Sök i Ratio Lex

Banko-Utskottets Betänkande N:o 12

1869-05-03 · 18 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1869:12, Banko-Utskottets Betänkande N:o 12

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.

1

X:« 12.

Ank. till Jiiknd. Kansli d. 5 Maj 1869, kl. 4 e. m.

Betänkande och förslag angående Riksbankens Inne- och kreditivrörelse.

Beträffande de för Riksbankens låne- och kreditivrörelse uti nu gällande

Banko-reglementes 4:de artikel befintliga föreskrifter, hafva några förslag till

ändringar blifvit framställda uti motioner, afgifna inom Andra Kammarenoch

har härförutan Utskottet sjelft, vid verkställd granskning af berörda

föreskrifter, funnit sig böra föreslå ändring i vissa delar.

För de sålunda ifrågasatta förändringarne redogör Utskottet här nedan

i ett sammanhang, för att, sedan Riksdagen öfver desamma fattat beslut,

iakttaga dessa vid den slutliga sammanfattning af Banko-reglementet, hvilken

det åligger Utskottet att verkställa, och vid hvilken de stadgande!! som nu

icke beröras, komma att bibehållas oförändrade.

Vid sist hållna riksdag beslöts, att det kreditiv, som af Riksbankens

medel sedan längre tid tillbaka varit anvisadt till Kong], Kommers-kollegium

för manufakturernas och fabrikernas understöd, och hvilket från och

med år 1860 utgjort 2,250,000 R:dr, skulle minskas med 250 000 R-dr

samt således för år 1869 utgå med 2,000,000 R:dr; varande föreskrifter

härom, jemte de för kreditivets åtnjutande fastställda vilkor, intao-na uti 44

§ af Banko-reglementet.

I afseende på berörda kreditiv har nu Herr Olof Wijk, uti motion

Andra Kammaren, N:o 825, hemställt, att det belopp, som under år

ISO skall hallas Kommers-kollegium tillhanda till manufakturernas och fabrikernas

understöd, måtte bestämmas till 1,500,000 R:dr; och har motionäBih.

till Riksd. Prof, 1869. 6 Sami, 1 Afd. 9 Häft. \

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Banko-Utskottets Betänkande*N:o 12.

ren, såsom skäl till denna hemställan, dels antydt oegentligheten af att Riksbanken

utlemna! kreditiv till så stort belopp till ett civilt embetsverk, för

att derifrån utlånas, samt behofvet, med afseende på en reorganisation af

Kommers-kollegium, af dettas befriande från bankbestyr, dels åberopat den

utredning ämnet vid föregående riksdagar erhållit.

I denna fråga erinrar Utskottet om den framställning af hithörande

förhållanden, Utskottet uti dess Betänkande N:o 13 vid sistlidna riksdag

lemnade, och från hvilken Utskottet nu torde få återgifva några hufvud - punkter, hvillca tydligen gifva vid handen, att den vid förra riksdagen beslutade

nedsättning i beloppet af ifrågavarande kreditiv vore att anse såsom

början till en sådan småningom skeende indragning deraf, som kunde verkställas

utan svårare rubbningar och olägenheter för dem, hvilka genom detta

kreditiv äro i åtnjutande af låneförsträckning.

Enligt de bestämmelser, hvilka uti reglementet för manufakturdiskontinrättningen

af den 8 Februari 1844 äro fastställda i afseende på utlåningen,

är lånerätten i manufakturdiskonten inskränkt till endast vissa slags, i reglementet

uppräknade fabriker och manufakturer, under det andra industrigrenar

icke ega undfå understöd, så vida icke Kong!. Maj:t på särskild , ansökan

åt en eller annan fabrik beviljat rättighet dertill. De låneberättigade

inrättningarne äro indelade i tre särskilda klasser med olika lånerätt, hvilken

till beloppet bestämmes af Kommers-kollegium årligen med hänsyn å ena sidan

till det tillverkningsvärde, på grund af hvilket lånerätt sökes, och å

andra sidan till de för året till utlåning tillgängliga medel; varande i afseende

på fördelningen emellan de särskilda klasserna föreskrifvet, att andra

klassen undfår tre fjerdedelar och tredje klassen hälften af hvad som blifvit

bestämdt för första klassen.

En särskild bestämmelse är likväl gällande för Eskilstuna fristads manufakturister

och förläggare, i det dessa ega belåningsrätt, de förre för 33y3

procent af tillverkningsvärdet och de sednare för 40 procent af förlagssumman.

Lånen beviljas på minst en, högst nio månader, men det har sedan

långt tillbaka varit sed att låntagare, som inom förfallotiden för sitt lån inlemna!

och fått godkänd ny förbindelse, tillåtits att utan förutgången inbetalning

öfverföra det gamla lånet på ny räkning; hvadan lånen i sjelfva

verket kunna blifva under längre tider stående.

Af manufakturdiskontens tillgångar, hvilka utgöras af dels kreditivet i

Riksbanken, dels en egen fond, är en särskild summa afsatt, utaf hvilken

Kongl. Maj:t beviljar s. k. förlagslån på särskilda vilkor, hvilka gemenligen

innehålla, att lånen få innehafvas mot. 5 procents ränta under de fyra första

åren utan afbetalning å kapitalet samt under ytterligare fyra år med afbetalning

af en fjerdedel årligen; varande i afseende på fonden för förlagslån

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.

3

genom Kongl. Bref af den 14 December 1866 bestämdt, att densamma, som

förut utgjorde 750,000 R:dr, skall årligen ökas med 50,000 Rall'', tilldess

densamma uppnått en million R:dr.

För år 1866 utgjorde det tillverkningsbelopp, för hvilket lånerätt söktes,

i runda tal, inom första klassen 20,685,000 R;dr, inom andra klassen

5,854,000 R:dr och inom tredje klassen 12,080,000 R:dr; och utgjorde lånerätten

inom första klassen 8 procent, inom andra klassen 6 procent samt

inom tredje klassen allenast 4 procent af tillverkningsbeloppet.

Sedan Utskottet i sitt ofvannämnda Betänkande redogjort för nu i

korthet antydda förhållanden samt meddelat detaljerad uppgift om manufakturdiskontens

ställning vid 1866 års utgång och om de utgifter, Indika af

fondens medel vore att bestrida, lemnade Utskottet åtskilliga upplysningar

rörande dessa utgifter samt omförmälde dervid äfven det anslag af 21,000

R:dr, hvilket från manufakturdiskonten utgår till Riksgälds-kontoret såsom

ersättning för en motsvarande summa, som Kontoret årligen lemnar till

Teknologiska institutet; och erinrade Utskottet, hurusom nämnda belopp i

det närmaste motsvarade den behållning manufakturdiskonten haft derigenom,

att densamma i sin lånerörelse utlånat kreditivet från Riksbanken till en

procent högre ränta, än manufakturdiskonten sjelf till Riksbanken erlade.

Den kännedom Utskottet inhemtat angående sättet för och omfånget af

manufakturdiskontens verksamhet, fann Utskottet ådagalägga: att, ehuru densamma

under förflutna tider, då lånetiilfällena voro inskränkta och fabriksväsendet

hade mindre utsträckning, varit näringarne till väsendtlig nytta,

denna fond dock numera förlorat största delen af sin betydelse, enär det

understöd, som derifrån erhölles, vore mycket ringa i förhållande till industriens

nuvarande omfattning; att då reglementets bestämmelser dels om hvilka

industrigrenar egde rätt att åtnjuta understöd, dels om dessas klassfördelning,

icke egnade och icke kunde egna tillbörligt afseende på den större eller

mindre betydenheten af de särskilda industrigrenarne, bland hvilka många,

som nu vore uteslutna eller hade allenast en mindre lånerätt, vore af vida

större vigt, än de mera gynnade, detta innebure ett tillbakasättande af de

förra; att detta icke kunde afhjelpas genom en reorganisation af manufakturdiskonten,

emedan, om de nu uteslutna näringsgrenarne erhölle lånerätt,

manufakturdiskontens tillgångar i och med detsamma skulle blifva ännu

otillräckligare, än hittills, för det med inrättningen afsedda ändamål, och

emedan för öfrigt hvilken klassindelning som helst skulle föranleda samma

oriktighet, som nu eger rum, i den mån som nya fabriksgrenar uppstode,

eller de nuvarandes utsträckning och betydelse i förhållande till hvarandra

förändrades; samt slutligen att då den svårighet, som i hvarje låneinrättning,

hvilken utöfva!'' sin verksamhet inom ett mycket vidsträckt område, måste

förefinnas för bedömande af lånesökandes soliditet och beskaffenheten af de

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.

säkerheter, som erbjudas, tilltoge i samma mån, som flera lånetillfälien uppstode,

äfven denna omständighet borde tagas i betraktande i fråga om manufakturdiskontens

bibehållande för framtiden.

Utskottet ansåg det sålunda vara ådagalagdt, ej mindre att manufakturdiskonten

i dess nuvarande skick endast i allt för ringa mån motsvarade det

dermed afsedda ändamål, än äfven att denna inrättning icke kunde genom

en reorganisation göras ändamålsenlig, och fann det fördenskull icke vara

skäl att Riksbanken till densamma oförminskadt öfverlemnade det betydliga

belopp, som dittills varit dertill anvisadt.

Utskottet ansåg sig likväl icke kunna tillstyrka den åtgärd, som då

var föreslagen, att nemligen på en gång fråntaga manufakturdiskonten hela

det kreditiv, hon från Riksbanken åtnjöt. Ehuru jemförelsevis obetydliga

manufakturdiskontens utlåningstillgångar än voro i förhållande till fabriksoch

manufaktur-industriens närvarande utsträckning på det hela, skulle dock,

om hela kreditivet på en gång indroges, många, om icke de bestå af dem,

som genom detta kreditiv voro i åtnjutande af ^^försträckning, råka i eu

svårighet, hvilken under rådande ogynsamma förhållanden blefve högst känbar

och måhända oöfvervinnerlig.

Hvad Eskilstuna fristads förläggare och manufakturister vidkommer,

ansåg Utskottet de dem tillförsäkrade särskilda förmåner icke för närvarande

kunna återtagas; hvadan Utskottet, vidden successiva indragning af kreditivet

från Riksbanken, som Utskottet ville föreslå, förutsatte att den deraf följande

minskningen i manufakturdiskontlån tillsvidare icke kom me att beröra Eskilstuna

fristads förläggare och manufakturister.

Utgående från den åsigt Utskottet uttalat, att manufakturdiskonten icke

mera uppfyllde eller kunde uppfylla sitt ändamål så, att detsamma för en

längre framtid borde fortfara, men att å andra sidan en brådstörtad förändring

icke borde ske, fann Utskottet, som egde betrakta frågan med afseende

på det kreditiv manufakturdiskonten från Riksbanken innehar, det

klokast att detta kreditiv småningom indroges. Derigenom lemnades, utan

någon häftig rubbning af enskildes affärsförhållanden, åt dem, som i saken

voro intresserade, eu erinran om den förändring, som vore att motse, och

förbereddes tillika ett lättare förverkligande af den utaf föregående Riksdag

uttryckta önskan om Kommers-kollegii upphörande.

Vid hänvisande till Utskottet af den vid förra riksdagen väckta frågan

om indragning på en gång af det ifrågavarande kreditivet, anmärktes, bland

annat, dels att, i fall den räntevinst, som dittills för manufakturdiskonten

uppkommit derigenom, att en procent högre ränta tagits för de utlemnade

lånen, än som till Riksbanken för kreditivet erlagts, komme att i följd af

kreditivets indragning upphöra, med detsamma den inkomstkälla försvunne,

som dittills användts för löner till vissa Kommers-kollegii tjenstemän vid

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.

manufakturdiskonten samt till pensioner åt den personal, som varit anställd

för inhemska fabrikaters stämpling, så länge en sådan var stadgad; dels ock

att från manufakturdiskonten utginge 21,000 R:dr årligen till Riksgäldskontoret

såsom ersättning för det å Riks-staten numera öfverflyttade, tillförene

af berörda fonds vinstmedel omedelbart bestridda anslag till teknologiska

institutet; men Utskottet erinrade härvid: att, då den nyssnämnda räntevinsten

till beloppet i det närmaste motsvarade de 21,000 R:dr, hvilka till

Riksgälds-kontoret från manufakturdiskonten utbetalas såsom ersättning för

det till teknologiska institutet utgående anslag, densamma icke kunde betraktas

såsom en inkomstkälla för aflöning åt vissa Kommers-kollegii tjenstemän

vid manufakturdiskonten, eller till pensioner åt den personal, som varit

anställd vid stämplingskontoren, eller till andra dylika ändamål; att Utskottet

derför icke funne behöfligt att andra medel, i mån som kreditivet indroges,

anvisas för dessa utgifters bestridande, hvaremot rättvist och billigt vore att

manufakturdiskonten i man af kreditivets förminskning småningom befriades

från den ersättning, som dittills lemnats till Riksgälds-kontoret för anslaget

till teknologiska institutet.

Af det anförda framgår, hurusom Utskottet vid sistlidne riksdag ansåg

en indragning af kreditivet från Riksbanken till manufakturdiskonten böra

ske småningom, och denna åsigt finner sig Utskottet så mycket heldre äfven

nu böra vidhålla, som förra Riksdagen, genom den då beslutade nedsättningen

med 250,000 Rall'' i kreditivbeloppet, gillade hvad Utskottet i detta

hänseende föreslo er.

Med föranledande häraf anser Utskottet indragningen fortfarande böra

ske med enahanda belopp, och vill derföre endast i så måtto tillstyrka bifall

till Herr Wijks ifrågavarande motion, att kreditivet för år 1870 nedsättes

till 1,750,000 R:dr.

Då, såsom redan förra Riksdagens Banko-Utskott yttrade, det icke

tillkommer Utskottet att afgifva något förslag i afseende på de till teknologiska

institutet utgående 21,000 R:dr och för öfrigt ingen förändring synes

böra göras i de vilkor, hvarunder ifrågavarande kreditiv utgår, hemställer

Utskottet,

l:o

att 44 § i nu gällande Banko-reglemente må erhålla följande

lydelse:

”Till manufakturernas och fabrikernas understöd är

anvisadt ett kreditiv af en million sjuhundrafemtio tusende

Riksdaler, hvilket under år 1870 hålles Kongl. Kommerskollegium

tillhanda mot samma vilkor, som varit stadgade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.

för det hittills å Riksbanken för berörda ändamål anvisade

låneunderstöd, samt under förbehåll:

l:o) att Riksbanken för hela det belopp, som å kreditivet

kan varda uttaget, eger säkerhet i manufakturdiskontens

alla fordringar samt egna behållna tillgångar;

2:o) att, i händelse fullmägtige, med afseende å Riksbankens

ställning, finna sig nödsakade att kreditivet eller

någon del deraf uppsäga, Kongl. Kommers-kollegium då

skall, efter nio månaders förlopp och sedan derom sex

veckor förut blifvit tillsagdt, till Riksbanken återbetala

hvad som derå är vordet lyftadt; och

3:o) att för de å kreditivet uttagna summor Riksbanken

eger att beräkna fyra procent årlig ränta, som, enligt deröfver

uppgjorda liqvider, vid hvarje hälft ars slut till

Riksbanken inbetalas, vid äfventyr att i annat fall kreditivet

anses uppsagdt”.

I tillämpning af den grundsats, som tillförene gällde i afseende på

användningen af Riksbankens fonder, att anvisa särskilda belopp såsom understöd

för den ena och andra näringsgrenen, har, allt sedan 1817—1818

årens riksdag, varit åt Jernkontoret anvisadt ett kreditiv från Riksbanken,

å 900,000 Rall-, hvilket Jernkontorets fullmägtige egt att i öfverensstämmelse

med ett af bankofullmägtige faststäldt reglemente, använda till bruksrörelsens

nytta och båtnad, under vilkor likväl, att räntevinsten särskildt redovisas

och anses såsom tillgång, disponibel för Jernkontorets fullmägtige till

ändamål, som med näringens framgång och förkofran genom anställande rön

och försök m. in. hafva gemenskap; och har Riksbanken a kreditivet fatt

tillgodoräkna sig ränta efter 4 procent sedan år 1866, hvarförinnan denna

ränta var bestämd till allenast tre procent.

Emellertid har Herr Olof Wijk, uti motion N:o 326, Andra Kammaren,

hemställt, att detta kreditiv måtte för år 1870 bestämmas till endast

750,000 R:dr, att utgå på hittills vanliga vilkor.

Såsom skäl för meddelandet af kreditiv till Jernkontoret, har aberopats

Statens åliggande att understödja näringarne, och att vilkoren för detta kreditiv

just vore af beskaffenhet att böra främja den vigtiga jernhandteringen.

Utan att nu närmare ingå på frågan, under Indika förhållanden och

på hvad sätt Staten må böra uppträda såsom understödjare af den ena eller andra

näringsgrenen, torde här endast behöfva fästas uppmärksamheten derpå, att

om penningebidrag skall af Staten till någon näringsgren försträckas, sadant

lämpligast sker genom direkt anslag, och icke, såsom i förevarande fall

på en omväg.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.

7

Någon synnerlig vigt för Jernkontorets verksamhet i den bestämda riktningen

lärer det ifrågavarande kreditivet icke kunna anses ega, då detta

kontor sjelft eger högst betydliga egna tillgångar, och i detta afseende torde

det förtjena omnämnas, att åtminstone tidtals en ganska stor del af kreditivet

varit i Banken innestående obegagnad.

Utskottet anser för sin del det ifrågavarande kreditivet böra upphöra,

men tror att detta, liksom indragningen af kreditivet till manufakturdiskontfonden,

bör ske endast efter hand, samt tillstyrker fördenskull nu att, med bifall

till Herr AVijks förevarande motion om nedsättning af kreditivets belopp för

år 1870 till 750,000 R:dr, samt med bibehållande oförändrade af de vilkor,

som i afseende på kreditivets begagnande för närvarande äro bestämda,

‘2:o

45 § i nu gällande Banko-reglemente må erhålla

denna lydelse:

“För Jernkontor et ega dess fullmägtige att under år

1870 disponera ett kreditiv, stort 750.000 R:dr, mot fyra

procents ränta, samt mot skuldförbindelse, utfärdad af bemälde

fullmägtige och försedd med enahanda ansvarsförbindelse,

som för det hittills åt Jernkontoret anvisade kreditiv

varit tecknad; beroende det af bemälde fullmägtige

att, i öfverensstämmelse med det af bankofullmägtige stadfåstade

reglemente, bestämma på hvad sätt och i hvad

ordning detta kreditiv bäst må till bruksrörelsens nytta

och båtnad användas, under vilkor likväl, att räntevinsten

bör särskilt redovisas och anses såsom tillgång, disponibel

för Jernkontorets fullmägtige till ändamål, som med näringens

framgång och förkofran genom anställande rön och

försök in. m. hafva gemenskap, men ej utgöra någon tillväxt

i Jernkontorets enskilda lånefond. I revision af den

från Riksbanken till Jernkontoret anvisade kreditiv fond bör

Riksbanken genom dertill utsedt ombud deltaga7''.

Af de filialbanker, hvilka i 46 § mom. 2 lift. c) äro omförmälda,

hafva filialbankerna i Calmar och Helsingborg numera upphört; hvadan namnen

å dessa böra ur berörda stadgande uteslutas; och hemställes derföre att,

med bibehållande i öfrigt af 46 § oförändrad,

3:o

mom. 2, litt. c) af denna § må få följande lydelse:

c) ”af teckningssumman erlägges minst hälften, eller

50 procent i rikets gällande mynt; dock med undantag hvad

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.

angår filialbankerna i Borås, Hernösand, Uddevalla och

Östersund, hvilkas delegare skola erlägga minst 25 procent

i rikets gällande mynt.

För den del — — (oförändradt) — — åligga direktionen.

Tillförene upplånade Riksbanken penningar emot förbindelser, s. k.

länebanko-obligationer, löpande med 3, 4 och 4% procents ränta, af hvilken

upplåning ännu innestår ett belopp, som vid 1868 års slut utgjorde 379,285

R:dr 43 öre.

Yissa bland de på ofvannämnda sätt utgifna obligationerna fingo åter

i Banken belånas, på vilkor, som i Banko-reglementena voro bestämda. Sålunda

medgafs enligt 1823 års reglemente, att länebanko-obligationer fingo

belånas till 99 procent af kapitalbeloppet emot samma ränta, som i obligationerna

var förskrifven, dock sålunda, att Banken beräknade ränta på ränta

halfårsvis.

I 1830 års reglemente är enahanda belåning medgifven, dock att för

de lån, som från och med den 1 Juli 1830 utgåfvos, skulle erläggas 5 procents

ränta; och stadgades tillika, att, så snart lånet med derå upplupen ränta

uppgått till lika belopp med obligationskapitalet och dess upplupna ränta,

finge, efter iakttagande af vissa formaliteter, Bankens skuld qvittas mot dess

fordran samt obligationen, såsom fullt infriad, afskrifvas och dödas.

Belåningen medgafs jemväl i 1835 års reglemente, med den utsträckning,

att obligationerna fingo belånas till fulla nominalbeloppet; och föreskrifterna

i berörda afseende blefvo oförändrade, till dess i 1845 års reglemente

bestämdes, att den ifrågavarande utlåningen skulle med nämnda års

slut upphöra.

Det ofvan nämnda stadgandet qvarstod, att Banken finge qvitta sill

lånebanko-obligationsskuld mot sin lånefordran, när lånet med upplupen ränta

uppgått till lika belopp med obligationen och derå upplupen ränta, hvithet

stadgande haft sin anledning deruti, att obligationsinnehafvare, som genom

obligationens belåning återfått det uti denna förskrifna kapital, icke vidare afhördes

för uppbärande af sin obligationsränta och afbördande af motsvarande

låneränta.

Beträffande de lån, Indika löpte med samma ränta, som i obligationerna

var förskrifven, kunde, så länge Banken beräknade ränta på ränta, det

förhållande i sinom tid inträffa, som var bestämdt för qvittning af Bankens

skuld mot dess fordran; men detta upphörde år 1848, och med de så beskaffade

lån, livilka ännu qvarstå, kan i följd häraf det nämnda förhållandet

numera aldrig inträffa.

Hvad

s. 9 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.

9

Hvad åter angår dem utaf ifrågavarande slags lån, hvilka buro 5

procents ränta, under det en lägre ränta var i obligationerna förskrifven,

har beräkningen af ömsesidig skuld och fordran redan ledt dertill att samtliga

dessa lån och dertill hörande obligationer numera äro afskrifna och dödade.

Nu gällande reglementes 47 § lyder sålunda:

“Obligationer af lånebanken, härledande sig från dess före år 1830

gjorda upplåningar, få icke i banken belånas

“ För de lån, hvilka mot berörde pant utestå oliqviderade, erlägges fortfarande

5 procents ränta årligen; och så snart bankolänet med obetald ränta

uppgått till lika belopp med obligationen och dess upplupna ränta, skall i allmänna

tidningarne derom Benne särskildta gånger tillkännagifvas samt, med

''upptagande af såväl obligationens som lånets nummer, summa och namn, utsättas

en preskriptionstid af ett år, inom hvars förlopp låntagaren, så framt

han önskar att obligationen vidare begagna, egen att till liqvid sig infinna,, vid

påföljd, att bankens skuld i annat fäll mot dess fordran qvittas samt obligationen,

såsom fullt infriad, afskrifves och dödas, egande fullmägtige att äfven

hädanefter låta infria lånebanko-obligationer, då sådant af innehafvarne äskas.”

Med omförmälande af de här ofvan framställda förhållanden och omständigheter,

har chefen för riksbankens räkenskapskontor, uti en till Utskottet

inlemnad promemoria, fästat uppmärksamheten derpå, att dels den

del af det anförda stadgandet, som innehåller att för de utestående lånen

erlägges fortfarande 5 procents ränta årligen, innefattar ett misstag, ithy att

en del lan löpte med en lägre ränta, dels att öfverhufvud hela den del af

§:n, som ofvan är med särskild stil utmärkt, alldeles saknar tillämpning, sedan

alla lån, som buro högre ränta, än de för dem pantsatta obligationerna, numera

äro qvittade och afskrifna, samt å de öfriga, hvilka löpa med samma

ränta, som är i de pantsatta obligationerna förskrifven, och hvilka utgöra

allenast 8 stycken, ränta på ränta icke mera beräknas; hvadan chefen hemställt,

att den ifrågavarande delen af § måtte uteslutas.

Vid det sålunda upplysta förhållandet får Utskottet hemställa,

4:o.

att, med uteslutande ur nuvarande Banko-reglementes

§ 47 af den del, som, enligt hvad ofvan är visadt, numera

saknar tillämpning, motsvarigheten till nämnde § må få

följande lydelse:

”Obligationer af lånebanken, härledande sig från dess

före är 1830 gjorda upplåningar, få icke i Riksbanken

belånas.”

Bil, till BUcsd. Prof, 1869. 6 Sami. 1 Afä. 9 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.

”Fullmäktige ega hädanefter, såsom hittills, låta infria lånebanko-obligationer,

då sådant af innéhafvarne äskas.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, K:o 133, har Herr F.

Pettersson från Calmar län föreslagit, att ett afdelningskontor af Riksbanken

måtte inrättas i staden Calmar, om icke förr, när det möjligen blefve bestämdt,

att bankovinsten skall tilläggas bankens grundfond.

Utan tvifvel kan det för hvar och en, som har att röra sig med

penningar, vara af fördel, desto större ju betydligare hans affärer äro, att

hafva nära till hands en bankinrättning; och det må således vara önskvärd!

att bankkontor finnas öfverallt, der sådana kunna bära sig. Men en annan

fråga är, huruvida Riksbanken kan vara eller blifva i stånd att fylla detta

behof. Skulle detta ske i en något vidsträcktare mån, så blefve dess tillgångar

alltför mycket splittrade och otillräckliga; om åter nu endast ett

kontor inrättades, efter motionärens förslag, i Calmar, så skulle, med allt

skäl, många andra orter kunna göra vida större anspråk gällande på en

dylik förmån. För öfrigt torde Riksbankens egen fördel icke tala för bifall

till motionärens förslag, enär förvaltningskostnaderna för särskilda kontor,

när dessa, såsom med det ifrågasatta måste blifva förhållandet, icke kunna

erhålla särdeles betydlig fond åt sig öfverlemnad, uppgå till större belopp,

än den ökning i inkomst, som vinnes genom kontorens inrättande; och det

torde dessutom kunna erinras, att de lättnader i beröringen med Riksbanken,

som redan äro beredda och möjligen än vidare kunna komma att beredas, i

någon mån minska olägenheten af det större afståndet för dem, som i Riksbanken

hafva affärer.

Utskottet finner sig fördenskull, så mycket heldre, då den disponibla

bankovinsten vid denna riksdag blifvit i det närmaste hel och hållen till

statens ändamål anvisad, böra

5:o.

afstyrka bifall till Herr F. Petterssons ifrågavarande

motion.

I memorialet K:o 5, om användande af bankovinsten, har Utskottet

redan upptagit åtskilliga motioner, uti hvilka, i sammanhang med förslag om

bibehållande i Riksbanken af nämnda vinst eller större delen deraf, yrkats

att vinstmedlen skulle användas till utvidgning af Bankens lånerörelse, samt

tillkännagifvit att, så vidt nämnda motioner icke redan blifvit besvarade

genom de då gjorda framställningarne, Utskottet framdeles skulle på sina

ställen ånyo taga desamma under öfvervägande. Sedan Riksdagen numera

beslutat att Bankens vinstmedel för såväl 1867 som 1868 skola med tillhopa

3,500,000 R:dr till statsverket aflemnas, torde något vidare yttrande icke

erfordras i anledning af ofvanberörda motioner, nämligen Herr E. Frisks,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänlcande N:o 12.

11

Första Kammaren K:o 36; Herr Jöns Pehrssons, Andra Kammaren K:o 74,

punkten l:o; Herr Johan Olssons, Andra Kammaren K:o 85; Herr Eric

Olssons, Andra Kammaren N:o 150; Herr Magnus Svenssons, Andra Kammaren

N:o 181; Herr Ola Månssons, Andra Kammaren N:o 226, och Herr

A. Sandstedts, Andra Kammaren K: o 333.

Men härför utan har dels Herr Jöns Pehr sson i punkterna 2 och 4 af

sin ofvan nämnda motion K:o 74, oberoende af frågan om bankovinsten,

yrkat, ”att allmänna diskonten eller fonden för lån med omsättningsrätt ökas

från nuvarande beloppet, 9,600,000 R:dr till ett maximum af 15,000,000

ll:dr riksmynt, med full rättighet för Fullmägtige att från Bankens andra

fonder till följd af tillgång och efterfrågan, i ena eller andra fonden, göra

för banken fruktbärande de medel, som finnas, utan att tvingas lägga allt

för mycket i obligationer;” äfvensom ”att proportionerlig andel af det belopp,

som allmänna diskonten ökas med, må tilldelas lånekontoren i Göteborg,

Malmö och Wisby, om antagliga lånesökande dertill finnas;” dels Herr Ä.

Medin, i motion K:o 313, Andra Kammaren, föreslagit, ”att Riksdagen ville

anvisa på allmänna diskonten lika stort belopp, som tillförene, eller 13,500,000

R:dr, deraf för diskonten i Stockholm 8,700,000 R:dr och för lånekontoren i

orterna i förhållande derefter; så framt icke Riksdagen skulle hellre vilja

lemna Fullmäktige öppet att disponera till denna fond så mycket tillgångarne

medgifva från handels- och näringsdiskontfonden.”

Den vid hvarje riksdag återkommande frågan om förökning af fonden

för utlåning med omsättningsrätt, bär så ofta blifvit afhandlad, att Utskottet

kan fritaga sig från upprepande af de skäl, hvilka tala emot en dylik åtgärd.

Utskottet vill endast, med afseende på hvad som under öfverläggningarne

inom Utskottet ifrågasatts, att nemligen eu tillfällig förstärkning skulle,

i anledning åt den under sistlidet år i några provinser inträffade missväxt,

anvisas för understöd åt dessa provinsers inbyggare, anmärka, att, då utlåningen

omfattar hela riket, en förökning i fonden icke annat än till en jemförelsevis

föga betydande del kunde komma nyssberörda provinser till godo,

så vida ^ icke medlen anvisades såsom en särskild understödsfond för dem,

h vilket åter icke torde vara lämpligt. För öfrig! bör ej frånses, att när en,

fonden lemnad, tillfällig förstärkning skall åter indragas, detta föranleder ett

afstädande, eller åtminstone en inskränkning för längre tid af utlåningen,

hvilken måste verka mycket menligt.

Den nuvarande fonden till utlåning med omsättningsrätt är bestämd

uti 53 § af reglementet till 9,600,000 R:dr; och då Utskottet ej kan tillstyrka

förhöjning af detta belopp, hemställer Utskottet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.

6:o

att med afslag ä Herrar Jöns Pehrssons cell A. Medins

nu förevarande framställningar, berörda 53:dje § må få

förblifva oförändrad.

Sedan Riksdagen godkänt en utaf Sammansatt Stats- och Bankoutskott

gjord framställning derom, att Riksgäldskontor, beträffande det kreditiv

å 1,500,000 R:dr, samma Kontor eger att i Riksbanken begagna, måtte

blifva berättigad! att från ett föregående kreditiv-år till det följande låta öfverföra

den kapitalskuld, som vid årets utgång kunde befinnas, äfvensom att

Kontoret borde médgifvas att begagna kreditivet utan öfriga inskränkningar,

som i afseende på andra kreditiv äro föreskrifna, samt anmodat BankoUtskottet

att i öfverensstämmelse dermed och i sammanhang med de framställningar

angående Riksbankens låne- och kreditivrörelse, samma Utskott

har att till Riksdagen afgifva, jemväl inkomma med förslag till ny § i

Bankoreglementet angående Riksgälds-kontorets kreditiv hos Riksbanken, att

på lämpligt ställe i nämnda reglemente införas, och att tillika föreslå de

förändringar i öfrigt, som i anledning deraf kunde erfordras, får Utskottet

härutinnan hemställa, att i afdelningen 2 af 4:de artikeln, under rubriken

D, införes eu så lydande §:

7:o

Åt Riksgälds-kontoret beviljas kassakreditiv af högst

1,500,000 R:dr.

Kreditivet, hvithet ej får anses såsom stående lån, beviljas

för ett år i sender, dock med rättighet för Kontoret

att låta till ett följande år öfverföra befintlig kapitalskuld.

Från skyldigheten att ställa säkerhet och erlägga kreditivafgift

är Kontoret befriadt, äfvensom från de för andra

kreditiv gällande inskränkningar att uttag ej få ske under

vissa dagar vid kreditiv-årets slut och att ränta ej får

beräknas å under berörda dagar gjorda insättningar.

T öfrigt gälla för detta kreditiv enahanda bestämmelser,

som i nästföljande § äro för andra kreditiv gijna.

Enligt nuvarande 62 § 1 mom. i reglementet, är det icke medgifvet

andra slags bolag, än sådana, hvilkas reglementen ålägga delegarne oinskränkt

ansvarsskyldighet för alla bolagets förbindelser och Indika icke ega rätt till

utgifvande af egna banksedlar, att i Riksbanken kunna erhålla kreditiv.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.

IS

Ätt Riksbankens tillgångar icke få användas till att lemna kreditivförsträckningar

åt andra banker, vare sig med eller utan egen sedelutgifning,

bar, efter Utskottets förmenande, goda skäl för sig; och då §:ns närvarande

lydelse är sådan, att bankinrättningar, hvilka icke utgifna egna banksedlar,

skulle kunna beviljas kassakreditiv, bör densamma härutinnan undergå en

förändring.

Men med detsamma anser Utskottet äfven eu sådan förändring af stadgandet

böra vidtagas, att vederbörande styrelser må blifva oförhindrade att

kunna bevilja kassakreditiv åt sådana industriela bolag, som äro grundade

på lagen om aktiebolag af den 6 Oktober 1848, d. v. s. hvilkas delegare

äro ansvarige för bolagets förbindelser allenast med ett visst belopp, som de

i bolaget insatt eller åtagit sig att insätta.

Under sednare tider hafva allt flera större industriela företag, så väl

inom bergsbruket och skogshandteringen, som inom de s. k. fabriksnäringarne,

blifvit ställda på denna grund, hvilken utan tvifvel i hög grad lättar

och ofta ensam bereder möjligheten till åstadkommande af företag, som eljest

icke skulle kunna utföras; och dylika företag förtjena otvifvelaktigt, lika väl

som andra, att erhålla det understöd, Riksbanken kan lemna, när de erbjuda

erforderlig säkerhet.

Denna får åter icke betraktas ensamt ligga uti den omständigheten,

huruvida delegarne äro eller icke äro solidariskt ansvarige, helst det är ganska

möjligt att i ett solidariskt bolag, bolagsmännen samtlige kunna vara i

den ställning, att de ej ega några tillgångar, till gäldande af bolagets förbindelser.

Säkerheten för ett kassakreditiv måste hufvudsakligen sökas uti

sjelfva kontraktet jemte det hvpothek eller den borgen, som derför lemnas,

och denna skall säkerligen hvarje bankstyrelse pröfva, åtminstone icke mindre

noggrannt när fråga är om ett aktiebolag, än eljest.

Om man fäster någon vigt vid att Riksbankens sedlar må vinna spridning,

så befordras detta derigenom, att Riksbanken kommer i beröring med

sådana inrättningar, som hafva en stor penningeomsättning och sysselsätta

ett stort antal arbetare.

För detta ändamål och för beredande af all möjlig beqvämlighet i liqvider,

är det af vigt, att uttag och insättningar må kunna ske af hvilka

summor som helst, äfven på små belopp; och i detta afseende anser Utskottet

den inskränkning, som ännu qvarstår i 5 mom. af 62 §, att uttag och

afbetalning^!'' icke få verkställas på mindre summa hvarje gång, än 100R:dr,

böra borttagas, hvarjemte Utskottet för öfrigt föreslår ett förtydligande i

samma moment af bestämmelsen rörande det belopp, hvarå ränta beräknas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.

Om bestämmelsen angående Riksgäldskontorets kreditiv, efter hvad redan

är föreslaget, föres under särskild §, böra de uttryck i nuvarande 62 §, som

angå detta kreditiv, uteslutas.

På grund af det nu anförda, hemställer Utskottet,

8:o

att motsvarigheten till nuvarande 62 § i reglementet ma

få följande lydelse:

Mom. 1. Kassakreditiv beviljas de sparbanker, livilka

äro försedda med stadgar, stadfästade af vederbörlig myndighet,

enskilda personer samt bolag, med undantag af

sådana, som drifva bankrörelse med eller utan rätt att utgifva

egna banksedlar.

Kreditivtiden bestämmes till högst ett år; och skall för

kreditivet ställas sådan säkerhet, som af vederbörande styrelse

godkännes.

Mom. 2. Inträdesafgiften bestämmes af Styrelsen; sparbankerna

vare från inträdesafgift befriade.

Mom. 3 oförändradt.

Mom. 4. Såsom kreditiv må beviljas åt sparbanker

högst 50,000 R:dr för Stockholms stads, 20,000 R:dr för

Göteborgs, och 10,000 R:dr för hvar och en af de öfriga

sparbankerna, som dertill sig anmäler; samt åt bolag högst

100,000 R:dr.

Mom. 5. Uttag och afbetalningar få i mån af behof

verkställas.

Ränta, beräknas för den summa, som å kreditiv är utestående;

dock att, om denna slutar å annat belopp, än

jemnt tiotal riksdaler, räntan beräknas å närmast Överskjutande

f ullt tiotal.

Mom. 6 oförändradt.

Mom. 7 oförändradt.

Mom. 8 oförändradt.

I afseende på den uti 63 § af reglementet bestämda utlåning med omsättningsrätt,

är för närvarande stadgadt, bland annat, i nämnda §:s mom. 3,

att lånetiden ej får öfverstiga sex månader, men att lånen må omsättas, dock

högst på sex månader hvarje gång.

Häruti har Herr P. Petersson, i en inom Andra Kammaren väckt motion

N:o 168, föreslagit den förändring, att återbetalningstiden, som nu är

2 V2 år, måtte utsträckas till 5 år, med skyldighet att återbetala det låntagna

beloppet med en femtedel hvarje år.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 1.2.

15

Som emellertid följden af en sådan återbetalningstidens utsträckning

skulle blifva att tillgången till meddelande af nya lån blefve ännu mindre

än hittills och att lånesökande finge ännu längre, än nu är vanligt, vänta

pa utfående af beviljade lån, finner Utskottet sig nödsakadt,

9:0

att afstyrka bifall till Herr P. Peterssons ifrågavarande

förslag.

Vid granskning af stadgandena uti reglementets § 64, rörande vilkoren

för medels emottagande på upp- och afskrifning, har Utskottet, i öfverensstämmelse

med hvad Utskottet redan beträffande kassakreditiv yttrat, ansett den

inskränkning, som punkten a) för närvarande innehåller, att insättningar och

uttag icke få ske å mindre belopp än 100 R:dr, böra borttagas; och föreslår

Utskottet fördenskull,

10:0

att, med bibehållande i öfrigt af nuvarande § 64, om hvars

förändring någon motion icke är väckt, punkten a) i densamma

må erhålla följande förändrade lydelse:

a) uinsättningar och uttag få ske efter räkningshafvares

godtfinnande.u

Stockholm den B Maj 1869.

På Utskottets vägnar:

J. y. Schwerin.

Reservationer:

vid punkterna l:o) och 2:o) af Herr Mannerskantz: ”Uti Utskottets

beslut, att indraga 150,000 R:dr pa kreditivet till Jernkontoret och

250,000 R:dr på kreditivet till Manufakturdiskonten, har jag ej kunnat

instämma. Jag anser nemligen en kraftig, pålitlig, på rätt sätt lemnad

förlagshjelp till samtliga inhemska näringar utgöra det säkraste och bästa

medel, som Riksbanken kan använda, för att varaktigt betrygga upprätthållandet

af sin vexlingsförmåga - och kan derföre ej gilla det ihärdiga

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Banko-Utskottets Betänkande N:o 12.

bemödande, som under de sednare åren gjort sig gällande, att successive beröfva

dessa näringar allt större andel af de förlagstillgångar ifrån Riksbanken,

hvaröfver de förut haft att disponera. — Denna gång har ordningen

kommit äfven till Riksbankens äldsta och trognaste bundsförvandt, den

Svenska jernindustrien; man tyckes anse silfret i Bankens hvalf icke längre

behöfva sin gamle tjenare jernet, och låter derföre uppsäga ett kreditivaftal,

som under ett hälft århundrade till ömsesidig fördel emellan Riksbank

och Jernkontor har egt bestånd; — men denna uppsägning kan jag för

min del så mycket mindre finna hvarken vara nyttig eller nödvändig, som

Riksbanken sjelf alldeles icke nu har behof för något annat användande

af de medel, som sålunda skulle från Jernkontoret återtagas. Riksbanken

disponerar nemligen öfver både så stor reservfond, upplagd på. hyllan i

Bankens sedelförråd, och så tillräcklig rörlig fond, använd till utlåning på

kortare tid, samt derjemte ett sådant belopp lätt realisabla obligationer, att

all den trygghet, som genom en dylik, åt Bankstyrelsen uppdragen, lätt

disposition öfver Bankens medel står att vinna, derigenom kan anses vara

fullt nöjaktigt beredd; — och sina andra tillgångar kan Riksbanken derföre,

utan skymt till fara, men sig sjelf och landet till stor nytta, fortfarande

använda till förlag på längre tid för både jordbruk, bergsbruk och öfriga

inhemska näringar.

Den satsen är ofta utan verkan upprepad, men måste dock alltjemnt

ånyo framhållas, att en af de kraftigare orsakerna hvarföre samhällets

ekonomiska välstånd håller på att sjunka, i stället för att tillväxa, är den,

att den tid, på hvilken förlag här lemnas, icke längre motsvarar den tid,

som för Svensk närings bedrifvande behöfves; och detta missförhållande vill

jag ej öka, genom att tillstyrka minskning af de ifrågavarande begge kreditiyen,

utan yrkar derföre:

vid punkten 1) att § 44 i nuvarande Bankoreglemente må oförändrad

bibehållas; och

vid punkten 2) att § 45 i Bankoreglementet

må förblifva oförändrad”.

Vid punkten 6:o) af Herrar Ola Jönsson och Wener: “Oaktadt vi i

allo delar Utskottets åsigt att till förstärkande af Allmänna Diskontfonden

icke tillstyrka motionärernes yrkande om anvisande till denna fond af ytterligare

en million Riksdaler, anse vi dock att Utskottet bort fästa afseende

å Herr Medins yrkande om rättighet för Fullmägtige att, när ^det öfverensstämmer

med Bankens fördel, använda ytterligare medel till utlåning å denna

fond, då det väl måste antagas vara förenligt med Bankens fördel att alla

disponibla tillgångar göras fruktbärande, så framt nöjaktig säkerhet kan erhållas

och de utlånta medlen ej frånhända» Banken, på alltför långa tider.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 1$.

17

Ått ett sådant medgifvande för Fullmägtige under innevarande år skulle

verkat fördelaktigt för Banken tro vi oss hafva allt skäl att påstå, då man

finner, så väl af den tryckta affärsrörelsen i allmänhet som äfven af officiela

meddelanden, att Fullmägtige icke varit i tillfälle att emot nöjaktig säkerhet

utlåna Bankens medel å sin öfriga utlåningsrörelse, hvaremot det aldrig felats

fullt antagliga ansökningar om låns utbekommande från Allmänna Diskontfonden.

Fn tillfällig utsträckning af lånerörelsen på denna fond bör

icke heller kunna hindra Fullmägtige, att i händelse af behof åter indraga

det dit hänvisade förskottet, helst då med den nuvarande lånerörelsens utsträckning

närmare 2 millioner ingå hvarje sjette månad och om alltså försträckningar

utöfver nuvarande beloppet lemnas t. ex. om våren, indragningarne

med lätthet åter böra kunna göras om hösten, när jordbrukaren efter

afslutad skörd bäst är i tillfälle att betala de förskotter lian måst använda

för erhållandet af sin skörd.

På grund häraf få vi derföre föreslå att 53 § af Riksdagens Reglemente

för Riksbankens styrelse och förvaltning må erhålla följande lydelse.

Föreslagen lydelse.

Till det i § 50 under litt. E. uppgifna

föremål, eller utlåning med omsättningsrätt,

är anvisad en fond af nio

millioner sexhundra tusen riksdaler,

under benämning af allmänna diskontfonden

; och tjenar såsom grund för

denna fonds fördelning på de särskilda

kontoren till efterrättelse, att diskontkontoret

i Stockholm tillhanda
hålles

.......... 5,750,000

lånekontoret i Göteborg . 2,450,000

d:o i Malmö . . . 1,250,000

d:o i Wisby . . . 150,000.

Varande dock Fullmägtige förbehållet

att, efter sig företeende omständigheter,

kunna förordna om annan fördelning

diskont- och lånekontoren emellan

af fondens tillgångar, än den sålunda

i allmänhet antagna; samt må

Fullmägtige dessutom, när de anse det

med Bankens fördel förenligt, anvisa

ytterligare medel till utlåning från

denna fond.

Bih. till liiksd. Frot. 1869. 6 Sami. 1 Afd. 9 Häft.

Nuvarande lydelse.

Till det i § 50 under litt. E. uppgiga

föremål, eller utlåning med omsättningsrätt

är anvisad en fond af nio

millioner sexhundra tusen riksdaler,

under benämning af allmänna diskontfonden;

och tjenar såsom grund för

denna fonds fördelning på de särskilda

kontoren till efterrättelse, att diskontkontoret

i Stockholm tillhanda
hålles

.......... 5,750,000

lånekontoret i Göteborg . . 2,450,000

d:o i Malmö . . . 1,250,000

d:o i Wisby . . . 150,000.

Varande dock Fullmägtige förbehållet

att, efter sig företeende omständigheter,

kunna förordna om annan fördelning

diskont- och lånekontoren emellan

af fondens tillgångar, än den sålunda

i allmänhet antagna.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Banko-Utskottets Memorial N:o 13.

Vid punkten 8:o): af Herr Mannerskantz.

Vid punkten 10:o) af Herr Rundbäck.

Herrar Heijkensköld och Ola Jönsson hafva anmält, att de ej varit i

Utskottet närvarande vid afgörandet af den i punkten 2:o) omförmälda fråga.

N:o 13.

Ank. till Riksd. Kansli den 3 Maj 1869, kl. 4 e. m.

Memorial, angående arfvode för extra, biträde vid Banko-Utskottets

Kansli.

För upprättande af några utdrag ur Riksbankens räkenskaper, hvilka

erfordrats i anledning af det utaf Riksdagen sedermera godkända förslaget

rörande semesters anordnande för Riksbankens tjenstemän, har biträde anlitats

af en Bankens extra ordinarie tjensteman, hvilken jemte kanslisten hos Utskottet

varit med berörda arbete sysselsatt under en vecka; och får Utskottet

hemställa,

att åt bemälde extra ordinarie tjensteman måtte af Riksdagen

beviljas en gratifikation af Tjugofem riksdaler.

Stockholm den 3 Maj 1869.

På Utskottets vägnar:

J. v. Scliwerin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.