Banko-Utskottets Betänkande N:o 12
1869-05-03 · 18 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 14 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1869:12, Banko-Utskottets Betänkande N:o 12
Dokumentets text
Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.
1
X:« 12.
Ank. till Jiiknd. Kansli d. 5 Maj 1869, kl. 4 e. m.
Betänkande och förslag angående Riksbankens Inne- och kreditivrörelse.
Beträffande de för Riksbankens låne- och kreditivrörelse uti nu gällande
Banko-reglementes 4:de artikel befintliga föreskrifter, hafva några förslag till
ändringar blifvit framställda uti motioner, afgifna inom Andra Kammarenoch
har härförutan Utskottet sjelft, vid verkställd granskning af berörda
föreskrifter, funnit sig böra föreslå ändring i vissa delar.
För de sålunda ifrågasatta förändringarne redogör Utskottet här nedan
i ett sammanhang, för att, sedan Riksdagen öfver desamma fattat beslut,
iakttaga dessa vid den slutliga sammanfattning af Banko-reglementet, hvilken
det åligger Utskottet att verkställa, och vid hvilken de stadgande!! som nu
icke beröras, komma att bibehållas oförändrade.
Vid sist hållna riksdag beslöts, att det kreditiv, som af Riksbankens
medel sedan längre tid tillbaka varit anvisadt till Kong], Kommers-kollegium
för manufakturernas och fabrikernas understöd, och hvilket från och
med år 1860 utgjort 2,250,000 R:dr, skulle minskas med 250 000 R-dr
samt således för år 1869 utgå med 2,000,000 R:dr; varande föreskrifter
härom, jemte de för kreditivets åtnjutande fastställda vilkor, intao-na uti 44
§ af Banko-reglementet.
I afseende på berörda kreditiv har nu Herr Olof Wijk, uti motion
Andra Kammaren, N:o 825, hemställt, att det belopp, som under år
ISO skall hallas Kommers-kollegium tillhanda till manufakturernas och fabrikernas
understöd, måtte bestämmas till 1,500,000 R:dr; och har motionäBih.
till Riksd. Prof, 1869. 6 Sami, 1 Afd. 9 Häft. \
2
Banko-Utskottets Betänkande*N:o 12.
ren, såsom skäl till denna hemställan, dels antydt oegentligheten af att Riksbanken
utlemna! kreditiv till så stort belopp till ett civilt embetsverk, för
att derifrån utlånas, samt behofvet, med afseende på en reorganisation af
Kommers-kollegium, af dettas befriande från bankbestyr, dels åberopat den
utredning ämnet vid föregående riksdagar erhållit.
I denna fråga erinrar Utskottet om den framställning af hithörande
förhållanden, Utskottet uti dess Betänkande N:o 13 vid sistlidna riksdag
lemnade, och från hvilken Utskottet nu torde få återgifva några hufvud - punkter, hvillca tydligen gifva vid handen, att den vid förra riksdagen beslutade
nedsättning i beloppet af ifrågavarande kreditiv vore att anse såsom
början till en sådan småningom skeende indragning deraf, som kunde verkställas
utan svårare rubbningar och olägenheter för dem, hvilka genom detta
kreditiv äro i åtnjutande af låneförsträckning.
Enligt de bestämmelser, hvilka uti reglementet för manufakturdiskontinrättningen
af den 8 Februari 1844 äro fastställda i afseende på utlåningen,
är lånerätten i manufakturdiskonten inskränkt till endast vissa slags, i reglementet
uppräknade fabriker och manufakturer, under det andra industrigrenar
icke ega undfå understöd, så vida icke Kong!. Maj:t på särskild , ansökan
åt en eller annan fabrik beviljat rättighet dertill. De låneberättigade
inrättningarne äro indelade i tre särskilda klasser med olika lånerätt, hvilken
till beloppet bestämmes af Kommers-kollegium årligen med hänsyn å ena sidan
till det tillverkningsvärde, på grund af hvilket lånerätt sökes, och å
andra sidan till de för året till utlåning tillgängliga medel; varande i afseende
på fördelningen emellan de särskilda klasserna föreskrifvet, att andra
klassen undfår tre fjerdedelar och tredje klassen hälften af hvad som blifvit
bestämdt för första klassen.
En särskild bestämmelse är likväl gällande för Eskilstuna fristads manufakturister
och förläggare, i det dessa ega belåningsrätt, de förre för 33y3
procent af tillverkningsvärdet och de sednare för 40 procent af förlagssumman.
Lånen beviljas på minst en, högst nio månader, men det har sedan
långt tillbaka varit sed att låntagare, som inom förfallotiden för sitt lån inlemna!
och fått godkänd ny förbindelse, tillåtits att utan förutgången inbetalning
öfverföra det gamla lånet på ny räkning; hvadan lånen i sjelfva
verket kunna blifva under längre tider stående.
Af manufakturdiskontens tillgångar, hvilka utgöras af dels kreditivet i
Riksbanken, dels en egen fond, är en särskild summa afsatt, utaf hvilken
Kongl. Maj:t beviljar s. k. förlagslån på särskilda vilkor, hvilka gemenligen
innehålla, att lånen få innehafvas mot. 5 procents ränta under de fyra första
åren utan afbetalning å kapitalet samt under ytterligare fyra år med afbetalning
af en fjerdedel årligen; varande i afseende på fonden för förlagslån
opaginerad Kontrollera mot PDF
Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.
3
genom Kongl. Bref af den 14 December 1866 bestämdt, att densamma, som
förut utgjorde 750,000 R:dr, skall årligen ökas med 50,000 Rall'', tilldess
densamma uppnått en million R:dr.
För år 1866 utgjorde det tillverkningsbelopp, för hvilket lånerätt söktes,
i runda tal, inom första klassen 20,685,000 R;dr, inom andra klassen
5,854,000 R:dr och inom tredje klassen 12,080,000 R:dr; och utgjorde lånerätten
inom första klassen 8 procent, inom andra klassen 6 procent samt
inom tredje klassen allenast 4 procent af tillverkningsbeloppet.
Sedan Utskottet i sitt ofvannämnda Betänkande redogjort för nu i
korthet antydda förhållanden samt meddelat detaljerad uppgift om manufakturdiskontens
ställning vid 1866 års utgång och om de utgifter, Indika af
fondens medel vore att bestrida, lemnade Utskottet åtskilliga upplysningar
rörande dessa utgifter samt omförmälde dervid äfven det anslag af 21,000
R:dr, hvilket från manufakturdiskonten utgår till Riksgälds-kontoret såsom
ersättning för en motsvarande summa, som Kontoret årligen lemnar till
Teknologiska institutet; och erinrade Utskottet, hurusom nämnda belopp i
det närmaste motsvarade den behållning manufakturdiskonten haft derigenom,
att densamma i sin lånerörelse utlånat kreditivet från Riksbanken till en
procent högre ränta, än manufakturdiskonten sjelf till Riksbanken erlade.
Den kännedom Utskottet inhemtat angående sättet för och omfånget af
manufakturdiskontens verksamhet, fann Utskottet ådagalägga: att, ehuru densamma
under förflutna tider, då lånetiilfällena voro inskränkta och fabriksväsendet
hade mindre utsträckning, varit näringarne till väsendtlig nytta,
denna fond dock numera förlorat största delen af sin betydelse, enär det
understöd, som derifrån erhölles, vore mycket ringa i förhållande till industriens
nuvarande omfattning; att då reglementets bestämmelser dels om hvilka
industrigrenar egde rätt att åtnjuta understöd, dels om dessas klassfördelning,
icke egnade och icke kunde egna tillbörligt afseende på den större eller
mindre betydenheten af de särskilda industrigrenarne, bland hvilka många,
som nu vore uteslutna eller hade allenast en mindre lånerätt, vore af vida
större vigt, än de mera gynnade, detta innebure ett tillbakasättande af de
förra; att detta icke kunde afhjelpas genom en reorganisation af manufakturdiskonten,
emedan, om de nu uteslutna näringsgrenarne erhölle lånerätt,
manufakturdiskontens tillgångar i och med detsamma skulle blifva ännu
otillräckligare, än hittills, för det med inrättningen afsedda ändamål, och
emedan för öfrigt hvilken klassindelning som helst skulle föranleda samma
oriktighet, som nu eger rum, i den mån som nya fabriksgrenar uppstode,
eller de nuvarandes utsträckning och betydelse i förhållande till hvarandra
förändrades; samt slutligen att då den svårighet, som i hvarje låneinrättning,
hvilken utöfva!'' sin verksamhet inom ett mycket vidsträckt område, måste
förefinnas för bedömande af lånesökandes soliditet och beskaffenheten af de
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.
säkerheter, som erbjudas, tilltoge i samma mån, som flera lånetillfälien uppstode,
äfven denna omständighet borde tagas i betraktande i fråga om manufakturdiskontens
bibehållande för framtiden.
Utskottet ansåg det sålunda vara ådagalagdt, ej mindre att manufakturdiskonten
i dess nuvarande skick endast i allt för ringa mån motsvarade det
dermed afsedda ändamål, än äfven att denna inrättning icke kunde genom
en reorganisation göras ändamålsenlig, och fann det fördenskull icke vara
skäl att Riksbanken till densamma oförminskadt öfverlemnade det betydliga
belopp, som dittills varit dertill anvisadt.
Utskottet ansåg sig likväl icke kunna tillstyrka den åtgärd, som då
var föreslagen, att nemligen på en gång fråntaga manufakturdiskonten hela
det kreditiv, hon från Riksbanken åtnjöt. Ehuru jemförelsevis obetydliga
manufakturdiskontens utlåningstillgångar än voro i förhållande till fabriksoch
manufaktur-industriens närvarande utsträckning på det hela, skulle dock,
om hela kreditivet på en gång indroges, många, om icke de bestå af dem,
som genom detta kreditiv voro i åtnjutande af ^^försträckning, råka i eu
svårighet, hvilken under rådande ogynsamma förhållanden blefve högst känbar
och måhända oöfvervinnerlig.
Hvad Eskilstuna fristads förläggare och manufakturister vidkommer,
ansåg Utskottet de dem tillförsäkrade särskilda förmåner icke för närvarande
kunna återtagas; hvadan Utskottet, vidden successiva indragning af kreditivet
från Riksbanken, som Utskottet ville föreslå, förutsatte att den deraf följande
minskningen i manufakturdiskontlån tillsvidare icke kom me att beröra Eskilstuna
fristads förläggare och manufakturister.
Utgående från den åsigt Utskottet uttalat, att manufakturdiskonten icke
mera uppfyllde eller kunde uppfylla sitt ändamål så, att detsamma för en
längre framtid borde fortfara, men att å andra sidan en brådstörtad förändring
icke borde ske, fann Utskottet, som egde betrakta frågan med afseende
på det kreditiv manufakturdiskonten från Riksbanken innehar, det
klokast att detta kreditiv småningom indroges. Derigenom lemnades, utan
någon häftig rubbning af enskildes affärsförhållanden, åt dem, som i saken
voro intresserade, eu erinran om den förändring, som vore att motse, och
förbereddes tillika ett lättare förverkligande af den utaf föregående Riksdag
uttryckta önskan om Kommers-kollegii upphörande.
Vid hänvisande till Utskottet af den vid förra riksdagen väckta frågan
om indragning på en gång af det ifrågavarande kreditivet, anmärktes, bland
annat, dels att, i fall den räntevinst, som dittills för manufakturdiskonten
uppkommit derigenom, att en procent högre ränta tagits för de utlemnade
lånen, än som till Riksbanken för kreditivet erlagts, komme att i följd af
kreditivets indragning upphöra, med detsamma den inkomstkälla försvunne,
som dittills användts för löner till vissa Kommers-kollegii tjenstemän vid
5
Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.
manufakturdiskonten samt till pensioner åt den personal, som varit anställd
för inhemska fabrikaters stämpling, så länge en sådan var stadgad; dels ock
att från manufakturdiskonten utginge 21,000 R:dr årligen till Riksgäldskontoret
såsom ersättning för det å Riks-staten numera öfverflyttade, tillförene
af berörda fonds vinstmedel omedelbart bestridda anslag till teknologiska
institutet; men Utskottet erinrade härvid: att, då den nyssnämnda räntevinsten
till beloppet i det närmaste motsvarade de 21,000 R:dr, hvilka till
Riksgälds-kontoret från manufakturdiskonten utbetalas såsom ersättning för
det till teknologiska institutet utgående anslag, densamma icke kunde betraktas
såsom en inkomstkälla för aflöning åt vissa Kommers-kollegii tjenstemän
vid manufakturdiskonten, eller till pensioner åt den personal, som varit
anställd vid stämplingskontoren, eller till andra dylika ändamål; att Utskottet
derför icke funne behöfligt att andra medel, i mån som kreditivet indroges,
anvisas för dessa utgifters bestridande, hvaremot rättvist och billigt vore att
manufakturdiskonten i man af kreditivets förminskning småningom befriades
från den ersättning, som dittills lemnats till Riksgälds-kontoret för anslaget
till teknologiska institutet.
Af det anförda framgår, hurusom Utskottet vid sistlidne riksdag ansåg
en indragning af kreditivet från Riksbanken till manufakturdiskonten böra
ske småningom, och denna åsigt finner sig Utskottet så mycket heldre äfven
nu böra vidhålla, som förra Riksdagen, genom den då beslutade nedsättningen
med 250,000 Rall'' i kreditivbeloppet, gillade hvad Utskottet i detta
hänseende föreslo er.
Med föranledande häraf anser Utskottet indragningen fortfarande böra
ske med enahanda belopp, och vill derföre endast i så måtto tillstyrka bifall
till Herr Wijks ifrågavarande motion, att kreditivet för år 1870 nedsättes
till 1,750,000 R:dr.
Då, såsom redan förra Riksdagens Banko-Utskott yttrade, det icke
tillkommer Utskottet att afgifva något förslag i afseende på de till teknologiska
institutet utgående 21,000 R:dr och för öfrigt ingen förändring synes
böra göras i de vilkor, hvarunder ifrågavarande kreditiv utgår, hemställer
Utskottet,
l:o
att 44 § i nu gällande Banko-reglemente må erhålla följande
lydelse:
”Till manufakturernas och fabrikernas understöd är
anvisadt ett kreditiv af en million sjuhundrafemtio tusende
Riksdaler, hvilket under år 1870 hålles Kongl. Kommerskollegium
tillhanda mot samma vilkor, som varit stadgade
6
Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.
för det hittills å Riksbanken för berörda ändamål anvisade
låneunderstöd, samt under förbehåll:
l:o) att Riksbanken för hela det belopp, som å kreditivet
kan varda uttaget, eger säkerhet i manufakturdiskontens
alla fordringar samt egna behållna tillgångar;
2:o) att, i händelse fullmägtige, med afseende å Riksbankens
ställning, finna sig nödsakade att kreditivet eller
någon del deraf uppsäga, Kongl. Kommers-kollegium då
skall, efter nio månaders förlopp och sedan derom sex
veckor förut blifvit tillsagdt, till Riksbanken återbetala
hvad som derå är vordet lyftadt; och
3:o) att för de å kreditivet uttagna summor Riksbanken
eger att beräkna fyra procent årlig ränta, som, enligt deröfver
uppgjorda liqvider, vid hvarje hälft ars slut till
Riksbanken inbetalas, vid äfventyr att i annat fall kreditivet
anses uppsagdt”.
I tillämpning af den grundsats, som tillförene gällde i afseende på
användningen af Riksbankens fonder, att anvisa särskilda belopp såsom understöd
för den ena och andra näringsgrenen, har, allt sedan 1817—1818
årens riksdag, varit åt Jernkontoret anvisadt ett kreditiv från Riksbanken,
å 900,000 Rall-, hvilket Jernkontorets fullmägtige egt att i öfverensstämmelse
med ett af bankofullmägtige faststäldt reglemente, använda till bruksrörelsens
nytta och båtnad, under vilkor likväl, att räntevinsten särskildt redovisas
och anses såsom tillgång, disponibel för Jernkontorets fullmägtige till
ändamål, som med näringens framgång och förkofran genom anställande rön
och försök m. in. hafva gemenskap; och har Riksbanken a kreditivet fatt
tillgodoräkna sig ränta efter 4 procent sedan år 1866, hvarförinnan denna
ränta var bestämd till allenast tre procent.
Emellertid har Herr Olof Wijk, uti motion N:o 326, Andra Kammaren,
hemställt, att detta kreditiv måtte för år 1870 bestämmas till endast
750,000 R:dr, att utgå på hittills vanliga vilkor.
Såsom skäl för meddelandet af kreditiv till Jernkontoret, har aberopats
Statens åliggande att understödja näringarne, och att vilkoren för detta kreditiv
just vore af beskaffenhet att böra främja den vigtiga jernhandteringen.
Utan att nu närmare ingå på frågan, under Indika förhållanden och
på hvad sätt Staten må böra uppträda såsom understödjare af den ena eller andra
näringsgrenen, torde här endast behöfva fästas uppmärksamheten derpå, att
om penningebidrag skall af Staten till någon näringsgren försträckas, sadant
lämpligast sker genom direkt anslag, och icke, såsom i förevarande fall
på en omväg.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.
7
Någon synnerlig vigt för Jernkontorets verksamhet i den bestämda riktningen
lärer det ifrågavarande kreditivet icke kunna anses ega, då detta
kontor sjelft eger högst betydliga egna tillgångar, och i detta afseende torde
det förtjena omnämnas, att åtminstone tidtals en ganska stor del af kreditivet
varit i Banken innestående obegagnad.
Utskottet anser för sin del det ifrågavarande kreditivet böra upphöra,
men tror att detta, liksom indragningen af kreditivet till manufakturdiskontfonden,
bör ske endast efter hand, samt tillstyrker fördenskull nu att, med bifall
till Herr AVijks förevarande motion om nedsättning af kreditivets belopp för
år 1870 till 750,000 R:dr, samt med bibehållande oförändrade af de vilkor,
som i afseende på kreditivets begagnande för närvarande äro bestämda,
‘2:o
45 § i nu gällande Banko-reglemente må erhålla
denna lydelse:
“För Jernkontor et ega dess fullmägtige att under år
1870 disponera ett kreditiv, stort 750.000 R:dr, mot fyra
procents ränta, samt mot skuldförbindelse, utfärdad af bemälde
fullmägtige och försedd med enahanda ansvarsförbindelse,
som för det hittills åt Jernkontoret anvisade kreditiv
varit tecknad; beroende det af bemälde fullmägtige
att, i öfverensstämmelse med det af bankofullmägtige stadfåstade
reglemente, bestämma på hvad sätt och i hvad
ordning detta kreditiv bäst må till bruksrörelsens nytta
och båtnad användas, under vilkor likväl, att räntevinsten
bör särskilt redovisas och anses såsom tillgång, disponibel
för Jernkontorets fullmägtige till ändamål, som med näringens
framgång och förkofran genom anställande rön och
försök in. m. hafva gemenskap, men ej utgöra någon tillväxt
i Jernkontorets enskilda lånefond. I revision af den
från Riksbanken till Jernkontoret anvisade kreditiv fond bör
Riksbanken genom dertill utsedt ombud deltaga7''.
Af de filialbanker, hvilka i 46 § mom. 2 lift. c) äro omförmälda,
hafva filialbankerna i Calmar och Helsingborg numera upphört; hvadan namnen
å dessa böra ur berörda stadgande uteslutas; och hemställes derföre att,
med bibehållande i öfrigt af 46 § oförändrad,
3:o
mom. 2, litt. c) af denna § må få följande lydelse:
c) ”af teckningssumman erlägges minst hälften, eller
50 procent i rikets gällande mynt; dock med undantag hvad
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.
angår filialbankerna i Borås, Hernösand, Uddevalla och
Östersund, hvilkas delegare skola erlägga minst 25 procent
i rikets gällande mynt.
För den del — — (oförändradt) — — åligga direktionen.
Tillförene upplånade Riksbanken penningar emot förbindelser, s. k.
länebanko-obligationer, löpande med 3, 4 och 4% procents ränta, af hvilken
upplåning ännu innestår ett belopp, som vid 1868 års slut utgjorde 379,285
R:dr 43 öre.
Yissa bland de på ofvannämnda sätt utgifna obligationerna fingo åter
i Banken belånas, på vilkor, som i Banko-reglementena voro bestämda. Sålunda
medgafs enligt 1823 års reglemente, att länebanko-obligationer fingo
belånas till 99 procent af kapitalbeloppet emot samma ränta, som i obligationerna
var förskrifven, dock sålunda, att Banken beräknade ränta på ränta
halfårsvis.
I 1830 års reglemente är enahanda belåning medgifven, dock att för
de lån, som från och med den 1 Juli 1830 utgåfvos, skulle erläggas 5 procents
ränta; och stadgades tillika, att, så snart lånet med derå upplupen ränta
uppgått till lika belopp med obligationskapitalet och dess upplupna ränta,
finge, efter iakttagande af vissa formaliteter, Bankens skuld qvittas mot dess
fordran samt obligationen, såsom fullt infriad, afskrifvas och dödas.
Belåningen medgafs jemväl i 1835 års reglemente, med den utsträckning,
att obligationerna fingo belånas till fulla nominalbeloppet; och föreskrifterna
i berörda afseende blefvo oförändrade, till dess i 1845 års reglemente
bestämdes, att den ifrågavarande utlåningen skulle med nämnda års
slut upphöra.
Det ofvan nämnda stadgandet qvarstod, att Banken finge qvitta sill
lånebanko-obligationsskuld mot sin lånefordran, när lånet med upplupen ränta
uppgått till lika belopp med obligationen och derå upplupen ränta, hvithet
stadgande haft sin anledning deruti, att obligationsinnehafvare, som genom
obligationens belåning återfått det uti denna förskrifna kapital, icke vidare afhördes
för uppbärande af sin obligationsränta och afbördande af motsvarande
låneränta.
Beträffande de lån, Indika löpte med samma ränta, som i obligationerna
var förskrifven, kunde, så länge Banken beräknade ränta på ränta, det
förhållande i sinom tid inträffa, som var bestämdt för qvittning af Bankens
skuld mot dess fordran; men detta upphörde år 1848, och med de så beskaffade
lån, livilka ännu qvarstå, kan i följd häraf det nämnda förhållandet
numera aldrig inträffa.
Hvad
Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.
9
Hvad åter angår dem utaf ifrågavarande slags lån, hvilka buro 5
procents ränta, under det en lägre ränta var i obligationerna förskrifven,
har beräkningen af ömsesidig skuld och fordran redan ledt dertill att samtliga
dessa lån och dertill hörande obligationer numera äro afskrifna och dödade.
Nu gällande reglementes 47 § lyder sålunda:
“Obligationer af lånebanken, härledande sig från dess före år 1830
gjorda upplåningar, få icke i banken belånas
“ För de lån, hvilka mot berörde pant utestå oliqviderade, erlägges fortfarande
5 procents ränta årligen; och så snart bankolänet med obetald ränta
uppgått till lika belopp med obligationen och dess upplupna ränta, skall i allmänna
tidningarne derom Benne särskildta gånger tillkännagifvas samt, med
''upptagande af såväl obligationens som lånets nummer, summa och namn, utsättas
en preskriptionstid af ett år, inom hvars förlopp låntagaren, så framt
han önskar att obligationen vidare begagna, egen att till liqvid sig infinna,, vid
påföljd, att bankens skuld i annat fäll mot dess fordran qvittas samt obligationen,
såsom fullt infriad, afskrifves och dödas, egande fullmägtige att äfven
hädanefter låta infria lånebanko-obligationer, då sådant af innehafvarne äskas.”
Med omförmälande af de här ofvan framställda förhållanden och omständigheter,
har chefen för riksbankens räkenskapskontor, uti en till Utskottet
inlemnad promemoria, fästat uppmärksamheten derpå, att dels den
del af det anförda stadgandet, som innehåller att för de utestående lånen
erlägges fortfarande 5 procents ränta årligen, innefattar ett misstag, ithy att
en del lan löpte med en lägre ränta, dels att öfverhufvud hela den del af
§:n, som ofvan är med särskild stil utmärkt, alldeles saknar tillämpning, sedan
alla lån, som buro högre ränta, än de för dem pantsatta obligationerna, numera
äro qvittade och afskrifna, samt å de öfriga, hvilka löpa med samma
ränta, som är i de pantsatta obligationerna förskrifven, och hvilka utgöra
allenast 8 stycken, ränta på ränta icke mera beräknas; hvadan chefen hemställt,
att den ifrågavarande delen af § måtte uteslutas.
Vid det sålunda upplysta förhållandet får Utskottet hemställa,
4:o.
att, med uteslutande ur nuvarande Banko-reglementes
§ 47 af den del, som, enligt hvad ofvan är visadt, numera
saknar tillämpning, motsvarigheten till nämnde § må få
följande lydelse:
”Obligationer af lånebanken, härledande sig från dess
före är 1830 gjorda upplåningar, få icke i Riksbanken
belånas.”
Bil, till BUcsd. Prof, 1869. 6 Sami. 1 Afä. 9 Höft.
2
10
Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.
”Fullmäktige ega hädanefter, såsom hittills, låta infria lånebanko-obligationer,
då sådant af innéhafvarne äskas.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, K:o 133, har Herr F.
Pettersson från Calmar län föreslagit, att ett afdelningskontor af Riksbanken
måtte inrättas i staden Calmar, om icke förr, när det möjligen blefve bestämdt,
att bankovinsten skall tilläggas bankens grundfond.
Utan tvifvel kan det för hvar och en, som har att röra sig med
penningar, vara af fördel, desto större ju betydligare hans affärer äro, att
hafva nära till hands en bankinrättning; och det må således vara önskvärd!
att bankkontor finnas öfverallt, der sådana kunna bära sig. Men en annan
fråga är, huruvida Riksbanken kan vara eller blifva i stånd att fylla detta
behof. Skulle detta ske i en något vidsträcktare mån, så blefve dess tillgångar
alltför mycket splittrade och otillräckliga; om åter nu endast ett
kontor inrättades, efter motionärens förslag, i Calmar, så skulle, med allt
skäl, många andra orter kunna göra vida större anspråk gällande på en
dylik förmån. För öfrigt torde Riksbankens egen fördel icke tala för bifall
till motionärens förslag, enär förvaltningskostnaderna för särskilda kontor,
när dessa, såsom med det ifrågasatta måste blifva förhållandet, icke kunna
erhålla särdeles betydlig fond åt sig öfverlemnad, uppgå till större belopp,
än den ökning i inkomst, som vinnes genom kontorens inrättande; och det
torde dessutom kunna erinras, att de lättnader i beröringen med Riksbanken,
som redan äro beredda och möjligen än vidare kunna komma att beredas, i
någon mån minska olägenheten af det större afståndet för dem, som i Riksbanken
hafva affärer.
Utskottet finner sig fördenskull, så mycket heldre, då den disponibla
bankovinsten vid denna riksdag blifvit i det närmaste hel och hållen till
statens ändamål anvisad, böra
5:o.
afstyrka bifall till Herr F. Petterssons ifrågavarande
motion.
I memorialet K:o 5, om användande af bankovinsten, har Utskottet
redan upptagit åtskilliga motioner, uti hvilka, i sammanhang med förslag om
bibehållande i Riksbanken af nämnda vinst eller större delen deraf, yrkats
att vinstmedlen skulle användas till utvidgning af Bankens lånerörelse, samt
tillkännagifvit att, så vidt nämnda motioner icke redan blifvit besvarade
genom de då gjorda framställningarne, Utskottet framdeles skulle på sina
ställen ånyo taga desamma under öfvervägande. Sedan Riksdagen numera
beslutat att Bankens vinstmedel för såväl 1867 som 1868 skola med tillhopa
3,500,000 R:dr till statsverket aflemnas, torde något vidare yttrande icke
erfordras i anledning af ofvanberörda motioner, nämligen Herr E. Frisks,
Banko-Utskottets Betänlcande N:o 12.
11
Första Kammaren K:o 36; Herr Jöns Pehrssons, Andra Kammaren K:o 74,
punkten l:o; Herr Johan Olssons, Andra Kammaren K:o 85; Herr Eric
Olssons, Andra Kammaren N:o 150; Herr Magnus Svenssons, Andra Kammaren
N:o 181; Herr Ola Månssons, Andra Kammaren N:o 226, och Herr
A. Sandstedts, Andra Kammaren K: o 333.
Men härför utan har dels Herr Jöns Pehr sson i punkterna 2 och 4 af
sin ofvan nämnda motion K:o 74, oberoende af frågan om bankovinsten,
yrkat, ”att allmänna diskonten eller fonden för lån med omsättningsrätt ökas
från nuvarande beloppet, 9,600,000 R:dr till ett maximum af 15,000,000
ll:dr riksmynt, med full rättighet för Fullmägtige att från Bankens andra
fonder till följd af tillgång och efterfrågan, i ena eller andra fonden, göra
för banken fruktbärande de medel, som finnas, utan att tvingas lägga allt
för mycket i obligationer;” äfvensom ”att proportionerlig andel af det belopp,
som allmänna diskonten ökas med, må tilldelas lånekontoren i Göteborg,
Malmö och Wisby, om antagliga lånesökande dertill finnas;” dels Herr Ä.
Medin, i motion K:o 313, Andra Kammaren, föreslagit, ”att Riksdagen ville
anvisa på allmänna diskonten lika stort belopp, som tillförene, eller 13,500,000
R:dr, deraf för diskonten i Stockholm 8,700,000 R:dr och för lånekontoren i
orterna i förhållande derefter; så framt icke Riksdagen skulle hellre vilja
lemna Fullmäktige öppet att disponera till denna fond så mycket tillgångarne
medgifva från handels- och näringsdiskontfonden.”
Den vid hvarje riksdag återkommande frågan om förökning af fonden
för utlåning med omsättningsrätt, bär så ofta blifvit afhandlad, att Utskottet
kan fritaga sig från upprepande af de skäl, hvilka tala emot en dylik åtgärd.
Utskottet vill endast, med afseende på hvad som under öfverläggningarne
inom Utskottet ifrågasatts, att nemligen eu tillfällig förstärkning skulle,
i anledning åt den under sistlidet år i några provinser inträffade missväxt,
anvisas för understöd åt dessa provinsers inbyggare, anmärka, att, då utlåningen
omfattar hela riket, en förökning i fonden icke annat än till en jemförelsevis
föga betydande del kunde komma nyssberörda provinser till godo,
så vida ^ icke medlen anvisades såsom en särskild understödsfond för dem,
h vilket åter icke torde vara lämpligt. För öfrig! bör ej frånses, att när en,
fonden lemnad, tillfällig förstärkning skall åter indragas, detta föranleder ett
afstädande, eller åtminstone en inskränkning för längre tid af utlåningen,
hvilken måste verka mycket menligt.
Den nuvarande fonden till utlåning med omsättningsrätt är bestämd
uti 53 § af reglementet till 9,600,000 R:dr; och då Utskottet ej kan tillstyrka
förhöjning af detta belopp, hemställer Utskottet
12
Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.
6:o
att med afslag ä Herrar Jöns Pehrssons cell A. Medins
nu förevarande framställningar, berörda 53:dje § må få
förblifva oförändrad.
Sedan Riksdagen godkänt en utaf Sammansatt Stats- och Bankoutskott
gjord framställning derom, att Riksgäldskontor, beträffande det kreditiv
å 1,500,000 R:dr, samma Kontor eger att i Riksbanken begagna, måtte
blifva berättigad! att från ett föregående kreditiv-år till det följande låta öfverföra
den kapitalskuld, som vid årets utgång kunde befinnas, äfvensom att
Kontoret borde médgifvas att begagna kreditivet utan öfriga inskränkningar,
som i afseende på andra kreditiv äro föreskrifna, samt anmodat BankoUtskottet
att i öfverensstämmelse dermed och i sammanhang med de framställningar
angående Riksbankens låne- och kreditivrörelse, samma Utskott
har att till Riksdagen afgifva, jemväl inkomma med förslag till ny § i
Bankoreglementet angående Riksgälds-kontorets kreditiv hos Riksbanken, att
på lämpligt ställe i nämnda reglemente införas, och att tillika föreslå de
förändringar i öfrigt, som i anledning deraf kunde erfordras, får Utskottet
härutinnan hemställa, att i afdelningen 2 af 4:de artikeln, under rubriken
D, införes eu så lydande §:
7:o
Åt Riksgälds-kontoret beviljas kassakreditiv af högst
1,500,000 R:dr.
Kreditivet, hvithet ej får anses såsom stående lån, beviljas
för ett år i sender, dock med rättighet för Kontoret
att låta till ett följande år öfverföra befintlig kapitalskuld.
Från skyldigheten att ställa säkerhet och erlägga kreditivafgift
är Kontoret befriadt, äfvensom från de för andra
kreditiv gällande inskränkningar att uttag ej få ske under
vissa dagar vid kreditiv-årets slut och att ränta ej får
beräknas å under berörda dagar gjorda insättningar.
T öfrigt gälla för detta kreditiv enahanda bestämmelser,
som i nästföljande § äro för andra kreditiv gijna.
Enligt nuvarande 62 § 1 mom. i reglementet, är det icke medgifvet
andra slags bolag, än sådana, hvilkas reglementen ålägga delegarne oinskränkt
ansvarsskyldighet för alla bolagets förbindelser och Indika icke ega rätt till
utgifvande af egna banksedlar, att i Riksbanken kunna erhålla kreditiv.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.
IS
Ätt Riksbankens tillgångar icke få användas till att lemna kreditivförsträckningar
åt andra banker, vare sig med eller utan egen sedelutgifning,
bar, efter Utskottets förmenande, goda skäl för sig; och då §:ns närvarande
lydelse är sådan, att bankinrättningar, hvilka icke utgifna egna banksedlar,
skulle kunna beviljas kassakreditiv, bör densamma härutinnan undergå en
förändring.
Men med detsamma anser Utskottet äfven eu sådan förändring af stadgandet
böra vidtagas, att vederbörande styrelser må blifva oförhindrade att
kunna bevilja kassakreditiv åt sådana industriela bolag, som äro grundade
på lagen om aktiebolag af den 6 Oktober 1848, d. v. s. hvilkas delegare
äro ansvarige för bolagets förbindelser allenast med ett visst belopp, som de
i bolaget insatt eller åtagit sig att insätta.
Under sednare tider hafva allt flera större industriela företag, så väl
inom bergsbruket och skogshandteringen, som inom de s. k. fabriksnäringarne,
blifvit ställda på denna grund, hvilken utan tvifvel i hög grad lättar
och ofta ensam bereder möjligheten till åstadkommande af företag, som eljest
icke skulle kunna utföras; och dylika företag förtjena otvifvelaktigt, lika väl
som andra, att erhålla det understöd, Riksbanken kan lemna, när de erbjuda
erforderlig säkerhet.
Denna får åter icke betraktas ensamt ligga uti den omständigheten,
huruvida delegarne äro eller icke äro solidariskt ansvarige, helst det är ganska
möjligt att i ett solidariskt bolag, bolagsmännen samtlige kunna vara i
den ställning, att de ej ega några tillgångar, till gäldande af bolagets förbindelser.
Säkerheten för ett kassakreditiv måste hufvudsakligen sökas uti
sjelfva kontraktet jemte det hvpothek eller den borgen, som derför lemnas,
och denna skall säkerligen hvarje bankstyrelse pröfva, åtminstone icke mindre
noggrannt när fråga är om ett aktiebolag, än eljest.
Om man fäster någon vigt vid att Riksbankens sedlar må vinna spridning,
så befordras detta derigenom, att Riksbanken kommer i beröring med
sådana inrättningar, som hafva en stor penningeomsättning och sysselsätta
ett stort antal arbetare.
För detta ändamål och för beredande af all möjlig beqvämlighet i liqvider,
är det af vigt, att uttag och insättningar må kunna ske af hvilka
summor som helst, äfven på små belopp; och i detta afseende anser Utskottet
den inskränkning, som ännu qvarstår i 5 mom. af 62 §, att uttag och
afbetalning^!'' icke få verkställas på mindre summa hvarje gång, än 100R:dr,
böra borttagas, hvarjemte Utskottet för öfrigt föreslår ett förtydligande i
samma moment af bestämmelsen rörande det belopp, hvarå ränta beräknas.
14
Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.
Om bestämmelsen angående Riksgäldskontorets kreditiv, efter hvad redan
är föreslaget, föres under särskild §, böra de uttryck i nuvarande 62 §, som
angå detta kreditiv, uteslutas.
På grund af det nu anförda, hemställer Utskottet,
8:o
att motsvarigheten till nuvarande 62 § i reglementet ma
få följande lydelse:
Mom. 1. Kassakreditiv beviljas de sparbanker, livilka
äro försedda med stadgar, stadfästade af vederbörlig myndighet,
enskilda personer samt bolag, med undantag af
sådana, som drifva bankrörelse med eller utan rätt att utgifva
egna banksedlar.
Kreditivtiden bestämmes till högst ett år; och skall för
kreditivet ställas sådan säkerhet, som af vederbörande styrelse
godkännes.
Mom. 2. Inträdesafgiften bestämmes af Styrelsen; sparbankerna
vare från inträdesafgift befriade.
Mom. 3 oförändradt.
Mom. 4. Såsom kreditiv må beviljas åt sparbanker
högst 50,000 R:dr för Stockholms stads, 20,000 R:dr för
Göteborgs, och 10,000 R:dr för hvar och en af de öfriga
sparbankerna, som dertill sig anmäler; samt åt bolag högst
100,000 R:dr.
Mom. 5. Uttag och afbetalningar få i mån af behof
verkställas.
Ränta, beräknas för den summa, som å kreditiv är utestående;
dock att, om denna slutar å annat belopp, än
jemnt tiotal riksdaler, räntan beräknas å närmast Överskjutande
f ullt tiotal.
Mom. 6 oförändradt.
Mom. 7 oförändradt.
Mom. 8 oförändradt.
I afseende på den uti 63 § af reglementet bestämda utlåning med omsättningsrätt,
är för närvarande stadgadt, bland annat, i nämnda §:s mom. 3,
att lånetiden ej får öfverstiga sex månader, men att lånen må omsättas, dock
högst på sex månader hvarje gång.
Häruti har Herr P. Petersson, i en inom Andra Kammaren väckt motion
N:o 168, föreslagit den förändring, att återbetalningstiden, som nu är
2 V2 år, måtte utsträckas till 5 år, med skyldighet att återbetala det låntagna
beloppet med en femtedel hvarje år.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 1.2.
15
Som emellertid följden af en sådan återbetalningstidens utsträckning
skulle blifva att tillgången till meddelande af nya lån blefve ännu mindre
än hittills och att lånesökande finge ännu längre, än nu är vanligt, vänta
pa utfående af beviljade lån, finner Utskottet sig nödsakadt,
9:0
att afstyrka bifall till Herr P. Peterssons ifrågavarande
förslag.
Vid granskning af stadgandena uti reglementets § 64, rörande vilkoren
för medels emottagande på upp- och afskrifning, har Utskottet, i öfverensstämmelse
med hvad Utskottet redan beträffande kassakreditiv yttrat, ansett den
inskränkning, som punkten a) för närvarande innehåller, att insättningar och
uttag icke få ske å mindre belopp än 100 R:dr, böra borttagas; och föreslår
Utskottet fördenskull,
10:0
att, med bibehållande i öfrigt af nuvarande § 64, om hvars
förändring någon motion icke är väckt, punkten a) i densamma
må erhålla följande förändrade lydelse:
a) uinsättningar och uttag få ske efter räkningshafvares
godtfinnande.u
Stockholm den B Maj 1869.
På Utskottets vägnar:
J. y. Schwerin.
Reservationer:
vid punkterna l:o) och 2:o) af Herr Mannerskantz: ”Uti Utskottets
beslut, att indraga 150,000 R:dr pa kreditivet till Jernkontoret och
250,000 R:dr på kreditivet till Manufakturdiskonten, har jag ej kunnat
instämma. Jag anser nemligen en kraftig, pålitlig, på rätt sätt lemnad
förlagshjelp till samtliga inhemska näringar utgöra det säkraste och bästa
medel, som Riksbanken kan använda, för att varaktigt betrygga upprätthållandet
af sin vexlingsförmåga - och kan derföre ej gilla det ihärdiga
16
Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.
bemödande, som under de sednare åren gjort sig gällande, att successive beröfva
dessa näringar allt större andel af de förlagstillgångar ifrån Riksbanken,
hvaröfver de förut haft att disponera. — Denna gång har ordningen
kommit äfven till Riksbankens äldsta och trognaste bundsförvandt, den
Svenska jernindustrien; man tyckes anse silfret i Bankens hvalf icke längre
behöfva sin gamle tjenare jernet, och låter derföre uppsäga ett kreditivaftal,
som under ett hälft århundrade till ömsesidig fördel emellan Riksbank
och Jernkontor har egt bestånd; — men denna uppsägning kan jag för
min del så mycket mindre finna hvarken vara nyttig eller nödvändig, som
Riksbanken sjelf alldeles icke nu har behof för något annat användande
af de medel, som sålunda skulle från Jernkontoret återtagas. Riksbanken
disponerar nemligen öfver både så stor reservfond, upplagd på. hyllan i
Bankens sedelförråd, och så tillräcklig rörlig fond, använd till utlåning på
kortare tid, samt derjemte ett sådant belopp lätt realisabla obligationer, att
all den trygghet, som genom en dylik, åt Bankstyrelsen uppdragen, lätt
disposition öfver Bankens medel står att vinna, derigenom kan anses vara
fullt nöjaktigt beredd; — och sina andra tillgångar kan Riksbanken derföre,
utan skymt till fara, men sig sjelf och landet till stor nytta, fortfarande
använda till förlag på längre tid för både jordbruk, bergsbruk och öfriga
inhemska näringar.
Den satsen är ofta utan verkan upprepad, men måste dock alltjemnt
ånyo framhållas, att en af de kraftigare orsakerna hvarföre samhällets
ekonomiska välstånd håller på att sjunka, i stället för att tillväxa, är den,
att den tid, på hvilken förlag här lemnas, icke längre motsvarar den tid,
som för Svensk närings bedrifvande behöfves; och detta missförhållande vill
jag ej öka, genom att tillstyrka minskning af de ifrågavarande begge kreditiyen,
utan yrkar derföre:
vid punkten 1) att § 44 i nuvarande Bankoreglemente må oförändrad
bibehållas; och
vid punkten 2) att § 45 i Bankoreglementet
må förblifva oförändrad”.
Vid punkten 6:o) af Herrar Ola Jönsson och Wener: “Oaktadt vi i
allo delar Utskottets åsigt att till förstärkande af Allmänna Diskontfonden
icke tillstyrka motionärernes yrkande om anvisande till denna fond af ytterligare
en million Riksdaler, anse vi dock att Utskottet bort fästa afseende
å Herr Medins yrkande om rättighet för Fullmägtige att, när ^det öfverensstämmer
med Bankens fördel, använda ytterligare medel till utlåning å denna
fond, då det väl måste antagas vara förenligt med Bankens fördel att alla
disponibla tillgångar göras fruktbärande, så framt nöjaktig säkerhet kan erhållas
och de utlånta medlen ej frånhända» Banken, på alltför långa tider.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 1$.
17
Ått ett sådant medgifvande för Fullmägtige under innevarande år skulle
verkat fördelaktigt för Banken tro vi oss hafva allt skäl att påstå, då man
finner, så väl af den tryckta affärsrörelsen i allmänhet som äfven af officiela
meddelanden, att Fullmägtige icke varit i tillfälle att emot nöjaktig säkerhet
utlåna Bankens medel å sin öfriga utlåningsrörelse, hvaremot det aldrig felats
fullt antagliga ansökningar om låns utbekommande från Allmänna Diskontfonden.
Fn tillfällig utsträckning af lånerörelsen på denna fond bör
icke heller kunna hindra Fullmägtige, att i händelse af behof åter indraga
det dit hänvisade förskottet, helst då med den nuvarande lånerörelsens utsträckning
närmare 2 millioner ingå hvarje sjette månad och om alltså försträckningar
utöfver nuvarande beloppet lemnas t. ex. om våren, indragningarne
med lätthet åter böra kunna göras om hösten, när jordbrukaren efter
afslutad skörd bäst är i tillfälle att betala de förskotter lian måst använda
för erhållandet af sin skörd.
På grund häraf få vi derföre föreslå att 53 § af Riksdagens Reglemente
för Riksbankens styrelse och förvaltning må erhålla följande lydelse.
Föreslagen lydelse.
Till det i § 50 under litt. E. uppgifna
föremål, eller utlåning med omsättningsrätt,
är anvisad en fond af nio
millioner sexhundra tusen riksdaler,
under benämning af allmänna diskontfonden
; och tjenar såsom grund för
denna fonds fördelning på de särskilda
kontoren till efterrättelse, att diskontkontoret
i Stockholm tillhanda
hålles
.......... 5,750,000
lånekontoret i Göteborg . 2,450,000
d:o i Malmö . . . 1,250,000
d:o i Wisby . . . 150,000.
Varande dock Fullmägtige förbehållet
att, efter sig företeende omständigheter,
kunna förordna om annan fördelning
diskont- och lånekontoren emellan
af fondens tillgångar, än den sålunda
i allmänhet antagna; samt må
Fullmägtige dessutom, när de anse det
med Bankens fördel förenligt, anvisa
ytterligare medel till utlåning från
denna fond.
Bih. till liiksd. Frot. 1869. 6 Sami. 1 Afd. 9 Häft.
Nuvarande lydelse.
Till det i § 50 under litt. E. uppgiga
föremål, eller utlåning med omsättningsrätt
är anvisad en fond af nio
millioner sexhundra tusen riksdaler,
under benämning af allmänna diskontfonden;
och tjenar såsom grund för
denna fonds fördelning på de särskilda
kontoren till efterrättelse, att diskontkontoret
i Stockholm tillhanda
hålles
.......... 5,750,000
lånekontoret i Göteborg . . 2,450,000
d:o i Malmö . . . 1,250,000
d:o i Wisby . . . 150,000.
Varande dock Fullmägtige förbehållet
att, efter sig företeende omständigheter,
kunna förordna om annan fördelning
diskont- och lånekontoren emellan
af fondens tillgångar, än den sålunda
i allmänhet antagna.
3
18
Banko-Utskottets Memorial N:o 13.
Vid punkten 8:o): af Herr Mannerskantz.
Vid punkten 10:o) af Herr Rundbäck.
Herrar Heijkensköld och Ola Jönsson hafva anmält, att de ej varit i
Utskottet närvarande vid afgörandet af den i punkten 2:o) omförmälda fråga.
N:o 13.
Ank. till Riksd. Kansli den 3 Maj 1869, kl. 4 e. m.
Memorial, angående arfvode för extra, biträde vid Banko-Utskottets
Kansli.
För upprättande af några utdrag ur Riksbankens räkenskaper, hvilka
erfordrats i anledning af det utaf Riksdagen sedermera godkända förslaget
rörande semesters anordnande för Riksbankens tjenstemän, har biträde anlitats
af en Bankens extra ordinarie tjensteman, hvilken jemte kanslisten hos Utskottet
varit med berörda arbete sysselsatt under en vecka; och får Utskottet
hemställa,
att åt bemälde extra ordinarie tjensteman måtte af Riksdagen
beviljas en gratifikation af Tjugofem riksdaler.
Stockholm den 3 Maj 1869.
På Utskottets vägnar:
J. v. Scliwerin.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.