Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Herr J. Weners motion om emottagande i Riksbanken af enskilda bankers sedlar.

1869-03-15 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1869:6, Utlåtande, i anledning af Herr J. Weners motion om emottagande i Riksbanken af enskilda bankers sedlar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 6.

1

No 6.

Ank. till Riksd. Kansli d. 15 Mars 1869, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af Herr J. Weners motion om emottagande i

Riksbanken af enskilda bankers sedlar.

I anledning af de flerahanda olägenheter, som för dem, hvilka hafva liqvid

der eller insättningar att göra i Riksbanken, uppstå deraf att enskilda bankers

sedlar icke i Riksbanken emottagas, utan riksbankssedlar först måste anskaffas,

har Herr J. Wener, uti en inom Andra Kammaren vackt motion, N:o 139, framställt

förslag om eu förändring i detta afseende uti nu angående Riksbankens kassarörelse

gällande bestämmelser sålunda, att Bankofullmägtige berättigades tillåta

att, vid liqvider och insättningar i Riksbanken och lånekontoren, finge emottagas

banksedlar, utgrina af de enskilda banker, hvilka lemnade tillfälle att på platsen

dagligen få sedlarne utvexlade till riksmynt, under sådana vilkor i öfrigt, som Kullniägtige

funne för Riksbankens betryggande mot förlust nödigt föreskrifva.

Motionären har erinrat, hurusom icke allenast omvägar och tidsförlust alltid

måste uppstå genom tvånget att först hänvända sig till ofta flera särskilda vcxlingsanstalter

för att få de enskilda banksedlar, man innehar, förbytta till riksbankssedlar,

innan en liqvid eller insättning i Riksbanken kan verkställas, utan äfven stundom

ränteförlust uppkommer, enär åtminstone vissa bland berörda vexlingsanstalter

hallas öppna endast några få timmar på dagen och man derföre kan blifva nödsakad

att afvakta följande dag för att få vexlingen verkställd; och motionären har

derjemte anfört, hurusom afvisandet från Riksbanken af enskilda bankers sedlar i

sin mån just bidrager till att dessa sednare omlöpa i rörelsen, under det att deremot

riksbankssedlarnes omlopp inskränkes och dessa blifva mera sällsvnta.

Äfven sist anförda anmärkning torde icke sakna rörighet,'' åtminstone hvad

angår de mera aflägsna landsorterna. Den omständigheten, att enskilda banksedlar

icke kunna i Riksbanken och dess lånekontor användas, föranleder dertill att riksbanksscdlarne

hopsamlas och inströmma till Riksbanken för hvarje liqvid, som der

skall göras, och i följd deraf dragas nr allmänna rörelsen man och man emellan.

Bih. till Riksd. Prof. ISOP. 6 Sami. 1 Afd. 4 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 6.

Under det allmänheten med skäl åt Riksbankens sedlar gifver ett företräde,

som gör desamma eftorsträfvade såsom bytesmedel, lägga nuvarande bestämmelser

hinder i vägen mot uppfyllandet af denna sträfvan; och då antagandet af det nu

förevarande förslaget i sin mån bör kunna bidraga till att bibehålla Riksbankens

sedlar i rörelsen, finner Utskottet häruti ett skäl att detsamma tillstyrka, så mycket

hellre, som å ena sidan, enligt hvad redan är antyda allmänhetens beqvämlighet

och fördel derigenom komme att befordras, och å den andra äfven Riksbanken sjelf

deraf skulla hemta fördel genom en utvidgad rörelse, enär utan tvifvel mången nu

af de med inbetalningar till Riksbanken förenade omgångar föranledes att förbigå

denna och hålla sig till enskilda hankinrättningar.

Det kunde måhända invändas, att Riksbanken möjligen blefvo utsatt för

förlust, i händelse någon enskild bank råkade i den författning, att han icke kunde

fullgöra sina förbindelser. U11 sådan betänklighet skulle hafva något skäl för sig,

i fall fråga vore att ålägga Riksbanken såsom en skyldighet att ovilkorligen emottaga

enskilda bankers sedlar; men då fråga ondast är att åt Bankofullmägtigc inrymma

ett medgifvande att kunna emottaga sådana enskilda bankers sedlar, Indika

å den ort, der liqviden eller insättningen sker, lemna dagligt tillfälle till deras utbyte

mot riksbanksscdlar, samt att dervid föreskrifva de vilkor och försigtighetsmått,

som kunna anses beböfliga till Riksbankens fulla betryggande, äfvensom att,

om giltig anledning dertill förekomme, när som helst åter förbjuda emottagandet af

den ena eller andra bankens sedlar, så synes någon förlust för Riksbanken icke

skäligen vara att befara.

Snarare kunde en betänklighet uppstå derutinnan att, om Bankofullmägtige

utan fullt giltig anledning uteslöte en eller annan banks sedlar, denna eller dessa

banker utsattes för en godtycklighet, hvilken icke hör tillåtas mot någon vare sig

institution eller enskild, hvars verksamhet håller sig inom lagliga gränser, och

hvilken godtycklighet skulle skada denna eller dessa bankers rättmätiga anseende

och kredit.

Men den uppfattning af deras vigtiga och ansvarsfulla uppdrag, man med

full visshet alltid kan förutsätta hos Fullmägtige i Riksbanken, utgör eu tillräcklig

borgen för att de icke skola utesluta någon bank, i afseende på hvilken grundad

anledning icke förefinnes till farhåga beträffande dess soliditet; lika litet som de å

andra sidan skulle medgifva mottagandet af någon banks sedlar, mot hvilken anmärkning

i dylikt hänseende kunde göras.

Ännu eu betänklighet skulle möjligen kunna uppstå derutinnan, att den

arbetsordning och kontroll, som i Riksbanken bör iakttagas; icke tilläte mottagandet

af enskilda bankers sedlar.

Men i detta hänseende torde man kunna trygga sig vid den förklaring,

Bankofullmägtige, i anledning af vid 1865—1866 årens riksdag gjorda framställningar

i enahanda syftning, som den nu förevarande, afgåtvo till dåvarande Bankoutskott,

Fullmägtige fästade då uppmärksamhet på hvad redan här ofvan är antyda

att allmänheten, enär andra bankinstitutioner einottoge enskilda bankers sedlar,

just af denna orsak hellre vände sig till dessa institutioner, än till Riksbanken,

som fördenskull gånge miste om en del af den rörelse han skulle kunnat erhålla,

samt funno för sin del att ömsesidiga fördelar skulle beredas Riksbanken och allmänheten,

om enskilda banksedlar finge i Riksbanken emottagas, hvaremot något

hinder icke mötte, om Fullmägtige berättigades att ordna alla härmed samband

egande förhållanden. I detta afseende yttrade Fullmägtige, att dylika sedlar, som

ena dagen till Riksbanken ingingo, sednast påföljande söcknedag borde utvexlas,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 6.

3

samt att emottagande! af de enskilda bankers sedlar, hvilka hade voxlingsombud

på platsen, icke föranledde någon rubbning i sättet för den dagliga kassaredovisningens

verkställande och ej heller medförde inverkan på de kontroller, som i detta

afseende borde vara oeftergifliga.

I betraktande deraf, att allmänheten hemtar fördel och beqvämlighet i dess

beröring med Riksbanken; att denna vinner ökad rörelse och deraf följande ökadt

inflytande på affärsverksamheten i landet, utan att underkastas någon fara för förlust,

samt att de enskilda bankernas berättigade intressen icke på något sätt förnärmas,

finner Utskottet fullt skäl att förorda det af Herr Wener framställda, nu

förevarande förslaget, samt hemställer alltså:

l:o

att i Bankoreglementet få införas följande stadgande:

“På Fullmägtige må ankomma att tillåta emottagande, vid liqvider och

insättningar i Riksbanken samt dess lånekontor, af banksedlar, utgifna

af sådana enskilda sedelutgifvande banker, hvilka i den ort, der liqviden

eller insättningen sker, lemna dagligt tillfälle till utbyte af dessa sedlar

mot Riksbankens sedlar; egande Fullmägtige att i öfrigt bestämma de

vilkor, som för Riksbankens betryggande mot förlust kunna finnas erforderliga.

“

Och anhåller Utskottet, under förutsättning att detta förslag vinner Riksdagens

bifall,

2:o

att framdeles, dels få afgifva förslag rörande det ställe i Bankoreglementet,

der detta stadgande bör införas, dels få föreslå de ändringar på andra

ställen i reglementet, hvilka i följd af samma stadgande kunna erfordras.

Stockholm den 15 Mars 1869.

J. v. Scliwerin.

Utskottets Ordförande.

Reservationer:

af Herr Friherre von Scliwerin: “72 § Regeringsformen i sin nuvarande form

ger endast åt Riksbankens sedlar rättighet att anses som lagligt betalningsmedel.

Fn reglementarisk bestämmelse för Riksbanken att kunna mottaga andra

bankers sedlar synes mig upphöja äfven dessa “till mynt“ samt kunna åstadkomma

en sammanblandning af Riksbankens affärer med dessa bankers, hvars följder

i eu framtid kunna göra ganska dyrköpt den för ögonblicket afsedda lättnaden i

liqvider.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 6.

Helt annat förhållande inträder, om en gång alla sedelutgifvandc banker

åläggas att inlösa sina sedlar med klingande valuta.“

af Herr Ekenman.

af Herr Mannerskantz: “Uti Banko-Utskottets beslut, att tillstyrka Riksdagen

att i Bankoreglemente! införa ett berättigande för Riksbankens styrelse, att

vid Riksbankens kontor och i dess kassor emottaga enskilda bankers sedlar, bar

jag ej kunnat instämma. Jag anser nemligen nödvändigt, att framför allt på det

lagstiftningsområde, som omfattar penningeväsendets ordnande, icke tillåta någon

afvikelse, som rubbar den följdriktiga tillämpningen af de grundsatser, hvarpå den

bestående lagen bvilar. Dessa grundsatser kunna vara oriktiga och böra utbytas

emot andra, men, så länge sådant utbyte ej skett, är angeläget, att hålla dem oförkränkt

uppe, utan minskning i deras gällande kraft, emedan annars oreda och osäkerhet

i både rättsbegrepp och rättsförhållanden måste uppkomma. ■— Nu är lagstiftningen

angående värdeaftal i vårt land byggd på den i 72 § Regeringsformen

lagda grund, att den af Riksbanken utgifna banksedeln bär är den lagliga mätaren

för alla värden, och det allmänt giltiga betalningsmedel, hvarmed alla liqvider skola

kunna fullgöras; — och huru inånga rättmätiga anmärkningar än kunna göras emot

denna antagna, alltför vanskliga, grund för värdemåttets bestämmande, och huru angeläget

det derföre är, att i dess ställe få någonting annat mera fast och tillförlitligt

att bygga på, så måste det dock vara principielt oriktigt, om någon af de

begge statsmagter, som stiftat och gemensamt bibehålla nämnda grundlagsstadgande,

så länge detsamma ännu är beståndande, förringa dess kraft, genom att med utfärdadt

allmänt påbud berättiga användandet af andra banksedlar än Riksbankens

vid liqvider till statsmagterna sjolfve eller till af dem direkte beroende institutioner.

Detta skulle dock komma att ske, om, på sätt Utskottet föreslår, öppen tillåtelse

lemnas, att med enskilda bankers sedlar få betala skulder till Riksbanken

eller göra insättningar deri; likasom ock, om, i full konseqvens härmed, det blir

uttryckligen medgifvet att jemväl skatterna till Staten få med dylika sedlar erläggas.

— Det rätta begreppet om hvad som ensamt kan och bör vara landets värdemätare

är redan stördt, då man här, ej blott förklarat, utan, efter lång vana dervid,

verkligen gjort Riksbankens sedlar lika gällande både inför lagen och inom

allmänna rörelsen, som det ädla metalliska myntet; men det blir ändå mera bortkrångladt,

om statsmagterna sjelfve erkänna den enskilda banksedeln vara jemngod

med don af Riksbanken utgifna banksedel, som nu är rikets mynt.

Af den skadliga sammanblandning emellan Riksbankens och de enskilda

bankernas sedelrörelse, som genom förslagets utförande föranledes, måste äfven minskad

trygghet för värdemåttets oföränderlighet uppkomma för dom, som innehafva

antingen Riksbankens sedlar eller i detta riksmynt uttryckta värdeförskrifningar.

Nu veta do med visshet, att Riksbanken ej bedrifver eller får bedrifva sin rörelse

med annat, än dess egna sedlar och metallisk valuta, samt att don följaktligen ej

innehar några andra rörelsemedel, men måste, sedan de enskilda sedlarne en gång

blifvit i Banken insläppta, blifva ovissa om icke äfven deraf någon större eller

mindre qvantitet för kortare eller längre tid kommer att af Riksbanken innehafvas

och användas. Emot möjligt missbruk härvid skall man visserligen uppgifva sig vara

försäkrad genom Bankstyrelsens omtanke och försigtighet, att icke annat än under

fullt betryggande vilkor emottaga de enskilda sedlarne i Riksbanken; men för denna

institution, som har till uppgift att tillverka landets lagliga värdemått och hålla

detsamma fast och orubbadt under alla förhållanden, är det icke nog, att hysa tillit

till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Utlåtande N:o ti.

5

till dem, som, efter ofta skeende ombyten, deraf för stunden äro förvaltare, utan

de hufvudsakligaste bestämmelserna angående förvaltningens handhafvande måste

vara så beskaffade, att de innefatta den fulla säkerhet, som erfordras. Det är dessutom

alltid endast första steget som kostar; och då det en gång blifvit tillåtet, att få

göra liqvider till och insättningar i Riksbanken med enskilda banksedlar, skulle äfven

de enskilda bankerna snart lära begagna sig häraf, och med tillhjelp af de uppoch

afskrifningsräkningar, som de hafva i Riksbanken, och hvaraf den behållning

för hvarje särskild bank, som finnes innestående, väl i främsta rummet bör få tjena

att betacka de invexlingar af samma banks sedlar, som af Riksbanken verkställas,

komma att åtminstone delvis nyttja Riksbanken till vexlingsförrättare eller klarerare

af sedelrörelsen bankerna emellan. Eu sådan utvecklad affärsförbindelse emellan

Riksbanken och de enskilda bankerna skulle visserligen kunna medföra ömsesidig

verklig fördel för så väl den förra som de sednare, om vilkoren derföre dem emellan

formligen kunde få aftalas; men detta torde ej rimligen kunna tillåtas, så länge

riksbankssedclns egenskap af lagligt betalningsmedel bibehålies, och utan ett sådant

aftal skall under den fortsatta utvecklingen af följderna af den gifna rättigheten,

att få begagna enskilda banksedlar vid liqvider till Riksbanken, säkerligen ett ganska

stort, men alldeles lönlöst besvär för denna Bank kunna uppkomma. Man uppgifver

visserligen, att, utom den lättnad för den trafikerande allmänheten vid liqvider

i Riksbanken, som genom åtgärden anses skola beredas, denna Bank, genom

insamlande af de enskilda bankernas sedlar, skulle kunna skaffa sig magt att utöfva en

större inflytelse än hittills å den enskilda sedelutgifningsrörelsen, och detta må väl

till en viss grad erkännas vara sannt; ty det blefve då för Riksbankens styrelse

möjligt, att, om den villo, låta hopsamla så stora qvantiteter enskilda banksedlar,

att don någon gång skulle kunna sätta en och annan enskild bank i förlägenhet för

uppfyllandet af dess invexlingsskyldighet; och då, efter min förmening-, behofvet äf

riksbankssedlarnes användning inom allmänna rörelsen måste minskas, genom de

enskilda banksedlarnes, i följd af deras emottagande i Riksbanken, ökade gångbarhet,

skola, under vanliga lugna förhållanden, de förra sedlarno ändå mera än de

redan gjort undanträngas ur rörelsen, för att nästan uteslutande användas såsom

vexlingsmedel i de enskilda bankernas kassor. Just härigenom måste dock den

redan förut alltför störa faran ökas, att vid eu sådan större affärs- eller penningekris,

som stundom oförutsedt och plötsligen utbryter inom den finansicla verlden,

en eller flera eller många enskilda banker då icke skola förmå emotstå den våldsamma

häftiga påtryckningen deraf; och om, i fall någon sådan omhvälfning en gång

förr eller sednare skulle hota — Riksbanken då vore eller blefve innehafvare af

hopsamlade eller tillströmmande medel, hvarmed den skulle kunna störta en eller

annan möjligen vacklande enskild kredit-inrättning i landet, tror jag för min del,

att Riksbankens styrelse vid ett sådant tillfälle, långt ifrån att vilja bidraga till

deras stjelpande, tvärtom, ur synpunkterna af både Riksbankens och det allmännas

intressen, i stället skulle anse sig pligtig, att försöka hjelpa och upprätthålla den

eller dem som vacklade, och att derföre icke låta afvisa några enskilda banksedlar

utan fortfarande medgifva emottagandet af alla sådana sedlar, som allmänheten

förut haft rätt och varit vand att till Riksbanken i liqvid få inlemna. Att Riksbanken,

i stunder af fara, sålunda kommer att föranledas att understödja de enskilda

bankerna och att då ansvara för både sin egen och deras sedelutgifning, det

tror jag blifva den gifna följden af det förslag från Utskottet, hvaremot jag nu

mig reserverat; det kan blifva nyttigt för allmänna rörelsens ostörda gång, att ett

Bih. till Riksd. Prot. 1869. 6 Sami. 1 Afd. 4 Höft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 6.

sådant stöd lemnas, men den stödjande blottställer med detsamma möjligen sin egen

säkerhet, och man handlar derföre ej rätt emot dem som innehafva Riksbankens

sedlar, om man tillåter början af eu hopblandning emellan dessa och de enskilda

bankernas sedlar; och från denna synpunkt förlorar för mig all vigt den Mila tillökning

i beqvämlighet lör någon bland dem som trafikera i Riksbanken, som förslagets

syfte är att bereda, “

af Herr Agardh: “Ehuru jag villigt erkänner den lättnad för rörelsen, som

genom antagandet af Herr \Veners förslag skulle uppkomma, och äfven medgifvande,

att under vanliga förhållanden någon fara för Riksbanken sannolikt deraf icke skulle

uppstå, så tilltror jag mig dock icke att förorda det en bestämd tillåtelse i Bankoreo-lementet

mtages om emottagande i Bankens kassor af enskilda bankers kreditsedlar.

Jag befarar nemligen, att den solidaritet i moraliskt ansvar, som deraf torde

uppkomma, skulle under kritiska tider kunna vålla åtminstone förlägenhet, om icke

förlust för Riksbanken. Skulle eu enskild bank “stoppa41, så torde det blifva

svårt tor Riksbanken att undandraga sig att fortfarande emottaga do sannolikt under

sådant förhållande deprecierade sedlar**, hvilka innehafvande nog skulle förklara

sig, hafva emottagit, förledde af det moraliska stöd, som Riksbanken gifvit dessa

sedlar genom ett offentligt tillkännagifvande om deras emottagande i Riksbankens

kassör. Då Malmö diskont år 1817 måste ställas under utredning, ansåg sig Kong!.

Maj:t böra vidtaga särskilda anstalter “för att med verkets upprätthållande afvärja

den våda, hvarmed allmän och enskild kredit hotades.“ Då det sedermera visade

sig, att de särskilda penningeunderstöd, som Kong! Maj:t lenmat, skulle blifva otillräckliga,

måste urtima Riksdag sammankallas för beredande “af kraftigare utvägar

till nen rubbade kreditens, återställande.“ Dåvarande diskontverk voro grundade

på fonder, sammanskjuta* af enskilde aktieegare, understödde med ett bidrag från

Riksbanken. Jemförelse!* med nuvarande enskilda banker torde således val vara

1 någon män berättigad; och kunde således följderna af Riksbankens biträde åt enskilda

bolag då blifva de antydda, så torde det väl kunna befaras att följderna icke

nu skulle blifva mycket förändrade, om Riksbankens och de enskilda bankernas

förbindelser icke hållas strängt åtskiljda.14

: j; |»

Stockholm, tryckt hos O. Willi. Hagman, 1869;

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.