Sök i Ratio Lex

Fänta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 8

1868-02-11 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1868:8, Fänta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 8

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fänta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 8.

I

Nso S.

Ank. till RikscL. Kansli d. 12 Febr. 1868, kl. 11 f. m.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2, rörande

väckt förslag om sådan ändring i 12 § Läroverks-stadgan, att

Grekiska språket måtte blifva ett valfritt läroämne.

Uti en till Utskottet hänvisad motion (N:o 16) har Grefve Wachimeister, IT,

på de skäl, som blifvit utvecklade såväl i Rikets Ständers underdåniga skrifvelse

af den 21 November 1863, som uti åtskilliga både af honom och andra ledamöter

vid föregående riksdagar väckta motioner, föreslagit Riksdagen,

att hos Kongl Maj:t i underdånighet anhålla om den förändring i 12 § af

läroverks-stadgan, sådan den lyder i Kongl. Kungörelsen af den 12 Maj 1865, att

lärjunge, som begagnar undervisning i Latin, må på målsmans anhållan frikallas

från läsning af Grekiska språket, och i stället under de lärotimmar, då sådan

befrielse eger rum, undervisas på sätt rektor och lärare, med billigt afseende

på målsmans önskan, finna för lärjungen lämpligt, eller ock utom skolan njuta

sådan undervisning, som af rektor godkännes.

I ett land med så ringa befolkning, spridd öfver ett så stort område, med

ännu delvis så svåra kommunikationer och med så föga utvecklad allmän välmåga

som vart, kan det icke gerna väntas en sådan arbetsfördelning inom det offentliga

uppfostringsväsendet, som ensam förmår bringa det till högsta blomstring. Efter

1820 års skolordning var elementarläroverket en cdärdoms-skola», äfven »trivialskola»

kallad, med eu sido-ordnad, så kallad apologist-afdelning för det borgerliga

lifvets behof. I den Kongl. Stadgan för rikets allmänna läroverk af den 14 Augusti

Bih. till Riksd. Prof. 1868. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. ö Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

1856, äfvensom i den förnyade nådiga Stadgan af den 29 Januari 1859, förklaras

de offentliga elementarläroverken deremot hafva »till ändamål dels att utöfver omfånget

för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning, dels att

grundlägga de vetenskapliga insigter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola

vidare utbildas». Som man ser, är skolans uppgift att dana medborgare,

tvärtemot de ända dittills rådande grundsatser, ställd i första, hvaremot åliggandet

att särskildt bilda lärdomsidkare och embetsman är satt i andra rummet.

Den vidsträckta valfrihet i undervisningsämnen, som utgör ett hufvuddrag i

1856 års stadga, och som, särskildt i afseende på Grekiskan, i § 12 innehöll att

»lärjunge, som begagnar sig af undervisningen i Latin, må på målsmans anhållan

frikallas från Grekiska språkets läsning, och må i stället under de lärotimmar sådan

befrielse eger rum, på sätt rektor och lärare, med billigt afseende på målsmans

uttryckta önskan, finna för honom lämpligt, undervisas inom den afdelning, der det

Latinska språket icke läses, eller ock utom skolan njuta sådan undervisning, som

af rektor godkännes».

Denna valfrihet blef emellertid, på föranledning af Rikets Ständers underdåniga

skrifvelse af den 27 Januari 1858, hvari omförmäles isynnerhet den öfverdrifna

valfriheten i afseende på språkstudier, svårigheten att ordna hemläsningen

och att sammanhålla de fjorton särskilda bildningslinierna, äfvensom den otillfredsställande

arten af de för de från vissa ämnen frikallade lärjungarne anordnade öfningar

o. s. v., genom den förnyade nådiga Stadgan af den 29 Januari 1859 inskränkt

derhän, att, uti 12 §, »i de öfriga klasserna» (öfver den lista och 2:dra), »medgifves

befrielse från de klassiska språkens läsning åt de lärjungar, som, med bifall af

målsmän, önska sådan befrielse erhålla; och vare dessa lärjungar skyldige att under

de lärotimmar, då denna befrielse eger rum, begagna den undervisning, som i

stället för läsningen af nämnda språk för dem bestämmes.» Denna bestämmelse

återfinnes i 1856 års stadga under § 10, hvaremot denna stadgas ofvananförda §

12 blifvit helt och hållen utelemnad.

Huru betungande denna förändring återfaller på den stora mängd af ynglingar,

som för sin fortkomst eller endast för sin allmänna bildning behöfde någon

kännedom af Latinska språket, utan att kunna eller vilja uppoffra en betydlig del

af sin lärotid åt inheintandet utaf några elementer af det Grekiska, visar sig tillräckligt

af de bemödanden, som vid den närmast följande riksdagen gjordes för att

vinna en återgång till 1856 års föreskrift. Också afläts under den 21 November 1863

till Kongl. Maj:t en Rikets Ständers underdåniga skrifvelse i den hufvudsakliga

syftning, att då, enligt läroverkSstadgan, undervisning vid elementar-läroverken

meddelas uti andra icke obligatoriska ämnen, det syntes deraf följa, att icke heller

någon yngling borde åläggas läsa Grekiska derföre att han lärdt! Latin, isynnerhet

som för åtskilliga Statens tjenster fordrades kunskap i Latinet men icke i Grekiskan;

hvarföre lärjunge borde ega rätt till undervisning i det förra, utan att belastas

med det sednare; på grund hvaraf Rikets Ständer i underdånighet anhöllo, att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 3

valfrihet i fråga om Grekiska språkets läsning måtte ånyo medgifvas, och att, då

sådan befrielse egde rum, annan undervisning måtte af lärjungen få åtnjutas antingen

inom eller utom skolan.

Med föranledande af denna underdåniga skrifvelse utfärdades Kong]. Kungörelsen

af den 12 Maj 1865, hvarigenom förbemälda § 12 i läroverksstadgan af

den 29 Januari 1859 erhöll ett så lydande tillägg:

»För yngling på elem.entai-läroverkets klassiska linie, som befinnes icke

utan svårighet kunna följa undervisningen, må framställning om hans befrielse från

läsningen af Grekiska språket göras af vederbörande målsman; och må, efter det

Läroverks-kollegium yttrande afgifvit, på eforus bero att den äskade befrielsen bevilja;

börande den sålunda dispenserade på de åt Grekiska språket anslagna lärotimmar

i stället under vederbörande lärares tillsyn sysselsättas med skriftliga arbeten

på lärorummet.»

Då nyss anförda nådiga föreskrift under den närmast derefter följande riksdagen

uppfattades snarare som ett utslag på, än som ett bifall till, Rikets Ständers

ofvan omnämnda hemställan, väcktes åter förslag om Grekiskans upphörande att

vara ett (»vilkorligt läroämne; och i Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets

deröfver afgifna utlåtande, hvari Utskottet, starkt betonande att Rikets Ständers ofvanberörda

anhållan icke åsyftade de lärjungar, som endast med svårighet kunna

följa undervisningen, och för öfrigt anseende sig kunna undgå att yttra sig om sannolikheten

deraf att den Kongl. Stadgan skulle i verkligheten leda till det af Riksdagen

åsyftade målet, på de i förenämnda »underdåniga skrifvelse upptagna och i

öfrigt vid ämnets behandling ofta upprepade skäl, tillstyrker Rikets Ständer att

förnya förberörda underdåniga begäran». Detta betänkande blef emellertid, efter

särdeles omständliga diskussioner i alla Riks-Stånden, af två Stånd afslaget, hvarigenom

förslaget vid denna riksdag förföll.

Vid sistlidna års riksdag upptogs samma förslag emellertid ånyo genom väckt

motion i Andra Kammaren i närmaste öfverensstämmelse med lydelsen af 12 § i

1856 års läroverksstadga. Andra Kammarens Tillfälliga Utskott, dit motionen

hänvisades, tillstyrkte den så till vida, att »lärjunge, som begagnar undervisning i

Latin, må, på målsmans anhållan, frikallas från läsning af Grekiska språket och i

stället under de lärotimmar, då sådan befrielse eger rum, undervisas på sätt rektor

och lärare, med billigt afseende på målsmans önskan, finna för lärjunge lämpligt».

Detta utlåtande godkändes i Andra Kammaren utan votering och utan att

någon talare deremot yttrade sig, medan å andra sidan åsigter gjordes gällande,

dels att skolan icke måtte åläggas skyldigheten att sörja för någon ersättningsundervisning

åt de från Grekiskans läsning frikallade lärjungarne, dels att elementarläroverket

måtte helt och hållet befrias från åliggandet att i Grekiska språket meddela

undervisning. Vid diskussionen i Första Kammaren afstyrktes utlåtandet af

några talare, dels på grund af de ständiga rubbningar, som genom Riksdagens ytterligare

åtgörande skulle inträda i läroverkslagstiftningen, dels med hänsyn till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Grekiska språkets och litteraturens betydelse för »den allmänna bildningen;» hvaremot

af andra ledamöter, som i förslaget sago en utväg att till någon del afhjelpa

den öfverklagade öfveransträngningen och en ständigt återkommande fordran, som

förr eller sednare måste efterkommas, yrkades bifall. Vid företagen omröstning afslogs

Andra Kammarens skrifvelse med 39 röster mot 33, hvadan förslaget äfven

för sistlidna riksdag var förfallet.

Om det Svenska elementarläroverket vore en så kallad lärd skola, med uteslutande

anspråk på att åstadkomma grundläggningen till en vetenskaplig uppfostran

för det lilla fåtal af lärjungar, som deraf kunde och borde begagna sig, då är

det naturligt, att Grekiskan från en sådan undervisning icke kunde uteslutas eller

någon lärjunge från undervisningen deri frikallas. I sådant fall komme dock sannolikt

detta ämne att ordnas ej blott jemnlöpande, utan fullkomligt öfverensstämmande

med undervisningen i Latinet, så att båda ämnena sammanfölle till ett enda, såsom

två hvarandra vexelvis belysande grenar af samma språkstam. På en sådan

anordning, som i Tyskland, der skolundervisningen öfverhufvud är känsligare än

hos oss för inflytelserna af den högre vetenskapen, redan för länge sedan gjort sig

gällande, höras också flera bland våra mest språkvetenskapligt bildade skolman

framställa fordringar, likväl så att i detta fall Grekiskan, såsom mera vexlande i

sina former, men mindre konventionel i sin satsfogning, samt derigenom mera inbjudande

för barnaåldern, borde få ett eller ett par års försprång för undervisningen

i Latinet. Men utvecklingen i andra länder, företrädesvis Tyskland och Frankrike,

af den så kallade jemförande språkforskningen, en vetenskap, som i vårt land ännu

är så godt som alldeles obekant, börjar redan i dessa länder utöfva sitt inflytande

på elementarundervisningen derhän att, med jemförelsevis åsidosättande af den

litterära språkbildningen, sj elfva språkmaterialet framställes såsom föremål för det

vetenskapliga arbetet efter en method, som i flera afseenden liknar naturforskningens.

Att i en så beskaffad språkundervisning Latinet och Grekiskan visserligen ingå som

faktorer, men endast i likställighet med många andra af forntidens språkslägten, torde

här endast i förbigående behöfva påvisas.

Det Svenska elementarläroverket har, såsom redan blifvit visadt, intet anspråk

på att vara en uteslutande lärd skola, och om det oaktadt de så kallade reala

undervisningsämnenas målsmän endast långsamt och efter starkt motstånd lyckats

göra en del af sina fordringar gällande, har sådant utan tvifvel till viss grad

berott på förbiseendet deraf, att detta läroverk på offentlig bekostnad, utan allt

understöd af donationsmedel, genom alla samhällsklassers skattebidrag hålles öppet

med ringa afgift för alla och följaktligen måste lämpas efter det största antalets

uppfostringsbehof. Ett sådant förbiseende är också sannolikt den förnämsta grunden

för det motstånd hvarmed förslagen om att Grekiskan måtte blifva ett valfritt

läroämne hitintills blifvit inom Riksdagen bemötta.

Detta motstånd har hufvudsakligen velat stödja sig på den förutsättningen,

att kännedomen om den så kallade klassiska fornverlden, som efter sådana begrepp

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 5

tyckes inskränka sig till det gamla Greklands och det fordna Romerska väldets språk,

litteratur och historia, skall vara oumbärlig för hvad man kallar »den humanistiska

bildningen»; att ingen verklig språkkännedom står att förvärfva utan studiet af nyssnämnda

båda språk, och att ingen högre litterär bildning kan vinnas af den, som

ej kan läsa de Grekiska och Romerska författarne på grundspråken; hvartill, efter

deras förmenande, skulle komma svårigheten att i den praktiska anordningen fästa

afseende på dem, som af ett eller annat skäl böra lära något af ett, men derföre

icke hafva någon tid att offra på de första elementerna af ett annat läroämne, hvari

de ej önskade eller behöfde några insigter.

Det första af dessa skäl skulle tvifvelsutan hafva någon betydelse, derest ett

större antal af de ynglingar, som åtnjutit Grekisk undervisning vid elementarläroverken,

verkligen i framtiden förvärfvat förmåga att obehindradt läsa ens lättare

Grekiska författare. Att sådant icke är förhållandet, lärer allmänna erfarenheten ådagalägga

och låter sig dessutom af akademiska examens-protokolier och föreläsnings-diarier

utan särdeles svårighet bevisas. Angående den så kallade humanistiska

bildningens berättigande i jemförelse med andra kunskapsföremål, torde åter Utskottet

ej behöfva yttra sig, om icke för att erinra om det kända förhållande, som

ej tillhör vårt land ensamt, att denna art af bildning för några årtionden sedan ansågs

vida värderikare och oumbärligare än nu, då så många nya och lika berättigade

föremål för en förädlande och samhällsnyttig kunskap snart sagdt dagligen

framträda med anspråk på uppmärksamhet. Att exempelvis studiet af den äldre

fosterländska odlingen och det språk, hvari denna odling fann sitt fotfäste och sitt

uttryck, icke redan vunnit erkännande såsom ett offentligt läroämne, torde bero på

särskilda omständigheter, hvilka Utskottet icke finner någon föranledning att här

söka närmare förklara.

Att fordringarne på en elementarundervisning i Latinska språket, utan betungande

med undervisning i det Grekiska, i sjelfva verket är o berättigade, synes

Utskottet vara, genom hvad vid föregående riksdagar blifvit i denna fråga förebragt,

tillräckligen bevisadt, och att ett betydligt antal lärjungar skulle af en sådan

undervisning begagna sig synes Utskottet sannolikt på följande grunder. För ett

litet folk som vårt, hvars språk högst få utländingar göra sig mödan att lära sig,

är det en nödvändighet att studera flera främmande, och då ej blott alla de sydeuropeiska

nu lefvande språken, utan äfven till en högst betydlig del det Engelska, lånat

sitt ordförråd från Latinet, lärer någon insigt i detta språk, äfven i praktiskt

afseende, erbjuda flera fördelar. Dertill kommer att den Romerska odlingen utöfvat

en genomgripande inverkan på de nyeuropeiska samhällenas bildning och rättsväsende,

under det den Grekiska bildningens inflytelse hufvudsakligen inskränker

sig till den högre spekulationen, dikten och de sköna konsterna. Men ännu vigtigare

är den omständigheten, att Latinet ännu i sednare tider varit begagnadt såsom de

lärdes gemensamma språk och i vissa yrken, såsom läkarens och farmaceutens, än i

dag till en del sålunda begagnas, utan att, såvidt Utskottet känner, utom Grekland,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

några vetenskapliga arbeten i nyare tider blifvit författade på forngrekiska. Kan

nu ej i elementarläroverket erhållas undervisning i Latin utan Grekiska, blir följden

att en stor mängd lärjungar, som med fördel skulle kunnat begagna undervisningen

i Latinet, men ännu mer behöfdc insigter i icke-klassiska ämnen, helt

och hållet nödgas öfvergå på den reala linien; och under sådana omständigheter

vore det tänkbart att flertalet af de skattebeviljande, hvilkas barn icke droge någon

nytta af den klassiska skolundervisningen, alltför mycket toge detta förhållande i beräkning,

vid beviljande af de för de högre elementarläroverkens upprätthållande erforderliga

anslagen.

Det synes dessutom alldeles otvifvelaktigt, att den undervisning i Grekiskan,

som elementarläroverket är skyldigt att erbjuda alla, men icke berättigadt att påtvinga

någon, skulle betydligt vinna i omfång och godhet, om den finge inskränkas

till sådana lärjungar, som frivilligt sökte densamma, och att lärarens skicklighet och

nit skulle i hvarje särskild skola utöfva ett icke ringa inflytande på tilloppet af

lärjungar till den Grekiska undervisningen. Sådan har också varit erfarenheten vid

läroverk, der Grekiskan är ett valfritt läroämne, att antalet lärjungar i detta språk

icke minskats till den grad man skulle hafva väntat, utan att det tvärtom bland

ynglingarne anses som en hederssak att i dessa öfningar deltaga.

Det är Utskottet ingalunda obekant, att svårigheter kunna möta vid tillämpningen

och isynnerhet har det ej undfallit dess uppmärksamhet, att det ersättningsarbete,

som genom den nådiga stadgan ålägges de från Grekiskans läsning frikallade

lärjungarne, icke alltid varit af tillfredsställande beskaffenhet. Det har derföre

också af två bland de trenne skolrektorer, som under sistlidna riksdag deltogo

i Andra Kammarens diskussion i ämnet, såsom vilkor för bifall till förslaget blifvit

yrkadt, att skolan skulle alldeles befrias från åliggandet att, under de blifvande fem å

sex fritimmarne i veckan, sysselsätta de från Grekiskans läsning befriade lärjungarne.

A andra sidan är det väl tänkbart, att då två bildningslinier, om också med

någon omtänksamhet, kunnat ordnas, bör äfven en tredje, som skulle utgöra en förmedling

af båda och som är kanske den bäst berättigade, utan svårighet låta sig

åvägabringas. I detta afseende erbjuder sig för Utskottet sjelfmant den tanken, att

då för den så kallade klassiska bildningslinien redan finnes ett valfritt undervisningsämne,

nemligen Engelska språket, i hvilket både för den så kallade humanistiska bildningen

och det dagliga lifvets behof så utomordentligt vigtiga läroämne blott alltför

få ynglingar på den klassiska linien förvärfva några insigter, denna undervisning,

med största fördel och utan ringaste svårighet vid uppgörandet af läsordningen, kunde

göras för de från Grekiskan frikallade ovilkorligen förbindande. Men då Riksdagen

i frågor af den art, som de nu föreliggande, lämpligast torde inskränka sig till

uttalande af de grundsatser, åt hvilka den önskar i de från Kongl. Maj:t utgående

nådiga stadgar bereda tillämpning, får Utskottet vördsamt föreslå:

att Riksdagen ville i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t,

med upphäfvande af 12 § i nu gällande läroverks-stadga, i nåder an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 7

befalla en sådan anordning af undervisningen inom de högre elementarläroverken,

att lärjunge, hvars målsman så önskar, må kunna begagna

undervisningen i Latinska språket utan nödtvång att på samma gång

låta sig undervisas i det Grekiska; samt att Köngl. Maj:t i sammanhang

dermed täcktes föreskrifva, i hvilket eller hvilka läroämnen sålunda dispenserade

ynglingar skola i stället undervisas, i ändamål att erhålla ersättning

för det mått af kunskap och förståndsutveckling, hvaraf de, genom

försakande af det Grekiska språkstudiet, må anses kunna hafva gått

förlustige.

Stockholm den 11 Februari 1868.

På Utskottets vägnar:

o

A. F. Beckman.

Ordförande.

Reservation1.

af Biskop Beckman:

»Grekiska språkets betydelse för klassisk språkbildning, dess litteraturs betydelse

för humanistisk bildning, äfvensom de klassiska språkstudiernas vigt för ett

folk, som vill i kulturhänseende gå jemnsides med andra bildade nationer, kunna icke

inom de trånga gränserna af en reservation tillbörligen afhandlas. En sådan afhandling

påkallas icke heller af Utskottets beslut, i hvilket ligger åtminstone ett

erkännande, att ynglingar pa klassiska linien, hvilka försaka Grekiska språkstudiet,

göra i bildningshänseende en förlust, hvilken krafvel1 ersättning på annan väg.

Huru denna ersättning skall kunna åstadkommas, har Utskottet icke i sitt

beslut angifvit. Motionärens förslag i detta hänseende har Utskottet icke godkänt;

lika litet de olika förslag, hvilka genom respektive Utskott under tvänne

föregående riksdagar blifvit gjorda; icke heller de utvägar, hvilka förut blifvit försökta,

hvarken den af 1856 eller den af 1865. För min del måste jag hålla Utskottet

räkning för det afseende på läroverkets och lärjungarnes bästa, som uppenbarar sig

i detta afvisande. Alla de ofvannämnda utvägarne äro, så snart frågan är om ett

större antal dispenserade lärjungar, egnade att motverka ett lämpligt och ändamålsenligt

ordnande af undervisningen. Särdeles är förbehållet af »billigt afseende på

målsmäns önskningar» egnadt att antingen åstadkomma den svåraste oreda eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

lemna läroverkets rektor till pris för obilliga anspråk och ännu obilligare omdömen,

läroverket till synnerlig skada.

Emedlertid har Utskottet i sina motiver gifvit åtminstone en vink om eu

ännu återstående utväg, nemligen den att låta Engelskan för de dispenserade inträda

såsom tvångsämne.

Medgifvas må, att åtskilliga svårigheter genom denna utväg synas kunna

undvikas. Då nemligen läroverket redan är förpligtadt att meddela »lärjungar, som

det åstunda och läsa Latin och Grekiska, undervisning i Hebreiska och Engelska

språken under de två sista åren af skoltiden», så tyckes icke förefinnas synnerlig

svårighet att åt de dispenserade lärjungarne inom VII:de klassen finna åtminstone

tvänne timmars undervisning i Engelska nemligen samtidigt med dem, livilka frivilligt

läsa detta språk. Då emellertid de dispenserade redan från Vite klassen,

således under fyra föregående år, sysselsatt sig med Engelska språket, och detta

under ett betydligt antal timmar i hvarje vecka, så lära de icke kunna skörda

mycken frukt af att nu sammanföras med idel nybegynnare i samma språk. Vill

man verklighet och icke blott sken, så lärer man följaktligen nödgas åt de dispenserade

äfven i VII:de klassen anslå lärotimmar för Engelska språket, motsvarande de

lärotimmar i det Grekiska, från hvilka de äro dispenserade, således enligt undervisningsplanen

10 timmar. För de öfriga tvänne klassernas dispenserade, nemligen V:te

och Vide klassens, fordras ovilkorligen särskilda lärotimmar, hvilka enligt undervisningsplanen

belöpa sig till 24. Den ifrågasatta dispenseringen med Engelska

såsom tvångsämne fordrar således, om undervisningen skall blifva ändamålsenlig,

åtminstone en ny lärare med undervisningsskyldighet utöfver hittills varande maximum.

För hvarje särskild! läroverk må den kostnad, som derigenom förorsakas,

synas mindre betydande; den växer till icke ringa betydenhet, då man besinnar antalet

af de på klassiska linien fullständiga läroverk, som skulle påkalla denna förökade

kostnad för undervisningen.

Om något väsendtligt godt genom den ifrågasatta anordningen skulle kunna

vinnas, så ville jag för min del visserligen icke afstyrka en sådan påkostning. Men

hvad vinnes genom denna ökade kostnad?

Icke en mera harmonisk och helgjuten bildning. De dispenserade få icke

en systematisk realbildning och blott en stympad klassisk. De komma att sakna

ett väsendtligt element i denna sednare bildning. Genom denna brist komma de

att menligt inverka på latinundervisningen, som i sitt högre stadium skulle kunna

draga mycken fördel af lärjungarnes kännedom af det Grekiska idiomet, men nu

går miste om denna fördel, då undervisningen naturligen måste lämpas efter de

dispenserades fattningsförmåga. Mot dem, hvilka läsa Grekiska, blir denna nedsättning

af undervisningen i Latin en hård oförrätt, på samma gång den är skadlig

för de dispenserade;

icke minskad ansträngning för de lärjungar, hvilka med svårighet tillegna

sig latinliniens

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 2) Utlåtande N:o 8.

sig latinliniens samtliga läroämnen, då 1865 års dispensrätt för dessa upphäfves.

Skall nemligen Engelska studiet ersätta det Grekiska, så lärer det väl ej få bedrifvas

med mindre allvar och kraftansträngning än detta sednare;

icke heller någon ekonomisk fördel för den enskilde. Lärotiden skall icke

genom denna anordning i ringaste mån förkortas. Denna fördel vore för öfrigt

icke synnerligen att här taga i betraktande, då, åtminstone enligt den erfarenhet

jag varit i tillfälle att göra, det ingalunda är de mindre bemedlade, utan just de

bättre bemedlade och deras barn, som med begärlighet fara efter den här förespeglade

friheten. Är det skäl att för dessas skull ådraga Staten betydligt förökade

kostnader, så mycket onödigare, derest Staten förunnar åt enskilda läroverk den

frihet, Utskottet i ett föregående utlåtande förordat, och sålunda åt dem, som önska,

bereder tillfälle att beträda den ifrågasatta dispens vägen t

Återstår, så vidt jag kan se, ingen annan fördel af den förordade anordningen

än att de lärjungar, som icke kunna på klassiska linien fullständigt följa undervisningen,

besparas den förmenta förödmjukelsen att erkänna denna sin oförmåga. Men

till hvad pris köpes denna fördel?

De svaga tvingas, oaktadt sin oförmåga, att söka följa hela undervisningen,

ehuru ämnena i något för dem ändras (Engelska i stället för Grekiska);

läroverkets verksamhet förryckes och invecklas;

ytterligare näring gifves åt den oroande och förlamande känsla af osäkerhet,

som uppkommer genom upprepade ändringar i läroverksordningen.

Medgifvas måste att den klassiska bildningslinien, d. ä. den, som företrädesvis

bereder inträde på tjenstemannabanan, skulle i mångas ögon göras mera

lockande genom den af Utskottet förordade anordningen. Men är detta verkligen

en fördel? Man klagar med rätta, att vårt Svenska folk redan förut har en alltför

stor benägenhet att tränga sina söner in på ofvannämnda bana, äfven under de

sorgliga utsigter, som förefinnas att få stadna bland de tjenst- och brödlöse. År

det skäl att vidtaga för Staten betungande, för läroverket skadliga åtgärder för att

uppmuntra denna skadliga böjelse och lätta dess tillfredsställande?

Huru jag ock vänder denna sak, finner jag inga nöjaktiga skäl för den åtgärd,

Utskottet förordar, och afstyrker den följaktligen.»

Häruti instämde Friherre J. von Scliwerin.

Bill. till Riksd. Prot. 1868. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.