Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande A':o 6

1868-02-17 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1868:6, Lag-Utskottets Utlåtande A':o 6

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande A'':o 6.

\:o 6.

Anis. til! Riksd. Kansli d, 18 Febr. 1868, kl, 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kong/. Maj:ts nådiga Proposition om antagande

af en författning angående bouppteckningars och ar/skiftens upprättande

i stad

Omförmälda nådiga Proposition, hvilken, åtföljd af Stats-Rådets och Högsta Domstolens

i ämnet förda protokoll, blifvit af begge Kamrarne till Lag-Utskottets behandling

öfverlemnad, är af följande lydelse:

Sedan Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 18 Februari år 1863

tillkännagifvit, det de för sin del ansett, att den enligt 9 Kap. 1 § och 12 Kap.

2 § Ärfda-balken, med dithörande författningar, städernas magistrater tillagda rättighet

att, der ej annorlunda vore stadgadt, förrätta bouppteckningar och arfskiften

och derför uppbära arfvoden, borde upphöra och städernas innevånare i detta hänseende

tilläggas samma rätt, som tillkommer Rikets öfriga innevånare, att nemligen

sjelfva kalla gode män till dylika förrättningars verkställande, men att hinder härför

funnits möta deri, att förenämnda arfvoden utgjorde en väsendtlig del af magistraternas

aflöning, hvarför Rikets Ständer i underdånighet anhållit, att Kongl.

Maj:t täcktes vidtaga åtgärd till beredande af ersättning åt vederbörande städers

magistrater för den sportelinkomst de genom den föreslagna förändringen kunde

komma att förlora och sedermera framställa nådig Proposition om den förändring

i allmän lag, som för det afsedda ändamålet vore nödig — så hafva i anledning

häraf upplysningar blifvit infordrade angående beloppet af den inkomst, städernas

magistrater under sednaste åren genom ifrågavarande sportler uppburit, äfvensom

städernas innevånare blifvit hörde, huruvida de ville åtaga sig att bereda magistratspersouerne

ersättning för upphörande af nämnda sportler; och har af de till

följd häraf inkomna yttranden visat sig, bland annat, dels att ifrågavarande afgitter,

hvilka i de flesta städer, såsom af ålder varit vanligt, ingå bland magistratspersonernas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6‘.

7

löningsförmåner, dock på åtskilliga ställen till någon del eller helt och hållet användas

till andra ändamål, dels ock att, under det innevånarne i större delen af Rikets

städer samtyckt att utgifva ersättning för den minskning i inkomster, som genom

den föreslagna förändringen skulle uppstå, dervid dock på flera ställen särskilda

vilkor blifvit vid nämnda medgifvande fästade, så hafva i ett ej obetydligt antal

städer innevånarne vägrat att sådan ersättning utgifva.

Då sålunda hinder fortfarande lärer böra anses möta för den föreslagna

förändringens genomförande på en gång i alla Rikets städer, men sådant genomförande

lämpligen bör kunna ske för hvarje särskild stad, allteftersom ersättning

beredes för de inkomster, hvilka hittills genom boupptecknings- och arfskiftesarfvoden

influtit, vill Kongl. Maj:t alltså, med öfverlemnande af Högsta Domstolens

i ämnet förda protokoll, jemlikt 87 § Regeringsformen, till Riksdagens antagande

framlägga följande förslag till

Förordning

r

. angående bouppteckningars och arfskiftens upprättande i stad.

Stadgandet i 9 Kap. 1 § Ärfda-balken, att vid uppteckning af egendom

som finnes i bo, lydande under stadsdomstol, eller utgöres af fastighet i stad,

borgmästare och råd skola nämna två eller flere redlige män, som egendomen

uppteckna och värdera, må, efter Konungens förordnande, upphöra att gälla i

afseende å bouppteckning i den stad, hvarest afgifter för bouppteckningars och

arfskiftens förrättande icke vidare tagas i beräkning till bestridande af löner

eller andra allmänna utgifter; egande derefter sterbhusdelegare att till så väl uppteckning

och värdering af egendomen, som ock till arfskifte kalla gode män, på sätt

som stadgadt är om bo, hvilket under stadsdomstol ej lyder.

Genom ofvanberörda underdåniga skrifvelse hafva Rikets Ständer erkänt behofvet

af eu lagförändring i omförmälda syftning, och skälen härför äro: dels att

den enligt nu gällande lag städernas magistrater tillagda rättighet att, der ej annorlunda

ur stadgadt, förrätta bouppteckningar och arfskiften och derför uppbära

arfvoden, är till sjelfva sin grund obillig, då vissa klasser af städernas innevånare

derigenom pålagts ett tvång och en beskattning, hvarifrån andra klasser inom

stadskommunerna likasom Rikets alla öfrige innebyggare äro fritagne; att grunden

för bouppteckningsprocenten, som beräknas efter summa inventarii, utan afdrag för

skulderna, likaledes är obillig, så att det lätteligen kan inträffa, att den behållning,

som eljest skulle uppstått, helt och hållet åtgår till bouppteckningsarfvodet,

— ja, att boet till och med just för detta arfvode måste afträdas till konkurs; samt

att det jemnande af rättigheter och skyldigheter i öfrigt, som under sednare tider

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

blifvit tillvägabragt mellan städernas innevånare, påkallar likställighet jemväl i nu

ifrågakomna hänseende.

På sätt handlingarne utvisa hafva innevånarne i 37 af Rikets städer vägrat

att utgifva ersättning för den minskning i inkomster, som genom ifrågaställda förändringar

skulle uppstå för magistratspersonerne, hvaremot i öfriga 48 städer innevånarne

till sådan ersättnings utgifvande samtyckt, på åtskilliga ställen dock endast

under vissa vilkor.

Med afseende å det hinder, som sålunda mött för förändringens genomförande

på en gång i alla Rikets städer, har Kongl. Maj:t, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med Högsta Domstolens yttrande i ämnet, för frågans lösning begagnat

én utväg, som synes vara den lämpligaste; och får Utskottet derföre vördsamt

tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande Proposition.

Stockholm den 17 Februari 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Lemchen;

af Herr Bergström: “När en person aflider och lemnar efter sig egendom, är det

af vigt både för delegare i sterbhuset och för borgenärer, att egendomen upptecknas

och värderas. Lagstiftarens vårdnad bör derföre ligga derå, att sådana förrättningar

varda verkställda med all möjlig omsorg och skicklighet. För afseende

derå måste, enligt min tanke, den abstrakta frihetens anspråk vika.. Så har ock

skett i våra grannländer, Danmark och Norge, der, såsom bekant är, uppteckning och

värdering utaf afliden persons qvarlåtenskap är en judiciel förrättning, som tillkommer

den så kallade “Skifteretten". Enahanda omvårdnad har Franska lagstiftningen egnat

ifrågavarande rättsärende. Man behöfver, för att finna detta, blott genomläsa 2:dra

boken 4;de titeln af “Code de procedure civile", som föreskrifver iakttagande vid bouppteckning

af alla de formaliteter, som den har gemensamma med andra notariatsurkunder,

och dertill af åtskilliga andra, hvilka fullständigt uppräknas och beskrifvas.

Deremot har vår lag i allmänhet till förmån för friheten uppoffrat rättssäkerheten

uti ifrågavarande afseende. Den äldre lagkomitéen, hvilken icke med

fog kan beskyllas för inskränkt uppfattning eller trångbröstade åsigter i lagstiftnings

politiken, klagar deröfver, att den frihet, som tillkommer delegare i bo, lydande

under annan domstol, än stadsdomstol, eller i arffallen fastighet å landet,

att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

att till boupptecknings- och värderingsman utse hvem de vilja, icke beredt åsyftad

fördel, utan i stället åstadkommit stora olägenheter. Arfvingar både stundom lemnat

sitt förtroende åt personer, hvilka icke varit skicklige att verkställa det dem

gifna uppdrag. Då uppteckning af död mans bo icke förrättades med urskiljning,

förfelades dess ändamål att, så vidt ske kunde, grundlägga en säker kännedom om

sterbhusets tillhörigheter samt dessas beskaffenhet och värde; hvadan också de,

som hade del eller anspråk i boet, saknade den nödiga vägledning, hvarigenom

oredor och tvister för framtiden kunde förekommas. Erfarenheten vittnade, att

ganska många bland de vid domstolarne å landet förekommande rättegångar ledt

sitt ursprung från felaktiga bouppteckningar och derpå grundade oriktiga arfskiften

samt att det ofta varit svårt att efter längre tids förlopp erhålla tillförlitliga upplysningar

om boets tillstånd vid dödsfallet. Genom Kongl. Brefvet den 27 Maj

1801 vore väl stadgadt, att häradshöfdingarne skulle, vid boupptecknings- och

skiftesinstrumenternas emottagande, noga tillse, att icke okunnige och oskicklige

personer finge med sådana förrättningar sig befatta; men då denna tillsyn förutsatte

en förtidig granskning, som, utan närmare kännedom om boet, icke kunde

blifva fullständig, hade någon påföljd deråt sällan egt rum i andra fall, än der

uppenbara fel i formen genast visat sig. Att förordna ny bouppteckning hade

ofta funnits leda till betänkliga följder, isynnerhet då sterbhuset varit obemedladt

eller med gäld besväradt.

För min del tvekar jag icke att instämma i anförda klagan; likasom jag

tror, att hvar och en, som förvaltat domare-embete å landet, skall erkänna befogenheten

af densamma. Annorlunda och bättre hafva deremot förhållandena gestaltat

sig i städerna till följd af den städernas magistrater tillagda rättighet att,

der ej annorlunda vore stadgadt, förrätta bouppteckningar och arfskiften. Det sätt,

hvarpå dessa förrättningar i städerna verkställts, har i allmänhet icke gifvit anledning

till klander eller föranledt rättegångar; och äfven det fattigaste bo har icke

kommit att sakna laglig behandling. Visserligen finnas i städerna sterbhus, hvari

delegarne på grund af undantagsstadganden åtnjuta enahanda frihet uti ifrågavarande

afseende, som sterbhusdelegare å landet. Men vanligen äro delegarne i

sådana sterbhus så upplyste, att de till fullo inse vådan af att lemna sitt förtroende

åt okunnige och oskicklige boutredare; hvarföre de anförtro förvaltningen

antingen åt någon magistratsperson eller annan lika sakkunnig. Huru önskvärdt

således det än kan vara, att i ett ämne, som fäller under allmänna lagen, likhet

i bestämmelser må råda; finner jag dock olämpligt att tillvägabringa sådan likhet

derigenom, att man inom de rättskretsar, hvarest ett bättre tillstånd eger rum,

inför det sämre, som råder i allmänhet. Heldre hade likheten, om den nu nödvändigt

skolat genomföras, bort åstadkommas på det sätt, lagkomitéen föreslagit,

eller genom antagande af ett så lydande stadgande:

“Så å landet, som i stad, skola kunnige och redlige män tillsatte vara att

Bill. till JRiksd. Prof. 1868. 7 Sami. 5 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

boutredningar inom domsagan hålla. Af dessa kallen sterbhusdelegare en att bouppteckning

förrätta. Åsämjas sterbhusdelegare ätt låta bouppteckning förrättas af

annan person, den de hafva förtroende till; anmälen det hos Rätten; och varde han

förordnad, der ej Rätten pröfvar honom till den befattning ej skicklig vara. Den,

som bouppteckning förrättar, tage sig till biträde tvänne andra män, som ojäfvige

äro“.

Genom ett sådant stadgande skulle man å ena sidan hafva tillgodosett

frihetens anspråk och å den andra icke uppoffrat rättssäkerheten. Rikets åren

1862 och 1863 församlade Ständer beträdde eu annan väg, på hvilken jag för min

del icke vill följa dem; helst den formela likheten i lagbestämmelser rörande förevarande

ämne ändock icke, på sätt af Kongl. Maj:ts Proposition inhemtas, kan

vinnas. Jag är nemligen öfvertygad, att många af de städer, hvilka vägrat att

lemna sina magistrater ersättning för den mistning af sportler, som af den nya

lagens antagande skulle blifva en följd, dervid hufvudsakligen åsyftat att åt sig

bevara det goda, som gällande lagstiftning bereder dem, och förekomma införande

af ett sämre tillstånd. Sådant var åtminstone förhållandet med den största af

de tvänne städer, hvilka jag har äran representera. Det må vidare betviflas,

huruvida för sterbhus i de städer, som förklarat sig vilja ingå på den nya ordningen,

någon ekonomisk vinst uppstår. Hvarje till kommunen skattskyldig får deltaga

i utgörande af den årliga sportelersättningen åt magistraten; och när dödsfall

inträffar, måste sterbhuset gälda arfvode för uppteckningen. Huru uppteckningsmannen

än må vara, icke verkställer han förrättningen för intet. 1 de flesta fall

lärer det väl blifva en magistratsperson, som undfår uppdraget. Således minskas

magistratens tjenstegöromål vid oförminskade löneinkomster; jemte det tillfälle beredes

den till enskild förtjenst på förrättningar, hvilka tillförene utgjorde delar af

dess tjenstegöromål.

Ehuru Rikets Ständers skrifvelse den 18 Februari 1863 innebar giltig anledning

för Regeringen att framlägga ifrågavarande lagförslag, och ehuru jag emot

detsamma i formelt afseende icke har det ringaste att anmärka; finner jag mig

dock, på grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, föranlåten tillstyrka,

att Riksdagen icke måtte bifalla förevarande lagförslag."

I denna reservation instämde Grefve Sparre och Herr Hessle.

Stockholm, tryckt hos A. L. Norman, 1868.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.