Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skyldighet för låntagare, som icke på föreskrifven tid betalar räntan å intecknad skuld, att å det förfallna räntebeloppet erlägga ränta. Andra Kammaren har till Lag-Utskottets behandling öfverlcinnat en af Herr A. J. Sandstedt väckt motion

1868-04-15 · 6 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1868:33, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skyldighet för låntagare, som icke på föreskrifven tid betalar räntan å intecknad skuld, att å det förfallna räntebeloppet erlägga ränta. Andra Kammaren har till Lag-Utskottets behandling öfverlcinnat en af Herr A. J. Sandstedt väckt motion

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

3

N:o 33.

Ank. till Eiksd. Kansli d. 15 April 1868, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skyldighet för låntagare,

som icke på föreskrifven tid betalar räntan å intecknad skuld,

att å det förfallna räntebeloppet erlägga ränta.

Andra Kammaren har till Lag-Utskottets behandling öfverlcinnat en af Herr

A. J. Sandstedt väckt motion, (Nio 177), hvari yrkas, att Riksdagen måtte för sin

del besluta, “att låntagare, som å föreskrifven tid ej betalar «tfäst ränta å intecknad

skuld, vore pligtig att å det förfallna räntebeloppet erlägga lika ränta som å kapitalet,

till dess liqvid skedde."

Enligt 1) Kapitlet G § Ilandelsbalken är det vid stadgad påföljd förbjudet

att taga ränta på ränta; dock heter det i nästpåfoljande 7 §: “Ku varder

skuldebref med begges samtycke förnyadt och räntan lagd till hufvudstolen; det skall

ej för ocker räknas.“ Genom detta sednare stadgande har lagstiftaren till principen

erkänt borgenärs rättighet att tillgodonjuta ränta p•& förfallen ränta, ehuru såsom vilkor

härför fordras att skuldebrefvet skall förnyas. Ändamålet härmed är allenast, att skulden

ej må kunna gäldenären ovetande förökas genom beräkning af ränta på ränta, så att han

plötsligen skulle finna sig i oförväntad! hög grad skuldbelastad. Men som borgenärens

rätt uti ifrågavarande hänseende genom sagda vilkor gjorts beroende af g''äldenärens

godtycke, innebär detsamma en orättvisa mot den förre, hvilken i saknad

af ränteliqvid på den bestämda dagen möjligen nödsakas att sjelf upplåna motsvarande

belopp emot ränta, eller åtminstone beröfvas tillfälle att göra sina rån tern edel

fruktbärande, utan att den försumlige eller tredskande gäldenären kan tillförbindas

att hålla honom skadeslös. Lagens förbud för en borgenär att taga ränta på

ränta utgör eu qvarlefva från den tid, då räntan betraktades såsom en mindre loflig

inkomst. Men sedan ränta numera anses lika gild som hufvudstol, synes rättvisan

af en föreskrift, som berättigar borgenär att njuta ränta på förfallen ränta,

vara. så uppenbar, att den ej bör kunna ifrågasättas; och detta gäller lika mycket

fordringar i allmänhet som intecknad fordran, hvartill- motionären inskränkt sitt

förslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

Men om Utskottet således ieko hyser ringaste betänklighet i hufvudsaken, har

deremot tvekan uppstått i fråga om den tidpunkt, då borgenärs rätt att njuta ränta

på förfallen ränta borde inträda. Bestämmelserna i 9 Kapitlet 8 och 10 §§ Handelsbalkcn

ådagalägga, att vår lag lika litet som den allmänna rättsläran anser aftal om

ränta såsom ett nödvändigt moment vid försträckning af penningar eller varor. Af samma

bestämmelser framgår ock, att man måste skilja emellan kontraktsmessig eller

uttalad ränta och ersättningsränta. Läran om den sednare arten af ränta utgör en

del af ett mera allmänt rättsinstitut, eller det om skadeersättning. Hvarje gäldenär,

som obehörigen dröjer med att fullgöra sin förbindelse eller gör sig skyldig till

hvad man kallar inom solvendi, kan derigenom tillskynda sin borgenär skada och

ådrager sig i sådan händelse påföljden af att gifva ersättning derför. Enligt Romerska

lagen antogs likväl inom solvendi först då vara för hand, när en maning (interpcllatio)

från borgenärens sida skott vare sig genom kraf inför domstol (intcrpellatio

judicialis) eller enskildt kraf (interpellatio extra judicialis). Eu sådan maning bo''höfdes

dock icke i vissa fall, såsom dels när eu legal betalningstermin var föreskrifven,

t. ex. för afrad, dels ock när det kunde tillräknas gäldenären sjelf att

maning icke kunnat ega rum.

På sätt innehållet af nyss åberopade lagrum i 1734 års lag utvisar, erfordras

icke, enligt denna, någon maning från borgenärs sida för att konstatera, det

gäldenären gjort sig skyldig till försummelse att i rätt tid uppfylla sin förbindelse,

Vid det förhållande att borgenär kan hänvisa till gäldenär** utfästelse att betala å

viss dag och att donna förflutit utan att betalning följt, inträder nemligen skyldighet

för gäldenären att från förfallodag^!! vidkännas ränta. Denna ersättningsränta

är bestämd en procent högre än den enahanda ränta, som, för den händelse viss

förfallotid ej är uttalad, ådömes gäldenär från den dag, lian blifvit lagsöka Med

anspråk på följdrigtighet skulle man således kunna uppställa den satsen, att, enär,

i fråga om gäldenär» skyldighet att vidkännas ränta till följd af försummelse att å

öfverenskoinmcn eller eljest bestämd förfallodag erlägga det egentliga skuldbeloppet

eller hufvudstolcu, vår lag icke såsom vilkor derför fordrar, att maning eller

kraf från borgenärs sida föregått; så torde man, om man genom ny lag villo stadga

skyldighet för gäldenär att å den till betalning förfallna kapitalräntan ytterligare

gälda ränta från förfallodagen, dervid icke heller såsom vilkor för inträdande af

sist omförmälda skyldighet fordra föregående maning eller kraf från borgenärens

sida. Men deremot kan mod fog invändas, att, särdeles med afseende å den hittills

gällande grundsatsen att ränta på ränta aldrig må tagas, ett stadgande om rättighet

för borgenär att jemväl utan föregången maning eller erinran njuta ränta på ränta

kundo synas innebära eu nög hastig öfvergång i lagstiftningen, helst flertalet af

gäldenärer icke lätteligen torde beräkna med hvilken hastighet skuldbeloppet sålunda

accurnuleras.

I do länder, såsom t. ex. Danmark och Frankrike, hvarest man tillegnan

sig den Romerska uppfattningen, att en gäldenär icke kan anses hafva gjort sig

skyldig till dröjsmål att betala kapitalskuld, med mindre lian därförinnan blifvit

kraft!, har lagstiftaren naturligtvis i fråga om ränta på kapitalränta mer eller mindre

strängt fasthållit samma uppfattning. Sålunda är det i Danmark lag att “Rentes

Rente eller Rent o af forfaldno, men ikke i rotte Tid betalte Rent-cr kan kun fördans

tfa den Dag af, då CJreditor paataler Rentemes Udeblivelse, med mindre Parterne

förtid havo truffet anden Overenskomst eller Gjseldsbrevet lyder på skadeslös

Betaling.“ Tredje Boken 3 Tit. 4 Section 1,154 art. af don Franska Gode civil

gtadgar, att “till betalning förfallna kapitalräntor kunna i sin ordning bära räntor

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

antingen på grund af käromål inför Rätta eller till följd af särskild öfverenskommelse,

förutsatt att, vare sig vid käromål eller öfverenskommelse, fråga är om

räntor, som man har att fordra för minst ett helt år.“ Utskottet hör icke heller

^ lemna oanmärkt, att Lagkomitéen, oansedt den bibehållit nu gällande lags påföljd

för gäldenärs försummelse att å förfallodagen betala kapitalskuld, likväl under 3

Kap. 28 § Handelsbalken föreslagit ett så lydande stadgande: “Betalar ej gäldenär

ränta å rätt tid; vare borgenären berättigad att njuta laga ränta å förfallen ränta

från den dag, han räntan kraft;11 hvilket föreslagna stadgande Lagberedningen under

32 § samma kapitel och balk återgifver sålunda: “Betalar ej gäldenär ränta å rätt

tid; vare borgenären berättigad att njuta laga ränta å förfallen ränta; dock ej

längre än från den dag, då han räntan kraft. “

I öfverensstämmelse härmed anser Utskottet, att borgenärs rätt att njuta

ränta på förfallen ränta ej må inträda förr än han räntan kraft; dock att häraf

icke må föranledas undantag från tillämpningen af den i 9 Kap. 8 och 10 §§ Handelsbalken

fastställda grundsats, att ränta å förfallen skuld skall beräknas till sex för

hundrade om året. Härvid bör likväl erinras, att, enligt Kong!. Förordningen den

26 April 1861, jemförd med Kong!. Kungörelsen den 5 Oktober 1866, delegare i

hypoteksförening, som underlåter att å föreskrifven tid till Föreningen inbetala

stadgad ränta m. in., har skyldighet att från och med förfallodagen gälda dröjsmålsränta

derå, efter en procent för månad. Enahanda skyldighet åligger hypotheksföreningarne

i afseende på årsinbetalning för lån i allmänna hypotheksbanken, dock

så att räntan dervid beräknas endast till f procent i månaden.

Yid en lagförändring i den syftning, hvarom nu är fråga, får icke förbises

den grundsats, att en ny lag ej må verka inskränkande tillbaka på redan förvärfvade

rättigheter.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt tillstyrka

bifall till Herr Sandstedts ifrågavarande motion på det sätt,

att Riksdagen för sin del beslutar en författning af denna lydelse:

“Med upphäfvande af den i 9 Kapitlet 6 § Handelsbalken stadgade påföljd

för den som tager ränta på ränta, samt af 7 § i samma Kapitel,

förordnas som följer:

Betalar ej gäldenär ränta å rätt tid, gifve, der ej annorlunda särskild!

är stadgadt, ränta, efter sex för hundrade om året, å förfallen ränta från

den dag borgenären genom stämning eller lagsökning, eller eljest skriftligen

eller muntligen, räntan kraft.

Denna Förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1

Januari 1870; dock må innehafvare af intecknad fordran icke för ränta

å ränta njuta företräde till betalning, der sådant skulle leda till minskning

i den rätt, annan på grund af inteckning derförinnan förvärfvat.

Stockholm den 15 April 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

Reservationer:

af Herr Lemchen: Någon verklig skilnad i rättsligt hänseende emellan förfallen

räntoskuld och förfallen kapitalskuld finnes väl icke. Påföljden af underlåtande

att fullgöra betalningsskyldighet hör derföre i lagen bestämmas lika beträffande

så val ränta som hufvudstol. Jag vill således, i anledning af Herr Sandstedts

motion, tillstyrka att förbudet i 9 Kap. G § Handelsbalken mot beräknande af ränta

på ränta upphäfves, och att deremot stadgas skyldighet för gäldenär att gifva ränta

pä förfallen men obetald ränta i öfverensstämmelse med föreskrifterna i 8 och 10

§§ af samma kapitel om ränta på annan förfallen skuld, hvarför någon sådan icke

är förskrifven; men jag kan icke biträda Utskottets förslag att denna skyldighet

skall göras beroende af fordringsegarens kraf.

Eu sådan inskränkning i ränteberäkning å hufvudstol gäller nu endast enligt

Kong!. Förordningen den 19 Maj 1756, då förskrifning är ställd till sedelhafvaren

eller till viss man eller ordres, och detta undantag från allmänna stadgandet

kommer att upphöra, när den af Kong! Maj:t och Riksdagen beslutna författning

angående förändrade föreskrifter i fråga om bysättning utfärdas. Utskottet synes

också medgifva, att föreslagna inskränkningen i tiden för beräkning af ränta å förfallen

ränta icke är följdrigtig, och har icke till stöd för sitt förslag härom anfört

något annat skäl, än att “ett stadgande om rättighet för borgenär att jemväl utan

föregången maning eller erinran njuta ränta på ränta kunde synas innebära eu

nog hastig öfvergång i lagstiftningen, helst flertalet af gäldenärer icke lätteligen

torde beräkna med hvilken hastighet skuldbeloppet sålunda accumuleras." Dessa

skal, om de så må kallas, synas mig icke vara rigtiga eller innefatta någon bevisning.

All inkonseqvens i lag bör, så vidt ske kan, undvikas och undanrödjas; och någon

alltför hastig öfvergång i lagstiftningen uti ifrågavarande fall må väl icke anses inträffa,

då obilligheten och äfven skadligheten af förbudet för fordringsägare att taga ränta

på ränta torde vara någorlunda allmänt insedda och erkända. Jag tror äfven, att

detta förbud ofta, om icke oftast, förbises, så att gäldenär, i fall han någon längre

tid fördröjt sin ränteliqvid, godtgör den borgenären derigenom tillskyndade förlust,

i synnerhet om han sålunda undgår annan påföljd af sin försummelse, Oförmåga

eller uraktlåtenhet hos gäldenär att beräkna med hvilken hastighet hans skuld

ökas genom ränta på ränta synes ej heller vara att befara; och skulden blifver

väl icke större genom att räntan får innestå obetald och löpa med ränta, än derigenom

att han hos annan person mot ränta upplånar hvad till godtgörande af den

förfallna räntan erfordras.

Utskottet bär i sitt Utlåtande infört och åberopat jemförlig;! stadganden om

ränta på ränta i Frankrikes och Danmarks lagar, men icke upptagit hvad dessa

lagar innehålla om tiden för beräkning af ränta å hufvudstol. Franska civillagen

stadgar härom i 3 Boken 3 Kap. 1,153 art., att ränta å skuld, som ej blifvit på bestämd

dag betald, skall erläggas endast från den dag, då kraf i laga ordning blifvit

anstäldt, utom i do fall, der lagen medgifver afl räntan må utan afbrott löpa; och

enligt Dansk lag gäller i allmänhet såsom fast regel, att gäldenär, som underlåtit

att å bestämd tid betala en förskrifven penningesumma, icke ådragit sig ansvar

för sådant dröjsmål förr, än borgenären i föreskrifven ordning uppmanat honom

att betala. Då således, på sätt Utskottet säger, lagstiftaren i Frankrike och Danmark

antagit “den Romerska uppfattningen att en gäldenär icke kan anses hafva

gjort sig skyldig till dröjsmål att betala kapitalskuld, med mindre han derförinnan

opaginerad Kontrollera mot PDF

*

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

blifvit krafd, “ så är det visserligen konseqvent och rigtigt att samma uppfattning

skall gälla i afseende på försummelse att betala ränta; men i vår lag har en sådan''

grundsats icke blifvit godkänd i fråga om ränta på kapitalskuld, och den bör derföre

ej heller tillämpas beträffande ränta på ränta.

Lagkomitéens och Lagberedningens af Utskottet omförmälda förslag till

stadgande om ränta på ränta äro visserligen öfverensstämmande med Utskottets;

men både Lagkomitéen _ och Lagberedningen hafva derjemte föreslagit, att ränta på

hufvudstol, förskrifven i löpande förbindelse, icke skulle gifvas för längre tid efter

förfallodagcn, än ifrån den dag borgenär fordrat betalning, ehvad han sig annorledes

förbundit eller ej. Då numera de aldra flesta skuldebref äro löpande, skulle

genom ett sådant stadgande konseqvens i lagen om ränta å hufvudstol och ränta

på ränta uppkomma, hvilket deremot, i fall Utskottets förslag antages, icke blifver

förhållandet, når, såsom jag förut nämnt, föreskriften i Kongl. Förordningen don

19 Maj 1756 om inskränkning i ränteberäkningen för fordran enligt löpande°skuldebref

kommer att förfalla.

Med tillämpning af den åsigt, jag här ofvan uttryckt, får iag vördsamt

hemställa,

om icke Riksdagen ville för sin del besluta en författning af denna

lydelse:

Med upphäfvande af den i 9 Kapitlet 6 § Handelsbalken stadgade

Påföljd för den, som tager ränta på ränta, samt af 7 § i samma Kapitel,

för ordnas som följer:

Betalar cj gäldenär ränta å rätt tid, vare borgenären, der ej annorlunda

särskildt är stadgadt eller aftaladt, berättigad att å förfallna räntan

njuta ränta till sex för hundrade om året ifrån förfallodagen.

Denna Förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1

Januari 1870; dock må innehafvare af fordran, derför inteckning blifvit

beviljad, icke njuta företräde till betalning för ränta på ränta, der sådant

skulle leda till minskning i den rätt, annan på grund af inteckning derförinnan

förvärfvat.

af Herrar de Laval, Rosenberg och Ahlgren, kvilka instämde med Herr

Lemchen; samt

af Herr Bålier Sven Ersson: Att icke allenast utmönstra det i 9 Kap. 6 §

Handelsbalken nu stadgade förbud att taga ränta på ränta, samt tillåta att sådant

matte få ega rum, om så emellan långifvare och låntagare blefve öfverenskommet

och i förbindelsen utfäst, utan ock påbjuda ränta på ränta såsom en allmänt och

bestämdt gällande regel, kan jag för min del icke tillstyrka. Långifvarnes af

motionären påräknade större tålamod och fördragsamhet torde ej med visshet kunna

anses blifva en följd af ett lagstadgande sådant som det Lag-Utskottet tillstyrkt,

hvilket, enligt min öfvertygelse, deremot kommer att blifva ganska menligt för

förvaltare af allmänna kassor och omyndiges medel, hvars räntor kunde °anses

böra af förvaltaren förräntas äfven i det fall, att han sjelf varit urståndsatt att i

rätt tid vidtaga sådana i Utskottets förslag omnämnda åtgärder, som kunde bereda

honom rättighet af låntagarne utbekomma räntor på förfallna räntor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelser

till lag-Utskottets Utlåtande 31.

Sid. 39 punkt 27 :

att Riksdagen ville för sin del besluta, det 11 § i Kongl. För ordning en om

lidelse V 6 P& land6t deU 21 MarS 1862 shaU fejande förändrade

“Tre ordinarie kommunalstämmor skola årligen hållas: en i Mars för

besluts fattande i anledning af berättelsen om föregående årets räkenskaper och

förvaltning, samt för val af landstingsman, eller, inom de härad eller tingslag

der sommartid hållas, af valmän för landstingsmans väljande; en i Oktober för

bestämmande af kommunens utgifts- och inkomststat enligt § 63; och en i December

månad för granskning af så väl fyrktalslängden, som debiterings- och

uppbordslangden, samt för anställande af val till de befattningar inom kommunen,

vi ca vid arets slut blifva lediga, och af revisorer, äfvensom af valmän för landstingsmans

^väljande i de härad eller tingslag, der landstingsmannaval skall ske å

V t / ccGibl/TZCI•

Sid. 48 Herr Ribbings reservation :

lydelse: En hvar vid allmän rådstuga röstberättigad, som, enligt se7na7 upprättade,

vederbörligen fastställda bevillningstaxeringslängd, enligt Art II i Bevill

ningsstadgan, fått sig till Staten påförd bevillning, ej öfverstigande tre Riksdaler

eger en rost; den, som erlägger bevillning till belopp derutöfver till och med femon

Riksdaer, eger två röster; den, hvilkens bevillningsbelopp är större än femton

Riksdaler, men icke uppgår till fyratio Riksdaler, eger fyra röster; den

som i bevillning till Staten, efter Art. II, erlägger fyratio Riksdaler eller derutöfver,

eger åtta röster.

lydelse :

Röstvärdet, skall beräknas efter det hvar och en åsätta fyrktal sålunda :

att en hvar, hvilken sammanlagda fyrktal icke öfverstiger tjugu, eger eu röst;

en, hvilkens fyrktal är större än tjugu, men icke öfverstiger ett hundra femtio

fyrkar, eger två röster; den, hvilkens fyrktal är större än ett hundra femtio, men

icke uppgår till fyra hundra fyrkar, eger fyra röster; och den, hvilkens fyrktal

är fyra hundra fyrkar eller derutöfver, eger åtta röster.

Bill. till Riksd. Prot. 1868. 7 Sami. 17 Häft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.