Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2

1869-03-01 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1869:2, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

1

N;o 2.

Ank. till Riksd. Kansli d. 2 Mars 1869, kl. 12 nödd.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande Ko 2,

i anledning af väckt motion om revision af fattigvårdsförordningen

och af stadgan rörande försvarslöse och till all>

mänt arbete dömde personer.

r> . .. en tin Utskottet öfverlemnad motion (N:o 4) yttrar Ilerr Reuterswärd.

latrik Öskar, att pauperismens Tätta behandling kunde anses såsom ett mer eller

mindre ölost problem i det civiliserade samhället och utgjorde nutidens måhända

vigtigaste sociala fråga. Lagstiftningen hade väl i de särskilda staterna sökt att

ordna fattigvården och hämma lösdrifveriet; men ingenstädes hade man med de

jern mule bestämmelserna funnit sig belåten. Äfven i vårt land spordes allt mera

högljudt klagan öfver ökad fattigvårdstunga samt tilltagande lösdrifveri och tiggeri,

i förening med hvilken klagan man från olika håll, ofta från motsatta utgångspimkter

fordrade förändrade föreskrifter. Medgifvande att befintliga olägenheter på flera

s allen till eu del berodde på felaktig tillämpning af gällande stadgande^ trodde

flock motionären, att en revision af frågavarande lagstiftning vore af verkligt beliot

pall al bni; och bär han således föreslagit, att Riksdagen måtte i underdånighet anhatta,

'' att Kong!. May.t tacktes låta öfverse gällande lagstiftning om fattigvården och dermed

i sammanhang stående stadganden om lösdrifveriet och tiggeriet samt till undvikande,

sa vidti ske kunde, af nu befintliga olägenheter utfärda förändrade föreskrifter i nämnda

Det är utom allt tvifvel att fattigvårdens ändamålsenliga ordnande utgör eu

af tidens mest svårlösta frågor. Den ingriper i samhällets innersta lif och berör

dess sedliga rot I samma mån som fattigdom och deraf följande kroppsligt och

andligt elände tilltager, i samma mån lider deraf hela samhället; tv inom ingen organism

kan en del taga skada, utan att det hela deraf lider. Om nu erfarenheten

visat, att fattigdom och deraf följande elände på ett betänkligt sätt varit i jemn t

hdi. till Likså. Prot. 1869. 8 Sami. 2 Afä. I Band. 2 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammaren* ''tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlutande Fao 2.

stigande, att på många orter arbetsamhet och sparsamhet, särdeles i do lägre klasserna,

börjat allt mer vika för ett sysslolöst och kringstrykande lefnadssätt, så synes

tiden vara inne att begrunda orsakerna dertill; och då Utskottet icke tvekar

att uttala den åsigt, att förhållandena under sednare tider hos oss tagit en sådan

rigtning, som ofvan är antydt, lärer ock tiden vara inne att, om möjligt, söka hot

för det. onda, medan tid är.

Ingen sjukdom kan emellertid säkert botas, utan att man känner dess orsaker.

Det skulle sålunda måhända åligga Utskottet att söka utreda orsakerna till

don öfverhandtagande fattigdomen och de till följd deraf stigande fattig vårds-utgifterua.

Under den korta tid, som är oss tillmätt, låter detta emellertid sig icke

göra, äfven om ett sådant arbete ej öfverstego Utskottets krafter. Ja, en sådan utredning

torde icke ens ligga inom Utskottets befogenhet. _ _

Orsakerna äro nemligen många, och det onda torde till en ej obetydlig del

hafva sin rot i förhållanden, uti hvilka man ej lärer kunna genom fattigvårds-lagstiftningen

få förändring. Kända förhållanden torde emellertid vara, att landet sedan

några år känner sig i eu betryckt ställning, att jordbruk, industri och näringar,

som för några år sedan voro blomstrande, nu befinna sig i ett stillastående, för att

icke säga tillbakagående, att jordbrukare nödgats inställa nästan alla arbeten, som

ej äro nödvändiga för jordens skötsel, att industrien lider och att näringsidkare

afskeda sina arbetare i stort antal.

Följderna häraf äro lätt insedda. Då arbetsgivare inställa sina arbeten,

saknar arbetaren sin utkomst, och de tusendel!, som till följd häraf, dels fallit fattigvården

till last, dels arbetslösa stryka landet omkring, dels i fördubbladt antal befolka

fängelserna och dels i stora hopar emigrera och lemna fäderneslandet, äro

sorgliga bevis på ställningen i landet
Ehuru

Utskottet således icke vågar hoppas, att de öfverklagade olägenheterna

af tilltagande fattigdom och stigande fattigskatt skola kunna undanrödjas genom

förändrade stadgande» rörande fattigvården, åligger det emellertid Utskottet

att tillse, om oj i sjelfva fattigvårds-lagstiftningen finnas bestämmelser, som medverka

till fattigdomens tilltagande. I detta hänseende tilltror sig Utskottet kunna,

utan fara för misstag, uttala den, åsigt, att i sjelfva den grund, på hvilken fattigvårdsförordningen

är byggd, ligger ett fel, som i icke ringa män bidragit till fattigdomens

utbredning och fattigvårdsbördornas stigande till den höjd, att de på många

ställen kännas nästan outhärdeliga. Detta fel består deruti, att meddelandet af

hjelp, enligt fattigvårdsförordningen, är obligatoriskt, att den fattige kan såsom en

honom tillkommande rättighet fordra understöd och med lagens biträde tilltvinga

sig hjelp, då, enligt sakens inre natur, all hjelp är ett kärleksverk och måste hafva

sin grund i frivillighet, medlidande och kristlig kärlek och således i samvetslagen,

men ej i den borgerliga. Det lärer ock böra medgifvas, att uppfyllandet af den

förra lagens bud har ett helsosamt inflytande på och medförer välsignelse för både

den gifvande och den tagande, då deremot den hjelp, som med tvång uttages, å

ömse sidor har en alldeles motsatt verkan. Don i lag nedskrifna rättighet att under

vissa förhållanden få hjelp, att kunna tilltvinga sig den, medförer ock allt annat

än godt. Den undanrödjer nödvändigheten att tänka för sig sjelf, att genom arbete,

sparsamhet och umbäranden betrvgga sin ställning'', med ett ord, att lita på sig sjelf,

den inleder lätt till lättja och ett sysslolöst lif och att taga hjelpen af andra; och inkommen

på denna väg är menniskan i de flesta fall förlorad för både sig sjelf och

samhället, ty det förnedrar menniskan djupt att tigga det bröd, som kan förtjena^.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tilljdlloja Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Emellertid nekar Utskottet icke att fall gifvas der hjelp måste lemnas och

der fattigvårdsbidraget således måste vara obligatoriskt; men, enligt Utskottets åsigt,

åro dessa fall högst få, då deremot de, der hjelpeu hör bero på do gifvandes pröfning

och der den således skall vara frivillig, utgöra de flesta.

Utskottet tillåter sig derjemte anmärka ett annat missförhållande i nu gällande

fattigvårdsförordning. t

På samma gång som den utstakar gränserna för den fattiges rätt till understöd

af samhället och således bestämmer detta sodnares skyldighet mot den fattige,

lemnar den samhället nära nog rättslöst mot denne. Det vill dock synas som

om man ur den i allmänhet giltiga synpunkt, att rättigheter och skyldigheter höra

hvarandra motväga, kunde hafva anspråk på den fordran, att samhället å sin sida

äfven hade rättigheter mot de fattige; men så är i verkligheten icke förhållandet,

ty om den husbonderätt, som författningen tillerkänner fattigvårdsstyrelsc öfver

understödstagare, hade någon betydelse då 1846 års författning utkom, bär denna

nu upphört genom den förändring legostadgan under sednare tider erhållit.

Likaså anser Utskottet det vara ett till sina följder mindre lyckligt stadgande

i förordningen att enhällighet i beslut inom en kommun erfordras för fattigvårdens

fördelning i kretsar eller rotar, äfvensom Utskottet tror sig kunna uttala

den åsigt, att ett temligen allmänt missnöje råder öfver den i 1853 års förordning

bestämda korta tid af sex månader, efter hvars förlopp en person i anseende till

sin fattigförsörjningsrätt skall anses tillhöra ett samhälle.

Utskottet anser alltså att, om do öfverklagadc olägenheterna skola kunna i

någon mån undanrödjas, fattigvårdsförordningen bör till stor del byggas på eu helt

annan grundval än deii nuvarande, eller på frivillighet och oj på tvång, samt att

den äfven i andra hänseenden undergår behöflig förändring. Men om grundvalen

skall ändras, blir deraf eu följd, att hela författningen omarbetas, och som, på sätt

Utskottet antyd t, denna äfven lider af andra fel, tvekar Utskottet icke att tillstyrka

bifall till den af motionären föreslagna revision af hela fattigvårdslagen.

Då eu sådan revision begäres, torde dock vara angeläget ej mindre att angifva

den grund, hvarpå den förändrade lagen bör byggas, utan äfven de öfriga

hufvudsakliga förändringar uti nuvarande förordning, som anses nödiga..

Då Utskottet således vill söka angifva några af dessa, tillåter sig Utskottet

derjemte uttala den mening, att en ny fattigvårdslag borde kunna uppställas mera

systematiskt än den nuvarande; och torde det tillåtas Utskottet att, i fråga om

grunderna för en ny fattigvårdslagstiftning, afhandla dessa under följande hufvudafdelningar.

|| l:o.

Om den, som utgör föremål för fattigvård.

I detta hänseende har samhället enligt nu gällande förordnings 1 § 1 inom.

ovilkorlig pligt att lemna nödtorftig vård och försörjning åt nödställda, som i anseende

till bristande arbetsförmåga, vanförliet, eller sjukdom äro urståndsätta att sig sjelfva

försörja, äfvensom en sådan skyldighet, enligt 6 § 3 mom., åligger samhället, då

någon i anseende till det hinder för sjelfförsörjning, som vården af barn medförer,

*öker fattigunderstöd. Här möter sålunda pligten för samhället, att utan rått till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

pröfning lemna understöd i ofvan uppräknade fall; och dock huru olika äro icke i

olika fall behofven; och huru mer och mindre befogade de derpå grundade anspråk?

Hvem kan alltid under alla förhållanden med visshet afgöra när arbetsförmågan

brister, vare sig af ålder, vanförhet eller sjukdom, eller när vården af egna

barn krafvel* hjelp. Den åldrige är ofta rätt arbetsför och ålderdomssvagheten inträ,

der dessutom för olika personer vid olika ålder. Den vanföre kan ofta uträtta

något arbete, och sjukdom är icke heller alltid hinderlig för allt arbete, och dock

är skyldigheten att i alla dessa fall lemna fattigunderstöd ett i lag stadgadt åliggande,

som kan genom utsökning utkräfvas och af embetsmyndigheter bestämmas,

dervid exempel icke saknas, der rättskänslan känner sig kränkt.

På ofvan antydda grunder anser Utskottet att en förändring häruti bör

ske, och tvekar Utskottet icke att tillstyrka bifall till hvad Norska fattigvårdslagen

härom stadgar, så att ovilkorlig rätt till fattigvård endast tillkommer vansinnige

personer och föräldralösa barn under femton år, då de till sitt uppehälle

sj elfva sakna tillgång, samt att det deremot bör tillkomma fattigvårdssamhället att

sjelft pröfva och bestämma om och när, till hvad belopp och på hvad sätt, fattigunderstöd

bör lernnas till dem, som af ålder, sjukdom, vanförhet eller andra orsaker

äro förhindrade att sig sjelfve försörja.

Det har emellertid icke kunnat undgå Utskottets uppmärksamhet, att det

måhända vore mindre välbetänkt att åt fattigvårdsstyrelscn uppdraga pröfningen i

sista hand af dessa magtpåliggande och på medmenniskors väl så djupt ingripande

frågor, som om, och i hvad mån, hjelp i förekommande fall bör lemnas nödställda likar,

och har Utskottet fördenskull antagit, att denna pröfningsrät.t borde öfverleinnas åt fattigvårdssamhället

sjelft eller alla dess på kommunalstämma röstegande medlemmar,

hvilka skulle ega att på fattigvårdsstämma med den rösträtt, som för kommunalstämma

stadgas, afgöra dylika frågor, öfver hvilket beslut i hufvudsak någon klagan hos

embetsmyndighet ej skulle kunna ega ruin. Det lärer nemligen vara uppenbart,

att frivilligketen skulle upphöra och att vi komrne att befinna oss på samma ståndpunkt

som för närvarande, om fattigvårdssamhällenas beslut i dylika frågor skulle

kunna dragas under pröfning af embetsmyndighet, som då finge afgörande rätten.

En sådan pröfning skulle endast ega rum der fattigvårdsbidraget vore obligatoriskt;

deremot klagan öfver fattigvårdsstämmas beslut i de fall, der beslutande rätten tillhörde

kommunen, endast finge anföras deröfver, att laga förmer ej blifvit iakttagne.

Di :n hjelpsökande, som vore missnöjd med fattigvårdsstyrelses beslut i frågor,

som berodde på samhällets pröfning, skulle ega att anmäla sitt missnöje hos

ordföranden i kommunalstämman, som hade att sammankalla fattigvårdsstämman,

hvilken, på sådan kallelse, borde sammanträda, när så erfordrades, samt minst en gång

hvar tredje månad; och vågar Utskottet hysa den förhoppning, att den kristliga kärlek,

det medlidande med nödställda likar och den hjelpsamhet inom vårt land

eger ruin, att beslutande rätten i dessa frågor tryggt kan i sista hand öfverlemnas

åt fattigvårdssamhället sjelft och alla dess medlemmar, af hvilka alltid några måste

antagas personligen känna den hjelpsökande och hans verkliga behof.

2:o.

01» fättigyårdssamhälle.

I detta; afseende torde nu gällande stadgande böra bibehållas, att hvarje

socken på landet och hvarje stad utgör ett fattigvårdssamhälle, med rättighet för

s. 5 Kontrollera mot PDF

första Kammarens lillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N\o 2. 5

flora socknar å landet att förena sig- om gemensam fattigvård; ock torde den i detta

afseende nu gällande inskränkning, att dessa socknar skola tillhöra samma pastorat,

finnas både öfverflödig och i vissa fall olämplig, enär två eller flera socknar, tillhörande

olika pastorat, möjligen hafva det läge, att de med mera fördel kunna förena

sig om gemensam fattigvård, än socknar inom samma pastorat.

Nuvarande förordning lemmir äfven fattigvårdssamhälle rätt att, i afseende

pa fattig vården, fördela samhället i kretsar, eller rotar, när dess samtlige i beslutet

deltagande medlemmar derom träffa öfverenskommelse. Ifå bestämmelser i fattigvårdsförordmngen

hafva varit så mycket öfverklagade som denna, och om, såsom Utskottet

förmenar, det för en kommun kan utgöra en verklig fördel att för fattigvården

fördela sig i mindre kretsar, synes bestämmelsen i hög grad olämplig, enär

derigenom en enda samhällsmedlem kan förhindra eu sådan fördelning. Det synes

nemligen Utskottet uppenbart att, åtminstone på vissa orter och under vissa förhållanden,

fattigvården kali både för de gifvande och tagande bättre och ändamålsenligare

ordnas i mindre kretsar, än i större. De fattiges ställning och deras verkliga

behof äro naturligtvis bättre kända för de närboende och inom eu mindre

krets ån i eu större. Behof vet, i tid varsnadt, kan i eu mindre krets, genom lemnadt

tillfälle till arbetsförtjenst, lättare afhjolpas, än i en större, der kännedom om

personliga förhållanden är mindre. Den fattiges arbetskrafter kunna ock, både till dennes

och kretsens fördel, bättre användas inom en mindre än en större krets, och underhållskostnaden

bör ock kunna blifva mindre kännbar i den förra, då underhållet

här med mindre svårighet kan i natura-prestationer utgå; hvartill kommer att den

egna fördelen inom den mindre kretsen alltid kännes större att inom densamma ej intagas

personer, som falla fattigvården till last, hvilken Uppmärksamhet synes utgöra

eu lämplig motvigt mot rättigheten för den enskilde att fritt välja vistelseort.”

Då kommunens fördelning i mindre kretsar eller rotar således under vissa

förhålländen kan medföra obestridliga fördelar, lärer det ej finnas lämpligt, att en

sådan fördelning kan förhindras af en enda samhällsmedlem; men på det att förhastade

beslut i detta afseende icke heller må tagas, vill Utskottet föreslå, att sådan

fördelning må kunna egal rum, när vid två på hvarandra följande kommunalstämmor

beslut derom fattas med en röstöfvervigt af f:delar utaf dem, som i omröstningen

deltaga.

Beslutet torde böra gälla för en tid af fem år, och för återgång till gemensam

_ fattigvård torde böra erfordras beslut, fattadt på enahanda sätt, "som för fördelningen

är föreslaget.

Beslut om dylik fördelning och vilkoren derför torde alltid böra underställas

Konungens Befallningshafvandes pröfning.

3:o.

Om hemortsrätt.

I brödrariket Norge, liksom i Danmark, har i fattigvårdslagstiftningen utbildat

sig ett begrepp, som, under namn i Norge af “hjemstavns*‘ och i Danmark af

“hjemstadsrätt“, innebär, såsom det i Norska lagen finnes defiuieradt, “adgang til

de i denne Lov bestemte tillfmlde åt erholde understöttelse af dette distrikts

fattig vassen. “

opaginerad Kontrollera mot PDF

c

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Ttlåtancle N:o 2.

Utskottet, som förmenat att detta begrepp på vårt språk bäst skulle motsvaras

af ordet hemortsrätt, eller förmånen att, under de i fattigvårdsförordmngen

bestämda vilkor, af ett visst fattigvårdssamhällo kunna komma i åtnjutande åt

fattigvård, bär trott att det skulle leda till mera reda och klarhet, i afseende på

eu hvars försörjningsort, om hemortsrätten, sålunda förstådd, lades till grund för

rättigheten eller förmånen att komma i åtnjutande af fattigvård.

I Utskottets tanke bör hemortsrätten vara tvåfaldig: medfödd eller för
„

rf y ad

Medfödd hemortsrätt synes en hvar böra ega inom det fattigvårdssamhälle,

der, vid hans födelse, modren egde hemortsrätt. ., , . .

Förvärfvad hemortsrätt åter der man, efter fyllda femton år, vid tvä på

hvarandra följande mantalsskrifningar varit eller bort vara skattsknfven.

Inom Utskottet har fråga förevarit derom, huruvida icke, såsom t. ex. i

vissa kantoner i Schweitz, hemortsrätten borde ensam och under alla forhållanden

vara den bestämmande, så att en person alltid under hela sm lefnad, i fråga om

fattigunderstöd, tillhörde den kommun, inom hvilken han vore född. Det är påtagligt,

att en sådan bestämmelse skulle medföra mycken reda och enkelhet i afseende på

en persons försörjningsort, likasom deraf utan tvifvel skulle uppkomma den helsosamma

följd, att hvarje kommun skulle finna med sin fördel förenligt att taga sådan

vård om alla kommunens barn och deras uppfostran, att de ej i framtiden skulle

falla kommunen till last.

Det har dock icke kunnat undgå Utskottets uppmärksamhet, att en kornmun,

särdeles i garnisonsorter och inom stora städer, genom ett sådant stadgande

skulle kunna oskäligt betungas; och Utskottet har derföre icke tvekat att

föreslå att hemortsrätten äfven må kunna förvärfvas.

Då nu grunden till denna rätt måste sökas i den omständighet, att en

person en längre tid vistats inom ett samhälle, så att det blifvit hans hemort, der

han tillbragt sina bästa dagar och nött ut sina krafter hvarigenom han ock torvärfvat

anspråk på att af detta samhälle kunna påräkna den hjelp, hvaraf han

kan komma i behof, så lärer deraf följa, att den vistelse inom ett samhälle, derigenom

man förvärfva]- dylika anspråk, måste vara temligen lång. bå ar denna

♦ tid i hertigdömena Schleswig och Holstein bestämd till femton och i Danmark till

fem år. Ilos oss, likasom i Norge, har denna tid förut varit bestämd till tre år.

I Norge bär den nyligen blifvit inskränkt till två år och hos oss i sista fattig
vårdsförordningen

till endast sex månader. _ . .

Olämpligheten af detta stadgande samt don orättvisa och de olägenheter det

medfört äro temligen allmänt öfverklagade. Det synes närmast afse lättheten för

ett fattigvårdssamhälle att blifva qvitt personer, som kunna falla fattigvården till

last och att så lätt som möjligt vältra underhållsskyldigheten åt fattiga på andra

kommuner. Stadgandet torde således höra förändras.

På ofvan" anförda skäl hade Utskottet helst velat föreslå en längre tids

vistande inom en kommun såsom vilkor för förvärfvandet af hemortsrätt, men då

denna tid i Norge nu blifvit bestämd till två år och den hos oss nu endast utgör sex

månader, har Utskottet äfven ur den synpunkt, att det leder till ömsesidigt gagn

att mera likhet i detta hänseende kommer att ega rum i båda ländernas lagstiftning,

ansett den hos oss nu gällande tidsbestämmelse höra sålunda förlängas, att en

hvar anses hafva förvärfvat hemortsrätt, der han vid två på hvarandra följande

mantalsskrifningar varit eller bort vara skattskrifveu.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Förtta Kammarem Tillfälliga Utskotta (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Då mantalsskrifning således fortfarande skall utgöra grunden för en persons

hemortsrätt, tillåter sig Utskottet anmärka, att nu gällande föreskrifter angående

skyldigheten att låta sig skattskrifva ganska ofta åsidosättas; hvadan angeläget vore

att ansvaret för sådan underlåtenhet betydligt skärptes och bestämmelser antoges,

som mera säkert ledde till målet, att en hvar blir skattskrifven der han vistas.

Den, som ej förvärfva! hemortsrätt, torde böra anses tillhöra det fattigvårdssamhälle,

der han har medfödd sådan rätt. Kan denna åter ej utredas, torde en

sådan persons fattigunderstöd böra åligga Staten.

Efter fyllda 60 år torde en hvar, för sin öfriga lifstid, böra bibehållas vid

den hemortsrätt han då oger. Erfarenheten har nemligen visat, att de flesta menniskor

vid 55 års ålder, som, enligt nu gällande förordning, utgör den tid, efter

hvilken ny hemortsrätt ej kan förvärfvas, äro i besittning af fulla kropps- och

själskrafter och Utskottet bär derföre trott sig böra föreslå, att nämnda gräns tillhakaflyttas

till fyllda 60 år, hörande Utskottet upplysa att enligt Norska fattigvårdslagen

gränsen är satt vid fyllda sextiondeandra året.

4:o.

Om fattigvårds,styrelse.

Inom hvarje fattigvårdssamhälle lärer fortfarande såsom hittills erfordras

en fattigvårdsstyrelse, som torde böra utses å kommunalstämma, med rättighet för

stämman, der så finnes lämpligt, att uppdraga detta bestyr åt kommunalnämnden,

och torde kyrkoherden, eller den hans tjenst förrättar, äfven fortfarande böra vara

sjelfskrifven ledamot af fattigvårdsstyrelse.

När fattigvårdssamhälle fördelas i kretsar eller rotar, hör dessutom inom

hvarje krets eller rote utses en fattigvårdsstyrelse, för handhafvandet af kretsens

eller rotens fattigvårdsangelägenheter.

I afseende på fattigvårdsstyrelses beslut rörande begärdt fattigunderstöd

och klagan deröfver får Utskottet åberopa hvad här ofvan är derom anfördt.

5:o.

Om fattigvårds bidrag.

De i nu gällande förordning härom befintliga stadganden torde, såsom ej

öfverklagade, med nedan upptagna undantag, kunna bibehållas.

I 10 § 2 mom. finnes stadgadt, att, om inom fattigvårdssamhälle på landet

fabriks-, bruks- eller grufve-rörelse förekommer af den utsträckning, att dervid

begagnas ett större antal arbetare, som utgöra egna matlag, eller innehafvare af

jord på landet i sin tjenst antagit statfolk eller å sina egor upplåtit bostad eller

plats dertill åt så kallade backstugusittare eller inhyseshjon, denne person, då sådant

finnes för fattigvården medföra väsendtligt större tunga, än som motsvaras

af de bidrag han bör utgöra, skall vara skyldig att derutöfver till försörjning af

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 2.

de fattighjon, som af ofvan omförmälda anledningar kunna tillkomma, lemna särskildt

bidrag, som i brist af åsämjande kan af Konungens Befallningshafvande bestämmas

till högst 8 R:dr Runt för hvarje matlag.

Utskottet som gillar grunden för ofvanberörda stadgande, inser dock att

den nu högst bestämda ersättningen i månget fall kan blifva för ringa och får derföre

föreslå att maximibeloppet höjes till 15 R:dr Runt. *

Då fattigvårdssamhället fördelas i kretsar eller rotar, torde såsom vilkor

derför böra stadgas, att den då för handen varande fattigvård stungan på hela samhället

fördelas så jemnt som möjligt samt att, om, efter fördelningen, någon krets

eller rote, utan eget förvållande, skulle drabbas af betydligt större utgifter än

öfriga kretsar eller rotar, den gemensamma fattigvårdsstyrelsen skall ega att missförhållandet

utjemna.

6:o.

Om betlande.

I nu gällande förordning finnes betlande ovilkorligen förbjudet vid äfventyr

att den, som dermed beträdos, är förfallen att behandlas såsom försvarslös person,

och huruledes denne dels är underkastad uppsigt och inskränkning i friheten

att välja vistelseort, och dels kan dömas till allmänt arbete under längre eller kortare

tid, derom leinnar Kongl. Stadgan om försvarslöse personer den 29 Maj 1846,

jemförd med Kongl. Kungörelsen den 13 Juli 1853, närmare bestämmelser.

Att sålunda ovilkorligen och under alla förhållanden förbjuda tiggeriet vid

bestämda ansvarspåföljder, har synts Utskottet mindre lämpligt, särdeles när, såsom

Utskottet föreslagit, fattigvårdsbidraget i de flesta fall skulle blifva frivilligt.

Icke heller lärer någonsin inträffat, eller kunna inträffa/ att en nödställd

person, som inom sitt eget fattigvårdssamhälle v än dt sig med begäran om hjelp till

någon, som ej med fattigvården egt befattning, härför blifvit beröfvad sin frihet

och dömd till allmänt arbete. Stadgandet är otillämpligt och torde således böra

försvinna. Deremot bör det vara hvarje fattigvårdssamhälles pligt att så ordna sin

fattigvård, att betlande må förekommas; och torde det således böra öfverlemnas åt

fattigvårdssamhället sjelf! att, för vården och underhållet af sina fattige och användandet

af deras arbetskrafter, inom sig antaga erforderliga rcglementariska

föreskrifter och vidtaga sådana åtgärder att betlande ej egen rum. Dylika reglementen

böra alltid underställas Konungens Befallningshafvandes pröfning.

Hvad som mest öfvorldagas och som äfven leder till de största olägenheter

och för vissa orter till en oberäknelig tunga, är kringstrykandet af lättingar och

dagdrifvare, som gjort tiggeriet till en födkrok. Då nu sjeifva kringstrykandet icke

lärer kunna förbjudas, torde dock vara desto angelägnare, att vid allvarsam påföljd

förbjuda dylika vandrare att tigga, enär, om tiggeriet kunde förekommas, kringstrykandet

derigenom äfven skulle af sig sjelft upphöra.

För att.å sådana kringvandrare hålla tillsyn, anser Utskottet angeläget att

inom hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas eu eller, der bchpfvet så krafvel’, flera

tillsyningsman, som, efter förslag af kommunalnämnd, af Konungens Befallningshafvande

dertill förordnas. Tillsyningsman skulle hafva till åliggande att hålla tillsyn

å kringstrykande tiggare från främmande ort och att, der lian så grefvar no
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

digt, dem anhålla och öfverlemna till närmaste kronobetjent, som införpassade dem

till Konungens Befallningshafvande, hvilken åter skulle ega, att, når skäl dertill

förcfunnes, döma den, som utom den socken eller stad, der han egde hemortsrätt,

sålunda kringstrukit och hetlat, till arbete under kortare eller längre, i författningen

begränsad tid, antingen å tvångsarbetsinrättning, der sådan tinnes, men eljest

å kronoliäkte eller vid dertill särskild! inrättad arbetskorps.

Sjelfva tiggandet kan visserligen icke sägas utgöra något brott och man

kan sålunda ifrågasätta samhällets behörighet att med straff belägga en dylik handling;

men då tiggerict af kringstrykande personer är och bör, för bibehållandet af

ordning och sedlighet, vara förbjudet, måste å andra sidan samhället ega rätt att

bestämma någon påföljd för öfverträdelse af ett dylikt förbud; och då betlande af

dylika personer i många fall har sin rot i lättja och böjelse för ett kringstrykande

lefnadssätt, måste samhället anses ega såväl rättighet som skyldighet att tvinga en

sådan person till arbete och ordning; och lära således de föreslagna påföljderna

för dylikt betlande icke kunna eller böra annorlunda betraktas än såsom ett lämpligt

tvång- till arbete.

Då. dertill kommer att man bör kunna antaga, att tillsyningsman skola

med urskiljning använda den dem sålunda uppdragna polisuppsigt, och att Konungens

Befallningshafvande, endast när skal dertill äro för handen, dömer en sådan

kringstrykande person, som betlat, till arbete, synes den stadgade påföljden utan

fara för missbruk kunna i författningen inrymmas.

'' I afseende på verkställighet af Konungens Befallningshafvandes beslut i

dylika frågor torde böra stadgas, att, der tvångsarbetsinrättning finnes, det ådömda

arbetet bör i sådan förrättas; men enär af dylika inrättningar högst få lära finnas i

riket och under nuvarande förhållanden icke heller lärer kunna ifrågasättas att sådana

ovilkorligen böra inrättas, vare sig länsvis eller i mindre kommuner, torde uti

förevarande fall någon annan utväg, hvad qvinno!- angår, icke finnas än att hålla

dem till arbete inom kronobäkte, skiljda från för brott dömda fångar.

Hvad män åter beträffar, tillåter sig Utskottet uttala den önskan, att särskilda

arbetskorpser på olika orter inom riket måtte kunna organiseras, vid hvilka

manspersoner, dömde för betlande, kunde till allmänt arbete hållas, så att do icke,

såsom nu är fallet, äfven insättas på fästningarne tillsammans med de gröfsta förbrytare,

derigenom de djupt demoraliseras, då afsigten med deras inspärrande tvärtom

måste vara att under sträng och noggrann disciplin återföra dem till arbete,

ordning och sedlighet.

Slutligen har inom Utskottet fråga förevarit, huru kostnaden för dylika

personers forslande skulle gäldas, dervid Utskottet stadnat i den mening, att kostnaden

för forslandet af sådan person från den ort, der han anhålles, till länets residensstad,

skall gäldas af det län, till hvilket han hörer, men att deremot hans

försändande till arbetsinrättning, kronohäkte eller arbetskorps, skall bekostas af

Staten; kommande kostnaden för inforslandet till residensstaden att af Konungens

Befallningshafvande derstädes förskjutas.

De grunder, å hvilka eu ny fattigvårdsförordning enligt Utskottets åsigt

alltså borde byggas, innefattas i följande hufvudsakliga bestämmelser:

Bill. Ull JRiksd. Prof. 1869. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (No T) Utlåtande N:o 2.

A.

Om (len, som utgör föremål för fattigvård.

ho. Vansinnig person och föräldralöst barn under 15 år, som saknar egen tillgång,

skall genom fattigvårdsstyrelses försorg erhålla nödtorftig vård och försörjning samt

barnet derjemte uppfostran.

2:0. Den, som af ålder, vanförhet, sjukdom eller andra orsaker år urståndsatt

att försörja sig sjelf, må ock erhålla dylik vård och försörjning eller understöd, när fattigvårdsstyrelse

prof var sådant nödigt; och eger således styrelsen tillse om och när, till

hvad belopp och på hvad sätt full fattigförsörjning eller understöd i sådana fall må

lernnas.

3:o. Arbetsför och frisk person vare skyldig att, utan fattigvårdens betungande,

draga försorg om sig, hustru och hemmavarande barn under 15 år.

4:o. Föräldrar och barn skola i mån af behof å ena samt förmåga å andra sidan

bidraga till hvarandras försörjning.

5:o. Fattigunderstöd, som någon åtnjutit för sig sjelf efter fyllda 15 år, eller

för hustru och barn, bör godtgöras, om den er sättnings skyldige dertill får tillgång.

B.

Om fattigvårdssamhälle.

6:o. Hvarje socken på landet och hvarje stad utgör ett fattigvårdssamhälle; dock

må flera socknar på landet kunna förena sig om gemensam fattigvård.

7:o. Likaså eger hvarje fattigvårdssamhälle att, i fråga om fattigvården, fördela

sig i kretsar eller rotar, derest, vid två på hvarandra följande kommunalstämmor, beslut

derom fattas med en röstöfvervigt af två tredjedelar utaf dem, som i röstningen deltaga.

Beslutet gäller för en tid af fem år.

För återgång till gemensam fattigvård erfordras beslut, fattadt på enahanda sätt,

som för fördelning år stadgadt.

Beslut om dylik fördelning och vilkoren derför underställes Konungens Befallningshafvandes

pröfning.

C.

Om hemortsrätt.

8:o. Hemortsrätt, — eller förmånen att under de i fattigv år dsför ordning en bestämda

vilkor af ett visst fattigvårdssamhälle kunna komma i åtnjutande af fattigvård —,

är antingen medfödd eller förvärfvad.

Medfödd hemortsrätt eger en hvar, intill uppnådd 15 års ålder, i det fattigvårdssamhälle,

der modren vid barnets födelse egde hemortsrätt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Hemortsrätt år förvärfvad inom det fattigvårdssamhälle, der någon, efter fyllda

15 år, vid två på hvarandra följande mantals skrifning ar varit eller bort vara skattskrifven.

Den, som ej förvärfvat hemortsrätt, tillhör det fattigvårdssamhälle, der han egen

medfödd sådan rätt.

Kan denna ej utrönas, öfvertager Staten en sådan persons fattigvård.

Efter fyllda 60 år bibehålies en hvar för sin öfriga lifstid vid den hemortsrätt,

han då eger.

D.

Om fångvårdsstyrelse.

9:o. Inom hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas en fångvårdsstyrelse, som utses

å kommunalstämma; kunnande detta bestyr, der så finnes lämpligt, uppdragas åt kommunalnämnden;

och bör kyrkoherden, eller den hans tjenst förrättar, sin embetspligt likmätigt,

såsom ledamot deltaga i fattigvårdsstyrelsen, då han finner behofvet det påkalla.

10:o. Då samhället fördelas i kretsar eller rotar, bör dessutom inom hvarje krets

eller rote utses en fatligvårdsstyrelse för handhafvandet af kretsens eller rotens fattigvårdsang

eläg enheter.

ll:o. Söker någon fattigunderstöd, som enligt mom. 1 ej är dertill ovilkorligen

berättigad, och nöjes han ej åt fattigvårdsstyrelses derom meddelade beslut, eger han anmäla

sitt missnöje hos kommunalstämmans ordförande, som sammankallar fattigvårdsstämman,

bestående af fattigvårdssamhällets alla på kommunalstämma röstegande medlemmar,

hvilka med den rösträtt, som föi* kommunalstämma stadgas, afgöra frågan.

Öfver sådant beslut må klagan ej föras, derest ej visas kan att laga former icke

blifvit iakttagna.

Fattigvårdsstämman sammanträder på kallelse af ordföranden å kommunalstämma

under Mars, Juni, Oktober och December månader samt oftare, när ordföranden i kommunalstämman

finner så nödigt.

E.

Om fattigvårdsbidrag.

12:o. De i nu gällande förordning härom befintliga stadganden torde böra bibehållas;

dock att det i 10 § 2 mom. stadgade särskilda bidrag af 8 R:dr onå bestämmas

till högst 15 R:dr.

13:o. När fattigvårdssamhälle fördelas i kretsar eller rotar gäller såsom vilkor

för sådan fördelning, att den då för handen varande fattigvårdstungan på hela samhället

så jemnt som möjligt fördelas.

Om, efter det sådan fördelning skett, någon krets eller rote, utan eget förvållande,

skulle drabbas af vida mer betungande utgifter, ån öfriga kretsar eller rotar, ege den gemensamma

fattigvårdsstyrelsen att missförhållandet utjemna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. ]

F.

Om hettande.

14:o. Hvarje fattigvårdssamhällS bör ordna sin fattigvård sålunda, att hettande

må förekommas; och egen samhället således att, för vården och underhållet af sina fattiga

och användandet af deras arbetskrafter, inom sig antaga erforderliga reglementariska föreskrifter

och vidtaga sådana åtgärder, att hettande ej egen rum. Dylika reglementen underställas

Konungens Befallning skaf v andes pröfning.

15 :o. Inom hvarje fattig vårdssamhälle skall finnas en, eller, der behöfva, så trafven,

flere tillsyningsmån, som efter förslag af kommunalnämnd af Konungens Befallningshafvande

dertill förordnas.

Tillsyningsman åligger att hafva tillsyn å häng strykande tiggare från främmande

ort och att, när han så pröfvar nödigt, dem anhålla och öfverlemna till närmaste kronobetjent,

som infövpassar dem vill Konungens Befallningshafvande, hvilken egen att, når

skäl dertill åro, döma deri, som sålunda atom den socken eller stad, der han egen hemortsrätt,

kring strukit och hettat, till arbete under kortare eller längre i författningen begränsad

tid, antingen å tvångsarbetsinrältning, elev sådan finnes, eller eljest å kronohåkte

eller vid dertill särskildt inrättad arbetskorps.

16:o. Kostnaden för forslandet af en sådan person''från den ort, der han anhålles,

till länets residensstad, skall förskjutas af Konungens Befallningshafvande och gäldas

af det län, till hvilket han hör er, men försändandet till arbetsinrättning, kronohåkte

eller arbetskorps, bekostas af Staten.

Slutligen lietnställer Utskottet, att ofvan föreslagna bestämmelser rörande

kringstrykande och hettande intagas i sjelfva fattigvårdsförordningen och uteslutas

ur Kong!. Stadgan rörande försvarslösa personer, och att denna stadga i öfverensstämmelse

härmed förändras.

Utskottet får alltså vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl, Maj:t täcktes

låta öfverse nu gällande förordningar om fattigvården i riket samt om försvarslösa

och titt allmänt arbete dömda personer, samt låta derom utfärda nya

förordningar, byggda på ofvan föreslagna grunder.

Stockholm den 1 Mars 1869.

På Utskottets vägnar;

H. Wachtmeister.

Ordförande.

Stockholm, tryckt hos C. Wilh. Hagman, 1869.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.