Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i Kongl. Förordningen, angående handelsböcker och handelar åkning ar den 4 Maj 1855. Ifrågavarande, till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade, motioner hafva blifvit väckta, inom Första Kammaren af Herr A. O. Wallenberg

1868-03-06 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1868:13, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i Kongl. Förordningen, angående handelsböcker och handelar åkning ar den 4 Maj 1855. Ifrågavarande, till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade, motioner hafva blifvit väckta, inom Första Kammaren af Herr A. O. Wallenberg

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

7

Nio 13.

Ank. till Riksd. Kansli cl. 10 Mars 1808, kl. 8 c. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i Kongl. Förordningen,

angående handelsböcker och handelar åkning ar

den 4 Maj 1855.

Ifrågavarande, till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade, motioner

hafva blifvit väckta, inom Första Kammaren af Herr A. O. Wallenberg,

(motionen N:o 42) samt inom Andra Kammaren af Herrar C. J. L. Lönnberg

(motionen N:o 12) och J. Wedberg (motionen N:o 93). Alla tre motionerna,

föranledda af den eftertänkliga omfattning och utsträckning konsumtionskrediten

hos oss erhållit, åsyfta inskränkning af det vitsord, som

enligt berörda Kongl. Förordning tillkommer handelsbok såsom bevisningsmedel.

Men innan en närmare redogörelse för motionernas innehåll af

Utskottet lemnas, torde det vara lämpligt att förutskicka en kort öfversigt

af gällande lagstiftning i ämnet.

I fråga om handelsboks vitsord afser åberopade Kongl. Förordningen

två förhållanden: det ena, inbördes emellan köpmän, under hvilken benämning

hänföras äfven alla andra, som enligt Förordningens 1 och 2 §§ äro

pligtige att hålla handelsböcker, och det andra, emellan köpmän och icke

köpmän. I det förra hänseendet är handelsbokens vitsord ganska vidsträckt;

ty det omfattar icke blott fordran för utborgade varor, utan äfven

alla andra handelsärenden, hvarom i boken anteckning bör förekomma.

Sjelfva bevisningskraften af boken i detta fäll funnes bestämd i 15 och 16

§§, hvilka äro af följande lydelse: »15 §. Nu vill, vid tvist emellan köpmän

inbördes om fordran, som på handelsbok grundas, den som sökes

likaledes med sin handelsbok visa, att den fordran redan betald eller annorledes

gulden är; befinnas böckerna å båda sidor vara ordentligen förda,

men i den tvistiga frågan emot hvarandra strida, pröfve domaren, huruvida

i thy fall böckernas vitsord bör förfalla, eller om sådana omständigheter

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-XJtskottets Utlåtande N:o 13.

äro för handen, att någondera öfvervägande trovärdighet må förtjena.» —

»16 §. Det vitsord, ordentligen förd handelsbok tillkommer, må uti handelsskrifter

emellan köpmän ej för fullt bevis gälla, der ej den, som sökes,

det medgifver, eller andra omständigheter tillika förekomma, som boken

bekräfta, eller ock köpmannen, eller den, som boken fört, den med ed

sannar; egande domaren, efter sakens beskaffenhet, sådan ed i hvarje fall

föreskrifva." — Beträffande åter handelsboks vitsord i tvister emellan köpmän

och andra, stadgas i 20 §: »Mot andra än köpmän ege handelsbok

ej vitsord i fråga om annan fordran än den, som på utborgning af varor

sig grundar. Beropar sig, vid uppkommen tvist, köpman på sin handelsbok,

att så beskaffad fordran styrka, och gitter ej vederparten visa fel i

boken, eller sådana omständigheter, som boken eller personen misstänkta

göra, men nekar ändå till krafvet, då ege boken mot honom det vitsord,

att han skall vara skyldig med ed sig fria, der han ej heldre vill öfverlåta

åt köpmannen, eller den, som boken fort, att fordringens rigtighet med ed

sanna, eller ock domaren, i anseende till omständigheterna, finner skäl edgången

åt köpmannen eller bokföraren uppdraga.» För öfrigt finnes föreskrifvet,

att räkning å utborgade varor i allmänhet skulle tillställas gäldenären

sednast inom tre månader efter utgången af det år, hvarunder det

utborgade i handelsboken inskrefs, vid äfventyr att något vitsord eljest ej

må boken tillkomma; att, om gäldenären ej inom tre månader, sedan han

räkningen emottog, klandrat densamma, den då är lika utmätningsgild,

som förfallet skuldebref; att, om motbok varit hållen och köpmannen tillställt

gäldenären densamma behörigen afslutad, den är att anse såsom en

utskrifven och delgifven handelsräkning; samt att, om gäldenär vägrar att

motbok förete, då han kräfves, eller om motboken utan något köpmannens

vållande förkominit, eller fått sådant fel, att den ej kan i det, hvarom

tvistas, för tillförlitlig anses, köpmannen eller bokföraren eger handelsboken

med ed styrka.

Motionärerne hafva anmärkt, att omförmälda lagstiftning, så vidt

den tillerkänner handelsbok vitsord i tvister emellan andra än köpmän

inbördes, eller dem, Indika hafva skyldighet att hålla bok öfver sin rörelse,

gifvit stadgad form åt ett kreditbruk, som alstrat benägenhet hos allmänheten

att lefva öfver sina tillgångar, att kasta bekymren på morgondagen,

i stället för att rådföra sig med omtanken och sparsamheten. Verkningarne

af denna lagstiftning vore menliga jemväl för köpmännen, synnerligast

minuthandlanden, enär denne, för att tillfredställa sina kunders

anspråk på en utsträckt kredit, nödgades sjelf vid uppköp af sitt varulager

betinga sig en i samma mån rymlig betalningstid, hvarigenom varuprisen
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

9

prisen öfver höfvan stegrades. Mycken oreda skulle kunna förekommas,

om den mindre handeln kunde bringas till kontant, så att utborgningssystemet

försvunne. Första vilkoret för en god ekonomisk ställning vore

att frigöra sig från sedvanan att konsumera först och betala sedan. Och

beträffande den i Kongl. Förordningen köpmannen medgifna rättighet

att med ed bestyrka handelsbokens rigtighet, vore detta, såsom Herr

Wullenberg till stöd för sednare delen af sin motion särskilt anmärkt,

ett förskräckligt missbruk af eden, emedan miss-skrifningar ganska lätt

kunde ofrivilligt inträffa icke blott vid minuthandeln, der anteckningarne

måste göras med den största skyndsamhet, men äfven vid grosshandeln, i

anseende till denna rörelses större omfattning och mångfald.

Det är derför föreslaget

af Herr Wall enbet''g: dels »att utur Kongl. Förordningen den 4 Maj

1855 må uteslutas allt, hvarigenom handelsbok tillerkännes vitsord emot

andra än dom, som enligt samma Kongl. Förordning anses pligtige att i

deras egenskap af affärsmän sjelfva handelsbok föra»; dels ock »att hvarken

affärsmän eller bokförare må i något fall tillstädjas att med edgång

styrka den förda bokens rigtighet»;

af Herr Lönnberg: »att handelsboks vitsord vid utborgning af varor

inskränkes inom en tid af sex månader; och

af Herr Wedberg: »att Riksdagen måtte för sin del besluta, att handelsbok

ej må ega något vitsord annat än emellan köpmän.»

De af Herr Lönnberg anförda motiver utvisa, att hans förslag afser

endast förhållandet emellan köpmän och icke-köpmän, ehuru ordalydelsen

eljest kunde gifva anledning antaga, att dermed åsyftats en än vidsträcktare

förändring, eller äfven i förhållandet köpmän inbördes emellan.

Det kan icke förnekas, att, på sätt motionärerne anmärkt, konsumtionskrediten

hos oss erhållit en utsträckning, som redan medfört högst

betänkliga följder och i sin fortsättning måste verka än mera skadligt.

Skuldsättnings- och utborgningssystemet har gripit omkring sig bland samhällets

alla klasser; och lättheten att göra skulder har lockat lättsinnigt

heten till konsumtion öfver behofvet. Denna bana, en gång beträdd, leder

merendels till fullkomlig ekonomisk ruin. Icke minst vådligt är detta

förhållande för rörelseidkarne sjelfva och för affärslifvet i allmänhet. Den

försigtige affärsmannen — den som icke ville gifva sina utborgningar

samma utsträckning som andra — skulle snart förlora sina kunder. Det

rådande kreditbruket tvingar honom således att underkasta sig äfventyret

af konsumenternes större eller mindre beredvillighet och förmåga att gälda

hvad de redan längesedan förtärt eller förbrukat. Häraf uppkomma ofta

Bilu till Riksd. JProt. 1868. 7 Band. 6 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

förlaster, ocli den punktlighet i afseende på liqvider, som för affärslifvet

är så nödvändig, kan icke påräknas. Men systemet är i synnerhet vådligt

derföre, att det förtager hågen till arbete och sparsamhet, dessa nödvändiga

och mägtiga häfstänger för samhällets sedliga och materiela utveckling.

Ehuru orsaken till dessa missförhållanden icke är att söka hos ifrågavarande

lagstiftning allena, torde det dock icke kunna bestridas, att denna

i väsendtlig mån bidragit dertill, då den genom sina från allmänna lagens

grundsatser i fråga om bevisning afvikande bestämmelser gifvit form åt

systemet. _ .

Då motionärerne icke ifrågasatt lämpligheten af handelsboks vitsord

i tvister inbördes emellan köpmän, utan endast yrkat upphäfvande af bokens

bevisningskraft emot andra, hafva de iakttagit den principielt rigtiga

skilnad emellan handelsrätt och allmän civilrätt, som funnes konseqvent

genomförd i åtskilliga utländska lagstiftningar, men deremot icke hos oss

åtnjutit tillbörligt afseende. Dessa vidt skiljda lagstiftningsämnen äro nemlicren

i vår lag på ett onaturligt sätt sammanblandade. Affärslifvet bär

behof af en enkelhet i formen och en skyndsamhet i lagtillämpning, som

icke utan våda kunna utsträckas till alla öfriga rättsförhållanden emellan

ett samhälles medlemmar och som derföre i väsendtlig män blifvit i vår

lagstiftning åsidosatta. Det har vidare behof af krediten, såsom det föista

vilkoret för dess lifskraft och utveckling, hvaremot för öfrige medborgare

en utsträckt kredit i allmänhet icke kan anses nödig eller ens nyttig. Men

då man hos oss insett vigten af att genom lagstiftningen underlätta krediten

för handeln och näringarne, har det misstag blifvit begånget, att man

gjort kreditlagstiftningen allmän, gällande för alla medborgare.

Men äfven med hänseende till en på rättvisa och billighet grundad

bevisningstheori framställa sig särdeles vigtiga skäl. för upphäfvande af

det genom 1855 års Kongl. Förordning handelsbok tillagda vitsord i tvister

mot annan än köpman. Ty då full jemnlikhet i förmåner och olägenheter

eger rum i fråga om köpmän inbördes, enär i regeln svarandens

handelsbok bevisar lika mycket som kärandens, är deremot förhållandet

helt annorlunda i tvister emellan köpmän och andra. Att i sednare fallet

på förhand genom lag bestämma verkan af den bevisning, som i en rättstvist

kan förebringas, samt gifva kraften åt hälft bevis åt en af käranden

sjelf eller hans betjening gjord anteckning, men förvägrar svaranden att

göra en lika beskaffad motbevisning gällande, strider helt och hållet emot

andan af vårt bevisningssystem i öfrigt.

Det är visserligen sannt, att ifrågavarande lagreform icke kunde förekomma

utborgning emot köpares skuldebref eller annat betalningsbevis.

Men härvid bör bemärkas, att man i allmänhet nogare betänker sig, innan

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande AV o 13.

man undertecknar eu sådan handling. Och för öfrigt, äfven om man antoge,

hvad som dock är osannolikt, att utborgningarne i allt fall skulle

fortfara i oförminskad utsträckning, vore likväl ganska vigtiga fördelar

vunna deraf, att köparen utfärdade fordringsbevis, hvarigenom köpmannens

fordringar blefve mer rörliga, att, der så erfordrades, af honom sjelf användas

såsom betalningsmedel eller hypothek, på samma gång de nu ofta

förekommande rättegångarne rörande fordringar för utborgade varor säkerligen

skulle till antalet betydligt minskas.

På hufvudsakligen enahanda skäl, som nu blifvit anförda, beslöto Rikets

Ständer vid 1859—1860 årens riksdag för sin del, att handelsboks

vitsord i tvister emellan köpmän och andra skulle helt och hållet försvinna,

samt^ föreslogo i sådant afseende en författning, enligt hvilken 20, 26 och

27 §§ i 1855 års Kong!. Förordning skulle upphäfvas samt 12 och 23 §§

i samma Förordning erhålla förändrad lydelse. Detta lagförslag blef dock

icke af Kongl. Maj:t godkändt, i anseende till deremot förekomna anmärkningar,

såsom:

»att lagförändringen sannolikt skulle medföra osäkerhet i lagskipningen

och deraf följande ej ringa olägenheter för affarslifvet och för mångas

rätt, enär dels tvekan kunde uppstå, om eller hvad afseende skulle, vid

yppad tvist om rigtiglieten af fordran för köpmans utborgning af varor till

icke-köpman, få, i brist af bevisning om rätta förhållandet, fästas på ordentligen

förd handelsbok, dels ock 24 § af 1855 års Förordning, hvilken

§• efter hvad förslagets motiver göra påtagligt, endast skulle komma att

afse räkning emellan köpmän inbördes, likväl, såsom till lydelsen alldeles

oförändrad, lätteligen kunde i så måtto missförstås, att den ansåges gällande

om räkning öfver köpmans utborgningar i allmänhet äfven till andra än

köpmän;

att,. om förslaget antoges, den mindre handeln komme i saknad af

ett bevisningsmedel, deraf den vore i behof lika väl som den större handeln

om ej mer, enär stora affärer, som afslutas med skuld å ena sidan, kunna

utan synnerlig olägenhet uppgöras genom förbindelser eller vexlar, hvilket

deremot i den mindre handeln skulle blifva alltför besvärligt, hvartill

komme att det äfven syntes vara obilligt, att låta föreskrifterna om handelsböckers

förande i all sin stränghet qvarstå för minuthandlaren, om man

borttoge den väsendtligaste förmån, som han af dessa böcker nu hade att

påräkna; samt

att för öfrigt rätta orsaken till det öfverklagade alltför långt sträckta

utborgningssystemet torde vara att söka annorstädes än i vår nu gällande

lagstiftning, desto heldre som dels en sådan verkan icke försports af de

lagstiftningar i det öfriga Europa, hvilka uti förevarande fall tillerkänna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

handelsbok minst enahanda vitsord med det, som den eger enligt var gällande

lag, dels oek kreditens missbruk inom Sverige visserligen icke ensamt

eller företrädesvis framstår i utborgningen af varor, utan lika mycket röjer

sig i andra grenar af affärsverksamheten: i följd hvaraf stora förhoppningai

icke kunde hysas om de motsedda fördelarne af förslagets antagande.»

Vidkommande den frågan, huruvida och i hvad man, vid yppad tvist

om riktigheten af fordran för köpmans utborgning af varor till icke-köpman,

afseende skulle få fästas på ordentligen förd handelsbok, tillåter sig

Utskottet erinra, att afskaffande! af ifrågavarande undantagslag ingalunda

beröfvar handelsbok allt vitsord såsom bevisningsmedel. Den ställes blott

under lagens allmänna bevisningsreglor, utan att någon särskild förklaring

derom är nödig, helst som 17 Kap. 1 § Rättegångs-balken uttryckligen

föreskrifver, att domaren skall, då någon företer skriftliga bevis, att sin

talan dermed styrka, noga pröfva deras beskaffenhet och riktighet, så. ock

hvad vitsord och verkan de i saken ega. För undanrödjande af den i afseende

på innehållet af 24 § i åberopade Kongl. Förordningen gjorda anmärkning,

har Utskottet ansett sig böra föreslå förändrad lydelse af detta

lagiumBeträffande derefter den anmärkning, att, om handelsbok förlorade

sitt vitsord mot andra än köpmän, den mindre handeln blefve i saknad af

ett bevisningsmedel, hvaraf den vore i behof lika väl som den större handeln,

har Utskottet redan i det föregående erinrat, att, då fråga är om

köpmän inbördes, rättvisans fordran af likhet inför lagen tillfredsställes

derigenom, att parterne å ömse sidor kunna begagna enahanda slags bevisningsmedel,

då deremot vid tvist emellan köpman och icke-köpman den

förre fått genom lag sig tillerkänd en förmån i bevisningsväg, som är hans

vederpart betagen. En sådan lag kan icke ur den strängare rättvisans synpunkt

försvaras. Lagens föreskrifter om , skyldighet för köpman att fora

böcker har sin grund i det allmännas intresse af att det förtroende, som

utgör ett af omsättningens grundvilkor, skyddas .mot missbruk, och att, der

en” affärsman kommer på obestånd, orsaken dertill, jemte de omständigheter,

som dermed stå i sammanhang, må kunna med någon tillförlitlighet utredas.

Men det är äfven för honom sjelf eu oafvislig nödvändighet att föra tillförlitliga

och noggranna handelsböcker, pa det han må kunna bedöma

sin egen ställning och hålla reda på sina affärsförhållanden till andra.

Det torde derför icke böra anses innebära någon obillighet att bita. föreskrifterna

om nämnda skyldighet qvarstå, oaktadt handelsbokens vitsord

borttages. . . ,,

I fråga om den verkan, som handelsboks vitsord i tvister emellan

köpmän och andra medför, till befrämjande af utborgningssystemet, bör

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

Utskottet särskildt fästa uppmärksamheten vid de förändrade förhållanden,

som inträdt med lagen åt den 18 Juni 1864, angående utvidgad näringsfrihet.

Denna författning har nemligen framkallat en talrik klass af landthandlande,

hvarigenom, jemte den såmedelst beredda beqvämligheten för

befolkningen att på närmare håll förse sig med nödvändighetsvaror, ostridigt

jemväl uppkommit ett ökadt tillfälle för den oförståndige och lättsinnige

att förskaffa sig öfverflödsvaror på kredit, och hvilken utväg å ena sidan

mera begagnas och å den andra lättare medgifves, ju mindre omgång som

dervid erfordras således mera då man erhåller på räkning, än då särskild

förbindelse för inköpssumman måste utfärdas. Dessa landthandlande

sakna ofta de kunskaper och den skicklighet, som erfordras för en ordentlig

bokföring, och denna kan derför blifva ganska osäker; men det oaktadt

skulle boken kunna vara så beskaffad, att densamma bör ega vitsord —

åtminstone komme räkning, som vore gäldenären behörigen tillställd, att

blifva utmätningsgild, då denne försummade att i rättan tid tala derå,

hvilket sannolikt ofta skulle inträffa i fråga just om sådana personer, som

mest taga varor på kredit, men ega föga kännedom om hvad lag stadgar.

Hvad nu är sagdt rörande landthandlande gäller i viss mån äfven i afseende

på mangen annan minuthandlande, synnerligast i de mindre städerna.

Hvad sålunda blifvit anfördt synes, efter Utskottets omdöme, innefatta

fullt giltiga skäl för upphäfvande af det vitsord, som för närvarande

är handelsbok tillagdt emot andra än köpmän; men hvad deremot angår

yrkandet i sednare delen af Herr Wallenbergs motion, att hvarken affärsman

eller bokförare må i något fall tillstädjas att med edgång styrka den

förda bokens rörighet, anser Utskottet sig icke kunna tillstyrka bifall till

detta förslag, så vidt det angår köpmän inbördes emellan. Med bibehållande

af bokens vitsord, när saken rör köpmän inbördes, kan berörda edgång icke

lämpligen borttagas, ty om detta skedde, skulle bokens vitsord ock 1 det

närmaste bortfalla, emedan verkan af detta vitsord i de flesta fall just är

föreskrift om edgång för någondera af parterna, hvilka begge hafva skyldighet

att föra bok öfver deras mellanvarande transaktioner. Enligt gällande

lag är det åt domaren uppdraget att efter omständigheterna i hvarje

fall icke blott pröfva, huruvida edgång må ega rum, utan äfven bestämma

hvilkendera parten densamma bill- anförtros, och någon fara för edens missbruk

mera i handelstvister köpmän emellan, än eljest, torde således icke

vara för handen. Dessutom torde giltigt skäl icke förefinnas, att för sådana

tvister göra undantag från det i 17 Kap. 34 § Rättegångs-balken

förekommande, för tvistemål i allmänhet gällande stadgande, att om endera

parten bjuder den andra ed, och han nöjes deråt som eden bjudes, »då må

han sin utsago med ed fästa, ehvad han är kärande eller svarande,»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

I öfverensstämmelse härmed får Utskottet vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning

af denna lydelse:

»Med upphäfvande af 20, 26 och 27 §§ i Kongl. Förordningen

angående handelsbok och handelsräkningar den

4 Maj 1855, samt med ändring af 12, 23 och 24 §§ i

samma Förordning, stadgas, att sistnämnda trenne §§

erhålla följande förändrade lydelse:

12 §.

Handelsböcker, som vederbörligen förda äro, kunna i

handelstvister emellan köpmän inbördes såsom bevisningsmedel

tjena, efter hvad derom här nedan sägs.

23 §.

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om

öppen kredit, skall, vid den påföljd 25 § utsätter, gäldenären

bevisligen tillställas sednast inom tre månader efter

utgången .af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken

inskrefs, der ej annorlunda uttryckligen aftaladt är.

24 §.

År räkningen sådan gäldenär, som i nästföregående §

sägs, vederbörligen tillställd, och har han ej inom tre månader,

sedan han den emottog, bevisligen tillsagt fordringsegaren,

att räkningen ej godkännes, eller ock till Rätten,

hvarunder gäldenären lyder, klander derå instämt, vare då

räkningen lika utmätningsgild som förfallet skuldebref.

Har gäldenären genom sin påskrift räkningen godkänt,

vare lag samma.

Denna Förordning skall vara gällande från och med

den 1 Januari 1870 för de rättsförhållanden, som derefter

uppkomma.»

Äfvensom Utskottet hemställer,

att Herr Wallenbergs sist omförmälda förslag må lemnas

utan vidare afseende;

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 13.

15

Och torde, i fall Utskottets uti första punkten gjorda hemställan af

Riksdagen bifalles, Riksdagen jemväl finna,

att det af Herr Lönnberg väckta ofvanberörda förslag

icke bör till något vidare utlåtande föranleda.

Stockholm den 6 Mars 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr von G eg er felt;

af Herr Lemchen: »I afseende på Herr Wallenbergs förslag till den

ändring i Kongl. Förordningen af deri 4 Maj 1855, att hvarken affärsman

eller bokförare må i något fall tillstädjas att med ed styrka handelsboks

läglighet, har jag en annan åsigt än flertalet bland Lag-Utskottets ledamöter.

Jag anser nemligen föreskrifterna i denna förordning om rättighet

för fordringsegare att bestyrka handelsbok böra upphäfvas äfven i handelstvister

köpmän emellan.

Fn sådan rättighet kan, enligt min uppfattning, i många, om icke

de flesta fall medföra olägenhet och förlust, men icke någon verklig fördel

för den rättsinnade och samvetsgranne köpmannen. Han är icke i tillfälle

att alltid föra sin handelsbok, och då han gör det, måste den oftast

grundas på anteckningar af annan person, om hvars noggrannhet och pålitlighet

kan icke kan hafva sådan visshet, som bör ligga till grund för

edgång. Har köpmannen ej sjelf fört boken och bokföraren vägrar att

beediga densamma, så förlorar väl boken allt vitsord; och huru skall det

opaginerad Kontrollera mot PDF

jg Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

tillgå i fall, på sätt säkerligen ofta inträffar, flera personer fört samma bok?

Den skall väl då bekräftas med ed af alla bokförarne, hvilket lärer blifva

svårt och kanske knappt möjligt, derest någon af dem flyttat till annan

ort. Jag befarar äfven, att ed till bestyrkande af handelsbok, kanske icke

så sällan, aflägges utan verklig och fullkomlig visshet om bokens vigtighet.

I fall, på sätt jag vill hemställa, stadgandena i förutnämnda Kongl.

Förordningen om ifrågavarande ed helt och hållet upphäfvas, förloiar väl

icke handelsbok det vitsord i handelstvister emellan köpmän, som den rätteligen

bör ega. År den ordentligen förd och några omständigheter till

förringande af dess trovärdighet icke förekomma, så må den anses innefatta

hälft bevis eller bindande skäl och liknelser mot gäldenären, så att

denne enligt 17 Kap. 29 och 30 §§ Rättegångs-balken bör med ed sig

värja. Derigenom iakttages den i 34 § af samma kapitel uttalade giundsats:

»med ed kan man svara, men ej kära»; och gäldenären eller svaranden

kan icke, såsom nu, då han icke tilltror sig gå värjemålsed, undandiaga

sig densamma utan annan följd, än att vederparten tvingas till en fyllnadsed,

så framt han ej skall förlora sin rätt.

Motionären, som ej omtalat någon annan lag än Kongl. Förordningen

den 4 Maj 1855, har förmodligen icke åsyftat ändring i 17 Kap. 34

§ Rättegångs-balken; och det i detta lagrum förekommande stadgande, att

äfven kärande må fästa sin utsago med ed, då den honom af vederparten

bjudes, bör väl icke anses upphäfdt, utan kunna fortfarande tillämpas jemväl

i handelstvister emellan köpmän, i fall föreskrifterna i omför mälda

Kongl. Förordning om edgång till bestyrkande af handelsbok borttagas.

3 Jemte det jag biträder Utskottets förslag till upphäfvande af 20, 26

och 27 §§ samt ändring af 12, 23 och 24 §§ i Kongl. Förordningen angående

handelsbok och handelsräkningar den 4 Maj 1855, får jag vöidsamt

tillstyrka,

att Riksdagen jemväl måtte för sin del besluta, att 16

och 18 §§ i samma Förordning erhålla följande lydelse:

16 §•

Det vitsord, ordentligen förd handelsbok tillkommer, må

uti handelstvister emellan köpmän ej för fullt bevis gälla,

der ej den, som sökes, det medgifver, eller andra omständigheter

tillika förekomma, som boken bekräfta.

18 §.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

17

18 §.

Vägrar part att sin handelsbok förete, då det af domaren

honom ålagdt är eller den andra parten sig erbjudit,

att boken för fullt bevis godkänna; ankomme på

domarens pröfning, att den vägrandes påstående i saken

omedelbart förkasta.»

af Herrar Kibbing och Bovin, hvilka instämt med Herr JLemchen;

af Herr Hessle: »Med hänsyn till den utsträckning krediten vid utborgning

af varor nu mera antagit, att densamma för lifsförnödenheter

under vissa förhallanden ej kan umbäras, och att för snabba omkastningar

i kreditbruk äro både enskilt och allmänt skadliga, är jag från Utskottets

pluralitet i den del skiljaktig, att jag vill bifalla Herr Lönnbergs motion

med inskränkning af den deri utsatta tid till tre månader, och föreslår jag

således, att, med bibehållande af 12 § i Kongl. Förordningen den 4 Maj

1855 oförändrad, 23 § deri erhåller följande lydelse:

Räkning å varor, utborgade af köpman till köpman,

utan aftal om öppen kredit eller till annan än köpman,

skall vid den påföljd, 25 § utsätter, bevisligen tillställas

köpman, sednast inom tre månader efter utgången af

det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,

och annan än köpman inom tre månader efter utborgningen,

der i någotdera fallet ej annorlunda uttryckligen

aftaladt är.»

af Herr Bergström, som förklarat sig icke kunna med Utskottet instämma

i vidsträcktare man, än hvad angar de slutliga förslag Betänkandet

innehåller.

Bih. till Riksd. Prof. 1868. 7 Samt. .9 Häft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.