Fänta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 8
1868-02-11 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1868:8, Fänta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 8
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Fänta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 8.
I
Nso S.
Ank. till RikscL. Kansli d. 12 Febr. 1868, kl. 11 f. m.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2, rörande
väckt förslag om sådan ändring i 12 § Läroverks-stadgan, att
Grekiska språket måtte blifva ett valfritt läroämne.
Uti en till Utskottet hänvisad motion (N:o 16) har Grefve Wachimeister, IT,
på de skäl, som blifvit utvecklade såväl i Rikets Ständers underdåniga skrifvelse
af den 21 November 1863, som uti åtskilliga både af honom och andra ledamöter
vid föregående riksdagar väckta motioner, föreslagit Riksdagen,
att hos Kongl Maj:t i underdånighet anhålla om den förändring i 12 § af
läroverks-stadgan, sådan den lyder i Kongl. Kungörelsen af den 12 Maj 1865, att
lärjunge, som begagnar undervisning i Latin, må på målsmans anhållan frikallas
från läsning af Grekiska språket, och i stället under de lärotimmar, då sådan
befrielse eger rum, undervisas på sätt rektor och lärare, med billigt afseende
på målsmans önskan, finna för lärjungen lämpligt, eller ock utom skolan njuta
sådan undervisning, som af rektor godkännes.
I ett land med så ringa befolkning, spridd öfver ett så stort område, med
ännu delvis så svåra kommunikationer och med så föga utvecklad allmän välmåga
som vart, kan det icke gerna väntas en sådan arbetsfördelning inom det offentliga
uppfostringsväsendet, som ensam förmår bringa det till högsta blomstring. Efter
1820 års skolordning var elementarläroverket en cdärdoms-skola», äfven »trivialskola»
kallad, med eu sido-ordnad, så kallad apologist-afdelning för det borgerliga
lifvets behof. I den Kongl. Stadgan för rikets allmänna läroverk af den 14 Augusti
Bih. till Riksd. Prof. 1868. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. ö Höft. 1
2
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
1856, äfvensom i den förnyade nådiga Stadgan af den 29 Januari 1859, förklaras
de offentliga elementarläroverken deremot hafva »till ändamål dels att utöfver omfånget
för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning, dels att
grundlägga de vetenskapliga insigter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola
vidare utbildas». Som man ser, är skolans uppgift att dana medborgare,
tvärtemot de ända dittills rådande grundsatser, ställd i första, hvaremot åliggandet
att särskildt bilda lärdomsidkare och embetsman är satt i andra rummet.
Den vidsträckta valfrihet i undervisningsämnen, som utgör ett hufvuddrag i
1856 års stadga, och som, särskildt i afseende på Grekiskan, i § 12 innehöll att
»lärjunge, som begagnar sig af undervisningen i Latin, må på målsmans anhållan
frikallas från Grekiska språkets läsning, och må i stället under de lärotimmar sådan
befrielse eger rum, på sätt rektor och lärare, med billigt afseende på målsmans
uttryckta önskan, finna för honom lämpligt, undervisas inom den afdelning, der det
Latinska språket icke läses, eller ock utom skolan njuta sådan undervisning, som
af rektor godkännes».
Denna valfrihet blef emellertid, på föranledning af Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse af den 27 Januari 1858, hvari omförmäles isynnerhet den öfverdrifna
valfriheten i afseende på språkstudier, svårigheten att ordna hemläsningen
och att sammanhålla de fjorton särskilda bildningslinierna, äfvensom den otillfredsställande
arten af de för de från vissa ämnen frikallade lärjungarne anordnade öfningar
o. s. v., genom den förnyade nådiga Stadgan af den 29 Januari 1859 inskränkt
derhän, att, uti 12 §, »i de öfriga klasserna» (öfver den lista och 2:dra), »medgifves
befrielse från de klassiska språkens läsning åt de lärjungar, som, med bifall af
målsmän, önska sådan befrielse erhålla; och vare dessa lärjungar skyldige att under
de lärotimmar, då denna befrielse eger rum, begagna den undervisning, som i
stället för läsningen af nämnda språk för dem bestämmes.» Denna bestämmelse
återfinnes i 1856 års stadga under § 10, hvaremot denna stadgas ofvananförda §
12 blifvit helt och hållen utelemnad.
Huru betungande denna förändring återfaller på den stora mängd af ynglingar,
som för sin fortkomst eller endast för sin allmänna bildning behöfde någon
kännedom af Latinska språket, utan att kunna eller vilja uppoffra en betydlig del
af sin lärotid åt inheintandet utaf några elementer af det Grekiska, visar sig tillräckligt
af de bemödanden, som vid den närmast följande riksdagen gjordes för att
vinna en återgång till 1856 års föreskrift. Också afläts under den 21 November 1863
till Kongl. Maj:t en Rikets Ständers underdåniga skrifvelse i den hufvudsakliga
syftning, att då, enligt läroverkSstadgan, undervisning vid elementar-läroverken
meddelas uti andra icke obligatoriska ämnen, det syntes deraf följa, att icke heller
någon yngling borde åläggas läsa Grekiska derföre att han lärdt! Latin, isynnerhet
som för åtskilliga Statens tjenster fordrades kunskap i Latinet men icke i Grekiskan;
hvarföre lärjunge borde ega rätt till undervisning i det förra, utan att belastas
med det sednare; på grund hvaraf Rikets Ständer i underdånighet anhöllo, att
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 3
valfrihet i fråga om Grekiska språkets läsning måtte ånyo medgifvas, och att, då
sådan befrielse egde rum, annan undervisning måtte af lärjungen få åtnjutas antingen
inom eller utom skolan.
Med föranledande af denna underdåniga skrifvelse utfärdades Kong]. Kungörelsen
af den 12 Maj 1865, hvarigenom förbemälda § 12 i läroverksstadgan af
den 29 Januari 1859 erhöll ett så lydande tillägg:
»För yngling på elem.entai-läroverkets klassiska linie, som befinnes icke
utan svårighet kunna följa undervisningen, må framställning om hans befrielse från
läsningen af Grekiska språket göras af vederbörande målsman; och må, efter det
Läroverks-kollegium yttrande afgifvit, på eforus bero att den äskade befrielsen bevilja;
börande den sålunda dispenserade på de åt Grekiska språket anslagna lärotimmar
i stället under vederbörande lärares tillsyn sysselsättas med skriftliga arbeten
på lärorummet.»
Då nyss anförda nådiga föreskrift under den närmast derefter följande riksdagen
uppfattades snarare som ett utslag på, än som ett bifall till, Rikets Ständers
ofvan omnämnda hemställan, väcktes åter förslag om Grekiskans upphörande att
vara ett (»vilkorligt läroämne; och i Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
deröfver afgifna utlåtande, hvari Utskottet, starkt betonande att Rikets Ständers ofvanberörda
anhållan icke åsyftade de lärjungar, som endast med svårighet kunna
följa undervisningen, och för öfrigt anseende sig kunna undgå att yttra sig om sannolikheten
deraf att den Kongl. Stadgan skulle i verkligheten leda till det af Riksdagen
åsyftade målet, på de i förenämnda »underdåniga skrifvelse upptagna och i
öfrigt vid ämnets behandling ofta upprepade skäl, tillstyrker Rikets Ständer att
förnya förberörda underdåniga begäran». Detta betänkande blef emellertid, efter
särdeles omständliga diskussioner i alla Riks-Stånden, af två Stånd afslaget, hvarigenom
förslaget vid denna riksdag förföll.
Vid sistlidna års riksdag upptogs samma förslag emellertid ånyo genom väckt
motion i Andra Kammaren i närmaste öfverensstämmelse med lydelsen af 12 § i
1856 års läroverksstadga. Andra Kammarens Tillfälliga Utskott, dit motionen
hänvisades, tillstyrkte den så till vida, att »lärjunge, som begagnar undervisning i
Latin, må, på målsmans anhållan, frikallas från läsning af Grekiska språket och i
stället under de lärotimmar, då sådan befrielse eger rum, undervisas på sätt rektor
och lärare, med billigt afseende på målsmans önskan, finna för lärjunge lämpligt».
Detta utlåtande godkändes i Andra Kammaren utan votering och utan att
någon talare deremot yttrade sig, medan å andra sidan åsigter gjordes gällande,
dels att skolan icke måtte åläggas skyldigheten att sörja för någon ersättningsundervisning
åt de från Grekiskans läsning frikallade lärjungarne, dels att elementarläroverket
måtte helt och hållet befrias från åliggandet att i Grekiska språket meddela
undervisning. Vid diskussionen i Första Kammaren afstyrktes utlåtandet af
några talare, dels på grund af de ständiga rubbningar, som genom Riksdagens ytterligare
åtgörande skulle inträda i läroverkslagstiftningen, dels med hänsyn till
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
Grekiska språkets och litteraturens betydelse för »den allmänna bildningen;» hvaremot
af andra ledamöter, som i förslaget sago en utväg att till någon del afhjelpa
den öfverklagade öfveransträngningen och en ständigt återkommande fordran, som
förr eller sednare måste efterkommas, yrkades bifall. Vid företagen omröstning afslogs
Andra Kammarens skrifvelse med 39 röster mot 33, hvadan förslaget äfven
för sistlidna riksdag var förfallet.
Om det Svenska elementarläroverket vore en så kallad lärd skola, med uteslutande
anspråk på att åstadkomma grundläggningen till en vetenskaplig uppfostran
för det lilla fåtal af lärjungar, som deraf kunde och borde begagna sig, då är
det naturligt, att Grekiskan från en sådan undervisning icke kunde uteslutas eller
någon lärjunge från undervisningen deri frikallas. I sådant fall komme dock sannolikt
detta ämne att ordnas ej blott jemnlöpande, utan fullkomligt öfverensstämmande
med undervisningen i Latinet, så att båda ämnena sammanfölle till ett enda, såsom
två hvarandra vexelvis belysande grenar af samma språkstam. På en sådan
anordning, som i Tyskland, der skolundervisningen öfverhufvud är känsligare än
hos oss för inflytelserna af den högre vetenskapen, redan för länge sedan gjort sig
gällande, höras också flera bland våra mest språkvetenskapligt bildade skolman
framställa fordringar, likväl så att i detta fall Grekiskan, såsom mera vexlande i
sina former, men mindre konventionel i sin satsfogning, samt derigenom mera inbjudande
för barnaåldern, borde få ett eller ett par års försprång för undervisningen
i Latinet. Men utvecklingen i andra länder, företrädesvis Tyskland och Frankrike,
af den så kallade jemförande språkforskningen, en vetenskap, som i vårt land ännu
är så godt som alldeles obekant, börjar redan i dessa länder utöfva sitt inflytande
på elementarundervisningen derhän att, med jemförelsevis åsidosättande af den
litterära språkbildningen, sj elfva språkmaterialet framställes såsom föremål för det
vetenskapliga arbetet efter en method, som i flera afseenden liknar naturforskningens.
Att i en så beskaffad språkundervisning Latinet och Grekiskan visserligen ingå som
faktorer, men endast i likställighet med många andra af forntidens språkslägten, torde
här endast i förbigående behöfva påvisas.
Det Svenska elementarläroverket har, såsom redan blifvit visadt, intet anspråk
på att vara en uteslutande lärd skola, och om det oaktadt de så kallade reala
undervisningsämnenas målsmän endast långsamt och efter starkt motstånd lyckats
göra en del af sina fordringar gällande, har sådant utan tvifvel till viss grad
berott på förbiseendet deraf, att detta läroverk på offentlig bekostnad, utan allt
understöd af donationsmedel, genom alla samhällsklassers skattebidrag hålles öppet
med ringa afgift för alla och följaktligen måste lämpas efter det största antalets
uppfostringsbehof. Ett sådant förbiseende är också sannolikt den förnämsta grunden
för det motstånd hvarmed förslagen om att Grekiskan måtte blifva ett valfritt
läroämne hitintills blifvit inom Riksdagen bemötta.
Detta motstånd har hufvudsakligen velat stödja sig på den förutsättningen,
att kännedomen om den så kallade klassiska fornverlden, som efter sådana begrepp
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 5
tyckes inskränka sig till det gamla Greklands och det fordna Romerska väldets språk,
litteratur och historia, skall vara oumbärlig för hvad man kallar »den humanistiska
bildningen»; att ingen verklig språkkännedom står att förvärfva utan studiet af nyssnämnda
båda språk, och att ingen högre litterär bildning kan vinnas af den, som
ej kan läsa de Grekiska och Romerska författarne på grundspråken; hvartill, efter
deras förmenande, skulle komma svårigheten att i den praktiska anordningen fästa
afseende på dem, som af ett eller annat skäl böra lära något af ett, men derföre
icke hafva någon tid att offra på de första elementerna af ett annat läroämne, hvari
de ej önskade eller behöfde några insigter.
Det första af dessa skäl skulle tvifvelsutan hafva någon betydelse, derest ett
större antal af de ynglingar, som åtnjutit Grekisk undervisning vid elementarläroverken,
verkligen i framtiden förvärfvat förmåga att obehindradt läsa ens lättare
Grekiska författare. Att sådant icke är förhållandet, lärer allmänna erfarenheten ådagalägga
och låter sig dessutom af akademiska examens-protokolier och föreläsnings-diarier
utan särdeles svårighet bevisas. Angående den så kallade humanistiska
bildningens berättigande i jemförelse med andra kunskapsföremål, torde åter Utskottet
ej behöfva yttra sig, om icke för att erinra om det kända förhållande, som
ej tillhör vårt land ensamt, att denna art af bildning för några årtionden sedan ansågs
vida värderikare och oumbärligare än nu, då så många nya och lika berättigade
föremål för en förädlande och samhällsnyttig kunskap snart sagdt dagligen
framträda med anspråk på uppmärksamhet. Att exempelvis studiet af den äldre
fosterländska odlingen och det språk, hvari denna odling fann sitt fotfäste och sitt
uttryck, icke redan vunnit erkännande såsom ett offentligt läroämne, torde bero på
särskilda omständigheter, hvilka Utskottet icke finner någon föranledning att här
söka närmare förklara.
Att fordringarne på en elementarundervisning i Latinska språket, utan betungande
med undervisning i det Grekiska, i sjelfva verket är o berättigade, synes
Utskottet vara, genom hvad vid föregående riksdagar blifvit i denna fråga förebragt,
tillräckligen bevisadt, och att ett betydligt antal lärjungar skulle af en sådan
undervisning begagna sig synes Utskottet sannolikt på följande grunder. För ett
litet folk som vårt, hvars språk högst få utländingar göra sig mödan att lära sig,
är det en nödvändighet att studera flera främmande, och då ej blott alla de sydeuropeiska
nu lefvande språken, utan äfven till en högst betydlig del det Engelska, lånat
sitt ordförråd från Latinet, lärer någon insigt i detta språk, äfven i praktiskt
afseende, erbjuda flera fördelar. Dertill kommer att den Romerska odlingen utöfvat
en genomgripande inverkan på de nyeuropeiska samhällenas bildning och rättsväsende,
under det den Grekiska bildningens inflytelse hufvudsakligen inskränker
sig till den högre spekulationen, dikten och de sköna konsterna. Men ännu vigtigare
är den omständigheten, att Latinet ännu i sednare tider varit begagnadt såsom de
lärdes gemensamma språk och i vissa yrken, såsom läkarens och farmaceutens, än i
dag till en del sålunda begagnas, utan att, såvidt Utskottet känner, utom Grekland,
6
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
några vetenskapliga arbeten i nyare tider blifvit författade på forngrekiska. Kan
nu ej i elementarläroverket erhållas undervisning i Latin utan Grekiska, blir följden
att en stor mängd lärjungar, som med fördel skulle kunnat begagna undervisningen
i Latinet, men ännu mer behöfdc insigter i icke-klassiska ämnen, helt
och hållet nödgas öfvergå på den reala linien; och under sådana omständigheter
vore det tänkbart att flertalet af de skattebeviljande, hvilkas barn icke droge någon
nytta af den klassiska skolundervisningen, alltför mycket toge detta förhållande i beräkning,
vid beviljande af de för de högre elementarläroverkens upprätthållande erforderliga
anslagen.
Det synes dessutom alldeles otvifvelaktigt, att den undervisning i Grekiskan,
som elementarläroverket är skyldigt att erbjuda alla, men icke berättigadt att påtvinga
någon, skulle betydligt vinna i omfång och godhet, om den finge inskränkas
till sådana lärjungar, som frivilligt sökte densamma, och att lärarens skicklighet och
nit skulle i hvarje särskild skola utöfva ett icke ringa inflytande på tilloppet af
lärjungar till den Grekiska undervisningen. Sådan har också varit erfarenheten vid
läroverk, der Grekiskan är ett valfritt läroämne, att antalet lärjungar i detta språk
icke minskats till den grad man skulle hafva väntat, utan att det tvärtom bland
ynglingarne anses som en hederssak att i dessa öfningar deltaga.
Det är Utskottet ingalunda obekant, att svårigheter kunna möta vid tillämpningen
och isynnerhet har det ej undfallit dess uppmärksamhet, att det ersättningsarbete,
som genom den nådiga stadgan ålägges de från Grekiskans läsning frikallade
lärjungarne, icke alltid varit af tillfredsställande beskaffenhet. Det har derföre
också af två bland de trenne skolrektorer, som under sistlidna riksdag deltogo
i Andra Kammarens diskussion i ämnet, såsom vilkor för bifall till förslaget blifvit
yrkadt, att skolan skulle alldeles befrias från åliggandet att, under de blifvande fem å
sex fritimmarne i veckan, sysselsätta de från Grekiskans läsning befriade lärjungarne.
A andra sidan är det väl tänkbart, att då två bildningslinier, om också med
någon omtänksamhet, kunnat ordnas, bör äfven en tredje, som skulle utgöra en förmedling
af båda och som är kanske den bäst berättigade, utan svårighet låta sig
åvägabringas. I detta afseende erbjuder sig för Utskottet sjelfmant den tanken, att
då för den så kallade klassiska bildningslinien redan finnes ett valfritt undervisningsämne,
nemligen Engelska språket, i hvilket både för den så kallade humanistiska bildningen
och det dagliga lifvets behof så utomordentligt vigtiga läroämne blott alltför
få ynglingar på den klassiska linien förvärfva några insigter, denna undervisning,
med största fördel och utan ringaste svårighet vid uppgörandet af läsordningen, kunde
göras för de från Grekiskan frikallade ovilkorligen förbindande. Men då Riksdagen
i frågor af den art, som de nu föreliggande, lämpligast torde inskränka sig till
uttalande af de grundsatser, åt hvilka den önskar i de från Kongl. Maj:t utgående
nådiga stadgar bereda tillämpning, får Utskottet vördsamt föreslå:
att Riksdagen ville i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t,
med upphäfvande af 12 § i nu gällande läroverks-stadga, i nåder an
-
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 7
befalla en sådan anordning af undervisningen inom de högre elementarläroverken,
att lärjunge, hvars målsman så önskar, må kunna begagna
undervisningen i Latinska språket utan nödtvång att på samma gång
låta sig undervisas i det Grekiska; samt att Köngl. Maj:t i sammanhang
dermed täcktes föreskrifva, i hvilket eller hvilka läroämnen sålunda dispenserade
ynglingar skola i stället undervisas, i ändamål att erhålla ersättning
för det mått af kunskap och förståndsutveckling, hvaraf de, genom
försakande af det Grekiska språkstudiet, må anses kunna hafva gått
förlustige.
Stockholm den 11 Februari 1868.
På Utskottets vägnar:
o
A. F. Beckman.
Ordförande.
Reservation1.
af Biskop Beckman:
»Grekiska språkets betydelse för klassisk språkbildning, dess litteraturs betydelse
för humanistisk bildning, äfvensom de klassiska språkstudiernas vigt för ett
folk, som vill i kulturhänseende gå jemnsides med andra bildade nationer, kunna icke
inom de trånga gränserna af en reservation tillbörligen afhandlas. En sådan afhandling
påkallas icke heller af Utskottets beslut, i hvilket ligger åtminstone ett
erkännande, att ynglingar pa klassiska linien, hvilka försaka Grekiska språkstudiet,
göra i bildningshänseende en förlust, hvilken krafvel1 ersättning på annan väg.
Huru denna ersättning skall kunna åstadkommas, har Utskottet icke i sitt
beslut angifvit. Motionärens förslag i detta hänseende har Utskottet icke godkänt;
lika litet de olika förslag, hvilka genom respektive Utskott under tvänne
föregående riksdagar blifvit gjorda; icke heller de utvägar, hvilka förut blifvit försökta,
hvarken den af 1856 eller den af 1865. För min del måste jag hålla Utskottet
räkning för det afseende på läroverkets och lärjungarnes bästa, som uppenbarar sig
i detta afvisande. Alla de ofvannämnda utvägarne äro, så snart frågan är om ett
större antal dispenserade lärjungar, egnade att motverka ett lämpligt och ändamålsenligt
ordnande af undervisningen. Särdeles är förbehållet af »billigt afseende på
målsmäns önskningar» egnadt att antingen åstadkomma den svåraste oreda eller
8
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
lemna läroverkets rektor till pris för obilliga anspråk och ännu obilligare omdömen,
läroverket till synnerlig skada.
Emedlertid har Utskottet i sina motiver gifvit åtminstone en vink om eu
ännu återstående utväg, nemligen den att låta Engelskan för de dispenserade inträda
såsom tvångsämne.
Medgifvas må, att åtskilliga svårigheter genom denna utväg synas kunna
undvikas. Då nemligen läroverket redan är förpligtadt att meddela »lärjungar, som
det åstunda och läsa Latin och Grekiska, undervisning i Hebreiska och Engelska
språken under de två sista åren af skoltiden», så tyckes icke förefinnas synnerlig
svårighet att åt de dispenserade lärjungarne inom VII:de klassen finna åtminstone
tvänne timmars undervisning i Engelska nemligen samtidigt med dem, livilka frivilligt
läsa detta språk. Då emellertid de dispenserade redan från Vite klassen,
således under fyra föregående år, sysselsatt sig med Engelska språket, och detta
under ett betydligt antal timmar i hvarje vecka, så lära de icke kunna skörda
mycken frukt af att nu sammanföras med idel nybegynnare i samma språk. Vill
man verklighet och icke blott sken, så lärer man följaktligen nödgas åt de dispenserade
äfven i VII:de klassen anslå lärotimmar för Engelska språket, motsvarande de
lärotimmar i det Grekiska, från hvilka de äro dispenserade, således enligt undervisningsplanen
10 timmar. För de öfriga tvänne klassernas dispenserade, nemligen V:te
och Vide klassens, fordras ovilkorligen särskilda lärotimmar, hvilka enligt undervisningsplanen
belöpa sig till 24. Den ifrågasatta dispenseringen med Engelska
såsom tvångsämne fordrar således, om undervisningen skall blifva ändamålsenlig,
åtminstone en ny lärare med undervisningsskyldighet utöfver hittills varande maximum.
För hvarje särskild! läroverk må den kostnad, som derigenom förorsakas,
synas mindre betydande; den växer till icke ringa betydenhet, då man besinnar antalet
af de på klassiska linien fullständiga läroverk, som skulle påkalla denna förökade
kostnad för undervisningen.
Om något väsendtligt godt genom den ifrågasatta anordningen skulle kunna
vinnas, så ville jag för min del visserligen icke afstyrka en sådan påkostning. Men
hvad vinnes genom denna ökade kostnad?
Icke en mera harmonisk och helgjuten bildning. De dispenserade få icke
en systematisk realbildning och blott en stympad klassisk. De komma att sakna
ett väsendtligt element i denna sednare bildning. Genom denna brist komma de
att menligt inverka på latinundervisningen, som i sitt högre stadium skulle kunna
draga mycken fördel af lärjungarnes kännedom af det Grekiska idiomet, men nu
går miste om denna fördel, då undervisningen naturligen måste lämpas efter de
dispenserades fattningsförmåga. Mot dem, hvilka läsa Grekiska, blir denna nedsättning
af undervisningen i Latin en hård oförrätt, på samma gång den är skadlig
för de dispenserade;
icke minskad ansträngning för de lärjungar, hvilka med svårighet tillegna
sig latinliniens
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 2) Utlåtande N:o 8.
sig latinliniens samtliga läroämnen, då 1865 års dispensrätt för dessa upphäfves.
Skall nemligen Engelska studiet ersätta det Grekiska, så lärer det väl ej få bedrifvas
med mindre allvar och kraftansträngning än detta sednare;
icke heller någon ekonomisk fördel för den enskilde. Lärotiden skall icke
genom denna anordning i ringaste mån förkortas. Denna fördel vore för öfrigt
icke synnerligen att här taga i betraktande, då, åtminstone enligt den erfarenhet
jag varit i tillfälle att göra, det ingalunda är de mindre bemedlade, utan just de
bättre bemedlade och deras barn, som med begärlighet fara efter den här förespeglade
friheten. Är det skäl att för dessas skull ådraga Staten betydligt förökade
kostnader, så mycket onödigare, derest Staten förunnar åt enskilda läroverk den
frihet, Utskottet i ett föregående utlåtande förordat, och sålunda åt dem, som önska,
bereder tillfälle att beträda den ifrågasatta dispens vägen t
Återstår, så vidt jag kan se, ingen annan fördel af den förordade anordningen
än att de lärjungar, som icke kunna på klassiska linien fullständigt följa undervisningen,
besparas den förmenta förödmjukelsen att erkänna denna sin oförmåga. Men
till hvad pris köpes denna fördel?
De svaga tvingas, oaktadt sin oförmåga, att söka följa hela undervisningen,
ehuru ämnena i något för dem ändras (Engelska i stället för Grekiska);
läroverkets verksamhet förryckes och invecklas;
ytterligare näring gifves åt den oroande och förlamande känsla af osäkerhet,
som uppkommer genom upprepade ändringar i läroverksordningen.
Medgifvas måste att den klassiska bildningslinien, d. ä. den, som företrädesvis
bereder inträde på tjenstemannabanan, skulle i mångas ögon göras mera
lockande genom den af Utskottet förordade anordningen. Men är detta verkligen
en fördel? Man klagar med rätta, att vårt Svenska folk redan förut har en alltför
stor benägenhet att tränga sina söner in på ofvannämnda bana, äfven under de
sorgliga utsigter, som förefinnas att få stadna bland de tjenst- och brödlöse. År
det skäl att vidtaga för Staten betungande, för läroverket skadliga åtgärder för att
uppmuntra denna skadliga böjelse och lätta dess tillfredsställande?
Huru jag ock vänder denna sak, finner jag inga nöjaktiga skäl för den åtgärd,
Utskottet förordar, och afstyrker den följaktligen.»
Häruti instämde Friherre J. von Scliwerin.
Bill. till Riksd. Prot. 1868. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Häft.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.