Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta förslag, dels om dödsstraffets afskaffande och dels om sådan ändring af 2 Kap. 2 § Strafflagen, att detta straff ej finge offentligen verkställas. Angående dödsstraffets afskaffande äro motioner väckta, inom Första Kammaren af Herr C. Hasselrot

1868-02-17 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1868:4, Utlåtande, i anledning af väckta förslag, dels om dödsstraffets afskaffande och dels om sådan ändring af 2 Kap. 2 § Strafflagen, att detta straff ej finge offentligen verkställas. Angående dödsstraffets afskaffande äro motioner väckta, inom Första Kammaren af Herr C. Hasselrot

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksil. Kansli den 18 Febr. 1868, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta förslag, dels om dödsstraffets afskaffande

och dels om sådan ändring af 2 Kap. 2 §

Strafflagen, att detta straff ej finge offentligen verkställas.

Angående dödsstraffets afskaffande äro motioner väckta, inom Första

Kammaren af Herr C. Hasselrot (motionen N:o 19) och inom Andra Kammaren

af Herr J. A. Bovin (motionen N:o 60), Indika föreslagit, den förre,

»att Riksdagen i underdånig skrifvelse, med uttalande af den åsigt att dödsstraffet

bör såsom straffart ur nu gällande Strafflag borttagas, måtte i underdånighet

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till en blifvande

Riksdag framlägga förslag till de ändringar i Strafflagen, som till följd

af dödsstraffets afskaffande blifva erforderliga»; och Herr Bovin, »att Riksdagen

måtte för sin del besluta, att dödsstraffet skall såsom straffart ur

nu gällande Strafflag utgå samt i sammanhang dermed föreslå de förändringar

i nämnda lag, som af dödsstraffets borttagande kunna anses blifva

en följd ; hvarjemte inom Första Kammaren Herr R. Adlersparre (motionen

N:o 69), under förutsättning att frågan om dödsstraffets afskaffande

ej komme att vinna framgång, hemställt, »att Riksdagen måtte för sin del

besluta om sådan ändring i 2 Kap. 2 § Strafflagen, att dödsstraff ej må

vidare offentligen verkställas».

Lag-Utskottet, hvars utlåtande öfver dessa förslag infordrats, har

tillika erhållit del af Hans Exc. Friherre De Geers anförande i Första Kammaren

vid remissen af Herr Hasselrots motion; och enär denna motion

och Herr Bovins hafva samma hufvudsyfte, dödsstraffets borttagande ur

Bil), till Riksd. Prot. 1868. 7 Sami. 4 Haft. 1

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Strafflagen, samt behandlingen af Herr Adlersparres är beroende af det

resultat, hvartill Utskottet kommit i afseende på de förra, har Utskottet

ansett sig böra sammanföra alla tre motionerna i ett Utlåtande, som härmed

afgifves.

Icke mer än ett år har förflutit, sedan frågan om dödsstraffets afskaffande

sednast var föremål för Riksdagens öfverläggningar och beslut.

Det derom då väckta förslag lyckades icke tillvinna sig bifall hvarken af

Lag-Utskottet eller Riksdagen. Meningarne voro dock mycket delade.

Utskottets afstyrkande Utlåtande bestämdes med en pluralitet af 8 röster

mot 7. Med en röstöfvervigt af 103 röster mot 53 beslöt Andra Kammaren

för sin del, att dödsstraffet borde såsom straffart ur nu gällande

Strafflag borttagas, samt att Riksdagen skulle till Kongl. Maj:t aflåta underdånig

skrifvelse, med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes till en blifvande

Riksdag framlägga förslag till de ändringar i Strafflagen, som i följd af berörda

beslut kunde erfordras. Men deremot blef Utskottets Utlåtande

godkändt af Första Kammaren med 39 röster mot 38, hvilka sednare

afsågo bifall till förslaget- Denna frågas historia sträcker sig dock längre

tillbaka i tiden. Hon har genomlefvat ett helt sekel, derunder hon, i mån

af upplysningens och humanitetens framåtskridande, allt mer och mer vunnit

framgång i kriminal-lagstiftningen hos de civiliserade folken, så att i

en del stater dödsstraffet helt och hållet afskaffats och i andra använda!!- det deraf blifvit betydligt inskränkt; och hvad särskildt angår förhållandet

hos oss, finnes i gällande Strafflag af den 16 Februari 1864 dödsstraffet

icke stadgadt såsom ovilkorlig påföljd i något enda fall.

Redan för mer än 30 år sedan, då Lagkomitéen utarbetade förslag

till Strafflag, hade åsigten om dödsstraffets olämplighet vunnit den styrka

och utbredning, att Komitéen ansåg sig böra framlägga tvänne förslag, det

ena med bibehållande af nämnda straff’ och det andra med antagande af

frihetsstraff på lifstid i dess ställe.

Den vetenskapliga strid, som ämnets djupa, allvarliga betydelse framkallat,

har, äfven om frågan angående dödsstraffets rättmätighet i och för

sig icke blifvit fullkomligt löst, åtminstone ledt till ett i praktiskt hänseende

ganska tillfredsställande resultat, då förfäktarne af de olika meningarne

i allmänhet kommit sammanstämmande till den åsigt, att inom den

positiva rättens område dödsstraffet endast af nödvändigheten kan berättigas.

Hvar och en som betänker menniskolifvets betydelse torde erkänna

rigtigheten af denna sats, huru högt han än ställer samhället öfver individen.

Då således den frågan framställer sig, om dödsstraffet är oundgängligen

nödvändigt för samhällsordningens bestånd och ändamål, blir det nödigt,

för densammas besvarande, att tillse, huruvida något annat lindrigare

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

3

straffmedel är att tillgå, som med hänseende till de aldra gröfsta brotten

uppfyller de med straff i allmänhet åsyftade ändamål, nemligen i främsta

rummet: samhällsordningens upprätthållande till betryggande- af allmänna

rättssäkerheten, och dernäst: brottsling etts förbättring. '' Med blicken oaflåtlig4

fästad härpå bör lagstiftaren sorgfälligt tillse, att han icke väljer strängare

straffmedel, än som för sagda ändamål erfordras: ty för stränga straff

förfela sitt mål, i det de uppegga folkets lidelser samt alstra hårdhet i sinnet

och ovilja emot lagen. Och i fråga om straffets förhållande till brottet

gäller den grundsats, att det lidande, som straffets utstående medför,

måste vara större än den fördel, som genom brottet kan vinnas, så att det

förra verkar afskräckande på brottsligt sinnade personer.

Genom brottslig gerning kan icke någon så stor fördel vinnas, som

motväger lidandet af den personliga frihetens förlust för lifstiden. Straffarbete

_ på lifstid är följaktligen tillräckligt strängt för att verka afskräckande

äfven i afseende på de aldra gröfsta brott, såvida förbrytaren, då han står

i begrepp att begå gerningen, verkligen reflekterar öfver och beräknar straffpåföljden.

Sker detta, och eger då icke lifstidsfängelse förmåga att afhålla

från brottet, så skall hotet med dödsstraff otvifvelaktigt icke heller förmå

det. Men i de ojemförligt flesta fall, särdeles i fråga om de svåraste brotten,

hängifver sig förbrytaren åt hoppet att kunna undgå rättvisans straffande

arm. För öfrigt synes dödsstraffet, sådant det uteslutande blott alternativt

förekommer i gällande Strafflag, och i anseende till det vidsträcktare

begagnande af benådningsrätten, som i fråga om tillämpningen af detta

straff är att emotse äfven för framtiden, i fäll lagen bibehålies oförändrad,

vala af föga afskräckande beskaffenhet, ty eu lags verkan i detta

hänseende beror väsendtligen på bestämheten af dess -tillämpning.

Rätt tillämpadt är straffarbete på lifstiden tillfyllestgörande jemväl

derutinnan, att det värjer samhället för vidare rättskränkning från brottslingens

sida, på samma gång denne Finnas tillfälle att genom bättring och

ett fortgående förändradt sinnelag försona sig med Honom som råder öfver

lif och död, med samhället och med sitt eget samvete. Af dödsstraffets

försvarare invändes visserligen, att en lifstidsfånge kan strafflöst begå mord

eller hvilken annan missgerning som helst, i fall dödsstraffet afskaffas. Denna

invändning lärer likväl icke kunna tillerkännas någon synnerlig bevisningskraft

till förmån för dödsstraffets bibehållande, då man betänker, att äfven

en lifdömd möjligen kan under tiden emellan domens afkunnande och dess

verkställande föröfva enahanda brott, utan att något särskildt straff derå

följer. Det äi samhällets sak att tillse, det fängelset uppfyller sin bestämmelse

att göra fången oskadlig för allmänna säkerheten. Dessutom går

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

lifstidsfånge!! icke helt och hållet fri från allt straff för det nya brottet,

emedan han genom detta förverkar den utsigt att i nådeväg återfå friheten,

som ett godt uppförande kunnat gifva, eu utsigt hvilken säkerligen i de

flesta fall utöfvar ett välgörande inflytande på fångens moraliska förbättring;

hvartill kommer, att fängelsestraffet kan genom periodiskt användande af

ensamhetsfängelse, eller på annat sätt, göras mer och mindre svårt och

sålunda i någon mån lämpas efter omständigheterna. Det finnes vansinniga,

livilka med den mest beräknande list förena ett vildt, blodtörstigt sinnelag,

och som, ehuru icke tillräkneliga för sina gerningar, likväl kunna vara för

allmänna säkerheten lika vådliga som den gröfsta brottsling. För att

skydda sig mot en sådan vansinnig har samhället funnit lämpligt att använda

fängelse och bojor; men aldrig har det sökt vindicera sig rättighet

att afdagataga den olycklige, icke ens då allt hopp om hans vederfående

varit ute. Och hvarföre? Otvifvelaktigt af den orsak, att samhället varit

tillräckligt skyddadt genom fängelset och bojorna, och emedan, vid detta

förhållande, det ansetts omenskligt och grymt att taga hans lif, så ringa

värde detta än haft i förhållande till den förnuftiga menniskans. Här har

rättskänslan gjort sig gällande, oförvillad af de på dugtigt begrepp om

straffets ändamål grundade så kallade vedergällningstheorierna, hvilka predika

hämnd, eller fordra lif för lif, eller göra straffet till ett medel att

blidka en vredgad Gud. Efter Utskottets sätt att se, kan, då fråga är om

lif och död, samhällets behof af nödvärnsrätt, eller dess befogenhet att

afklippa lifstråden, icke vara större mot den tillräknelige än mot den

otillräknelige brottslingen, när desse eljest äro för allmänna rättsordningen

lika vådliga.

Fängelset, ej sällan den första bildningsanstalt som statt ett i brott

uppfostradt »samhällets olycksbarn» till buds, har genom erfarenheten, sedan

fångvården blifvit ändamålsenligt ordnad, visat sig särdeles verksamt till

främjande af brottslingens sedliga förbättring. Det ensliga lifvet inom de

dystra murarne i förening med den andliga omvårdnad, som der åtnjutes,

är egnadt att vända äfven den mest förhärdades blick inåt, till dess han

med ångerfullt hjerta afskyr och öfvergifver den ondska i viljan, som,

alstrande brottet, försatt honom i hans olyckliga belägenhet. Det saknas

måhända icke exempel på menniskor med så förderfvadt och hårdt sinne,

att de i det längsta motstå inflytandet af sådan väckelse; men då icke

något menniskohjerta lärer finnas af absolut ond beskaffenhet, bör själasörjaren,

om han med tillbörligt nit fullgör sitt ansvarsfulla kall, förr eller

sednare finna väg till fångens bättre känslor. I hvad fall som helst är fängelset,

såsom straffmedel, med hänseende till förbättringstheorien, i syn
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

5

nerhet att föredraga framför dödsstraffet, hvilket beröfva!- brottslingen den

beredelsetid, som eljest för honom återstått och som tilläfventyrs varit

behöflig för hans eviga väl. Väl är det sagdt, att dödsstraffet genom sin

förkrossande kraft förmår att hastigare och säkrare än fängelsestraffet

böja det förhärdade sinnet; men det är föga kristligt att med svärd och

bila befordra syndares omvändelse — och det torde kunna ifrågasättas huruvida

den ånger, som sålunda framtvingas, hvilar på sannt kristlig grund.

För dödsstraffets borttagande ur allmänna lagen torde jemväl kunna

åberopas, att detsamma, med den ofullkomlighet, som vidlåder allt menskligt

och således äfven den menskliga rättvisan, kan drabba oskyldiga personer.

Huru noggrann och skarpsinnig den granskning och pröfning än

må vara, som våra underdomstolars ransakningar och utslag angående lifdömde

undergå först i Hofrätt och sedan i Högsta Domstolen, lärer väl ändå

icke kunna med befogenhet bestridas, att — då inom andra länder, hvilkas

rättegångsväsende åtminstone derstädes anses fullt jemngodt med vårt lands,

på sednare tider inträffat att oskyldiga personer blifvit afrättade — enahanda

förhållande äfven inom vårt land kunnat ega rum och möjligtvis

någon gång, om dödsstraffet fortfarande tillämpas, kan komma att inträffa,

hvarigenom all upprättelse omöjliggöres, på samma gång rättvisan af Staten

sjelf på det djupaste blifver kränkt. Det kan visserligen anmärkas, att om

någon oskyldigt undergår ådömdt frihetsstraff, den tid, som för en sådan

sakfälld i fängelset förspilles, icke kan honom återskänkas, samt att samhället

således icke heller i detta fall eger i sin magt att gifva fullständig

upprättelse; men då kan åtminstone i viss män denna upprättelse gifvas,

hvilket deremot är otänkbart, när dödsstraffet blifvit tillämpad^

Utskottet, som hyser den öfvertygelse, att den ifrågavarande lagförändringen

eger stöd i allmänna rättsmedvetandet inom landet, grundar

denna sin öfvertygelse dels i någon mån på egen kännedom om förhållandet,

dels på betydelsen af den öfvervägande majoritet inom Andra Kammaren

och den starka minoritet inom Första Kammaren, som vid förra riksdagen

uttalade sig för reformens genomförande; och öfvertygelse!! vinner yttermera

i styrka deraf, att Bondeståndet vid 1862—1863 årens riksdag, då förslaget

till nu gällande Strafflag förehades till granskning, för sin del beslöt dödsstraffets

upphäfvande. Och sådana företeelser torde ej böra frånkännas

vigt, då fråga är om utrönande af den i landet rådande allmänna meningen

i ett ämne så beskaffad! som det förevarande, synnerligast vid det kända

förhållande, att äfven en del af de framstående tänkare och rättslärde,

hvilka behandlat frågan på den vetenskapliga forskningens väg, kommit till

ett för sakens framgång gynnsamt resultat.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Genom en ordnad och förbättrad folkundervisning har Svenska folket

under de sednast förflutna 25 åren gått framåt på upplysningens och humanitetens

väg, så att vi i detta afseende torde kunna mäta oss med de

mest odlade nationer. Följden har blifvit en märkbar förmildring i seder.

Och i betraktande häraf vågar Utskottet utan tvekan påstå, att vi numera

befinna oss på den grad af kultur, som medgifver dödsstraffets utplånande

ur Strafflagen, utan äfventyr för rättsordningens upprätthållande. Detta

bekräftas också i viss mån af den erfarenhet, som, enligt statistiska fakta,

lemnar vid handen, att de tid efter annan i vår lagstiftning vidtagna inskränkningar

i användandet af dödsstraffet icke föranledt någon tillökning,

utan fast heldre varit förenade med minskning i de brott, hvilka, ifrån att

hafva varit med dödsstraff belagda, blifvit under annan lindrigare bestraffning

hänförda. Så ock åtminstone i de flesta andra länder, der dödsstraffet

blifvit helt och hållet borttaget eller användningen deraf inskränkts. Visserligen

har äfven under sednare tider i vårt land inträffat, att brott af

särdeles grof och upprörande beskaffenhet blifvit begångna. Men det är

icke rigtigt att efter dessa enstaka företeelser mäta folkets bildningsgrad

i allmänhet. De hafva måhända ofta nog sin yttersta grund i något psykologiskt

missförhållande, som den högre bildningen lika litet som det

strängare straffhotet förmår korrigera.

Utskottet anser således dödsstraffet nu kunna och böra ur allmänna

Strafflagen borttagas; men då särdeles stor svårighet möter för Utskottet

och Riksdagen att utarbeta fullständigt förslag till de i följd deraf nödiga

förändringar i straffbestämmelserna för de gröfre brotten eller i straffskalan

1 allmänhet, så att de må kunna af Kong], Maj:t i deras helhet godkännas,

har Utskottet trott sig icke böra, såsom Herr Bovins motion innehåller,

uppgöra något förslag till sådana förändringar, utan i stället följa den af

Herr Hasselrot angifna utväg; och får Utskottet alltså vördsamt tillstyrka,

att Riksdagen måtte, i underdånig skrifvelse till Kongl

Maj:t, med uttalande af den åsigt att dödsstraffet bör

såsom straffart ur nu gällande Strafflag borttagas, anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till en

blifvande Riksdag framlägga förslag till de ändringar i

Strafflagen, som till följd af dödsstraffets afskaffande

blifva erforderliga.

Beträffande Herr Adlersparres motion, som åsyftar sådan ändring i

2 Kap. 2 § Strafflagen, att dödsstraff ej vidare må offentligen verkställas,

får Utskottet, under förutsättning att dess här ofvan uttalade mening angående

dödsstraffets afskaffande vinner Riksdagens godkännande, hemställa,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

7

att Herr Adlersparres motion ej må till någon vidare

åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 17 Februari 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve E. Sparre: »Fn reservation emot ett aktstycke, som

förordar dödsstraffets afskaffande, kan icke undgå att hos läsare, som fatta

vår tids ädlaste sträfvanden, mötas med en viss vedervilja, som möjligen

kan tillsluta en och annans öra för de skäl, Indika deri kunde anföras,

och det är derföre icke utan tvekan som jag antecknar min från Utskottet

afvikande mening.

Men om ett flerårigt arbete i detta Utskotts tjenst, egnadt att inskränka

användandet, att möjligen i framtiden förbereda afskaffande! af detta

för mig särdeles fasaväckande straff, stadfästat denna mening, så torde häri

ligga en ursäkt för dess uttalande, helst min plats såsom ordförande i

Utskottet i viss mån utgjort ett hinder för att der förfäkta densamma.

Frågan är, oafsedt dess genomgripande vigt, för närvarande särdeles

grannlaga. På den ena sidan stå förfäktarne af humanitetens och civilisationens

anspråk, ifrande med öfvertygelsens värme för uttagande af sista

steget pa en bana — straffmildringens — som brottsmålslagstiftninoens

historia ovedersägligen anvisar, som mildare seder sedan århundraden tillbaka

förmått Statsmagterna att beträda, och som, medgifvom det, för så

vidt den hittills blifvit i de flesta länder beträdd, enligt brottmålsstatistikens

vitsord icke visat sig vara för samhället vådlig. På den andra sidan

står, efter min erfarenhet och uppfattning, folket, den utan all jemförelse

stolle allmänheten, till en viss grad uppskakad af sednaste tiders ohyggliga

tilldragelser, med lifligt minne af — förgiftningarna i Silbodahl, och de° i

hufvudstaden, sednast af en qvinna, med vilddjurslik grymhet föröfvade mord

— denna allmänhet, som med den rotfästade föreställning att dödsstraffet

är det mest afskräckande, och hvarmed samhället således bör försöka värna

sina medlemmar mot dessa gräsligheter, i detta straff ser ett skydd och

fördenskull icke utan oro afbida!- Representationens beslut i frågan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Jag vill med Utskottet erkänna, att dessa ohyggligheter äro psycliologiska

företeelser, men med afseende å sednaste tiders erfarenhet tvekar

jag, huruvida de i vårt land ännu må kallas enstaka; eller om icke, dess

värre, just denna sednaste tid visat en ovanlig mängd gröfre brott. Det

är af dessa psychologiska företeelser, då de icke äro enstaka, som man

slutar till den större eller mindre grad af mildhet i seder, som i alla tider

erkänts böra bestämma strafflagstiftningen. Ehuru jag således icke vill tillerkänna

dessa sammanträffande omständigheter någon öfvervägande vigt i

fråga om bedömandet af vårt folks sedlighet i allmänhet, den jag anser

fullt jemförlig med andra nationers; ehuru jag, med afseende å den rigtning,

brottmålslagstiftningen sedan lång tid tillbaka tagit, med glädje uttalar den

förhoppning att dödsstraffets afskaffande i en icke aflägsen framtid förestår;

och ehuru jag i humanitetens intresse och, med afseende på vårt lands

ställning och anseende bland de civiliserade nationerna, icke vill stadna ett

steg efter dem; så ambitionerar jag likväl ej att vi gå före dem, varskodd

i detta afseende af det mindre lands erfarenhet, som förnyade gånger försökt

dödsstraffets afskaffande, men till sin och mensklighetens harm nödgats

återtaga detsamma. Den största betänksamhet är sålunda i detta afseende

erforderlig.

Utan att förbise att utrymmet af en reservation icke i någon mån

medgifver ens en ytlig utredning eller en någorlunda tillfredsställande jemförelse

af förhållandena här med andra länder, kan man likväl icke lemna

dessa helt och hållet ovidrörda.

Auktoriteten af nationernas sammanstämmande åsigter i en för dem

gemensam fråga kan nemligen icke frånkännas all vigt. Oaktadt den mildare

anda, som dikterat sednare tiders reformer i kriminallagstiftningen, oaktadt

den reaktion som från olika håll rigtats mot dödsstraffet, qvarstå!- det dock

med högst få undantag i strafflagarne för de aldra gröfsta brott. Ett ständigt

föremål för djupsinniga vetenskapliga undersökningar, för debatterna

inom national-representationerna, för den offentliga diskussionen, är ämnet

likväl ännu icke uttömdt eller striden utkämpad.

Vetenskapens störste män äro i denna fråga fortfarande delade i tvänne

läger, och om ifrarne för dödsstraffets afskaffande på sin sida kunna åberopa

Beccaria, Livingstone, Mittermaier m. fl., så söka försvararne deraf sitt

stöd i sådana namn som Montesquieu, Rousseau, Voltaire, Filanghieri, Bentham,

Benjamin (konstant, Franklin, Blackstone. Då dödsstraffets rättmätighet

blifvit ifrågasatt, och der denna tvekan vore grundad, all betänklighet

emot dess afskaffande naturligtvis måste försvinna, så är detta hufvudfrågan

som således måste vidröras; men här framstår klarast omöjligheten att annorledes
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4. 9

lecles än genom en antydan flyktigt nämna ett af de skäl, som af straffets

försvarare anföras.

Samhället, hvars ändamål är att, ehuru ofullständigt, på jorden försöka

realisera Försynens afsigter, kan icke vara inskränkt i användandet af de

medel, som, grundade på rättvisa, tillika visat sig vara oeftergifligen nödvändiga.

Individens lif, ehuru högt det med skäl må skattas, kan således

icke sättas högre än samhällets ändamål, då detta sednare fordrar uppoffrande

af det förra. Af detta skäl offras ett lands bästa, dess mest oförvitlige

söners blod för dess försvar; och det vore en fetisch-dyrkan att skona

endast mördarens. Denne, som hos sitt offer icke respekterar lifvets, af

Gud sjelf förlänade gåfva, kan icke af samhället fordra, att det skall uppoffra

sitt mål, för att skona hans. Frågan om dödsstraffets rättmätighet

sammanfaller således med den om dess nödvändighet. Då ändamålet med

allt straff är samhällsordningens upprätthållande, så måste, alltid med iakttagande

af rättvisans fordringar, hvilket är första vilkoret för samhällsordningen,

de straff användas, som verka till detta mål. De råare naturer, som,

efter att hafva äfventyrat allt, icke hafva något annat att förlora än lifvet,

hvilket de också med brottslingens feghet hålla öfvermåttan kärt, måste

veta, att de för den yttersta grad af grymhet icke kunna påräkna strafffrihet.

Lagens svärd måste, till ett värn mot dessa våldsamma, medmenniskors

lif ringaktande, naturer, hänga öfver deras hufvuden. En mild, men

rättvis, efter brotten och den allmänna rättskänslans fordringar lämpad straffbehandling

är vilkoret för samhällets bestånd. Hvilka invändningar man

än må framställa emot dödsstraffet, säger eu känd statsman, så är dess

verkan att förekomma iteration och att injaga skräck hos förbrytaren oemotsäglig.

Må således dödsstraffets användande i möjligaste måtto inskränkas,

må afrättningar blott i högst sällsynta fall ega rum; låtom oss hoppas att

dessa fall endast med långa mellantider skola inträffa; men må straffet qvarstå

såsom en ultima ratio, af rättskänslan och nödvändigheten utkräfd, vittnande

om samhällets magt i de fall, der icke ens nåden bör kunna mellankomma.

Den sociala rättens målsmän stadna vid dessa här så högst ofullständigt

angifna argumenter tveksamme i lösningen af detta smärtsamma problem;

och, ännu icke vägledda af tillräcklig erfarenhet, våga de icke uttaga

det steg, hvartill känslan manar dem. Vid slutet af förra århundradet försökte

i Toscana en mild furste att afskaffa dödsstraffet; det måste inom

få år återtagas. För andra gången afskaffadt år 1849, återinfördes det 1853

och har i sednaste tider ånyo afskaffa!^. Under den Fransyska revolutionen

upptogs frågan i konstituerande församlingen, men föll, ehuru förordad af

samme Robespierre, som, två år derefter kommen till magten, vadade i

Bill. till Iiiksd. Prot. 1868. 7 Sami. 4 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

afrättades blod, — ett bevis på det falska ljudet af frasernas klingande bjellror.

Efter Juli-revolutionen upptogs frågan ånyo och föranledde eu opinionsyttring

af deputerade kammaren för dödsstraffets afskaffande, hvilken framkallade

lagen af 1832. Genom denna inskränktes användandet af detta

straff och vid mildrande omständigheter ersattes det af fängelsestraff. Genom

en lag af 1853 inskränktes användandet ytterligare för politiska förbrytelser.

Ofta framställd, har frågan om dess fullkomliga afskaffande likväl fallit,

sednast vid slutet af sistlidna år.

Äfven i England har frågan om dödsstraffets afskaffande förevarit, men

efter grundliga undersökningar fallit. I den kommission af sexton medlemmar,

som för frågans utredande der nedsattes, yttrade sig tolf för dödsstraffets

bibehållande. Användandet deraf har likväl i högst betydlig mån inskränkts.

I Österrike, der samtidigt med i Toscana dödsstraffet afskaffades, men

efter fyra år återtogs, i Preussen, Wurtemberg, Baijern och de flesta öfriga

Tyska stater har likaledes detta straffs användande alltmera inskränkts, men

det qvarstår dock för de gröfsta förbrytelser. Likaså i Holland.

Icke heller i Italien har, oaktadt Toscanas föredöme, dödsstraffets afskaffande

kunnat genomdrifvas.

I Ryssland använder man det ej, men i dess ställe knutpiska och Siberien.

I Belgien och Danmark har, på sätt vid remissen af motionen blifvit

upplyst, vid de under nästlidna och föregående år der genomgångna reformer

af straff-lagstiftningen dödsstraffet bibehållits.

Endast i Portugal, två af Schweitz’ kantoner, tre af Tysklands furstendömen

och tre af Amerikas förenade stater har, så vidt jag erfarit, dödsstraffet

nyligen blifvit afskaffadt och till en del under säregna förhållanden.

Om den erfarenhet, som deraf vunnits, äro meningarne ännu delade.

Efter denna hastiga sidoblick ber jag att få öfvergå till frågans behandling

i vårt eget land. 1734 års strafflag, hos oss gällande ända till för

sju år sedan, bibehöll dödsstraffet för icke mindre än åttatio olika slags brott.

Allt sedan 1788 hade likväl en mildare anda inträdt i lagskipningen och

nåden trädde förmedlande emellan. Den komité, som började utarbetandet

af vår nya strafflag, hade, det är sannt, hänförd af det ädla i ideell, ifrågasatt

dödsstraffets borttagande; men den deremot, som fortsatte arbetet, fullföljde

icke förslaget, och sjelfva den man, som, själen i dessa komiteer, till

en början omfattade idéen, förklarade vid slutet af sin bana, att han icke

ansåg tiden ännu vara inne att gå längre än som i vår nya strafflag skeft,

d. v. s. att sätta det alternativt med lifstidsfängelse. Månne vår sednaste

brottmålshistoria kan sägas jäfva detta omdöme? \ id den reform af strafflagen

för förbrytelser mot person, som å riksdagen 1859 1860 genomfördes,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

II

inskränktes användandet deraf till mord och dermed jemförliga gröfre brott;

och Lag-Utskottet, som gick längre i mildhet än det af komiterade utarbetade

förslag äfvensom den Kongl. Propositionen, som gaf initiativet till denna

reform, föreslog att vid synnerligen mildrande omständigheter det måtte

utbytas mot lifstidsfånge^. Detta förslag vann, efter långvarig diskussion,

men först genom votering i förstärkt Lag-Utskott, Representationens godkännande.

Vid den kodifikation af strafflagen, som nästpåföljde riksdaggenomfördes,

föreslog Lag-Utskottet ytterligare väsendtliga nedsättningar i

straffen och bibehöll dödsstraffet endast alternativt med lifstidsfånge^. I

denna form qvarstår det i nu gällande Strafflag af den 16 Februari 1864

för följande brott:

uppror i landsförrädiskt uppsåt, eller annat förräderi eller spejeri i

krigstid;

våld eller annan misshandel å Konungens person;

uppsåtligt dråp å andra Kongl. personer, främmande stats regent *

eller sändebud, någon af Riksstyrelsens medlemmar, eller den som vill

stilla uppror;

mord och förgiftning, deraf död följer;

uppsåtligt dråp, begånget af lifstidsfånge;

fördrifning af foster, utan modrens vilja, deraf hennes död följer;

svikligt förfarande vid envig, deraf död följer;

våldsamt bortförande och utsättande af annan å öde ort eller annat

lifsfarligt ställe, deraf död följer;

våldtägt med användande af döfvande medel, eller då qvinnans död

deraf följer;

mordbrand, eller uppsåtligt sänkande af fartyg, eller förorsakande af

skeppsbrott, eller skadande af kommunikationsled, detta allt då död deraf

följer; samt

rån, då våldförandet medför döden.

Häraf inses att de brott, för hvilka dödsstraffet ännu hos oss qvarstar,

äro, oafsedt våld å Konungens helig ansedda person, endast sådana,

som innebära antingen ett öfverlagdt angrepp emot hela samhällets lif, eller

ett efter öfverläggning verkstäldt beröfvande af annans lif, vare sig att detta

beröfvande såsom fullt bestämdt ingått i uppsåtet: mord, eller att af sjelfva

geni in gens allmänt vådliga beskaffenhet framgår, att det såsom en mer eller

mindre sannolik följd af densamma måste hafva åtminstone föresväfvat gerningsmannen,

som varit likgiltig för denna utgång. Såvida man i allmänhet

medgifver dödsstraffets rättmätighet, måste således erkännas, att det

icke kan anses vara af lagstiftaren missbrukadl. En jemförelse med andra

civiliserade länders strafflagar utfaller icke heller till nackdel för vår. Vid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

sådant förhållande måste man fråga: I hvad mån kräfver behofvet för närvarande

någon vidare åtgärd från Representationens sida? Då vår, efter

nära femtioåriga förarbeten, helt nyss antagna strafflag, i mildhet fullt jemförlig

med andra civiliserade länders, icke kan anses öfverflöda af dödsstraff,

eller missbruka detta straff hot; då den tvärtom i den domaren medgifva

latitud lemnat honom en anvisning att vid hvarje förekommande fall välja

emellan detta och frihetsstraffet, och såmedelst lemnar rum för den mildare

retning, som otvifvelaktigt blir en följd af civilisationens och humanitetens

utbredning; kunna domrarne anses hafva förbisett denna anvisning? Och, om så

icke är, kan Regeringen, då dödsdomar blifvit fällda, genom verkställande af

alltför många afrättningar, anses hafva framkallat eu åtgärd från Representationens

sida till omarbetning af en ny strafflag, som icke mer än tre år

vant tillämpad? Slutligen: bör Representationen, som visserligen icke bör

lyssna till fördomar, men icke heller tillsluta ögonen för den råhet, hvar*

om sednaste tiders brottmålsannaler beklagligen bära vittne, just välja detta

ögonblick för uttagande af ett steg, som man i allmänhet icke vågat? Då

domrarnes tillämpning af den nya strafflagen på det hela måste anses tillfredsställande;

då, under de tre år denna tillämpning egt rum, Regeringen icke

sett sig nödsakad att mer än tvänne gånger tillämpa dödsstraffet; månne icke

någon erfarenhet bör afbidas af verkningarne af den mildare straffbehandling,

som först nyligen börjat? Det är att hoppas, att denna mildare anda, i förening

med ett fängelsesystem, som till Sveriges heder vi genomfört, skall göra

dödsstraffets användande alltmera obehöfligt. Vägen till detta eftersträfvansvärda

mål är att utrota råheten, att sprida upplysningen, att genom höjande

af moraliteten medverka till passionernas tämjande, med ett ord, att undanrödja

anledningarne till dödsstraffet och genom ökad sedlighet och trygghet

i samhällslifvet åstadkomma den rättssäkerhet, som utan oro kan se afskaffadt

detta, för närvarande såsom ett oeftergifligt värn mot våldet betraktade,

ohyggliga straff.

Det är på dessa skäl och med förtröstan till framtiden jag för närvarande

finner mig nödsakad att hemställa, att Herrar Bovins och Hasselrots

motioner icke må till något åtgärd föranleda.»

af Herr A. Faxe: ''Utskottet har tillstyrkt, att Riksdagen måtte, med

uttalande af den åsigt, att dödsstraffet bör såsom straffart ur nu gällande

strafflag borttagas, anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till

en blifvande riksdag framlägga förslag till de ändringar i strafflagen, som,

till följd af dödsstraffets afskaffande, blifva erforderliga; och i ett sådant

tillstyrkande skulle jag visserligen kunna instämma, emedan jag äfven för

min del hoppas, att nämnda straff i en icke alltför aflägsen framtid må

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4

13

kunna afskaffa^; men då detta tillstyrkande jemföres med de i Utlåtandet

upptagna motiver, och enär Utskottet der tillika, kort före formuleringen

af tillstyrkandet, yttrar, att Utskottet anser tiden nu vara inne för lagförändring

uti ifrågavarande syfte, samt jag, på grund deraf, bör antaga,

att Utskottet med sitt förslag åsyftar, att dödsstraffet redan i närvarande

stund skall såsom straffart ur lagen uteslutas, utan annan tidsutdrägt, än

den, som erfordras för de derigenom nödiga förändringar i lagtexten, måste

jag anmäla min reservation emot Utlåtandet, både i formelt afseende och

derför att jag icke delar de åsigter, som ligga till grund för tillstyrkandet.

Ett Riksdagens bifall till ifrågavarande Utlåtande skulle nemligen

innefatta, att Riksdagen, för sin del, beslutar att dödsstraffet skall afskaffas,

utan att likväl på samma gång fastställa de lagförändringar, som deraf

måste föranledas; och ett sådant beslut anser jag icke vara förenligt med

grundlagens föreskrifter. Enligt 53 och 87 §§ i Regeringsformen och 42

§ Riksdagsordningen, är det Lag-Utskottets åliggande, att utarbeta de från

Kamrarne remitterade förslag till civil-, kriminal- och kvrkolagarnes förbättring,

och sedan ett sålunda utarbetadt förslag blifvit af Riksdagen, med

eller utan förändring, antaget, skall detta Riksdagens förslag aflemna^ till

Konungen, som i vidare stadgad ordning fattar och meddelar sitt beslut i

ämnet. Häraf måste, efter mitt omdöme, ostridigt följa, att det är ett

fullständigt, behörigen formuleradt förslag till lagtext, som skall göras till

föremål, i första rummet för Riksdagens, och derefter för Konungens pröfning.

Att så bör tillgå, visar sig ock af bestämmelsen i 87 § Regerings
formen,

att Konungen icke egen annorledes än ordagrannt bifalla ett af

Riksdagen anmäldt förslag, vare sig till ny lag eller till gammal lags upphäfvande

eller förändring, äfvensom att, då sådant bifall lemnas, kungörelse

derom skall af Konungen utfärdas före näst sammanträdande Riksdag, med

den följd, om det ej sker, att förslaget anses hafva förfallit. Jag frågar

nu, om dessa föreskrifter kunna iakttagas vid behandlingen af det förslag,

som Ijag-Utskottet beslutat framlägga i fråga om dödsstraffet. Det

innefattar intet förslag till lagtext — angifver icke ens de lagställen,

som böra ändras, utan tillstyrker blott fastställande af en naken grundsats;

och om än Kongl. Maj:t låter i öfverensstämmelse dermed utarbeta

förslag till ändringar i den bestående lagen, måste likväl, i sammanhang

med ett sådant förslag, jemväl sjelfva grundsatsen ånyo blifva föremål för

Riksdagens pröfning, då ingenting lagligen hindrar, att beslutet kan utfalla

i motsatt rigtning. Det är mig visserligen icke obekant, att, någon gång

tillförene, s. k. principbetänkanden blifvit af Lag-Utskottet afgifna och af

Representationen godkända, samt att den sednare derefter hos Kongl. Maj:t

begärt förslag till derpå grundade lagförändringar; men ett förfarande, stri
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

dande mot grundlagens bud, lärer väl icke genom bruket vinna laglighet,

eller ett missbruk böra förnyas derför, att det förut fått passera. Dessutom

äro grundlagens omförmälda bestämmelser icke blotta former, från hvilka

utan skada kan afvikas. Jag tror tvärtom, att de blifvit i lagen inlagda

såsom ett memento till Representationen, att väl förese sig, innan den

beslutar förändring af bestående lag; och just derigenom, att en ny lagtext

skall uppställas, tvingas Representationen, att noga öfverväga alla konseqvenserna

af förändringen och afhålles från förhastade beslut. Anser man

sig icke ega tid eller förmåga att utarbeta och framställa ett fullständigt

lagförslag, må man då öfvergå från lagstiftningens till petitionens väg och,

med uttryckande af en önskan och förhoppning, begära att Konungen, som,

från sin ståndpunkt, bäst är i tillfälle att öfverse och bedöma alla förhållanden,

— att följa lagskipning^! i hela dess omfattning, — ville taga under

öfvervägande om och när eu ifrågaställd förändring af lagen lämpligen

kunde ega rum, samt då afgifva förslag dertill. Emot ett dylikt förfarande

skulle jag, äfven i fråga om dödsstraffet, icke hafva något att anmärka.

Jag har redan antydt, att jag icke heller i sjelfva saken delar de i Utlåtandet

uttalade åsigter. För mig synes Statens rätt, att använda dödsstraffet

till eget och medborgares skydd, vara alldeles ostridig och hafva

samma grund, som den enskildes rätt till nödvärn, och jag antager således

utan tvekan att, om detta straff är för angifna ändamålet nödvändigt, så är

det äfven rättmätigt, men också blott i detta fall. Hvad jag, i följd häraf,

har att tillse är, huruvida en sådan nödvändighet är för hand. I theorien

har man visserligen öfvergifvit åsigten om jus talionis — straffet skall

icke vara hämnd å förbrytaren — det skall blott vara afskräckande och,

om möjligt, äfven leda till den brottsliges förbättring, men jag befarar, att

just i de olika gradationerna af straff för olika brott, dess afmätande efter

brottets mer eller mindre svåra beskaffenhet, ligger en reminiscens från

hämndsystemet, helst som det stadgade straffet icke alltid derjemte står i

ett rätt afpassadt förhållande till brottets orsak, eller till den större eller

mindre vinst, som förbrytaren vid brottets begående deraf påräknat. Jag

befarar till och med att det så ofta åberopade allmänna rättsmedvetandet

icke alltid kan hålla sig fritt från en viss hämndkänsla — den, att en

grym gerning förtjenar ett strängt straff; dock, jag antager, att afsigten

med dödsstraffet allenast är, att afskräcka och sålunda afhålla från de

brott, som dermed beläggas; och då tror jag, för min de], att intet annat

straff är lika afskräckande. Man anför visserligen exempel derpå, att den,

som öfvervarit eu afrättning, omedelbart derefter begått brott, likartadt med

det, hvars bestraffande han åsett; men svårligen kan man bestrida möjligheten,

ja sannolikheten deraf, att mången, genom fruktan för dödsstraffet,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

15

afhållits från dylikt brott; och om det så förhåller sig och samma verkan

icke kan på annat sätt åstadkommas, då måste den enskildes rätt till skydd,

hela samhällets fullt berättigade anspråk på ordningens och allmänna säkerhetens

upprätthållande utgöra tillräcklig grund för dödsstraffets bibehållande.

Väl må det medgifvas, att då brottet är en följd af tillfälligt väckta

passioners ytterlighet, blir hotet om dödsstraff oftast utan verkan; men der

det brottsliga uppsåtet har sin grund uti med kallt blod uppgjorda beräkningar,

der skall fruktan för nämnda straff säkerligen icke så sällan afhålla

från brottets fullbordande. Dödsstraffet är samhällets nödvärn; det må

användas så länge allmän och enskild säkerhet det krafvel- — ej längre.

Att göra en, till den näst dödsstraffet svåraste straffarten, lifstidsfängelse,

dömd förbrytare absolut oskadlig, d. v. s. göra det för honom omöjligt, att

begå ytterligare brott, är icke verkställbart. Samhället måste erkänna sin

oförmåga i detta afseende — åtminstone skulle den brottslige då försättas

i en belägenhet, framför hvilken dödsstraffet vore att föredraga såsom en

välgerning: att skärpa fängelsestraffet under vissa tider blefve sannolikt af

föga verkan, och min öfvertygelse är, att på den onda viljan hos den, som

gjort sig förfallen till högsta graden af frihetsstraff, finnes intet annat verksamt

band, än det, som fruktan för dödsstraffet innebär.

Man har såsom skäl för dödsstraffets afskaffande äfven åberopat det

allmänna rättsmedvetandet, som skall hafva utdömt detsamma såsom orättmätigt

eller obehöfligt. Men, jemte det att med fog kan ifrågasättas, huruvida

detta s. k. medvetande grundar sig på en efter noggrann undersökning

och moget betänkande fattad öfvertygelse, eller om det ej fast mera

är en produkt af yttre inflytande, af väckt känslosamhet, anser jag lagstiftaren

i främsta rummet vara pligtig att sjelf öfverväga och tillse hvad

som är för samhället nyttigt; och exempel saknas icke på brott, äfven under

sednare tiden begångna, af så afskyvärd beskaffenhet både till anläggning

och utförande, att allmänheten, just till följd af sin uppfattning af

hvad som är rätt, högt påkallat dödsstraffets användande mot förbrytaren.

Jag vill icke bestrida att Svenska nationen gjort ganska stora framsteg

på humanitetens väg; men de nyss antydda exemplen visa, att mycket

i detta afseende ännu återstår att önska; och icke må ogenkärleken förleda

oss att tro, det vi härutinnan stå framför de öfriga upplysta nationer,

som efter mogen öfverläggning beslutat att bibehålla ifrågavarande straff.

Vi hafva redan tagit ett stort steg mot det åsyftade målet, dödsstraffets

fullkomliga afskaffande, då detsamma i nu gällande lag icke är bibehållet

såsom absolut straff för något brott och, såsom alternativ med straffarbete

på lifstid, qvar står blott för brott, som medföra synnerlig våda för samhället

eller der gerningen, både i och för sig eller i anseende till följderna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

innefattar den högsta grad af brottslighet. Erfarenheten visar ock atttilllämpningen

af dödsstraff blir allt mer och mer sällsynt; och äfven jag hyser

den förhoppning att detta straff sålunda inom en icke allför aflägsen

tid skall af sig sjelf bortfalla. Detta synes mig ock vida bättre, än att,

till vinnande af ett bifall för ögonblicket och skenet af mera framstående

upplysning och humanitet, genom en lagförändring, på en gång afskaffa

oftanämnda straff, med äfventyr, att, såsom annorstädes skett, kanske af

det allmänna rättsmedvetandet nödgas, att åter i lagen upptaga samma straff».

af Herr G. H. von G eg er felt, som i sjelfva saken instämde med

Herr Faxe;

af Herr Grefve //. Wachtmeister och Herr S. Ribbing, som i hufvudsaken

instämde med Herr Grefve Sparre;

af Herr A. F. Beckman;

af Herr P. A. Bergström: »Då frågan om dödsttraffets afskaffande

sistlidna riksdag förevar i Andra Kammaren, inskränkte jag mitt yttrande

i samma fråga till uttalande af öfvertygelsen, att dödsstraffet numera kunde

och derföre borde såsom straffart borttagas ur allmänna strafflagen.

Dermed ville jag utmärka å ena sidan att jag icke hörde till dem, hvilka

på rent theoretiska, vare sig religiösa eller filosofiska grunder, absolut förkastade

dödsstraffet; men å andra sidan, att jag ansåge vårt folk hafva

på den sannt menskliga odlingens bana hunnit så långt och samfundsmagtens

förmåga att betrygga rättstillståndet vunnit den utveckling, att, äfven

om ett eller annat, om utomordentlig grymhet vittnande brott ännu någon

gång föröfvades, dödsstraffet likväl kunde afskaffas. Fastän jag icke. förbiser

den egendomliga beskaffenheten af dödsstraffet, att dess verkställighet

tillintetgör den menskliga personlighetens tillvaro här på jorden samt afskär

utsigten till förbättring här nere, då deremot hvarje annat straff låter

»menniskan9 med alla de möjligheter, som knyta sig till detta namn, blifva

qvar, finner jag dock icke skäl att vid detta tillfälle uttala mig annorlunda,

än jag gjorde i Kammaren. Men deraf följer ock, att jag icke mera nu

än då uttalar min åsigt med anspråk att den må betraktas såsom ofelbar;

helst jag vördar de betänkligheter, hvilka föranleda en motsatt åsigts anhängare,

särdeles dem, hvilka bäst äro i tillfälle att öfverskåda verkningarne

af gällande strafflagstiftning, att påyrka, det dödsstraffet tillsvidare må

bibehållas i Strafflagen.

Till

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

17

Till följd deraf anser jag mig icke böra tillstyrka bifall till Herr

Hasselrots motion i vidsträcktare mån, än att jag föreslår,

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke tiden må anses vara inne att ur allmänna

strafflagen borttaga dödsstraffet såsom straffart, och, i

händelse Kongl. Maj:t dervid finner nämnda straff kunna

och förty böra afskaffas, låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till de ändringar i strafflagen,

som blifva nödiga.»

af Herr B. W. Hessle, som förklarade, att han ansåge tiden till dödsstraffets

afskaffande ännu ej vara inne, hvadan han för sin del yrkade afslag

å Herrar Hasselrots och Bovins motioner samt ville taga Herr Åcllersparres

motion under öfvervägande.

Derjemte har Herr P. von Möller begärt att få anmärkt, det han ej

öfvervarit ärendets behandling hos Utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1868.

7 Sami. 4 Häft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.