Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående allmänna bevillningen. Jemlikt 40 § Riksdags-ordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva utlåtande i anledning af de inom Kamrarne väckta och till Utskottet hänvisade motioner, hvilka afse förändring af särskilda bestämmelser rörande allmänna bevillningen.

1869-03-02 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1869:8, Betänkande, angående allmänna bevillningen. Jemlikt 40 § Riksdags-ordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva utlåtande i anledning af de inom Kamrarne väckta och till Utskottet hänvisade motioner, hvilka afse förändring af särskilda bestämmelser rörande allmänna bevillningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8,

1

N:o 8.

Ank. till Riksd. Kansli d. 3 Mars 1869, kl. 1 e. m

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Jemlikt 40 § Riksdags-ordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva

utlåtande i anledning af de inom Kamrarne väckta och till Utskottet hänvisade

motioner, hvilka afse förändring af särskilda bestämmelser rörande allmänna bevillningen.

Vid besvarandet af omförmälda motioner har Utskottet ansett lämpligast

att följa den ordning, hvartill Bevillnings-stadgans uppställning gifven anledning;

och öfvergår således först till

Art. II.

A) Bevillning af fast egendom.

§ 2.

Paragrafen innehåller: “För all inom riket belägen fast egendom — med

undantag af Statens — erlägges af egaren bevillning efter fastighetens uppskattade

värde."

I afseende härå har Herr G. Bjerkander, hufvudsakligen med afseende å

den orättvisa, att “Staten för närvarande af kapital uppbär dubbel bevillning, nemligen

både af långifvaren och af låntagaren, som användt penningarne till

fastighetsköp", uti en i Andra Kammaren väckt motion, N:o 92, framställt det yrkande:

“att, vid bevillnings erläggande för fast egendom, afdrag måtte egaren medgifvas

för den skuld, hvari han för egendomen häftar."

Utskottet kan härvid ej underlåta att erinra, hurusom motionärens anförda

yrkande synes i viss mån vilja upphäfva nuvarande grunder för den allmänna bevillningen.

Den nuvarande fastighetsbevillningen utgår med viss procent af hela

Bih. till Riksd. Prof. 1869. 5 Sami. 1 Afd. 4 Hälft. x

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o tf.

det kapital, som hvarje fastighet efter vissa allmänt gällande värderingsgrunder

verkligen motsvarar; den af motionären föreslagna bevillningen skulle utgå med eu

viss procent endast af det kapital, som den tillfällige egaren deri eger nedlagdt.

För närvarande kan man säga, att jordbruksfastighetens afkastning beräknas till

tre och öfrig fastighets1 till fem procent af värdet, hvarefter denna afkastning göres

till beskattningens föremål. Enligt motionärens förslag skulle man deremot, genom afdrag

af skuldsumman från värdesumman, i räntan på det återstående finna fastighetens

nettoafkastning och derefter göra denna egarens inkomst till beskattningens föremål.

Fastighetsbevillningen skulle sålunda i sjelfva verket öfvergå till en inkomstbevillning.

Så kan ock vid den föreslagna förändringen anmärkas, att hon ej är

nog omfattande, för att kunna anses fullt rättvis. Då yrkandet, att den skuldsatte

fastighetsegaren måtte få afdrag för den skuld, hvari han för egendomen häftar,

väl egentligen torde åsyfta afdrag för den summa, som af egarens behållna intägt

måste utgå till ränta på i egendomen intecknad skuld, så synes icke utan skäl

samma anspråk kunna framställas af allt slags inkomst, likaväl af löntagarens

som af fastighetsegarens, och det här föreslagna sättet att uppsöka nettoinkomsten

böra göras till allmänt gällande regel för all inkomstbevillning.

En sådan rubbning af vår bevillnings nuvarande grunder har Utskottet åtminstone

icke nu velat tillstyrka, då den af motionären framhållna.obilligheten

af en dubbel beskattning af samma kapital icke ensam torde vara tillräckligt skäl

för en dylik omstörtning, så mycket mindre, som den dubbla beskattningens orättvisa

alldeles icke existerar vid en stor mängd af nuvarande fastighetslån, enär

ju Svenska Staten med sin beskattning icke når vårt jordbruks store förläggare,

utlandets kapitalister.

Mot den föreslagna åtgärden reser sig dessutom ett annat hinder, som

Utskottet ansett sig böra påpeka. Motionären har visserligen icke fullt tydligt uttalat

sin mening, men det är klart, att han icke kunnat mena något annat än

“intecknad skuld''1, då han begärt afdrag för den skuld, hvari egaren för egendomen

häftar; ty intecknad skuld är naturligtvis den enda, som inför en taxeringsnämnd

kan bevisas vara skuld i egendomen. Men äfven med sådan bevisning torde

en uppskattningsnämnd ej vara särdeles långt kommen, då den saknar utvägar att

med säkerhet kunna kontrollera, huruvida en befintlig inteckning verkligen utvisar

en vid egendomen häftande skuld, eller om den endast är ett i egarens

våld förvarare värdepapper, afsedt att förminska skattens tunga.

Slutligen har Utskottet besinnat, huru den yrkade förändringen skulle äfven här

medföra hvad som alltid har varit inkomstskatternas största olägenhet, nemligen

nödvändigheten att intränga i de skattskyldiges affärsställning; och Utskottet vågar

förmena, att en sådan undersökning skulle vara en förhatligare åtgärd än den beskattning,

som nu ålägges efter beräkning, att hvarje jordbruksfastighet åt sin

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8. 3

egare afkastar 3 procent af sitt värde. Utskottet tager sig friheten påminna, huru

denna särdeles låga beräkning af fastigheternas afkastning just åsyftat ett stående

bevillningsafdrag, medgifvet i ett land, der jordfastigheterna både af andra allmänna

onera och af räntor på ådragna skulder äro mer eller mindre betungade.

Slutligen har Utskottet ansett sig böra fästa uppmärksamheten å den stora

olägenhet, som den föreslagna förändringen måste framkalla i afseende å de kommunala

utskyldernas fördelning. Det nära samband, som för närvarande råder

mellan allmänna bevillningen och de kommunala utskylderna, gör nemligen, att

dessa sednare kunde blifva högligen obilliga, om sjelfva deras nuvarande grundval

blefve rubbad. De kommunala utskylderna skulle ofta komma att särdeles hårdt

tynga de i kommunerna befintliga ograverade fastigheter och de mångenstädes

ganska fåtaliga näringsidkarne eller andra för inkomst beskattade; det är till och

med icke otänkbart, att här och der på landsbygden två till tre fastighetsegare,

eller två till tre näringsidkare finge bära hela kommunalbördan, eller att denna

kommunala börda i kommunen icke funne några bärare alls.

Utskottet har, utom de ofvaiianförda svårigheterna, här mött ett hinder,

hvars undanrödjande faller utom dess befogenhet, enär detta hinder ligger i kommunalskatternas

grundande på allmänna bevillningen; men då Utskottet egt att

granska den nuvarande" bevillningsförordningens grunder, har det vid denna granskning

icke kunnat undgå att betrakta de redan stadgade eller nu föreslagna bestämmelsernas

verkningar i deras helhet; och här, såsom i åtskilliga andra punkter,

har det funnit dessa verkningar vara väsendtligen beroende af detta nära sammanhang

mellan kommunernas beskattning och den allmänna bevillningen.

Utskottet får derför till Riksdagen hemställa:

att herr Bjerkanders ofvannämnda motion icke må till någon

åtgärd föranleda.

§§ 6 och 8.

Då för närvarande i bevillningsförordningens § 6 stadgas, att för all behållen

inkomst af kapital eller arbete erlägges bevillning med en procent och i

§ 8, att bevillning för inkomst af kapital eller arbete icke eger rum, när den sammanräknade

årsinkomsten understiger Fyrahundra riksdaler, samt att när densamma

icke öfverstiger adertonhundra riksdaler, trehundra riksdaler räknas fria från bevillning,

hafva nu Herrar Charles Dickson och Friherre C. J. O. Älströmer hufvudsakligen

i betraktande deraf, att bevillningen allt för hårdt synes trycka de

mindre bemedlade och att en lindring i dessas beskattning, så vidt möjligt utan

minskning af den till Staten ingående bevillnihgssumma, är af behofvet högligen

påkallad, den förre genom motion N:o 3 i Första Kammaren, den sednare genom

motion N:o 3 i Andra Kammaren föreslagit: att med ändring af bevillningsförordningens

6:te § måtte stadgas: att bevillning för uppskattad inkomst af kapital eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.

arbete erlägges, för inkomst intill 800 R:dr med en half procent, för öfverskjutande

belopp intill 4,000 R:dr med eu procent och för hvad derutöfver belöper med en

och en half procent; samt i betraktande af den abnormitet som nu, genom bevillningsafdragets

upphörande vid 1,800 R:drs inkomst, uppkommer deri, att en

Riksdalers ökad inkomst medför tre Riksdalers ökad beskattning, vidare yrkat, att i sammanhang

med ofvannämnda förändring den i § 8 mom. 1 nu medgifna frihet från

bevillning för 300 R:dr af all inkomst, som ej öfverstiger 1,800 R:dr, måtte utsträckas

till hvarje skattskyldigs sammanräknade årsinkomster af kapital eller

arbete.

Utskottet har icke kunnat misskänna det lofvärda syfte, som i dessa båda

motioner framträder; det har till och med ansett den af motionärerne väckta fråga som

ett spörjsmål af den yttersta vigt.

Det gäller att kunna bereda en af det angelägnaste behof påkallad lindring

åt en hel samhällsklass, som för närvarande endast med yttersta svårighet kan tillfredsställa

sina egna anspråk på lifvets nödtorft vid sidan af Statens anspråk på

skattebidrag. Det kan svårligen nekas, att då minimum för beskattningsbar inkomst,

af åtskilliga anledningar, år 1861 sattes så lågt som till 400 R:dr Runt,

så hade man dermed, äfven för ett land sådant som vårt, alltför mycket nedtryckt

anspråken på lifvets oundgängligaste behof. Mest påtagligt är detta förhållande,

om man fäster sig vid lefnadsbehofven i de större städerna, der en familj med

endast 400 R:dr årlig inkomst utan tvifvel bör hänföras till den obemedlade klass,

som knappast kan gifva en inkomstkälla för Staten. Och när man härtill lägger,

att från den skattskyldiga inkomsten af 4 eller 500 R:dr skall utgå icke allenast

den obetydliga afgiften af 1—2 R:dr till statskassan, utan dessutom äfven de tre-,

fyra- eller femdubbelt drygare kommunalutskylderna, hvarigenom de i hög grad

knappa tillgångarne komma att lida en minskning af 10—20 R:dr, så är det temligen

i ögonen fallande, att samhällets kraf härigenom alltför hårdt träffa den

klass, som kan sägas stå vid fattigdomens gräns.

Det gäller vidare att gorå ett medgifvande åt rättvisans billiga fordringar

på all beskattning. Ty det kan knappast nekas, att genom nuvarande beskattningsgrunder

träffas de mindre bemedlade af en proportionell vida drygare skatt

än samhällets lyckligare lottade medlemmar. Då nemligen de personel utskylderna

för alla medborgare äro desamma och dessa personel utskylder med inberäkning

af mantalspenningar, skyddsafgift, folkskoleafgifter, kurhusafgift och fattigvårdsafgift

stiga till ett belopp af 3 å 4 R:dr å hvarje familj af man och hustru,

så är det ovedersägligt, att dessa ganska dryga personela utskylder hafva ett större

förhållande till den nu beskattade minsta inkomsten än till den större, att de derför,

sammanlagda med den allmänna bevillningen och med de isynnerhet för små

inkomster ganska tryckande indirekta skatterna, å den mindre inkomsten lägga en

mycket betydligare tunga än å den större, och att detta missförhållande sålunda på

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8. 5

något sätt torde böra afbjelpas. Kan det icke ske genom de personela skatternas

förminskning, en åtgärd, som för Statens och kommunernas intägter torde för närvarande

vara alltför betänklig, så synes det ej kunna annorlunda verkställas än

genom en eftergift i inkomstskatten för dem, som af skatterna i deras helhet blifva

alltför mycket betungade.

Slutligen gäller det ock att tillgodose klokhetens kraf, som bjuder att icke

fordra så mycket, att man derigenom går miste om allt. Under nuvarande förhållanden

händer det tyvärr alltför ofta, isynnerhet i de större städerna, att skattebördan,

der hon trycker för hårdt, måste lindras genom afkortning, och denna

afkortning borttager då på en gång hela skattebeloppet, såväl inkomstbevillningen

som de personela utskylderna. En lindring i inkomstbeskattningen, som möjligen

kunde medföra en nedsättning i afkortningarnes belopp, skulle då ock med detsamma

åt Staten och kommunen bereda större säkerhet för utbekommande af dessa

personela utskylder, hvilka nu vid bevillningsafkortningarne gå förlorade tillsammans

med det öfriga.

Som en ytterligare anmaning till denna frågas behjertande framställer sig

dessutom den icke helt och hållet ogrundade farhågan, att Statsverket en gång

torde komma att kräfva en bevillniugsprocentens allmänna förhöjning; och det redan

nu kännbara behofvet af skattens billigare fördelning torde för sådan händelse

böra på förhand vara afhjelpt för att icke den ökade bördan måtte blifva alltför

tryckande.

De båda motionärerne hafva tydligen haft dessa missförhållanden i sigte

och sökt att dem afhjelpa genom bestämmelser, som skulle medföra en välbehöflig

lindring för de mindre bemedlade utan att alltför mycket stöta emot de anspråk,

som i öfriga hänseenden kunna ställas på denna inkomstskatt. För att minska

bevillningens mest kännbara tyngd hafva de för inkomsterna intill 800 R:dr yrkat

afgiftens nedsättning till en half procent af inkomsten; för att icke denna skattenedsättuing

måtte möta det svåra hindret af hela bevillningssummans betydliga

förminskning, hafva de föreslagit att höja den normala bevillningsprocenten från

1 till 1^ procent; för att icke denna temligen höga beskattning helt hastigt skulle

träffa de medelmåttiga inkomsterna, hafva de för inkomsterna mellan 800 och 4,000

R:dr bibehållit deras nuvarande afgift af 1 procent; för att undvika det af dem

öfverklagade missförhållandet af bevillningsafdragets upphörande vid en inkomst

öfver 1,800 R:dr, hvarigenom en förökad inkomst af 1 R:dr verkligen medför ökad

skatt af 3 R:dr, hafva de velat utsträcka bevillningsafdraget till alla inkomster.

Motionärerne hafva sålunda tydligen beräknat, att den förhöjda afgiften för

inkomsterna öfver 5,100 R:dr (vid hvilka förökningen först inträder) skulle motväga

den stora förminskningen i bevillning för inkomsterna under 800 R:dr, eller,

med andra ord, att minskningen i landsbygdens och småstädernas inkomstbevilluing skulle

motvägas af tillökningen i de större städernas. Denna förutsättning har Utskottet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillnings-Utskollets Betänkande N:o 8.

funnit bekräftad af en provisoriskt anställd uträkning för Lidköpings fögderi och

Lidköpings stad, der bevillningssumman skulle nedsättas från 2,185 R:dr till 1,636

R:dr och från 4,693 R:dr till 4,414 R:dr. Å andra sidan åter har en uträkning

för Halmstad visat en förökning från 7,691 R:dr till 7,972 R:dr och högst sannolikt

är väl, att i städer, sådana som Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping,

en ganska betydlig förhöjning skulle inträffa. Huru förändringen på det hela

skulle taga sig ut, kan dock knappt utan en vidlyftigare beräkning bestämmas,

och en sådan beräkning har Utskottet ej funnit skäl att verkställa, enär det af

åtskilliga anledningar ej kunnat förena sig i motionärernes yrkande. Det erkänner

villigt, att motionärerne på ett fyndigt sätt sökt lösa den föresätta uppgiften,

och anser lika med dem för ganska sannolikt, att de skulle hafva lyckats undvika

den svåra stötestenen af statsinkomsternas förminskning. Icke heller har Utskottet

i deras motivering funnit någon bestämd sträfvan att i strid mot nuvarande

grunder för bevillningens utgående förorda en verkligt progressiv beskattning. Men

då de likväl yrkat en skatteförhöjning till 1* procent för alla inkomster från och

med 4,000 R:dr, har Utskottet för detta yrkande ryggat tillbaka, fruktande, att

nästa gång ännu en ytterligare förhöjning skulle kunna begäras för inkomsterna öfver

6 eller 10,000 R:dr och så vidare i oändlighet, hvarmed vi naturligtvis vore inne

på den progressiva beskattningens farliga och, enligt hvad erfarenheten ådagalagt,

ohållbara stråt.

Inom Utskottet hafva dock, i betraktande af frågans vigt, gjorts åtskilliga

försök att på annan väg lösa motionärernes uppgift. Der har framställts ett förslag

till den önskvärda lindringens åvägabringande genom att, åtminstone i vissa

större städer, höja den beskattningsbara inkomstens minimum till 500 R:dr, och

sålunda för de minst bemedlade rent af efterskänka både den allmänna bevillningen

och de derpå grundade kommunala utskylderna. Man skulle derigenom vinna,

bland annat, äfven minskning i de nu för en viss klass så stora frestelserna till

att svikligen undandraga sig erkända medborgerliga pligter. Men deremot reser

sig, äfven om man lemnar betänkligheten af statsinkomsternas förminskning derhän,

ett annat hinder i vägen, söm i våra dagar plägar anses oöfverstigligt. Då den

kommunala rösträtten är bygd på allmänna bevillningen, skulle naturligtvis en fullständig

befrielse från inkomstbevillning medföra en motsvarande förlust af kommunal

rösträtt och huru önskvärdt ett sådant utbyte, ur ekonomisk synpunkt sedt, kunde

vara, skall det dock utan tvifvel i allmänt medborgerligt hänseende anses, såsom

särdeles betänkligt.

Ett annat i Utskottet framstäldt förslag har, med anslutning till motionärernes

klander af den nuvarande skilnaden mellan beskattningen af 1,800 R:dr och

beskattningen af t. ex. 1,801 R:dr, utgått på en successiv förminskning af bevillningsafdraget

från 400 R:dr till 1,800 R:dr, så att t. ex. om inkomsterna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillnings-Utskoltets Betänkande N:o 8.

uppgå till 400 R:dr, men understiga 500 R:dr, vore 360 R:dr fria;

„ „ 500 „ „ „ 600 „ „ 350 „ „

„ „ 600 „ „ „ 700 „ „ 340 „ „

o. s. v. i ojemnt nedåtgående skala. Då det emellertid visat sig nästan omöjligt

att uppgöra en sådan gradskala, utan att en ganska kännbar förhöjning skulle

träffa de medelmåttiga inkomster, t. ex. mellan 1,000 och 1,800 R:dr, hvilka för

deras innehafvares samhällsställning icke äro mer än det nödvändiga, så har Utskottet

vid detta förslag icke kunnat fästa något afseende.

Ett tredje i Utskottet väckt förslag har åsyftat att utan vidare förändringar

i nu gällande stadganden endast till en half procent nedsätta bevillningen för

alla inkomster under 800 R:dr. Detta förslag förordar sålunda i afseende å lindringen

för de mindre bemedlade alldeles samma utväg, som den af motionärerne

framställda; och då det icke, såsom motionerna, vill bereda statsinkomsterna en ersättning

genom förhöjd afgift för de mera bemedlade, hvilar det tydligen på den

grundtanken, att Staten, utan afseende på sina inkomsters behof, bör skipa rättvisa

och billighet åt sina medlemmar. Men det mötes likasom de öfriga förslagen

af en betänklighet, hvilken, ehuru på ett annat område, just rör billighet och

rättvisa.

Det för Utskottet mest afgörande skälet mot motionärernes såväl som mot

öfriga inom Utskottet framkastade förslag till frågans lösning, det skäl, som vägt

mer än alla farhågor för statsinkomsternas förminskning, för den kommunala rösträttens

inskränkning och för den partiela skatteförhöjningen i motionärernes förslag,

det har nemligen framställt sig vi;d betraktandet af den ifrågasatta förändringens

inverkan på den kommunala beskattningens grunder. Det är onekligt, att

om den föreslagna bevillningsnedsättningen medgifves åt inkomsterna under 800 R:dr

eller till och med åt alla inkomster under 5,100 R:dr, så skulle derigenom äfven

kommunens skatteuppbörd af dessa inkomster jemnt lika mycket nedsättas. Följden

häraf blefve naturligtvis, att på fastigheterna komme de kommunala utskylderna

att falla med så mycket större tyngd, isynnerhet i landsbygdens kommuner,

der inkomsterna öfver 5,100 R:dr äro sällspordaj och denna lindring för de mindre

bemedlade skulle sålunda kunna betydligt öka de kommunala bördorna för fyrkarne

af fastighet, som af den ifrågasatta lindringen icke alls skulle komma i åtnjutande.

Här har Utskottet ånyo mötts af det hinder, som reses af bevillningsförordningens

ovilkorliga samband med kommunallagarne, ett hinder, som det måste

erkänna, men som det icke kan undanrödja.

Af här anförda skäl måste Utskottet till Riksdagen hemställa,

att ofvannämnda motioner icke må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

s. 8 Kontrollera mot PDF

/

8 Bevillnings-Utskotlets Betänkande N:o 8.

§ 9 mom. 1.

Paragrafens första moment har nu följande lydelse: ''''Bevillning för inkomst af

kapital eller arbete påföres:

bankbolag, der bolagets rörelse drifves, vare sig genom hufvudkontor, afdelnings-

eller kommissionskontor."

Uti en i Första Kammaren väckt motion (N:o 48) har Herr A. O. Wallenberg,

under åberopande af sina vid förra riksdagen väckta motioner, N:ris 50 och

51, till Riksdagen hemställt, »det Riksdagen behagade nu besluta, att lottägare uti

enskildt bankbolag, grundadt på Kong]. Kungörelsen den 20 Maj 1864, må i stället

för bankbolaget erlägga bevillning för den afkastning, som banklotten lemnat, och

att denna bevillning får uppbäras, der lottegare är mantalsskrifven.»

Sedan motionären numera endast till bankbolag inskränkt sitt vid förra

riksdagen framställda yrkande om bolagsvinsters beskattning hos lottegarne, har

onekligen en del bortfallit af de skäl, som Bevillnings-Utskottet då hade att mot

hans förslag andraga. Men enligt Utskottets förmenande qvarstå dock ännu i all

deras kraft åtskilliga af de anmärkningar, som af sistlidna Riksdags Bevillnings-Utskott

framställdes.

Utskottet vidhåller sålunda, att delegare i ett bankbolag nödvändigt måste anses

såsom idkare af en rörelse: penningehandeln, och att de icke böra betraktas endast som

ränteuppbärande kapitalister. Men näring och rörelse skola enligt bevillnings-förordningens

grunder beskattas der rörelsen drifves, och denna förordningens grundsats

anser Utskottet vara fullt befogad, äfven i afseende å eu sådan rörelse som bankernas.

Ty då denna grundsats måste hafva sin egentliga anledning deri, att rörelsen

anses hafva något samband med och någon förbindelse till den ort, der

den drifves, så bör det erinras, att fullkomligt af samma skäl, som t. ex. eu grosshandelsrörelse,

äfven då delegarne äro å skilda orter bosatte, och ehuru dess verksamhet

icke är inskränkt till en enda kommun, ändock beskattas der, hvarest dess

kontor är förlagdt, alldeles af samma skäl bör ock eu penningehandelsrörelse efter

denna grundsats erlägga bevillning å de orter, der dess kontor äro förlagda. Sålänge

denna bankindustriens egenskap af rörelse och bolagsmännens egenskap) af

lörelseidkare fasthalles, torde det derför med vår bevillnings-förordnings grunder

vara oförenligt att beskatta dessa rörelseidkare annorstädes, än der rörelsen drifves.

Utskottet har dessutom den bestämda öfvertygelsen, att det af motionären

föreslagna uppbördssättet skulle inleda Staten i de vidlyftigaste svårigheter och äfventyr

vid skattens uttagande, och denna omständighet torde böra ega en ganska,

stor vigt för den, som är förpligtad att vid bevillningsgrundernas uppgörande afse

Statens billiga fordringar. För öfrigt bör det måhända anmärkas, att motionären

genom sitt förslag till förändradt uppbördssätt äfven denna gång synes hafva åsyftat

den förändring, att bankbolag måtte endast för det utdelade vinstbeloppet erlägga

I

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillninc/s-Utskotlets Betänkande N:o 8.

bevillning; men då sistlidne Riksdags Bevillnings-Utskott synes till fullo hafva bemött

äfven detta yrkande, anser sig Utskottet nu icke behöfva ingå i något vidare

yttrande derom.

Slutligen får Utskottet fästa Riksdagens uppmärksamhet derå, att äfven här

den allmänna bevillningens nära samband med kommunalskatter och kommunallagar

låter känna sin tyngd. Det är tydligen de af detta sammanhang härflutna

svårigheter i afseende å den kommunala rösträtten och beskattningen, som hufvudsakligen

föranledt motionären till det framställda yrkandet, och man finner här

ett ytterligare bevis, huru genom detta samband den allmänna bevillningeDS verkningar,

så att säga, utan dess eget förvållande kunna blifva till olägenhet på ett

annat område. Men Utskottet, som ur den allmänna bevillningens synpunkt allena

haft att pröfva sjelfva förslaget, måste af de skäl, som här äro anförda, till

Riksdagen hemställa,

att ofvannämnda motion icke må till någon åtgärd föranleda.

§ 9 sista mom.

Momentet har följande lydelse: »hvar och eu annan skattskyldig (påföres

bevillning för inkomst af kapital eller arbete) der han är mantalsskrifven.»

Härvid hafva Herrar Jöns Olsson och Åke Andersson i motioner uti Andra

Kammaren (N:ris 34 och 288) till Riksdagen hemställt, den förre:

»att på lämpligt ställe i Bevillnings-förordningen måtte införas den föreskrift,

att prest som har tionde, eller annan embetsman, som bar arrende af boställsjord

eller andra inkomster i andra eller flera kommuner, än der han är boende, bör i

hvardera kommunen taxeras för den eller de inkomster, lian af samma kommun

åtnjuter;»

• den sednare:

“att på lämpligt ställe i Bevillnings-förordningen måtte införas den föreskrift,

att prest, som har tionde, boställsjord eller annan inkomst i flera kommuner eller

socknar inom samma pastorat, bör i hvardera kommunen eller socknen för bevillning

af den inkomst, lian från desamma uppbär, taxeras, utan afseende på hvar

han är bosatt."

Redan vid sistlidne riksdag hade Bevillnings-Utskottet att påpeka, hurusom

Herr Åke Andersson i sin då i samma syfte väckta motion bland annat äfven begärt

hvad Bevillnings-förordningen i dess 5:te § redan föreskrifver, nemligen boställes

taxering i den kommun, der jorden är belägen. Då begge motionärerne nu

framkommit med samma yrkande, behöfver Utskottet ånyo endast fästa uppmärksamheten

å det obehöfliga i denna deras framställning.

Hvad deras öfriga yrkande beträffar, utgår det, såsom af motionärernas

motivering antydes, från den önskan, att kommuner, hvaraf prest eller annan embetsman

hemtar inkomster, också i sin ordning af dessa inkomster måtte hemta

Bih. till Biksd. Prot. 1869. 5 Sami. i Afä. 4 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillnings-Utskotlets Betänkande N:o 8.

bidrag till de kommunala utgifternas bestridande. I den af Herr Åke Andersson

förliden riksdag väckta motion var yrkandet utsträckt till alla de tionde-, boställseller

andra inkomster, som prest af en kommun eger att uppbära, och blef då

förslaget, utom af andra skäl, äfven på grund af dess vidsträckthet förkastadt.

Herr Jöns Olsson har nu upptagit samma allmänneliga yrkande om beskattning af

prests tiondeinkomster och dertill ytterligare begärt, att andra embetsman må för

inkomster m. m. beskattas i den kommun, der inkomsten utgår. Då motionären

härvid icke besinnat, att prester och andra embetsman ofta uppbära vederlagsspanmål,

indelt kronotionde och dylikt i kommuner, der de hvarken ega hemvist

eller utöfva något slags verksamhet, så är det tydligt, att hans yrkande såsom

alldeles ändamålslöst icke bör kunna vinna något afseende. Kongl. Förordningen

af den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet har i 57 § i afseende å

kommunalutskylders uppbärande den bestämda föreskriften, att skyldighet till deltagande

i kommunens utgifter åligger l:o en hvar, som i kommunen eger eller brukar

till allmän bevillning taxeradt hemman etc.; 2:o en hvar, som i kommun idkar

— — till allmän bevillning taxerad näring; 3:o en hvar, som inom kommunen sitt

rätta bo eller hemvist har och eger till allmän bevillning taxerad inkomst. Då

nu professorer, lektorer och andra embetsman, som å vidt aflägsna orter uppbära

indelt tiondespanmål, eller prester, som utom sitt pastorat mottaga dem tilldeladt

vederlag, icke under någon förevändning skulle kunna hänföras till någon af

dessa kommunalförfattningens kategorier, så skulle dessa löntagares ställning till

kommunernas kassor genom antagandet af Herr Jöns Olssons motion icke det ringaste

förändras.

Herr Åke Andersson har sökt åt sin nya motion bereda en lättare väg genom

att inskränka sitt yrkande till de fall, då prest har tionde eller annan inkomst

af olika kommuner inom sitt eget pastorat. Han synes dervid hafva förmenat

sig kunna inpassa den i olika kommuner löntagande presten uti någon af

de trenne klasser, hvari kommunallagens 57 § indelar de till kommunen skattskyldige.

Utskottet har dock icke kunnat dela denna åsigt. Prest, som i ett annex

uppbär tionde, kan icke räknas till dem, som i denna kommun “idka bergsbruk,

handel, fabriksrörelse, handtverk eller annan till allmän bevillning taxerad näring",

ej heller till dem, “som i kommunen sitt rätta bo och hemvist hafva" och ega till

allmän bevillning taxerad inkomst.

Enär alltså motionärernas förslag icke torde kunna leda till det enda af

dem sjelfva åsyftade resultat, hemställer Utskottet,

att Herrar Jöns Olssons och Åke Anderssons motioner icke af

Riksdagen må bifallas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.

11

Föreskrifter angående (B) BevilIniHgsafgifternas påförande.

l:o. Bevillning sberedning ar ne.

§ 42.

Paragrafen har i nu gällande Bevil^nings-stadga följande lydelse: “Ordförande

i årets bevillningsberedning bör jemväl inställa sig hos taxeringskomitéen för

samma ort och då medhafva de uppgifter och öfriga handlingar, på hvilka beredningen

grundat sina förslag. Skulle han eljest icke vara skyldig att, för tjensteåliggandens

fullgörande, vid taxeringskomitéen komma tillstädes, må han för sin resa

till och från samt vistelse å denna komités sammanträdesort åtnjuta skjutsersättning

för två hästar och traktamentskostnadsersättning, beräknad efter fem riksdaler

om dagen."

Då Utskottet, i anledning af en genom Herr B. W. Hessle väckt motion,

funnit sig föranlåtet att vid § 70 föreslå den förändring, som här nedan under

omförmälda paragraf är intagen, har det tillika ansett någon motsvarande förändring

vid 42 § böra vidtagas, på det att de bestämmelser, som i § 70 blifvit föreslagna

rörande skjutsersättning och traktamentskostnad för dem, som vid Pröfningskomitéerna

sig infinna, icke må alltför mycket skilja sig från bestämmelserna

rörande ersättning åt bevillningsberedningarnes ordförande. Endast så till vida

har Utskottet ansett sig böra medgifva någon skilnad mellan dessa båda paragrafer,

som de korta afstånden mellan de olika orterna i taxeringskomitéernas distrikt

icke synas påkalla några särskilda bestämmelser rörande resa på ångbåt eller

jernväg, och som någon större traktamentsersättning fortfarande synes höra tillerkännas

åt de af mångahanda göromål betungade ordförande i bevillningsberedningarne.

Utskottet får derföre till Riksdagen hemställa,

att 42 § af Bevillnings-förordningen må erhålla följande lydelse:

Ordförande i bevillningsberedning bör jemväl inställa sig

hos taxeringskomitéen för samma ort och då medhafva de uppgifter

och öfriga handlingar, på hvilka beredningen grundat

sina förslag. Skulle han eljest icke vara skyldig att, för tjensteåliggandens

fullgörande, vid taxeringskomitéerna komma

tillstädes, må han, för sin resa till och från denna komités

sammanträdesort, åtnjuta skjuts er sättning med 3 B:dr för mil,

och under tiden för sin närvaro vid komitéen, traktamentsersättning

med 5 B:dr om dagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Bsvillmngs-Utskottets Betänkande N:o 8

3:o. Pr öfning skomitéerna.

§ 70.

Paragrafen lyder för närvarande:

“Å pröfningskomitéens sammanträdesort icke bosatte ledamöter i denna

komité samt de kronofogdar och andra personer, som enligt stadgandet i § 67,

skola från annan ort vid pröfningskomitéen sig infinna, äro berättigade åtnjuta ersättning

för sina rese- och traktamentskostnader efter beräkning af skjutslega för två hästar från

hvars och ens hemvist och tillbaka samt dagtraktamente af Tre Riksdaler, så väl

under de, enligt gällande resereglemente, erforderliga resedagar, som under den tid

till sådan ersättning berättigad person måste å pröfningskomitéens sammanträdesort

sig uppehålla."

Häri har Herr B. W. Hessle genom i Andra Kammaren väckt motion

(N:o 15) yrkat sådan förändring: att kronofogde må njuta rese- och traktamentsersättning

efter resereglementet och andra personer, utan hänsyn till rang eller lefnadsställning,

efter beräkning af skjuts för två hästar, men der resan till en del

eller helt och hållet sker på jernväg eller ångfartyg efter taxa derå, såsom i resereglementet

sägs, och den bestämmelse, som Riksdagen, efter Bevillnings-Utskottets

utlåtande, finner skäligt meddela."

Utskottet här vid pröfningen af detta förslag funnit dess yrkande berättigadt

för så vidt det afser att i paragrafen införa sådana tidsenliga bestämmelser, att

hvarje tjenstförrättare må beräkna sig ersättning endast för de resekostnader han

verkligen ådragit sig, men det har icke funnit skäl att föreslå olika bestämmelser för

kronofogde och för andra vid pröfningskomitéer tillkallade personer, hvarföre

Utskottet får till Riksdagen hemställa,

att den med anledning af Herr Hessles motion måtte åt Bevillnings-förordningens

70 § gifva följande lydelse:

Å pröfningskomitéens sammanträdesort icke bosatte ledamöter

i denna komité samt de kronofogdar och andra

personer, som, enligt stadgandet i § 67, skola från annan ort

vid pröfningskomitéen sig infinna, äro berättigade att under

komiténs sammanvaro åtnjuta traktamente er sättning med 3

R:dr B:mt om dagen, samt resekostnadsersättning då resan sker

med skjuts till 3 B:dr för milen, men då resan sker på ångfartyg

eller på jernväg, med ett belopp motsvarande i förra

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillnings-Utskottels Betänkande N:o 8

fallet afgiften för enkel hyttplats eller, då hytt ej förekommer,

en salongsplats, och i sednare fallet afgiften för plats i första

klassens vagn.

Upphörd, Afkortning och Redovisning.

2:o. Upphörden.

§ 88.

Paragrafen innehåller:

“Husbonde eller arbetsgivare ansvarar för de vid mantalsskrifningen såsom hos

honom sysselsatte uppgifne tjenstehjons eller arbetares personela utskylder, så vida sådane

tjenstehjon eller arbetare icke efter andra artikeln skola erlägga bevillning. För hvad husbonde

eller arbetsgifvare i följd af honom sålunda åliggande ansvarighet måste utbetala

är han berättigad att genom afdrag å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst

sig godtgöra.*

Genom en i Första Kammaren väckt motion (N:o 37) har, hufvudsakligen

med afseende å de frestelser till svikligt förfarande mot samhället, som af nu gällande

föreskrifter uppkallas, och tillika å den stora förlust, som genom de stora

afkortningarne tillskyndas både stat och kommun, Herr J. A. Hazelms i afseende

härå föreslagit: återinförandet af ett lämpligt stadgande i Bevillnings-förordnmgen

derom, att husbonde eller arbetsgifvare, åtminstone i städerna, ansvarar för de hos

honom sysselsatte tjenstehjons eller arbetares ej blott personela, utan äfven öfriga

utskylder, med rättighet att godtgöra sig genom afdrag å den skattskyldiges aflöning

eller arbetsförtjenst.

Utskottet erkänner villigt det trängande behofvet af bättre skydd tor btatens

och kommunernas rätt, af ett säkrare uppbördssätt, af en kraftigare^ kontroll

öfver de medborgerliga pligternas uppfyllande. Den af Herr Hazelius åberopade

sorgliga erfarenhet förtjenar onekligen det största afseende, då den ådagalägger att

t. ex. inom en uppgifven kommun af omkring 80,000 skattskyldige 33,000 icke

betalt sina utskylder. Den utvisar tydligen, att det åtminstone på vissa orter antingen

är illa bestäldt med den medborgerliga sjelfkänsla och pligtkänsla, som förutsattes

såsom grund för dessa skattskyldiges fullmyndighet, eller ock illa anordnad! genom

bevillningens utkräfvande af inkomster, som icke kunna bära denna samhällets

tunga. I förra fallet torde åtminstone någon åtgärd böra vidtagas, för att i tid förekomma,

att icke denna pligtförgätenhet må varda en inrotad och outrotelig vana, och ingen

torde bättre än husbonde och arbetsgifvare kunna utöfva den uppfostrande verksamhet,

som här är af nöden. I sednare fallet må väl samhället i den genom afkortningarne

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8

vållade oundvikliga förlusten erkänna ett oundvikligt korrektiv mot inkomstskattens

tyngd, men det torde dock vara nödvändigt att åt Staten och kommunerna rädda

de intägter, som de hemta af alla medborgare utan undantag. Och då ansvaret

för de personela utskyldernas utgörande redan åligger husbonden eller arbetsgifvaren

i alla de fall, då ensamt sådana utskylder äro påförda, så tror sig Utskottet

välja en rigtig medelväg mellan det nuvarande stadgandet och Herr Hazelii yrkande,

då det föreslår, att husbonde eller arbetsgifvare alltid må ansvara förde personela

utskylderna af deras tjenstehjon eller arbetare, vare sig att dessa äro eller icke

äro till inkomstbevillning taxerade; Och får Utskottet sålunda till Riksdagen hemställa,

att den med anledning af Herr Hazelii motion må åt 88 §

Bevillnings-förordningen gifva följande lydelse:

Husbonde eller arbetsgifvare vare ansvarig för betalning

af de vid mantals skrifning stiden hos honom enligt behörig uppgift

sysselsatte tjenstehjons eller arbetares personela utskylder,

mot rättighet för husbonden eller arbetsgifvaren att å den skattskyldiges

aflöning eller arbetsförtjenst innehålla ett mot de personela

utskylderna svarande belopp.

Vid granskningen i öfrigt af Bevillnings-stadgans bestämmelser har Utskottet

icke funnit skäl att föreslå andra förändringar än de omförmälda.

Sedan Statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman bestämd,

samt tiden sålunda är inne att meddela yttrande angående de i Bevillnings-stadgan

upptagna procent- och sifferbelopp, skall Utskottet uti förevarande ämne göra den

slutliga framställning, hvartill förhållandet föranleder, hvilket Utskottet

får för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 2 Mars 1869.

På Utskottets vägnar:

G. J. Oscar Alströmer.

s. 15 Kontrollera mot PDF

BeviUmngs-Utskottets Betänkande N:o 8.

15

Reservation:

af Herr Axel Dickson: “Då ordförande i bevillningsberedning, enligt § 76 af nu

gällande Bevillnings-förordning, eger uppbära ersättning för sitt besvär, anser jag

ej skäl förefinnas att bibehålla en olikhet emellan den i §§ 42 och 70 föreskrifna traktamentsersätining;

jag får derföre föreslå att den äfven i § 42 bestämmes till

3 R:dr.“

Uti förestående reservation instämma Herrar A. J. Sandstedt, Pehr Ericsson

och J. F. Fredricson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.