer först Herr Anders Gudmundssons (Andra Kammaren N:o

127) »att af Riksbankens tillgångar bildas en fond till belopp af minst 5 millioner

R:dr att användas till utlåning mot inteckning i fast egendom på landet, på vilkor

och mot uppfyllande af föreskrifter, som af Banko-Utskottet blifvit föreslagna och

af Kamrarne komma att fastställas.»

I den framställning, hvarmed motionären inleder nyss anförda förslag, synes

han vilja uttala den mening, att det Riksbanken, jemte skyldigheten att upprätthålla

myntvärdet, föresätta ändamål, att med lån understödja alla betydligare näringsgrenar,

skulle hafva blifvit bättre uppfyldt genom den tillförene följda grundsats

att för särskilda näringsgrenar afsätta vissa särskilda fonder, då han, i motsats

häremot anför, hurusom numera fonden för utlåning mot inteckning i fastigheter

på landet försvunnit, allmänna Diskontfonden förminskats samt räntan å kreditiven

till Manufakturdiskonten och Jernkontoret förhöjts, för att samla de i dessa

rörelsegrenar använda medel i Handels- och Näringsdiskontfonden till ensidig fördel

Bill. till Riksd. Prof. 1868. 6 Sami. 1 Afd. 7 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

för en skadlig handelsrörelse. Omförmälande de bekymmer, som för närvarande

trycka landtbruksnäringens idkare, angifver motionären den förnämsta orsaken härtill,

utom i ogynnsamma skördar, ligga uti eu för landtbrukarnes näringsfång ogynsam

finansiel lagstiftning, i det de blifvit bortvisade från Riksbanken och hänvisade

till Hypoteksbanken samt, då denna icke kunnat uppfylla deras önskningar,

nödgats anlita de enskilda bankinrättningarne och genom de vilkor, på hvilka dessa

lemnat försträckningar, förts till ruin. För att åvägabringa en i detta förhållande

nödig förbättring, yrkar motionären biträde af Riksbanken genom införande derstädes

ånyo af en amorteringslånerörelse, i afseende på de närmare vilkoren för hvilken

han antyder, att räntan borde sättas högst till 5 procent och betalningstiden ej

öfverstiga 20 år; och angifver han såsom möjliga tillgångar för den föreslagna lånefonden

dels Riksbankens ännu icke disponerade vinstmedel, dels reservfonden, dels

ock de från allmänna Hypoteksbanken ingående afbetalningar å dess skuld för öfvertagna

fastighetslån, de medel, som ingå från upphörande Filialbanker, samt den

tillgång Riksbanken eger uti obligationer.

Vid den pröfning Utskottet egnat åt denna, till den vigtiga landtbruksnäringens

befrämjande afsedda motion, har Utskottet i första rummet haft att taga i betraktande,

huruvida medel för den afsedda utlåningsfonden kunde af Riksbankens

tillgångar beredas, utan att andra lika vigtiga eller vigtigare ändamål åsidosättas.

Härvid får icke lemnas ur sigte Riksbankens första och förnämsta åliggande

att upprätthålla landets myntvärde, hvilket åliggande, synnerligast under sådana

förhållanden, då näringarnes och affärsverksamhetens jemna gång är utsatt för

rubbningar, kräfver särskild uppmärksamhet. Det ligger i sakens natur att landet

skall för den inre rörelsen behöfva stundom mera stundom mindre rörelsemedel

och för sina liqvider med utlandet tidtals anlita den befintliga metalliska fonden,

vare sig i form af vexlar eller klingande valuta. För att, under de vexlingar i det

utelöpande sedelbeloppet, den metalliska valutan och dessas inbördes förhållande

till hvarandra, som häraf ständigt föranledas, trygga möjligheten att alltid kunna

honorera sina sedlar och öfriga förbindelser, måste Riksbanken vara i stånd att

med erforderlig skyndsamhet kunna disponera öfver en betydlig del af de tillgångar

han under tiden, till näringarnes och affärsrörelsens tjenst, har i utlåning använda;

och Riksbanken kan derföre icke utan en våda af den svåraste beskaffenhet, genom

utlåning på längre tid fästa denna del af sina tillgångar på ett sådant sätt, att han

är urståndsatt att vid behof återfå densamma. Huru mycket af dessa tillgångar

Riksbanken må behöfva för nämnda ändamål hålla tillgängligt, lärer väl icke kunna

med någon bestämdhet afgöras, och kan under olika förhållanden vara olika; men

en försigtig bankförvaltning måste hålla denna summa snarare för hög än för låg.

Särskildt torde det för Riksbanken vara nödvändigt att, i och för ofvan angifna ändamål,

hålla ett betydligt belopp i försträckningar på kortare tider, då denna Bank

endast härigenom kan utöfva ett nödigt inflytande på rörelsen, och då, från en

s. 3 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

3

annan sida den rubbning, som ovilkorligen i någon mån måste göra sig kännbar,

när Riksbanken från lånerörelsen i och för metalliska kassans behof indrager någon

del af sina medel, blifver desto svårare, ju större den del, som indrages, är i

förhållande till det hela, och ju svårare det är för Riksbanken att, utan alltför

mycket missnöje och klagan från de lånebehöfvandes sida, kunna göra öfverhufvud

någon indragning å sin lånerörelse.

Motionären har också icke, bland de tillgångar han antydt för bildande af

den utaf honom föreslagna fonden, tagit i beräkning att någon del af hvad som nu

användes i den s. k. handels- och näringslånerörelsen skulle derifrån dragas; men

om, såsom motionären deremot ifrågasatt, reservfonden skulle dertill användas, så

måste i och med detsamma lånerörelsen minskas. Reservfonden består nemligen i

sjelfva verket af den del utaf sedelutgifningsrätten, som anses böra hållas obegagnad,

för att i händelse af påkommet behof kunna användas; och som en sådan

reserv alltid är nödvändig, så måste, om den nu befintliga användes, annan i stället

beredas, hvartill utväg icke funnes, annorlunda än genom indragning från lånerörelsen,

enär Riksbankens öfriga fordringar antingen alldeles icke, eller åtminstone

icke utan lång tidsutdrägt, kunna realiseras.

Dessa bestå nemligen, såsom motionären angifvit, hufvudsakligen i obligationer,

amorteringslån mot inteckning i stadsfastigheter, fordran hos allmänna hypotheksbanken

för till denna öfverflyttade fastighetslån samt i försträckningar till

filialbanker.

Af nyss omförinälda anledning kan den föreslagna lånefonden icke heller

åstadkommas genom sist omförmälda fordringar. Bankens obligationer äro nemligen

till en del af sådan beskaffenhet, att de icke lära kunna realiseras genom försäljning,

eller annorlunda än att de i mån af förfallotidernas utlöpande eller genom

utlottning inlösas af utgifvarne. Den öfriga delen torde dels vara erforderlig såsom

reserv och dels icke under närvarande förhållanden kunna utan alltför betydlig förlust

säljas.

De medel, som inflyta i afbetalning å stadsfastighetslån, utgöra ett ringa belopp;

den från allmänna Hypotheksbanken för detta år skedda afbetalningen utgör

i kapital endast 162,290 R:dr, och af filialbanksförsträckningarne ingå under året allenast

1,027,500 från filialbankerna i Calmar och Helsingborg, som upphöra den förra

den 14 Augusti och den sednare den 1 Oktober.

För öfrigt äro de på nu omförmälda fordringar influtna medlen redan inbegripna

uti reservfonden, så att deras anvisande till en särskild lånefond i sjelfva

verket skulle utgöra en minskning i reservfonden, i hvilken dessutom äfven ingå Riksbankens

influtna vinstmedel, om dispositionen af hvilka sistnämnda Utskottet redan

afgifvit förslag.

Det anförda torde ådagalägga, att Riksbankens närvarande ställning icke

lemnar medel till den af motionären ifrågasatta särskilda utlåningsfond, äfven om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

det för öfrigt kunde finnas lämpligt att nu ånyo i Riksbanken införa en amorteringslånerörelse

af samma beskaffenhet, som den, hvilken i följd af 1862—1863 års

riksdags beslut upphörde med år 1864, eller att i allmänhet återgå till ett sådant

förvaltningssätt, som det tillförene följda, hvarigenom Riksbanken skulle förlora allt

inflytande på affärsrörelsens gång och måhända se sig ur stånd att vid svårare tidpunkter

fullgöra sin silfverutvexlingsskyldighet.

Ehuru stort afseende jordbrukarnes, liksom andra näringsidkares närvarande

belägenhet må förtjena, tror Utskottet det dock vara af största vigt att i främsta rummet

åt Riksbanken bevara en tryggad ställning, och att först derefter tillse i hvad

mån denna inrättning kan direkt understödja näringarne; i hvilket sistnämnda afseende

Utskottet vill erinra, att äfven det slags lånesäkerhet, som jordbrukarne böra

kunna erbjuda, eller inteckning i fast egendom, vid Riksbankens utlåningsrörelse icke

afvisas, utan emottages såväl vid lån från den s. k. Handels- och Näringsdiskontfonden,

som Omsättningslånefonden;

Utskottet finner sig, på grund af hvad nu blifvit anfördt, icke annat kunna än

Ro)

afstyrka bifall till Herr Anders Gudmundssons ifrågavarande

motion,

I sammanhang med 44 § af Bankoreglementet har Utskottet till behandling

företagit en af Herr A. O. Wallenberg inom Första Kammaren väckt motion, N:o

49, deri blifvit hemstäldt, att Riksdagen, i ändamål att främja den vid sistlidne

riksdag uttryckta önskan om Kommers-kollegii indragning, måtte besluta upphörande

med år 1868 af det kreditiv, stort 2,250,000 R:dr, som den s. k. Manufakturdiskonten

hittills från Riksbanken disponerat; i sammanhang hvarmed motionären

för öfrigt föreslagit, att Riksbanken skulle vid innevarande års slut emottaga i slutliqvid

för detta kreditiv de icke förfallna lånehandlingar Manufakturdiskonten innehar,

med skyldighet för den sistnämnda att inom 1869 års utgång ersätta den förlust,

som genom berörda lånehandlingars öfvertagande möjligen kunde drabba Riksbanken,

samt att denna bank, med de 2,250,000 R:dr, öfver hvilka densamma sålunda

återbekomme sin förfoganderätt, borde utvidga sin kassakreditivrörelse och

dervid tillgodose företrädesvis dem, som haft lånerätt i manufakturdiskonten.

Motionären har angående den ifrågavarande låneinrättningen lemnat åtskilliga

uppgifter, till förfullständigande af hvilka samt deras berigtigande i några delar

Utskottet anser sig, efter de upplysningar Utskottet i frågan inhemtat, böra ytterligare

meddela följande:

Enligt nu gällande, den 8 Februari 1844 utfärdade, förnyade reglemente för

Manufakturdiskont-inrättningen, hvilken är ställd under Kommers-kollegii förvaltning,

är densammas ändamål att med antaglig säkerhet, genom lån understödja

s. 5 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

5

inhemska fabriks- och manufakturinrättningar i förhållande till värdet af deras tillverkningar

och tillverkningarnes olika behof af låneunderstöd.

Alla slags fabriker och manufakturer äro likväl icke låneberättigade i Manufakturdiskonten,

hvarförutan de, åt hvilka en sådan rätt är tillförsäkrad, åtnjuta

densamma i olika grad, ithy att samtlige låneberättigade inrättningar äro fördelade

i tre klasser, af hvilka lånerätten, som bestämmes i förhållande till värdet af hvarje

inrättnings tillverkningar, är störst för första klassen, samt utgör för den andra

tre fjerdedelar och för den tredje allenast hälften af första klassens lånerätt.

Till första klassen höra: klädes- och sidenfabriker, bandfabriker för deras

tillverkning af sidenband, stoff-fabriker för i sjelfva väfnadssättet fasonerade och

blommerade mattväfnader, glasbruk, sulläders- och saffianstillverkningar samt tillverkningar

af polerade eggjern och andra fina manufakturs miden, med undantag af

Eskilstuna fristads tillverkningar, hvilkas idkare tillika med deras förläggare åtnjuta

eu särskild, högre lånerätt, uppgående för manufakturisterne till S3£ procent af

tillverkningsvärdet och för förläggare till 40 procent af förlagssumman.

Till andra klassen höra linne-, hamp- och bomullsfabrikernas tillverkningar

af kulörta väfnader samt af damastväfnad, stoff-fabrikerna för andra tillverkningar

än de under första klassen omförmälda, kattunsfabriker för tillverkningar, som blifva

der både till väfnad och tryckning förfärdigade, vaxduksfabriker för enahanda

tillverkningar, pappersbruk, oljeslagerier och alunverk.

Till tredje klassen höra bandfabrikernas tillverkningar af bomulls-, linneoch

ylleband, linne-, hamp- och bomullsfabrikerna för ofärgade väfnader, segel-,

tältduks- och strumpfabriker, kattuns- och vaxduksfabriker, der endast tryckning

verkställes af annorstädes tillverkade väfnader, samt mekaniska spinnerier.

Ofriga, icke uppräknade fabriks- och manufakturinrättningar ega icke att

undfå understöd, såvida icke Kongl. Maj:t, uppå särskild ansökan, åt en eller annan

fabrik beviljat rättighet dertill.

Hvarje fabriksidkares lånerätt bestämmes efter en af honom beedigad uppgift

om det föregående årets tillverkningsvärde; och skola för alla de fabriksidkare,

som önska erhålla lånerätt, årligen inom den 20 Januari så beskaffade uppgifter

vara genom städernas magistrater insända till Kommers-kollegium, som derefter,

med afseende på de för året till utlåning tillgängliga medel, bestämmer fördelningen

såväl emellan klasserna, som emellan hvarje lånesökande inom hvardera klassen.

För lånen skola afgifvas förbindelser, åtföljda af hypotek, bestående af så

kallade löpande reverser, eller accepterade invisningar, eller accepterade räkningar

å borgade varor, eller borgen, eller accepterade, i Stockholm betalbara, inrikes vexlar,

eller annan säkerhet, som Kommers-kollegium finner antaglig.

Lånen meddelas på minst en, högst nio månader; men har, efter hvad Utskottet

inhemtat, sedan långt tillbaka, låntagare, som inom förfallotiden för sitt lån

inlemnat och fått godkänd ny förbindelse, tillåtits att utan förutgången inbetalning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

öfverföra det gamla lånet på ny räkning; hvadan lånen i sjelfva verket kunna blifva

under längre tider stående.

Räntan å diskontlånen från Manufakturdiskonten har varit bestämd till 4

procent, men höjdes från den 1 Juli 1866 till 5 procent, enär denna ränta i allmänhet

hållits en procent öfver den, som Manufakturdiskonten sjelf haft att erlägga

till Riksbanken för dess kreditiv derstädes, och hvilken sistberörda ränta varit 3

procent intill nyssnämnda tid, då densamma höjdes till 4 procent.

Af Manufakturdiskontens tillgångar är en särskild summa afsatt, hvaraf s. k.

förlagslån utaf Kongl. Maj:t beviljas till understöd för anläggning och drifvande af

större inrättningar i fabriksväg af antingen ny eller väsendtligen förbättrad beskaffenhet,

för Indika lån särskilda vilkor äro bestämda eller kunna af Kongl. Maj:t

föreskrifvas; och lära dessa vilkor vara, att lånen få innehafvas, mot 5 procents

ränta, under de första 4 åren utan afbetalning å kapitalet samt under ytterligare

4 år med afbetalning af \ hvarje år.

Den för sådana förlagslån afsätta summa, hvilken utgjorde till och med år

1866 750,000 R:dr, men enligt Kongl. Brefvet af den 14 December 1866 bör årligen

ökas med 50,000 R:dr, till dess den uppnått en million riksdaler, är för innevarande

år bestämd till 850,000 R:dr.

Enligt en af Kommers-kollegium d. 18 Juni 1867 till Kongl. Maj:t afgifven

berättelse, utgjorde vid 1866 års utgång Manufakturdiskontens egna tillgångar, efter

afdrag af skulden till Riksbanken med ränta,.......R:dr 1,730,371: 77,

deraf kontanta medel och säkra fordringar . . . R:dr 1,533,509: 68.

Osäkra, på konkursutredning m. m. beroende, fordringar

för lån i vanlig diskontväg.....175,812: 17.

Resterande kapital å ett förlagslån . . 1,419: 59,

derå samt å ett till kapitalet guldet förlagslån

upplupna räntor...... 19,630: 33. 196,862: 09. 1 730 371- 77

Vid den fördelning af Manufakturdiskontens säkra fordringar tillika med behållningen

i Riksbanken samt inflytande intressemedel, hvilken uppgjordes i Januari

månad 1866, beräknades dessa tillgångar till.......R:dr 3,960,149: 99.

Enligt då tillika uppgjord förslagsberäkning öfver afdragsposter,

antogos dessa komma att utgöra: ränta till Riksbanken

å kreditivet............... 67,500: —

aflöning, arfvoden och pension......... 29,850: —

d:o till Norrköpings ullkontors tjensteman m. m. 3,000: —

pensioner till tjensteman och betjente vid de upphörda

stämplingskontoren i Stockholm, Göteborg, Norrköping

och Nyköping............... 8,980: —

Transport 109,330: — 3,960,149: 99.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

7

Transport 109,330: — 3,960,149: 99.

Skrifmaterialier och diverse utgifter, såsom revisions
kostnader,

vikariatsarfvoden m. m........ 2,000: —

R:dr 111,330: —

Ersättning till Riksgälds-kontoret för af statsmedlen ut
-

gående anslag till Teknologiska institutet..... 21,000: —

Anslag för 1866 års industriutställning i Stockholm . 25,000: —

Anslag till förlagslån............. 750,000: —

Anståndslån*)............... 43,663: 17.

Eskilstuna förläggares lånerätt......... 194,923: —

Eskilstuna manufakturisters d:o......... 326,838: — 1,472,754: 17,

hvarefter återstod till fördelning emellan de tre klasserna af öfrige

låneberättigade................... 2,487,395: 82.

Det tillverkningsbelopp, hvarför lånerätt söktes, utgjorde: inom första klassen

R:dr 20,684,897; inom andra klassen R:dr 5,854,164; och inom tredje klassen R:dr

12,079,762.

Inom första klassen erhölls lånerätt till 8 procent af tillverknings
-

beloppet med..................R dr 1,654,791: —

samt till följd deraf inom andra klassen till 6 procent med .... 35R249: —

och inom tredje klassen till 4 procent med......._483,190: —

Summa R:dr 2,489,230

Beträffande de ofvan uppgifna sifferförhållandena, bör Utskottet vidare upplysa

följande:

Uti de för aflöning, arfvoden och pension upptagna R:dr 29,850 ingå, utom

det för året tillfälliga högre belopp, som i begrafningshjelp utbetalts till aflidne

Kommerserådet Borelii sterbhus, dels lön till ett kommerseråd med 4,000 R:dr,

sportelersättning till advokatfiskalen i Kommers-kollegium i hans egenskap af diskontens

ombudsman, R:dr 1,800, samt arfvode till en kanslist hos ombudsmannen

R:dr 600, dels ock lönebidrag till presidenten i Kommers-kollegium, R:dr 1,500, till

två kommerseråd efter 1,000 R:dr till hvardera samt till ett kommerseråd 500R:dr,

af hvilka belopp likväl lönebidraget till Kommers-kollegii president nu, då presidentsembetet

är otillsatt, besparas.

Sedan Ullkontoret i Norrköping numera, enligt Kongl. Maj:ts i sistlidne December

månad fattade beslut, upphört, komma de derför utgående aflöningar att

upphöra, dock att tillsvidare utgå R:dr 1,850 såsom pensioner åt kamereraren och

*) Härrörande hufvudsakligen derifrån, att Manufakturdiskonten måst, för bevarande af

en dess fordran, öfvertaga en fastighet, som sedermera kunnat afyttras endast under

vilkor, att återbetalningen af den deri inteoknade summa fördelades på längre återbetalningstider.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

eu ålderstigen ullsorterare. De öfrige tjenstemännen erhöllo vid entledigandet i ett

för allt ett års lön såsom gratifikation.

Det ofvan omförmälda pensionsbeloppet till tjensteman och betjente vid de

indragna stämplingskontoren i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Nyköping, hvilket

vid 1866 års början utgjorde 8,980 R:dr, har derefter något förminskats, och

kommer naturligtvis att än vidare nedgå.

Af f. d. Ullkontorets hus ingår visserligen någon inkomst, men denna betäcker

dock icke kostnaden för underhåll m. m., så att häraf någon årlig utgift kommer

att föranledas, intilldess möjligen försäljning af berörda hus kan blifva beslutad och

verkställd.

Anslaget till Teknologiska institutet, R:dr 21,000, har tillgodokommit institutet

nästan ända från dettas inrättande, och anslaget, som numera utgår från Riksgälds-kontoret,

hvilket åter från Manufakturdiskonten hittills derför erhållit ersättning,

motsvarar i det närmaste den behållning Manufakturdiskonten haft derigenom

att den i sin lånerörelse utlånat kreditivbeloppet till en procent högre ränta än

Manufakturdiskonten sjelf till Riksbanken erlagt.

Slutligen må meddelas, att vid 1867 års slut voro utestående:

i vanlig diskontväg:

hos Eskilstuna fristads förläggare 145,676: 22.

» d:o manufakturister..... 183,389: 25.

» fabriksaktiebolag............ 1,047,328: —

» låntagare, som häfta i skuld för 20,000 R:dr och

derutöfver.............. 536,873: —

» 105 låntagare, som hafva mindre lån än 20,000 R:dr 635,174: —

Förlagslån................. 795,669: 59.

Anståndslån................ 36,365: 21.

329,065: 47.

2,219,375: —

832,034: 80.

Summa R:dr 3,380,475: 27,

samt att antalet lånberättigade, oberäknadt Eskilstuna fristads förläggare och manufakturister,

lärer utgjort: år 1855 183 st.; år 1866 179 st. och år 1868 147 stycken.

Det bör icke förnekas, att den ifrågavarande inrättningen varit för näringarne till

väsendtlig nytta under förflutna tiden, då tillfällena till låns erhållande voro inskränkta

och fabriksväsendet hade en vida mindre utsträckning, än numera. Fabriksoch

manufakturidkare hade då sannolikt få andra utvägar att i låneväg erhålla den

för deras rörelses drifvande och utvidgande behöfliga kapitalförstärkning; och de

belopp, hvarmed Manufakturdiskonten kunde tillhandagå, voro då, i jemförelse till

rörelsens omfattning, vida mera betydande, än de numera, efter den stora sträckning

industrien tagit, i sjelfva verket äro. I hvad män Manufakturdiskontens betydelse
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Banko-IJtslcottets Betänkande N:o 13.

9

delse i sistnämnda hänseende aftagit, visar sig vid jemförelsen emellan fondens tillgångar

och summan af det tillverkningsvärde, för hvilket lånerätt tagits i anspråk;

hvarförutan kan erinras, att ändock flera, högst betydande slag af fabriker icke

äro uti den nämnda summan inbegripna, enär de äro uteslutna från lånerätt, med

undantag af en eller annan fabrik, som erhållit särskildt medgifvande af Kongl.

Maj:t att från Manufakturdiskonten undfå försträckning.

Sistnämnda förhållande, i förening med reglementets bestämmelse af särskilda

klasser med olika lånerätt, förtjenar derjemte särskildt anmärkas derutinnan,

att, då de från Manufakturdiskonten uteslutna, eller till endast mindre lån än andra

berättigade, näringsgrenar numera för landet ega en vida större betydelse, än många

bland dem, som hafva företräde i afseende på det understöd från det allmännas

sida, som Manufakturdiskonten lemnar, sådant icke utan skäl kan anses såsom ett

tillbakasättande af de förstnämnda. Detta kunde väl afhjelpas genom förändring

af hittills gällande bestämmelser, sålunda att åt de nu uteslutna slagen af fabriker

beviljades lånerätt, och att den nuvarande klassfördelningen ändrades eller upphäfdes;

men härvid förekommer dels att i och med detsamma Manufakturdiskontens

tillgångar skulle blifva ännu mera otillräckliga, än de nu äro, för det med inrättningen

afsedda ändamål, dels att samma origtighet, som nu egen rum, skulle åter

uppkomma, i mån som nya fabriksgrenar uppstå, eller de nuvarande fabriksgrenarnes

utsträckning och betydelse i jemförelse med hvarandra förändras, ett förhållande,

som säkerligen hädanefter icke mindre än hittills lärer inträffa.

En annan omständighet, som, vid frågan om Manufakturdiskontens bibehållande

för framtiden, bör tagas i betraktande, är den svårighet, som i hvarje låneinrättning,

hvilken utöfvar sin verksamhet inom ett mycket vidsträckt område, måste

förefinnas för bedömande af lånesökandes soliditet och beskaffenheten af de säkerheter,

hvilka erbjudas. Under erkännande, att de förluster Manufakturdiskonten

lidit icke, åtminstone under det sednaste tiotalet af år, varit eller kunna blifva betydande,

enär, enligt Utskottet meddelade tillförlitliga uppgifter, inrättningens oguldna

osäkra fordringar under nämnda tid uppgå till allenast omkring Tl2 procent af utlåuingssumman

uti årligt medelbelopp, kan dock den nyssnämnda omständigheten

icke förbises, så mycket mindre, som ifrågavarande svårighet tilltager, i samma mån

som andra lånetillfällen uppstå. Så länge lånesökande nemligen äro inskränkte till

en eller få låneinrättningar för fyllande af sitt lånebehof, är det naturligtvis lättare

att vinna insigt om deras verkliga ställning, än när de kunna skuldsätta sig hos

flera olika inrättningar, och dymedelst göra det omöjligt för en hvar af dessa särskildt

att öfverskåda låntagares affärsställning.

Af det anförda torde vara ådagalagdt, ej mindre att Manufakturdiskonten i

dess nuvarande skick endast i alltför ringa man motsvarar det dermed afsedda

Bih. till lliksd. Prot. 1868. 6 Sami. 1 Åfd. 7 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Banlco-Utskottets Betänkande N:o 13.

ändamål, än äfven att denna inrättning icke kan genom en reorganisation göras ändamålsenlig;

och Utskottet anser det fördenskull icke vara skäl att Riksbanken fortfarande

till denna inrättning ofönninskadt öfverlemnar det betydliga belopp, som

hittills varit dertill anvisadt.

Men Utskottet kan å andra sidan icke tillstyrka, att hela det kreditiv Manufakturdiskonten

ifrån Riksbanken åtnjuter nu på en gång fråntages densamma.

Ehuru jemförelsevis obetydliga Manufakturdiskontens utlåningstillgångar må vara, i

förhållande till fabriks- och manufakturindustriens närvarande utsträckning på det

hela, skulle dock, om hela kreditivet på en gång indroges, många, om icke de fleste

af dem. som nu genom detta kreditiv äro i åtnjutande af låneförsträckning, råka i

en svårighet, som isynnerhet under närvarande ogynsamma förhållanden, blefve högst

kännbar och måhända oöfvervinnerlig. Detta blefve sannolikt framför allt fallet med

Eskilstuna stads förläggare och manufakturister. Till följd af den höga låneprocent,

hvartill desse äro berättigade, hafva de, synnerligast de sistnämnde, som hvar

för sig drifva sin rörelse i allenast en inskränkt skala, kunnat grunda densamma till

en stor del på de lån Manufakturdiskonten försträckt åt dem; och vid sådant förhållande

skulle en indragning på en gång af detta understöd sannolikt helt och

hållet omintetgöra den jernförädlingsindustri, som nu idkas i Eskilstuna. Utan tvifvel

bör denna industri, om de nuvarande små manufakturisterne förenade sig i bolag

och derigenom satte sig i tillfälle att komma i åtnjutande af de fördelar, som en

i stort ordnad industri erbjuder, kunna gorå sig oberoende af särskilda undantagsförmåner

från det allmänna; men under närvarande förhållanden anser Utskottet

det icke rådligt att återtaga de så beskaffade förmåner, hvilka äro ifrågavarande

industriidkare tillagda; hvadan Utskottet, vid den successiva indragning af kreditivet

från Riksbanken, som Utskottet vill föreslå, förutsätter att den deraf följande minskningen

i manufakturdiskontlån tillsvidare icke komme att beröra Eskilstuna frustads

förläggare och manufakturister.

Herr Wallenberg har väl i sammanhang med det af honom yrkade upphörande

af Manufakturdiskontens kreditiv hos Riksbanken föreslagit, att Riksbanken

skulle med de 2,250,000 R:dr, hvilka han åter finge till sitt förfogande, utvidga sin

kassakreditivrörelse och dervid tillgodose företrädesvis dem, som haft lånerätt i

Manufakturdiskonten.

En sådan anordning tror likväl Utskottet hvarken kunna blifva för vederbörande

tillfredsställande, eller på ett ändamålsenligt sätt utförbar.

Ofvan är omförmäldt, att lånen från Manufakturdiskonten, ehuru de beviljas

på högst nio månader, dock i sjelfva verket hafva fått genom öfverföring på ny

räkning blifva längre tid stående. Oaktadt detta icke är i reglementet uttryckligen

medgifvet, har det dock sedan långt tillbaka blifvit ett vedertaget bruk, hvilket man

alltså vid bedömande af de för handen varande förhållandena och de åtgärder, dessa

kunna medgifva, icke bör lemna utan afseende. En förändring af dessa lån till

s. 11 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

11

vanliga kassakreditiv kan svårligen tillfredsställa åtminstone en stor del af försträckningstagarne,

då det i afseende på kassakreditiv bör utgöra en regel att de

icke få begagnas såsom stående lån och då de vid hvarje kreditivtids slut skola

inbetalas.

För öfrigt bör anmärkas, dels att den företrädesrätt, som skulle tillkomma

dem, hvilka haft lån från Manufakturdiskonten, icke blefve lätt att i Riksbanken

på ett rättvist och billigt sätt tillämpa, äfvensom att vid pröfningen af erbjuden

säkerhet andra grunder och åsigter, än i Manufakturdiskonten, kunde i Riksbanken

komma att blifva bestämmande; dels ock att denna företrädesrätt lätt nog kunde

komma att för eu lång framtid blifva ett bestående undantagsförhållande i Riksbanken

i fråga om sådana industrifirmor och bolag, som fortfara att bestå, oberoende

af inom dem inträffande personalförändringar.

Utgående från den åsigt Utskottet ofvan uttalat, att Manufakturdiskonten icke

mera uppfyller eller kan uppfylla sitt ändamål så, att densamma för en längre framtid

bör fortfara, men att å andra sidan en brådstörtad förändring icke bör ske, har

Utskottet, som egen betrakta frågan med afseende på det kreditiv, Manufakturdiskonten

från Riksbanken innehar, funnit det vara klokast att detta kreditiv så

småningom indrages.

Härigenom lemnas, utan någon häftig rubbning af enskildes affärsförhållanden,

åt dem, som i saken äro intresserade, en erinran om den förändring, som är

att emotse; och förberedes ett lättare förverkligande af den utaf sist församlade

Riksdag uttryckta önskan om Kommers-kollegii upphörande.

Vid den öfverläggning, som inom Första Kammaren föregick den nu ifrågavarande

motionens hänvisande till Banko-Utskottet, erinrades dels om den särskilda

företrädesrätt, som Eskilstuna fristads förläggare och manufakturister, i afseende

på låns erhållande, åtnjuta; dels att, om den räntevinst, som hittills för Manufakturdiskonten

uppkommit, derigenom att en procent högre ränta tagits för de utlemnade

lånen, än som till Riksbanken för kreditivet erlagts, komme att i följd af kreditivets

indragning upphöra, med detsamma den inkomstkälla försvunne, som nu användes

till bestridande af löner till vissa Kommers-kollegii tjenstemän vid Manufakturdiskonten

samt till pensioner åt den personal, som varit anställd för inhemska

fabrikaters stämpling, så länge en sådan var stadgad; dels ock derom att från Manufakturdiskonten

utgå 21,000 R:dr årligen till Riksgälds-kontoret såsom ersättning

för det å Riks-staten numera öfverflyttade, tillförene af berörda fonds vinstmedel

omedelbart bestridda, anslag till Teknologiska institutet.

Utskottet har redan här ofvan, vid tillkännagifvande af sin åsigt om en successiv

indragning af kreditivet från Riksbanken, yttrat, hurusom Utskottet anser, att

den deraf följande minskningen i manufakturdiskontlån tillsvidare icke borde beröra

Eskilstuna fristads förläggare och manufakturister.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

Beträffande åter den årliga räntevinst, som uppkommit genom nyss omförmälda

ränteskilnad, har Utskottet redan omnämnt, att densammas belopp i det

närmaste motsvarar de 21,000 R:dr, hvilka till Riksgälds-kontoret från Manufakturdiskonten

utbetalas, såsom ersättning för det till Teknologiska institutet utgående

anslag af samma summa. Denna räntevinst har således, efter Utskottets förmenande,

icke kunnat betraktas såsom en inkomstkälla för aflöning åt vissa Kommerskollegii

tjenstemän, vid Manufakturdiskonten, eller till pensioner åt den personal,

som varit anställd vid de numera upphörda stämplingskontoren, eller till andra dylika

ändamål; och Utskottet finner derföre icke af behof påkalladt att, i mån som

kreditivet indrages, andra medel anvisas för dessa utgifters bestridande. Deremot

måste det anses med rättvisa och billighet öfverensstämmande att Manufakturdiskonten

i mån af kreditivets förminskning befrias med motsvarande belopp från

den ersättning, som för närvarande lemnas till Riksgälds-kontoret för anslaget till

Teknologiska institutet.

Då emellertid det icke lärer tillkomma Banko-Utskottet att i detta hänseende

afgifva förslag, anser sig Utskottet vid detta tillfälle endast böra fästa uppmärksamheten

derpå att, i händelse Riksdagen bifaller Utskottets hemställan att

för år 1869. minska kreditivbéloppet med endast 250,000 R:dr, ännu för nämnda år

räntevinsten å återstående kreditivbeloppet, två millioner Riksdaler, kommer att så nära

uppgå till det ifrågavarande ersättningsbeloppet, att nu församlade Riksdag så mycket

mindre torde behöfva i detta hänseende vidtaga någon särskild anordning, som de

för år 1869 utgående utgifterna från Manufakturdiskonten med säkerhet kunna beräknas

blifva minskade med minst 3,000 R:dr, som belasta 1868 års utgiftsstat i

och för den gratifikation af ett års lön, hvilken, efter hvad ofvan är omförmäldt,

beviljades vissa tjenstemän vid Ullkontoret i Norrköping vid dettas i slutet af förlidne

år beslutade indragning.

Den § 44 i Bankoreglementet, i sammanhang med hvilken Herr Wallenbergs

motion af Utskottet blifvit behandlad, innehåller bestämmelsen om här ifrågavarande

kreditiv till Manufakturdiskonten, rörande hvilket dessutom särskildt kontrakt emellan

Bankofullmägtige och Kommers-kollegium är upprättadt.

Oberoende af det belopp, hvartill berörda kreditiv kan komma att bestämmas,

torde, enär afslutningstiden för detsamma bör beräknas och, efter hvad Utskottet

harsig bekant, äfven hvad ränteliqviden beträffar, verkligen beräknas efter kalenderår

samt riksdag numera årligen infaller, den nuvarande bestämmelsen om kreditivets

tillhandahållande »intill nästa riksdag» böra förändras derhän, att kreditivet

beviljas för visst år, och således nu för nästkommande år 1869.

Någon förändring i de öfriga, uti 3 44 intagna vilkoren för kreditivets utgående

anser Utskottet ej behöflig.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

13

I öfverensstämmelse med här ofvan uttalade åsigt att ofta berörda kreditiv

till Manufakturdiskonten bör, genom årligen skeende förminskning, efter hand helt

och hållet indragas, hemställes,

2:o)

att Herr A. O. Wallenbergs motion icke i vidsträcktare mån

må vinna afseende, än att 44 § i Bankoreglementet erhåller

följande lydelse:

»Till manufakturernas och fabrikernas understöd är anvisadt

ett kreditiv af två millioner riksdaler, hvilket under år 1869 hålles

Kongl. Kommers-kollegium tillhanda mot samma vilkor, som

varit stadgade för de hittills å Riksbanken för berörda ändamål

anvisade låneunderstöd, samt under förbehåll:

l:o) att Riksbanken för hela det belopp, som å kreditivet

kan varda uttaget, eger säkerhet i Manufakturdiskontens alla

fordringar samt egna behållna tillgångar;

2:o) att, i händelse Fullmägtige, med afseende å Riksbankens

ställning, finna sig nödsakade att kreditivet eller någon del

deraf uppsäga, Kongl. Kommers-kollegium då skall, efter nio

månaders förlopp och sedan derom sex veckor förut blifvit tillsagdt,

till Riksbanken återbetala hvad som derå är vordet

lyftadt; och

3:o) för de å kreditivet uttagna summor Riksbanken eger

att beräkna fyra procent årlig ränta, som, enligt deröfver uppgjorda

liqvider, vid hvarje hälft års slut till Riksbanken inbetalas,

vid äfventyr att i annat fall kreditivet anses uppsagdt.

I 46 g, hvilken innehåller de med försträckning från Riksbanken till filialbankerna

sammanhang egande föreskrifter, finner Utskottet icke någon annan ändring erforderlig,

än att ur litt. c. i mom. 2, hvari bestämmes den del af filialbanks teckningssumma''

som skall vara kontant inbetald, uteslutes Örebro läns filialbank, enär denna redan

upphört; hvadan Utskottet hemställer att, med nämnda §:s bibehållande oförändrad

i öfrigt, mom. 2 litt. c) må erhålla följande lydelse:

3:0)

af teckningssumman erlägges minst hälften, eller 50 procent, i

rikets gällande mynt; dock med undantag hvad angår filialbankerna

i Borås, Calmar, Helsingborg, Hernösand, Uddevalla

och Östersund, hvilkas delegare skola erlägga minst 25 procent

i rikets gällande mynt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

Enär de uti Utskottets Memorial N:o 6 till afskrifning föreslagna 2:ne s. k. skiftesoch

odlingslån voro de enda numera å denna lånegren återstående fordringar, samt

alltså, sedan Riksdagen bifallit desammas afskrifning, 49 §, som innehåller föreskrift

i afseende på återbetalningen af ännu kvarstående lån till skiften och odlingar,

kommer att sakna tillämpning, får Utskottet hemställa,

4:o)

att 49 § i nuvarande reglemente må ur blifvande reglemente

uteslutas. ''

Vid 1865—1866 års riksdag förändrades den dittills varande bestämmelsen

af en viss summa såsom fond för handels- och näringsdiskontrörelsen och om dennas

fördelning mellan de särskilda lånekontoren med ett visst belopp åt hvarje till

det stadgande, som nu finnes i 52 §. mom. 1, att, med undantag af hvad som till

bestämdt belopp är anvisadt för utlåning med omsättning.sr ätt, de öfriga medel, som

kunna och böra afses för lånerörelsen, sammanföras till en gemensam handels- och

näringsdiskontfond, hvars fördelning mellan diskont- och lånekontoren Fullmägtige

ega bestämma.

Detta stadgande finner Utskottet ändamålsenligt och vill deri icke föreslå

någon ändring, men omförmäler detsamma här af den anledning, att Herr H. Gyllenram

i Första Kammaren (uti motion N:o 61) och Herr G. Kolmodin i Andra

Kammaren (i motion N:o 234) hemställt, att nuvarande förlaget från Riksbanken till

Lånekontoret i Wisby måtte från och med 1869 års ingång förstärkas med 300,000

riksdaler, hvaraf 150,000 riksdaler borde anvisas till handels- och näringsdiskontrörelsen

och 150,000 riksdaler till omsättningslånerörelsen.

Motionärerne angifva såsom skäl för denna hemställan, att filialbanken i

Wisby vid medlet af nästkommande år upphör; att, då ovisst torde vara huruvida

enskild bank kan komma till stånd på Gotland, stora svårigheter för affärsrörelsen

måste uppstå, i mån som filialbanken indrager sina medel ur rörelsen, derest annan

utväg för dennas underlättande icke beredes, och att Gotlands afskiljda läge från

fastlandet, synnerligen genom den vissa årstider inträffande oregelbundenheten i postgången

göra det nödigt att penningetillgången på ön icke må vara beroende af fastlandet.

Filialbankens i Wisby oktroj tilländagå!- den 30 Juni 1869, och då dess försträckning

från Riksbanken, stor 225,000 R:dr, således senast vid nämnda tid till

Riksbanken återgår, lära andra omsättningsmedel till ersättande af den nämnda

summan blifva för ön erforderliga. Men då, i händelse dessa icke skulle komma

att beredas genom inrättande af enskild bank på ön eller förläggande derstädes

af afdelningskontor från någon bland de redan befintliga enskilda bankerna på fastlandet,

Fullmägtige äro oförhindrade att anvisa förstärkning utaf lånekontorets i

Wisby hittillsvarande förlag till såväl handels- och näringsdiskontrörelsen, som omsättningslånerörelsen,

enär, hvad fonden för den sistnämnda angår, Fullmägtige, oak
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

15

tadt fördelningen af omsättningslånefonden är i 54 § af reglementet i allmänhet till

siffran bestämd, likväl enligt samma § för närvarande äro och enligt Utskottets åsigt

fortfarande böra blifva berättigade att efter sig företeende omständigheter kunna om

annan fördelning diskont- och lånekontoren emellan af denna fonds tillgångar förordna,

samt Fullmägtige icke lära underlåta att fästa behörigt afseende på Gotlands

behof af rörelsemedel; så och då ett beslut af Riksdagen i den af motionärerne

föreslagna syftning skulle nödvändiggöra en förändring i grundbestämmelserna angående

Riksbankens lånefonder, hvilken Utskottet icke anser lämplig, samt motionärernes

välgrundade afsigt kan derförutan uppnås, finner Utskottet sig böra hemställa,

5:o)

att Herrar Gyllenrams och Kolmodins förevarande motioner

icke må till någon Rikdagens åtgärd föranleda.

Mom. 2 af 52 § innehåller, att de till handels- och näringslånerörelsen anvisade

medel skola af vederbörande styrelser, enligt af Fullmägtige meddelade allmänna

föreskrifter, förvaltas och utlånas, på sätt styrelserna, efter eget bepröfvande

och med rättvist afseende på de olika lånebehofven, finna för orternas rörelse mest

gagneligt, dock under iakttagande deraf, att utlåning mot pant af väg förda effekter

och vexeldiskontering slcer företrädesvis framför annan utlåning, samt att å någon

betydligare del af utlåningstillgångarne kreditiv beviljas till det belopp styrelserna

bestämma.

Då det icke torde vara rätt eller nödigt att vissa slag af säkerheter i all

mänhet tillerkännas en bestämd förmånsrätt framför andra slag, anser Utskottet att

det företräde nyssnämnda stadgande gifver åt vexeldiskontering och belåning af vågförda

effekter icke vidare bör i Bankoreglementet uttryckas, och hemställer på

grund häraf,

6:o)

att mom. 2 i 52 § af reglementet må erhålla följande lydelse:

»De till ifrågavarande rörelse anvisade medel ega vederbörande

styrelser att, enligt af Fullmägtige meddelade allmänna

föreskrifter, förvalta och utlåna på sätt styrelserna, efter eget

bepröfvande och med rättvist afseende å de olika lånebehofven,

finna för orternas rörelse mest gagneligt, dock under iakttagande

deraf, att å någon betydligare del af utlåningstillgångarne

kreditiv beviljas till det belopp, styrelserna bestämma.»

Vid denna riksdag är enahanda yrkande, som vid många föregående, framställt

om tillökning af anslaget till utlåning med omsättningsrätt. Herr Jöns Pehrsson

har nemligen i motion N:o 126 (Andra Kammaren) under punkten 3:o) gjort ett

förslag af följande ordalydelse: ”att af Riksbankens kassor, som äro disponibla för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

»utlåning, hälften deraf måtte utlånas mot omsättningsrätt, på sätt som nu är stad»gadt

för Diskontfonden, eller en femtedels omsättning hvarje halfår, och samma

»förhållande i Lånekontorenoch Herr Magnus Svensson har i motion N:o 198 (Andra

Kammaren) begärt, att från Handelsdiskontfondeu till allmänna Diskontfonden

måtte öfverföras ett belopp af minst tre millioner riksdaler, för att utlånas på sätt,

som för den sistnämnda fondens utlåningsrörelse nu är gällande.

Skälen emot öfverflyttande från andra användningssätt till omsättningsutlåning

utaf en ytterligare del af Riksbankens tillgångar, utöfver hvad dertill redan är

anslaget, hafva alltför ofta blifvit upprepade, för att Utskottet skulle behöfva annat

än i korthet framhålla desamma. Det första och vigtigaste är, att, om alla eller

en alltför betydlig del af Riksbankens tillgångar fästas för långa tider, Banken lätt

skulle råka i fara att förr eller senare vid inträffande brydsam tidpunkt nödgas brista

i sin skyldighet att upprätthålla silfverutvexlingen. Detta så mycket mera, som det

utan tvifvel, just när medlen behöfdes för det nämnda ändamålet, skulle blifva allra

som svårast, ja rent afNomöjligt, att återtaga låneförsträckningarne genom minskning

i utlåningen. Eu sådan nödvändighet inträder nemligen i allmänhet i förening

med behof för de enskilde att söka låneunderstöd eller att åtminstone få behålla

dem, som de redan innehafva. Har Banken sina fordringar hos större affärsmän

och industriidkare, hvilka i allmänhet ega eller böra kunna förskaffa sig utvägar till

kredit på annat håll och af hvilka man dessutom mera kan fordra att de hålla sig

beredde på penningemarknadens oundvikliga vexlingar, än af smärre jordbrukare, handtverkare

m. fl., för livilkas understödjande med lånetillfällen man väl egentligast vill

öka omsättningslånefonden, så kan Banken göra gällande sin af nödvändigheten förestafvade

fordran att återfå sina försträckningar med mera kraft och bättre framgång,

än om den måste framställas mot sistnämnde slags låntagare; de klagomål

och det missnöje, hvilka en sådan fordran knappast undgår att förorsaka, kräfva icke

samma afseende och upptagas måhända äfven icke så litet olika, om de utgå från

ett mindre antal egentlige affärsmän och andra, som hafva en med dem likartad

ställning, emot om de höjas af en stor, och af minskningen i låneunderstöd svårt

drabbad, mängd mindre jordbruks- och industriidkare. Ständigt och med skäl klagas

det öfver den öfverdrift, hvarmed borgensväsendet här i landet begagnas; men

denna för så mången förderfliga sedvana har haft och har fortfarande sitt största

fält på Riksbankens omsättningslånerörelse och lärer svårligen kunna derifrån aflägsnas,

oaktadt numera säkerhet af annan beskaffenhet, såväl inteckning i fast

egendom, som ointecknade hypothek, aktier och publika papper, der kan belånas.

Då stora summor af Riksbankens medel ännu alltjemt äro fästade, bland annat

i amorteringslån mot fastighetsinteckningar, i1 försträckningar till filialbanker

m. m., skulle en tillökning af omsättningslånefonden göra intrång på Riksbankens

både silfvervexlingsförmåga och tillfälle att någorlunda tillmötesgå den större

rörelsens

s. 17 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13. 17

rörelsens behof, med deraf beroende utväg att på den allmänna affärsrörelsen utöfva

något inflytande.

Utskottet förnekar å andra sidan ingalunda att i allmänhet så beskaffade

lån, hvilka kunna få återbetalas i flera särskilda delar inom en icke alltför kort tid,

äro fördelaktiga och på det kraftigaste kunna bidraga till utvecklande och stärkande

af en helsosam verksamhet, om tillfällena till sådana och de upplånta medlen rätt

begagnas och om det nuvarande bruket af borgensförbindelser undanrödjes eller inskränkes;

men då Utskottet har att taga hänsyn till Riksbankens uppgift och vilkoren

derför, kan Utskottet icke tillstyrka att denna tages i ytterligare anspråk uti nu

ifrågavarande afseende, utöfver hvad redan är förhållandet; och då hvarken någon

minskning i omsättningslånefondens nuvarande belopp ifrågasättes, ej heller någon

annan ändring uti Bankoreglementets 54 §, som bestämmer nämnda fonds belopp

och fördelningen deraf mellan Diskontkontoren, får Utskottet, under åberopande af

hvad här ofvan i fråga om Herrar Gyllenrams och Kolmodins begäran om ökadt

anslag till Lånekontoret i Wisby anförts, hemställa,

7:o)

att med afslag å Herr Magnus Svenssons motion N:o 198 samt

å Herr Jöns Pehrssons motion N:o 126 i hvad densamma rörer

tillökning af omsättningslånefonden, stadgandet i nuvarande 54

§ af Bankoreglementet må oförändradt bibehållas.

Hittills har det icke varit tillåtet för de lånesökande i Riksbankens Diskontoch

Lånekontor, eller räkningshafvare derstädes, hvilka äro boende å från dessa

kontor skiljda orter, att skriftligen direkte till kontoren insända låneansökningar,

inbetalningar å lån eller räkning, eller anvisningar å sådan, likasom kontoren icke

heller ingått i skriftliga meddelanden, vare sig för lemnande af upplysningar, eller

öfversändande af penningar, handlingar eller dylikt.

Mot en anordning i den nu antydda syftningen har funnits, bland andra, ett

hinder uti den af stadgandet i Reglementets 56 § 4 mom. föranledda fordran att

hvarje lånehandling skall vara försedd med inlemnarens ansvarsförbindelse för lånehandlingens

rigtighet; hvarförutan, oafsedt detta, flera försvårande omständigheter

torde vara oskiljaktiga från en dylik anordning vid Riksbankens Diskont- och Lånekontor,

såsom t. ex. nödvändigheten af en omständlig bokföring af alla ingående

medel, infordrande af bristande belopp, återsändande af öfverskott, debitering af

postporto och andra afgifter samt all härtill hörande kontroll, verificering och skriftvexling

in. in.; omständigheter, hvilka i fråga om Riksbanken naturligen måste vida

mera kräfva afseende, än i andra bankinrättningar kan vara nödigt.

Emellertid hafva, efter det fråga om anstalters vidtagande för beredande af

tillfälle för lånesökande och räkningshafvare att direkt korrespondera med Diskont
Bih.

till Riksd. Prof. 1868. 6 Samt. 1 Afä. 7 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

och Lånekontor^! hos Fullmägtige blifvit väckt och styrelsen öfver Diskontkontoret

uppgjort ett förslag i berörda afseende, Fullmägtige öfverlemnat detsamma till Utskottet,

som deråt egnat ett noggrannt öfvervägande.

Fullmägtige hafva beträffande den ifrågavarande angelägenheten yttrat: att,

ehuru det icke undgått deras uppmärksamhet att betydande svårigheter måste vara

oskiljaktiga ifrån hvarje anordning i den afsedda syftningen, om denna anordning

å ena sidan skall innefatta den nödvändiga säkerheten för Riksbanken sjelf emot de

icke sällan förekommande försöken att belåna falska handlingar, men deremot å

den andra bereda allmänheten någon verklig fördel framför nu bestående förhållanden,

Fullmägtige likväl, med särskild! afseende på de ofta uttalade önskningarne att

allmänheten måtte kunna sättas i tillfälle undvika de med begagnandet af kommissionärer

förenade utgifter, samt föreställningarne att afsevärda svårigheter härvid

icke skulle förefinnas, ansett sig icke böra underlåta att, i hvad på dera ankomme,

bringa frågan under vidare ompröfning; att den lånerörelse Riksbanken genom Diskont-

och Lånekontoren bedrifver, är i flera afseenden så skiljaktig från de enskilda

bankernas enahanda rörelse, att redan härutinnan stora svårigheter uppresa sig

mot ett blott försök till åstadkommande af omedelbar beröring mellan Diskont- och

Lånekontoren samt deras oftast på vidt aflägsna orter varande gäldenärer, svårigheter,

hvilka icke obetydligt ökades till följd deraf, att formerna för lånerörelsens

bedrifvande icke kunde bringas till den enkelhet, som en dylik anstalt kräfver för

att i alla hänseenden motsvara sitt ändamål; samt att det nu framlagda, af Fullmägtiges

pluralitet antagna förslaget icke borde betraktas annorlunda, än såsom

ett försök att lösa den förevarande frågan, hvilket, om det vid tillämpningen visade

sig icke motsvara alla fordringar, kunde, med ledning af den emellertid vunna erfarenheten,

vinna förbättringar.

Då, såsom Fullmägtige yttrat, önskningar om åvägabringande i Riksbanken

och dess Lånekontor af en anordning i ofta omförmälda syftning länge och lifligt försports,

har Utskottet ansett sig böra, för att lemna så fullständig ledning som möjligt

för frågans bedömande, i sin helhet meddela icke allenast det nu uppgjorda

förslaget, utan äfven de dervid dels inom styrelsen öfver Diskontkontoret, dels hos

Fullmägtige afgifna särskilda yttranden.

Styrelsens öfver Diskontkontoret framställning är af följande innehåll:

»Då anspråken från allmänhetens sida på lättnader vid dess lånetransaktioner

med offentliga penningeinrättningar under sednare tider allt mer och mer gifvit sig

tillkänna, samt åtgärder redan blifvit af enskilda banker vidtagna för att i hvad på

dem beror tillfredsställa dessa anspråk, har Styrelsen trott sig böra tillse om och

hvilka lättnader i förevarande afseende må kunna för allmänheten i dess förhållande

till Riksbanken beredas.

Styrelsen har härvid icke kunnat undgå finna, att svårigheter möta för ett

sådant ordnande af denna angelägenhet, att Riksbanken betryggas för äfventyr och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-TJtskottets Betänkande N:o 13.

19

förluster på samma gång allmänheten af den ifrågasatta institutionen beredes något

verkligt gagn; men, enligt Styrelsens förmenande, äro dessa svårigheter dock icke

så stora, att de böra hindra från åtminstone ett försök att genom lämpliga anstalter

i den åsyftade rigtningen tillvägabringa nedsättning i de från många håll öfverklagade

dryga provisioner och ötriga kostnader, som vederbörande vid sina lånetransaktioner

med Riksbanken få vidkännas.

Den hufvudsakligaste betänklighet, som framställer sig mot förslaget, betraktadt

från synpunkten af Bankens säkerhet, är tvifvelsutan att förslaget förutsätter

såsom nödvändigt vilkor, att den nu föreskrifna särskilda ansvarigheten för inlemnade

lånehandlingars rigtighet skulle eftergifvas för de handlingar, som omedelbart

till Banken inskickades. Styrelsen medgifver, att nämnda ansvarighet visat sig vara

för Banken betryggande, enär hitintills i följd af densamma inlemnandet till Banken

af falska lånedokumenter antagligen många gånger blifvit förebygdt och, der sådana

likväl inkommit och belånats, Banken af de ansvarige inlemnarne erhållit full godtgörelse

för de utgifna lånebeloppen. Men, enligt Styrelsens tanke, böra sådana försigtighetsmått

till förekommande af falska handlingars belåning i Banken kunna

uppställas, att önskvärd trygghet i detta afseende för Banken vinnes äfven med

eftergifvande af inlemnare-ansvarigheten. De vilkor och dermed förenade kontroller,

som här nedan blifvit af Styrelsen föreslagna för låns utlemnande utan sådan särskild

ansvarighet, anser Styrelsen böra blifva för Bankens säkerhet tillfyllestgörande;

och om än berörda vilkor och kontroller kunna finnas vara nog tunga och besvärliga,

hvilket Styrelsen är långt ifrån att vilja förneka, torde eu utväg för allmänheten

att undgå den högre utgiften till enskilde kommissionärer likväl böra beredas, helst

nödiga och nyttiga förenklingar i kontrollerna framdeles böra kunna vidtagas, i mån

som erfarenheten dertill gifver anledning. Icke heller betviflar Styrelsen, attjuuppsigten

och kontrollen öfver utöfvandet inom Banken af ifrågavarande kommissionsbestyr

kunna så anordnas, att erforderlig trygghet äfven i detta afseende för Banken

uppstår.

I hvad mån allmänheten kan beredas gagn af den föreslagna institutionen

kommer naturligtvis att bero icke allenast på afgifterna och öfriga vilkoren för

densammas begagnande, utan äfven på den utsträckning, som kan gifvas åt dess

verksamhetsområde. I detta sednare afseende inses emellertid lätt att af nämnda

institution hvarken kan eller får begäras eller påfordras biträde i så vidsträckt

omfattning och af den mångsidiga beskaffenhet, som den enskilde kommissionären

kan lemna. Styrelsen har således ingalunda förbisett att, enär »några andra anledningar

till afslag af sökt lån än anmärkta formela brister icke lämpligen kunna

från Banken meddelas, den lånsökande torde finna sig mindre tillfredsställd, när

han icke från Banken, likasom från en enskild kommissionär, får emottaga någon

underrättelse eller anvisning, om hvad han för undanrödjande af andra hinder för

bifall till hans låneansökning, må hafva att vidtaga; att, då, i fall de till låno
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

omsättning insända medel äro otillräckliga för omsättningens besörjande, den enskilde

kommissionären i allmänhet förskjuter det bristande, men sådant icke kan

ifrågakomma, när omsättningen sker genom Bankens försorg, det lätt kan inträffa,

att genom en obetydlig brist i det insända beloppet, omsättningsrätten kommer att

gå förlorad och lånsökanden blottställes för äfventyret af lagsökning för hela låueåterstoden;

samt att Banken icke heller synes kunna, i likhet med den enskilde

kommissionären, betjena lånsökande med att disponera utfallen lånevaluta till särskilda

ändamål — såsom t. ex., efter hvad ofta lärer vara fallet, att använda sådan valuta

till omsättning eller slutbetalning af andra lån med mera dylikt —, emedan det för

utöfvandet af erforderlig kontroll lärer finnas oundgängligen nödigt föreskrifva, att

valutan för alla lån, med hvilka Banken såsom kommissionär tagit befattning, skall

direkte till gäldenären under hans adress afsändas. Emot dessa jemte andra anmärkningar,

som med mer eller mindre fog kunna göras, i syfte att ådagalägga

den ringa nytta för allmänheten, som med förslaget skulle åstadkommas, vill Styrelsen

endast erinra, först att det ju alltid star den, som har att besörja någon

låneangelägenhet i Banken, öppet att om biträde dervid anlita antingen enskild

kommissionär eller Banken, och följaktligen att begagna den förra utvägen, i fall

han anser densamma vara för sig mera fördelaktig och betryggande, än den sednare;

vidare att de vilkor och förbehåll, hvarunder det, enligt Styrelsens åsigt,

skulle tillåtas allmänheten att anlita Banken om kommissionsbiträde, torde i nedan

intagna förslag, vara så noga bestämda, att en hvar, efter deraf tagen erforderlig

kännedom, bör kunna tydligt inse i hvad män han kan komma att af Banken betjenas,

och att således ingen bör, i följd af bristande kunskap om vidden och beskaffenheten

af det biträde, Banken i detta afseende lemnar, blifva blottställd för

obehag eller lidande; och slutligen att, derest den föreslagna institutionen blott en

gång kommit till stånd, erfarenheten snart skall lära, hvilka ytterligare, lättnader

kunna, utan åsidosättande af Bankens trygghet och säkerhet, för allmänheten beredas,

pa det att institutionen ma komma att allt mer och mer uppfylla sitt ändamål

och tillfredsställa alla billiga anspråk.

I afseende på förslagets detaljer anser sig Styrelsen böra anföra, dels att,

ehuru Styrelsen, till vinnande af ordning och kontroll inom Banken, trott det böra

stadgas, att alla bref till Banken i de ärenden, hvarom nu är fråga, skola vara

rekommenderade, sådant likväl icke bör förhindra handläggningen jemväl af till

Banken utan rekommendation ingångna skrivelser med lånehandlingar, och dels

att de för kommissionsbestyrens besörjande föreslagna arfvoden, ehuru lågt beräknade,

dock med] all sannolikhet kunna antagas blifva tillräckliga till godtgörelse

för det tjenstebiträde, som för dessa bestyr påkallas, så att någon särskild kostnad

för Banken härigenom icke bör komma att föranledas.

Det förslag, Styrelsen på grund häraf uppgjort och till Herrar Fullmägtiges

närmare bepröfvande nu öfverlemnar, är följande;

s. 21 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

21

Fullmägtige ega att vidtaga sådana anstalter att under vilkor, som nedan

stadgas eller ytterligare af Fullmägtige bestämmes, låneansökningar med dertill

hörande handlingar, äfvensom liqvid för erhållna lån samt afbetalningar derå, må

kunna omedelbart till Banken med posten insändas samt besked rörande dylika

låneansökningar, beloppet af de beviljade lånen samt de inlösta lånehandlingarne

vederbörande från Banken med posten tillsändas; och må de på sådant sätt Banken

tillhandakomna låneansökningar kunna beviljas äfven utan särskild ansvarighet för

rigtigheten af lånehandlingarne, under vilkor,

vidkommande lån från Handels- och Näring sdiskonten.

Underskrifterna å lånehandlingarne skola ovilkorligen vara bestyrkta af vittnen,

hvilka utsatt sina yrken och hemvist och som äro kände såsom trovärdige och

redbare män.

samt särskildt för lån från O ms ältning sfonden:

a) Låne- eller omsättningsförbindelserna skola vara bevittnade och i alla

erforderliga hänseenden bestyrkta af tvänne personer, begge boende i orten, der låntagaren

har sitt hemvist, hvilka särskildt hos Diskontkontorets styrelse på förhand

anmält sig vilja på detta sätt gå allmänheten tillhanda. Börande dessa personer

vara af Styrelsen kända eller eljest väl vitsordade, såsom fullt trovärdige och redbare

män;

h) för det fall, att gäldenärerne icke äro af vittnena personligen kände, skall

intyget sådant uttryckligen innehålla samt fullständigt meddelande ske om beskaffenheten

af de upplysningar, på grund hvaraf intyget lemnas; dock böra i detta

fall gäldenärernes erkännande af och underskrift å lånehandlingarne vara bestyrkta

äf andra vittnen, hvilka, på grund af personlig bekantskap med gäldenärerne och

närvaro vid deras underskrifter, derom lemnat skriftligt, handlingarne åtecknadt

intyg; kunnande tillförlitligheten af detta intyg bekräftas, endast då sistbemälde

vittnen äro kände och redbare män, samt hvar för sig muntligen vitsordat rigtigheten

af sitt intyg;

e) en gång i hvarje vecka, då intyg meddelats rörande lån eller omsättning

hos Banken, skall genom vittnenas egen försorg till Banken med posten insändas

en af dem begge underskrifven förteckning, upptagande gäldenärernes namn, lånebeloppet

och datum för intyget; och ega vittnena, om de så för godt finna, att i

denna förteckning meddela yttrande öfver gäldenärernes vederhäftighet, hvarom de

deremot icke å lånehandlingarne må teckna intyg; varande härvid förbehållet, att

Banken är frikallad från hvarje ersättning för kostnader och besvär för det sålunda

lemnade biträdet.

I öfrigt gälla följande bestämmelser:

1 :o) alla bref af ifrågavarande beskaffenhet skola adresseras till »Sveriges

Riksbank» och rekommenderas;

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

2:o) svar å bref må ej påräknas med mindre än att med brefvet följa postporto

och afgift för sluten rekommendation samt dessutom 50 öre såsom arfvode för

korrespondensen;

3:o) lånsökanden erhåller underrättelse om anledningen till afslag af sökt

lån endast då formela fel blifvit anmärkta, utan att pröfning af lånehandlingarne i

öfrigt skett;

4:o) såsom arfvode för försändningen beräknas för beviljade lån till belopp

af till och med 1,000 R:dr, en R:dr samt för belopp derutöfver en tiondedels procent,

i hvilket arfvode dock inbegripes den afgift, som för brefvet redan må vara

betald. Dessutom godtgöres porto för öppen rekommendation.

Vid omsättning af lån utgår arfvodet, beräknadt å det omsatta lånets belopp,

endast med hälften af hvad ofvan blifvit stadgadt.

5:o) Bankens kostnader och de bestämda afgifterna godtgöras alltid i första

rummet. Der medel till full liqvid brista, beräknas ränta å återstående skuld,

intilldess betalning sker, hvarförinnan lånehandlingarne ej återbekommas; varande

Banken öppet att anställa lagsökning utan afseende på beloppet af sådan återstod;

6:o) bref besvaras ej förrän ärendet blifvit bandlagdt i den mån sådant kan

ske, hvadan besked om bifall till låneansökning först erhålles då lånet utfaller,

dock må på särskild begäran äfven underrättelse om beviljade lån meddelas, under

vilkor att särskild afgift derför beräknas;

7:o) de från Banken afgående bref ställas ovilkorligen till lånsökanden eller

gäldenären personligen och till det postkontor han uppgifver, samt afgå alltid under

rekommendation, öppen, då brefvet innehåller penningar öfver 10 R:dr, men sluten,

då endast mindre penningebelopp och handlingar afsändas. Den sednare afsändningen

går icke på Bankens äfventyr och styrkes endast med postkontorets qvittens.

I enlighet med nu stadgade grunder må det ock vara kreditivtagare och

dem, som med Banken hålla upp- och afskrifningsräkning, medgifvet att till Banken

insända medel för insättning å deras räkningar, samt att mot insända vexlar få

sig medel från Banken tillsända under vilkor att, då svar från Banken påkallas, de

i mom, 2 bestämda afgifter på der stadgadt sätt godtgöras.

Fullmä.gtige ega att utfärda instruktion för de tjensteman inom Banken, åt

hvilka det ifrågavarande bestyret uppdrages, samt att åt Diskontkontorets styrelse

öfverlemna att meddela de vidare föreskrifter, som göromålens obehindrade gång

påkallar, äfvensom det tillkommer Fullmägtige eller, efter deras uppdrag, Styrelsen

att mellan tjenstemännen fördela de influtna medlen, efter det de utgifter, som vållats

Banken, blifvit deraf först godtgjorda.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

23

I Diskontstyrelsen hafva följande särskilda meningar blifvit afgifna, nemligen:

af Friherre Skogman, med hvilken Bankokommissarien Wennergren sig förenat:

»Bland svårigheterna vid bedrifvandet af en vidsträcktare lånerörelse intager

den att skydda sig emot förluster genom namnförfalskning ett ej ringa rum, en erfarenhet,

hvilken fått sitt uttryck i Bankoreglementets stadgande i § 56 mom. 4,

att en hvar, som till Diskont- eller Lånekontor inlemnar något lånedökument, skall

derå teckna sin ansvarighet för detsammas rigtighet. Att detta stadgande hittills

visat sig, på det hela taget, ganska väl motsvara sitt ändamål, lärer ej kunna förnekas.

Men det måste äfven erkännas att just uti detta samma stadgande ligger

roten och upphofvet till den vidlyftiga kommissionärsrörelse, som till en del

länge bedrifvits och ännu bedrifves åt åtskillige bland Riksbankens tjenstemän.

Det må äfven vara sannt att emot desses sysslande med denna rörelse grundade

anmärkningar kunna framställas, äfven om de allmänheten derigenom åsamkade

kostnader ej förtjenade afseende. Men innan man upphäfver ofvananförda stadgande,

torde det vara skäl att ingå i närmare pröfning af den utväg till ändamålets

vinnande, man vill sätta i dess ställe. En dylik pröfning saknas i ofvanstående

förslag, hvars fyndighet i afseende på de mera formela föreskrifternas uppställning

jag för öfrigt icke förnekar eller underskattar.

I de flesta andra länder pläga — såvidt tillgängliga upplysningar gifva vid

handen — bankinrättningar för de hos dem diskonterade vexlar eller belånade andra

papper fordra domiciliering i den stad der rörelsen bedrifves, vare sig att fråga

är om inrättningens hufvudkontor eller något af dess afdelningskontor; och sker

denna domiciliering, åtminstone hvad vexlar beträffar, genom åteckning å papperet

af mellanhandens namn eller så kallad indorsering, hvarigenom sagde mellanhand

blir ansvarig icke blott för papperets äkthet, utan äfven för dess rigtiga inlösen på

förfallodagen, så är förhållandet i Englands och Frankrikes banker; äfven i Christianiabanken

lärer sådant vara vanligt, om än afvikelser från regeln möjligen förekomma.

Den frågan torde således här sjelfmant framträda: är den lånerörelse Riksbanken

genom sina Diskont- och Lånekontor bedrifver så beskaffad, eller bedrifves

den under så gynsamma omständigheter, att den kan undvara det jemförelsevis

emot i andra länder ganska svaga skydd emot falska iånehandlingar, som ligger uti

den ofvananförda inlemnare-ansvarigheten? — Svaret å denna fråga kan, från mig

åtminstone, ej gerna utfalla annorlunda än på det hela nekande, framförallt hvad

lånerörelsen från allmänna Diskontfonden beträffar. Det är om denna jag nu först

yttrar mig.

De vilkor, hvarpå lån från denna fond utlemnas, äro tvifvelsutan synnerligen

förmånliga för de låntagande. Räntan är ej obetydligt lägre än den, som under det

sista årtiondet varit i landets penningemarknad gällande, lägre till och med än hvad

som förr fanns i lag bestämdt såsom tillbörligt; slutbetalningen af erhållet lån är

uppskjuten till två och ett hälft år från beviljandet, och derutöfver finnes vid hvarje

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

halfårig omsättning medgifven en respitmånad, hvars egentliga ändamål väl måtte

antagas vara att bereda möjlighet af rättelse uti ett i öfrigt godt, men i formelt hänseende

bristfälligt dokument — något som vid omsättningar ofta förekommer — men

hvilken af de aldra flesta låntagare anses och af flertalet begagnas endast som en

rättighet att utsträcka hela lånetiden till nära tre år. Om nu begagnande af kommissionär

skulle härvid medföra en kostnad för låntagaren af ^ procent eller dylikt

halfårligen, så synes denna val ej vara af så betungande natur, att den bör föranleda

en rubbning af nu gällande stadgande om inlemnare-ansvar, för hvars åtecknande

nämnda afgift till en hufvudsaklig del är att anse såsom godtgörelse. Väl

hafva emellanåt klagomål försports öfver höga debiteringar af kommissionärer, men

vid närmare undersökning torde befinnas att dessa debiteringar härrört af och utgjort

ersättning för något helt annat än vare sig inlemnareansvar eller expeditionsbesvär,

nemligen ränta å förskott lemnade på lån, som väl bifallits, men, såsom

vanligen är fallet, till följd af bristande tillgång icke kunnat genast utanordnas, eller

på, vid försummade omsättningar, förskjutna medel, utan hvilkas mellankomst

omsättningsrätten skulle varit försuten och det förfallna lånedokumentet gått till ombudsmannen

för lagsökning. Det är af vigt för frågans bedömande att skilja emellan

dessa särskilda anledningar till kostnad för låntagaren, enär de sist anförda, eller

räntor å förskjutna medel, icke hafva med stadgandet om inlemnareansvar det ringaste

att skaffa, utan helt och hållet bero af frivillig öfverenskommelse emellan kommissionären

och låntagaren, hvilken sistnämnde väl bör kunna sjelf bedöma, huruvida

han skall afvakta lånets utfallande eller begagna sig af erbjudet förskott.

Jag kommer nu till sjelfva hufvudstycket af förslaget. Enligt punkten a) skola

»låne- eller omsättningshandlingarne vara bevittnade och i alla erforderliga hänseenden

bestyrkta af två personer, begge boende i orten der låntagaren har sitt hemvist,

hvilka särskildt hos Diskontkontorets styrelse på förhand anmält sig vilja på

detta sätt gå allmänheten tillhanda; börande desse personer vara af Styrelsen kände

eller eljest väl vitsordade såsom fullt trovärdige och redbare män.» Här står, såsom

man finner, endast att dylika personer skola för ändamålet hafva anmält sig hos

Diskontstyrelsen, men en sådan anmälan lärer väl icke kunna anses såsom något

annat än första steget i saken, helst då väl icke en hvar, som anmält sig till förtroendets

erhållande, kan antagas besitta de nödiga egenskaperna; utan ligger hufvudsaken

väl deruti, att Diskontstyrelsen godkänner de anmälde och antager deras

anbud. För mig synes den pröfning, som naturligtvis måste föregå ett sådant godkännande,

vara af så kinkig beskaffenhet, att jag icke vill dermed belasta kommande

Diskontstyrelser, helst då det är antagligt, att icke så få inflytelser skola söka att

vid individernes utväljande göra sig gällande. Något slags skriftligt erkännande af

sin egenskap att vara Diskontstyrelsens förtroendemän skola väl de utsedde personerna

hafva att förete, för att i sin ort kunna dokumentera sig i och för det åtagna

uppdragets

s. 25 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13,

25

uppdragets utförande, eller skall måhända deras anställning i sin nya egenskap på

något annat sätt allmänheten tillkännagifvas. Det förefaller mig, såsom hade man i

förslaget velat undvika att inlåta sig på denna väsendtliga, men tvifvelsutan kinkiga

punkt.

Antalet af ifrågavarande slag personer måste för Stockholms vidlyftiga lånedistrikt

blifva ganska stort. Förslagets uttryck »orten» lemna!- väl utrymme för den

mest godtyckliga tydning i afseende på vidden af det område, som under detta ord

bör förstås, enär det här saknar den begränsning, som vid dess vanliga användande

ligger deruti, att det blifvit satt i förbindelse med någon lokal embetsmyndighet

såsom domaren, kronofogden m. fl. Något synnerligt vidsträckt område kan dock

ej dermed åsyftas, enär de såsom vittnen betjenande personerna väl ej böra, eller

ens kunna vara boende synnerligen långt från den låntagare, som beböfver deras

biträde och som, enligt regeln, synes böra vara af dem personligen känd. Antalet kommer

således säkerligen att uppgå till flera hundra, ja måhända ett par tusen

personer. Jag vill nu icke tala om det myckna besväret af en officiel eller åtminstone

halfofficiel brefvexling med samtliga dessa individer, förd under alla de noggranna

former af registrering m. m., hvilka för allmänna handlingar gemenligen erfordras;

en brefvexling så mycket svårare, som många af de blifvande förtroendemännen

sannolikt komma att vara ganska litet skrifkunniga och icke ens kunna

antagas hålla sig regelbunden postgång. Hvad jag hufvudsakligen fäster mig vid,

är det kinkiga och vanskliga för Diskontstyrelsen att utse och anställa de nämnda

förtroendemännen samt att sedermera allt framgent öfvervaka dem. Diskontstyrelsen

står dervid i en alldeles annan ställning än den enskilde kommissionären.

Hans bref äro enskilda bref, hvilka man dock tvekar att meddela andra personer,

eller att åtminstone offentliggöra; de svar han erhåller från sina korrespondenter,

stadna hos honom i godt förvar. Man lemnar honom således under hand en hop

upplysningar, dem ingen vill eller vågar lemna Diskontstyrelsen. Denna skriftvexling

är och förblifver en allmän myndighets, den ingen kommer att hemlighålla, om

han finner sin räkning vid att offentliggöra den; de till Styrelsen ankomna bref från

eller om törtroendemäunen blifva tillgängliga för Revisorer och Banko-Utskott, måhända

till och med diskussionsämnen i Riksdagens Kamrar. Antingen skall man

således vid skriftvexlingens förande iakttaga en långt drifven varsamhet, som gör

att man kanske ej vågar vidröra just det hufvudsakligaste, eller skall man blottställa

både Diskontstyrelsen och dess korrespondenter för ledsamma sammanstötningar.

Skäl torde för öfrigt ej saknas till det antagande, att icke så fä bland de

af Styrelsen antagne förtroendemännen emellanåt komma att såsom riksdagsmän

deltaga i beslut rörande Banken och föreskrifterna för dess verksamhet. Det är väl

icke gifvet, att blifvande Bankoreglementen komma att vidkännas någon inflytelse

häraf; men låter en sådan känna sig, skall den säkerligen ej blifva välgörande.

Bill. till Riksd. Prof. 1868. 6 Sami. 1 Afd. 7 Iläft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

1

26 Banko-Utskottets Betänkande N:o 13,

Då de nya lokalombuden säkerligen ej ämna för intet betjena de lånsökande,

hvilka äfven, enligt hvad föreslaget är, skola till Banken erlägga hvarjehanda

afgifter för expedition, postporto m. in., så synes det mig, huru måttligt tilltagna

dessa afgifter än äro, som skulle slutliga beloppet af låntagarnes omkostnader

ej blifva mycket mindre än hvad det nu plägar vara, utan endast komma att

utflyta åt andra håll. För ett så ringa måls vinnande finner jag ej skäl vara att

åsamka Banken möjliga äfventyr och förluster, hvilkas vidd är svår att nu bedöma,

samt att pålägga Styrelserna för dess lånerörelse en massa bestyr af den kinkiga

art, jag ofvan antyda Så länge Banken skall bedrifva en lånerörelse af så egendomlig

beskaffenhet, som den i hvilken allmänna diskontfonden nu användes, skola

alltid särskilda föreskrifter och åtgärder erfordras, i ej ringa mån afvikande från

dem, som behöfvas vid en låne- och diskonteringsrörelse i vanlig bemärkelse. Formerna

kunna ej här göras så enkla, och för de små lånen måste alltid en del omkostnader,

såsom postporto m. m., beräknade i procent af lånebeloppet, blifva större

än för större lån. Enda rätta sättet för undanrödjande eller åtminstone förminskande

af dylika olägenheter är — för att begagna ett kändt uttryck — att närma

producenter och konsumenter, här långifvare och låntagare, till hvarandra, eller,

med andra ord, att göra denna rörelse till ortlig, låta den bedrifvas af talrika, vidt

spridda låneinrättningar, hvilkas styrelser äro i tillfälle att mera omedelbart förskaffa

sig personlig kännedom om de lånesökandes vederhäftighet och om tillförlitligheten

af de rörande desamma lemnade uppgifter.

Såsom redan är nämndt röra de emot förevarande förslag här ofvan gjorda

invändningarne detsamma hufvudsakligen så vidt det syftar på allmänna diskontfonden.

Inom Handels- och närings diskonten gestalta sig förhållandena i flera afseenden

annorlunda. Inom ett par grenar af dennas rörelse emottagas sedan flera

år papper, hvilkas äkthet är för Banken af nästan lika stor vigt som lånehandlingars,

utan att denna äkthet är bestyrkt på något annat sätt än genom den undersätta

namnteckningens likhet med lemnad firma. Så är förhållandet med diskonterade

vexlar, så med å kreditiv eller löpande räkningar utställda vexlar och invisningar,

hvilka sistnämnda ej ens ega den lilla borgen för sin äkthet, som ligger deruti att

de skola vara skrifna på från Banken utlemnade, numererade och folierade blanketter.

Den tanken synes således ligga nära till hands, att personer, hvilka i Banken hafva

kreditiv eller hålla räkning eller i allmänhet stå till Banken i förhållandet af hvad

man kan kalla stadiga kunder, erhölle för sina lånehandlingar samma lättnad, som

de redan länge haft för sina kreditiv- eller andra vexlar, enär den lemnade firman

borde kunna gälla och hafva vitsord vid det ena fallet såsom vid det andra. Frågan

vänder sig här mindre om Bankens säkerhet emot namnförfalskningar, än om dess

öfvertagande af expeditions- och afsändningsbestyren, hvilka för Riksbanken ej äro

svårare än för andra bankinrättningar, då alla nu åsyftade personer kunna antagas

vara i den ställning, att man hos dem kan förutsätta utvecklade begrepp om och

s. 27 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

27

vana vid affärers handläggning. Man skulle här ej heller behöfva för hvarje särskild

expedition fordra godtgörelse för postporto och dylikt, utan skulle sådant mycket

väl kunna föras i räkning, att årligen eller halfårligen betalas. För sådana låntagare

åter, hvilka ej hafva en mera jemnt fortgående gemenskap med Banken,

dem som ej egenhändigt lemnat eller till Banken insändt behörigen styrkt firma,

eller i allmänhet, der handlingars rigtighet anses böra särskildt vitsordas, torde

Diskontstyrelsen böra bibehållas vid rättigheten och skyldigheten att fordra påteckning

af ansvarig inlemnare.»

Af Bankokommissarien Deutsch: »Jemte det jag instämmer i det yttrande,

Herr Friherre Skogman afgifvit, anser jag mig böra här framställa de speciela anmärkningar,

som, enligt mitt förmenande, emot förslaget förekomma, grundande sig

dessa anmärkningar på den erfarenhet om diskontärendens behandling, som jag

under trettiotreårig tjenstgöring vid f. d. Bankodiskontverket och nuvarande

Diskontkontoret vunnit.

Uti ingressen till förslaget samt mom. a), b) och c) förekomma de stadganden,

hvilka af Styrelsen ansetts skola ersätta det skydd emot belåning af falska lånehandlingar,

som hittills beredts genom den särskilda inlemnare-ansvarigheten.

Hvad först lån från handels- och näringsdiskontfonden beträffar, så innehåller

förslaget, att underskrifterna å lånehandlingarne skola ovilkorligen vara bestyrkta

af vittnen, hvilka utsatt sina yrken och hemvist och som äro kände såsom

trovärdige och redbare män.

Nu är det emellertid allmänt bekant, att skuldförbindelser af affärsmän,

bruksegare och possessionater sällan eller aldrig bevittnas. För belåning af en så

beskaffad skuldförbindelse, äfven af den mest utmärkta beskaffenhet, skulle Banken

således icke kunna såsom kommissionär anlitas; och heldre än att möjligen till aflägsna

orter sända skuldsedeln för att bevittnas, kommer innehafvaren sannolikt att

använda den i någon annan bank, som ej är bunden af så stränga former. Mången

ansedd man torde ej heller gerna, vilja tillåta främmande personer att taga kännedom

om de förbindelser, han utfärdar. Men detta oafsedt förekommer en omständighet,

som enligt min öfvertygelse skall verka dertill, att endast jemförelsevis få

låntagare af denna fond kunna begagna Banken såsom kommissionär. Med temlig

säkerhet kan antagas, att icke en af tio, som önskar att få ånyo belåna hypotek af

enahanda beskaffenhet med det han förut såsom säkerhet för undfångst lån begagnat,

vid lånets förfallotid insänder hela lånebeloppet, utan endast så stor del som han

ämnar å skulden afbetala, samt anmodar kommissionären förskjuta hvad derutöfver

erfordras; och då Banken såsom kommissionär naturligtvis ej kan lemna sådana

förskott samt beviljandet från denna fond af ovilkorlig omsättningsrätt likasom

från allmänna diskontfonden väl icke gerna kan ens komma i fråga, så lära de

aldra flesta låntagare i handels- och näringsdiskontfonden fortfarande blifva i oaf
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13,

visligt behof af enskild kommissionär i och för erhållande af de förskott, en sådan

på eget äfventyr lemnar.

För lån från omsättningsfonden är uti mom. a) stadgadt, att förbindelserna

skola vara bevittnade af tvänne personer, boende i orten, der låntagaren har sitt

hemvist, hvilka hos Styrelsen på förhand anmält sig vilja gå allmänheten tillhanda,

och att dessa böra vara af Styrelsen kände eller eljest val vitsordade såsom fullt

trovärdige och redhare män.

Att inom lånedistriktets 1,200 församlingar först finna dessa minst 2,400 förtroendemän

och att om dem bibringa Styrelsen en sådan kännedom, att Styrelsen

för dem kan hafva fullt förtroende, lärer väl redan vara förenadt med nära oöfvervinneliga

svårigheter; men att vid granskningen af circa 150 nya och 300 omsättningslånehandlingar

i veckan, hvilken granskning måste vara verkställd på tre dagar,

ihågkomma dessa förtroendemän, deras handstilar och namnteckningar torde väl

kunna sägas vara rent omöjligt äfven för en med mera än vanligt minne och skarpsinnighet

begåfvad tjensteman; och om än genom lång erfarenhet och vana hos de

granskande denna svårighet skulle åtminstone till någon del kunna öfvervinnas, så

måste dock vid sjukdoms- eller andra förfall eller vid ombyten af tjenstemän till

dessa platser förordnas personer, hvilka, huru öfverlägsna egenskaper de än må

ega, tvifvelsutan skola under lång tid famla i ett ogenomträngligt mörker.

Det sätt att bevittna lånehandlingar, som förekommer uti mom. litt. b, är så

inveckladt, att det icke gerna kan komma i fråga att användas, om ej möjligen på

orter, der Notarii publici finnas anställde.

Då det väl är öfverensstämmande med förslagets mening, att lån eller omsättningar

ej skulle få beviljas, om desamma ej funnos upptagna å de i mom. litt. c

omnämnda advislistor, eller om dessa advislistor uteblifvit, så måste ock vid granskning

af alla låne- eller omsättningshandlingar, som inkommit direkte till Banken,

jemförelse med advislistorna verkställas, ett arbete, som ofelbart blir mera tidsödande,

än att detsamma kan af de granskande medhinnas, då advislistornas antal

torde komma att uppgå till hundradetal i veckan; hvarförutom icke bör förbises,

att då förslaget förutsätter, att advislistorna skola innehålla yttrande äfven om

gäldenärens vederhäftighet, dessa advislistor lära behöfva rådfrågas vid sjelfva låneföredragningen,

hvilken, redan nu i anseende till lånens större antal besvärlig,

derigenom ovilkorligen kommer att ytterligare försvåras och fördröjas.

Huruvida här ofvan upptagna försigtighetsmått, äfven om de skulle kunna

behörigen iakttagas, hvilket jag för min del högeligen betviflar, komma att motsvara

den trygghet mot belåning af falska lånehandlingar, som dermed åsyftas, torde i allt

fall blifva ganska tvifvelaktigt. Åtminstone har erfarenheten från en förfluten tid

nogsamt ådagalagt, att då förfalskningar af lånehandlingar i större skala förekommit,

dessa blifvit verkställda af just sådana personer, som en längre tid haft sina

sockneboars förtroende att sköta deras låneaffärer med Banken.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Banko-JJtskottets Betänkande N:o 13.

29

Punkten 3:o af förslaget innehåller, att underrättelse om anledningen till afslag

af sökt lån meddelas endast då formela fel blifvit anmärkta.

Häremot är visserligen intet att erinra; men säkert är, att en lånsökande

omöjligen kan finna sig belåten med ett naket afslag å sin ansökning och att han,

om han vill fullfölja ansökningen, således nödsakas söka genom enskildt ombud förskaffa

sig underrättelse eller anvisning om de åtgärder, som från hans sida påkallas

för att få lånet beviljadt.

I punkten 5:o säges, att der medel till full liqvid brista, beräknas ränta å

återstående skuld intilldess betalning sker, hvarförinnan lånehandlingarne ej återbekommas.

Den stora allmänheten har sällan rätt reda på Bankens ränteberäkning och

således kunna ofta vid medels insändande till omsättning af lån öfverskott uppstå,

men också lika ofta brist inträffa. Då nu omsättning af ett lån ej kan få ske, med

mindre än att det uträknade beloppet fullt betalas; då Banken ej kan förskjuta

bristen och då omsättningarne till största delen icke inkomma förrän under de sista

dagarne af respittiden, så blifver häraf i förutsatta fall en gifven följd att endast

derigenom att ett aldrig så obetydligt belopp i liqviden brister, omsättningsrätten

förverkas och låntagaren lagsökes för hela låneåterstoden. Man må med skäl fråga,

om det kan vara välbetänkt eller ens värdigt Riksbanken att söka etablera en anstalt,

som på ett så hårdt sätt kommer att gäcka en om förhållandena inom Banken

okunnig allmänhets förväntningar att få sina låneangelägenheter derstädes på

ett fördelaktigt sätt ombesörjda. Att lånehandlingarne ej återbekommas, anse de

flesta gäldenärer sannolikt för sig vara af ringa eller ingen vigt, väl vetande att

något missbruk med dem ej sker. Men då de, i stället för att återfå dokumenterna,

plötsligt blifva öfverraskade af vederbörande kronobetjente för att kommuniceras

lagsökningen, skola de finna, huru illa de blifvit svikna i sin förmodan att allt varit

väl bestäldt, när de anlitat sjelfva Banken om kommissionsbiträde.

7:o punkten stadgar, att de från Banken afgående bref ställas ovilkorligen

till lånsökanden eller gäldenären personligen.

Detta stadgande förutsätter, att utfallna lånemedel ej kunna på annat än

uppgifna sätt genom Banken användas.

De betydliga olägenheter, som deraf skola följa, i synnerhet om ifrågasatta

kommissionsanstalt, i anseende till den ringa kostnaden och förmenta tryggheten att

hafva Banken till ombud, skulle komma att i någon större mån anlitas, torde förtjena

att särskildt framhållas; och jag väljer i detta afseende blott några af de aldra

vanligaste fall, som utan tvifvel skola inträffa:

a) En lånsökande har en äldre skuld, som han vill och skall betala af det

lån han söker. Detta beviljas och skulle utfalla om 8 å 9 veckor, men respittiden

för det äldre tilländalöper om 4 å 5 veckor. Banken kan ej, likasom den enskilde

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

kommissionären, förskjuta beloppet, och mannen måste lagsökas samt förlorar naturligtvis

derigenom äfven sin rätt att utbekomma det beviljade lånet.

b) En lånsökande förklarar, att af ett honom beviljadt lån nödiga medel få

användas till omsättning af ett eller flera af hans grannars lån, men respittiden

för dessa går till ända långt innan nya lånet utfaller och, då förskott ej kan lemnas,

förlora dessa sin omsättningsrätt.

c) Allmogens lånehandlingar inkomma nästan alltid genom ett ombud i orten,

hvilket vanligtvis föreskrifver, att de medel, som utfalla af ett beviljadt lån, skola

användas till omsättning eller liqvid af åtskilliga andra lån. Dessa föreskrifter

kunna ej emot stadgandet i 7:de punkten uppfyllas, hvaraf åter följer att omsättningsrätten

för ifrågavarande lån försittes.

Erfarenheten har ''ock ådagalagt, att under hvarje vecka den förlängda omsättningsrätt,

som är i Bankoreglementets 61 § 7 mom. medgifven, beredes åtskillige

gäldenärer derigenom, att kommissionärerne, af förtroende till dem eller deras

ombud i orten, förskjuta omsättningsbeloppen; men äfven denna förmån kommer att

bortfalla, när Bankens kommissionärsbiträde påkallas och följden deraf måste blifva

en betänklig ökning af lagsökningarnes antal.

Slutligen kan jag ej underlåta att fästa uppmärksamhet derpå, att, under

det att Bankens alla inkomster och utgifter kontrolleras för dag, så uppstår genom

detta kommissionsbestyr en uppbörd af måhända flera millioner, som blifver ytterst

svår att kontrollera, enär verifikationerna till hvarje inkomst och utgift måste uppsökas

på flera olika håll och åtskilliga utgifter dessutom äro af beskaffenhet att

icke ens kunna verificeras.

Genom det nu i korthet anförda tror jag mig hafva ådagalagt, att ifrågavarande

förslag är vådligt för Banken, otillfredsställande för den lånsökande allmänheten

och i verkställigheten förenadt med så stora svårigheter, att det med

förslaget åsyftade ändamål endast på ett särdeles ofullständigt sätt kan komma att

vinnas.»

Vid ärendets föredragning hos Fullmägtige anförde Ordföranden, Herr f. d.

Statsrådet Fåhrceus:

»Vid pröfningen af förevarande förslag hafva tvifvelsmål hos mig uppstått^

huruvida det dermed åsyftade ändamål, som visserligen förtjenar allvarlig uppmärksamhet,

genom verkställigheten deraf kan vinnas. Antagandet, att de föreslagna

garantierna mot missbruk skulle blifva tillfyllestgörande, hvilar nemligen på förutsättningar,

som, till en del åtminstone, synas mig alltför ovissa. Reglementet för

Riksbankens styrelse och förvaltning stadgar i § 50 mom. 4, att, »en hvar, som till

»Diskont- eller Lånekontor inlemnar något lånedokument, skall derå teckna sin an»svarighet

för detsammas rigtighet.» Detta stadgande, afsedt att afvärja förluster

för Banken i följd af falska lånehandlingar, har enligt hvad Diskontstyrelsen sjelf

vitsordat, allt hittills visat sig verksamt för ändamålet. Från synpunkten af Bankens

s. 31 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

31

intresse kan således utbytandet af detta säkerhetsmått emot något annat icke vara

åt omständigheterna påkalladt. Om det befinnes erforderligt för befrämjande af de

lånebehöfvandes fördel, bör det dock dervid tillses, att den för Staten påräknade säkerhet

icke äfventyras eller försvagas. Det nya medel, som förslaget anvisar till

Bankens betryggande, är hufvudsakligen lånehandlingarnes verificerande genom intyg

af tvänne i orten boende personer, som i sådant afseende ega Diskontstyrelsens förtroende.

Men dessa intyg äro icke förbundna med någon juridisk ansvarighet. De

innebära i sjelfva verket ej annat än det förklarande, att, vittnena veterligen, något

svek med lånehandlingarne icke eger rum. Men det är uppenbart, att detta icke

kan för Banken vara ett betryggande medel emot förluster. Exempel hafva tyvärr

icke saknats, att lånehandlingar, änskönt de varit försedda med lokalmyndighets

officiela vederhäftighetsbetyg, upptagit namn å personer, som icke funnits till. Att

sådana och andra likartade svek skulle blifva säkrare förebyggda genom ifrågavarande,

till ansvar icke bindande intyg, kan ej vara att hoppas. Vid ärendets behandling

af Diskontstyrelsen hafva anmärkningar blifvit framställda med afseende

såväl å det vanskliga i pröfningen af deras antaglighet, hvilka anmäla sig till den

omförmälda vittnesbefattningen, som ock å det obestämda i territorialbegränsningen

för denna befattning, som i förslaget endast betecknas med »orten». Då utseendet

eller konstituerandet af vittnena väl icke kan tillkomma någon annan myndighet än

Diskontstyrelsen sjelf, alldenstund valet skulle grundas på dennas förtroende, synes

mig anmärkningarne i förra hänseendet vara fullt befogade. Distriktet för hvarje

par vittnen lärer ej kunna blifva mindre än socknen och ej större än häradet. Ju

mindre det är, desto säkrare kännedom om de lånsökande kan hos vittnena förväntas,

men desto svårare, om ens möjlig, blifver Diskontstyrelsens kontroll å det

i samma mån ökade antalet af vittnes-underskrifter. Ju större åter distriktet är,

desto mindre försvårad blifver denna kontroll, men desto osäkrare personalkännedomen

hos vittnena och desto obeqvämligare de lånsökandes kommunikation med dessa.

Utan vedergällning lärer icke någon åtaga sig det ifrågavarande uppdraget, och då

innehafvarne deraf, hvar inom sitt område, skulle få ett slags monopolium på vittnesbehörigheten,

kan bestämmandet af denna vedergällning blifva alltför godtyckligt.

Enär för öfrigt godtgörelsen för det besvär och de utgifter, som föranledas af de

föreslagna veckorapporterna till Diskontstyrelsen, äfvensom kostnaderna för de resor,

som kunna erfordras för det ifrågaställda muntliga bekräftandet af särskilda vittnens

intyg om lånsökandernes egenhändiga namnteckning, icke kunna drabba andra än

dessa sökande, är det fara värdt, att de lättnader, som härvid erbjudas dem, skola

leda till större kostnader än de förut öfverklagade, helst den omständighet, att underrättelse

om afslag å ingifna låneansökningar endast då skola sökanderne meddelas,

när formela brister vållat det, torde förmå många att, äfven vid begagnande

af den direkta kommunikationen med Diskontstyrelsen, anlita särskildt ombud för

erhållande i hvarje fall af besked om lånefrågans utgång, så att, om det finnes er
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

forderlig!, annan låneanstalt må kunna för behofvets afhjelpande tillitas. Härvid

må ej heller förbises den olägenhet, som den föreslagna organisationen understundom

måste hafva till följd, att, då genom ett antaget vittnes död eller af sjukdom

vållade oförmögenhet att handhafva befattningen en länk i verifikationssystemet

blifvit bruten, låninnehafvare inom distriktet, under tiden innan nytt vittne kan hinna

utses, vid åliggande låneliqvider kunna varda blottställda för fatalietids försittande.

Bland de förutsättningar, på hvilka förslaget hvilar, är äfven den, att de för

låneexpeditionerna bestämda afgifter skulle lemna full tillgång till kommissionskontorets

aflöning och öfriga förvaltningskostnaden. Sannolikt blefve väl den föreslagna

kommissionsanstalten hufvudsakligast anlitad för lån från allmänna diskontfonden.

Efter en ungefärlig kalkulation särskild! för dessa slags lån, grundad på förhållandet

med lånerörelsen 1866, skulle, om det antages, |:delar af dessa lån komma att af

berörda kontor handläggas, expeditionernas antal för året uppgå till 14,750, eller

för hvarje arbetsdag i medeltal till 49. Ehuru afgifterna för de minsta lånen proportionel

skulle blifva något större, torde likväl inkomsten af de inflytande utgifterna

öfverhufvud icke kunna beräknas högre än hvad för de större lånebeloppen

ifrågasatts eller procent, enär blott hälften komme att utgå för omsatta lån.

Beräknadt efter 1866 års lånerörelse, skulle då besagda afgift lemna en tillgång

af omkring 8,300 R:dr, Då man härvid betänker omfånget af de göromål,

som skulle kommissionskontoret tillkomma, såsom öppnandet och journaliserandet

dagligen af öfverhufvud omkring 50 ankommande bref med lånehandlingar, medföljande

penningars sortering och insättning, anmälningssedlars utskrifning, uppsättning

och expedierande af öfverhufvud lika många afgående som ankomna bref,

dessas journaliserande, utskrifning och sedelförteckningar för postförsändningarne,

uträkning, bokföring och redovisning för stadgade expeditionsafgifter o. s. v., så och

då denna räkenskap äfven måste medföra ökadt revisionsarbete, samt den nya organisationen

med visshet kan antagas äfven föranleda lagsökningsärendenas tillökning

och i samma mån ökad personal i Ombudsmans-expeditionen, visar det sig för mitt

omdöme uppenbart att äfven en dubbelt större medeltillgång icke skulle förslå till

kostnadernas bestridande. Härvid skulle jag dock fästa mindre vigt, om blott förslaget

kunde antagas leda till det åsyftade ändamålet, utan att blottställa Banken

för svårare förluster än som under nuvarande omständigheter kunna uppkomma.

Det har någon gång ifrågasatts, att Bankens tjensteman borde förbjudas att

befatta sig med kommissioner för lånsökande derstädes, men om ett sådant förbud

skäligen kunde meddelas, så vore det dock näppeligen möjligt att kontrollera handhafvandet

deraf, då uppdragen kunna expedieras genom biträden och i deras namn,

af hvilket förfaringssätt exempel icke saknas i vissa andra embetsverk.

Det enda korrektivet mot obehöriga taxationer är i detta, som andra likartade

fall, att söka i den fria konkurrensen, och allt hvad Bankstyrelsen i denna sak

lämpligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13. 33

lämpligen kunde tillgöra, vore, såsom mig synes, att genom kungörelse erinra allmänheten

om denna fria konkurrens och att, så framt det i 50 § 4 mom. af Bankoreglementet

stadgade säkerhetsmått är behörigen iakttaget, vid pröfningen af inkommande

låneansökningar någon mannamån icke kan ega rum, ehvad de sökandes

ombud äro anställde i Bankens tjenst eller ej.»

Grosshandlaren Schwan afgaf följande yttrande:

"Att ett förslag i denna syftning, om ock så uppgjordt att detsamma uppfyllde

ändamålet och vore verkställbart, skulle väcka motstånd från ett visst håll inom

Diskontstyrelsen var mig visserligen icke oväntadt, men att äfven från detta håll så

väsendtliga anmärkningar skulle framställas, kunde jag ej förvänta. Herr Friherre

Skogman har ock, i den af honom afgifna reservation, låtit förslaget undergå en så

grundlig kritik, att jag ej kan finna annat än att förslaget tilläfventyrs bör snarare

afskräcka i all framtid från än uppmuntra till låneansökning från Banken. Ur

denna synpunkt betraktadt skulle jag vara färdig att detsamma biträda, då hvad

allmänna Diskonten angår, densamma, om förslaget antages, säkert lärer hafva erhållit

nådestöten; men jag anser icke detta vara rätta sättet att frånskilja Banken

en lånerörelse, som för densamma är alldeles olämplig, och dessutom vill jag icke

från Banken afvisa den kanske nog ringa del af affärspapper, som eljest skulle

dit ingå.

Det kan vara öfverflödigt att här närmare framhålla de erinringar mot förslaget,

hvartill detsamma föranleder, då såväl Herr Ordföranden som Friherre Skogman

i detalj berört förslagets alla svaga delar. Det är uppenbart att lånepröfningen skall

komma att ligga i händerna på de antagna målsmännen, hvilka derigenom taga sig

anledning att ganska betydligt beskatta den lånsökande äfvensom att på det ifrigaste

uppmuntra till ökandet af de lånsökandes antal, enär dessa målsmän eller

s. k. vittnen måste komma att finna sitt egna och stora intresse vid hvarje förnyad

eller ökad låneansökan.

Jag inskränker mig således till att här instämma i de af bemälde Herrar

afgifna reservationer.

Gerna omfattar jag detta tillfälle för uttalande af den åsigt, att det för

Banken skulle lända till den aldra största fördel och nytta om allmänna Diskontrörelsen

kunde till de enskilda bankerna öfverflyttas. Sådana finnas nu i alla provinser

med afdelningskontor i de flesta af rikets städer. Dessa banker hade låntagare

således på nära håll, allt kommissionärskap och dermed förknippade stora

utgifter skulle i de flesta fall kunna undvikas, ett förhållande fördelaktigt såväl för

den lånsökande som för den långifvande. Hos sagda banker kan, i de flesta fall,

en personalkännedom på goda grunder förutsättas. Riksbanken kunde utan all förlust

nöja sig med en ränta af 3 procent å det för rörelsen anvisade kapitalet.

Bih. till Riksd. Prot. 1868. 6 Sami. 1 Åfd. 7 Häft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

Efter afdrag af förluster och de årliga stora förvaltningsutgifterna, lärer behållningen

svårligen kunna uppskattas högre än den till 3 procent nu här antydda.

De enskilda bankerna skulle den låga räntan uppmuntra till öfvertagande

af denna rörelse, ehuru med det bestämda förbehåll att icke få räkna sig till godo

högre ränta än den af Riksdagen nu föreskrifna.

Det skulle vara mig särdeles kärt om Höglofiiga Banko-Utskottet funne anledning

till att åt detta mitt förslag egna någon närmare uppmärksamhet.

Såsom ett ytterligare skäl för det nu anförda, tager jag mig friheten fästa

uppmärksamheten på det sätt, hvarpå Fullmägtige och således Diskontstyrelsens

fleste ledamöter hädanefter komma att tillsättas. Valen komma väl att uteslutande

bero på en vid riksdagen rådande majoritet utan egentligt afseende på de valdes

mer eller mindre lämplighet. Någon kontinuitet i Styrelsen kan således ej bestämdt

förutsättas, lika så litet som en vid bankärenders behandling vunnen erfarenhet.»

De yttranden, som i den förevarande frågan blifvit afgifna, ådagalägga nogsamt

hvilka svårigheter uppresa sig mot en anordning, som på en gång skall blifva

ändamålsenlig för allmänheten och möjliggöra bevarandet af nödig säkerhet för

Riksbanken. Om detta ock kan låta sig göra hvad beträffar den rörelse, som bedrifves

genom den s. k. handels- och näringsdiskontfonden. enär antagligen de

fleste, som med denna stå i beröring, äro eller kunna blifva för styrelserna någorlunda

kända, så blifva svårigheterna i flera afseenden — hvilka här ofvan redan

äro berörda — desto större i fråga om lånerörelsen i omsättningslånefonden.

Den svårighet, hvilken intager första rummet, äfven hvad angår handels- och

näringsdiskontrörelsen, men framför allt i fråga om omsättningslånerörelsen, är otvifvelaktigt

nödvändigheten att skydda Riksbanken mot faran för belåning af falska handlingar,

hvilken fara, säkerligen kännbar för de enskilda bankinrättningarne, ehuru

dessa inom sina till utsträckningen inskränktare låneområden böra lättare kunna

vinna nödig personalkännedom, måste blifva mycket stor för Riksbanken och dess

Lånekontor, hvilkas verksamhetsområden, synnerligen hvad angår Diskontkontoret i

Stockholm och Lånekontoret i Göteborg, omfatta den aldra största delen af landet.

Det af Fullmägtige framställda förslaget har sökt förebygga denna fara i

fråga om omsättningslånefonden genom den anordningen, att öfverallt i orterna

skulle antagas trovärdige personer, som hade att tillhandagå Diskont- och Lånekontorsstyrelserna

med bestyrkande af låneförbindelser och med lemnande af upplysningar;

men de anmärkningar, som emot denna anordning framställts, synas Utskottet

så betydande, att Utskottet finner sig icke kunna tillstyrka densamma; och då något

medel att på annan väg vinna det åsyftade ändamålet icke för närvarande åtminstone,

synes kunna sättas i stället, har Utskottet icke funnit det möjligt att förverkliga

den ifrågasatta anordningen i hela dess utsträckning.

Deremot tror Utskottet ett vinnande delvis af det önskvärda syftemålet vara

möjligt, då betänklighet icke synes möta mot att sätta Diskont- och Lånekontoren

s. 35 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

35

i tillfälle att medgifva allmänheten direkt skriftlig beröring med sig i sådana angelägenheter,

der den ofvanantydda faran antingen lätt kan undvikas eller alldeles icke

förefinnes. Detta är förhållandet dels med sådana angelägenheter, som angå kreditivförsträckningar,

insättningar och uttagningar på upp- och afskrifningsräkningar

och deposition, samt sådana låneangelägenheter, vid hvilka såsom pant erbjudas

handlingar, som äro af beskaffenhet att i och för sig sjelfva, utan afseende på låneförbindelsen,

innebära säkerhet för lånebeloppet samt kunna användas till Riksbankens

godtgörelse derför, äfven utan afseende på sjelfva låneförbindelsens äkthet.

Medgifvandet vid dylika låneansökningar för lånsökande, hvilka bo på annan ort,

än der bank-kontoret finnes, att få skriftligen, utan begagnande af ombud, insända

sina handlingar och genom kontorets försorg erhålla såväl besked om utgången, som

lånesumman sig tillsänd, bör i sin mån befordra begagnandet af reela lånesäkerheter.

I det förslag till stadgande, hvilket här nedan afgifves, har det ifrågavarande

medgifvandet lemnats, dels i fråga om kreditivförsträckningar med deraf föranledda

uttag och insättningar, jemte insättningar och uttag på upp- och afskrifnings- samt

depositionsräkningar, dels i fråga om vexeldiskontering samt lån mot säkerhet af

Svenska Statens obligationer eller andra publika papper, vågförda effekter, intecknade

skuldebref och aktier.

Ett slags säkerhet, som i Riksbankens Diskont- och Lånekontor till belåning

antages och kunde anses vara af reel beskaffenhet, såsom utgörande verkliga fordringsbevis,

nemligen s. k. löpande förkrifningar, har från det ifrågavarande medgifvandet

uteslutits, emedan så beskaffade förskrifningar eller till ordres ställda skuldförbindelser

dels lätteligen kunna vara af falsk beskaffenhet och dels ofta torde i

sjelfva verket sakna den egenskap, som skulle göra dem till rea/säkerhet.

Då den anordning, som nu föreslås, är inom Riksbankens Diskont- och Lånekontor

hittills alldeles oförsökt och vid dess verkställighet mångahanda omständigheter

kunna förekomma, som icke till sin beskaffenhet kunna på förhand uppfattas,

har Utskottet trott det icke vara lämpligt att detaljföreskrifter i ämnet nu af Riksdagen

fastställdes, utan ansett meddelandet af sådana tillsvidare böra öfverlemnas

åt Bankofullmägtige, för att sedermera, efter det erfarenhet i ämnet vunnits, kunna

i den mån sådant anses nödigt af Riksdagen fastställas.

De för närvarande nödiga ansedda föreskrifterna i afseende på det förevarande

ämnet hafva sin naturliga plats i den del af Reglementets artikel 4, afdelning

2, som innefattar Allmänna bestämmelser angående lånerörelsen, och Utskottet har

derföre infört dem efter nuvarande § 56.

Men derjemte har Utskottet funnit dels några förändringar lämpligen böra

göras i den inbördes ordningen af de momenter, som innefattas under nyssnämnda §,

dels några föreskrifter, som för närvarande hafva sin plats under § 61, angående

lån med omsättningsrätt, böra flyttas under de allmänna bestämmelserna.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

Utskottet har derföre uppställt sitt förslag sålunda:

....... . §c56 mom'' lj 2 och 3 skulle bli^ oförändrade till lydelse och ordnings
följd

i den g, som kommer att motsvara den nyss nämnda;

att i samma g under mom. 4 skulle införas, med en förändring, som endast

rorer uttrycket, hvad som for närvarande innehålles i mom. 7 af § 56 och mom 8

af § 61;

att likaledes i samma § skulle under mom. 5 intagas det nuvarande mom 5- att omedelbart efter § 56 skulle införas eu ny §, hvars mom. 1 upptoge den

nya bestämmelsen angående skriftliga meddelanden mellan Diskont- och Lånekonto

ren samt trafikerande; hvars mom. 2 skulle utgöras af nuvarande mom. 4 i 856- och h™rs “om- 3 innefattade öfverlemnandet åt Fullmägtige att meddela de närmare

vilkoren och föreskrifterna rörande den nya anordningen;

att derefter borde följa en ny g, upptagande i mom. l’ och 2 de nuvarande

bestämmelserna i mom. 9 och 10 af § 61, det sednare med en förändring i ordalagen,

hvilken Utskottet trott innebära ett förtydligande af innehållet; samt slutligen

att nuvarande mom. 6 i 56 § skulle bilda en ny §•

allt under de allmänna bestämmelserna i Afdelning 2 afLde Artikeln; kommande

alltså mom. 8, 9 och 10 i § 61 att från denna § utgå.

Utskottet återkommer här nedan vidare till sist omförmälda § 61; och föreslår

nu endast lydelsen af motsvarigheten till § 56 samt de nya stadgandena under

»Allmänna bestämmelser»:

3:°)

Mom. 1. Svensk medborgare, som är

bosatt utrikes, får icke såsom låntagare

eller löftesman antagas.

Mom. 2. Ingen må erhålla lån af

annat diskont- eller lånekontor än det,

inom hvars lånedistrikt han är mantalsskrifven,

med undantag likväl för ledamöter

i styrelserna vid lånekontoren och

dervarande tjenstemän, på sätt § bestämmer.

Låntagare, hvilken efter att

vid ett diskont- eller lånekontor hafva

lån erhållit, till annat lånedistrikt affiyttat,

och vid dervarande diskont- eller lånekontor

lån upptager, må vid omsättningsrätten

bibehållas.

Jfr § 56, mom. 1 oförändradt.

Jfr § 56, mom. 2 oförändradt.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

37

Mom. 3. Vexel-, förskrifnings- eller

invisningsutgifvare, acceptant, endossent

eller löftesman må kunna antagas, äfven

om han ej tillhör lånedistriktet.

Mom. 4. Ingen må i handels- och

näringsdiskontfonden blifva häftande såsom

låntagare och acceptant för större

skuldbelopp, än högst tvåhundratusen Riksdaler,

deruti dock ej inbegripet hvad han

kan vara skyldig i egenskap af trassent, endossent,

hypoteksutgifvare eller löftesman

eller i och för kassakreditiv, eller mot

pant af Svenska statsobligationer eller

vågförda effekter.

Till fonden för lån med omsättningsrätt

får ej någon såsom låntagare häfta

för högre belopp, än sextusen Riksdaler.

Mom. 5. Utlemnas lån med lägre

summa, än den, hvarå reversalet lyder,

skall på lånehandlingen antecknas och

tillika åt låntagaren eller handlingens inlemnare

meddelas särskildt intyg om det

beviljade lånebeloppet.

§

Mom. i. Fullmägtige ega vidtaga sådana

anstalter, att allmänheten må kunna

genom skriftvexling direkte med diskontoch

lånekontoren, utan begagnande af

särskildt ombud, få ombesörjda sina angelägenheter

hos bemälde kontor rörande

vexeldiskontering, låne- och kreditivförsträckningar

samt penningars insättande

och uttagande på upp- och afskrifning

eller deposition; dock med den, för Riksbankens

betryggande mot belåning af falska

handlingar, nödiga inskränkning, att

skriftligen med posten, och utan att särskild

ansvarsförbindelse för handlingens

Jfr § 56, mom. 3 oförändradt.

Jfr § 56, mom. 7. Högsta tillåtna

skuldsättningsbeloppet, för hvilket någon

såsom låntagare och acceptant får blifva

häftande, deruti ej inbegripet hvad han

kan vara skyldig i egenskap af trassent,

endossent, hypoteksutgifvare eller löftesman,

eller i och för kassa-kreditiv, eller

mot pant af vågförda effekter, må icke

öfverstiga tvåhundratusen Riksdaler.

Jfr § 61, mom. 8. Till denna lånefond

får ej någon, såsom låntagare, häfta

för högre belopp än sextusen Riksdaler.

Jfr § 56, mom. 5. Utlemnas lån med

lägre summa, än den, hvarå reversalet

lyder, skall på lånehandlingen antecknas

och tillika åt handlingens inlemnare meddelas

särskildt intyg om det beviljade

lånebeloppet.

Nytt mom.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

rigtighet af personlig inlemnare erfordras,

må få insändas endast sådana låneansökningar,

för hvilka erbjudes säkerhet i

Svenska statsobligationer eller andra publika

papper, vågförda effekter, intecknade

skuldebref eller aktier.

Mom. 2. I öfrigt skall en hvar, som

till diskont- eller lånekontor inlemnar något

lånedokument, derå teckna sin ansvarighet

för detsammas rigtighet.

Men ehuru styrelsen således eger att

af inlemnaren fordra ersättning för hvad

som utgifves å ett dokument, hvilket sedermera

styrkes vara falskt, bör likväl

styrelsen icke af förtroende till honom,

hvem han än vara må, underlåta att

sorgfälligt iakttaga den granskning af

ingifna lånehandlingar, hvarigenom både

förlust för kontoret och andra personers

oförskylda lidande säkrast förekommes.

Mom. 3. Fullmägtige ega att tillsvidare

fastställa de närmare bestämmelser,

vilkor och förbehåll, hvarunder diskont-

och lånekontor en må uti ofvan

omförmälda angelägenheter genom skriftvexling

tillhandagå, äfvensom att bestämma

de särskilda afgifter, hvilka derför må

fordras, till ersättande af diskont- och

lånekontorens omkostnader samt de för

tjenstemännen häraf härflytande bestyr.

Derjemte ega Fullmägtige tillsvidare

ej mindre att utfärda instruktion för de

tjensteman i Riksbanken och lånekontoren,

åt hvilka ifrågavarande bestyr varda

uppdragna, samt åt diskont- och lånekontorsstyrelserna

öfverlemna meddelandet

af de ytterligare föreskrifter, som göromålens

obehindrade gång påkallar, än

äfven att sjelfve eller genom vederbörande

styrelser bestämma fördelningen mellan

Jfr g 56, mom. 4. En hvar, som till

diskont- eller lånekontor inlemnar något

lånedokument, skall derå teckna sin ansvarighet

för detsammas rigtighet.

Men ehuru styrelsen — — — —

— — — — — — _ förekommes.

Nytt mom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

39

tjenstemännen af de genom ofvanberörda

särskilda afgifter influtna medlen, efter

det diskont- och lånekontorens egna utgifter

i och för ifrågavarande anordning

blifvit godtgjorda.

8

Mom. 1. Hvarje reversal, ehvad det Jfr § 61, mom. 9 oförändradt.

utgifves för nytt lån eller omsättning af

redan erhållet, skall, derest låntagares

och löftesmäns vederhäftighet ej är af

styrelsen känd, eller den erbjudna panten

icke, ensam för sig, anses innefatta fullgod

säkerhet, vara försedt med antingen

officielt intyg af länsstyrelse, eller, å landet,

af domhafvanden i orten, eller, i

stad, af magistraten eller borgmästaren,

den sednare å embetets vägnar, eller

ock med af enskild man, för hvilken styrelsen

hyser fullt förtroende, utfärdadt

bevis om hvardera personens vederhäftighet

för det sökta lånet, och, i fall personen

förut för låne- eller borgensförbindelse

till någotdera diskont- eller lånekontor!

häftar, jemväl för beloppet åt

sådan äldre förbindelse.

I öfrigt åligger det styrelsen att, med

afseende å hvarje sökt lånebelopp, pröfva

antagligheten af de derför erbjudna lånehandlingar

och hypoteker samt med

noggrannhet tillse, att kontorets säkerhet

genom desamma betryggas; och må

styrelsen icke underlåta att, för vinnande

af detta ändamål, förskaffa sig alla de

upplysningar, som kunna inverka på omdömet

om lånesökandes ställning och förmåga

att i allo uppfylla ingångna förbindelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

Mom. 2. Då låntagare eller hypo- Jfr § 61, mom. 10. Då låntagare

teksutgifvare eller löftesmän ej sjelfve eller hypoteksgifvare eller löftesmän icke

kunna skrifva eller icke hafva för styrel- sjelfva kunna skrifva eller icke hafva för

sen känd namnteckning, skall af två tro- styrelsen känd namnteckning, skall förvärdige

män alltid vara bestyrkt antingen bindelsernas erkännande eller underskrifunderskrifternas

egenhändighet eller att ternas egenhändighet alltid vara bestyrkt

löftesmännen, vid deras namns tecknande af två trovärdige män, och således, i

närvarande, erkänt förbindelsen; hvadan händelse domaren namnteckningens rigsåledes,

i händelse domaren namnteck- tighet intygat, annan person densamma

ningens rigtighet intygat, jemväl annan jemväl bevittna,

person bör densamma bevittna.

§

Diskont- och lånekontoren ega att af Jfr § 56, mom. 6 oförändradt.

såväl Ofverståthållare-embetet i Stockholm,

som satntlige Konungens Befallningshafvande

och öfrige exsekutorer skyndsamligen

erhålla laga handräckning i alla

de utsökningsmål, som af diskont- och

lånekontorens utlåningar härröra, med

åliggande för bemälde myndigheter att,

efter skuldens indrifvande, de influtna

medlen ofördröjligen till diskont- eller

lånekontoren insända.

Som stadgandet i 1 mom. af 57 §, att diskontering tillätes allenast af vexel,

som är ställd i Svenskt mynt på högst sex månader o. s. v., naturligtvis afser endast

att vexeln bör vara förfallen till betalning inom nämnda tid efter det densamma

blifvit diskonterad, utan afseende derpå om vexeln möjligtvis ifrån utgifningsdagen

haft en längre löpetid, hemställer Utskottet,

9:o)

att § 57 mom. 1 må erhålla följande förändrade lydelse:

»Diskontering tillätes allenast af vexel, som, ställd i Svenskt

mynt och betalbar inom högst sex månader efter diskonteringsdagen,

är dragen på inom riket bosatt Svensk undersåte samt

inrättad i enlighet med den i Vexellagen af den 23 Augusti

1851 stadgade form och behörigen accepterad.

Uti

s. 41 Kontrollera mot PDF

Banko-TJtskottets Betänkande N:o 13.

41

Uti 3:dje mom. af § 60, som innehåller vissa allmänna bestämmelser angående

Riksbankens kreditivrörelse, är stadgadt, att kreditiv icke får meddelas någon enskild

person till högre summa än 30,000 R:dr eller å lägre belopp än 1,000 R:dr.

Om nedsättning af berörda minimibelopp till 500 R:dr bar Styrelsen öfver

Lånekontoret i Wisby beträffande detta kontors distrikt gjort en framställning, hvartill

Bankofullmägtige tillstyrkt bifall.

Som emellertid likartade skäl för nedsättning af minimibeloppet för kassakreditiv

som de, hvilka blifvit anförda i afseende på Wisby Lånekontor, eller att

bereda tillfälle åt äfven de minsta näringsidkare att erhålla kreditivförsträckning,

tala för en dylik nedsättning likaledes vid Riksbankens öfriga kontor; så får Utskottet,

som i öfrigt icke föreslår någon ändring af reglementets 60 §, hemställa,

10:o)

att nämnda §:s mom. 3 må erhålla följande lydelse:

»Kreditiv meddelas icke någon enskild person till högre summa

än 30,000 R:dr, eller å lägre belopp än 500 R:dr; börande i

öfrigt kreditivbeloppet lämpas efter beskaffenheten och omfånget

af den rörelse kreditivsökanden bedrifver.»

Vid 61 § har Utskottet tagit under ompröfning en af Herr Jöns O/sson i Nordanå

inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 87, derihan anfört, hurusom delån,

hvilka lemnas från omsättningslånefonden, ehuru löpande med allenast fem procentränta,

blifva för låntagarne dyra och besvärliga genom åliggandet att för hvarje

omsättning utgifva nytt reversal med förnyad borgensförbindelse och nytt vederhäftighetsbetyg;

förmälande motionären att, om, i stället för nytt reversal vid omsättning

al lånet, den verkställda afbetalningen helt enkelt å gamla reversalet afskrefs

och låntagaren endast anskaffade vederhäftighetsintyg om löftesmännens fortfarande

vederhäftighet för den förbindelse de iklädt sig, Diskont- eller Lånekontorets säkerhet

vore fullkomligen tryggad och låntagaren samt löftesmännen befriade från besväret

att för hvarje omsättning sammanträda; och har motionären derföre hemställt

om en sådan ändring i reglementet, att låntagare vid omsättning af lån med omsättningsrätt

blefve befriad från utgifvande af nytt reversal med thy åtföljande borgenspåteckning.

Motionen åsyftar väl endast sådana omsättningslån, der säkerheten utgöres

af borgen; men befrielsen från aflemnandet af ny förbindelse vid hvarje omsättning

borde kunna ifrågakomma äfven i afseende på sådana lån, för hvilka andra slags säkerheter

äro lemnade. Ltt sådant medgifvande i afseende på de sistnämnda torde dock

vara till föga eller intet gagn, enär dervid någon borgenspåskrift eller vederhäftighetsbetyg

ej ifrågakommer. Hvad åter angår borgenslånen, så torde befrielse frtån

aflemnande af ny förbindelse vid hvarje omsättning icke böra medgifvas. Andra

Bill. till Bilcsd. Prof. 1868. 6 Sami. 1 Afd. 7 Raft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

omständigheter oafsedda, är det för borgensmännen en stor skilnad att ikläda sig

en betalningsförbindelse, på hvars utkräfvande de. under flera år ovilkorligen bundne,

måste ständigt vara beredd, emot om denna förbindelse endast gäller för sex månader

och de efter denna tid kunna, om de så vilja, derifrån befria sig. De fleste

låntagare äro för styrelserna icke personligen kände, de äro boende på långt aflägsna

orter och det är ofta mycket svårt att om dem erhålla tillförlitliga underrättelser.

Det har visat sig, att styrelserna icke alltid kunna undvika att råka ut för bedrägeri

i afseende på ingifna lånehandlingars rigtighet. Svårigheterna äro dock vida

större att med framgång åstadkomma en falsk skuldförbindelse med dertill hörande

borgen spåskrifter, vittnes- och vederhäftighetsintyg, än att förskaffa sig ett falskt

vederhäftighetsintyg eller ett vilseledande sådant.

På dessa skäl finner sig Utskottet böra hemställa,

ll:o)

att Herr Jöns Olssons ifrågavarande motion må lemnas utan

afseende.

Första momentet af § 61, hvilken, såsom nyss är antydt, innehåller bestämmelser

angående lån med omsättningsrätt, lyder för närvarande sålunda: »Utlåning

från den härtill anvisade fond sker mot lånesökandes förbindelse, försedd med borgen

eller åtföljd af löpande förskrifning, accepterad invisning, aktier, publika papper

eller andra säkerheter.»

Utskottet har ansett, att, ehuru Svenska statsobligationer äro, bland de säkerheter

som få antagas till belåning, inbegripna i det allmänna uttrycket »publika

papper,» desamma dock böra särskildt nämnas; äfvensom Utskottet förändrat momentets

ordaställning; hemställande Utskottet alltså,

12:o)

att mom. 1 af 61 § må få denna lydelse:

»Utlåning från den härtill anvisade fond sker emot lånesökandes

förbindelse, åtföljd af Svenska statsobligationer eller andra

publika papper, intecknade skuldebref, löpande förskrifning,

accepterad invisning, aktier eller andra säkerheter, eller ock

mot förbindelse, försedd med borgen.

Momenten 2, 3, 4, 5, 6 och 7 i 61 § erfordra ingen förändring, men då föreskrifterna

uti momenten 8, 9 och 10, om Utskottets här ofvan framställda förslag

rörande de »allmänna bestämmelserna» vinner bifall, komma att der på sina

ställen upptagas, hemställer Utskottet, under sådan förutsättning,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

43

13:o)

att nämnda moment 8, 9 och 10 i nuvarande § 61 må derifrån

uteslutas.

Enligt 62 § är det tillåtet såväl enskilde personer som enskilda korporationer,

bolag och kassor att i Diskont- och Lånekontoren insätta penningar på uppoch

afskrifningsräkning, under de uti §:n stadgade vilkor och bestämmelser, bland

hvilka uti punkten e) föreskrifves, förutom annat, att å insatta medel beräknas, från

och med första helgfria dag efter insättningen, å högsta fulla 100-tal af behållningen

den ränta, Fullmägtige ega att bestämma, och hvilken, icke understigande en procent,

för öfrigt kan vara olika för de särskilda Diskont- och Lånekontoren.

Det nämnda medgifvandet begagnas, bland annat, af åtskilliga bankbolag,

hvilka merändels hafva ganska betydliga summor innestående på upp- och afskrifning

i Riksbanken och Lånekontoren mot den ränta, som är för insättningar i allmänhet

å dylik räkning bestämd.

I en vid 1867 års revisionsberättelse angående Riksbanken fogad reservation

är erinradt, hurusom det i allmänhet kan tagas för afgjordt att upp- och afskrifningsräkningar

till betydliga belopp med anstalter eller personer, som drifva egen

penningerörelse, måste, synnerligen vid stor och hastigt påkommande brist i penningemarknaden,

medföra en viss risk, samt att de skola föranleda en verklig ränteförlust

för Riksbanken vid sådana tider, då denna har svårt att göra sina egna fonder

räntebärande; med anförande af exempel hvarpå reservanten, under förmälan

att sannolikt flera af de ifrågavarande penningeanstalterna skulle finna sin fördel

vid att i Riksbanken insätta medel, äfven om derå lemnades dem en så lag ränta,

att den allenast betäckte den ringa kostnaden och besväret för medlens insättning

och uttagande, yttrar sig anse, att den ränta, som beviljas sådana enskilda sedelutgifvande

banker och andra större penningeinrättningar och affärshus, hvilka få beräkna

ränta på ett högre belopp, än det för enskilda personer såsom regel bestämda,

borde i allmänhet hållas lägre än den dittills varit, äfvensom att denna ränta, äfven

oberoende af den för andra räkningshafvare fastställda, borde höjas och sänkas

allt efter de inom penningemarknaden för handen varande förhållanden.

Utskottet anser den anförda åsigten värd att beaktas. Då likväl någon inskränkning

uti det ifrågavarande afseendet af Fullmägtiges frihet att handla efter

omständigheterna icke bör göras utöfver den, som vid sistlidne riksdag beslutades,

att nemligen ränta icke finge beräknas å högre på en gång innestående belopp än

400,000 R:dr, men deremot bör öppet lemnas åt Fullmägtige att kunna sätta räntan

ännu lägre än den nu stadgade lägsta räntesatsen af eu procent, hemställer Utskottet

att, med uteslutande af bestämmelsen härom,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13,

14:o)

mom. e) af 62 § må erhålla följande lydelse:

»å insatta medel beräknas, från och med första helgfria dag

efter insättningen, å högsta fulla 100-tal af behållningen den

ränta, Fullmägtige ega att bestämma och hvilken för öfrigt kan

vara olika för de särskilda Diskont- och Lånekontoren. På

Fullmägtige ankommer likaledes att, inom ett maximum af

400,000 riksdaler, bestämma å huru stort på en gång innestående

belopp ränta må hvarje särskild räkningshafvare godtgöras.

Om räntefotens förändring skall allmänheten genom kungörelse

i tidningarne underrättas.

Insättningar, att återbetalas antingen å bestämd dag efter insättningen, eller

efter viss, på förhand bestämd, ömsesidig uppsägning, s. k. depositioner mot ränta, få,

enligt punkten a) af § 63, för närvarande ske endast å hela 100-tal riksdaler. Som

likväl det icke skulle särdeles öka förvaltningsbesväret å Riksbankens sida, om det

tillätes insättare att få aflemna och göra räntebärande belopp, liggande emellan

fulla hundratal, hemställer Utskottet,

15:o)

att med ändring af punkten

a) i 63 §, denna § må erhålla följande lydelse:

»Yid Diskont- och Lånekontoren emottagas ock penningar af

såväl enskilde personer som enskilda korporationer, bolag och

kassor, att återbetalas antingen å bestämd dag efter insättningen,

eller efter viss, på förhand bestämd, ömsesidig uppsägning,

under följande vilkor:

a) insättning får ske » 100 riksdaler och deröfver äfven i brutna

tal;

b) öfver insättning meddelas bevis, hvilket skall återställas då

penningarne lyftas;

c) räntan bestämmes af Fullmägtige.

Stockholm den 27 Mars 1868.

W. F. Tersmeden.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

45

Reservationer:

vid punkten 2:o;

af Herr Friherre W. F. Ter smeden.

af Herr C. A. Mannerskantz: »Uti den af Utskottet föreslagna, börjande indragningen

af Riksbankens anslag till Manufaktur-diskonten har jag ej kunnat instämma.

Jag anser den närvarande tidpunkten, då stor svårighet råder, icke blott

för landets jordbrukare, utan ock för nästan alla idkare af Svensk industri, att kunna

erhålla förlag på för deras näringars behof tillräckligt lång tid, icke vara gynnsam

för upphäfvandet af den verksamhet, som nämnda Diskont, med Riksbankens kraftiga

biträde, näringarne till nytta, under en längre tidsföljd har utöfvat. Stora

fabriks- och manufaktur-aktiebolag och äfven enskilde, som bedrifva större industriel

rörelse, skola visserligen förstå skaifa sig förlag från både Riksbanken och

andra penningeanstalter, till ersättning för hvad de förlora genom Manufakturdiskontens

upphörande; men ett stort antal öfver hela landet spridde mindre industriidkare,

och särdeles de deribland som nyss börjat eller äro på väg att börja nya

företag, skola icke utan kännbar afsaknad kunna mista de försträckningar, som de

hittills varit vande att från nämnda anstalt påräkna. Jag medgifver gerna att anstalten

behöfver omorganiseras, komma under annan ledning och ordna sina utlåningar

på bättre och tidsenligare sätt, — men jag tror detta bäst kunna ske genom

att med de fonder, som af Banken och Staten hittills varit till Manufakturdiskonten

disponerade, gynna uppkomsten af en sådan, af enskilde förvaltad, förmedlande förlagsanstalt

till industriens och näringarnes tjenst, som Jernkontoret utgör för jernhandteringen,

och Hypoteksinrättningarne för jordbruket, och anser, att, då ett kraftigt

inhemskt näringslif är Riksbankens bästa och säkraste stöd, och då nöjaktig

ränta och full säkerhet för från Banken lemnade medel borde kunna betingas, det

skulle vara ett ganska »bankmessigt» sätt att använda någon del af Riksbankens

tillgångar, i nyss angifna nya form, fortfarande till understödjande af för svensk

manufakturindustri nyttig förlagsrörelse.»

af Herr J. Ekman: »Ehuru jag icke trott mig böra motsätta mig den af

Utskottets pluralitet omfattade åsigt, att kreditivet till Manufakturdiskonten icke

borde på en gång indragas, anser jag dock att det belopp, som för nästkommande

år till detta ändamål anvisas, skulle kunna nedsättas med 500,000 R:dr, utan större

olägenheter för dem, som af detta kreditiv erhålla lån, än att alla betänkligheter i

detta hänseende böra vika för angelägenheten att, utan alltför lång tidsutdrägt,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

vinna det mål, som med den föreslagna indragningen afses, eller det ifrågavarande

kreditivets fullständiga upphörande. Jag föreslår således,

att, i stället för-2,000,000, ett belopp af 1,750,000 R:dr anvisas

att under 1869 hållas Kongl. Kommers-kollegium till hända till

manufakturernas och fabrikernas understöd, under de vilkor

i öfrigt som af Utskottet blifvit föreslagna.»

af Herr A. Th. Wijkander: »Äfven med erkännande att under närvarande

förhållanden en oförberedd indragning af kreditivet till manufakturernas och fabrikernas

understöd sannolikt skulle utöfva en betänklig inverkan på en del industriidkare,

hvilka under en lång följd af år egt att påräkna dylikt understöd, vill det

likväl synas, som öfvergången till ett mer rationelt förhållande skulle kunna utan

märkbara olägenheter verkställas något hastigare än Utskottet förslagit, hvadan

jag vördsamt hemställer,

att nedsättningen i anslaget för berörda kreditiv måtte för år

1869 bestämmas till 500,000 R:dr Runt.»

af Herr J. G. Agardh: »Lika med Utskottet anser jag en förändring i sättet

att tillhandahålla industrien de låneunderstöd, som hittills utgått genom Manufakturdiskonten,

vara af behofvet påkallad; men olika med Utskottets pluralitet tror jag

en förändring böra och kunna vinnas hastigare och med mindre olägenhet, om

den verkställes efter annan grund än den af Utskottet föreslagna.

Af handlingar, som varit tillgängliga, visar sig nemligen, att de i vanlig diskontväg

utlemnade lån, som vid 1865 års slut qvarstodo, utgjorde omkring 280

stycken med en sammanräknad lånesumma af omkring 2,608,000 R:dr. Af dessa

lån voro 30 stycken så stora (minst 20,000 R:dr), att den derpå belöpande lånesumman

uppgick till öfver 1,445,000 R:dr. 37 stycken närmast mindre lån (emellan

10—20,000 R:dr) upptogo en lånesumma af omkring 520,000 R:dr. En industriidkare,

som kunnat, enligt de för lån ur Manufakturdiskonten gällande reglor, erhålla

lån till belopp öfver 10,000 R:dr, bör utan tvifvel både vara så allmänt känd och i

öfrigt vara i den ställning, att han utan olägenhet kan hänvisas direkte till de allmänna

låneinrättningar (Riksbanken och Diskonterna), der handel och näringar i

allmänhet erhålla sina lån. Omgången att hemta dessa lån i en särskild inrättning

torde för sådane industriidkare vara öfverflödig. Jag måste till och med anse det

för dem vara en fördel, om de kunna få begagna såsom kreditiv en större del af

den försträckning de hittills haft under form af lån, som borde hvar nionde månad

omsättas. Då det dessutom synes som det vore vissa större industriidkare och

bolag, hvilka hittills haft på en gång stora andelar både af dessa diskontlån och

af de så kallade förlagslånen, och desamma möjligen under en tredje form innehaft

lån och kreditiv i Riksbankens Lånekontor, under det måhända andra industriidkare

/

s. 47 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

47

saknade motsvarande fördel, så synes mig en förändring i dessa förhållanden äfven

vara påkallad af omtanke för allas lika rätt. Jag anser således att utan olägenhet

för den större industrien det belopp, som af densamma varit i Manufakturdiskonten

disponeradt, från denna kan indragas, emot det att i Riksbankens Diskontkontor

en motsvarande summa anvisas till kreditiv åt större industriidkare.

Deremot tilltror jag mig icke för närvarande, då industrien är i en mera

tryckt ställning, föreslå en minskning i de fonder som återstå, anvisade dels såsom

förlagslån åt nya och förbättrade fabriksinrättningar, dels såsom diskontlån åt mindre

industriidkare och Eskilstuna stads förläggare och manufakturister. En allmän inskränkning

af lånerätten kunde, under det den blefve en olägenhet för den mindre

industriidkaren, möjligen blifva för den större en fördel på det sätt, att inskränkningen

i lånerätt föranledde en förminskad konkurrens. Jag tror således att man

bör akta sig för att, utan nogare utredning, företaga en minskning i Manufakturdiskonten

på det sätt, att minskningen fördelades lika på alla. — Det har blifvit

uttaladt af en af vårt lands skarpaste tänkare, att det Europeiska samhällets största

framtidsfara ligger uti kapitalets alltmer öfverhandtagande magt öfver arbetet. Att

tiden går i den rigtningen framåt, att inom näringarne den kapitalfattige har alltmera

svårighet att bestå i kampen mot den mägtige, derom kan väl svårligen finnas

något tvifvel; likasom att detta blir en tvungen följd af industriens stora utveckling.

Men att utan trängande tvång påskynda farten i denna rigtning torde för

oss vara oklokt.

Efter afdrag af osäkra fordringar utgjorde Manufakturdiskontens egen fond

vid 1865 års slut (enligt Rev. Ber. p. 4) 1,545,000 R:dr. Om denna egna fond reserveras

för förlagslånen, enligt Utskottets utredning utgörande vid 1867 års slut, jemte

de så kallade anståndslånen, ett belopp af.......... 832,000 R:dr.

för Eskilstuna fristads förläggare och manufakturister, då utgörande 329,000 „

samt för mindre industriidkare (då till antalet 105) utanför Eskilstuna,

som vid nämnda tid innehade lån (med 20,000 R:dr såsom

högsta lånebelopp)................. 635,000_„

utgörande tillhopa 1,796,000 R:dr,

så skulle ett kreditiv på Riksbanken af 500,000 R:dr vara tillräckligt för att både

tillhandahålla mindre industriidkare — de som under föregående år haft lån till

högst 10,000 R:dr — en högre lånetillgång i Manufakturdiskonten än den de hittills

egt, och ett öfverskott ändock finnas till höjande af förlagslånefonden till det af

Kongl. Maj:t bestämda belopp. Endast under utredningsåret torde för Manufakturdiskontens

egen räkning ett något högre kreditivbelopp möjligen vara nödigt.

Med öfverlemnande åt Bankofullmägtige att närmare uppgöra sättet för liqvidationen

och formen för den låneförsträckning, som borde åt den större industrien

reserveras, har jag ansett att kreditivet till Manufakturdiskonten kunde under år

l

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

1869 inskränkas till 750.000 R:dr, för att derefter endast utföras med 500,000 R:dr

årligen, under vilkor att det sålunda Manufakturdiskonten fråntagna beloppet öfverfördes

till handels- och näringsdiskontfonden, för att der i vanlig ordning tillhandahållas

den större industrien och företrädesvis de industriidkare och bolag,

som förut haft lånerätt i Manufakturdiskonten. Och borde, för den händelse kreditivet

på detta sätt blefve minskadt, Riksdagen i underdånig skrifvelse till Kongl.

Maj:t redogöra för syftet af den företagna minskningen, i ändamål att förändrade

föreskrifter för lånerättens begagnande i Manufakturdiskonten måtte af Kongl. Maj:t

meddelas.»

af Herrar J. Rundbäck och Lindström.

vid § 45 i Bankoreglementet:

af Herr J. Ekman: »Emot Utskottets beslut att bibehålla 45 § oförändrad

får jag reservera mig af det skäl, att jag icke kan anse med Bankens ändamål

förenligt att till en bestämd ränta af 4 procent medgifva ett kreditiv af 900,000 R:dr

till Jernkontoret för att sätta bemälda institution i tillfälle att med den deraf uppkommande

räntevinst anställa rön och försök i jerntillverkningen. Huru vigtig denna

angelägenhet än må synas i och för sig, lär dock icke kunna begäras att Banken

mera skall understödja denna näringsgren än hvilken annan för landet naturlig

näring som helst, aldraminst då Jernkontoret, som eger ett kapital af mera än 4

millioner jemte obegränsad kredit, icke lärer behöfva denna förmån på Bankens,

det vill säga allmänhetens bekostnad. Deremot anser jag, att Utskottet hade bort

tillstyrka Riksdagen att, till förekommande af den rubbning i Jernkontorets rörelse,

som en hastigare indragning af detta kreditiv, hvaraf vid 1867 års slut voro begagnade

R:dr 582,620, möjligen skulle kunna förorsaka, medgifva Kontoret fortsatt kreditivrätt

till ett efter behofvet afpassadt belopp, under vilkor, som å ena sidan icke kunde

anses för Banken förlustbringande men å den andra frikallade Jernkontoret från de

förpligtelser, som blifvit satta i samband med den å kreditivet erhållna räntevinsten.»

Uti denna reservation instämde Herr C. F. Carlson, som i stället för ordinarie

ledamot varit i Utskottet tillstädes vid denna §-.s pröfning, samt Herr J. Rundbäck;

hvarjemte Herr J. Lindström anmälde, att han, till följd af erhållen ledighet

från riksdagsgöromålen, ej närvarit vid ärendets behandling i Utskottet.

vid punkten 6:o.

Herr Friherre TF. F. Tersmeden anmälde, att han icke närvarit vid behandlingen

af det i denna punkt förekommande ärende.

af

s. 49 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

49

af Herr C. A. MannersTcantz: »Då jag anser det företräde, som hittills för

belåning af vågförda effekter och diskontering af vexlar funnits stadgad med hänseende

till både Riksbankens fördel och säkerhet och allmänna rörelsens fordringar,

hafva varit väl berättigadt, föreslår jag,

att 2 mom. af 52 § må förblifva oförändrad.»

af Herr A. Th. Wijkander: »Så länge Riksbanken har särskilda lånefonder

och särskilda kreditiv för särskilda klasser af lånebehöfvande, synes stadgandet

i nu gällande § 52 af Bankoreglemente^ det utlåning mot pant af vågförda effekter

sajnt vexeldiskontering böra ega företräde framför annan belåning, ickeföljdrigtigt

kunna ännu borttagas. Snarare torde, till underlättande af den upplåning

hvilken för Staten sjelf numera inom landet tid efter annan ifrågakommer och till

befrämjande af ett inhemskt fondsystem, detta stadgande, så länge det bibehålies,

i stället kunna och böra utsträckas till utlåning mot pant af Statens egna obligationer.

På dessa skäl hemställer jag vördsamt,

att berörda § måtte med dess nuvarande lydelse bibehållas, endast

med den förändring, att orden: »utlåning mot pant af vågförda

effekter och vexeldiskontering sker företrädesvis framför

annan utlåning» utbytas emot orden:

»utlåning mot pant af Statens obligationer eller vågförda effekter

äfvensom vexeldiskontering sker företrädesvis framför annan

belåning.»

vid punkten 7:o.

af Herr J. Rundbäck: »På skäl motionären Magnus Svensson i sin motion

anfört, har jag ansett, att den fond, som är afsedd för utlåning med omsättningsrätt,

utan fara kunde och borde ökas med 2,400,000 R:dr.»

vid punkten 8:o.

af Herr J. Ekman, som ansett att förbindelse mot hypotek af löpande förskrifning

likaväl borde kunna, för erhållande af lån ur handels- och nänngsdiskonten,

utan begagnande af kommissionär, till Banken och Lånekontoren insändas,

som de slag af förbindelser, anvisningar m. m., hvilka, enligt Utskottets förslag,

borde tillerkännas eu dylik förmån.

Uti denna reservation instämde Herrar Friherre G. O. Peyron och G. de Maré.

Herrar G. J. Malmsten och C. J. L. Lönnberg anmälde, att de ej närvarit

vid behandlingen af det i denna punkt intagna förslag, enligt hvilket lånesökande

Bill. till Likså. Brok 1868. 6 Sami. 1 Afd. 7 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

och räkningshafvare skulle ega att direkt korrespondera med Diskont- och Lånekontoren.

vid punkten 10:o.

af Herr Friherre TF. F. Tersmeden, som ansåg att minimum för kreditiv

borde bibehållas vid 1,000 R:dr.

af Herr A. Th. Wijkander: Då Utskottets ordförande vid sammanträdeden

23 innevarande Mars anmälde, att muntligen blifvit honom meddeladt, »att Stats-Utskottet

beslutat begära gemensamt sammanträde med Banko-Utskottet för öfverläggning

angående det åt Riksgälds-kontoret beviljade kreditiv,» men sistnämnda Utskott

sådant oaktadt »då någon officiel underrättelse härom ej meddelats,» icke ansåg sig

böra längre uppskjuta behandlingen af detta ärende, utan samma dag till pröfning

företog § 60 af Bankoreglemente^ hvilken § handlar om berörda kreditiv, samt då

sedermera officiel framställning i ämnet från Stats-Utskottet ingått och sålunda Sammansatt

Stats- och Banko-Utskott måste i grundlagsenlig ordning upptaga och behandla

detta ärende, får jag vördsamt hemställa,

att § 60, i hvad den rörer Riksgälds-kontorets kreditiv, må till

Banko-Utskottet återremitteras.

Vidare har Utskottet i mom. 3 af ifrågavarande § föreslagit en nedsättning

af minimi-beloppet för enskildes kreditiv från 1,000 R:dr till 500 R:dr, men då antalet

kreditiv-sökande redan är större än att de begärda beloppen kunna utan af''

kortning beviljas; samt då mera aflägset boende personer svårligen kunna finna med

sin fördel förenligt att hafva kreditiv till så ringa belopp som 500 R:dr R:mt, hvadan

ifrågavarande nedsättning skulle på hela landets, särdeles de större industri-idkar - nes, bekostnad komma Stockholm och de städer, inom hvilka lånekontor äro inrättade,

samt deras närmaste omgifningar nästan uteslutande tillgodo, får jag vördsamt

hemställa,

vid punkten l2:o.

af Herr J. Ekman, som ansett obehöflig^ att »Svenska statsobligationer»

intagas bland de i detta moment förtecknade säkerheter, då desamma måste anses

innefattade under den redan der befintliga rubrik, »publika papper.»

vid punkten 14:o.

af Herr J. Rundbäck: »Då jag anser, att sedelutgifvande banker böra ega

lika liten rätt att insätta medel på upp- och afskrifnings- samt depositräkning som

att mom. 3 af § 60 må oförändradt bibehållas.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Banko- Utskottets Betänkande N:o 13. 51

till kreditiv, så har jag icke kunnat instämma i Utskottets förslag att lemna 62 §

denna del oförändrad.»

vid punkten 15:o.

af Friherre W. F. Tersmeden och Herr J- Ekman, som ansett § 63 i Banko

reglementet böra oförändrad bibehållas.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.