Sök i Ratio Lex

Memorial, angående fullbordad granskning af de i Statsrådet förda protokoll.

1868-03-11 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1868:1, Memorial, angående fullbordad granskning af de i Statsrådet förda protokoll.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottett Memorial Nio 1.

i

N:o 1.

Ank. till Riksd. Kansli d. il Mars 1868, kl. 6 e. ni.

Konstitutions- Utskottets Memorial, angående fullbordad granskning af

de i Statsrådet förda protokoll.

Till Konstitutions-Utskottet kafva, uppå derom kos vederbörande gjord

framställning, blifvit öfverlemnade de sedan sistlidna riksdags början oek intill

början af den innevarande i Statsrådet förda protokoll, nemligen öfver:

Justitie- och Ju''stitie-departements-ärenden från ock med den 22 Januari 1867

till ock med den 10 Januari 1868;

Utrikes-departements-ärenden från ock med den 8 Februari 1867 till ock

med den 4 Januari 1868;

Landtförsvars-departements-ärenden från och med den 18 Januari 1867 till

ock med den 4 Januari 1868;

Sjöförsvars-departements-ärenden från ock med den 22 Januari 1867 till ock

med den 4 Januari 1868;

Civil-departements-ärenden från ock med den 18 Januari 1867 till ock med

den 10 Januari 1868;

Finans-departements-årenden från ock med den 18 Januari 1867 till ock

med den 10 Januari 1868; samt

Ecklesiastik-departements-ärenden från ock med den 18 Januari 1867 till ock

med den 4 Januari 1868.

Yid den jemlikt grundlagarnes stadgande företagna, numera fullbordade

granskningen af dessa protokoll kar anledning icke förekommit att mot någon ledamot

af Statsrådet tillämpa 106 § Regeringsformen; hvaremot Utskottet funnit rådgifvareåtgärderna

rörande kär nedan nämnda ärenden vara af beskaffenhet att böra

kos Riksdagen anmälas.

Ro.

Protokollen öfver Justitie-departements- ock Civil-departements-ärenden för

den 10 Januari 1868, öfver Finans-ärenden för den 18 Januari 1867, samt öfver

Bill. till Riksd. Prot. 1868. 3 Sami. 1 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

Ecklesiastik-departements-ärenden för den 13 och 20 Juni, 10 och 31 Juli, 14 Augusti,

8 och 29 November samt 6 December 1867 upplysa, att Kong! Maj:t uppi

derom gjorda framställningar och ansökningar meddelat tillåtelse för åtskillige embetsman,

indika blifvit till ledamöter af Riksdagens Första eller Andra Kammare

utsedde, att under den tid de såsom deltagande i Riksdagens förhandlingar vore

förhindrade att sina embeten förvalta, uppbära sina löner oafkortade, och af allmänna

medel anvisat anslag till aflöning åt de vikarier, Indika förordnats att under

sagda tid dessa embeten förestå, samt att Kong!. Maja befriat tre i Stockholm bosatte,

till ledamöter af Riksdagens Andra Kammare utsedde embetsman, från skyldighet

att till tjenstevikariers aflöning bidraga med större andel af sina löner, än

eu åttondedel af det belopp deraf, som belöpte sig på den tid Riksdagen varade;

hvarjemte Kongl. Maj:t i samma ändamål beviljat eu provincialläkare, som under

sistlidna riksdag varit ledamot af Första Kammaren, ett anslag uppgående till

hälften af hans lön under samma tid. Statsrådets samtlige ledamöter hafva öfvervarit

dylika ärendens behandling inför Kongl. Maj:t.

Det har visserligen icke undgått Utskottets uppmärksamhet, att förenämnda

regeringsbeslut stödja sig på en häfdvunnen praxis, enligt hvilken embets- och

tjensteman äfven under tider, då de äro af tillfälliga allmänna uppdrag förhindrade

att utöfva sina befattningar, likväl eg-a att uppbära sina löner oafkortade. Om det

äfven lemnas åsido, att denna praxis icke omedelbart grundar sig på någon lag

eller uttrycklig föreskrift, qvarstår dock den omständigheten, att de billjghetsskäl,

hvilka föranledt grundsatsens tillämpning på andra fall, icke ega samma giltighet

i fråga om embetsmäns hinder af riksdagsmannabefattning. Sjelfva grundlagarne

innehålla detta, Riksdags-ordningens 12 § har i fråga om Första Kammaren satt

den rättighet att afsåga sig riksdagsmannauppdraget, som tillkommer dess ledamöter,

i närmaste sammanhang med skyldigheten att utan arfvode fullgöra detsamma,

och har tydligen velat hänvisa på nämnda rättighet såsom en laglig utväg

att befria sig från uppdraget. Hvad åter angår Andra Kammaren, så har 23 §

Riksdagsordningen lika för alla bestämt den ersättning, som bör komma ledamöterne

i nämnda Kammare till godo för deras ekonomiska uppoffringar, utan afseende

derå, att dessa naturligtvis måste vara vida större för den ene än för den

andre, och då den enskilde riksdagsmannen icke kan af allmänna medel utöfver

det bestämda beloppet bekomma någon ersättning för den förlust, som möjligen

kan genom en längre tids hinder för vården af de enskilda angelägenheterna drabba

honom, så synes ej heller skäl vara för handen, att embetsmannen skall åtnjuta

någon lindring i de uppoffringar för tjenstens uppehållande under riksdagstiden,

som honom enligt lag åligger. Då Regeringen icke dess mindre ansett sig böra

dels från löneafdrag befria till emhetsmannaklassen hörande riksdagsmän, dels beviljat

nedsättning i sådant löneafdrag för i Stockholm bosatte embetsman, dels ock

-lemna! en embetsman ersättning för en del af det löneafdrag han till följd af sin

riksdagsmannabefattning måst vidkännas; så har detta förhållande synts Utskottet

vara af beskaffenhet att böra hos Riksdagen anmälas.

2:o.

Genom generalordres den 11 Juli 1867 har Kongl. Maj:t, efter beslut fattadt

på föredragning af Konungens tillförordnade rådgifvare i kommandomål, Herr

Statsrådet Thulstrup, befallt tvänne officerare att afresa till S:t Petersburg för att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Memorial JS'':o 1.

3

öfvervara de vapenöfning^, Indika i trakten af denna stad egde rum under sednare

hälften af Juli månad sistlidet år, hvarjemte Kongl. Maj:t förklarade sig vilja

framdeles bestämma den rese- och traktamentsersättning, som i anledning häraf

komme att nämnde officerare tilläggas. Efter det räkningar öfver de i och för

denna resa förorsakade utgifter, till ett sammanlagdt belopp af 1,534 Riksdaler,

blifvit af vederbörande aflemnade, beslöt Kongl. Maj:t i Statsrådet den 3 September

1867 på föredragning af Chefen för Ldndtförsvars-departementet, Herr Statsrådet

Abelin, att detta belopp skulle utbetalas af det å Fjerde Hufvudtiteln till extra

utgifters bestridande uppförda anslag.

Utskottet har icke förbisett, att Konungen äfven i kommandomål bär vid

sin sida en rådgifvare, som bär ansvaret för de fattade besluten, ehuruväl jemlikt

Regeringsformens 38 §, jemförd med Ansvarighetslagen för Statsrådets ledamöter,

detta ansvar visserligen icke kan sägas vara af den omfattning, som det, hvilket

åligger vederbörande föredragande i Statsrådet. Men då kommandomålen afgöra»

i närvaro af endast en Statsrådsledamot och sålunda sakna den mångsidigare pröfning,

som betingas af samtlige Statsrådens deltagande i rådslagen, har Utskottet

ansett, att i kommandoväg ej borde behandlas andra ärenden än sådana, som afse

rena verkställighetsåtgärder, och att ingalunda de med ett kommandomål möjligen

sammanhängande frågor af annan natur borde, såsom fallet varit med den i ofvannämnda

generalordres vidrörda anslagsfråga, i kommandoföredragningen inblandas,

för att på denna väg i hufvudsaken så afgöras, att den behandling frågan sedermera

enligt grundlagen måste i Statsrådet undergå, nedsjunker till en tom formalitet.

Utskottet anser sig kunna befara, om anslagsfrågor på dylikt sätt behandlas,

att Kongl. Maj:t i kommandoväg skulle i ett eller annat fall komma att

disponera Statens medel till ändamål — låt vara i och för sig goda och nyttiga, men

Indika Kongl. Maj:t, då medlen sedermera skolat i Statsrådet utanordnas, funnit hafva

bort stå tillbaka för gagneligare och mera magtpåliggande. Den för ärenden af

sådan natur, som det nu förevarande, lämpligaste behandling torde derföre enligt

Utskottets förmenande vara, att först anslagsfrågan i hvarje särskildt fall i Statsrådet

pröfvas, eller ock en viss summa till visst uppgifvet slag af ändamål i Statsrådet

anordnas, hvarefter Kongl. Maj:t i kommandoväg har att närmare bestämma

användningen af de anslagna medlen.

3:o.

Sedan Stockholms Stadsfullmägtige, för anläggning af ett nytt salutorg i

närheten af den å Norrmalm belägna jernvägsstation, år 1865 inköpt en Allmänna

Barnhuset tillhörig tomt, men sedermera nödgats afstå en större del af densamma

åt Styrelsen för Statens jernvägsbyggnader, hemställde Stadsfullmägtiges Beredrednings-utskott

i utlåtande den 28 Maj 1866, att Stadsfullmägtige för beredande

af erforderligt ökadt utrymme åt den föreslagna saluplatsen, samt för åstadkommande

af beqvämare förbindelse emellan densamma och öfriga delar af Norrmalm,

måtte dels besluta att för stadens räkning inköpa tomterna N:is 1, 11 och 12 i

qvarteret Lagerbärsträdet emot den köpeskilling, Trehundratusen Riksdaler, och

öfriga vilkor, som i ett mellan Drätselnämndens Första Afdelning och berörda

tomters egare förslagsvis upprättadt kontrakt funnes upptagna, samt bemyndiga

bemälda Afdelning att å stadens vägnar köpet afsluta och de derför erforderliga

medel på lämpligaste sätt anskaffa; dels ock hos Kongl. Maj:t i underdånighet an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 1.

hålla om rättighet för staden att för ofvan omförmälda ändamål expropriera tomterna

N:is “21—26 i qvarteret Lagerbärsträdet, jemte de delar af tomterna N:is

27 och 28 derstädes, från hvilkas inlösen Styrelsen för Statens jern vägsbyggnader

genom laga dom i en emellan Styrelsen och nämnda tomters egare pågående rättegång

tilläfventyrs kunde komma att blifva befriad.

Efter det vid frågans behandling hos Stadsfullmägtige den 13 Juni 1866

41 röster afgifvits för bifall till Berednings-utskottets hemställan emot 39, hvilka

samma hemställan afslogo, förklarade Stadsfullmägtige, i anledning af särskild derom

gjord framställning af eu ledamot, sig anse, att till förslagets antagande erfordrades

två tredjedelar af deras röster, som i. beslutet deltagit, eller den pluralitet 23 § i

Kong!Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23Maj 1862 föreskrifver för

giltigheten af beslut i frågor, hvilka angå beviljande af anslag till nya ändamål eller

behof; i följd hvaraf Stadsfullmägtige ansåges hafva beslutit att för det dåvarande

icke ingå uti berörda nya företag.

Uppå häröfver dels af åtskillige Stadsfullmägtige, dels af några bland Stockholms

öfriga innevånare anförda besvär, meddelade Öfverståthållare-embetet den

20 Augusti 1866 det utslag, att “emedan ofvanomförmälda af Stadsfullmägtige vid

sammanträdet den 13 nästförutgångne Juni handlagda fråga, uti hvilken omröstningen

utfallit med 41 röster emot 39 för bifall till Berednings-utskottets förslag, afsett

att bereda dels tillökning i det område, som för det redan beslutade salutorget å

Norrmalm återstode, sedan en oj ringa del af den för ändamålet förvärfvade tomt

tagits i anspråk för Statens behof i och för norra stambanan, dels ock beqväm are

kommunikationsled till denna saluplats och emellan stadens särskilda delar; samt

ärendet således efter sin beskaffenhet icke kunde anses hafva för bifall erfordrat

två tredjedelar bland dem, hvilka i beslutet deltagit; i följd hvaraf Stadsfullmägtiges,

efter votering i hufvudsaken, uttalade motsatta mening, med den deraf dragna

slutföljd, att Stadsfullmägtige beslutit att icke för närvarande ingå uti det ifrågasatta

företaget, icke varit med författningens föreskrift och Stadsfullmägtiges befogenhet

öfverensstämmande, funne Öfverståthållare-embetet skäligt att, med stöd

af § 49 mom. 3 i berörde Förordning, Stadsfullmägtiges sistberörda åtgärd undanrödja,

med förklarande derjemte, att Fullmägtiges genom 41 röster emot 39 i frågan

fattade beslut om bifall till Utskottets hemställan skulle lända till efterrättelse.

Sedan ett antal medlemmar af Stockholms Stadsfullmägtige uti detta utslag

hos Kong!. Maj:t sökt ändring och Öfverståthållare-embetet med vederbörandes

förklaringar och eget infordradt utlåtande inkommit, företogs saken till behandling

i Statsrådet den 15 Februari 1867, dervid föredragande Departements-chefen, Herr

Statsrådet Lagerstråle, beträffande sjelfva saken yttrade: “som vid Stadsfullmägtiges

sammanträde den 13 Juni 1866, då förevarande mål angående anläggandet dels af

en ny gata, dels af ett salutorg å Norrmalm, hos Stadsfullmägtige förevar, sedan

SO ledamöter i omröstningen deltagit med den utgång, att 41 bifallit Beredningsutskottets

i ämnet afgifna förslag och 39 beslutit att för närvarande icke ingå uti

ifrågavarande nya företag, den af ordföranden derefter på en ledamots yrkande

framställda proposition, huruvida, jemlikt § 23 i gällande kommunalförordning för

hufvudstaden, för bifall till Utskottets förslag erfordrats bifall af två tredjedelar af

dem, hvilka i omröstningen deltagit, blifvit med öfvervägande ja besvarad; men

derefter under skriftvexlingen i målet 44 medlemmar bland Stadsfullmägtige, och

således ett större antal än det, som vid ofvanberörda sammanträde erfordrats för

att med öfvervägande ja besvara den framställda propositionen, uttalat sig för och

påyrka'' tillämpning af eu motsatt åsigt, eller att den i förut åberopade § bestämda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

5

pluralitet af två tredjedelar icke för frågans afgörande erfordrats; alltså och då,

vid slikt förhållande att innehållet af nämnda § blifvit så olika uppfattadt af medlemmarne

uti den korporation, för hvars verksamhet och beslut stadgandet deri

gäller, Kong]. Maj:t icke torde, utan oundgängligt behof, vilja vid tillämpningen å

en speciel fråga närmare bestämma samma §:s lydelse, samt utväg borde kunna beredas,

dels att genom det förevarande ärendets förnyade behandling efter en ytterligare

utredning och möjlig inskränkning i de med de föreslagna åtgärderna förenade

kostnader åstadkomma de stridiga meningarnes samman] emkning, dels genom

förslag från Stadsfullmägtige till sådan förändrad redaktion af förberörda § att, om

förändringen af dess lydelse i laga ordning kommer till stånd, möjligheten af en

dylik stridighet i åsigter i detta hänseende, som nu hos Stadsfullmägtige eger rum,

åtminstone för framtiden skulle, till fromma för de kommunala ärendernas handläggning

och afgörande i hufvudstaden, undvikas, tillstyrker jag i underdånighet,

att Eders Kongl. Maj:t, med undanrödjande af Öfverståthållare-embetets öfverklagade

utslag och Stadsfullmägtiges i ämnet fattade beslut, måtte visa ärendet i hela

dess vidd åter till Stadsfullmägtige, på det att dels de nu fullföljda tvistefrågorna

må, genom vidtagande åtgärder till sammanjemkning af de stridiga meningarne i

sjelfva hufvudsaken, vinna en för hufvudstaden gagnelig lösning, dels ock frågan

om förslag i antydd syftning till förändrad lydelse af 23 § i kommunalförfattningen

må komma under öfvervägande och till laglikmätig vidare behandling hos Kongl.

Maj:t i underdånighet anmälas. “

Uti detta yttrande instämde Hans Excellens Herr Grefve Manderström

samt Statsråden Herr Grefve von Plåten och Herr Carlson, hvaremot Hans Excellens

Herr Friherre De Geer, med hvilken Statsråden Herr Bredberg, Herr Reuterskiöld,

Herr Lagercrantz och Herr von Ehrenheim sig förenade, tillstyrkte att,

enär stadens behof af det till inköp föreslagna, å Norrmalm belägna området icke

kunde anses hafva uppkommit annorlunda än i följd af de nya förhållanden, hvilka

stodo i sammanhang med den pågående anläggningen af jernväg genom hufvudstaden

med station i nämnda stadsdel, och Stadsfullmägtige således icke saknat

befogenhet att, på sätt som skett, förklara frågan vara af den beskaffenhet, att för

anslags beviljande erfordrades bifall af två tredjedelar bland dem, som i omröstningen

deltagit, Kongl. Maj:t alltså måtte, jemlikt 23 och 49 §§ i Kongl. Förordningen

den 23 Maj 1862, med undanrödjande af Öfverståthållare-embetets utslag,

låta bero vid Stadsfullmägtiges i målet fattade beslut.

Hans Maj:t Konungen, som ansåg ärendets ifrågasatta återförvisning till ny

behandling hos Stadsfullmägtige icke kunna leda till det dermed åsyftade mål, förklarade

sig på anförda grunder ej finna skäl att göra ändring i det slut, Öfverståthållare-embetets

utslag innehöll.

Då, såvidt Utskottet har sig bekant, här föreligger första exemplet derpå,

att, efter införande af vårt nya statsskick, Konungen begagnat, sin i grundlagen

stadgade rätt, att emot samtlige sina rådgifvares tillstyrkande, eller åtminstone

utan stöd af någon rådgifvares till protokollet yttrade mening, fatta sitt beslut uti

en genom besvär under Hans pröfning dragen rättsfråga, har Utskottet ansett sig

böra fästa särskild uppmärksamhet vid behandlingen af detta ärende och noggrant

tillse, huruvida Konungens rådgifvare i allo fullgjort de pligter grundlagen dem

ålägger; och Utskottet har så mycket heldre funnit sig böra för Riksdagen framlägga

de resultator, hvartill Utskottet vid en dylik granskning kommit, som med

skäl synes kunna befaras, att om de förhållanden, som i afseende å handläggningen

af detta mål inom Statsrådet förete sig, ofta skulle återkomma, Statsrådets konst!-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

tutionela ansvarighet komma att i väsendtlig män inskränkas och möjligen blifva

endast skenbar.

Regeringsformens 9 § stadgar, “att Statsrådets tillstädesvarande ledamöter

böra, under ansvarighet för rådslagen till den påföljd, hvarom i 106 och 107 §§

vidare stadgas, ovilkorligen till protokollet sina meningar yttra och förklara.''1 Af

den redogörelse för sakförhållandena Utskottet här ofvan lenmat, visar sig, att den

fråga, som förelåg till afgörande och jemväl af Konungen afgjordes, var den, huruvida

Stockholms Stadsfullmägtige genom den af dem verkställda omröstning, som

utfallit med 41 ja mot 39 nej, bifallit eller afslagit Berednings-utskottets förslag

om inköp af ofvanomförmälda tomter in. m., och utgången af denna fråga var beroende

derpå, om stadgandet i 23 § af Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,

angående en röstpluralitet för vissa fall af två tredjedelar af de närvarandes

röster, härvid var tillämpligt eller icke. Hans Excellens Herr Friherre De Geer

och de Statsrådsledamöter, som med honom instämde, ingingo ock i pröfning af

nämnda stadgandes tillämplighet i förevarande fall och afgåfvo i öfverensstämmelse

med sin öfvertygelse derom sitt underdåniga tillstyrkande om upphäfvande af

Öfverståthållare-embetets utslag; hvaremot föredraganden Herr Statsrådet Lagerståle

och de ledamöter, som biträdde hans mening, utan att meddela något yttrande

i den fråga, som var dragen under Kong! Maj:ts pröfning, tillstyrkte målets

återförvisning till Stadsfullmägtige. Utskottet vill icke ingå i någon närmare

granskning af de skäl föredraganden för detta sitt tillstyrkande anfört, men kan

dock icke underlåta yttra, att Utskottet icke funnit dem tillfredsställande, och att

föredraganden synes hafva saknat all anledning att, utan något derom af parterna

gjordt påstående och emot stadganderna i 49 § af kommunalordningen för Stockholm,

föreslå upphäfvande jemväl af Stadsfullmägtiges genom omröstning i bufvudsaken

fattade beslut. Emellertid anser Utskottet, att, äfven om giltiga skäl för en

återförvisning kunnat anföras, de Statsrådsledamöter, som en sådan tillstyrkt, likväl

varit pligtige att, sedan Hans Maj:t Konungen ej funnit godt framställningen

härom bifalla, yttra sig i sjelfva saken. Af det förfarande, som nu iakttagits, har

blifvit en följd, att endast fem af de nio Statsrådsledamöter, som närvarit, gifvit Konungen

råd i den sak, hvari Han fattat beslut, och att sålunda ärendet icke vunnit

den utredning, som bort föregå detta beslut. Härigenom har äfven det anmärkningsvärda

förhållande inträffat, att om man af protokollet vill göra sig underrättad

om, hvilken mening den Statsrådsledamot, som kontrasignera! Konungens beslut,

hyst angående tolkning af ifrågavarande för behandlingen af kommunalärenden inom

Stockholm vigtiga stadgande, så finner man, att han icke i ämnet yttrat någon

mening. Skulle detta förfaringssätt godkännas, kunde lätt i konseqvens dermed

den praxis utbilda sig, att ett tillstyrkande af en preliminäråtgärd eller annan i

mer eller mindre aflägsen gemenskap med det förevarande ärendet stående åtgärd

komme att fritaga Konungens rådgifvare från skyldigheten att afgifva yttrande i

den sak, som af Konungen afgöres.

Af de skäl, som nu blifvit anförda, har Utskottet kommit till den öfvertygelse,

att ofvananförda för ett konstitutionelt statsskick vigtiga stadgande i Regeringsformen

icke vid behandlingen af ifrågavarande mål blifvit vederbörligen iakttaget,

och derföre ansett sig pligtigt att om hvad deri förekommit lemna Riksdagen

kännedom.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

7

4:0.

Frågan om rang och värdighet mellan rikets embetsman inbördes är för

grundlagar^ med rätta i allmänhet främmande. Det enda ställe, der sådant omnämnes,

är 34 § Regeringsformen, efter den ännu gällande lydelse detta lagrum vid

1840 års riksdag erhöll, och hvari stadgas, att “Statsministrarne innehafva rikets högsta

värdighet och Statsråden den närmaste derintill. “ Detta stadgande har dock blifvit

i viss mån åsidosatt, icke blott derigenom, att Konungens rådgifvare äfven efter utträdandet

ur Statsrådet bibehållit den med deras förra embeten förenade rang, räknad

från fullmagtens datum, och sålunda med företräde framför Statsrådets i tjenst

varande medlemmar, utan ock derigenom, att lika värdighet med Statsministrarne,

eller framför Statsråden, ansetts tillkomma såväl dem, hvilka af Konungen hugnats

med titel Eu af Rikets Herrar, som ock i följd af Kongl. Beslutet den 18 December

1857 Riksmarskalken i kraft af hans embete; hvarjemte Konungen genom beslut

den 31 Oktober 1851 tillerkänt Serafimerriddarne lika rang med Statsråden,

med företräde efter utnämningens datum. I dessa bestämmelser har nu Kongl.

Maj:t den 10 Januari innevarande år uppå föredragning af Chefen för Civil-departementet,

Herr Statsrådet Lagerstråle och i närvaro af Statsrådets samtlige öfrige

medlemmar, beslutit den ändring:

att den värdighet grundlagen tillägger Statsministrar och Statsråd skall af

dem innehafvas endast så länge de sina embeten bekläda;

att värdigheten och benämningen af “Rikets Herrar11 kommer att upphöra;

samt

att de, som. heklädt Statsministers-, Riksmarskalks- eller Statsråds-embete,

skola, sedan de derifrån afgått, jemte Serafimerriddarne, sinsemellan efter tiden för

deras utnämning, ega värdighet näst efter Statsrådets i tjenst varande ledamöter;

hvaremot Kongl. Maj:t för ordnat, att lika värdighet med Statsministrarne fortfarande

tillkommer Riksmarskalken.

Det må visserligen icke nekas, att de flesta af ofvan anmärkta med 34 §

Regeringsformen icke öfverensstämmande förhållanden genom förberörda beslut blifvit

rättade; men då en sådan fråga om rang och värdighet, på sätt nu skett, blifvit

gjord till föremål för ett formligt, officielt kungjordt regeringsbeslut, hade man kunnat

vänta, att detta beslut blifvit stäldt i närmare öfverensstämmelse med grundlagens

föreskrift än nu egt rum, genom den åt Riksmarskalks-embetet tilldelade värdighet.

Hvad nu beslutets innehåll i öfrigt beträffar, kan Utskottet icke underlåta

att uttala den åsigten, att det varit önskvärdt, om Regeringen, då hon ansett sig

böra utfärda ett särskildt stadgande om förre Statsråds värdighet, tagit steget fullt

ut i den rigtning första momentet i det ofvan citerade beslutet utvisar, så att all

på innehafvande af Statsministers- och Statsråds-embete grundad rang i och med

embetets nedläggande kommit att upphöra, i likhet med hvad exempelvis gäller i

afseende på Expeditions-cheferne i Konungens Kansli. Den ställning Statsrådets

medlemmar intaga till Konungen å ena sidan och Riksdagen å den andra förlänar

deras embeten i ännu högre grad än öfriga förtroendeembeten en exccptionel egenskap

och fordrar med nödvändighet, att dem beredes tillfälle att när som helst

kunna lemna sina platser, utan att vid dem, af hänsyn på sin framtida utkomst,

bindas längre än samhällets väl anses kräfva, och deras personliga öfvertygelse och

böjelser det medgifva. I denna syftning har också 34 § Regeringsformen anvisat

Statsråden den utvägen att hålla för sig öppna de embeten de innehaft före sitt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

inträde i Konungens Råd. Men återgången till dessa eller emottagande! af andra

embeten af underordnadt anseende försvåras väsendtligen derigenom, att Statsrådets

ledamöter, äfven sedan de nedlagt sitt embete, betungas med en rang, till hvars

upprätthållande i enlighet med ännu i allmänhet rådande seder och föreställningssätt

endast innehafvande! af de fåtaliga chefsplatserna inom statsförvaltningen sätter

dem i tillfälle. Ett stadgande, hvarigenom den, som nedlade Statsråds-embetet, på

samma gång befriades från den dermed följande rangen — och hvarigenom ju i öfrigt

Konungen ingalunda betages utvägen att åt män, som länge sutit i Hans Råd,

eller som Han af andra anledningar önskade dermed hugna, särskild! förläna den

personliga utmärkelse, Han kunde finna lämpligt — skulle, enligt Utskottets förmenande,

i cj oväsendtlig mån undanrödja de olägenheter, som af Statsrådens mera

öfvergående embetsuppdrag härflyta.

Stockholm den 11 Mars 1868.

På Utskottets vägnar:

Th. Munck af Rosenschöld.

Ordförande.

Reservationer:

af Herr Munek oj Rosenschöld, som förklara!, att han icke instämt i Utskottets

beslut, så vidt detsamma afser framläggande för Riksdagen af de i momenterna

1 och 2 upptagna frågor.

af Herr Rydin: “Då enligt Regeringsformens 106 och 107 §§ samt 38 § Riksdags-ordningen

Konstitutions-Utskottet efter granskning af de i Statsrådet förda

protokoll har att vid pröfning och afgörande af de anmärkningsanledningar, som

under protokollens läsning sig yppat, först afgöra, huruvida anmärkningsanledning

skall förfalla eller föranleda till någon åtgärd, som kan vara antingen beslut om

åtal inför Riksrätt, på sätt Regeringsformens 106 § föreskrifver, eller anmälan hos

Riksdagen af så beskaffad anmärkning, som Regeringsformens 107 § omförmäler,

men Utskottet, som ej ansett någon anledning till åtgärd enligt Regeringsformens

106 § vara för handen, uraktlåtit att bestämdt angifva beskaffenheten af de anmälanden,

som nU till Riksdagen afgifvits, kan jag ej godkänna den form, som af

Utskottet valts för dessa anmälanden. Utskottet, som enligt grundlagarne är pligtig!
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

9

tigt att afgifva ett bestämdt yttrande derom, huruvida Statsrådets ledamöter vederbörligen

iakttagit sin rådgifvarepligt eller icke, har genom den nu gjorda anmälan,

utan åberopande af Regeringsformens 107 §, lemnat Riksdagens Kamrar i okunnighet

om, huruvida Utskottet ansett de af detsamma uppgifna förhållanden vara af den

beskaffenhet, att de rådgifvare, som deltagit i ett anmärkt regeringsärendes handläggning

och rådslagen derom, skola anses hafva gjort sig skyldiga till försummelse

af sin rådgifvarepligt, eller Utskottet ansett de anmälda punkterna innefatta blotta

anmärkningsanledningar i afseende på rådslag, hvilka ur principicl synpunkt kunna

anses förtjenta af Riksdagens uppmärksamhet.

I afseende på innehållet af de framställda punkterna, af hvilka jag icke

anser någon vara af beskaffenhet att föranleda till anmärkning enligt Regeringsformens

107 §, får jag tillkännagifva att jag, med gillande i och för sig af hvad

Utskottet uttalat i momenterna 2 och 4, icke ansett mig böra instämma i de i

momenterna 1 och 3 innehållna anmärkningarne.

Hvad första punkten angår, lämpar sig, efter mitt förmenande, den principfråga,

som deri innekålles, till föremål icke för anmärkning utan för lagstiftning,

på det en viss princip må göras gällande i afseende på tjenstledig embetsmans

skyldighet att afstå viss andel af honom tillkommande löneförmåner, och det ej

allenast i det inskränkta omfång, hvari denna fråga varit föremål för Utskottets

pluralitets uppmärksamhet, utan i hela dess vidd. Sådan anmärkningen nu blifvit

gjord, då den blott gäller frågan om Regeringens rätt att anordna vikariats-arfvode

åt den, som förestår riksdagsmans innehafvande tjenst, men ingalunda tjenstemans

skyldighet att afstå andel af lön under den tid han ej tjenstgör, blir anmärkningen

ur principiel synpunkt betraktad ensidig. Ännu mindre befogad blir den i sin

egenskap af anmärkning mot Statsrådet. Riksdags-ordningens 4 § stadgar, att ingen

riksdagsman må förmenas att riksdagsmannabefattningen utöfva. Detta stadgande,

tillkommet för att undanrödja de hinder, som i embetsmannabefattningen kunna

finnas för riksdagsmannakallets fullgörande, innebär visserligen ej någon föreskrift

att vikariatsarfvode af allmänna medel bör åt den, som upprätthåller riksdagsmans

tjenst, gäldas, men innefattar en maning för Regeringen att i förevarande fall åtminstone

ej låta riksdagsmän komma i en sämre ställning än embetsman, som användas

i Regeringens egna uppdrag. Ett motsatt förfarande å Regeringens sida

skulle lätt kunna framkalla den anmärkning, att embetsmäns riksdagsmannauppdrag

af Regeringen ringaktades i jemförelse med andra offentliga uppdrag. Slutligen

bör märkas, att denna punkt äfven såsom innehållande en blott anmälan af ett

förhållande, som bör till Riksdagens kunskap komma, är obehöflig, enär motion i

denna fråga blifvit väckt och är under behandling af Riksdagen.

Beträffande tredje punkten kan jag ej heller instämma med Utskottet.

Då det, som förtjenar uppmärksamhet i förevarande fråga, är att ett regeringsärende

förekommit, uti hvilket beslutet afvikit från samtlige rådgifvarnes uttalade

råd, men gran diagarn e ej gifva rätt att, på sätt af Konstitutions-Utskottet vid

1840 års riksdag skedde (Memorial N:o 13, anmärkningen enligt Regeringsformens

107 § Ko 58), derföre rigta anmärkning mot Konungens rådgifvare, och en

sådan anmärkning ej heller med hänsyn till regeringsärendets betydelse i och

för sig kan anses påkallad, anser jag tillräckliga skäl till anmärkning i förevarande

fall saknas. De skäl Utskottet anfört för sin uttalade åsigt, enligt hvilken

vissa af Statsrådets ledamöter skulle vid denna frågas handläggning uraktlåtit

att vederbörligen iakttaga Regeringsformens 9 §, anser jag ej tillfyllestgörande.

Bih, till Riksd. Brott 1868. 3 Sami. 1 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

Protokollet utvisar, att dessa Statsrådsledamöter, på sätt berörde § föreskrifver,

afgifvit bestämdt förslag- till beslut, som ej kau frånkännas egenskapen af råd

eller i saken yttrad mening. “

af Herr Uggla: “Jemte det jag förenar mig i den ingress, som Herr Hy din

begagnat vid afgifvande af sin reservation, instämmer jag också, i livad densamma

rörer första och tredje punkterna, i Utskottets Betänkande, och får dessutom anmäla

min reservation emot andra och fjerde punkterna, hvilka jag ej anser befogade, ej

heller angå angelägenheter af den vigt, att Utskottet bort sig dermed befatta.“

af Herr Bergstedt: “Jag anhåller få antecknadt, att jag icke inom Utskottet

medverkat till att bringa momentet 1 under Riksdagens pröfning. Jaganser

visserligen, att hvarje medborgare, som kallas att utöfva ett representativt

uppdrag, är skyldig att mottaga detsamma äfven med deraf följande personligt

och ekonomiskt omak — en grundsats, som också gäller i afseende på embetsmännen.

Men då do uppoffringar, som representanter af denna samhällsklass äro

underkastade för upprätthållandet af deras sysslor under riksdagarne, i allmänhet

svårligen kunna af dem enskildt bäras, isynnerhet som det ej står dem fritt att

utse sina vikarier och med dessa träffa aftal om arfvodot, och då Riksdagen, åtminstone

för närvarande, icke synas mig kunna umbära deras insigt och erfarenhet

i administrativa ämnen, så anser jag att Kongl. Maj:ts Regering i fråga om vikariatsarfvoden,

särdeles i afseende på Andra Kammarens ledamöter, förfarit med behörigt

afseende på rikets sannskyldiga nytta.“

af Herr Hammar!ijäm: “Emot de anmälanden Utskottet beslutat uti för
sta,

andra och fjerde punkterna får jag härmed anföra min reservation.

Hvad beträffar de regeringsbeslut, som i första punkten omförmälas, så

synas Statsrådets Herrar ledamöter hafva följt en praxis, hvilken af föregående

Riksdagars Konstitutions-Utslcott blifvit utan anmärkning lemnad, då de tillstyrkt

bibehållande af hela lönen för de embets- och tjensteman, hvilka blifvit till representanter

valda. Regeringen lärer väl äfven böra förfara med en viss varsamhet

uti alla sådana frågor, som röra Representationen och särskilda medlemmar af densamma,

i synnerhet som Representationen icke tillförene i denna fråga uttalat någon

mening. Det är på grund häraf som jag anser, att Utskottet saknat skäl till det

tillkännagifvande, som i denna punkt egt rum.

Vidkommande dernäst det anmärkta regeringsbeslutet i andra punkten,

anser jag Regeringsformens 15 §, hvilken ålägger Konungens rådgifvare i kommandomål,

vid ansvar, att sin mening yttra öfver de företag Konungen besluter,

samt till protokollet föra sina yttrade betänkligheter och råd, innefatta tillräcklig

konstitutionel garanti emot möjliga missbruk, hvarföre jag icke heller kunnat uti

tillkännagifvandet i denna punkt deltaga.

Slutligen har jag lika litet kunnat förena mig med Utskottets majoritet uti

den anmälan, som skett uti fjerde punkten. Jag anser nemligen denna fråga icke

vara af den beskaffenhet, att rikets sannskyldiga nytta på något sätt derigenom

blifvit förbisedd, hvarföre jag tror, att Utskottet, utan fara för det allmänna, kunnat

förbigå den i denna punkt gjorda anmärkningen, helst den, hvad Riksmarskalks-embetet

angår, efter min uppfattning, egentligen endast afser en hofcharge.“

af Herr Friherre Stjernblad: “Då jag ej anser det med grundlagarnes

föreskrift öfverensstämmande, att Konstitutions-Utskottet i sitt Memorial, angående

verkställd granskning af Statsråds-protokollen, intager anmälanden om vissa uppgifna

regeringsärenden, utan att för Riksdagens Kamrar tillkännagifva, huruvida

anmälan sker till följd af anmärkning af den beskaffenhet, som i § 107 Regerings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 1.

11

formen omförmälos, emot de rådgifvare, som deltagit i ärendenas handläggning och

rådslagen derom, och då detta dock är förhållandet i föreliggande Betänkande, så

får jag anmäla min reservation emot det formela i detta afseende af Utskottets

Betänkande, och till stöd derför åberopa do af Herr Rydin i första satsen af hans

reservation, denna sak beträffande, anförda grunder.

Hvad sakförhållandena beträffar, kan jag icke heller med Utskottet instämma,

emedan jag icke anser någon af de föreliggande frågorna vara af den

Beskaffenhet, att de, med stöd af § 107 Regeringsformen, gifva anledning till anmälan

deraf hos Riksdagens Kamrar.

Hvad punkterna l:o och 3:o beträffar, så förenar jag mig uti det af Herr

Rydin derom afgifna yttrande.

Hvad punkten 2:o vidkommer, så synes mig, att man endast behöfver läsa

Regeringsformens § 15 för att. finna, att det i denna punkt berörda ärende blifvit

behandladt i fullaste öfverensstämmelse med grundlagens bud, såväl till form som

anda; och för min del kan jag icke instämma i Utskottets åsigt om olämpligheten

af att man, vid behandling af frågor af den beskaffenhet, som den föreliggande, på

samma gång man beslutar om verkställigheten deraf, äfven bestämmer grunden

för don ersättning, som måste deraf följa. Och jag kan så mycket mindre finna.

detta olämpligt eller innebära någon slags fara i konstitutionel hänseende, som

enligt § 15 Regeringsformen den föredragande Departements-chefen är icke allenast

ansvarig för sina rådslags ändamålsenlighet, hvad sakförhållandena beträffar,

utan älven hvad anordningen af de dertill erforderliga medlen vidkommer.

Hvad punkten ko beträffar, så ber jag endast att få förklara, att jag icke

anser den qvar stående bestämmelsen rörande värdigheten för Riksmarskalks-cmbetet

i ringaste mån träda grundlagens bud för nära, tv bestämmelsen i 34 § Regeringsformen^

att Statsministrarne skola innehafva rikets högsta värdighet, kan icke

lägga hinder i vägen för någon annan att innehafva en lika hög värdighet.

Hvad Utskottets åsigt om afgående Statsråds rang beträffar, kan jag ej

annat än till alla delar biträda den, men, i konseqvens med mina förestående

yttranden, kan jag oj undgå att finna det ett sådant uttalande icke bär sin plats i

ett Betänkande af den beskaffenhet, som det föreliggande. “

af Herr Grefve F. Piper, som förenat sig i Herr Hammarhjelms yttrande

rörande första och andra punkterna i Utskottets Memorial och derjemte förklarat

sig afvika från Utskottets uti fjerde momentet uttalade mening.

af Herr Landgren: “Nitet för den utveckling'' af vårt konstitutionela stats
skick^

som _ går ut på Konungamagtens kringskärande och Statsrådets successiva förvandling

till eu delegation af Riksdagen, röjes temligen otvätydigt i motiveringen

för andra och fjerde anmärkningspunkterna, hvilka jag derföre icke anser mig

kunna biträda.

Hen bildade allmänheten skall visserligen med bifall helsa Riksdagen, då

den kraftigt motsätter sig det inkonstitutionela godtycket hos de styrande; men

ingalunda skall den med välbehag se Riksdagen sträcka ut sin hand för att sjelf

fatta regeringstömmarne. Utskottets förklaring, att frågan om anslags beviljande

i alla kommandomål bör först i Statsrådet afgöras, tillintetgör i de flesta fall den

magt, som § 15 i Regeringsformen tillerkänner Konungen. Likaledes är intet tvifvel,

att det bemödande, som i fjerde anmärkningspunkten röjer sig, att beröfva

afgående Statsråd det anseende, som i det sociala lifvet tillkommit dem, utgår ifrån

ett annat begrepp om Statsråds-embetets betydelse, än det som grundlagen gifver

vid handen. Har Regeringen felat genom att åter upptaga förhatliga rangfrågor,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

så liar Utskottet gjort sig skyldigt till samma förseelse i måhända dubbelt mått,

då det icke blott tillmätt sådana rangfrågor synnerlig vigt, utan äfven gått det

allmänna omdömet i förväg, hvilket icke lätteligen inser, hvarföre Statsråden mera

än alla andra embetsman skola så offentligen afklädas sitt sociala anseende, då de

lemna sin plats. “

af Herr Jonas Andersson, som ansett rådgifvare-åtgärden beträffande det i

fjerde punkten af Utskottets Memorial omförmälda regeringsbeslut icke vara af

beskaffenhet att böra för Riksdagen tillkännagifvas.

af Herr Berger emot första, andra och fjerde momenterna i Utskottets

Memorial.

af Herr Nils Larson emot Memorialets Ijerde punkt.

af Herr Siljeström, med hvilken Herr Blanclie sig förenat: “Utom de i Utskottets

Betänkande upptagna ärenden har jag ansett äfven följande trenne vara

förtjente att delgifvas Riksdagen, nemligen:

a) Enligt Statsråds-protokollet för den 8 Mars 1867 hafva Statsrådets närvarande

ledamöter tillstyrkt bifall till eu underdånig anhållan af Konsistorium i

Westerås om bidrag af statsmedel till aflönande af en extra predikant i Wåmhus

kapellförsamling i Dalarne, med uppgifvet ändamål att “motverka derstädes rådande

baptistiska villomeningar. “ Ett dylikt statsbidrag har för samma ändamål äfven

föregående år beviljats, men torde svårligen kunna anses fullt berättigadt. Om

nemligen, å ena sidan, det ordinarie presterskapet i en församling är af en eller

annan orsak urståndsatt att på vederbörligt sätt bestrida själavården, så lärer det

icke kunna anses vara Statens pligt att bekosta vikarierande eller biträdande prestmäns

aflöning; och å andra sidan synes ett så beskaffad! ingripande från Statens

sida, i ändamål att “motverka11 afvikande läror eller s. k. “villomeningar11 — så

snart dessa icke äro af annan beskaffenhet, än att deras bekännare tolereras och

enligt lag hafva rätt att bilda egna församlingar — icke rätt öfverensstämma med

de allmänna begrepp om religiös frihet, som äro, om än ofullkomligt, uttryckta i

våra lagar. Allt synes således hafva bort föranleda att i detta fall icke tillstyrka

någon slags inblandning från Statens sida.

b) Enligt protokollet för den 6 Juni har Statsrådet tillstyrkt stadfästandet

af ett nytt reglemente för Skandinaviska Kredit-aktiebolaget, genom hvilket reglemente,

bland annat, en icke oväsendtlig förändring i afseende på bolagets grundfond

blifvit införd. Denna sednare utgjorde förut i minimum 5 (i verkligheten 7-J)

millioner Riksdaler, fördelade i aktier å 355 R:dr, hvaraf 142 R:dr inbetalda, under

det återstoden 213 R:dr qvarstod såsom fordran hos aktieegarne. G-enom ifrågavarande

nya reglemente har minimigrundfonden deremot blifvit bestämd till 5 millioner

kontant inbetalda; hvaijemte reservfonden ökats genom premier på försålda

aktier.

Ehuru nu icke ringaste tvifvel kan ega rum rörande säkerheten af ifrågavarande

bolag, lika väl med den på sistnämnda sätt bestämda grundfonden som

förut, och ehuru den nya bestämmelsen till och med torde, ur generel synpunkt

betraktad, vara att föredraga, har det likväl icke kunnat undgå att väcka uppmärksamhet,

att uti Statsråds-protokollet icke finnas uttryckligen anförda några slags motiver

för ifrågavarande förändring, lika litet som någon antydan, huruvida bolagets

fordringsegare borde sättas i tillfälle att på förhand erhålla kännedom om den ifrågasatta

bestämmelsen rörande grundfonden, eller angående viss tid för förändringens

trädande i kraft; hvilket allt gör, att vid genomseende af protokollet hela förändringen
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

13

dringen vill förefalla såsom föga annat än en obetydligare redaktionsförändrin* Ej

heller torde ett sådant prejudikat i fråga om säkcrlietsvilkorcn för stora aktiebok»

ehuru i närvarande fall fullkomligen oskadlig!, kunna anses vara utan våda för

framtiden; helst man i andra länder icke saknat exempel på att regeringsledamöter

vant djupt intresserade uti dylika bolag. Det vill följaktligen synas såsom skulle

denna sak icke alldeles hafva erhållit en sådan behandling, som dess vigt och grannlaga

beskaffenhet bort föranleda.

c) Enligt 45 § Regeringsformen är det icke medgifvet Prins af det Kongl.Husct

att hafva civilt embete. “. Såsom sådant torde böra anses den befattning, hvilken

ans Kongl. Höghet Hertigen af Östergötland bekläder såsom inspektör öfver militärläroverken,

helst uti de 18 momenter, som i stadgan för ifrågavarande läroverksstyro

so bestämma inspektörens åligganden, icke finnes uppräknadt något enda

egentligen militäriskt göromål, utan endast göromål af rent administrativ natur,

såsom att hafva tillsyn öfver undervisningen och ordningen vid läroverken, att

utanordna statsmedel för hit hörande ändamål, att tillsätta och entlediga vissa tjensteman,

att till Konungen inkomma med förord i fråga om vissa andra embeten

så val vid läroverken som vid arméen o. s. v. I följd häraf synes skäl hafva varit

nr handen att i _ Statsrådet, med erinran om hvad bär ofvan nämnts, tillika påvisa

det olämpliga uti att den, som genom sin höga ställning är vid vissa tillfällen sjeifskrifven

att förestå Regeringen, bekläder en jemförelsevis underordnad tjenstebefattning,

öfver hvars utöfning man kan tänka sig möjligheten af besvärs anförande

hos Konungen. En osökt anledning till en framställning i donna syftning yppade

sig, då enligt protokollet för den 10 Juli, vikarierande inspektör utnämndes för den tid

Hans Kongl Höghet under Konungens frånvaro skulle förestå Regeringen, och då Hans

Kong!. Höghet hade att i sitt ställe sådan vikarie förordna. Och som frågan för öfrKt

äfven ur praktisk synpunkt ej torde vara utan vigt, har förhållandet synts böra inför

Riksdagen anmälas. “ J

af Herr Ola Jönsson, som instämt uti första och andra punkterna af Herr

Siljeströms reservation.

af Herr Lithner, som biträdt nämnda reservations andra moment; samt

åt Dörr Friherre 1. Koskull, emot andra punkten af Utskottets Memorial

a -7 A Dl™.son liar velat tillkännagifva att han icke varit i Utskottet när
varande

vid behandlingen af de i detta Memorial omförmälda ärenden; samt

Herr Lithner och Herr Friherre Koskull, att de icke deltagit i förhandlingarne

rörande fjerde punkten af Utskottets Memorial.

I2ih. till Riksd. Prat. 1868. 3 Sami. 1 Höft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.