Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändring i lagen angående myntbestämningen af den 1 Mars 1830.

1869-04-09 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1869:3, Utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändring i lagen angående myntbestämningen af den 1 Mars 1830.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 3.

7

N:o 3.

Ank. till Eiksd. Kansli d. 12 April 1869, kl. 12 raidd.

4

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändring i lagen angående

myntbestämningen af den 1 Mars 1830.

Den § i lagen angående myntbestämningen af den 1 Mars 1830, i

hvilken Herr A. O. Wallenberg, uti dess inom Första Kammaren väckta

motion, N:o 31, yrkat ändring, nemligen § 4, lyder för närvarande sålunda:

»Alla liqvider och betalningar kunna hädanefter, såsom hittills, i

bankosedlar fullgöras, der ej annat förbehåll gjordt är»;

Motionären har, under anförande att ingen emot sin vilja bör kunna

tvingas att i liqvid emottaga annat än fullgodt mynt, samt att berörda lag

tydligen endast vore afsedd att gälla Riksbankens förhållanden, föreslagit

ett förtydligande tillägg uti nämnda §, så att densamma finge följande

lydelse:

»Alla liqvider och betalningar till Sveriges Riksbank och dess lånekontor

kunna hädanefter som hittills i Riksbankens sedlar fullgöras, der ej

annat förbehåll gjordt är.»

För en riktig uppfattning af betydelsen utaf såväl ifrågavarande lag

öfverhufvud, som särskildt den §, om hvars förtydligande fråga nu föreligger,

måste i minnet återkallas de förhållanden, som gåfvo anledning till

nämnda lag och det syftemål, som med lagen afsågs.

Utskottet behöfver härvid endast erinra derom, att Riksbanken, i

följd af allmänt kända förhållanden och åtgärder från statsmagternas sida,

efter år 1809 blef urståndsatt att fullgöra sina förbindelser, samt att i följd

häraf ett slags tvångsackord, eller så kallad realisation, måste uppgöras

hvarigenom blef bestämdt huru stort värde i verkligt mynt innehafvare af

Riksbankens då utgifna sedlar hade att erhålla, och att detta tvångsackord,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

eller bestämmande af banksedelns silfvervärde, innefattas uti den nu ifrågavarande

»Lagen angående myntbestämningen».

Att denna lagens betydelse icke var afsedd att sträcka sig utöfver

ordnandet af de då befintliga penningeförhållandena och bestämmande af

de då i rörelsen utevarande, dittills oinlösbara sedlarnes giltighet vid liqvider

och betalningar, framgår tydligt af de betänkanden, hvilka vid 1828—1830

årens riksdag i hithörande ämnen afgåfvos af Stats- och Banko-, samt af

Stats-, Banko- och Lag-Utskotten, som behandlade dessa angelägenheter.

Sedan nemligen först nämnda Utskott uti Betänkande J\§ 1 förberedelsevis

omförmält att vissa så kallade transitorisk-juridisJca åtgärder

blefve nödiga i följd af den föreslagna realisationen och i Betänkandet M

14 angifvit syftemålet med det förslag, som härutinnan afgafs, vara, att

innefatta »de stadganden, hvilka kunna vara nödiga såväl till betryggande

af allmänhetens rätt i dess förhållanden till Banken före utvexlingens början,

som ock till närmare bestämmande af liqvidationssättet man och man

emellan»; så afgåfvo sedermera Stats-, Banko- och Lag-Utskotten ett

»Förslag till Lag angående myntbestämningen,», uti inledningen till hvilket

Utskotten yttra: »Till beredande af stadga i myntväsendet för framtiden,

och då, utan den vådligaste skakning i redan tillvarande förbindelser och

penningeförhållanden man och man emellan, någon annan grund för inlösningen

af Bankens utelöpande sedlar ej kan antagas, än den som närmast

öfverensstämmer med det medelvärde i silfver, hvarföre dessa sedlar i allmänna

rörelsen under eu längre tid varit gångbare, få förenade Utskotten,

under åberopande af hvad Stats- och Banko-Utskottens Betänkande M 14,

pag. 217, omförmäla’, härigenom underställa Rikets Ständer följande förslag

till Lag angående myntbestämningen.»

Att syftemålet med denna lag icke var eller behöfde vara vidsträcktare,

än ofvan blifvit antaget, synes vinna stöd äfven deraf, att grundlagen

då, likasom ännu, uti 72 § Regeringsformen förklarade Riksbankens sedlar

såsom ovilkorligt laggildt betalningsmedel, oaktadt de icke med mynt inlöstes,

hvadan något särskildt lagbud derom icke var erforderligt.

Det kunde måhända invändas, att då § 1 i myntbestämningslagen innehåller

bestämmelsen om det värde i silfvermynt, hvarmed Riksbankens

sedlar, äfvensom dess öfriga förbindelser, skulle inlösas, den åt merberörda

lag ofvan gifna tydningen, att densamma hade afseende endast å de vid

deras utfärdande redan befintliga förhållanden, föranleder dertill, att någon

grund icke vore i lag gifven för inlösen af de sedlar och förbindelser, Riksbanken

sedermera utgifvit; men denna grund finnes fastställd uti den samtidigt

med myntbestämningslagen utfärdade Lag för Rikets Ständers Bank,

som

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

som uti § 1 stadgar, att ifrån den dag, då utvexling af silfver ånyo vidtoge,

Banken var skyldig att, enär så påfordrades, sina sedlar inlösa efter

den grund, Konung och Rikets Ständer fastställt, samt i § 2 meddelar

bestämmelse för den händelse Banken vägrade att sedel vid uppvisandet

inlösa med det belopp, som genom lagen om myntbestämningen blifva

faststäldt.

För öfrigt må i detta afseende erinras, att de sedan silfverutvexlingens

början af Banken utgifna nya sedlar uti den dem åsätta text uttryckt

Bankens förbindelse att inlösa sedlarne med silfvermynt eller en viss vigt

silfver.

Således och ehuru det icke kan nekas, att merberörda lag i allmänna

föreställningssättet tillagts en vidsträcktare betydelse, såsom tillämplig

äfven på de efter realisationens verkställighet uppkomna förbindelser, anser

Utskottet den närmare granskning, Utskottet nu företagit, böra fullkomligt

undanrödja detta uppfattningssätt; och då Utskottet i följd häraf finner sig

icke kunna tillstyrka det nu väckta förslaget till ändring af samma lags

4 §, hemställer Utskottet,

att Herr Wallenbergs förevarande motion icke må till någon vidare

åtgärd föranleda
Stockholm

den 9 April 1869.

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr C. A. Mannerskantz: »Uti den af Utskottet uttalade åsigt,

att den af Konungen och Rikets Ständer år 1830 gemensamt stiftade och

sedan icke ändrade eller upphäfda myntbestämningslagen till sin betyBih.

till Biksd. Prof. 1869. 6 Sami. 2 Afd. 2 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

delse icke varit afsedd »att sträcka sig utöfver ordnandet af de då befintliga

penningeförhållandena och bestämmande af de då i rörelsen utevarande

dittills oinlösbara sedlarnes giltighet vid liqvider och betalning»

kan jag icke instämma. Efter min —- som jag tror hittills allmänt delade

— uppfattning af denna lags innehåll och mening, har nemligen

densamma, såsom dess erhållna benämning också tydligen angifver, varit

afsedd, att både då för tillfället och för framtiden fastställa den i § 1 af

lagen uppgifna orubbliga grund, hvarefter icke allenast inlösen borde ske

af Bankens alla, vare sig före eller efter myntbestämningstiden utgifna

banksedlar, eller andra förbindelser, utan äfven i banksedelmynt uttryckta

redan träffade eller framdeles skeende värdeaftal enskilde emellan — under

bibehållen rättighet för dem, att få begagna banksedlar vid alla liqvider —

skulle komma att regleras och fullgöras; och det synes mig hvarken vara

rätt eller gagneligt, att nu vilja gifva den ifrågavarande vigtiga lagen en

annan tydning.

För sin uppfattning om myntbestämningslagens blott öfvergående

betydelse hemtar Utskottet sitt enda stöd i några uppsökta och citerade

yttranden, som förekomma i ett par Betänkanden, som vid riksdagen 1830

afgåfvos från de sammansatta Utskott, af hvilka nämnda lag då blef utarbetad.

Jag, för min del, har dock hittills föreställt mig, att man,

för att rätt uppfatta en lags föreskrifter och bestämmelser, i första rummet

bör tillse hvad desamma verkligen innehålla och endast, när deras

lydelse icke är fullt klar och tydlig, söka förklaring derom antingen i

motiverna för lagens tillkomst eller på något annat håll, der den bäst

kan finnas. Den ifrågavarande lagen synes mig dock icke vara behäftad

med någon tvetydighet eller osäkerhet i uttrycken, och jag tror att knappt

någon som läst den, sådan den stått intagen i början af hvarje Bankoreglemente

ifrån realisationens genomförande, hittills har förstått den annorlunda,

än att dess vigtiga stadganden i 1, 2 och 4 §§ fortfarande voro

i gällande kraft, och hade till syfte att tillförsäkra och betrygga hvar

och en, som i följd af Regeringsformens 72 § och myntbestämningslagens

4 § var förpligtad att emottaga hvilken som helst af Riksbanken

utgifven sedel i liqvid, att han för denna sedel alltid skulle få full valuta

i silfver efter den i sistnämnda lags 1 § fastställda grund.

Den motivering före lagens tillkomst, som Utskottet åberopat, anger

ju också tydligen afsigten hafva varit, ej blott att förhindra en vådlig skakning

af redan tillvarande förbindelser och penningeförhållanden man och

man emellan, utan ock att bereda stadga och trygghet i myntväsendet för

framtiden; och det är klart, att någon fullständig, verklig, varaktig myntbestämning

icke kunde ske, utan att man på en gång och i ett samman
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 3.

bang i samma lag och på lika sätt bestämde om silfverinvexlingsgrunder

för alla banksedlar, både dem, som redan voro utgifna och som skulle

komma att utgifvas, äfvensom ock samtidigt reglerade det värdemått, som

skulle gälla vid fullgörandet af alla värdeaftal, som antingen redan blifvit

bestämda, eller komme att bestämmas i bankosedelmynt; men det synes

vara ett målet förbihoppande språng i bevisningen, då den slutsatsen göres,

att emedan ett transitoriskt element måste ingå och ingick samt föranledde

myntbestämningslagen, denna derföre skall vara helt och hållet af

öfvergångsnatur
Efter

Utskottets förmening böra de Bankens sedlar — kallade bankosedlar

som i myntbestämningslagen omnämnas, endast anses vara sådana,

som utgåfvos före silfverutvexlingens återupptagande, hvaremot grunden för

värdet af de sedlar som Banken sedan utgifvit, var fastställd i den samtidigt

med myntbestämningslagen utfärdade lagen för Rikets Ständers Bank;

men om detta hade vant lagstiftarens mening borde väl hafva vant lätt för

honom att begagna så tydliga benämningar i hvardera lagen, att intet missförstånd

hade kunnat uppkomma derom, att man på ena stället menade äldre

och på det andra nyare banksedlar. För mig är klart att lagstiftaren

hvarken har bort vilja eller velat göra någon åtskilnad emellan den ena

eller andra sorten sedlar, men att han stiftade två lagar i stället för en,

derföre att han ansåg rätt att genom den ena — myntbestämningslagen — fastställa

värdemåttets storlek och genom den andra — banklagen — ålägga Riksbanken

att fullgöra alla sina förbindelser med det nya fasta måttet samt

stadga påföljd, om detta åliggande icke uppfylldes.

Hvad särskildt angår 4 § myntbestämningslagen, anser man den hafva

provisorisk natur, derföre, att den är öfverflödig eller obehöflig, då Regeringsformens

72 § innehåller ett motsvarande°stadgande; men denna invändning

måste då lika väl gälla för de äldre bankosedlarne, som under en lång

följd af år, med stöd af grundlagsbudet hade måst emottagas i liqvid och

utgöra grund för värdeaftal, fastän de icke med silfver inlöstes, och för

hvilka derföre något nytt påbud icke kunde behöfvas. För min del tror

jag rättigheten att fortfarande få liqvidera med bankosedlar hafva blifvit införd

i samma lag, hvarigenom man bestämde dessa sedlars inlösningsgrund,

emedan man ville till allmänhetens lugnande framhålla, att alla förskriftiingar

eller värdeaftal, som voro gjorda eller gjordes i bankosedelmynt, fortfarande

skulle vara giltiga, men samtliga böra mätas efter samma i lagens

1 § för framtiden bestämda fasta mått; hvarförutan tillägget ''der ej

annat förbehåll gjordt äi’», torde anses innefatta ett väl behöfligt försigtighetsmått

deremot, att förskrifningar i silfver eller species, icke vidare, såsom

förut, med bankosedlar såsom tvunget betalningsmedel skulle få in
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 3.

frias. Ehvad anledningen till dess införande må hafva varit står, emellertid

nu i lagen bestämdt och tydligt infördt, >att alla liqvider och betalningar

med bankosedlar kunna fullgöras »och då är det förunderligt, huru Utskottet,

emot den tydning man deråt hittills alltid gifvit, kan vilja förklara

detta lagbud sakna all tillämplighet på närvarande förhållande samt afgifva

en sådan förklaring straxt efter det denna Riksdags Konstitutions-Utskott,

med upprepande af den mening, som samma Utskott vid nästföregående

riksdag uttalat, erkänt 4 §:ns gällande kraft och genom åberopande af dess

tillvaro velat lugna för följderna af en alltför hastig och icke tillräckligt förberedd

öfvergång till de nya förhållanden, som genom den föreslagna

vigtiga uteslutningen ur 72 § Regeringsformen skulle framkallas. För att

underlätta det nyss nämnda grundlagsbudets borttagande, torde det ock vara

klokast, att icke förut försöka förklara bort giltigheten af 4 § mvntbeståmningslagen;

emedan deri innehållna, sedermera lättare ändrade, stadgande af

civillags natur förskaffar rådrum att vidtaga sådana åtgärder, som, i afsigt

att betrygga redan träffade aftal, förändra lagstiftningen för enskilda banker,

befordra det hårda myntets spridande i allmänna rörelsen m. m., torde

behöfva föregå upphäfvandet af riksbankssedelns egenskap, att utgöra rikets

lagligen gällande mynt; men tror man sig nu både kunna och böra

förneka det ofta nämnda civillagsbudets giltighet, då vore det åtminstone

bättre att bestämdt föreslå dess utgående ur lagen, så att ingen tvetydighet

vidare måtte finnas, om det gäller eller icke gäller.

Hvad mig beträffar kan jag dock icke vilja, hvarken såsom Utskottet,

förklara att 4 § myntbestämningslagen, sådan den nu lyder, icke mera har

någon laglig verkan, eller, såsom motionären, gifva deråt ett sådant innehåll,

att den sedan ingenting betyder- Men jag tror deremot att en omarbetning

af denna § och åtskilliga andra bestämmelser i samma lag har varit

önsklig i ändamål både att hindra dess vidare misstydning. och för att

göra lagen mera passande och tillämplig, så väl efter en möjlig förändring

åf endera eller begge de sista momenterna i 72 § Regeringsformen, som

ock i händelse grunden för landets gällande myntsystem, ehuru emot min

förmodan, skulle kunna, utan föregången ändring i grundlagen, från silfver

till guld ombytas, eller ock sedlar å guld samtidigt med sedlar å silfver

af Riksbanken komma att utgifvas- Och ur sistnämnda synpunkt, för att

tillse, om ej äfven myntbestämningslagens nuvarande innehåll lägger något

hinder i vägen för att använda guld, såsom grund för ett nytt myntsystem,

eller utgifva sedlar å guld ifrån Riksbanken, tror jag att det hade varit

rätt och följdriktigt af Utskottet, att begära få hänskjuta förslaget om förändring

af nämnda lag till behandling i sammanhang med frågan om det

nya

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3. 13

" I

nya myntsystemets införande, för hvars lösning Utskottet i ett annat Betänkande

föreslagit Riksdagen att anhålla om Regeringens medverkan.

Då likväl så icke har tillgått, men jag icke anser vara rätt eller

utan skada kunna ske, att Riksdagen, hvarken genom sitt samtycke eller

sitt förbiseende, gifver kraft åt de påståenden om myntbestärnningslagens förlorade

betydelse, som Utskottet har framställt, måste jag yrka,

att Riksdagen, med ogillande af Utskottets motiver, ville förklara

Herr Wallenbergs motion om förändring i 4 § myntbestämningslagen

icke till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»

af Herr Grefve J. O. Mörner: »Då jag icke kan anse 1830 års myntbestämningslag

hafva varit af hufvudsakligen endast transitorisk natur, måste

jag reservera mig emot den åsigt Utskottets majoritet i sådant hänseende

funnit lämpligt uttala. Hvad angår den nu föreslagna förändringen

af 4 § i nämnda lag, skulle jag icke egentligen deremot haft något att invända,

men då, derest guldsystemet skall i landet antagas eller 72 § Regeringsformen

annars ändras, en ändring af ifrågavarande 4 § äfven synes

mig vara oundviklig, men dessförinnan kunna vara obehöflig, finner jag mig

äfven för min del, ehuru som sagdt ur alldeles olika grunder, kunna biträda

det slut, hvaruti Utskottet stadnat.»

Bih. till Likså. Prot. 1869. 6 Sami. 2 Afd. 2 Käft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.