Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker.

1869-04-10 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1869:13, Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.

1

AV© 13.

Ank. till Riksd. Kansli den 10 April 1869, kl. 2 e. m.

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända

eller distillerade spirituösa drycker.

Sedan Utskottet pröfvat de till detsamma hänvisade motioner rörande

förändring i vissa delar af nu gällande Förordning af den 26 Oktober 1866, angående

vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa

drycker, får Utskottet härmed afgifva Betänkande, upptagande ämnena hufvudsakligen

i den ordning, hvartill paragrafföljden i nämnda författning gifver anledning.

§ 1.

I motioner (N:ris 107 och 142), väckta uti Andra Kammaren, hafva Herrar

Arvid Jönsson och C. J^jungman föreslagit, den förre, att § 1 af nuvarande förordning

måtte erhålla följande lydelse: »Bränvin må i stad ej till mindre belopp än 15

kannor säljas af annan än den, som enligt 2:dra eller 4:de §:ne dertill berättigad är,

och å landet ej till mindre belopp än 50 kannor af annan än den, som af Konungens

Befallningshafvande efter kommunalstämmans hörande fått eärskildt tillstånd

att sälja under 50 till och med 15 kannor, eller enligt nyssnämnda 2:dra och 4:de

§:ne dertill berättigad är;» den sednare, »att bränvin må ej till mindre belopp än 150

kannor säljas af annan än den, som, enligt §:ne 2 och 4 af Kongl. Mnj:ts nådiga

Förordning af den 26 Oktober 1866. dertill berättigad är.»

Såsom flera vid föregående riksdagar framställda motioner rörande ändring af

denna paragraf, hafva äfven de bada vid ttenna riksdag väckta förslagen till sådan

Bill. till Riksd. JProt. 1869. 5 Sami. 1 Afd. 8 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillnings- Utskottets. Betänkande N:o 13.

ändring hufvudsakligen åsyftat att genom sina nya bestämmelser lägga ett kraftigt

hinder i vägen för det partihandelns urartande till krögeri, som åstadkommes genom

den så mycket öfverklagade »salningen». Motionärerne synas nu hafva utgått

från den förutsättningen, att en betydlig förhöjning af partihandelns lägsta försäljningsbelopp

skulle vara den minst våldsamma utvägen till förekommande af detta

missbruk; samt att derigenom sjelfva åvägabringandet af sådana små inköpsbolag,

som genom salningen tillfälligtvis bildas, skulle betydligt, försvåras och åklagaremagtens

besvär för dessa transaktioners upptäckande och ledande i bevis i icke

ringa mån underlättas.

Utskottet har emellertid icke kunnat bortse från den olägenhet, som genom

en sådan förhöjning skulle uppstå, isynnerhet för alla dem, hvilka, boende på landsbygden

långt ifrån utskänknings- och minuthandelsställen, ej förmådde på en gång

inköpa så stort belopp, som af motionärerne såsom det lägsta vid partihandel

antagits; och Utskottet anser sig derföre ej kunna tillstyrka motionärernes

förslag.

Men då motionärerne hufvudsakligen afsett att förhindra den s. k. salningen,

får Utskottet för sin del hänvisa till hvad det under 3 § föreslagit till hämmande af

detta missbruk; hemställande alltså Utskottet:

l:o att Herr Arvid Jönssons motion icke må af Riksdagen

bifallas;

2:o att likaledes Herr C. Ljungmans motion icke må

vinna Riksdagens bifall.

§ 2.

Genom motion (N:o 39) i Andra Kammaren har Herr C. J. Graf ström föreslagit,

att försäljningjsminimum för minuthandel med bränvin måtte nedsättas från

dess nuvarande belopp 1L kanna till 1/& kanna eller 20 kubiktum.

Förslaget, som redan vid tvänne riksdagar förekommit, har af dessa Riksdagars

Bevillnings-Utskott blifvit tillstyrkt och af Andra Kammaren begge gångerna

antagits. Då Utskottet nu ånyo anser sig böra biträda detsamma, gör det

detta på samma grunder, som förut funnits påkalla ett tillstyrkande. Afsigten med

det ifrågavarande minimibeloppets nedsättning är i främsta rummet att, såsom redan

vid minuthandelns införande var afsedt, göra denna handel till skaffare för de små

och tillfälliga hushållsbehofven, att derigenom från utskänkningsställena med deras

frestelser afvänja de månge, som besöka dem endast derför, att de ej annorstädes i

handeln få hemta ett mindre belopp; och sålunda att verka till den bränvinskonsumtions

förminskning, som försäljningslagen bör åsyfta. Man bör, vid denna

frågas bedömande, ej förgäta, att, enligt den ursprungliga planen för bränvinsförsäljningens

ordnande, minuthandeln var, såsom redan blifvit nämndt, ämnad att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande. N;o 13.

3

åstadkomma en minskning i det skadliga krogsupandet, just genom att lemna tillfälle

för den ringare förbrukningen till spirituösa dryckers inköpande till hemmet

utan beröring med utskänkningsställena; hvadan Rikets Ständer vid 1853—1854

årens riksdag ock funno angeläget, att minuthandelns minimum ej bestämdes

högre än, enligt då gällande måttsystem, till eu fjerdedels kanna.

Det förtjenar dessutom all uppmärksamhet, att nuvarande stadgande rörande

minuthandelns minsta försäljningsbelopp, kanske mer än någon annan af denna lagstiftnings

inskränkningar i det fria utbytet, lockar till mer eller mindre hemliga lagbrott.

Stadgandet, att hvar och en, som för tillfället behöfver t. ex. en butelj af

spirituös dryck, nödvändigt måste inköpa tvänne, eller tillsammans 1/2 kanna, är

uppenbarligen sådant, att dess rättsgrund är svår att uppsöka, och att det derför för

sin efterlefnad fordrar eu ovanlig grad af samvetsömhet. Det orimliga deri framträder

ännu mer derigenom, att samma stadgande, såsom Högsta Domstolens utslag

utvisat, innebär, att den halfva kannan eller de tvänne buteljerna skola innehålla

fullkomligt samma slags dryck. Och måste det derföre för lagens eget anseende

vara af högsta vigt att göra dess bestämmelser i detta hänseende öfverensstämmande

med minuthandelns ändamål, derigenom att försäljningsminimum mera

lämpas efter det vanligaste måttet vid inköp för den mindre förbrukningen.

Då man tillförene emot förslaget gjort den erinran, att genom minimibeloppets

nedsättning kunde äfventyra», att miriuteringsställena blefve krogar, tillåter sig

Utskottet fästa uppmärksamheten å det i Förordningens 3 § redan befintliga förbudet

mot bränvinets förtäring'' å minuteringsstället; hvarjemte Utskottet får hänvisa till

de under nästföljande paragraf föreslagna nya bestämmelser till förekommande

af allt slags bränvinshandels urartande till utskänlcning; och då förslaget till nedsättning

af minuthandelns försäljningsminimum nu i sammanhang med dessa nya

bestämmelser återkommer, har Utskottet föreställt sig, att de betänkligheter, som

förut framställdes mot samma förslag, höra vara till alla delar undanröjda.

Utskottet får derföre hemställa,

att Riksdagen måtte för § 2 antaga följande lydelse: Den,

som erhållit rättighet att idka minuthandel med bränvin, får ej

sälja mindre än 1/&:dels kanna eller 20 kubiktum.

§ 3.

Då Utskottet, såsom under föregående § är antyda föreställt sig, att den

farhåga, man uttalat angående minuthandelns benägenhet att öfvergå till ett slags

utskänlcning, skulle kunna bortfalla, derest ett stadgande intoges om det minsta belopp

som på ett och samma kärl finge från minuthandelsstället afhemtas, har Ut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillnings-Uiskotiets Betänkande N\o 13.

skottet upptagit ett förslag till bestämmelse i detta hänseende, och får således, dock

endast under förutsättning att hvad Utskottet under föregående § föreslagit afRiksdagen

gillas, hemställa,

att ett nytt moment till § 3 må tilläggas, hvarigenom denna

komme att erhålla följande lydelse:

Vid handel, som i förestående §§ omförmäles, må hvad

såldt blifvit icke i mindre belopp än det minsta, som i hvardera

fallet säljas må, utlemnas eller mellan flera köpare fördelas;

ej heller får något af det sålda å försäljningsstället förtäras.

Vid minuthandel med bränvin skall derjemte iakttagas, att

mindre försäljningsbelopp än det i § 2 för sådan handel lägst bestämda

icke må på något kärl utlemnas.

Genom en i Andra Kammaren väckt motion (N:o 216) har Herr S. Jungmarker

med afseende å den mycket öfverklagade s. k. »salningen» vid bränvinsliandel

föreslagit, dels att § 3 af 1866 års Kongl. Förordning, angående vilkoren för

försäljning af bränvin, må i så måtto ändras, att efter orden: »mellan flera köpare»

insättas orden »af säljaren eller med dennes vetskap»; dels att vid samma paragraf

måtte göras ett tillägg af följande lydelse: »Den, som af annan person mottager

penningar till inköp af bränvin eller annan bränd eller distillerad spirituös dryck i

mindre mängd ån 15 kannor, varde, der han detsamma å annat ställe, än hvarest

försäljning blifvit i hvarje särskild! fall tillåten, inköper, ansedd som hade han minuthandel

eller utskänkning föröfvat.»

Den s. k. salningen har redan länge varit föremål för Riksdagarnes uppmärksamhet,

och man har oupphörligen klagat öfver det gäckeri med lagens tydliga

mening, som deruti framträder. Motionären har sjelf beskrifvit det sätt, hvarpå

denna s. k. salning i hans hemort bedrifves, och framgår deraf huru lätt partihandeln

genom salningen förvandlas till minutering och utskänkning. Vid de tillfällen

då större folksamlingar ega rum, såsom t. ex. vid marknader eller auktioner, infinna

sig i folkhoparne en eller flera personer, ofta utsända af bränvinsförsäljarne

sjelfva, och uppmana till sammanskott för inköp af bränvin. Dessa s. k. »ansvaringar»

mottaga penningar, anteckna insättningarne och det belopp bränvin, som

hvar och en åstundan Sedan en tillräcklig summa på detta sätt hopbragts för inköp

af minst 15 kannor bränvin, besörjer ansvaringen om upphandling hos närmaste

säljare; det inköpta bränvinet utbäres i något kärl; en flagga uppsättes vid

samlingsstället och de många delegarne komma tillstädes; hvar och en erhåller sin

andel af undfägnaden, och derefter begynner inbördes traktering med ett supande,

hvars följder vanligen visa sig i slagsmål och oljud.

Såsom häraf synes, är salningen ur ordningens och sedlighetens synpunkt

en ganska betänklig företeelse. Den befordrar i högre grad utsväfningar i dryckenskap;

den bereder den lättaste utväg att kringgå turordningens förbud mot all

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.

minuthandels- eller utskänkningsrörelsc med bränvin vid tillfällen af marknader,

auktioner o. d. på landsbygden, och den försvårar dymedelst högst betydligt ordningsmagtens

uppgift vid dylika tillfällen. Dessutom gör salningen onekligen ett

intrång på minuthandelns och utskänkningsrörelsens område, i det dessa till utseendet

oskyldiga bolagsköp genom en enda mellanhand förvandla partihandeln till

minuthandel eller krögeri med undvikande af de med dessa rörelser eljest förenade

skatteafgifter.

Af begge dessa anledningar har man ock gång efter annan begärt lagstiftningens

hjelp mot detta missbruk och yrkat, jemte mera verksamma straffbestämmelser,

äfven mera tydliga och okränkbara förbud mot den köpare, hvilken under

sken af att vara kommissionär och utdelare faller krögaren i handtverket. Man synes

med så mycket större skäl begära en sådan åtgärd, som landets domstolar, äfven

den Högsta, genom sina utslag visat, att i sådana fall, som de af motionären

på ofvannämnda sätt beskrifna, lagens nuvarande straffbestämmelser äro alldeles

otiilämpliga på den s. k. ansvaringen eller kommissionskrögaren.

Utskottet har visserligen insett de svårigheter, som resa sig vid försöken att

vidare skärpa de bestämmelser, hvilka, särdeles rörande partihandelns missbruk, förefinnas

i 3 och 41 §§, och isynnerhet befarat, att ett tillagd! stadgande i sådant

ändamål skulle anses alltför strängt, enär det naturligtvis måste komma att innefatta

föibud äfven mot ett eller annat sådant bolagsköp hos partiförsäljaren, som ej

medförer någon utskänkningsrörelsé med deraf följande oordningar. Men då klagan

öfver »salningens» förderfliga inflytande så länge och så allmänt försports, att

detta missbruk synes innebära ett verkligt kännbart ondt, och då det dessutom

torde vara orätt att lemna en lags stadganden så obestämda, att, ehuru deras syftning

är ögonskenlig, deras ordalag dock lika ögonskenlig! gifva fritt spelrum åt

ett mot lagens syfte stridande handlingssätt, så har Utskottet ansett sig böra förorda

någon förändring i förordningens nuvarande stadgande i detta hänseende.

Då emellertid en sådan förändring fordrar en pröfning, grundad på vidsträckt

erfarenhet af alla de olika fall, som under lagens bestämmelser böra hänföras;

då Utskottet icke heller velat göra framgången af sitt förslag beroende af

en åt detsamma ovilkorligen gifven form; och då det vill synas otvifvelaktigt, att, i

sammanhang med denna och öfriga af Utskottet föreslagna förändringar, både 41 och

45 §§ af 1866 års förordning böra fullständigt omarbetas, har Utskottet, i stället

för att föreslå en bestämd redaktion af alla hithörande lagparagrafer, ansett sig

böra hemställa,

att Riksdagen måtte hos Kong]. Maj:t i underdånighet anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes på lämpligt ställe i Förordningen

angående vilkeren för försäljning af bränvin och andra brända

eller distillerade spirituösa drycker låta införa ett stadgande

derom att, der bränvin för två eller flera personers räkning

blifvit inköpt, och sedermera, vid bränvinets fördelning dem

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 13.

emellan, någondera erhåller en mindre andel, än som å försäljningsstället

fått föryttras, den, som sådant mindre belopp

utdelar eller tillhandahåller, sjelf bör såsom säljare anses och

således straffas enligt de i 41 och 45 §§ gifna bestämmelser.

§ 5.

Då för närvarande såväl minuthandel med som utskänkning af bränvin är

förbjuden för idkare af annan handelsrörelse på landet, har Herr ./. A. Hazelius

genom en i Första Kammaren väckt motion (N:o 6) föreslagit, att detta för landthandlare

gällande förbud måtte ytterligare utsträckas till allt slags handel med

bränvin eller vin.

Flere af Utskottets ledamöter, som haft tillfälle att sjelfve i detta hänseende

inhemta någon närmare erfarenhet, hafva visserligen vitsordat, att äfven den större

partihandeln med bränvin, utöfvad i handelsbodarne å landet, visat sig skadlig för

folkets ordning och sedlighet, i det att dessa handelsbodar flerestädes synas vilja

öfvergå till krogar, hvarvid det för landsbygdens svaga polis blifvit nästan omöjligt

att kontrollera, huru stora belojDp af säljaren för hvarje gång utlemnas, och

att slutligen handelsrättigheter å landsbygden ofta utöfvas endast för att i förening

dermed drifva en vinstgifvande bränvinshandel; och har Utskottet visserligen i allt

detta måst se de betänkligaste olägenheter af bränvinshandelns förening med annan

handelsrörelse. *

Men då å andra sidan bör tagas i betraktande, att förordningen angående

försäljning af bränvin lemnat partihandeln med denna vara fullkomligt fri för hvem

som helst, utan andra inskränkningar än de, som i förordningens I och 3 §§ äro

föreskrifna, har Utskottet icke kunnat anse, att de anförda olägenheterna berättiga

till ett stadgande, hvarigenom landthandlarnes klass allena skulle berölvas denna

rätt; så mycket mindre som ett dylikt stadgande med den aldra största lätthet

skulle kunna kringgås och det dermed åsyftade ändamålet sålunda icke kunna vinnas.

Härtill kommer äfven, som skäl för ett afstyrkande af motionen, att den ock

i förbudet inbegriper vin, hvarvid Utskottet måste anmärka, att någon annan laglig

grund för bestämmelser härutinnan omöjligen kan vinnas, än dryckens egenskap

af att kunna hänföras till sådana spirituösa drycker, hvilka bränvinsförsäljningsförordningens

stadganden omfatta.

Utskottet får derföre hemställa,

att Herr J. A. Hazelii motion icke må af Riksdagen bifallas.

§§ 10 och 15.

Herr Lars Daniel Andersson har uti en i Andra Kammaren väckt motion

(N:o 328) i afseende å § 10 föreslagit, att vid pröfningen af gjorda anbud å bränvinsutskänknings-

och minuthandels-rättigheter i stad skola alltid de högsta anta
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

B evillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.

7

gas, derest den bjudande besitter de egenskaper, som i § 6 föreskrifvas och dessutom

sätter nöjaktig säkerhet för anbudets fullgörande.

Motionären har vid sitt yrkande hufvudsakligen utgått från ett klander af

städernas förmenta företräde framför landsbygden i afseende å fördelarne af bränvinsförsäljningen,

och har han funnit ett af dessa företräden ligga deri, att städerna,

enligt hans antagande, kunde alldeles godtyckligt uppgöra om de vilkor,

hvarunder försäljningsrättigheterna utlemnas, att de kunde genom bildande af egna

bolag, som åt staden öfverlemnade rörelsens egentliga vinst, till obetydliga belopp

nedbringa sjelfva afgifterna för försäljningsrättigheterna och dermed äfven den andel

deri, landstingen och hushållningssällskaperna böra bekomma. Det vill dock

synas, som om motionären härvid förbisett tillvaron af Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse

af den 17 Maj 1867, hvilken stadgar, att, då i stad fråga uppstår om bildande

af bolag för idkande af all stadens minuthandel med eller utskänkning af

bränvin, »må Magistraten, genom i god tid förut utfärdad offentlig kungörelse, inom

viss utsatt tid infordra skriftliga anbud å sådan minuthandel eller utskänkning,

eller å beggedera. Inkomna anbud granskas af Magistraten, hvilken, efter det Stadsfullmägtige,

eller der sådane ej finnas, allmän Rådstufva blifvit hörde, insänder

handlingarne jemte eget utlåtande till Wår Befallningshafvande, som, med afseende

å ej mindre bolagens tjenlighet, än äfven den erbjudna afgiftens belopp samt

förhållandet mellan nämnda afgift och det kannetal bränvin, bolaget anses kunna

afyttra, eger anbuden antaga eller förkasta. Sådant anbud får dock icke antagas,

om afgiften är lägre, än sammanlagda beloppet skolat, enligt § 17, minst utgöra,

ifall försäljningsrättigheterna varit åt särskilde personer upplåtna». Härmed torde

det af motionären befarade ingreppet från städernas sida i landstingens och hushållningssällskapens

rätt i hufvudsak redan vara förekommet. För öfrigt torde det

vid motionärens klander deraf, att bolag understundom till staden öfverlemna sin

rörelsevinst, böra anmärkas, att hvad staden sålunda mottager icke på något sätt

kan sägas ingripa i den vinstandel, som staden, jemte landsting och hushållningssällskap,

har att beräkna af sjelfva rättighetens utarrendering, utan endast motsvarar

den behållning, som i annat fall hvarje enskild rörelseidkare för sitt arbete och

sin omtanke hade måst afse. Att bolagens rörelsevinster måhända blifva högre,

än hvad enskilde idkare skulle kunnat förskaffa sig, beror naturligtvis dels på bolagens

större kraft att bedrifva affären, dels på den uppoffring af egna fördelar,

som i dylika fall bolagen sjelfva göra åt det allmänna.

Slutligen vill Utskottet endast fästa uppmärksamheten på de svårigheter ur

sedlighetens och ordningens synpunkt, som för städerna skulle uppstå, om de icke

skulle hafva i sin magt att förskaffa sig all trygghet för bränvinsförsäljningens ordentliga

bedrifvande; om de skulle tvingas att, utan afseende å några moraliska

garantier hos auktionsbjudarne, mottaga det till siffran högsta anbudet, hvarvid de

ofta torde kunna befara, att den, som bjöde högst, skulle, för att genom en ökad

försäljning vinna ersättning för den erlagda högre afgiften, blifva mindre nogräk
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.

nåd med afseende å ordningen vid rörelsens bedrifvande och upprätthållandet af

författningens stadganden i öfrigt.

Af dessa skäl får Utskottet föreslå Riksdagen:

att Herr Lars Daniel Anderssons motion i denna punkt icke

må vinna något afseende.

Vid begge dessa paragrafer, 10 och 15, har Herr »S. Jungmarker genom en

i Andra Kammaren väckt motion (N:o 216) föreslagit antingen ett tillägg af den

syftning, att Magistrats och Kommunalnämnds beslut rörande antagandet af auktionsanbud

å bränvinsförsäljnings-rättigheter ej får öfverklagas, eller ock ett stadgande,

hvarigenom viss tid utsättes, inom hvilken klagan öfver dylikt beslut skall

inroparen delgifvas.

Utskottet har visserligen i motionärens förslag funnit en lofvärd omtanke

om inroparne af försäljningsrättigheter; men då Utskottet tillika ansett, att ett upphäfvande

af den nu medgifna besvärsrätten i dylika mål skulle medföra betänkliga

följder, i det den enskilde derigenom skulle blifva rättslös gentemot de kommunala

myndigheterna, får Utskottet till Riksdagen hemställa,

att Herr S. Jungmarkers motion i här berörda punkt icke

må bifallas.

I anledning af hvad Herr Jungmarker i sin motion anfört, rörande angelägenheten

för inropare af minuthandels- och utskänkningsrättighet att i behörig tid

få börja sin rörelse, har slutligen Utskottet fäst uppmärksamhet dervid, att, genom

nu gällande bestämmelser, tiden för auktioners anställande å bränvinsförsäljningsrättigheter

och för väckande af fråga om dylika rättigheters medgifvande blifvit

något för långt framskjuten; hvaraf den olägenheten uppstått, att inropare af sådana

rättigheter icke få tillräcklig tid för nödiga anordningars vidtagande till den

för rörelsens begynnelse fastställda terminens ingång; och anser Utskottet att en

förändring häri utan ringaste olägenhet för myndigheter eller enskilde personer

skulle kunna vidtagas, hvarför Utskottet till Riksdagen hemställer,

att de i 7, 10, 14 och 15 §§ förekommande tidsbestämmelser

måtte ändras i det syfte, att auktionerna må kunna hållas

minst en månad tidigare än för närvarande såsom yttersta tid

derför är stadgadt, eller i stad inom Augusti och å landet

inom September månads utgång, och att sålunda nämnda paragrafer

i de delar, hvarom nu är fråga, må erhålla följande

lydelse:

§ 7.

I stad skall Magistraten hvarje år inom första hälften af April

för Wår Befallningshafvande uppgifva de källarmästare, vin
skänkar,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningi>-Utskottets Betänkande N:o 16.

9

skänkar, idkare af schweitzerirörelse, traktörer och värdshusvärdar,

Indika å gin rörelse innehafva burskap, äfvensom

§ 10.

De i § 7 mom. 2 om form Rida försäljningsrättigheter, äfvensom

de, hvilka Magistraten, sedan Stadsfulimägtige eller, der sådane

ej finnas, allmän Rådstufva blifvit hörde, finner skäligt

låta i uppsagda eller förverkade rättigheters ställe under nästföljande

försäljnings-år utöfvas, varde innan Juli månads utgång

af Magistraten på offentlig auktion utbjudna — — —

mom. 2 på sätt det lyder i Kong!. Kungörelsen den 17 Maj

1867 (Sv. Förf:s-Saml. s. å. N:o 61).

Uppstår i stad fråga om — — — — — — —

personer upplåtne; och må Magistraten, om gjordt anbud antages,

med bolaget sluta aftal för den af Wår Befallningshafvande

bestämda tid; skolande i annan händelse, äfvensom då

af bolag gjordt anbud icke före Juni månads utgång blifvit

pröfvadt, förfaras såsom i mom. 1 stadgadt är.

§ 14.

Vill någon väcka fråga, att annan utskänkning än den, som

kan gästgifveri tillkomma, må i socken å landet idkas, göre

derom framställning hos kommunalnämndens Ordförande inom

första hälften af Mars det år, då försäljningen skall börjas.

Kommunalnämnden skall innan slutet af samma månad deröfver

afgifva yttrande och deri, om bifall till utskänkningen för

högst tre år tillstyrkes, utsätta den trakt hvarinom det må

ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas till Ordföranden i kommunalstämman.

Denne inhemte, innan April månads utgång,

på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad pålyst,

socknemännens utlåtande i ämnet.

§ 15.

Rättigheterna för andra tillåtna utskänkningsställen än gästgifverier,

äfvensom för minuthandelsställena i socknen, värde derBih.

till Eiksd. Prot. 1669. å Sami. 1 Afd. 6 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillning»-Utskottets Betänkande Ar:o 13,

etter, innan Augusti månads utgång, af Kommunalnämnden på

offentlig auktion utbjudna.

§ 24.

Då för närvarande är stadgadt, att af de afgifter, hvilka såväl i stad som

å landet för minuthandels- eller utskänkningsrättigheter erläggas, två femtedelar

skola i länets Landtränteri insättas för Landstingets och Hushållningssällskapets

räkning, samt att af de återstående tre femtedelarne, de, som utgå i städerna,

må af dessa sjelfva behållas och användas, men deremot de, som inflyta från landsbygdens

kommuner, skola aflemnas till Landtränteri^, för att derifrån på hela

länets landsbygd efter folkmängden fördelas, har till ändring häraf föreslagits af

Herr Johan Olsson från Kalmar län (uti motion N:o 197 inom Andra Kammaren)

»det Riksdagen ville besluta, att, med förändring af Kongl. Förordningen den

26 Oktober 1866, afgiften för minuthandel med och utskänkning af bränvin och

andra brända eller distillerande starka drycker skall till Statsverket ingå, men på

det sätt, att den andel, som tillfaller städer, som i Landsting deltaga, landtkommuner

och Hushållningssällskap, minskas med en sjettedel årligen, så att efter

sex år hela summan af Kronan uppbäres, men att Landstingens andelar fortfarande

till dem utgå, likasom en femtedel bevaras åt de städer, som icke i förening

med landsbygd i Landsting deltaga, samt att dessa medel till Landstingen

och städer af sistnämnda egenskap fördelas efter befolkningens antal i rundt 1,000- tal räknadt»; samt af Herr Lars Daniel Andersson i andra punkten af hans ofvananförda

motion (N:o 328) att »af de afgifter, som inflyta så i städerna som å landet,

aflemnas de återstående tre femtedelarne i Landtränteriet, hvarifrån det för hela

länet sammanlagda beloppet genom Konungens Befallningshafvande fördelas på

länets samtliga städer och socknar i förhållande till hvarderas folkmängd. Hvad

stad eller socken sålunda tillfaller, användes till kommunala behof inom staden eller

socknen».

Motionärerne hafva i sina förslag förklarat sig utgå från fordran på rättvisa

i afseende å fördelningen af de genom bränvinsförsäljningen influtna medel,

och derför begärt, att de nu til! städerna ingående andelar af deras egen bränvinsförsäljning

måtte helt och hållet eller till någon de! dem frånkännas, för att

antingen öfverlemnas åt Staten eller ock i ymnigare mått än nu komma landsbygdens

kommuner till godo.

Utskottet deremot har icke kunnat undgå att fästa vigt redan vid de billig—

hetsskäl, som tala för dessa försäljningsafgifters bibehållande åt städerna. Ty utom

den rätt städerna torde ega till dessa inkomster i betraktande af deras ganska

dryga utgifter för en polis, som kanske hufvudsakligen af den i städerna hedrifna

krogrörelsen göres nödvändig, kunna de ock göra vissa anspråk derpå i anled
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

.Bevillning8-Utskottets Betänkande N:o 13. 11

ning af sådana kostnader, som de för allmännyttiga ändamål sig ådragit under

beräkning af de genom samma medel inflytande tillgångar; hvarvid särskild»

bör fästas afseende derå, att åtskilliga stadskommuner med Kongl. Maj:ts tillstånd

upptagit lån på längre tids amortering, till hvilkas gäldande samma medel blifvit

påräknade. Då dessutom städernas blomstring för landet 3 dess helhet och dermed

äfven för landsbygdens kommuner har en betydande vigt; då vidare städerna

genom dessa sina inkomster blifva i tillfälle att fortfarande befordra gagneliga ändamål;

och då deremot dessa utgifter, om de från städerna borttoges, för att på

samtliga kommuner fördelas, helt visst skulle för hvar och en af dessa medföra

ett högst ringa och oväsendtlig! tillskott i inkomster, anser Utskottet det icke vara

välbetänkt att i de nu bestående förhållandena vidtaga den af motionärerne åsyftade

förändring.

I fråga om den af Herr Johan Olsson yrkade indragning till Staten af

större delen utaf afgifterna för bränvinsförsäljningen tillåter sig dessutom Utskottet

fästa uppmärksamheten å dessa afgifters särskilda karakter, hvilken, enligt Utskottets

förmenande, icke låter förena sig med en sådan deras öfverflyttning till Statskassan.

Söker man grunden och anledningen till de särskilda afgifternas påläggande

just å minutering och utskänkning af spirituösa drycker, så finner man densamma

lätteligen i den omständigheten, att kommunerna af dessa rörelsegrenar alltid

måste befara någon inverkan till störande af ordning och sedlighet, hvarför de

i forsa ljningsafgii terna böra ega ett medel att efter behof stäfja det onda och skydda

sig mot oordningarne. Man torde derför med skäl kunna påstå, att dessa afgifter

i sig sjelfva äro af kommunal natur, och att det ej vore rätt af Staten att betrakta

dem ur samma synpunkt som bränvinstillverkningsafgiften, hvilken sednares utgörande

just innefattar det rätta medlet, hvarigenom Staten kan beskatta bränvinskongumtionen.

På grund häraf får Utskottet hemställa:

l:o att Herr Johan Olssons motion icke må af Riksdagen

bifallas;

2:o att sednare punkten af Herr Lars Daniel Anderssons

motion icke må vinna afseende.

§§ 41, 44 och 45.

Uti eu i Första Kammaren väckt motion (N:o 27) har Herr C. Hasselrot

föreslagit att § 41 mom. 1 må erhålla följande lydelse: »Den, som genom minut
handel

eller utskänkning föryttrar bränvin, utan att i stadgad ordning hafva dertill

förvärfvat rättighet eller som, på sätt i 3 § sägs, emellan flera köpare fördelar bränvin,

böte första gången från och med 30 R:dr till och med 100 R:dr, andia gången

från 100 till och med 200 R:dr och tredje gången från 200 R:dr till och med 500

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillning!!-Utskottets Betänkande N:o 13.

R:dr. Den, som fjerde gången eller oftare med sådan förbrytelse beträdes, dömes

till fängelse från och med två månader till och med ett år».

Motionären har såsom skäl för sitt förändringsförslag hufvudsakligen anfört,

att, då genom den nya Strafflagen böters förvandling till kroppsstraff blifvit fotad på

eu ny och lägre skala, men de ursprungliga bötesbeloppen för oloflig bränvinsförsäljning

icke blifvit tillräckligt höjda, så hade straffet, hvilket i de flesta fall, till

följd af bristande tillgång, förvandlas till »vatten och bröd», i sjelfva verket nedsjunkit

till en obetydlighet, hvarför det torde vara nödvändigt att höja de nuvarande

bo t essiffi Orna, för att t någon mån ernå lrkställignet med de ursprungliga

kroppspligtsbestämmelserna. Efter hans förslag skulle sålunda i allmänhet det vid

bristande tillgång tillämpliga högsta kroppås träffe t för första gångens förbrytelse

kunna höjas från 9 till II dagars fängelse vid vatten och bröd, för andra gången

från 12 till 15, och för tredje gången från 16 till 20 dagars sådant fängelse.

Utskottet har ansett motionären icke sakna skäl för sitt förslag och har deri

blott velat göra den förändring, att den högsta bötessiffran må stadna vid 400 R:dr

motsvarande 19 dagars fängelse vid vatten och bröd.

Utskottet får derför, med åberopande af hvad under § 3 i afseende å redak
tionen

af 41 och 45 §§ är nämndt, hemställa:

att Riksdagen i anledning af Herr Hasselrots motion måtte

hos Kong!. Maj:t anhålla, att såväl 41 § som öfriga Förordningens

paragrafer, hvilka innefatta enahanda straffbestämmelser,

måtte så förändras, att, der nu bötesbeloppen äro stadgade

från och med 30 till och med 60 R:dr, från 60 till och med

120 R:dr och från 120 till och med 240 R:dr, de måtte utbytas

mot bötesbelopp från och med 30 till och med 100 R:dr,

från 100 till och med 200 R:dr och från 200 till och med 400

R:dr.

Stockholm den 10 April 1869.

På Utskottets vägnar:

C. J. Oscar Alströmer.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillning*-Utskottets Betänkande N:o 13.

13

Reservationer:

l:o af Herr Grefve IL A. Hamilton, vid § 1: »Bevillnings-Utskottet har enligt

min åsigt fästat alldeles för litet afseende vid de motioner, som blifvit väckta

om höjning af det för partihandel af bränvin uti 1 § bestämda minimum. Deremot

har Utskottet genom ett tillägg till 3 § sökt förebygga de olägenheter, som

visat sig uppstå genom den så kallade salningen.

Egentligen torde det icke kunna sägas vara något orätt uti att flera mindre

bemedlade personer förena sig om ett köp, för att derigenom komma i åtnjutande

af de fördelar, som tillfalla den som är tillräckligt rik att ensam på en gång köpa

s, k. parti. Förfarandet blir först orätt genom att det förbjudes af lagen och genom

att konsumenten på detta sätt undandrager sig en beskattning, som borde träffa

alla.

Stadgandet om minuthandel med bränvin afser naturligtvis att göra varau

mer svåråtkomlig och dyr för alla konsumenter. Genom bestämmandet af ett så.

lågt minimum för partihandel som 15 kannor fördyras dock varan endast för de

mindre bemedlade, om 3 § skall tolkas i öfverensstämmelse med Utskottets förslag

och med den allmänna uppfattningen af denna paragraf. Domstolarne hafva likväl

nästan enhäll igt förklarat, att ordalydelsen i 3 § icke förbjuder den s. k. salningen,

hvilken sålunda blifvit lagenlig och rätt. Då den likväl visat sig i sedligt hänseende

medföra skadliga följder, så att den af detta skäl bör hindras, återstår icke

annat än att antingen uti lagen införa sådana bestämmelser, som verkligen förbjuda

den, eller ock medgifva den samt på annat sätt söka motverka dess skadliga

följder.

Att förbjuda den, innebär, enligt min öfvertygelse, en orättvisa mot de mindre

bemedlade, och blir dessutom alltid svårt, enär en orättvis lag alltid skall

så vidt möjligt kringgås. Lagstiftningen bör dessutom alltid söka att på lika sätt

behandla den rike och den fattige. Eu likställighet kan dock icke vinnas på

annat sätt än att minimum för partihandeln höjes till ett belopp, som alltid tvingar

konsumenten att köpa sitt bränvin hos minuthandlanden, så vida han icke vill utsätta

sig för större ränteförlust än som svarar mot skilnaden i pris, då bränvinet

köpes i parti- i stället för i minuthandeln. Svårigheten att förena ett stort antal

köpare af små qvantiteter till inköp af ett stort parti skulle i verkligheten omöjliggöra

salningen. Om en sådan höjning af minimum för partihandeln skedde, skulle

salning kunna af lagen fortfarande medgifvas, men dess olägenheter försvinna, och

förändringen skulle icke medföra annan olägenhet än att den rike fick betala det

bränvin han skall förtära lika dyrt som den fattige.

Siffrans bestämmande möter dock stora svårigheter, då den alltid måste blifva

mer eller mindre godtycklig. Rätteligen torde den icke böra bestämmas under

100 kannor, hvilket kunde anses såsom gräns för partihandeln. Då likväl denna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillnings- Utskottets Betänkande, N:o 13.

siffra torde röna för starkt motstånd af dem, som nu hafva förmånen att kunna till

lågt pris få sitt behof fyldt, och då den icke torde böra sättas högre än att minuthandeln

och utskänkningsrörelsen utan svårighet kan förlägga sig, torde den icke

böra sättas högre än femtio, under hvilket belopp man tryggt kan antaga att partihandel

icke eger rum.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt yrka bifall till Herr

C. Ljungmans motion med den skilnad att det af honom föreslagna minimum nedättes

till 50 kannor, så att 1 § får följande lydelse:

Bränvin må ej till mindre belopp än 50 kannor säljas af annan

än den, som enligt § 2 eller 4 dertill berättigad är.

Om förestående förslag antages torde allt hvad Utskottet till förekommande

af salning föreslagit, böra förfalla, och 3 § i sin nuvarande form godkännas, hvarigenom

de olägenheter minskas, som möjligen i annat fall skulle föranledas af den

föreslagna förhöjningen af parti-minimum».

Häruti instämma Herrar W. Croneborg och W:m Thorburn.

2:o af Herr Å. G:son Bennich, vid § 2: »Inom Utskottet har af flera ledamöter

blifvit anmärkt, att den föreslagna förändringen skulle inom olika kommuner

utöfva högst olika verkningar; och då det icke torde kunna förnekas, att den bestämmelse

rörande minuthandelns lägsta försäljningsbelopp, som här åsyftas, i väsendtlig

män berör kommunernas eget intresse för ordning och sedlighet samt sålunda

bör af kommunerna sjelfva bäst kunna bedömas, har jag trott det vara ändamålsenligt

att åt kommunerna öfverlemna rätten att, der sådant finnes af omständigheterna

påkalladt, medgifva försäljningsbeloppets nedsättning under det nu af lagen

i allmänhet fastställda. Om lämpligheten af den ovilkoriiga nedsättningen voro också

meningarne inom Utskottet så delade, att förslaget derom med endast en rösts öfvervigt

vann framgång. Någon förhoppning om understöd för minoritetens åsigt

torde således rättfärdiga min hemställan,

att § 2 måtte gifvas följande lydelse:

Den, som erhållit rättighet att idka minuthandel med

bränvin, får ej sälja mindre än en half kanna; dock att Kongl.

Maj:Ls Befallningshafvande, uppå framställning i stad af Städsfullmågtige

eller, der sådane ej finnas, af allmän Rådstufva, och å

landet af kommunalnämnd efter kommunalstämmas hörande, eger,

der sådant prof vas för orten lämpligt, stadga, att lägsta försäljningsbeloppet

vid min uthandel med bränvin inom kom munens område

må utådra en femtedels kanna eller 20 kubiktum».

Vid § 3.

»Derest mitt ofvanstående förslag skulle vinna Riksdagens bifall, kan det af

Utskottet i § 3 föreslagna tillägg icke oförändradt godkännas. Jag tror emellertid

att det vore ganska välbetänkt, att i författningen inrymma ett stadgande i den

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.

syltning Utskottet föreslagit och detta icke blott med hänsigt till minuthandeln,

utan äfven hvad angår partihandeln, i fråga om det minimum, som i begge fallen

må föryttras. Vanskligheterna att genom lagstiftningen kunna förekomma den s.

k. salningen, sedan varan från försäljningsställena utlemnats, äro allmänt bekanta;

och om äfven förutsättas ma, att det skall lyckas få det af Utskottet genom den

föreslagna skrifvelsen till Kongl. Maj:t i detta hänseende åsyftade stadgande tillvägabiagdt,

omintetgöres dock icke derigenom nyttan och lämpligheten af eu föreskrift,

som redan vid det primitiva utlemnandet i försäljningslokalerna motverkar

denna salning och gör försäljaren ansvarig för medverkan till lagens kränkning.

I detta hänseende tillåter jag mig hemställa, att, om Riksdagen gillar mitt

här förut gjorda förslag angående förändrad lydelse af § 2,

§ 3 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Vid handel, som i förestående §§ omförmäles, må hvad

såldt blifvit icke i mindre belopp än det minsta, som i hvardera

fallet säljas må, utlemnas eller emellan flera köpare fördelas;

ej heller får något af det sålda å försäljningsstället

förtäras.

Icke heller niet vid ''partihandel med bränvin mindre än 13

kannor eller vid minuthandel mindre än en femtedels kanna på något

kärl utlemnas.

bkulle åter Riksdagen gilla den af Utskottet föreslagna lydelse af § 2, hemställer

jag,

att § 3 måtte gifvas följande lydelse:

Vid handel, som i förestående §§ omförmäles, må hvad

såldt blifvit icke i mindre belopp än det minsta, som i hvartdera

fallet säljas må, å något kärl utlemnas eller mellan flere köpare fördelas:

ej heller får något af det sålda å försäljningsstället förtäras».

Uti förestående reservation, i hvad den beträffar § 2, instämma Herrar M.

Hallenborg, Grefve H. A. Hamilton och C. Petré.

3:o af Herr W:m Thorburn, vid § 2: »Emot Utskottets tillstyrkande att

nedsätta det qvantum bränvin, som får i minut försäljas, till tjugo tum, får jao- på

följande skäl reservera mig. °

Ehuru jag erkänner, att, på sätt Utskottet antagit, frestelsen af krogen kan

undvikas af de få som behöfva köpa 20 tum, anser jag dock denna jemförelsevis

ringa fördel vida öfvervägas af den olägenheten, att flertalet af dem som besöka

minutcringsställena skulle derigenom utsättas för en långt svårare frestelse, enär

den berusande varan der kotnme att erbjudas i så litet qvantum och till billigare

pris än på utskänkningsställena.

Isynnerhet fruktar jag för inflytelsen af ett sådant stadgande på befolkningen

i våra småstäder, hvarest minutförsäljningen vanligen utöfvas af bodhandlan
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillning s- Utskottet a Betänkande N:o 13.

den, hos hvilken redan nu missbruk vid bränvinsförsäljningen anses oftare ega ruin,

än på utskänkningsstäilena,

Ett medgifvande att å dessa minutförsäljningsställen tillhandahålla så litet

qvantum som 20 tum bränvin, vore ej långt ifrån att der tillåta krogrörelse — varan

får visserligen ej förtäras på stället — men den är ej heller der beiagd med

samma höga afgift, eller underkastad samma kontroll, som är anbefalld för utskänkningsställena.

Beslutet koanne i min tanke att leda till ett återfallande i det omåttliga

förtärande af starka drycker, som genom närvarande lagstiftning, lyckligtvis, betydligt

hämmats».

4:o af Herr 0. Wijk, emot Utskottets beslut i afseende å § 2.

5:o Emot Utskottets hemställan under §§ 10 och 15: af Herrar Bennich, Friherre

Ålströmer, Kinmanson, Swartz, Tranchell och Wijk, hvilka i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med Utskotts-afdelningens förslag till betänkande i denna del, afgåfvo

följande yttrande: »Vid begge dessa paragrafer, 10 och 15, har Herr S.

Jungtnarker genom en i Andra Kammaren väckt motion (N:o 216) föreslagit antingen

ett tillägg i den syftning, att magistrats och kommunalnämnds beslut rörande

antagandet af auktionsanbud å bränvinsförsäljningsrättigheter ej får öfverklagas,

eller ock ett stadgande, hvarigenom viss tid utsattes, inom hvilken klagan öfver

dylikt beslut skall inroparen delgifvas.

Motionären har såsom skäl för sitt förslag hufvudsakligen anfört den olägenhet

och det äfventyr, hvarför inroparen af dylika försäljningsrättigheter för närvarande

är utsatt, i det den, som af den kommunala myndigheten blifvit godkänd

och för hvilken det är angeläget att i rätt tid få begynna sin rörelse, likväl i följd

af mellankommande besvär icke förr än efter en lång och obestämd tid kan erhålla

visshet i afseende å sin rättighet till rörelsens utöfvande. Då det till förebyggande

af de många underslefven vid partihandeln är af vigt att på allt sätt underlätta

utvecklingen af reglerad minuthandel och utskänkning, och då härvid icke heller

bör förbises den inverkan, som det af motionären öfverklagade förhållandet måste

utöfva till minuthandels- och utskänkningsrörelsens nedtryckande, torde det ock

vara nödigt att häri vidtaga någon förändring. Och enär förordningen redan synes

åsyfta att åt kommunerna lemna afgöranderätt i sista hand uti denna fråga, der det

hufvudsakligen gäller bevarandet af kommunens eget intresse för ordning och skick,

så hemställes:

att till § JO mom. 1 och till § 15 måtte göras ett nytt tillägg,

hvarigenom slutet af mom. 1 § 10 skulle erhålla följande

lydelse:

Auktionsanbuden pröfvas af Magistraten, som ege dem,

med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och tjenlighet,

än äfven å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta.

Mot

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.

17

Mot sålunda antaget anbud må klagan ej föras, derest ej visas kan,

att auktionen icke i behörig ordning försiggått.

Och likaledes slutet af § 15 komma att lyda sålunda:

Kommunalnämnden pröfve de anbud, som dervid göras,

och ege dem, med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet

och tjenlighet, än äfven å den erbjudna afgiftens belopp,

antaga eller förkasta. Mot sålunda antaget anbud må klagan ej

föras, derest ej visas kan, att auktionen icke i behörig ordning

försiggått, i hvilken händelse besvär kunna ino m trettio dagar från

auktionsdagen till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet ingifvas.

6:o af Herr Friherre T), von Schulzenheirn, vid § 24: »Uti det beslut, hvartill

Utskottets majoritet kommit i afseende å Herr Johan Olssons och Herr Daniel

Danielssons motioner rörande ändring i 24 § af Kong!. Förordningen den 26 Oktober

1866 om vilkoren för försäljning af bränvin, har jag icke kunnat instämma.

Instämmande deremot uti de skäl och motiv, som Herr Johan Olsson anfört, har

äfven jag ansett en förändring i distributionen af de genom bränvinsförsäljning ingående

inkomster vara af billighet och rättvisa påkallad, under det jag icke kunnat förena

mig med honom i hans yrkande, att bränvinsförsäljningsmedlen skulle småningom

indragas till Staten, för att sedan utgöra ett regale. Om man å ena sidan måste

erkänna denna ifrågavarande, de fattigare klasserna hufvudsakligast drabbande, beskattning

vara en statsskatt och icke en kommunalskatt, då den tillkommit genom

Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut, torde den å andra sidan icke

kunna tillerkännas egenskapen af bevillning, så vidt dermed afses fyllandet af Statens

behof utöfver de ordinarie inkomsterna. Men ehuru grunderna för dess tillkomst

och fördelning sålunda kunna blifva föremål för olika åsigter, torde deremot

icke] kunna med skäl påstås, att ändamålet med denna beskattning skulle ensidigt

vara att underhålla och: understödja städernas polis och fattigvård, som för öfrigt

ofta blifvit i högre grad betungande, just genom denna bränvinsförsäljning, som för

den deraf homtade inkomsten der uppmuntrades. Föregående Riksdagar hafva ock

genom sina beslut om förändrad grund för användandet af bränvinsfärsäljningsmedlen

visat, att de icke godkänt grundsatsen om ett sådant ändamål. Särdeles måste

ock, i alla händelser, kännedomen om sättet för användande af bränvinsmedlen böra hos

dem, som hafva rätt att ålägga denna beskattning, äfven verka bestämmande vidafgörandet

om huru denna inkomst må fördelas och användas. I afseende härå förekommer

icke allenast, att städernas räkenskaper nu mera upptaga bränvinsförsäljningsmedlen

bland sina allmänna inkomster, hvarigenom deras användande sammanblandas

med andra inkomst- och utgiftstitlar samt mindre kan kontrolleras, utan ock att

anledning icke saknas att flerstädes misstänka, att genom egendomliga transaktioBih.

till Riksd. Prot. 1869. 5 Sami. 1 Afd. 8 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.

ner och arrangementer vid bortauktionerande af försäljningsrättigheter de andelar

af medlen, som till landsting och hushållningssällskap bort utgå, blifvit mindre

än vederbort. Att uti en del städer den desamma lemnade andel af försäljningsmedlen

mindre blifvit använd- till allmännyttiga företag, som kunnat befordra stadens

utveckling såsom sådan eller för befordrande af den ömsesidiga industriela,

ekonomiska och kommersiela sam- och vexelverkan mellan stad och land, hvarpå

bådas utveckling och framåtskridande beror utan ofta nog användts för att lindra

de i staden röstegande åliggande skattebidrag eller onera, är tillräckligt kändt

bland annat af de till Kongl. Maj:t under de sista ståndsriksdagarne ingångna

redovisningar öfver dessa medels användning. Sedan dess har emellertid svårighet,

af helt naturliga skäl, uppkommit att från städerna erhålla någon redovisning

öfver bränvinsmedlens användning, men att Riksdagens skulle vilja ålägga nationen

en beskattning uppgående till millioner'', utan redovisning för skattens användning

eller behöflighet för hvarje fall, kan jag för min del icke anse hvarken konstitutionelt

eller riktigt.

Ingen har derjemte gerna kunnat förneka, att de i städerna utfallande belopp

af bränvinsutskänkningsmedel till stor del uppkomma genom landtbefolkningens

bidrag till konsumtionen, hufvudsakligast i följd af författningens stadgande

af minimum för partihandel, som drifver landsbygdens fattigare befolkning till städernas

minutörer och utskänkare.

I afseende åter å användandet af den del af bränvinsmedlen, som blifvit till

hushållningssällskapen anslagen, kunna äfven i viss mån grundade anmärkningar

göras, då ändamålet med det lemnade anslaget kanske icke från början ,varit, att

deraf skulle samlas fonder eller inköpas fastigheter, utan fastmer att anslagen skulle

undan för undan användas till upphjelpande af jordbruket, som genom en hastigare

utveckling snart skulle visat sig bäst både förvara och bättre Tentera de anslagna

medlen. Emellertid hvilar icke något mörker öfver användandet af denna andel

af bränvinsmedlen.

I afseende åter å den till landstingen anslagna andel, vidhåller jag den

åsigt, som jag vid anordningen till landstingen af deras hittillsvarande andel af

af dessa medel förut uttalat, nemligen att , denna tillgång är för landstings-institutionen

och dess befästande af den största vigt, då derigenom direkt uttaxerande, i

någon högre grad, af landstingsskatt kunnat undvikas, hvaremellcrtid denna institution

för länens sjelfstyrelse i ekonomiskt hänseende småningom kunnat inföz-- lifva sig i och sammanväxa med nationens medvetande af institutionens nödvändighet

och gagnelighet. Erfarenheten har ock redan gifvit vid handen; att landstingens

användande af bränvinsmedlen, oafsedt den lättare kontrollen deröfver, varit

sådan, att den icke kunnat gifva de i landstingen deltagande städerna anledning

till klander eller anmärkning öfver någon orättvisa vid afseendet å städernas

eller landsbygdens respektiva behof och intresse.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillning»- Utskottets Betänkande N:o 13,

19

Hvad slutligen beträffar fördelningen af de inom kommunerna å landet utfallande

bränvinsförsäljningsmedlen förefaller det mig som borde äfven af dessa

till landstinget anslås en lika andel, som ifrån städerna bestämmas att utgå, då

så väl minskningen i annars belöpande landstingsskatt, som ock andel i den länen

genom dessa medel tillkommande fördel i lika mått kommer landskommunerna

till godo. På dessa och flera skäl, för vidlyftiga att nu anföra, men hvaraf såsom

de hufvudsakligaste må nämnas, att minska uppmuntran till superi i städerna och

småningom åstadkomma kontroll öfver användandet af en allmän skatt, som endast

kan vara åtagen och fortfarande utgå för befordrande af allmänt väl och de

för den skattdragande befolkningen gemensamma intressen, får jag för min del yrka,

att Riksdagen må besluta den förändring i 24 § af nu gällande förordning angående

vilkoren för försäljning af bränvin, att af de afgifter, som inflyta för minuthandel

med och utskänkning af bränvin, vare sig i stad eller å landet, i landtränteriet skola

insättas två femtedelar för landstingets och en femtedel för hushållningssällskapets

räkning lör att af desamma förvaltas. Af de afgifter, som i stad inflyta, skola de

återstående två femtedelarne tillfalla staden men af dem som etc., på sätt andra

mom. af 24 § stadgar.

För användningen af de medel som genom dessa afgifter inflyta skall af

såväl landsting och hushållningssällskap, som stads- och landskommuner redogörelse

årligen aflemnas till Konungens Befallningshafvande».

Häruti förena sig Herrar A. J. Sandstedt, Pehr Ericsson och J. F, Fredricson.

7:o. af Herr G. Hceggström vid § 24: »Då lagstiftningen om bränvinstillverkning

och försäljning i främsta rummet afsett och bör afse att på allt sätt söka

minska superiet och allt deraf uppkommande elände, så borde väl allt, som mot

detta goda ändamål kan verka hinderligt, undanrödjas, och har jag hufvudsakligast

af detta skäl icke kunnat biträda Utskottets afslag å Johan Olssons motion, N:o

197, uti hvilken motionären föreslår, att den till kommunerna nu ingående stora

inkomsten af bränvinsförsäljningsafgifterna så småningom skulle till Statsverket indragas.

Man kan svårligen sägas på allvar vilja minska konsumtionen af bränvin

eller andra spirituösa drycker, då man åt kommunerna, som ega att sjelfva ordna

försäljningen af dessa drycker, genom denna försäljning bereder högst betydliga

inkomster. Lämpligt torde derföre vara, att ju förr dess heldre indraga större delen

af dessa inkomster till Statsverket, som äfven synes deraf vara i behof, men

då många kommuner inledt stora företag, till hvilkas utförande stora lån upptagits

och för hvilkas amortering dessa inkomster måhända blifvit beräknade, så torde

billigheten fordra, att tiden för indragningen utsträckes något längre än motionären

yrkat.

Jag vågar derföre vördsamligen föreslå:

det Riksdagen ville besluta, att, med ändring af Kongl. Förordningen

den 26 Oktober 1866, afgiften för minuthandel med

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillning»- Utskottets Betänkande N:o 13.

och utskänkning af bränvin och andra brända eller distillerade

spirituösa drycker skall från den 1 Oktober 1870 till Statsverket

ingå, men på det sätt, att de andelar deraf, som

tillfallit landskommuner och städer, som i landsting deltaga,

minskas med en tiondedel årligen, så att efter tio år hela summan

af Statsverket uppbäres, men att landstingens och hushållningssällskapens

andelar fortfarande till dem utgå, likasom att

en femtedel bevaras åt de städer, som icke i landsting deltaga».

8:o af Herr Pehr Ericsson, vid §§ 41, 44 och 45: »Hå vid 1866 års riksdag

böterna för oloflig utskänkning och utminutering af bränvin och andra spirituösa

drycker blefvo betydligt skärpta, har jag ej kunnat biträda Utskottets förslag ''tätt

åter skärpa dessa böter, emedan jag fruktar, att följden deraf skulle blifva, det

många mindre samvetsgranna personer, som i brist af full bevisning blifva ålagda

att med ed sig värja, af fruktan för de höga böterna ej kunna motstå frestelsen

att begå mened och således göra sig saker till ytterligare brott. Fällas åter de

brottslige och böterna af dem uttagas, torde äfven inträffa, att de brottsliges ringa

tillgångar till större delen medtagas till böternas gäldande och fattigvården sedan

får vidkännas försörjningen af de bötfällde.

Antager man åter, att hufvudsakliga skälet för böternas föreslagna skärpande

är att söka deri, att, då den brottslige saknar medel till böternas gäldande

och dessa då till fängelsestraff skola förvandlas, strafftiden blifver för ringa, då må

man ändra lagbestämmelserna om bötesförvandlingen, men icke förhöja böterna».

Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1869.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1869:41 Skrifvelse, angående förändring af Kongl. Maf.ts nådiga Förordning af den 26 Oktober 1866, rörande vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller di a1 i texten