Sök i Ratio Lex

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2

1869-04-09 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1869:2, Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.

1

lV:o 2.

Ank. till Riksd. Kansli d. 12 April 1869, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om upphörande af enskilda

banker med rätt att utgifva egna banksedlar.

Bland de vid innevarande riksdag till Banko-Utskottet hänvisade

motioner, för lrnlkas behandling nämnda Utskott begärt sammanträde med

Lag-Utskottet, finnas dels några, som afse fullkomligt upphörande af enskilda

banker med ratt att utgifva egna banksedlar, dels några, som innelalla

förslag till vissa andringar i nu gällande bestämmelser angående bank
.

Sammansätta Utskottet har ansett lämpligast att först och särskildt

loi sig behandla de förstnämnda motionerna, nemligen: den i Första Kammaien

af Herr Edvard Frisk väckta motion N:o 36, samt de i Andra Kammaren

vackta motioner af Herrar Johan Olsson, N:o 85, Eric Olsson, N:o

i?,1 h f- AY''-! T‘rdt; Nj? ,161’ llviIka samtliga motioner afse aflåtande

till Hongl. Maj:t af underdånig skrifvelse med anhållan att enskilda banker

med ratt att utgifva egna banksedlar icke vidare måtte oktrojeras samt

att nar oktrojera för nuvarande enskilda banker löpa till ända, banksedelutgifnmgsratten

äfven för dem måtte upphöra.

iF°r- T ^ullstä"dig utredning af frågan huruvida det bankväsende,

som bär i lande sedan början af 1830-talet så småningom utvecklat sig

T1™ deI bristfäHigt, dock fotadt på riktiga grunder

.... '' ^ hela andamalsenhgt, eller om detsamma bör, såsom följden blefve

Bih. till Riksd. Prot. 1869. 6 Samt. 2 Afd. 2 Häft. I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlutande N.o 2.

af ett antagande utaf motionärernas yrkanden, förkastas, skulle erfordras

dels en framställning af de hufvudsakliga grundsatserna för bankväsende i

allmänhet, dels en statistisk redogörelse för resultaten af bankernas verksamhet,

som Utskottet nu icke är i tillfälle att lemna, litet,otte- nodgas

inskränka sig till några anmärkningar i dessa afseenden, hvilka dock to

innefatta tillräckliga skäl att icke bifalla motionärernas yrkanden.

Utskottet kan härvid icke underlåta att erinra om de flerahanda olik

artade sätt, som sedan detta århundrades början försökts att inrätta landets

bankväsende, och huru detta, särskild! i följd af detsamma* bedrifvande

dels för Statens räkning dels för enskildas, men med bidrag tran

Staten genom Riksbanken, samt genom sammanblandning af bankväsendet

med pembnge- och myntväsendet hvithet sednare, efter hvad nogsamt ar

kändt,Punder länga tider befunnit sig i djupt förtall, äfven vant utsatt for

oredor som medfört stora rubbningar och olyckor.

''År 1802 inrättades vid sidan af Riksbanken en sa kallad Riksdiskon ,

i hvilken enskilde delegare upptogos för en del af det kapital, hvarmed

rörelsen skulle drifva, och hvars öfriga del tillsläpptes af Riksb^hmi. Denna

diskontinrättning oktrojerades på 15 ar, hvarefter densamma e sattes åt

Banko-diskontverket, som derefter drefs uteslutande med Riksbankens medel

och för dess räkning. Men emellertid hade äfven andra enskilda bank

eller s b diÄuuttarättnhgär oktrojera, nemligen Göteborgs Malmö Abo

och Göta-kanaldiskonter, hvilka hemtade sina rörelsemedel från Riksbanken

utan rätt att utgifva banksedlar, men med rättighet att utfärda assi0

natione^kkf alltför val bekant huru dessa diskonter gingo öfver ända genom

missbruk och dålig förvaltning, särskilt en hufvudlös och rent af

egennyttig utlåning. Genom sammanblandningen af deras affarer med Riksbankens

fick det allmänna vidkännas stora förluster- . ,

Under åtskilliga år derefter var Banko-diskontverket landets enda

bankinrättning, men att behof af andra dylika förefanns, bevisas af Rikets

Ständers hos° Kongl. Maj:t år 1823 gjorda framställning om »upprättande

af enskilda bolag till bestridande af en sammansatt upp- och utlaningsrorelse

hvilka oberoende af Rikets Ständers penningeverk, skulle förena de

kapitalegandes och kapitalbehöfvandes intressen och småningom gorå de

vidsträckta kreditrörelse umbärlig, som dittills maste heid^böra^öfverbedrifvas,

hvadan Rikets Ständer ansago sådan rörelse heldre bo ra.otver

lemnas åt enskilda omtanken, än utgöra föremal for statsförvaltning^

omsorg.» I följd häraf utfärdade Kongl. Majd ar 1824 kungörelse om tillåtelse

att öppna enskilda bankinrättningar, i afseende pa hvilka dock det

ntuyckllgl förbehåll gjordes, att de hvarken då eller framdeles kunde pa
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 2.

räkna något understöd af allmänna medel, samt att Staten aldrig på något

sätt kunde komma att bidraga till deras upprätthållande eller utredning.

Den utan tvifvel på goda skäl grundade åsigten att kreditrörelse icke

borde af Staten bedrifvas, gjorde sig då gällande, ehuru sådan ännu i vidsträckt

omfång fortfar och, efter motionärernas åsigt, borde ytterligare

utsträckas.

Så länge den allmänna oredan i penningeväsendet fortfor, kunde dock

inga enskilda bankbolag komma till stånd, men så snart realisationen blifva

beslutad, bildade sig efter hand sådana, och Rikets Ständers år 1823

uttalade åsigt syntes efter hand kunna förverkligas.

De år 1823 såsom riktiga ansedda grundsatser hafva likväl sedermera

långt ifrån alltid vunnit erkännande. Vid nästan hvarje sedan år 1830 hållen

riksdag hafva de mest stridiga meningar yttrats angående enskilda bankinrättningar,

och under tiden hafva äfven försök gjorts med de så kallade

filialbankerna, livilka, i likhet med de ofvan nämnda diskonterna, voro enskilda

företag, men med rörelsemedel, till stor del hemtade från Riksbanken.

borst vid 1862 — 1863 årens riksdag ernåddes en sådan öfverensstämmelse

i frågan, att Rikets Ständer till Kongl. Maj:t afläto ett förslag

till lag om enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar, hvilket

förslag af Kongl. Maj:t hufvudsakligen gillades och genom Kongl- Kungörelsen

den 20 Maj 1864 gjordes gällande. De enstaka yrkanden, som emellertid

äfven efter nämnda tid vid riksdagarne framställts i syftning att antingen

alldeles upphäfva det beslut, som då fattades, eller åtminstone på

ett eller annat sätt inskränka och hämma de enskilda bankernas fortvaro,

hafva väl icke föranledt någon påföljd, men de förnyade förslag, som i

enahanda riktning framkommit, synas antyda, att meningarne undergått en

omkastning, som är mycket stridande mot den åsigt, hvilken af Rikets

Ständer för några få år sedan uttalades.

Att ett verkligt behof framkallat enskilda bankinrättningar är otvetydigt,

då sådana, oaktadt det motstånd de tidtals rönt, uppstått och utvecklat

sig. Förklaringsgrunden härtill kan nemligen icke sökas ensamt

eller hufvudsakligen i den vinst de beredt sina delegare, enär en dylik

icke skulle hafva kunnat erhållas, om ej bankerna anlitats, hvilket åter säkerligen

icke hade skett, om icke de, som tagit deras biträde i anspråk,

deraf dragit nytta.

Bankrörelse lärer lika litet som någon annan verksamhet kunna under

en följd af år ega bestånd utan att fördelen af densamma är ömsesidig

såväl för dem, hvilka deraf betjena sig, som för rörelsens idkare sjelfva.

Att både misstag och missbruk egt rum är väl onekligt, men dylika hämna

sig lika mycket på bankerna sjelfva, som på deras kunder.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.

De anmärkningar, som hufvudsakligen riktas mot bankerna, afse dels

sedelutgifningen, dels att deras låneförsträckningar lemnas på alltför korta

tider, dels ock att de samla till sig alla tillgängliga kapitaler, så att andra

lånetillfällen saknas
Om

bankerna icke finge utgifva banksedlar och enligt yrkanden, som

man under de sednare årens offentliga diskussion i ämnet äfven hört framställas,

icke heller finge emottaga medel på deposition eller löpande räkning,

så skulle utvägarne för dem att betjena genom lån och andra kreditIförsträckningar

icke blifva stora, och möjligheten att ikläda sig ä vista förbindelser,

såsom å kassakreditiv, blifva omintetgjord, åtminstone för de

aldra flesta landsortsbankerna; de blefve då inskränkta till de kapital, som

af delegarne tillskjutits, och skulle snart upphöra att finnas, emedan förvaltningen

blott af dessa kapital icke kunde bära den kostnad, som aflönandet

af tjensteman och andra utgifter förorsaka, samt kapitalens egare

utan svårighet sjelfva kunde förvalta dessa.

Borttagandet af båda nyssnämnda rörelsemedel komme otvifvelaktigt

att omintetgöra alla slags enskilda bankinrättningar här i landet, äfven de

få icke sedelutgifvande, som nu finnas. Förbjödes åter allenast det förstnämnda,

eller sedelutgifningen, så skulle väl eu och annan bank i de större

städerna kunna fortfara, men de öfriga säkert försvinna. Kapitaluppsamlingen

genom deposition och löpande räkning komme på de platser, der

banker förmådde hålla sig uppe, att förblifva oförminskad, men försvunne

öfverallt eljest och denna rörelse, som åtminstone lika mycket gagnar de

enskilde egarne af smärre kapitaler såsom tillfälle till dessas säkra förvarande

och fruktbargörande, som den utgör eu fördel för bankerna, blefve

till väsendtlig del omintetgjord. Detta skulle säkerligen inträffa utan att

de enskilda lånetillfällena på långt när i motsvarande mån ökades, af orsaker,

som äro lätt insedda och alltför ofta anförda för att här behöfva

upprepas.

Det torde icke behöfva erinras, att banksedelutgifningen icke kan

vara ändamål för sig, utan allenast ett medel att använda kredit. Nästan

hvarje industriel! företag tager, och det med allt skäl om det sker inom

behöriga gränser, kredit i anspråk.

Likaledes torde icke heller behöfva erinras att banksedelutgifningen

icke kan efter en banks eget skön utsträckas. Banksedelutgifningens utsträckning

beror på omfånget af den utlånings- och kreditivrörelse, banken

är i tillfälle att drifva. Utlåningsrörelsen åter beror på omfånget af den

industriel verksamheten inom bankens affärsområde och dennas behof af

kredit.

Ett närmare eftersinnande måste ådagalägga, att om man klandrar

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.

bankerna derföre att de öfverfylla landet med sedlar, man icke bör kasta

skulden härför på tillåtelsen att utgifva sådana, utan på det sätt, hvarpå

bankerna bedrifva sin utlånings- och kreditivrörelse, emedan det är på dessa

vägar, som banksedlarne komma i omlopp, samt att således yrkandena om

förbättring böra riktas härpå och icke på det, som endast är ett medel

för de förra, helst man genom medlets förbjudande icke förbättrar, men

nästan tillintetgör de förra.

De enskilda bankernas sedelutgifning har dock angripits äfven från

en annan synpunkt. Man har nemligen ansett, att vinsten på banksedelutgifning

borde tillkomma Staten och icke enskilda samt att derföre Riksbanken

ensam borde få utgifva sedlar. Det nyss anförda torde visa att

ingen vinst på sedelutgifning omedelbarligen kan göras, utan att all sådan

härleder sig från den utlåning, för hvilken sedelutgifningen är ett medel.

Skall Riksbanken erhålla någon vinst, så måste det ske icke genom en

blott och bär sedelutgifning, utan genom en ökad utlåning; hvadan yrkandet,

äfven från denna synpunkt, egentligen innebär att enskilda banker

skola upphöra och deras rörelse öfvertagas af Riksbanken.

En antydning om det mindre ändamålsenliga häraf innefattas uti

hvad här ofvan blifvit erinradt rörande landets bankväsende under första

delen af innevarande århundrade, och mycket kunde i detta afseende än

vidare vara att anföra, hemtadt dels från Bankens ställning såsom Riksdagens

tillhörighet, dels från betraktelser öfver osannolikheten att en enda

centraliserad och privilegierad statsinrättning skulle på ett tillfredsställande

sätt tillhandagå näringarne och rörelsen i deras mångahanda behof af bankbiträde.

För närvarande finnas i landet mer än etthundrade bankkontor,

hvilka icke allenast i utlåningsväg, utan i många andra riktningar betjena

rörelsen och hvilkas upphörande till större eller mindre del säkert skulle

medföra stor afsaknad för de orter, som ginge i mistning af deras tjenster
Men

ett eftersinnande, huruvida det må vara möjligt för Riksbanken

att ensam eller till större delen öfvertaga landets bankrörelse, torde lemna

ett afgörande svar på frågan
Härutinnan

torde endast behöfva erinra, att t. ex. vid sistlidne års

slut den summa, som enskilda bankerna hadesanvändt i diskonterade vexlar,

utlåning och kassakreditiv utgjorde 73,400,000 R:dr, under det motsvarande

summa för Riksbanken och dess lånekontor utgjorde allenast 28,800,000

R:dr- Det torde icke vara, eller under den tid, inom hviken motionärerna

afse att enskilda bankerna skulle upphöra, blifva möjligt, hvarken för Riksbanken

att ersätta den verksamhet sistnämnda banker utöfva, ej heller att

inskränka denna inom sådana gränser, som lämpade sig för Riksbankens

förmåga, äfven om denna betydligt förökades.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.

Vore åter afsigten att bibehålla enskilda banker, men organisera dessa

på något annat sätt, än för närvarande, så vore önskligt att ett förslag

dertill måtte blifva framstäldt, hvilket dock hittills icke skett, såvidt Utskottet

har sig bekant.

Utskottet torde slutligen allenast få i korthet upptaga anmärkningen

att bankerna lemna lån endast på korta tider. Det är naturligt att dylika

lån för många ändamål icke äro rätt användbara. Men om en bankrörelse

skall bestå, utom i utlåning, jemväl i upplåning af tillfälligt lediga kapital,

de der kunna inom icke särdeles långa lider återfordras, i köp och försäljning

af vexlar, räntebärande papper och andra dylika valutor, i underlättande

af penningeförsändningar och mera dylikt, så lärer det icke låta

sig göra att de utlåna omhänderhafvande medel på långa betalningstiderDe

kreditbehof, som icke kunna behörigen tillgodoses med mindre, än att

återbetalningen får ske först efter längre tid, måste derföre söka andra

slags inrättningar, såsom hypotheksföreningar eller diskontkassor, hvilka

icke afse egentlig bankrörelse; och man bör ej fordra af bankerna annat,

än de kunna efter beskaffenheten af deras inrättning och ändamål uppfylla.

Att för öfrigt bankerna äfven i denna del gått de lånebehöfvandes önskningar

till mötes, så långt med deras bestånd är förenligt, torde bevisas

deraf, att måhända de flesta enskilda banker, oaktadt lån enligt deras reglementen

ej får lemnas på längre tid, än sex månader, likväl gjort sig till

regel i lånerörelsen att medgifva lånens behållande under ett, lialfannat

till två år, allenast med delvis skeende afbetalning hvar sjette månad
Utskottet

har nu anfört några af de skäl, på hvilka Utskottet finner

sig böra

afstyrka bifall till de förslag, Herrar Edvard Frisk, Johan Olsson,

Eric Olsson och A- W- Wigardt i deras nu förevarande motioner

framställt.

Stockholm den 9 April 1869-

Eric Sparre.

Reservation :

af Herr C. A• Mannerskantz. »Jag instämmer med Utskottet deri,

att rättigheten för de enskilda bankerne att utgifva egna sedlar icke utan

alltför stora svårigheter och olägenheter numera kan upphäfvas, men tror

lagstiftningen om dessa anstalter i väsendtliga delar fordra förändring, till

vinnande af större trygghet och efter näringslifvets behof bättre lämpad

verksamhet inom landets penninge- och affärsrörelse
-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.