Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52

1868-05-11 · 31 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 24 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1868:52, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

1

NtO

Ank. till Riksd. Kansli d. 11 Maj 1868, kl. 7 e. m.

Utlåtande, . i anledning af väckta förslag angående utvidgad religionsfrihet.

Dessa till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade motioner (N:is 204 och

220) hafva blifvit väckta inom Andra Kammaren af Herrar P. A. Siljeström och

C. J. Svensén, af hvilka den förre erinrat, hurusom samvetsfrihetens stora grundsats

vore ovilkorlig! och tydligt uttalad i Regeringsformens 16 §, som tillerkänner

hvarje Svensk medborgare fri utöfning af hans religion, så vidt han derigenom

icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Emellertid

vore det allt för väl bekant, att detta grundlagsbud icke ledt till sådana praktiska

följder, som på grund deraf hade bort kunna emotses. För att ej tala

om de verkliga förföljelser, som i sednare tider egt rum, behöfde man endast

genomläsa Kongl. Förordningen den 23 Oktober 1860, angående främmande

trosbekännare och deras religionsutöfning, för att finna huru litet vi ännu hade

i verkligheten utfört 1809 års principer. Ända hittills hade man till och med

sväfva! i ovisshet, huruvida det verkligen på grund af nämnda Kongl. Förordning

skulle vara tillåtet för Svenska medborgare, som önskade utträda ur statskyrkan,

att bilda en församling, enär ordalagen förutsatte ett redan på förhand

befintligt främmande religionssamfund, till hvilket de kunde sluta sig. Ett nyligen

gifvet prejudikat hade visserligen undanröjt de betänkligheter man kunnat

hysa i detta hänseende; men alltjemt qvarstode de oeftergifliga vilkoren att

nodgas begära såsom en nåd, hvad sjelfva grundlagen tillförsäkrade såsom en

rätt, och att endast genom en kedja af förödmjukelser, tidspillan, besvärligheter

och kostnader kunna vinna tillåtelsen att dyrka Gud enligt öfvertygelse och

Bill. t,ill Riksd. Prot. 1868. 7 Sami 28 Håft. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

t

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

samvete. Den nämnda Kongl. Förordningen, som förmodligen vore afsedd att

vara ett uttryck af religiös tolerans, bröte mot sjelfva grundprincipen för all

tolerans, då den stämplade afvikelse i läran såsom “villfarelse“, såsom en förbrytelse,

för hvilken den felande skulle af den ecklesiastika magten varnas, i

uppenbart ändamål att förmås till återkallelse. Då det vidare funnes stadgadt,

att “offentliga kyrkobruk och andaktsöfningar endast inom dylik församlings

kyrka, bönehus eller kyrkogård må förrättas“, så syntes deruti ligga ingenting

mindre än ett lagligt hinder för gudstjensts hållande i alla de fall, då en församling

ännu icke hade eget bönehus eller egen kyrka; och det sednare vore

väl ofta händelsen åtminstone med nybildade församlingar. A en annan sida

förbjödes sådan församling att ega fast egendom, och densamma kunde endast

med Konungens särskilda tillåtelse förvärfva “den jord, som för utrymme till

kyrka eller kyrkogård erfordras“. Åtskilliga bestämmelser i afseende på äktenskaps

ingående, med hvad dit hörde, vore ock af natur att icke tillfredsställa

en del afvikande trosbekännare o. s. v. Herr Siljeström yrkar derföre, att Riksdagen

ville för sin del antaga följande

Förslag

till lag rörande personer, som bekänna sig till kristna religionen, utan

att vara medlemmar af Statskyrkan.

§ 1.

Dissenter, eller personer som bekänna sig till kristna religionen, utan att

vara medlemmar af Statskyrkan, hafva för offentlig religionsöfning, inom lagens

och sedlighetens gränser, rätt att bilda församlingar under ledning af egna pre*ter

eller föreståndare.

§ 2.

De i föregående § nämnde prester eller föreståndare böra, innan de i sådan

egenskap erkännas, inför kronofogde på landet eller magistrat i stad styrka,

att de af vederbörande församling äro antagne, samt derjemte till samma myndighet

ingifva en skriftlig ed eller försäkran, att de i sin befattning vilja ställa

sig Statens lagar till efterrättelse och vara sanning och pligt trogne, i hvilket

hänseende de äro lika med Statens embetsman ansvar underkastade. De böra

noggrannt föra de anteckningar, som af Regeringen föreskrifvas, samt framlägga

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

dem, när så påfordras, för vederbörande myndighet till granskning. Vid hvarje

års slut böra de till vederbörlig auktoritet ingifva förteckning öfver församlingens

medlemmar samt under årets lopp ingångna äktenskap, äfvensom öfver

födde och döde. Derjemte äro de förpligtade att utfärda betyg samt meddela

de offentliga myndigheterna äskade upplysningar rörande sina församlingar, i

likhet med hvad Statskyrkans prester åligger.

§ 3.

De till sådana församlingar hörande dissenter äro frikallade från alla andra

utskylder till Statskyrkan och dess tjensteman, än sådana 6om häfta vid

egendom eller utgå enligt gällande konventioner.

§ 4.

Innan någon byggnad för gudstjenst af dissenterförsamling begynnes, bör

anmälan derom göras hos ofvannämnda civila myndighet. Gudstjenst må icke

hållas för slutna dörrar. För öfverträdelse af någon af dessa bestämmelser, straffas

presten, föreståndaren eller den, som vid sammankomsten hållit föredrag,

med böter ifrån och med 20 till och med 300 R:dr R:mt.

§ 5.

Dissenter, antingen de tillhöra en ordnad församling eller icke, böra för

pastor loci anmäla födelser och dödsfall inom en månad sedan de inträffat, vid

vite af 5 R:dr R:mt för hvarje vecka anmälningen derefter uteblifver. Vid anmälan

af barns födelse skall barnets födelsedag, kön och namn, äfvensom dess

föräldrars namn, uppgifvas. Dissenter, som tillhöra en ordnad församling, böra

derjemte, vid samma ansvar, för sin egen prest eller föreståndare inom tre månader

anmäla så väl födelser och dödsfall, som ingångna äktenskap.

§ 6.

Äktenskap mellan dissenter stiftas med laga kraft, derigenom att inför

kronofogde eller magistrat på den ort, der vederbörande man eller qvinna sig

uppehåller, upprättas en handling, hvari de förklara sig vilja taga hvarandra till

äkta. Innan detta kan tillstädjas, har berörda embetsmyndighet att fordra samma

legitimationer som prest fordrar vid äktenskaps ingående inom Statskyrkan;

dock erfordras ingen lysning eller bevis öfver dop och nattvardsgång. Om det

ingångna äktenskapet bör den civila myndigheten inom 14 dagar göra anmälan

hos pastor på den ort, der makarne taga sitt hemvist Till följd af ofvan*

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

nämnda bestämmelse må ingen vigsel eller annan vid äktenskaps ingående öflig

akt företagas, innan äktenskap på förberörda sätt är lagligen stiftadt.

§ 7.

I afseende på äktenskap mellan Lutheran och dissenter gäller hvad för

äktenskaps ingående mellan Lutheran och Mosaisk trosbekännare stadgadt är, så

vida de ej sjelfva föredraga Statskyrkans vigsel.

§ 8.

Barn af äkta makar, af hvilka den ena tillhör Statskyrkan, anses äfven

höra till denna, så framt ej föräldrarne afgifva en uttrycklig förklaring om motsatsen.

Barn af äkta makar, som begge äro dissenter, anses icke tillhöra Statskyrkan,

med mindre föräldrarne derom afgifva uttrycklig förklaring. Lefva föräldrarne

åtskiljda, eller äro de döde, afgifver den, som har vård om barnens

uppfostran, giltig förklaring i berörda hänseende. Sistnämnda regel gäller ock

i afseende på oäkta barn, hvars moder ej tillhör Statskyrkan. Förklaringen afgifves

inför pastor loci och införes i kyrkboken.

§ 9.

Barn, som icke skola uppfostras i den Evangelisk-lutherska läran, må på

begäran fritagas från undervisningen deruti vid de offentliga läroverken, hvaremot

skolstyrelsen på hvarje ställe eger tillse, att dessa barns undervisning ej

heller i afseende på religionen varder försummad.

it ,''n • '' -,■ i.. 9 '' i , H i i"-..; i (, * i.i I

§ 10.

De, hvilkas trosbekännelse icke tillåter edgång under någon form, afgifva

vid de tillfällen, då ed kräfves, löfte eller bekräftelse på det sätt Kongl. Maj:t

bestämmer, hvilket skall anses lika bindande, som om ed af dem varit aflagd.

De, hvilkas trosbekännelse icke tillåter edgång i den form, som är bestämd för

Statskyrkans medlemmar, aflägga ed i sådan form, som Kongl. Maj:t bestämmer.

Härmed afses ingen förändring i afseende på edgång, som i grundlagarne föreskrifves.

§ 11.

Uppdrag eller befattningar i Statskyrkan kunna icke anförtros åt dissenter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

§ 12.

5

De med hänseende till allmänt lugn och inställande af industrielt arbete

under Statskyrkans sön- och helgedagar gällande bestämmelser äro förbindande

äfven för dissenter.

§ 13.

Vilja dissenter icke betjena sig af de allmänna kyrkogårdarne, äro de

likväl underkastade sundhetspolisens föreskrifter angående begrafningar, äfvensom

vederbörande myndigheters närmare bestämmelser i afseende på valet af begrafningsplats.

§ 14.

I allmänhet erkännes ingen hafva utträilt ur Statskyrkan, förr än han

eller hon, efter fyllda 18 år, personligen infunnit sig hos vederbörande pastor

och anmält sitt utträdande till införande i kyrkboken. Dock må i enskilda fall

undantag med afseende på åldern af Kongl. Maj:t kunna medgifvas.

§ 15.

När en dissenter vill träda öfver till Statskyrkan, skall han derom göra

anmälan hos någon af Statskyrkans pastorer. Är den anmälde icke döpt, förfares

efter kyrkoritualens föreskrifter rörande vuxna personers dop. I annat fall

är det tillräckligt att ifrågavarande person inför pastor, i närvaro af kyrkorådet,

styrker att han har tillräcklig insigt i Statskyrkans trosläror, samt att intyg

derom, jemte personens förklaring att vilja träda öfver till Statskyrkan, införes i

kyrkboken.

§ 16.

Hvar och en, som genom användande af bevekelsegrunder, hvilka stå i

strid med allmän sedlighet, genom löften om timliga fördelar, bedrägliga medel

eller hotelser söker att förmå någon till öfvergång från en trosbekännelse till en

annan, är förfallen till böter ifrån 100 till och med 300 R:dr R:mt eller fängelse

från och med två månader till och med ett år.

§ 17.

För så vidt ej grundlags eller denna lags bestämmelser medföra undantag,

förorsakar den olika kristna trosbekännelsen ingen olikhet i borgerliga pligter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

och rättigheter, hvaraf t. ex. följer, att ingen trosbekännelse frikallar från beväringsskyldighet,

och att de bestämmelser, som göra arfsrätt, medborgarerätt eller

någon annan rättighet beroende af dopet, icke lända de dissenter till förfång, af

hvilka dopet i allmänhet eller barndopet isynnerhet ej gillas.

§ 18.

Härigenom upphäfvas alla de stadgan den och föreskrifter, som stå i strid

med i denna lag gjorda bestämmelser.

Förmälande motionären att detta förslag vore i sjelfva verket väsendtligen

ingenting annat, än en öfversättning af den Norska disSenterlagen af år 1845,

endast med sådana förändringar, som särskilda Svenska förhållanden kunnat

föranleda.

Herr Svensén åter har yrkat upphäfvande af ej mindre förenämnda Kongl.

Förordning den 23 Oktober 18G0 angående främmande trosbekännare och deras

religionsöfning, än äfven Kongl. Förordningen af samma dag angående ansvar

för den, som träder till eller utsprider villfarande lära; och ehuru, efter Herr

Svenséns förmenande, det derefter kunde vara nog med föreskriften i 16 § Regeringsformen,

har denne motionär dock, för den händelse att någon särskild

ordningsstadga kunde anses behöflig efter upphäfvande af de begge Kongl.

Förordningarne, föreslagit till antagande af Riksdagen följande

Ordningsstadga för dem, som icke bekänna den Lutherska läran.

§ 1.

Vilja bekännare af främmande lära bilda egen församling, göre skriftlig

anmälan derom i Stockholm hos Öfverståthållare-embetet och å öfriga orter i

riket hos Konungens Befallningshafvande, hvarefter de ega rätt till fri religionsöfning,

så framt de icke derigenom störa samhällets lugn eller allmän förargelse

åstadkomma.

§ 2.

Varder rättigheten till fri religionsöfning missbrukad, då må, efter Konungens

förordnande, församlingen upplösas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

7-

§ 3.

Församling, som i 1 § sägs, vare oförhindrad att sjelf kalla prest eller lärare.

Hvarje församling anställe, såsom föreståndare, en välfrejdad person, hvars

vård hennes angelägenheter anförtros kunna, och göre anmälan derom i Stockholm

hos Ofverståthållare-embetet och annorstädes i riket hos Konungens Befallningshafvande.

§ 4.

Föreståndaren åligge att, inom en månad efter hvarje års slut, till Konungens

Befallningshafvande eller Ofverståthållare-embetet aflemna förteckningar öfver

antalet af församlingens medlemmar och öfver de under .årets lopp ingångna

äktenskap eller inträffade födelser eller dödsfall i församlingen, samt att för församlingens

medlemmar utfärda erforderliga betyg.

Underlåter föreståndaren att iakttaga hvad honom enligt denna författning

åligger; straffes med böter från och med 20 till och med 300 R:dr.

§ 5.

Ej tillåtes någon munk- eller nunne-orden, eller inrättandet af kloster;

dock ega främmande församlingar inrätta s. k. diakon- eller diakoniss-anstalter.

§ 6.

Lysning till äktenskap skall, ändå att såväl mannen som qvinnan äro af

främmande trosbekännelse, afkunnas i den till Svenska kyrkan hörande församling,

inom hvars område bruden är boende; dock att lysningen, der be^o-e äro

medlemmar af främmande religionssamfund, af dess föreståndare utfärdas.

Vigseln må i det fall, att både mannen och qvinnan tillhöra främmande

religionssamfund, förrättas efter dess bruk. Är blott endera medlem af sådant

samfund, skall vigsel ske af Svenska kyrkans presterskap.

§ 7.

Barn af äkta makar uppfostras i den lära, fadren bestämmer. Har skriftligt

aftal om barnens uppfostran blifvit emellan äkta makar träffadt före äktenskapet

och inför Konungens Befallningshafvande eller Öfverståthållare-embetet uppvisadt;

lände det då till efterrättelse. — Barn af föräldrar, som med hvarandra

icke ingått äktenskap, uppfostras i den lära, modren bestämmer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

§ 8.

Främmande trosbekännare skall ej anses oberättigad att embetsåtgärd af

Svenska kyrkans presterskap påkalla; dock att vid sådan förrättning kyrkans

handbok brukas. Med lärotvist, som kan samvetet bekymra, må prest i thy fall

ej besvära: ej heller skall han sin embetsåtgärd någon medlem af främmande

religionssamfund påtvinga.

A allmänna begrafningsplatser må främmande trosbekännare erhålla lägerstad

för sina döde.

§ 9.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till Svenska kyrkan,

eller hennes presterskap, eller betjening, vare ej medlem af främmande religionssamfund

pligtig att gälda i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans

egen begäran verkställd.

§ 10.

Med de inskränkningar och undantag, som af grundlag och denna stadga

bestämmas eller betingas, skall ej från skiljaktighet i kristen trosbekännelse härledas

någon skilnad i Svenska medborgares rättigheter eller skyldigheter.

År främmande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer honom att

aflägga i lag föreskrifven ed, då den erfordras, förordne Konungen, sedan Högsta

Domstolen blifvit hörd, huru förfaras bör.

§ 11.

0

Vill någon träda ur Svenska kyrkan; göre han hos kyrkoherden i den

församling, hvartill han hörer, skriftlig anmälan derom till anteckning i kyrkoboken,

hvarefter han är från kyrkan skiljd. Dock får en sådan anmälan ej göras

af annan person än den, som fyllt 18 år.

Varder den, som ej fyllt 18 år, upptagen i främmande, i riket befintligt

religionssamfund; vare den, som honom upptagit, förfallen till böter från och

med 50 till och med 300 R:dr; dock sker härigenom icke någon inskränkning

af 7 § i denna stadga.

§ 12.

Främmande trosbekännare, eller den, som till utträde ur Svenska kyrkan

sig anmält, må ej i annat fall än grundlagarne föreskrifva innehafva någon tjenst

eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag- Utskottets Utlåtande U:o 52.

eller anförtros något uppdrag, eller deltaga i behandling eller afgörande af frågor,

som kyrkan eller den offentliga undervisningen röra.

§ 13.

Om någon, hvilken af föräldrar eller målsman fått sig anförtrodt att uppfostra

eller undervisa barn i den Lutherska läran, söker under utöfningen af sådant

uppdrag bibringa barnet annan tro; vare förfallen till böter från och med

100 till och med 300 R:dr.

§ 14.

Genom denna Stadga sker ej någon ändring af hvad i afseende å Mosaiska

trosbekännare stadgadt är.

§ 15.

Böter, som i denna Stadga bestämda äro, beräknas i Riksmynt och tillfalla

de fattiga. Saknar den bötfällde tillgång till böterna, skola de förvandlas

till fängelse efter de grunder, som gälla för förvandling af böter enligt Utsöknings-balken.

Då man tillåter medlemmar af Svenska kyrkan att öfvergå till annat trossamfund

och bilda särskild församling, inträder, med hänseende till samhällsordningens

betryggande, ett oafvisligt behof att genom lag bestämma deras ställning

i Staten och ordna deras förhållanden till kyrkan. Det vore derför icke

välbetänkt att, såsom Herr Svensén alternativt föreslagit, helt enkelt upphäfva

ifrågavarande lagbestämmelser, utan att sätta något annat i stället. Utskottet

går alltså att pröfva motionärernes författningsförslag för att tillse huruvida och

i hvad mån dessa förslag må föranleda ändring i gällande lagstiftning; och finner

Utskottet lämpligt att dervid i ordningen för framställningen följa lagen af den

23 Oktober 1860.

I fråga om rät tigheten för främmande trosbekännare att bilda egna församlingar

finnes i 1 § af nuvarande lag stadgadt såsom vilkor Konungens bifall.

Enligt motionärernes förslag skulle detta vilkor borttagas. Härför skulle ej möta

någon synnerlig betänklighet, om man i likhet med motionärerne lemnade å sido

den hos oss i gällande lag antagna grundsats, att ej någon anses från Svenska

Bill. till Likså. Prof,. 1868. 7 Sand. 28 Höft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

JO

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

kyrkan skild, förr än han blifvit i annat tillåtet religionssamfund upptagen. Men

på skäl, som här nedan skola angifvas, torde denna grundsats böra i lagstiftningen

bibehållas; och det blir då nödigt att veta, huruvida det religionssamfund,

till hvilket den dissenterande ansluter sig, är till sin trosbekännelse och

församlingsordning sådant, att det kan af Staten erkännas. En blott anmälan

hos Öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande, på sätt Herr

Svensén föreslagit, är icke för ändamålet tillfyllestgörande. Dertill erfordras, att

Staten, efter behörig granskning af lärosatserna och församlingsordningen, erkänner

den nya församlingen; och som denna med sina lärare och föreståndare,

hvilkas åtgärder och intyg tillerkännas offentlig verkan och vitsord, sålunda

iklädes en viss officiel egenskap, synes lämpligast, att ifrågavarande granskning

sker hos, Kong!. Maj:t, helst som icke ens inom Svenska kyrkan får bildas

kyrkosamfund eller församling med officiel karakter och den befogenhet, som la"

i allmänhet tillägger sockenmenigheter, med mindre Konungen sådant tillåtit. Af

andan i förevarande lagstadganden framgår, att ur religiös synpunkt ingen annan

omständighet än trosbekännelsens egenskap af kristen betingar tillåtelsen att bilda

församling samt att den offentliga religionsöfningen är inskränkt endast inom lags

och sedlighets gränser. Detta blir än mera tydligt, om uttrycket i nuvarande lag

“Finner Konungen skäl att ansökningen bifalla“ ändras till “Finner Konungen

den lära och församlingsordning ej vara emot lag eller sedlighet stridande.“

Derigenom att Konungen på förhand tillser, att läran är kristen och att trosbekännelsen

och församlingsordningen icke innehålla något mot lag och sedlighet

stridande, torde anledning till upplösning af redan bildad församling mindre ofta

förekomma, och i samma mån undvikes flen med sjelfva upplösningen förenade

rubbning och oreda i samhället.

Om således, efter Utskottets åsigt, berörda vilkor bör i lagen qvarstå, så

synes deremot något giltigt skäl ej förefinnas för bibehållande af det i samma §

förekommande förbud för dissenterförsamling att förrätta offentliga kyrkobruk och

andaktsöfningar annorstädes än inom församlingens kyrka, bönehus eller kyrkogård.

Detta förbud kan nemligen, såsom anmärkt blifvit, utgöra hinder för gudstjensts

hållande i det fall, då församlingen icke har eget bönehus eller egen

kyrka; och en dylik inskränkning torde så mycket mindre kunna anses erforderlig,

som 5 § föreskrifver, att innan något hus eller rum af församlingen begagnas

till gudstjenst eller andaktsöfning, skall föreståndaren derom göra anmälan

hos polismyndigheten i orten.

Enär dissenterförsamlings föreståndare fungerar såsom församlingens representant

i afseende på förhållandet til! Staten, med skyldighet och befogenhet att

föra föreskrifna anteckningar, lemna förteckning å församlingens medlemmar, utfärda

betyg på sätt som för den Svenska kyrkans presterskap är föreskrifvet

o. s. v., är det af största vigt, att föreståndaren, innan han i sådan egenskap af

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52. 11

Staten erkännes, inför den offentliga myndigheten styrker, att han af församlingen

antagen är.

Sjunde § i gällande dissekering är af denna lydelse:

“Förvärfvande af fast egendom i riket vare främmande trosbekännares församlingar,

inrättningar eller stiftelser förbjudet; dock må tillåtet främmande religionssamfund,

hvarom i 1 § sagdt är, med Konungens tillstånd förvärfva eganderätt

till den jord, som för utrymme till kyrka eller kyrkogård erfordras.

A allmänna begrafningsplats^- må främmande trosbekännare hädanefter liksom

hitintills, erhålla lägerstad för sina döde.“

Den egentliga grunden för denna restriktion i fråga om rättigheten för dissenterförsamlingar

att förvärfva fast egendom torde vara att söka i fruktan för jesuitisk

inflytelse. Någon anledning till farhåga i detta hänseende lärer dock numera ej förefinnas.

Med en alltmer stigande upplysning och den offentlighet, som i vårt land är

allmän, synes ifrågavarande inskränkning kunna helt och hållet upphäfvas, utan att

några samhällsvådliga följder deraf äro att emotse, helst särskilda föreskrifter finnas

meddelade i fråga om utländnings rätt att besitta fast egendom i riket. När Staten

medgifver en församlings bildande, bör den ej frånkänna henne rättighet att förskaffa

sig hvad som erfordras för det ändamål, hvarför församlingen blifvit erkänd.

I Norge, hvars dissenterlag icke innehåller något motsvarande stadgande,

har erfarenheten visat, att dylikt förbud derstädes icke varit erforderligt.

I 8 § stadgas, att “skolor och andra undervisningsanstalter må ej af främmande

trosbekännare inrättas eller upplåtas för andra än bekännare af deras

egen troslära eller deras barn"; hvarjemte sednare momentet af samma § innehåller

förbud för sådan trosbekännare att vid sammankomst till andaktsöfning af

Svenska kyrkans medlemmar hålla föredrag. Des. a stadganden äro uppenbarligen

rigtade mot proselytmakeriet. Men om de ansetts lämpliga under en tid då

lagen med stränga straff beläde den, som gjorde sig skyldig till affall från statskyrkan,

torde de dock ej vara öfverensstämmande med nutidens äfven i lagstiftningen

inrymda mera frisinnade åsigter i detta sednare hänseende. Det synes

föga konseqvent att tillåta en fader att med sitt barn öfvergå till främmande

religionssamfund, men deremot förhindra honom att, qvarblifvande i Svenska

kyrkan, låta barnet njuta undervisning i verldsliga stycken uti en för det främmande

samfundet inrättad skola, då han hyser förtroende för föreståndaren eller

läraren. Likasom tillträde till Statens skolor lemnas dissenters barn, utan att

deras från Svenska kyrkan afvikande religiösa tro derigenom anses till spillo

gifven, då de äro befriade från skyldigheten att der njuta religionsundervisning,

så synes å andra sidan borttagandet af ifrågavarande förbud ej böra medföra

några vådliga följder, helst såsom regel torde få antagas, att föräldrar och målsmän

af naturlig omtanke för barnens väl skola låta sig angeläget vara att icke

anförtro dessa i händerna på lärare som kunde misstänkas att vilja utöfva ett

obehörigt inflytande på barnens uppfostran i religiöst afseende. I andra länder

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 52.

med religionsfrihet finnas s. k. blandade skolor, hvilka besökas af både protestanter

och katoliker och hvarest religionsundervisningen meddelas af olika lärare

för olika trosbekännelser.

I fråga om äktenskaps afslutande föreskrifves i 9 §: “Vigseln md i det

fall, att både mannen och qvinnan tillhöra främmande religionssamfund, som tillåtet

är, förrättas efter dess bruk. Är blott endera medlem af sådant samfund,

skall vigsel ske af Svenska kyrkans presterskap.11 Utskottet kan icke finna något

giltigt skäl dertill, att hädanefter mera än hittills göra det till ett tvång för

dem, som vilja ingå äktenskap, att, då de tillhöra olika religionssamfund, underkasta

sig formaliteterna af det civila äktenskapet, på sätt den eno af motionärerne

föreslagit. För äktenskap inom de här i landet redan tillåtna katolska och reformerta

religionssamfunden fordras för närvarande ej något annat än vigsel.

Det kan för mången vara motbjudande, ja till och med stridande mot dess religiösa

åsigter att afsluta äktenskapet inför civil myndighet; och dessa kunde

med allt fog framställa den fråga, hvarför ett tvång, som bekännare af Statskyrkan

icke äro underkastade, skall de förra åläggas. Det kan likväl inträffa,

dels då kontrahenterna tillhöra olika främmande religionssamfund, att den ene till

följd af religiösa betänkligheter ej vill underkasta sig vigsel efter det bruk, som

för det religionssamfund, hvartill den andre hörer, är antaget, dels ock att, då

endera är medlem af främmande religionssamfund, men den andre tillhör Svenska

kyrkan, den förre af enahanda orsak anser sig förhindrad att låta viga sig

af Svenska kyrkans presterskap. För dessa fall inträder behöfligheten af det

civila äktenskapet; och bör dervid förfaras på sätt i Kong]. Förordningen angående

giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare den 20 Januari 1863

är stadgadt.

Med afseende å barn af äkta makar, af hvilka blott den ena tillhör främmande

religionssamfund, finnes för närvarande stadgadt, att “då skall barnet, om

fadren tillhör Svenska kyrkan, uppfostras i den rena evangeliska läran; är modren

af denna lära, och har skriftligt aftal om barnens uppfostran blifvit emellan

in ak ar ne träffad t före äktenskapet och inför Konungens Befallningshafvande eller

Öfverstå!hållare-embetet. uppvisadt; lände då det till efterrättelse; har ej sådant

aftal skett; vare fadren efterlåtet att uppfostra barnet i den troslära, han bekänner.

“ Frågan om barnens uppfostran i den ena eller andra religionen är af den

omtåliga och grannlaga beskaffenhet, att begge föräldrarne dervid böra tillerkännas

lika stort inflytande. Skall barnet, då fadren tillhör den evangeliskt-lutherska

läran, uppfostras i denna, så bör enahanda förhållande ega rum när modren

är lutheran; och om det tillåtes den förre, då han tillhör främmande trossamfund,

att före äktenskapet träffa aftal om barnens uppfostran, bör enahanda förmån

tillerkännas modren. Enär gällande lag icke innehåller några bestämmelser

uti ifrågavarande hänseende, för den händelse att föräldrarne lefva åtskiljda, eller

en af dem är död, eller barnet njuter underhåll af allmänna medel, eller är af

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

oäkta börd, utan att vara i åtnjutande af sådant underhåll, så torde föreskrifter

härutinnan böra meddelas med iakttagande af den grundsats, att barnet anses

tillhöra det samfund, hvaraf den, som har det i sin vård, är medlem.

Ehuru barn, som icke uppfostras i den evangeliskt-lutherska läran, må

fritagas från undervisningen deruti vid de offentliga läroverken, ligger det dock

i Statens eget intresse att tillse, det äfven sådana barn erhålla nödn»'' relhnonskunskap.

Ett åsidosättande häraf skulle lemna ruin för en frihet, som sannolikt

skulle locka till affall från statskyrkan; ty det lärer icke kunna förnekas, att

mången anser det som en tung börda, eu obillig fordran, att han skall draga

försorg om sina barns undervisning. Icke är det väl någon förlust för statskyrkan,

att sådana medlemmar öfvergifva henne; men Staten tager skada deraf,

att det uppväxande slägtet lemnas utan religionsundervisning. Härtill kommer

samhällets pligt emot barnen. Likasom i det borgerliga samhället tillfälle bör

gifvas en hvar att förvärfva de nödvändigaste borgerliga kunskaper, så må också

i det kristna samhället en hvar kunna påräkna att erhålla undervisning till inhemtande

af den kristendomskunskap, som anses nödvändig; och om föräldrar

och målsmän åsidosätta sin pligt i detta hänseende, må samhället öfvertaga den.

Detta är ett hufvudmoment i den omsorg, som samhället har att egna individen,

och denna samhällets skyldighet upphäfves icke i afseende på främmande trosförvandter,

derföre att deras kyrkliga ställning är exceptionel. Beträffande den

åtgärd, som bör vidtagas, då föräldrar eller målsmän försumma sin ifrågavarande

skyldighet, synes det lämpligast vara, att vederbörande skolstyrelse eller rektor i

sådant fall eger förordna, att barnen skola deltaga i den religionsundervisning,

som i den offentliga skolan meddelas.

Enligt 14 § i 1860 års Förordning skall den, som önskar öfvergå från

Svenska kyrkan till främmande religionssamfund, först undervisas och förmanas

af sina själasörjare, vidare varnas af domkapitlet eller dess tillförordnade ombud

och slutligen, om han ändock framhärdar i sin föresats, personligen hos kyrkoherden

i den församling, hvartill han hörer, göra anmälan derom till anteckning

i kyrkoboken; dock skall lian ej anses från kyrkan skild, förr än han, efter uppnådd

ålder af aderton år, blifvit i annat, i Riket tillåtet religionssamfund upptagen.

Ändamålet med berörda undervisning, förmaning och varning torde i de

flesta fall förfelas, enär dessa formaliteter innebära ett moraliskt tvång, som snarare

är egnadt att alstra bitterhet hos den som utgör föremålet. Själasörjaren

bör ej sakna utväg att äfven| utan lagens biträde bereda sig tillfälle att genom

undervisning och varning söka förhindra ett förhastadt steg af den, som står i

begrepp att öfvergå till främmande trossamfund. Utskottet anser derföre, att lagen

i denna del bör ändras, med föreskrift endast, att den dissenterande, som

hos kyrkoherden anmält sin afsigt att från Svenska kyrkan öfvergå till främmande

religionssamfund, skall, sedan minst två månader efter sålunda gjord anmälan

förflutit, personligen inställa sig hos kyrkoherden. Genom en sådan mellan
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

tid lemna!» rådrum till besinning för den, som möjligen af öfverilning beslutar

sig för att utträda ur statskyrkan; och derigenom att han vid det tillfälle, då

anmälan för andra gången göres, skall personligen inställa sig hos kyrkoherden,

blir denne i tillfälle att göra de föreställningar, som af pligt och kristlig kärlek

förestafvas.

Såsom här ofvan redan blifvit ant.ydt, finner Utskottet stadgandet, att ej

någon må anses från Svenska kyrkan skild, förr än han blifvit i annat religionssamfund

upptagen, böra oförändradt bibehållas. Genom antagandet af motionärernes

förslag såsom lag skulle här i landet möjligen komma att finnas personer,

icke tillhörande något religionssamfund, personer utan all religiös öfvertygelse

eller om hvilkas religiösa tro icke någon skulle hafva pligt att taga kännedom.

Religiös tro sammanhänger dock så noga med individens sedlighet och aktning

för lag och samhällsordning, att det ingalunda kan vara med Statens ändamål

förenligt att tillåta någon att slita alla band med kristen församling, för att,

ställd utom gemenskap med den Svenska kyrkan eller något annat erkåndt trossamfund,

förblifva från kyrkan helt och hållet skild och af dess inflytande alldeles

oberoende. Historien känner icke någon religionslära, som haft blott en

bekännare. Hvarhelst en sådan lära funnits har den varit omfattad af flera trosförvandter,

hvilka förenat sig till gemensamt trossamfund.

Vidkommande Ivongl. Förordningen den 23 Oktober 1860, angående ändring

i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider

villfarande lära, så innehåller denna författning hufvudsakligen ansvarsbestämmelser

dels, enligt 1 §, för den som offentligen förkunnar eller till annans förledande

annorledes utsprider lärosatser, som mot den rena evangeliska läran stridande äro;

dels, enligt 2 §, för den som söker genom bedrägliga medel, hotelser eller löften

om timliga fördelar förmå annan till affall från den rena evangeliska läran, äfvensom

för den, hvilken af föräldrar eller målsman fått. sig anförtrodt att uppfostra

eller undervisa barn, som tillhör Svenska kyrkan, men söker under utöfningen

af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro, än den, som med den rena

evangeliska läran öfverensstämmer; dels ock, enligt 4 §, för den, som till deltagande

i främmande trosbekännares andaktsöfning nödgar eller lockar den, som

minderårig är, eller under hans lydnad står, och till Svenska kyrkan hörer. —

Dessa bestämmelser, med undantag af hvad 2 § innehåller, stå icke väl tillsammans

med ofvan uttalade grundsatser i fråga om främmande trosbekännare och

deras religionsutöfning; hvadan, enligt Utskottets åsigt, ofvnnnämnda Ivongl. Förordning

bör upphäfvas, med undantag endast af 2 §, hvars stadgande derefter

lämpligast torde kunna inflyta i Förordningen angående främmande kristna trosbekännare

och deras religionsöfning.

C O

På nu anförda hufvudsakliga skäl får Utskottet, i anledning af ifrågavarande

motioner, vördsamt hemställa,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 52.

att Riksdagen ville för sin del besluta en författning, angående

främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning,

så lydande:

Med upphäfvande af ej mindre Kong]. Förordningen,

angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för

den, som träder till eller utsprider villfarande lära, den 23

Oktober 1860, än äfven Kong]. Förordningen, angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning af nämnde

dag, förordnas som följer:

§ 1.

Vilja bekännare af annan kristen lära, än den evangeliskt

Lutherska, förena sig i församling, göre derom hos

Konungen ansökning och uppgift sin trosbekännelse och

församlingsord ning. Bifoge ock betyg om sådan anmälan

för utträde ur Svenska kyrkan, som i 13 § sägs.

It inner Konungen den lära och församlingsordning

ej vara emot lag eller sedlighet stridande, då må sådan församling

tillåtas.

Sålunda tillåtet religionssamfund ege rätt till fri religionsöfning.

Enahanda rätt tillkomme ock de på grund

af hittills gällande författningar redan bildade församlingar

af främmande trosbekännare.

§ 2.

församling, som i 1 § sägs, vare oförhindrad att sjelf

kalla prest eller lärare.

Hvarje församling anställe såsom föreståndare en välfrejdad

person, hvars vård hennes angelägenheter anförtros

kunna, och göre derom anmälan i Stockholm hos Öfverståthällare-embetet

och annorstädes i riket hos Konungens Befallningshafvande.

Föreståndare skall innan han i sådan

egenskap erkännes, hos Konungens Befallningshafvande eller

Ofverstathallare-embetet styrka att han af församlingen antagen

är.

§ 3.

Varder rättigheten till fri religionsöfning, genom öfverträdelse

af lagens eller sedlighetens bud, eller eljest miss
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

brukad, eller underlåter församling att iakttaga hvad i afseende

på föreståndare är i 2 § föreskrifvet; då må efter

Konungens förordnande församlingen upplösas.

§ 4.

Föreståndaren åligge, att noggrant föra de anteckningar,

som af Konungen föreskrifvas; att desamma inför domstol,

Konungens Befallningshafvande eller Öfverståthållareembetet

vid anfordran förete; att inom en månad efter

hvarje års slut till Konungens Befallningshafvande eller

Ofverståthållare-embetet aflemna förteckning å församlino-ens

medlemmar samt under årets lopp ingångna äktenskap eller

inträffade födelser eller dödsfall i församlingen; att på sätt,

som för Svenska kyrkans presterskap är stadgadt, utfärda

betyg och till offentliga myndigheter lemna upplysningar om

församlingens medlemmar; samt att för ofritt ställa sio- till

efterrättelse lag och de särskilda föreskrifter, som af vederbörande

honom meddelas.

§ 5.

Innan något hus eller rum af församlingen beo-ao-nas

o c o

till gudstjenst eller andaktsöfning, skall föreståndaren derom

göra anmälan, å landet hos kronofogden i orten och i staden

hos poliskammaren, der sådan finnes, men i annat fall

hos magistraten.

Vid församlingens gudstjenst eller andaktsöfning må ej

den offentliga myndigheten i orten tillträde förvägras.

§ b
Ej

tillätes någon munk- eller nunneorden, eller inrättande

af kloster.

§ 7.

Lysning till äktenskap skall, ändå att så väl mannen

som qvinnan äro af främmande trosbekännelse, afkunnas i

den till Svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område

qvinnan är boende; dock att lysningen, der begge äro

med
-

.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

medlemmar af tillåtet främmande religionssamfund, af dess

föreståndare utfärdas.

Vigsel må i de fall, då både mannen och qvinnan tillhöra

främmande religionssamfund, förrättas efter dess bruk.

År blott endera medlem af sådant samfund, verkställes vigseln

af Svenska kyrkans presterskap.

Äktenskap emellan medlemmar af främmande religionssamfund

eller emellan medlem af sådant samfund och medlem

af Svenska kyrkan vare ock tillåtet utan att vigsel dervid

sker. Detta äktenskap skall i slägtingars eller andra

vittnens närvaro ingås inför magistrat i stad eller kronofogde

å landet. Magistrat eller kronofogde åligge dervid i

afseende på mannens och qvinnans hinderslöshet och ledighet

till äktenskap den tillsyn, som enligt lag tillkommer

prest, den der vigsel förrätta skall. Sedan affordras så väl

mannen som qvinnan deras frivilliga ja och samtycke till

giftermålet, och värden de derpå för äkta makar förklarade.

Hvad sålunda förekommit skall upptagas i protokoll, hvilket,

der äktenskap är inför kronofogde ingånget, jemväl af vittnen

bestyrkes. Magistrat och kronofogde skola de inför

dem afskräde äktenskap anmäla hos vederbörande presterskap,

eller, der begge makarne tillhöra främmande religionsförsamling,

hos församlingens föreståndare, på sätt om anmälan

af vigsel för vigselförrättare stadgadt är.

§ 8.

Barn af äkta makar, som begge äro medlemmar af

främmande religionssamfund, tillhöre detta, och må uppfostras

i den lära föräldrarne bekänna. År blott endera

makan medlem af sådant samfund; och har ej skriftligt aftal

om barnens uppfostran i den ena eller andra trosbekännelsen

blifvit före äktenskapet träffadt och vid eller före dess

ingående för kronofogde eller magistrat uppvisadt, då skall

barnet uppfostras i den Evangeliskt Lutherska läran. Lefva

föräldrarne åtskilda, eller äro begge eller endera af dem

döde, eller njuter barnet underhåll af allmänna medel, tillhöre

det den församling, hvaraf den, som har det i sin vård,

är medlem.

Bill. till Riksd. Prot. 1868. 7 Sami. 28 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

%

18

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

Barn af föräldrar, som icke ingått äktenskap med hvarandra,

tillhöre samma religionssamfund som modren eller den,

som om barnets vård och uppfostran drager försorg.

Barn, som icke uppfostras i den Evangeliskt Lutherska

läran, må, på begäran af föräldrar eller målsmän, fritagas

från undervisning deruti vid de offentliga läroverken, dock åligga

vid folkskolorne skolstyrelsen och vid elementarläroverken

rektor att tillse att dessa barns undervisning i afseende på

religionen ej varder försummad. Försumma föräldrar, husbönder

eller andra, som äro i föräldrars ställe, att behörigen

sörja för barnens religionsundervisning, då ege skolstyrelsen

eller rektor anbefalla att barnen skola deltaga i den undervisning

i detta ämne, som i skolan meddelas.

§ 9.

Främmande trosbekännare skall ej anses oberättigad att

embetsåtgärd af Svenska kyrkans presterskap påkalla; dock

att vid sådan förrättning kyrkans handbok brukas. Med

lärotvist, som kan samvetet bekymra, må prest i ty fall ej

besvära: ej heller skall han sin embetsåtgärd någon medlem

af tillåtet främmande religionssamfund påtvinga.

§ io.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter

till Svenska kyrkan, eller hennes presterskap, eller betjening,

vare medlem af tillåtet främmande religionssamfund

ej pligtig att gälda i annat fall, än att slik förrättning blifva

på hans egen begäran verkställd.

§ 11-

Med de inskränkningar och undantag, som af grundlag

och denna förordning bestämmas eller betingas, skall ej från

skiljaktighet i kristen trosbekännelse härledas någon skilnad

i Svenska medborgares rättigheter eller skyldigheter.

§ 12.

Bekänner medlem af främmande religionssamfund sådan

lära som ej tillstädjer honom att aflägga i lag föreskrifven

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

ed, då den erfordras; förordne Konungen, sedan Högsta

Domstolen blifvit hörd, huru förfaras bör.

§ 13.

Vill någon öfvergå från Svenska kyrkan till främmande

religionssamfund, göre derom anmälan hos kyrkoherden i den

församling han tillhör. Fortfar han i sitt beslut, inställe sig,

sedan minst två månader efter sålunda förut gjord anmälan

förflutit, personligen hos kyrkoherden och förnye sin anmälan

med uppgift å det främmande religionssamfund, hvari

han vill inträda. Kyrkoherden göre härom anteckning i

kyrkboken och meddele deröfver bevis. Ej skall någon anses

från Svenska kyrkan skild förr än han iakttagit hvad

här ofvan finnes föreskrifvet, och blifvit i annat religionssamfund

upptagen; ej heller må någon från Svenska kyrkan

utträda, innan han blifvit konfirmerad eller visat sig ega derför

nödig kristendomskunskap eller fyllt 18 år. Barn som

ej fyllt 1°5 år, då föräldrarne från Svenska kyrkan öfvergå till

annat religionssamfund, anses tillhöra detta, der ej föräldrarne

vid sitt utträdande för kyrkoherden förklarat att barnet skall

qvarblifva i Svenska kyrkan. Föreståndare för särskildt religionssamfund

åligge att inom två månader från det medlem

af° Svenska kyrkan blifvit i samfundet upptagen derom underrätta

kyrkoherden i den församling, hvartill den upptagne

hört.

§ H.

Medlem af främmande religionssamfund eller den som

till utträde ur Svenska kyrkan sig anmält må ej i andra

fall, än grundlagens stadgande om utöfning af riksdagsmannarätt

föranleder, deltaga i behandling eller afgörande af

af frågor, som kyrkan eller den offentliga undervisningen

röra.

Innehar den, som till utträde ur Svenska kyrkan sig

anmält, offentlig tjenst; varde han derifrån skild, der ej tjensten

är af beskaffenhet, att han utan afseende å sin trosbekännelse

kunnat till densamma nämnas samt Konungen

eller den myndighet, som eger att tjensten tillsätta, finner

skäligt att honom dervid bibehålla.

O

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52,

§ 15.

Söker någon genom bedrägliga medel, hotelser eller

löften om timliga fördelar förmå annan till affall från

Svenska kyrkan vare förfallen till böter från och med

tjugo till och med femhundra Riksdaler eller fängelse i högst

ett år.

Lag samma vare om någon, hvilken af föräldrar eller

målsmän fått sig anförtrodt att uppfostra eller undervisa

barn, som tillhör Svenska kyrkan, söker, under utöfningen af

sådant uppdrag, bibringa barnet annan tro än den, som med

den Evangeliskt Lutherska läran öfverensstämmer.

§ 16.

Underlåter föreståndare för främmande religionssamfund

att iakttaga hvad honom enligt denna författning åligger;

dömes till böter från och med tjugo till och med femhundra

Riksdaler eller fängelse i högst ett år.

Såsom följd häraf och då Kong!. Förordningen angående giftermål emellan

kristen och mosaisk trosbekännare den 20 Januari 1863 i 2:dra och 4:de §§

hänvisar till Kongl. Förordningen angående främmande trosbekännare och deras

religionsöfning den 23 Oktober 1860, får Utskottet vördsamt föreslå,

att Riksdagen må för sin del ändra nämnda §§ i Kongl.

Förordningen den 20 Januari 1863 till följande lydelse:

§ 2.

Om lysning till sådant äktenskap, äfvensom till äktenskap

emellan mosaisk trosbekännare och medlem af annat

främmande religionssamfund, soro i riket tillåtet är, galle

hvad särskilt stadgadt finnes.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

§ 4.

I fråga om den religion, hvari barn bör uppfostras, galle

hvad angående särskildt religionssamfund stadgadt är.

Stockholm den 11 Maj 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationers

af Herr Grefve Sparre: “Frågan om religionsfrihetens utvidgande är en

af dem, åt hvilka jag vid denna riksdag, likasom vid föregående, såsom ledamot

af Lag-Utskottet, med förkärlek egnat min tid och mitt ringa mått af krafter.

Olyckligtvis hafva denna gång de frågor, som berott på detta Utskotts

handläggning, varit alltför många och derjemte af alltför stor omfattning för att

kunna blifva nöjaktigt behandlade. Det förslag, som nu framlägges, tillkommet,

under en ovanligt stor meningsskiljaktighet, genom en mängd voteringar, vid

hvilka ofta den aflagda sedeln gaf utslaget, kan svårligen ega den fullständighet

och det inre sammanhang, som af ett sådant, utgånget från Lag-Utskottet, kunde

begäras. Tiden har icke heller medgifvit den slutliga revision deraf, som vid

sådana arbeten är så ytterst behöflig. Förslaget må emellertid vara ett bevis

om Utskottets bemödande att draga ett strå till stacken. Jag har likväl, till

Utskottets och min egen ursäkt, velat redogöra för dessa skäl till det bristfälliga

innehållet."

af Herr von Möller;

af Herr Beckman;

af Herr Caspersson: Emot Utskottets förslag rörande sättet att ingå äk
tenskap

är jag i så måtto af skiljaktig mening, att jag anser nu varande stad
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

ganden bura bibehållas då en af kontrahenterna tillhör statskyrkan; men tillhöra

begge kontrahenterna främmande religionssamfund, är ej lämpligt att i lagen intages

något stadgande, som har afseende på ett sådant samfunds religiösa ceremonier

eller föreskrifver huru dessa böra förrättas för att medföra laga verkan,

och icke heller kan jag godkänna att alternativa sätt att ingå äktenskaplig förening

tillåtas, helst i förekommande fall svårighet derigenom kunde uppstå att utreda

huruvida ett äktenskap vore lagligen afslutadt eller icke. I följd af dessa

åsigter vill jag för min del, i afseende på dissenters, icke antaga annat sätt att

med laga verkan afsluta äktenskap, än det som eget- rum inför civila myndigheter,

utan att vilja stadga något om vigsel, hvilken helt och hållet öfverlemnas

åt kontrahenternas eget godtfinnande att förskaffa sig eller icke."

af Herr Ribb ing:

a) mot den föreslagna § 2. “Den frihet, som är i fråga så i de i ämnet

afgifna motioner, som i Utskottets Betänkande och förslag, är frihet i religiös bekännelse

och öfning; de gränser, som för samma frihet i lag skola bestämmas, enligt

samma motioner och betänkande, att trosläran och religionsöfningen skola

vara kristna samt ej innebära en sådan uppfattning af kristendomen, att de strida

mot Statens lag och sedlighet. Något annat eller utöfver det nämnda är i förevarande

fall hvarken begärdt eller i fråga satt. Skall nu en garanti för iakttagande

af nämnda gränser finnas vid den, inom desamma tillåtna, fria religionsöfningen,

så fordras för en sådan för det första, att sjelfva bekännelsen

och församlingsordningen äro kristliga samt öfverensstämmande med lag och sedlighet,

och detta finnes uttryckt i förslagets l:sta §. Men för det andra fordras

ock, att deri religiösa verksamhet eller fortgående religiösa uppfostran,

hvaraf just sjelfva religionsöfningen för alla dem, som deri deltaga, består, skall

ega samma karakterer, eller med andra ord att det religiösa lärandet och församlingslifvet

skola stå i öfverensstämmelse med och utgöra en verklig tillämpning

af läran, hvarförutan denna, dess kristlighet, lagenlighet och sedlighet förblifva

en tom bokstaf. Garantien härför måste sökas hos församlingsläraren eller

föreståndaren och beror i första hand af hurudan denne är. Några på förhand gifna

garantier i afseende på viljan hos denne kunna naturligen i detta fall, lika litet

som i några andra fordras eller gifvas; men väl kan Staten, och detta utan att

blanda sig i eller pröfva den religiösa eller theologiska bildningen hos det fria

religionssamfundets lärare eller föreståndare, hos denne, liksom hos dem, som

skola blifva församlingslärare inom statskyrkan, fordra sådana garantier, som äro

gifna i och prof på den förmåga, hvilken beror af allmänt humanistisk bildning.

Behofvet och gagnet af en sådan bildning hos läraren eller föreståndaren

torde lika litet beträffande det särskilda religionssamfundet, som när fråga är om

statskyrkan, kunna förnekas, så mycket mindre som äfven sednaste tiders erfarenhet

visar, huru predikanter uppträdt, som äfven med det varmaste religiösa

nit och den största välmening, dock i följd af brist på all förståndsodling och

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

insigter, framställt allt annat än en sund och sann predikan af den lära, hvars

förkunnare de angifvit och ansett sig vara, samt huru, sådant oaktadt, dylik

predikan haft ganska mägtig inverkan och dragit till sig troende åhörare. Icke

heller kan en af Staten fordrad garanti i fråga om dylik bildning anses utgöra

ett ingrepp i den ifrågavarande religiösa friheten, då denna hvarken är begärd

eller enligt föreslaget lagstadgande skulle utöfvas utom ofvan anförda gränser.

Fastmer ligger ett uttryck af sann liberalitet från Statens sida långt mera i att

i hvad som för statskyrkans och de särskilda religionssamfundens samt bådas väl

är lika och gemensamt, samt ej går in på de sistnämndas särskilda religionslära,

göra dem likställiga, än att blott sörja för statskyrkan, men lemna de från denna

afvikande, ehuru medborgare i Staten, lika väl som medlemmarne xaf statskyrkan,

åt deras öde när dock frågan är om den vigtigaste af alla angelägenheter.

Det är på ofvan anförda grunder jag vördsamt hemställer, att § 2 i den

föreslagna lagen må få följande lydelse:

Innan sådan ny församling, som i föregående § säges,

erkännes, skall den af församlingen antagne prest eller föreståndare,

i Stockholm hos Ofverståthållare-embetet och i öfriga

delar af riket hos Konungens Befallningshafvande, förete

intyg, att han vid anstalt för bildande af lärare inom den

kyrka, han tillhör, fullgjort hvad för utöfvande af samma

befattning fordras, eller ock, att han aflagt de prof på allmän

och humanistisk bildning, hvilka enligt gällande lag

och författningar utgöra vilkor för inskrifning i theologisk

fakultet inom riket och ordination till prest inom Evangeliskt

Lutherska kyrkan; samt derjemte styrka, att han af

församlingen antagen är. “

b} mot sednare delen af den föreslagna § 8.

“Då äktenskapet är en förening med hufvudsakligt religiöst-sedligt ändamål,

anser jag ock, att en religiös akt är den rätta formen för dess ingående.

Att undantag härifrån kunna finnas nödiga och såsom sådana godkännas, bevisar

intet mot regelns giltighet. Sådana undantag kunna, utom äktenskap mellan

judar och kristne, der, i följd af de religiösa bekännelsernas olikhet, intet formulär

för den religiösa akten finnes, äktenskap vara, der båda kontrahenterna åro

kristna dissenters, enligt den grundsats, att Staten ej bör blanda sig i något,

som till deras religion, inom lagligen bestämda gränser, hörer. Så snart åter

som ena kontrahenten är medlem af statskyrkan, kan, just derföre, den äktenskapliga

förbindelsen, äfven till dess religiöst-sedliga sida, ej för Staten anses

främmande, och de formela svårigheter för det religiösa fullbordandet af äktenskapet,

som med nu befintliga lagstiftning dervid kunna uppstå, kunna hafva*,

om i vår lag, såsom i den Norska, stadgas, att kontrahenten af främmande trosbekännelse

ej, för att erhålla vigsel, behöfver förete dop- och nattvardsattester.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

Några skrupler, att enligt det fur vår statskyrka gällande vigselformulär låta viga

sig, kunna, med hänsigt till innehållet af detta formulär, ej hos en kristen, han

må vara af den ena eller andra trosbekännelsen, på allvar uppstå. Men derigenom

att de fall, då äktenskap endast genom borgerlig sanktion kunna ingås,

reduceras till det minsta möjliga antal, bur nemligen motverkas den följd, som

historien visat af borgerligt knytande af äktenskaplig förbindelse inom det allmänna,

nemligen äktenskapens ingående och betraktande såsom andra, passagera

förbindelser.

Det är af dessa grunder som jag för min del får föreslå, att, i öfverensstämmelse

med hvad i Norska dissenterlagen finnes stadgadt, §:n må erhålla

följande lydelse:

Äktenskap mellan man och qvinna, tillhörande ett och

samma främmande religionssamfund, må, der samfundet eger af

Staten erkända och till vigsels förrättande berättigade prester,

fullbordas efter det samfunds bruk. I motsatt händelse,

äfvensom i det fall, att medlemmar tillhörande religionssamfund,

som nyss är sagdt, sjelfve sådant önska, skall

äktenskapet i slägtingars eller andra vittnens närvaro ingås

inför magistrat i stad eller kronofogde å landet. Magistrat

eller kronofogde åligge dervid i afseende å mannens och

qvinnans ledighet till äktenskap den tillsyn, som enligt lag

tillkommer prest, den der vigsel förrätta skall; sedan affordras

så väl mannen som qvinnan deras frivilliga ja och

samtycke till giftermålet och varde de derpå för äkta makar

förklarade. Hvad sålunda förekommit, skall i protokoll upptagas

och varde det, om äktenskapet är inför kronofogde

ingånget, jemväl af vittnen bestyrkt. Magistrat och kronofogde

åligge, att inför dem afslutade äktenskap hos vederbörande

presterskap anmäla på sätt om anmälan af vigsel

för vigselförrättare stadgadt är.

Äktenskap mellan medlem af Svenska kyrkan samt af

särskildt religionssamfund ingås medelst vigsel af Svenska

kyrkans presterskap, dock att dervid ej fordras bevis för

medlemmen af det särskilda religionssamfundet om dop och

nattvardsgång."

o O

af Herr Lemchen: “Den fråga, som i Lag-Utskottets ofvanstående Utlåtande

blifvit behandlad, är kanske den vigtigaste, som vid denna riksdag hos Utskottet

förekommit. För dess fullständiga utredning och för uppgörande af en läglig

och god författning angående främmande trosbekännare eller så kallade dissenter

hade

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

hade ock erfordrats mycket mera tid och arbete, än Utskottet kunnat deråt egna,

utan att åsidosätta eller förbigå andra vigtiga ärenden, som på grund af Kongl.

Maj:ts nådiga Propositioner och inom Ivamrarne väckta motioner bort af Utskottet

handläggas. Det må derför icke läggas Utskottet till last, att dess Utlåtande

i denna fråga till Kamrarne inkommer så kort tid före riksdagens afslutande.

Ej heller må med skäl kunna klandras, om Utskottet eller någon dess

ledamot icke kunnat eller medhunnit att uppgöra ett sådant lagförslag, som, utan

förändringar eller omarbetning och således utan föregående återförvisning till

Utskottet, kan af Riksdagen antagas.

I åtskilliga hufvudsakliga delar kan jag icke biträda Utskottets förslag,

emedan jag förmenar att genom antagande af detsamma de med fullkomligt fog

öfverklagade, enligt nutidens åsigter origtiga, ja orättvisa föreskrifter, som finnas

i Kongl. Förordningen den 23 Oktober 1860 angående främmande trosbekännare

och deras religionsutöfning, icke skulle fullkomligt utan endast till en del

undanrödjas, samt den i 16 § Regeringsformen uttryckta och fastställda grundsats

om fri religionsutöfning inom lagens och sedlighetens gränser ej blefve fullständigt

tillämpad. Jag har derför uppgjort ett särskildt författningsförslag, hvilket

här nedanför intages. Men då jag icke kan eller bör ifrågasätta, att detsamma

skulle af Riksdagen antagas utan en noggrann och fullständig granskning och

innan Utskottet fått efter återförvisning afgifva nytt utlåtande, hvilket säkerligen

icke kan medhinnas innan tiden för riksdagens afslutande inträffar, har jag ansett

öfverflödigt att anföra och utveckla motiverna och grunderna för mitt förslag,

samt vill, under öfvertygelse att förevarande vigtiga fråga ånyo väckes och

behandlas vid Riksdagens nästa sammanträde och sedermera fortfarande, om

sådant erfordras, vid Riksdagens hvarje sammanträde till dess den blifvit slutligen

afgjord, nu endast hemställa, om icke Utskottets förslag må

afslås och ärendet således få för närvarande förfalla.

Förslag

till

Förordning angående främmande kristna trosbekännare

och deras religionsöfning.

O O

Med upphäfvande af Kongl. Förordningen angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning den 23 Oktober

1860 samt Kong!. Förordningen angående ansvar för

den, som träder till eller utsprider villfarande lära af samma

dag, förordnas som följer:

Bill. till Riksd. Prot. 1868. 7 Sami. 28 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

1 §•

Kristna trosbekännare af annan lära än den evangelisktlutherska

egen rätt att för religionsöfning förena sig i församling;

gören dock derom anmälan i Stockholm hos Öfverståthållare-embetet

och i öfriga delar af riket hos Konungens

Befallningshafvande med fullständig uppgift å sin trosbekännelse

och församlingsordning. Finner Öfverståthållare-embetet

eller Konungens Befallningshafvande deras lära eller församlingsordning

vara i någon mån stridande mot lag eller sedlighet,

anmäle förhållandet hos Konungen och förbjude församlingen

till dess Konungen vidare förordnat.

2 §•

Församling, som i 1 § sägs, vare oförhindrad att sjelf

kalla prest eller lärare.

Hvar församling anställe såsom föreståndare en välfrejdad

person, hvars vård hennes angelägenheter anförtros kunna,

och göre derom anmälan hos Öfverståthållare-embetet eller

Konungens Befallningshafvande.

Prest, lärare och föreståndare skola, förr än de i sådan

egenskap erkännas, hos kronofogde på landet eller magistrat

i stad styrka, att de af församlingen antagne äro.

3 §.

Varder rättigheten till fri religionsöfning missbrukad eller

underlåter församling att iakttaga hvad i 2 § om föreståndare

stadgadt är; då må efter Konungens förordnande församlingen

upplösas.

4 §•

Föreståndaren åligge: att noggi-annt föra de anteckningar,

som af Öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande

föreskrifvas; att desamma inför domstol, Konungens

Befallningshafvande eller Öfverståthållare-embetet vid

anfordran förete; att inom en månad efter hvart års slut till

?

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Lag-Utskottets Utlåtande N.''o 52.

Öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande

aflemna förteckning å församlingens medlemmar samt under

årets lopp ingångna äktenskap, inträffade födelser och dödsfall

i församlingen; att på sätt, som för Svenska kyrkans

presterskap är stadgadt, utfärda betyg och till offentliga myndigheter

lemna upplysningar om församlingens medlemmar;

samt att för öfrigt ställa sig till efterrättelse lag och de särskilda

föreskrifter, som af vederbörande honom meddelas.

5 §•

Innan hus eller rum af församlingen begagnas till gudstjenst

eller andaktsöfning, skall föreståndaren derom göra anmälan

å landet hos kronofogden och i stad hos poliskammaren

eller, der sådan ej finnes, magistraten.

Vid församlingens gudstjenst eller andaktsöfning må ej

den offentliga myndigheten i orten tillträde förvägras.

6 §•

*

Munk- eller nunne-orden eller kloster må ej i riket finnas

eller inrättas.

7 §•

Lysning till äktenskap skall, ändå att både mannen och

qvinnan äro af främmande trosbekännelse, afkunnas i den

till Svenska kyrkan hörande församling, inom hvilken qvinnan

är boende; dock att lysningen, der begge äro medlemmar

af främmande religionssamfund, af dess föreståndare

utfärdas.

Vigsel må i de fall, då både mannen och qvinnan tillhöra

främmande religionssamfund, förrättas efter dess bruk. År

blott endera medlem af sådant samfund, verkställes vigseln

af Svenska kyrkans presterskap.

Äktenskap emellan medlemmar af främmande religionssamfund

eller emellan medlem af sådant samfund och medlem

af Svenska kyrkan vare ock tillåtet utan att vigsel dervid

sker. Detta äktenskap skall i slägtingars eller andra

vittnens närvaro ingås inför magistrat i stad eller krono
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

■Loff- Utskottets Utlåtande N:o 52.

fogde å landet. Magistrat eller kronofogde åligga dervid i

afseende på mannens och qvinnans hinderslöshet och ledighet

till äktenskap den tillsyn, som enligt lag tillkommer prest,

den der vigsel förrätta skall. Sedan affordras så väl mannen

som qvinnan deras frivilliga ja och samtycke till giftermålet,

och värden de derpå för äkta makar förklarade. Hvad

sålunda förekommit skall upptagas i protokoll, hvilket, der

äktenskapet är inför kronofogde ingånget, jemväl af vittnen

bestyrkes. Magistrat och kronofogde skola de inför dem

afslutade äktenskap anmäla hos vederbörande presterskap, eller,

der begge makarne tillhöra främmande religionsförsamling,

hos församlingens föreståndare, på sätt om anmälan af vigsel

för vigselförrättare stadgadt är.

8 §•

Barn af äkta makar, som begge äro medlemmar af främmande

religionssamfund, tillhöre detta och må uppfostras i

den lära, föräldrarne bekänna. Är blott endera makan medlem

af sådant samfund, då skall barnet uppfostras i den

evangeliskt-lutherska läran, der ej skriftligt aftal om barnens

uppfostran blifvit emellan makarne före äktenskapet

träffadt och inför magistrat eller kronofogde uppvisadt, hvilket

aftal då lände till efterrättelse. Lefva föräldrarne åtskilda

eller äro de, endera eller begge, döda, tillhör barnet den

församling, hvaraf den, som har barnet i sin vård, eller efterlefvande

makan är medlem, der ej, på sätt här ofvan sägs,

annorlunda aftaladt är. Barn af föräldrar, som ej ingått

äktenskap med hvarandra, tillhöre samma religionssamfund

som modren eller den, som om barnets vård och uppfostran

drager försorg.

O o

Barn, som ej uppfostras i den evangeliskt-lutherska läran,

må fritagas från undervisning deri vid de offentliga

läroverken.

9 §•

Medlem af främmande religionssamfund skall ej anses oberättigad

att em betsåtgärd af Svenska kyrkans presterskap påkalla.

Med lärotvist, som kan samvetet bekymra, må prest

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

i ty fall ej besvära; ej heller skall han sin embetsåtgärd

någon medlem af främmande religionssamfund påtvinga.

10 §.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter

till Svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening

vare medlem af främmande religionssamfund ej pligtig att

gälda i annat fall än att slik förrättning blifvit på hans begäran

verkställd.

11 §■

Med de inskränkningar och undantag, som af grundlag

och denna förordning bestämmas eller betingas, skall ej från

skiljaktighet i kristen trosbekännelse härledas någon olikhet

i Svenska medborgares rättigheter och skyldigheter.

År främmande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer

honom att aflägga i lag föreskrifven ed; förordne

Konungen, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, huru förfaras

bör.

12 §.

Vill någon öfvergå från Svenska kyrkan till främmande

religionssamfund, göre derom anmälan hos kyrkoherden i den

församling, han tillhör, och, der han fortfar i sitt beslut två

månader derefter, inställe sig hos kyrkoherden och förnye sin

anmälan med uppgift å det främmande religionssamfund,

hvari han vill inträda. Kyrkoherden göre härom anteckning

i kyrkoboken och meddele deröfver bevis. Ej skall någon

anses från Svenska kyrkan skild förr än han iakttagit

hvad här ofvan föreskrifves och blifvit i annat tillåtet religionssamfund

upptagen; ej heller må någon från Svenska

kyrkan utträda, innan han blifvit konfirmerad eller visat sig

ega derför nödig kristendomskunskap eller fyllt 18 år. Barn

under 15 år af föräldrar, som från Svenska kyrkan öfvergå

till främmande religionssamfund, anses tillhöra detta, der ej

föräldrarne vid sitt utträdande för kyrkoherden förklara att

barnet skall qvarblifva i Svenska kyrkan.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

Föreståndare för främmande religionssamfund åligge att,

inom två månader efter det medlem af Svenska kyrkan blifva

i samfundet upptagen, derom underrätta kyrkoherden i

den församling, hvartill den upptagne hört.

13 §.

Medlem af främmande religionssamfund och den, som till

utträdande ur Svenska kyrkan sig anmält, må ej i annat

fall, än grundlagens stadgande om utöfning af riksdagsmannarätt

föranleder, deltaga i behandling eller afgörande af

frågor, som kyrkan eller den offentliga religionsundervisningen

röra.

Innehar den, som till utträdande ur Svenska kyrkan sig

anmält, offentligt embete eller tjenst; varde han derifrån

skild, der ej embetet eller tjensten är af den beskaffenhet,

att han utan afseende å trosbekännelsen kunnat dertill nämnas

samt Konungen eller den myndighet, som eger att embetet

eller tjensten tillsätta, finner skäligt att honom dervid

bibehålla.

14 §.

Söker någon genom bedrägliga medel, hotelser eller löften

om timliga fördelar förmå annan till affall från den

evangeliskt-lutherska läran, vare förfallen till böter från

och med tjugo till och med femhundra R:dr eller fängelse i

högst ett år.

Lag samma vare, om någon, hvilken af föräldrar eller

målsman fått sig anförtrodt att uppfostra eller undervisa

barn, som tillhör Svenska kyrkan, söker under utöfningen

af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro än den, som

med den evangeliskt-lutherska läran öfverensstämmer.

15 §.

Underlåter föreståndare för främmande religionssamfund

att iakttaga hvad honom enligt denna författning åligger;

dörnes till böter från och med tjugo till och med femhundra

Riksdaler eller fängelse i högst ett år.“

i

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

af Herrar Bovin och Ählgren, hvilka förklarat sig instämma i det af Herr

Lemchen uti hans reservation framlagda förslag till förordning;

af Herr Bergström.

Derjemte hafva Herrar von Gegerfelt och Holmberg begärt att få anmärkt,

det de ej öfvervarit ärendets handläggning hos Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.