Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4
1869-03-23 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 1TU 1869:4, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4
Dokumentets text
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
1
N:q 4.
Ank. till Eiksd. Kansli d. 23 Mars 1869, kl. 6 e. m.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2, i
anledning af gjorda anmärkningar emot Utlåtandet N:o 1, om
revision af fattigvårdsförordningen och af stadgan rörande försvarslösa
och till allmänt arbete dömda personer.
I Utlåtandet N:o 1 hav Utskottet, med uttalande af den åsigt att en revision
och omarbetning af nu gällande fattigvårdsförordning voro af behofvet påkallad,
framställt vissa hufvudgrunder, i öfverensstämmelse med Indika eu ny sådan
förordning borde utarbetas, och sålunda, i fråga om den, som utgör föremål för fattigvård,
föreslagit, att obligatoriskt fattigunderstöd endast skulle tillkomma vansinnig
person och föräldralöst barn under 15 år, som saknar egen tillgång, men att det
deremot skall bero på pröfning af fångvårdsstyrelse, om och när, till hvad belopp
och på hvad sätt fattigvårdsunderstöd bör leinnas åt den, som af ålder, vanförhet,
sjukdom eller andra orsaker är urståndsatt att försörja sig sjelf.
I öfverensstämmelse med donna, af Kammaren godkända grundsats, bar
Utskottet vidare, i /råga om fångvårdsstyrelse, under 11 punkten föreslagit följande
stadganden:
“Söker någon fattigunderstöd, som enligt mom. 1 ej är dertill ovilkorligen
berättigad, och nöjes lian ej åt fattigvårdsstyrelses derom meddelade beslut, eger han
anmäla sitt missnöje bos kommunalstämmans ordförande, som sammankallar fattigvårdsstämrnan,
bestående af fattigvårdssambällets alla på kommunalstämma röstegande
medlemmar, bvilka med den rösträtt, som för kommunalstämma stadgas, afföra
frågan. . n
Öfver sådant beslut må klagan ej föras, derest ej visas kan att laga former
icke blifvit iakttagna.
b attigvårdsstämman sammanträder, på kallelse af ordföranden i kommunalstämma,
under Mars, Juni, Oktober pcb December månader samt oftare, när ordföranden
i kommunalstämman finner så nödigt. “
Bill. till Eiksd. Prot. 1869. 8 Sami. 2 Åfd. 1 Band. 4 Raft.
2
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande J\:o 4.
Emot de i denna punkt, som klifvit till Utskottet återremitterad, sålunda
föreslagna bestämmelser bär blifvit anmärkt: att det vore tvifvel underkastadt huruvida
dessa stadgandcn, som stode i strid med kommunallagens föreskrifter, vore beköfliga
eller ändamålsenliga; att för Utskottets förslag att, utom nu befintliga institutioner,
kommunalstämma och kyrkostämma, bilda eu tredje sådan under namn
af fattigvårdsstämma, något giltigt skäl icke förefunnes, enär i kommunallagen kunde
införas ett undantagsstadgande att öfver kommunalstämmas beslut, innefattande
vägran af sökt fattigunderstöd, besvär ej finge anföras; äfvensom förslag blifvit väckt
derom att öfver dylikt beslut klagan ej skulle få fullföljas af den, som understödet
sekt, men väl af kommunens medlemmar, på det att minoritetens rätt ej skulle blifva
kränkt; i öfverensstämmelse med hvilken åsigt blifvit föreslaget, att 2 mom. i 11
punkten skulle erhålla följande lydelse“Öfver sådant beslut må klagan ej föras af
den, som fattigtårdsunderstöd begärt, så vida ej visas kan, att laga former ej blif
-
vit iakttagna. “ _ , . „
I afseende på det af Utskottet föreslagna stadgande, att klagan ej må ioras
emot fattigvårds- eller kommunalstämmas beslut, hvarigenom begärdt fattigunderstöd
blifvit vägradt, torde Utskottet få anmärka, att denna föreskrift utgör sjelfva vilkoret
för tillämpning af den grundsats, hvarpå Utskottet byggt sitt förslag och som
Kammaren godkänt, eller att, der fattigvårdsbidraget icke är obligatoriskt, det skall
bero på fattigvårdssamhället sjelft att afgöra om understöd bör lemnas eller ej, och
att, om klagan öfver dylikt beslut får hos embetsmyndigheterna föras, sjelfva grunden
för Utskottets förslag bortfaller och att man skulle befinna sig i samma ställning
som den närvarande. Utskottet vidhåller således sitt förslag i detta hänseende;
och enär, om dylikt beslut uppå klagan af de kommunens medlemmar, som
stadna! i minoriteten, skulle underställas myndigheternas pröfning, frivillighetsprmcipen
— då fattigvårdssamhället betraktas såsom en moralisk personlighet —- derigenom
voro bruten suint dertill komitier ntt stadgandet, det understödssökcinden ej
stelt eger klaganderätt, genom eu sådan rättighet för kommunens medlemmar, lätt
kunde kringgås, — alltså anser Utskottet icke heller lämpligt att till berörda förslag
tillstyrka bifall. . . „ ,
Deremot anser sig Utskottet, som, på det att kommunallagen ej skulle behöfva
rubbas, föreslagit att ofvanberörda frågor borde afgöras på fattigvårdsstämma,
böra frångå denna mening, enär den ej vunnit Kammarens bifall; och får alltså Utskottet,
som ämnar föreslå att Kong!. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga förslag
till ändring i de delar af koinmunalförfattningarne, som till följd af de nya föreskrifterna
i fattigvårdsförordningen kunna erfordras, vördsamt hemställa:
att 11 punkten i Utskottets förslag måtte erhålla följande. lydelse: _
Söker någon fattigunderstöd, som enligt punkt 1 ej är dertill ovilkorligen
berättigad, och " nöjes han ej åt fattigvårdsstyrelses derom meddelade beslut,
eger han anmäla sitt missnöje hos kommunalstämmans ordförande, som föredrager
ärendet på näst derefter infallande ordinarie, eller, der lehofvet så häfver,
extra kommunalstämma, hvilken af gör frågan. _ .....
Öfver kommunalstämmas beslut, hvarigenom sökt understöd blifvit vägradt,
helt och hållet eller till någon del, må klagan ej föras, derest ej visas kan
att beslutet ej i laga ordning tillkommit.
I fråga om fattigvårdshidrag innehåller nu gällande förordning 110 § 2 inom.
att, om inom fattigvårdssamhälle på landet fabriks-, bruks- eller grufverörelse förekoi
imc af den utsträckning, att dervid begagnas ett större antal arbetare, som utgöra
egna matlag, eller innehafvare af jord på landet i sin tjenst antagit statfolk
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. S
eller å sina egor upplåtit bostad eller plats dertill åt så kallade backstugusittare
eller inhyseshjon, denna person, då sådant funnes för fattigvården medföra väsendtligt
större tunga, än som motsvarades af de bidrag, han borde utgöra, skulle
vara skyldig att derutöfver till försörjning af de fattighjon, som af ofvan omförrnälda
anledningar kunde tillkomma, lemna särskild! bidrag, som, i brist af åsämjando,
kunde af Konungens Befallningshafvande bestämmas till högst 8 It:dr Bunt för hvarje
matlag.
Utskottet, som gillat grunden för detta stadgande, men ansett att den till
högst 8 R:dr bestämda ersättningen i månget fall kunde blifva för ringa, hade således
i 12 punkten föreslagit att maximibeloppet borde höjas till 15 R:dr, till hvilken
hemställan Utskottet äfven hemtat anledning af flera inom Riksdagen derom
väckta motioner, deremot Utskottet, enär emot nu gällande grunder för fattigvårdsbidragens
utgående i öfrigt någon anmärkning ej skott, trott sig böra hemställa att,
med berörda förändring, nu befintliga stadganden om fattigvårdsbidrag bordo bibehållas.
Emot donna till Utskottet återremitterade punkt har blifvit anmärkt: att, om
man ville sätta en gräns för den tilltagande pauperismen, åtgärder borde vidtagas
till förhindrande af den industri, som bildat sig att göra tiggare, dels derigenom
att arbetsgivare först utpressade sista musten hos sina arbetare och sedan kastade
dem på kommunen, dels ock derigenom att mindre jordegare funnit med sin fördel
förenligt att emot viss köpeskilling upplåta värdelösa jordbitar till fattiga personer,
som derigenom förleddes till lättsinniga bosättningar och inom kort folie fattigvården
till last; till förebyggande af Indika olägenheter blifvit föreslaget att i
detta moment måtte inflyta ett stadgande af följande lydelse: “varda torpare eller
backstugu- och inhyseshjon eller deras hustrur och barn tillerkända fattigunderstöd,
åligge jordegare att bidraga med en tredjedel af årliga kostnaden.“
Hvarjemte blifvit anmärkt, dels att den af Utskottet till högst 15 Rall’ föreslagna
högsta ersättning i månget fall kunde blifva för ringa, dels ock att det måhända
vore mindre lämpligt att i förevarande förslag intaga någon bestämmelse i
ofvanberörda hänseende, enär denna fråga afsåge en beskattning, som borde i annan
ordning pröfvas.
Hvad nu första anmärkningen angår eller yrkandet att till de i nu gällande
förordning upptagna kategorier af så kallade backstugusittare och inhyseshjon
äfven skulle inrymmas den af “torpare11, och att det således skulle kunna åläggas
jordegare, som upplåtit jord vare sig mot köpeskilling eller årlig skatt i penningar
eller dagsverksskyldighet att, om innehafvare af sådan lägenhet komme i obestånd,
med särskild! tillskott bidraga till hans underhåll, kan Utskottet icke dela donna
åsigt. Det är icke i sjolfva upplåtandet af jord åt den mindre bemedlade man har
att söka orsakerna till fattigdomens tilltagande. Det är i behandlingen af dessa
samhällsmedlemmar, anledningen till deras obestånd i allmänhet igenfinnes; men
att i fattigvårdsförordningen söka uppdraga några bestämmelser i detta hänseende
lärer icke vara verkställbar!, liksom det icke torde vara lämpligt att genom ett
stadgande i ofvanberörda syftning försvåra möjligheten för arbetsklassen att erhålla
en fast, om ej en egen bostad med dertill hörande jord. Enligt den erfarenhet
Utskottet tror sig ega är det i allmänhet icke heller denna klass af samhällsmedlemmar,
som befolkar fattighusen, ehuruväl äfven dessa, under tryckande förhållanden
och om de ej rätt använda sin arbetskraft, stundom falla fattigvården till last. Lägenhetsinnehafvarnes
och jordtorparnes ställning är dock i allmänhet lyckligare och
4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
bättre än stathjonens, backstugusittarnes och inhyseshjonens; och Utskottet anser
sig således icke kunna biträda ofvanberörda förslag.
I afseende på den yttrade betänkligheten att i fattigvårdsförordningen intaga
någon bestämmelse af beskattnings natur tillåter sig Utskottet anmärka, att nu
gällande fattigvårdsförordning i 10 § innehåller ej mindre i 1 inom. de allmänna
grunder, hvarefter fattigvårdsbidrag böra utgå, än äfven i 2 mom. det tillägg i afseende
på ett särskildt tillskott af högst 8 Rall'', hvarom nu fråga är; och enär det
utan tvifvel blir oundgängligen nödvändigt, att äfven i en ny fattigvårdslag intagas
föreskrifter rörande fattigvårdsbidrag och grunder för deras utgående i allmänhet,
lärer det icke heller finnas olämpligt att i denna lag införas bestämmelser i fråga om
de särskilda bidrag, som i vissa fall böra utgå. Deremot inser Utskottet, som föreslagit
det för ifrågavarande fall utgående särskilda bidrag till högst 15 It:dr, att
denna ersättning möjligen under vissa förhållanden kan blifva för ringa; och enär
det lärer finnas svårt, om ej omöjligt, att mod full rättvisa för alla förekommande
fall bestämma en viss siffra såsom den högsta, har Utskottet trott sig komma det
rätta närmare, om i lagen intages ett mera allmänt stadgande af innehåll, att den
för ifrågavarande fall utgående särskilda afgift bör bestämmas till ett belopp, som
närmare motsvarar den verkliga kostnad, hvarmed fattigvårdsbidragen inom samhället
af förevarande anledning ökats; och får Utskottet alltså vördsamt hemställa:
att de i nu gällande förordning befintliga stadganden om fattigvårdsbidrag må
bibehållas; dock att den i 10 § 2 mom. stadgade särskilda afgift af högst 8
R:dr må bestämmas till ett belopp, som närmare motsvarar den af sedda verkliga
kostnaden.
Slutligen har till Utskottet blifvit återremitterad 16 punkten, som enligt
Utskottets förslag har följande lydelse:
“Kostnaden för forslandet af en sådan person från den ort, der han anhålles,
till länets residensstad, skall förskjutas af Konungens Befallningshafvande och
gäldas af det län, till hvilket han liörer, men försändandet till arbetsinrättning, kronohäkte
eller arbetskorps bekostas af Staten.“
Häremot har blifvit anmärkt, att då länet ej utgjorde något gemensamt fattigvårdssamhälle,
det äfven vore olämpligt ålägga länet bestrida Hägra kostnader
för hettande kringstrykares forslande; att det deremot vore mera rättsenligt att
dessa kostnader drabbade den kommun, en sådan person tillhörde, om nemligen
kommunen åsidosatt sin skyldighet att ändamålsenligt ordna sin fattigvård och att ett
stadgande i denna syftning skulle utgöra ett väl behöflig! korrektiv emot de fattigvårdssamhällen,
som åsidosatte sin skyldighet att lemna behöflig vård åt sina fattiga,
men att i annat fall Staten borde gälda ifrågavarande kostnader.
Hvad nu angår den ifrågasatta skyldigheten för en kommun, som åsidosatt
sin pligt att så ordna sin fattigvård att betlande ej eger rum, att gälda kostnaden
för betlande kringstrykares forslande till närmaste länsresidensstad, så lärer det
finnas uppenbart att åläggandet af en sådan kostnadsersättning förutsätter en pröfning,
om kommunen emot den betlande fullgjort sin skyldighet eller ej; men då i fråga
om den, som ej tillhörer den legala fattigvården, kommunen enligt 2 punkten af
Utskottets förslag ej har någon i lag beskrifven skyldighet och ett åliggande för én
kommun att betala forslingskostnaden för en dess medlem, som utvandrade och tiggde,
derför att hans anspråk på fattigunderstöd ej blifvit tillfredsstäldt, — utom det ätt
ett sådant stadgande skulle innebära ett upphäfvande af den frivillighet i afseende
på fattigvårdsbidrag, hvarpå hela förslaget är bygdt —, skulle kunna ådraga eu
kommun öfver höfvan dryga kostnader, från hvilka den ej ens kunde sig värja,
5
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
om den ock uppfyllde alla de anspråk på fattigunderstöd, som med mer eller mindre
befogenhet kunde framställas; alltså och då en utredning, huruvida kommunen
i förekommande fall fullgjort sin moraliska pligt mot sina nödställda medlemmar
eller ej, skulle förorsaka de mest invecklade tvister, har Utskottet funnit alltför
stora _ betänkligheter möta för antagande af förslaget att ålägga kommunen någon
skyldighet att gälda dess kringstrykande och betlande medlemmars forslingskostnad;
och enär, enligt Utskottets förslag i 15 punkten 2 momentet, sådan forsling endast skulle
komma i fråga för den händelse att tillsyningsman, som har till åliggande att hafva
tillsyn å kringstrykande tiggare från främmande ortci^ skulle finna nödigt att anhålla
en dylik person, hvilken då genom närmaste kronobetjenings försorg skulle
införpassas till Konungens Befallningshafvande, hvilken egde att, när skäl dertill
förefunnes, döma den, som sålunda kringstrukit och betlat, till arbete, samt Utskottet
måste antaga att tillsyningsman med urskiljning utöfva den dem sålunda uppdragna
polisuppsigt, har Utskottet giltigt skäl att antaga, det ifrågavarande kostnader
ej skola blifva öfverdrifvet stora; och får alltså Utskottet, då hvarken länet eller
kommunen anses böra gälda berörda kostnader, hemställa att de bestridas af Staten.
Utskottet får således vördsamt föreslå:
att 16:de punkten må erhålla följande lydelse:
Kostnaden för en sådan persons forslande från den ort, der han anhålles,
till länets residensstad och hans försändande till arbetsinrättning, kronohäkte
eller arbetskorps bekostas af Staten.
Utskottets förslag har således följande lydelse:
A.
Om den, som utgör föremål för fattigvård.
l:o. Vansinnig person och föräldralöst barn under 15 år, som saknar egen
tillgång, skall genom fattigvårdstyrelses försorg erhålla nödtorftig vård och försörjning
samt barnet derjemte uppfostran.
2:o. Den, som af ålder, vänförhet, sjukdom eller andra orsaker är urståndsatt
att försörja sig sjelf, må ock erhålla dylik vård och försörjning eller understöd,
när fångvårdsstyrelse pröfvar sådant nödigt; och eger således styrelsen tillse, om
och när, till hvad belopp och på hvad sätt full fattigförsörjning eller understöd i
sådana fall må Finnas.
3:o, Arbetsför och frisk person vare skyldig ätt, utan fattigvårdens betungande,
draga försorg om sig, hustru och hemmavarande barn under 15 år.
4:o, Föräldrar och barn skola i mån af behof å ena samt förmåga å andra
sidan bidraga till hvarandras försörjning.
5:o. Fattigunderstöd, som någon åtnjutit för sig sjelf efter fyllda 15 år, eller
för hustru och barn, bör godtgöras, om den ersättningsskyldige dertill får tillgång.
6
Första Kammarfru Tillfälliga Utskotts (7V;o lj Utlåtande N:o 4.
B.
Om fattigyårdssamliälle.
G:o. Hvarje socken på landet ock hvarje stad utgör ett fattigvårdssamhälle;
dock må flera socknar på landet inom samma län kunna förena sig om gemensam
fattigvård.
7-0 Likaså eger hvarje fattigvårdssamhälle att, i fråga om fattigvården,
fördela sio-’ i kretsar eller rotar, derest, vid två på hvarandra följande kommunalstämmor,
beslut derom fattas med en röstöfvervigt af två tredjedelar utaf dem, som
i röstningen deltaga.
Beslutet gäller för en tid af fem år.
För återgång till gemensam fattigvård erfordras beslut, fattadt på enahanda
sätt, som för fördelning är stadgadt.
Beslut om dylik fördelning och vilkoren derför understalies Konungens
B e fallningshafv an de s pröfning.
G.
Om hemortsrätt.
8;o. Hemortsrätt — eller förmånen att under de i fattigvårdsförordningen
bestämda vilkor af ett visst fattigvårdssamhälle kunna komma i åtnjutande af fattigvård
— är antingen medfödd eller förvärfvad.
Medfödd hemortsrätt eger en hvar inom det fattigvårdssamhälle, flor, vid
hans födelse, modren egde hemortsrätt. . ,,
Hemortsrätt, är förvärfvad inom det fattigvårdssamhälle, der någon, etter
fyllda 15 år, vid två på hvarandra följande mantalsskrifningar, sednast vant eller
bort vara skattskrifven. _ ... .
Hustru liar, så långe mannen lefver och äktenskapet dem emellan icke ar upplöst,
hans hemortsrätt, den hon, efter mannens död eller äktenskapets upplösning, bibehåller intill
dess hon sjelf förvärfnät ny sådan rått.
Äkta barn, yngre än 15 år, tillhör, så länge fadr en lefver, hans, eller, om han
år död men modren lefver, hennes hemortsrätt. Åro begge föräldrarne döda, har barnet
den sist adidnes hemortsrätt. Oäkta barn har modrens hemortsrätt.
Den, som ej förvärfvat hemortsrätt, tillhör det fattigvårdssamhälle, der han
eger medfödd sådan rätt. _ .... 7 , ,
För den, hvars hemortsrätt ej kunnat enligt stadgade grunder bestämmas, bekostar
Staten oundgängligen nödigt understöd, intill dess något fattigvårdssamhälle kan dertill
fövt) hatas.
Efter fyllda 60 år hihehålles en hvar för sin öfriga lifstid vid den hemortsrätt,
han då eger.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
7
D.
Om fångvårdsstyrelse.
9:o. Inom hvarje fattigvårdssamhällo skall finnas en fångvårdsstyrelse,
som utses å kommunalstämma; kunnande detta bestyr, der så finnes lämpligt, uppdragas
åt kommunalnämnden; och hör kyrkoherden,'' eller den hans tjenst förrättar,
sin embetspligt likmätigt, såsom ledamot deltaga i fångvårdsstyrelse^ då han finner
hehofvet det påkalla.
10:o. Då samhället fördelas i kretsar eller rotar, bör dessutom inom hvarje
krets eller rote utses eu fattigvårdsstyrelse för handhafvandet af kretsens eller rotens
fattigvårdsangelägenheter.
11 :o. Söker någon fattigunderstöd, som enligt punkt 1 ej är dertill ovilkorligen
berättigad, och nöjes han ej åt fattigvårdsstyrelses derom meddelade beslut, eger han anmäla
sitt. missnöje hos kommunalstämmans ordförande, som föredrager ärendet på näst
derefter infattande ordinarie eller, der behofvet så kräfver, extra kommunalstämma,
hvilken af gör frågan.
Öfver kommunalstämmas beslut, hvarigenom sökt understöd blifvit vägradt, helt
och hållet'' eller till någon del, må klagan ej föras, derest ej visas kan att beslutet ej i
laga ordning tillkommit.
E.
Om fattigvårds bidrag.
12:o. De i nu gällande förordning härom befintliga stadganden torde böra
bibehållas; dock att den i 10 § 2 mom. stadgade särskilda afgift af högst 8 R:dr
må bestämmas till ett belopp, som närmare motsvarar den af sedda verkliga kostnaden.
13:o. När fattigvårdssamhällo fördelas i kretsar eller rotar, gäller såsom
vilkor för sådan fördelning, att den då för handen varande fattigvårdstungan på
hela samhället så jemnt som möjligt fördelas.
Om, efter det sådan fördelning skett, någon krets eller rote, utan eget förvållande,
skulle drabbas af vida iner betungande utgifter, än öfriga kretsar eller
rotar, ege den gemensamma fattigvårdsstyrelsen att missförhållandet utjemna.
F.
Om betlande.
14:o. Hvarje fattigvårdssamhälle bör ordna sin fattigvård sålunda, att betande
må förekommas; och eger samhället således att, för vården och underhållet
af sina fattiga och användandet af deras arbetskraftex1, inom sig antaga erforderliga
reglementariska föreskrifter och vidtaga sådana åtgärder, att betlande ej eger rum.
Dylika reglementen underställas Konungens Befallningshafvandes pröfning.
8
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
15:o. Inom hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas en eller, der bchofvet så
lträfver, flere tillsyningsman, som efter förslag af kommunalnämnd af Konungens
Befallningshafvande dertill förordnas.
Tillsyningsman åligger att hafva tillsyn å kringstrykande tiggare från främmande
ort och att, när han så pröfvar nödigt, dem anhålla och öfverlemna till närmaste
kronobetjent, som införpassar dem till Konungens Befallningshafvande, hvilken
eger att, när skäl dertill äro, döma den, som sålunda utom den socken eller
stad, der han eger hemortsrätt, kringstrukit och hetlat, till arbete under kortare
eller längre i författningen begränsad tid, antingen å tvångsarbetsinrättning, der
sådan finnes, eller eljest å kronohäkte eller vid dertill särskild inrättad arbetskorps.
16:o. Kostnaden för sådan persons forslande från den ort, der lian anhålles, till
lånets residensstad och hans försändande till arbetsinrättning, kronohäkte eller arbetskorps
bekostas af Staten.
Och hemställer Utskottet att ofvan föreslagna bestämmelser angående
kringstrykande och betlandc personer intagas i sjelfva fattigvårdsförordningen.
Utskottet får alltså slutligen hemställa:
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta öfverse nu gällande förordningar om fattigvården i riket samt om försvarslösa
och till allmänt arbete dömda personer samt låta utarbeta nya förordningar
derom i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ofvan föreslagna grunder, äfvensom
att Kongl.'' Makt täcktes för Riksdagen framlägga förslag till de förändringar
i kommunalförfattningarne, som tillföljd af nu föreslagna förändringar i fattigvårdsförordningen
kunna finnas erforderliga.
Stockholm den 23 Mars 1869.
På Utskottets vägnar:
H. Waclitmeister.
Ordförande.
Rättelse
i
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1.
Sid. 1 rad. 4 uppifr. står: Utlåtande N:o 2, — läs: Utlåtande N:o 1,
Stockholm, tryckt hos O. Wilh. Hagman, 1869.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.