Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 39

1868-04-30 · 10 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1868:39, Lag-Utskottets Utlåtande N;o 39

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 39.

i

iV.o 39.

Ank. till Riksd. Kansli d. 30 April 1868, kl. 11 f. ni.

Utlåtande, i anledning aj väckt motion om ändring af § Al

i Kongl. Förordningen om Landsting den 21 Mars

1862.

Under förmälan hurusom genom Kongl. Kungörelsen den 15 September

1863 de uti 58 § af Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet

stadgade grunder för kommunalutskylders utgörande blifvit väsendtligen förändrade

till förmån för de medborgare, hvilka icke egde eller brukade jordbruksfastighet,

har Herr B. von Geijer, enär rättvisa och billighet syntes påkalla

en i hufvudsakligen enahanda rigtning gående förändring af bestämmelserna

i fråga om utgörande af de kommunalutskylder, som af landsting, jemlikt

§ 47 af landstings-föroi dningen, beslutas, uti eu af honom inom Första

Kammaren väckt, till Lag-Utskottets behandling öfverlemnad motion (N:o 17)

föreslagit, att Riksdagen för sin del måtte besluta “att i förhållande till bevillningen

skall landstingsskatten för jordbruksfastighet, ehvad den är i mantal

satt eller ej, utgå med dubbelt belopp emot för annan fastighet, frälseränta och

hvarje annat beskattningsföremål.“

Denna fråga är icke ny. Den har redan vid eu föregående riksdag,

till följd af en Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet, utgjort föremål för

Representationens pröfning, och den har dessutom vid flera tillfällen blifvit inom

de särskilda länens landsting behandlad. Det torde tillåtas Utskottet att redogöra

för hvad hittills i nu förevarande ämne förekommit.

Enligt nu gällande lydelse af 2 mom. i § 47 af Förordningen om landsting

är stadgadt, att när icke andra särskilda bestämmelser blifvit meddelade,

Bih. till Riksd. Prot. 1868. 7 Samt. 21 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande K:o BO.

de afgifter, som af landstinget, till uttaxering beslutas, skola utgå i förhållande

till den allmänna bevillning enligt Art. II Bevillnings-stadgan för fast inkomst

eller för inkomst af kapital eller arbete, soro af eu hvar skattskyldig till Statsverket

erlägges, på det sätt, att den summa, som af landstinget blifvit till ut

taxering bestämd, jemföres med hela det från länet till Statsverket utgående

bevillningsbelopp enligt Art. II Bevillnings-stadgan, då sig visar, huiu stort be

lopp i landstingsskatt belöper sig å hvarje riksdalers bevillning. Detta stadgande

hvilar på hufvudsakligen enahanda grund, som i § 58 af Förordningen

om kommunalstyrelse på landet ursprungligen antagits för kommunalutskylders

fördelning, dock utan den modifikation, som i sistnämnda förordning genom

fyrktalsberäkningen bereddes för bibehållande af hemmanets lika betydenhet,

oberoende af hemmanens olika taxeringsvärde.

Redan vid 1863 års riksdag ansågo emellertid Rikets Ständer väsendtliga

förändringar böra, beträffande fyrktalsberäkningen, ega rum. Med afseende

derå, att egare af jord måste ega mera intresse för kommunens framtid, än

egare af annan fastighet, löntagare eller rörelseidkare, funno Rikets Ständer

de förre böra i förhållande till de sednare vidkännas en större andel i kommunalskatterna

äfvensom högre rösträtt vid kommunalfrågors behandling, hvarjemte

Rikets Ständer funno jordbruksfastighet, utan afseende på mantalssättning,

böra åsättas fyrktal efter dess bevillning, samt, då äfven sådan jordbruksfastighet

funnes, för hvilken bevillning ej erlades, såsom kungsgårdar och

kungsladugårdar, ansågo stadgande böra meddelas angående sådan fastighets

fyrktalssättning. På grund häraf antogo Rikets Ständer, att 58 § i Förordningen

om kommunalstyrelse på landet borde erhålla följande förändrade

lydelse:

•‘De i nästföregående § omfönnälda bidrag skola, såsom kommunalutskylder,

utgöras i förhållande till särskilda, de skattskyldige efter nedanstående

grunder påförda fyrktal.

Till beräkningsgrund för fyrktalssättningen tjenar den bevillning enligt

Art. II i Bevillnings-stadgan, som de skattskyldige, jemlikt. sednast fastställda

taxeringslängder, till Staten erlägga, sålunda att

A) för jordbruksfastighet, ehvad den är i mantal satt eller ej, påföres

en fyrk för bevillning till belopp af 1 till och med 5 öre; två fyrk för bevillning

utöfver 5 till och med 10 öre: tre fyrk för bevillning utöfver 10 till och med

15 öre o. s. v.; samt

B) för annan fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål

påföres en fyrk för bevillning till belopp af 1 till och med 10 öre; två fyrk för

bevillning utöfver 10 till och med 20 öre o. s. v.

För sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, påföres

fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt Art. II

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

La g-Ut skotteis Utlåtande N:o SO.

Bevillnings stadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevill

ning svarar; hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej skall i fyrktal

sättas.

I fråga om löntagare, som tillika innehar boställe, skall bevillningen

för inkomst för bostället, hvilket enligt ofvan stadgade grunder särskildt till

fyrktal sättas bör, icke vid fyrksättningen för den öfriga lönen i beräkning

tagas.

Inom de delar af Stora Kopparbergs län, der kommunalutskylder hittills

blifvit efter andel i soldatrote debiterade och uppburne, gäller hvad derom särskildt

stadgas."

Det förslag till sådan lydelse af ifrågavarande § i kommunallagen för

landet, som af Rikets Ständer framställdes, blef ock, med iakttagande allenast

af några smärre, på hufvudfrlgan icke inverkande förändringar, af Kongl.

Maj:t den 15 September 1863 bifallet. Då emellertid fråga dervid jemväl uppstått,

dels huruvida icke förändringen i grunden lör kommunalutskyldernas utgörande

jemväl påkallade en i hufvudsakligen enahanda rigtning gående förändring

i bestämmelserna om de afgifter, som af landsting beslutades, så att

dessa i allmänhet korarne att för jordbruksfastighet, ehvad den vore i mantal

satt eller ej, utgå med dubbelt belopp emot för annan fastighet, frälseränta

och hvarje annat beskattningsföremål, dels om icke. oberoende häraf, sådan

jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej utgjordes, i allt fall borde erlägga

afgifter till det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt Art. II Bevillnings-stadgan

utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning

svarade, befallde Kongl. Maj:t samma dag, att de särskilda landstingens underdåniga

yttranden häröfver skulle infordras, i sammanhang hvarmed Kongl.

Maj.t åt landstingens afgörande öfverlemnade, huruvida af de i afseende på

grunden för kommunalutskyldernas utgående förändrade förhållandena betingades

särskildt beslut beträffande de landstingsmedel, hvilka för år 1863 kunde

komma att uttaxeras.

Resultatet häraf blef, att sexton landsting — nemligen de i Upsala, Skaraborgs,

Jönköpings, Södermanlands, Elfsborgs, Calmar, Stora Kopparbergs,

Wermlands, Gefleborgs, Westerbottens, Malmöhus, Christianstads, Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Jemtlands och Norrbottens län — de flesta utan votering,

uttalade sig /Ör den ifrågasatta förändringen i grunden för landstingsmedlens

uttaxering, och att ett landsting —- Kronobergs läns — biträdde förslaget derom,

att äfven på sådan jordsbruksfastighet, för hvilken bevillning icke utgjordes,

landstingsmedlen skulle uttaxeras i förhållande till taxeringsvärdet, men, beträffande

proportionen mellan den andel i nämnda medel, som borde uttaxeras af

jordbruksfastighet och den andel, som skulle uttaxeras af annan fastighet, frälseränta

och hvarje annat beskattningsföremål, föreslog, att denna i allmänhet

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

icke borde bestämmas högre än såsom fem till tre. Deremot af styrktes förän

dringen helt och hållet af sex landsting — nemligen de i Stockholms, (med 21

röster mot 17) Östergötlands, (utan votering) Örebro, (med 24 röster mot 17)

Wester-Norrlands, (med 19 mot 14) Gotlands, (med 9 mot 4) och Hallands

län (med 18 mot 12). Från ett landsting — Westmanlands läns — inkom icke

något utlåtande i ämnet, enär det Kongl. Cirkuläret icke hann ankomma före

1863 års landstings afslutande. Bland nitton landsting, som beslutade uttaxering

af landstingsmedel för år 1863, bestämde sig nio för den föreslagna nya

uttaxeringsgrundens tillämpning redan nämnda år.

Ehuru det vida öfvervägande flertalet bland landstingen uttalat sig för

den ifrågasatta förändringen, fann Kong], Maj:t likväl, den 6 Augusti 1864, vidtagandet

af densamma då icke böra definitivt af Kongl. Maj:t beslutas, enär den

innefattade rubbning af den grund för landstingsmedels utgörande, som i öfverensstämmelse

med Rikets Ständers beslut blifvit, i Förordningen om landsting stadgad,

utan förklarade Kongl. Maj:t Sig vilja närmare tidpunkten för nästa riksdag

taga frågan i förnyadt öfvervägande, i ändamål att göra densamma till föremål

för behandling af Rikets Ständer. Emellertid anbefallde Kongl. Maj:t Sine Befallningshafvande

i de län, hvarest den föreslagna debiteringsgrunden blifvit af

landstingen förordad, att till landstingens pröfning öfverlemna, huruvida icke

äfven de afgifter, som vid dåvarande landsting beslutades, utan att särskild

grund för erläggandet bestämdes, borde med tillämpning af den nya grunden

uttaxeras. Ai de sexton landsting, till hvilka denna framställning gjordes, beslöto

tretton att för år 1864 tillämpa den af Kongl. Maj:t föreslagna taxeringsgrunden,

hvaremot ett vidblef den i landstingsförordningen stadgade grunden, ett

förklarade, att då inga landstingsmedel för ifrågavarande år behöfde uttaxeras,

något vidare beslut icke af den gjorda framställningen påkallades, och ett, hvilket

icke heller var i behof af uttaxering för året, underlät att i frågan uttala

sig. Bland de öfriga åtta landstingen var det endast fyra, som behöfde för år

1864 uttaxera landstingsskatt, och bland dessa fyra beslöto två, att den redan

stadgade allmänna grunden borde vid debiteringen tillämpas, under det att ett

landsting — Gotlands läns — öfverlemnade åt den inom länet befintliga stad

att sjelf bestämma sättet för utgörande af den andel i landstingsskatten, hvilken,

enligt en af landstinget gjord fördelning, särskild! på staden belöpte, och

ett annat landsting — Westmanlands läns — väl med 19 röster mot 12 afsteg

en af enskild motionär gjord framställning derom, att landstingsskatten skulle

utgå med dubbelt belopp af jordbruksfastighet mot af andra beskattningsföremål,

men utan votering bestämde, att äfven sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning

ej utgjordes, i allt fall borde erlägga landstingsskatt.

Sedan Rikets Ständer hösten år 1865 sammanträde aflat Kongl. Maj:t

till dem eu nådig Proposition, hvaruti föreslogs, att Rikets Ständer måtte an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

taga ofvanberörda, med dåmera gällande grund för debitering af kommunalutskylder

å landet öfverensstämmande, förändrade allmänna grund jemväl för utgörande

af de afgifter, som af landsting till uttaxering beslutades. Till denna

hongl, Maj:ts nådiga framställning tillstyrkte Sammansatta Bevillnings- samt

Allmänna Besvärs- och Ekonomi utskottet bifall, hvilket äfven lemuades af Presteoch

Borgare-Stånden, hvaremot förslaget af Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet

förkastades. Vid sådant förhållande förklarades frågan hafva förfallit.

Emellertid blef af 1865 års landsting inom Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Elfsborgs, Gefleborgs, Jemtlands och Westerbottens län bestämdt, att de

medel, hvilka nämnda landsting till uttaxering beslutade, skulle i enlighet med

den ifrågakomna nya uttaxeringsgrunden på nämnda läns innevånare fördelas, en

bestämmelse, hvilken äfven, oaktadt Ständernas vägran att biträda Kongl. Maj:ts

i ämnet gjorda framställning måste antagas då hafva varit känd, år 1866 förnyades

af Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Westerbottens läns landsting

och år 1867 af de båda sistnämnda. Dessutom beslöt Christianstads läns landsting

ar 1865, att den brist, som kunde uppkomma i och för amortering af ett,

för sjukvårdens inom länet ordnande, beslutadt lån, skulle betäckas “genom

uttaxering efter den grund, som är gällande för deltagande i kommunalutskylder

på landet“, och sedan detta beslut af 1866 års landsting sålunda förtyd

ligats, att erforderliga medlen borde jemväl i städerna utgå med dubbelt så

stort belopp af jordbruksfastighet som af hvarje annat beskattningsföremål, blef

detsamma af Kongl. Maj:t den 30 November 1867 faststäldt,

Af denna redogörelse visar det sig, dels att ett med motionärens nu före

varande framställning öfverensstämmande förslag till förändrade allmänna grunder

för landstingsmedels utgörande redan förut blifvit af Kongl. Maj:t framstäldt,

af flertalet bland rikets landsting förordadt och af två Riks-Stånd för

deras del godkändt, dels ock att de taxeringsgrunder, hvilka af motionären föreslagits,

redan blifvit af åtskilliga landsting under flera år tillämpade. Dessa

omständigheter kunna icke annat än gifva ökad vigt och betydenhet åt den

gjorda framställningen, hvilken för öfrigt synes Utskottet i och för sig förtjena

den största uppmärksamhet.

Det är hufvudsakligen två skäl, som hittills blifvit, såväl inom Representationen

som inom åtskilliga landsting, anförda emot eu sådan förändring af

47 § i Förordningen om landsting, hvarigenom denna skulle bringas i konseqvens

med stadgandena angående kommunalutskylders utgörande på landet.

Det ena af dessa skäl är, att de utgifter, som af landsting beslutades, icke afsåge

ändamål, som vore för egarne af jordbruksfastighet utaf öfvervägande fördel, —

det andra, att jordbruket redan vore vida högre än något annat beskattningsföremål

betungadt och derföre icke kunde bära dubbelt så stor landstingsskatt

gom annan egendom eller inkomst. Hvad den första anmärkningen beträffar,

s. 6 Kontrollera mot PDF

118,758 R:dr

13,100 „

171,350 „

10,167 „

405,074 „

66,664 „

21,678 „

7,395 „

6 Lag-TJtsTiottets Utlåtande N:0 39.

har Utskottet af det sammandrag af Kongl. Majds Befallningshafvandes femårsberättelser

för åren 1861—1865, hvilket nyligen blifvit af Kongl. Statistiska

Centralbyrån afgifvet, inbemtat, att under åren 1863—1865 de medel, hvilka af

samtliga landstingen anvisats, varit afsedda, utom till bestridande af landstingens

förvaltningskostnader, för följande ändamål, nemligen:

Landtbruket och dess binäringar..........

Öfriga industrien...............

Kommunikationer...............

Fattigvård.................

Sjukvård ..................

Undervisning.................

Skarpskytteväsendet..............

Diverse...................

Det lärer icke kunna bestridas, att anslagen till kommunikationer, fattigvård,

sjukvård, undervisning och skarpskytteväsendet afsett ändamål, af

livilka jordbrukarne haft lika mycken fördel, som länens öfrige innevånare. Således,

äfven om man antager att utgifterna för “den öfriga industrien" och “diverse"

icke i den ringaste mån kommit jordbruket till godo, har dock detta

sistnämnda fått för sina särskilda ändamål af landstingen mottaga ett sammanlagdt

belopp, som med nära 100,000 It:dr öfverskjuter hvad för andra, för jordbruket

helt och hållet främmande, ändamål beviljats. Om någon särskild samhällsklass

hittills haft öfvervägande fördel af de medel, landstingen anvisat, så

har detta onekligen varit fallet med jordbrukarne. Den andra anmärkningen

kan möjligen synas ega någon vigt; men den torde dock icke uthärda en närmare

granskning. Det har nemligen aldrig blifvit ifrågasatt, att för en viss

årlig inkomst af jordbruksfastighet skulle betalas dubbelt så stor landstingsskatt

som för en motsvarande årlig inkomst åt annan fastighet eller af kapital

eller arbete. Det är endast i förhållande till hvarderas bevillning efter II Art.,

som för den ena skulle betalas dubbelt mot hvad för den andra utgjordes.

Men denna bevillning är, såsom bekant, betydligt mindre för jordbruksfastighet

än för andra beskattningsföremål. Då, såsom nu är stadgadt, landstingsskatt

fördelas på hela länets bevillningssumma efter nyssnämnda artikel, blir följden

deraf den, att egarne af jordbruksfastighet bidraga till ändamål, af livilka de

hafva lika stort om ej större gagn än länets öfrige skattskyldige invånare, i

mindre proportion än desse sistnämnde. Att sådant icke kan vara billigt eller

rättvist synes Utskottet uppenbart. Deremot torde ett af de skäl, livilka vid

1862—1863 års riksdag anfördes för den då beslutade förändringen i 58 § af

Förordningen om kommunalstyrelse på landet, nemligen det missförhållande,

som egde ruin mellan hem man segare, å ena sidan, samt löntagare och rörelsejdkare,

å andra sidan, att hemmanet betalade sina kommunalutskylder endast

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande M:o 39. f

efter den del af sina onera, som utgjordes genom bevillning, under det att öfrige

skattskyldige, som utgjorde åtta sina onera till Staten genom bevillning,

derigenom fingo sig påförd högre bevillningstaxering och således komme att

deltaga i kommunalutskylderna till ett ojemförligt högre belopp än hemmansegare,

i nu förevarande fråga ega sin fulla tillämplighet äfven inom den större

och högre enhet, om hvars gemensamma angelägenheter landstinget eger att

rådslå och besluta. Då dertill kommer icke blott att, genom bifall till motionärens

förslag, större öfverensstämmelse mellan stadgandena angående utgörandet

af utskylder till den mindre kommunen —- socknen —■ och föreskrifterna om

uttaxeringsgrunden för bidragen till den större kommunen — länet — skulle

ernås, utan äfven att det större inflytande på landstingens sammansättning,

som af jordbrukarne utöfvas till följd af deras, mot andra personer med lika

bevillningsbelopp, dubbla rösträtt å kommunalstämma torde betinga eu deremot

någorlunda svarande skyldighet, finner Utskottet sig böra till bifall förorda

Herr von Geijers förevarande motion, och hemställer Utskottet alltså,

att Riksdagen ville för sin del besluta, det 47 § i Kongl.

Förordningen om landsting den 21 Mars 1862 skatt erhålla

följande förändrade lydelse:

“I fråga om bestämmande af afgifter eller arbetsbidrag

för sådana företag eller åtgärder, till hvilka bidrag böra enligt

lag från hemman och fastighet utgå, eller i afseende å

hvilka andra grunder för kostnadernas uttaxering äro fastställda,

gäller till efterrättelse hvad i ty fall stadgadt är. I

öfrigt må landstinget, med afseende på ett ifrågastäldt företags

beskaffenhet, särskilt bestämma grunden för uttaxering

af de medel, som för dess utförande erfordras.

1 de fall, då icke några sådana bestämmelser finnas

meddelade, som i föregående mom. omtalas, böra de afgifter,

som af landstinget blifvit till uttaxering beslutade, utgå

i förhållande till den allmänna bevillning enligt Art. II

Bevillnings stadgan för fast egendom eller för inkomst af

kapital eller arbete, som af en hvar skattskyldig till Statsverket

erlägges; dock att härvid iakttages, att denna uttaxering

verkställes efter enahanda grunder, som de, hvilka genom

58 § af gällande Förordning om kommunalstyrelse på landet,

såsom nämnda § lyder i Kongl. Kungörelsen den 15 September

1863, finnes föreskrifna, etter så att ifrågavarande afgifter

komma att för jordbruksfastighet, ehvad den är i mantal

satt eller ej, utgå med dubbelt belopp emot för annan fastighet,

frälseränta och hvarje annat beskattnings för ernå!, äfvensom

opaginerad Kontrollera mot PDF

B Lag-Utskottets Utlutande N:o Bd.

att sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej utgöres,

i allt fall skall erlägga utgifter till det belopp, som, derest bevillning

för densamma skidle enligt Art. II Bevillning s-stadgan

utgå, på grund af taxeringsvärdet emot sådan bevillning svarar;

hvaremot dylik afgift ej må påföras för den inkomstbevillning,

som för arrende af sådana fastigheter erlägges. Bråk

af öretal bör till helt öre höjas.

Då fråga om granden för afgifters uttaxering uppkommer,

1 skall denna fråga först afgöras. Framställes inom

landsting påstående, att företag, hvarom förslag blifvit väckt,

är af den beskaffenhet att endast stad eller endast landsbygd

af företaget kan hafva hufvudsaklig nytta, och att förty

i förra fallet landsbygden och i det sednare städerna, vare

sig samfäldt eller en eller flera bland dem, må från bidrag

till det företaget befrias eller med sådant bidrag i jemförelsevis

mindre mån betungas; då skall jemväl öfver sådan

framställning beslutas innan hufvudfrågan till afgörande

företages.44

Genom bifall till Utskottets ofvanberörda hemställan skulle äfven erfordras

förändrad redaktion af 48 § i samma Förordning; och får Utskottet för

sådant fall föreslå följande lydelse af nämnda §:

“Till ledning för landstingsskattens bestämmande böra häradsskrifvarne

hvarje år, efter slutade taxeringsförrättningar,

till landstingets ordförande genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

insända förteckningar,- som för hvarje socken summariskt

upptaga beloppen af åsatt bevillning enligt Art. II

Bevillnings-stadgan särskild! för jordbruksfastighet, för annan

fastighet, samt för inkomst af kapital eller arbete, äfvensom

uppgift skall lemnas på taxeringsvärdet för sådan jordbruksfastighet,

för hvilken bevillning ej utgöres. Genom Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande insände Magistraterna dylika uppgifter

för städerna, hvarefter landstingets ordförande låter

genom kamereraren deraf upprätta sammandrag, upptagande

hela länets bevillningssumma, samt huru mycket sig belöper

å hvarje stad eller socken.14

Stockholm den 30 April 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

''Reservationet:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

9

Reservationer:

af Hen Sätter Sven Urs sou .* " 1) å vid 186;> ars riksdag Sammansatta

Bevillnings- och Lag Utskottet tillstyrkte ungefär samma förändring i Landstingsförfattningen

som den af Lag-Utskottet nu tillstyrkta, yttrade, under frågans

behandling hos Eidderskapet och Adeln en af dess ledamöter: “Att en för
ändring

egde rum uti grunderna för kommunalskattens uttaxering hade, enligt

min tro, sin hufvudsakligaste anledning deruti, att då genom nva kommunallagen

åtskilliga onera, hvilka förut ensamt drabbat jordbruket, blefvo gemensamma

för kommunens alla medlemmar, ansåg man billigheten fordra att jordbrukarne

skulle något gifva efter, på det kommunens öfriga medlemmar ej måtte

af utskylderna allt för tungt drabbas. De som åtogo sig högre skatt, erhöllo

dessutom äfven en vedergällning derför uti det större inflytande på kommunens

beslut, som, till följd af dem påfördt större fyrktal, kom dem till del. Eu

jemkning egde således rum emellan kommunens medlemmar i det de icke

jordbrukande afstodo från en del af sin magt att bestämma kommunens beslut

emot befrielse från en del af utskylderna, hvaremot jordinnehafvarne återfingo

en del åt den nästan uteslutande beslutande rätt i kommunens angelägenheter,

som de förut innehaft, emot det de underkastade sig att fortfarande i större

Proportion bidraga till kommunens utgifter. En sådan ömsesidig utjemning af

rättigheter och skyldigheter kan deremot i förevarande fall ej komma i fråga;

man vill här endast fördubbla skyldigheterna. Såsom skäl för eu sådan åtgärd

anföi man, att jordbrukaren redan är betungad med en mängd onera, deruti

kommunens öfriga medlemmar icke deltaga och af hvilka en del icke äro på

hans debetsedel synliga. Det förvånar mig högeligen, huru man, med åbero

pande af billighet, kan taga den omständighet, att en person är i förhållande

till sin förmögenhet högre beskattad än andra, till grund för att ytterligare öka

hans beskattning. Grunden för beskattning borde väl vara den inkomst man

eg01'' och ej den omständighet att man har en mängd utgifter, som ej stå i

förhållande till inkomsterna. Emellertid beskattas jordbrukaren nu ej ens i

fråga om bevillningen efter sin inkomst, utan efter det kapitalvärde, som blifvit

hans egendom åsatt. Om en fabriksegare eller ett bolag, som har ett till flera

millioner uppskattadt verk, ådagalägger, att under ett år rörelsen bedrifvits utan

behållning eller med förlust, så inedgifves på grund deraf befrielse från bevillning.

Så är deremot ej förhållandet med landtmannen; han måste skatta, äfven

om hans egendom ej gifvit någon inkomst Att nu till råga på detta missförBih.

till Riksd. Prof. 1868. 7 Samt. 21 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

hållande vilja fördubbla skatten för jordbrukarne i förhållande till öfriga personer,

hvilka endast skatta efter verklig åtnjuten inkomst, synes mig vara i hög

grad '' inkonseqvent. Om man anser någonting olägligt ligga uti den grund,

hvarefter skattebidragen till Staten utgå, så bör naturligtvis rättelse ske uti

bevillningsförordningens bestämmelser i detta hänseende, men ingalunda på det

nu föreslagna sättet.

Hur jag således ser Utskottets förslag, kan jag ej finna det välbetänkt,

hvarföre jag förenar mig med dem som derå yrka afsteg." (Se Ridderskapet

och Adelns protokoll för sammanträdet den 9 Juni 1866. Pag. 613 i 5 häftet.)

De sålunda anförda skäl för afslag å den då föreslagna förändringen i

Landstingsförfattningen qvarstå ännu; och jag vågar åberopa dem såsom stöd

för min hemställan:

att det i Lag-Utskottets Utlåtande framställda förslag icke

måtte af Riksdagen bifallas."

al Herr Rosenberg, som instämde med Herr Bälter Sven Ersson.

Stockholm, tryckt hos Bergström & Lindroth, 1868.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.