Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt ''motion om tillägg till 87 § Regeringsformen.

1869-04-29 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1869:13, Utlåtande, i anledning af väckt ''motion om tillägg till 87 § Regeringsformen.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 13.

*

N:o 13.

Ant. till Riksd. Kansli d. 29 April 1869, kl 3 e. m

Konstitutions- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt ''motion om tillägg

till 87 § Regeringsformen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 43j har Herr Bjerkander,

efter att hafva anmärkt dels den ovisshet, som förefunnes i afseende på gränsen

emellan den så kallade ekonomiska lagstiftning, hvilken enligt 89 § Regeringsformen

tillkommer Konungen ensam, och den lagstiftning, hvilken enligt 87 § i

samma lag utöfvas af Konung och Riksdag gemensamt, dels den motsägelse, hvari

89 och 57 §§ i Regeringsformen skulle stå till hvarandra, då i den ekonomiska

lagstiftningen inginge en icke oväsendtlig beskattningsmyndighet, föreslagit att Konungens

rätt att utan Riksdagens samtycke stifta och upphäfva ekonomisk lag måtte

upphöra, och att i denna syftning måtte i 87 § Regeringsformen näst efter ordet:

Kriminallag införas: “samt lagar och författningar som Rikets allmänna hushållning

röra."

Vid pröfningen af denna fråga har Utskottet ansett sig icke böra underlåta

att fästa uppmärksamhet på den utveckling, Konungens rätt att i vissa fall

ensam stifta lag från dess första uppkomst undergått, hvarföre Utskottet funnit

en sammanfattning af denna utvecklingsjhufvuddrag böra föregå det yttrande Utskottet

har att öfver motionen afgifva.

Enligt de grunder, på hvilka vår äldsta historiskt kända samhällsförfattning

hvilade, tillhörde all lagstiftande myndighet folket ensamt. Landskapen, hvart under

sin lagman och med sin särskilda lag, utgjorde denna tids mest utbildade sam
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 13.

hällen. Endast såsom ett löst förbund af dem framstod riket, i början utan hvarje

annat yttre föreningsband än den gemensamme Konungen, hvars myndighet dock i

fredstid synes hafva varit inskränkt till högsta domaremagt samt högsta vård om

fridens och lagarnes upprätthållande. Någon del i deras stiftande egde han så

mycket mindre, som hvarje gemensam lagstiftning för hela riket saknades. I längden

kunde dock detta samhällsskick lika litet här som annorstädes motstå den

centralisationsanda, som utmärkte sednare hälften af medeltiden, och som i Sverige

ganska tidigt begynte arbeta på landskapsbandens upplösning och landsdelarnes sammansmältning

till eu riksenhet, samt riksstyrelsens samlande i Konungens hand.

Såsom på eu gång en yttring af denna verksamhet och ett medel att ytterligare

befrämja densamma utvecklade sig småningom vid sidan af landskapslagarne en

mer och mer omfattande för hela riket gällande lagstiftning, som helt naturligt

föll i händerna på konungamagten, redan af det skäl, att lämpliga former för folkets

deltagande i sådan lagstiftning saknades, då det enda fullt lagliga förfaringssättet

att å landstingen inhemta hvarje landskaps bifall var förenadt med alltför

stor omgång och alltför många svårigheter i öfrigt för att kunna med någon utsigt

till framgång anlitas. På detta sålunda framträdande nya slag af lagstiftning

utgöra Birger Jarls fredslagar det från äldre tider mest kända exempel, ehuru

visserligen icke det äldsta, enär anledning ej saknas, att Konungen långt före denna

tid varit i utöfning af sådan myndighet. Och sedan vid konung Magnus Ladulås’

tid de särskilda landskapens yppersta målsmän, lagmännen, begynt inträda i Konungens

tjenst och i hans råd, kunde han anse sin rätt att stifta lag så höjd öfver

allt tvifvel, att han offentligen uttalade den i inledningen till Skenninge Stadga

af år 1285, hvarest han påbjöd, att hvar och en måste åtlyda hvad han med sitt

råd och sina goda män stadgade och kungjorde i allmänna eller enskilda ärenden,

som tarfvade rättelse, ändock att det icke förut vore i lag satt.

Emellertid hade arbetet på landskapsföreningarnes upplösning och sammansmältning

till en stat fortskridit så långt, att i medlet af nästföljande sekel en gemensam

lagbok, Magnus Erikssons Landslag, begynt i rikets särskilda delar tillämpas,

om den ock ej kunnat formligen antagas och stadfästas såsom gällande lag.

Denna landslag fordrade folkets bifall till ny lagstiftning, men då den lika litet

som landskapslagarne kände någon annan form för inhemtande af detta bifall, än

att sådant skulle ske på landskapstingen, blef af dessas mer och mer försvinnande

betydelse likasom af tidsförhållandena i öfrigt en följd, att, när allmänna

lagen tarfvade förbättringar och tillägg, dessa fortfarande kommo att utgå från

Konungen ensam; en lagstiftning hvaraf ej få prof finnas förvarade i den följd af

Kong). Stadgar man ännu eger i behåll från trettonde och följande århundraden.

Men härjemte hade ett nytt och rikt fält för Konungens lagstiftande myndighet

öppnat sig i följd af förhållanden, som för vår äldsta samhällsförfattning

varit främmande, men som, sedan de äfven hos oss begynt vinna insteg, snart

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 13.

5

gjorde en från allmänna lagen artskild speciel lagstiftning nödig. I den mån nemligen

öfver de sins emellan likartade element, hvaraf samhället ursprungligen bestått,

särskilda stånd och korporationer begynte höja sig, med anspråk på vissa

företrädesrättigheter framför samhällets öfriga medlemmar, framträdde behofvet af

särskild lagstiftning för att ordna och begränsa dessa rättigheter. Så erhöllo de

två främsta stånden sina privilegier, och den rättsskipning, som i adelns privilegier

förbehölls medlemmar af detta stånd på deras gårdar, blef, i förening med den,

hvilken Konungen utöfvade inom sitt hot'', närmare bestämd genom de så kallade

gårdsrätterna. Städerna fingo sina privilegier och särskilda lagar, hvilka sistnämnda

vid den tid, då allmänna landslagen trädde i tillämpning, sammanfattades

till en allmän stadslag, och skr åför fattning ar gjordes förbindande för dem som idkade

samma näring. Slutligen hade det befunnits nödigt att ordna förhållandena

inom särskilda landsdelar, såsom bergslagerna, genom privilegier och stadgar, hvilka

medförde ytterligare undantag från allmänna lagen. Hela denna speciela lagstiftning

har i allmänhet ända från början af sin tillvaro varit ansedd såsom en ensak

emellan Konungen, som utdelade privilegierna och den korporation, som emottog

dem, hvadan all den omfattning, detta rättsområde kunde vinna, blef eu ytterligare

tillökning i Konungens lagstiftningsmagt.

Här förefanns alltså ganska tidigt en bestämd skilnad emellan lag, i

hvars stiftande folket åtminstone efter lagbokens bokstaf skulle hafva del, och

stadgar, hvilka af Konungen utfärdades rörande ärenden, som icke voro i lag

satta, och hvilka stadgar innefattade dels ämnen af lika allmän natur som de,

hvilka influtit i lagboken, dels all speciel lagstiftning för särskilda medborgareklasser

och landsdelar, hvartill, i den mån regeringsmagten vann stadga och begynte

utöfva mångsidigare verksamhet, kommo sådana rent administrativa reglementen,

som äro oskiljaktiga från hvarje ordnad styrelse, men som ock derföre

först från nyare tidens början torde hafva nått någon större omfattning.

Medan den allmänna lagstiftningen efter antagandet år 1442 af rikets

andra gemensamma lagbok, Christoffers Landslag, under eu tid af halftannat århundrade

icke företer några synnerliga framsteg, utvecklade sig deremot på det

speciela rättsområdet en verksamhet af så mycket större intresse för förevarande

ämne, som den visar, från hvilket ursprung och på hvad sätt den lagstiftning,

som i sednare tider fått namn af den ekonomiska, uppkommit och utbildat sig.

Man ser nemligen huru ur de adliga privilegierna och deras stadgande!! om frälsejords

rättigheter och skyldigheter till skilnad från icke privilegierad jord småningom

utvecklade sig vigtiga delar af vårt kameralväsende, samt huru i medlet af

sextonde århundradet från gårdsrätterna afsöndrades krigsartiklar såsom eu särskild

gren af lagstiftningen; vidare huru presterskapets privilegier gifvit upphof åt Kongl.

kyrkostadgar jemte författningarne om undervisnings- och kommunalväsendet, samt

slutligen huru stadsprivilegierna och skråförfattningarne innehöllo fröet till lagstift
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 13.

ningen om stadsmannanäringarne. Härtill kom under Gustaf Wasas och hans

söners tid en liflig utveckling af lagstiftningen om jordbruk, bergsbruk, skogshushållning,

jagt och fiske, i följd af den uppmärksamhet från det allmännas sida

dessa näringar då begynte tillvinna sig, och af de begrepp om Kronans höghetsrätt

öfver rikets jord och vatten, som vid samma tid sökte göra sig gällande.

Då nu Riksdagen vid början af sjuttonde århundradet öfvertog den rätt,

som enligt lagboken tillkom Svenska^folket, att besluta i frågor om afskaffande

af gammal eller antagande af ny lag, synes det som om den bort komma i utöfning

af behörigt inflytande åtminstone på den del af Konungens lagstiftningsmagt, som omfattade

till allmän lag hörande ämnen, och hvars öfvergång till Konungen ensam,

såsom nämndt är, torde haft en af sina förnämsta orsaker i saknaden under äldre

tider af ett tjenligt organ för utöfvande af den myndighet folket hade sig i lag

tillerkänd. Så blef emellertid icke förhållandet. Konungamagten behöll i detta

hänseende hvad den förvärfvat, och medan den allmänna lagboken, Christoffers

Landslag, enligt gammal sed ansågs icke kunna ändras utan Konungs och Ständers

gemensamma bifall, hvarföre ock arbetet med lagens revision iortgick under

beständigt deltagande från representationens sida, fortfor utfärdandet åt så kallade

stadgar, plakater och förordningar tillhörande allmän lag, hvaribland må nämnas:

straffordning, förmyndareordning och sjölag, utan att Ständerna på förhand gifvit

sitt bifall, och ej sällan utan att deras stadfästelse å redan utgifna förordningar söktes.

Dock har detta sätt att gå till väga gång efter annan och i synnerhet under

Carl XI:s förmyndareregering gifvit anledning till starkt missnöje från Riksdagens

sida och ett icke otvetydigt uttalande af dess på giltig rättsgrund stödda anspråk

att i en så vigtig del af lagstiftning blifva hörd.

På det speciela rättsområdet tillkom, i den mån eu lifligare samverkan

emellan Konung och Ständer utbildade sig, eu ny lagstiftningskälla i Resolutionerna

på Ståndens besvär, hvarvid Konungen och hvarje Stånd särskildt afgjorde de

ärenden, som hufvudsakligen rörde Ståndet. Dock begynte Riksdagen i dess

helhet vid medlet af sjuttonde århundradet verksamt ingripa jemväl i vissa delar

af den speciela lagstiftningen, förnämligast den som rörde näringarne, i

det att dess mening ofta inhemtades i dylika frågor, och redan utfärdade förordningar

underställdes dess godkännande.

Det inflytande Ständerna sålunda begynt tillmäta sig på väsendtliga delar af

den lagstiftning, som dittills obestridt tillhört Konungen ensam, kunde under den

följande envåldsperioden ej göras gällande. Konung Carl XI hade nemligen låtit

1682 års Ständer afgifva den förklaring att “de aktade alldeles orimligt att Kongl.

Maj:t skulle vara förbunden Ständerna att höra, när Kongl. Maj:t ville göra några stadgar,

plakater, reglementen och förordningar, undantagandes sådan allmän lag, hvilken

anginge hela riket och alla Ständerna i gemen, i hvilken allmänna Sveriges Rikes

Lag, om Kongl. Maj:t funne nödigt något att ändra, förklara eller förbättra, Kongl.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 13.

Maj:ts trogne undersåter hyste den underdåniga tillförsigt att Kongl. Maj:t såsom

en nådig Konung läte sig i nåder behaga att gifva sina Ständer deraf part."

Denna förklaring har, såsom man finner, en påfallande likhet med de åsigter,

hvilka fyrahundra år förut blifvit från konungamagtens sida uttalade, och synes

icke hafva fört frågan utöfver den ståndpunkt den då innehade. Riksdagen förbehöll

folket dess rätt rörande allmän lag, d. v. s. hvad som innefattades i rikets

allmänna lagbok, men all annan lagstiftning lemnades i Konungens hand. Att

förklaringen icke blef någon död bokstaf visade sig snart. Den omständigheten,

att Christofters Landslag icke innehöll något stadgande angående rättigheten att

göra testamente, gaf nemligen Konungen anledning att år 1686 utan Ständernas

hörande utfärda eu testamentsstadga, som medförde vigtiga förändringar i denna

del af civilrätten, och samma år gaf Konungen stadfästelse åt nu gällande kyrkolag,

innan densamma blifvit Riksdagens pröfning underställd och af Ständerna

antagen.

Frihetstidens statsskick anknöt sig i detta liksom i så många andra afseenden

till den utveckling, hvartill man hunnit, när Carl XI:s envälde begynte. »Ingen

ny lag-, säges det i 4 § af 1720 års Regeringsform, ”må stiftas och Ständerna

påträngas mot deras ja, samtycke och vedertagande, ej heller någon gammal lag,

den med god vilja deras fången är, förvandlas, ändras eller afskaffas. Men“, tilllägges

det, “skulle Kongl. Maj:t till rikets oumgängliga välfärd behöfva mellan

riksdagarne några stadgar, reglementen och förordningar med Riksens Råds råde

att göra, så böra de straxt vid Ständernas nästa sammankomst öfverses och ordentligen

antagas, der de af någon allmän och ständig lag skola ega kraft och

verkan1'', hvarjemte i 2 § stadgas, att “Kongl. Maj:t med Råds råde eger i sådana

särskilda mål, öfver hvilka ingenting finnes, att stadga och förordna, hvarmed

sedan förhålles som i § 4 uttryckes". Konungen förpligtade sig i sin konungaförsäkran

att “alltid instämma med Rikets Ständer såsom magtegande nu och

framdeles att göra sådana beslut, stadgar ocli förordningar om sig och riket, som

de pröfva tjenliga till det allmänna bästa".

Här kunde således icke längre blifva fråga om någon gräns mellan eii

lagstiftning, som tillhörde Konungen ensam, och en annan, som han utöfvade gemensamt

med Ständerna. Dessa hade i sjelfva verket all magt i detta hänseende.

Rättighet att provisoriskt lagstifta hade dock blifvit Konungen förbehållen, och

detta på ett område, hvilket, på sätt §§ 2 och 4 i Regeringsformen syntes uppdraga

dess gräns, i det hela sammanföll med det, hvarinom Konungen dittills

haft uteslutande myndighet; likväl med undantag deraf, att enligt 49 § i samma

lag inga nya privilegier, ett helt stånd angående, utan samtlige Ständernas vetskap

och samtycke skulle få meddelas, äfvensom att resolutionerna på de särskilda

ståndens allmänna besvär nu blefvo en fråga, som pröfvades af Riksdagen i dess

helhet och sålunda upphörde att vara en Konungens och vederbörande stånds eu
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 13.

sak. Deremot fortfor regeringen under hela Frihetstiden att utfärda författningar

i allahanda ämnen, och detta till större antal än Riksdagen hann med att granska.

I allmänhet synes det icke hafva varit genom någon synnerlig ömtålighet om sin

lagstiftningsrätt som Fiihetstidens Ständer visste upprätthålla sitt inflytande på

styrelsen; regeringen torde i detta hänseende haft friare händer än en bokstaflig

tolkning af grundlagen medgaf.

1772 års Regeringsform upphäfde alla från 1680 såsom grundlagar ansedda

stadgar, hvadan Konungens lagstiftningsmagt återställdes i hela dess dåvarande omfång,

dock fortfarande med undantag för ståndsprivilegierna. Konungen begagnade den

ock icke blott på det administrativa och ekonomiska, utan ock på allmän lags område,

hvarest dels utan Riksdagens hörande, dels efter inhemtande endast af dess råd,

utfärdades sådana författningar som förordningarne om konkurs-, boskilnads- och

urarfvamål, 1798 års författningar om bolag och om utsökning, 1807 års förklaring

öfver allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum, hvilken förklaring åtminstone i

en eller annan punkt innefattar ny lagstiftning, äfvensom en del förordningar hö
rande

till allmänna kriminallagens område.

I det hela torde sålunda gränsen emellan den rätt att stifta lag, som tillkom

Konungen ensam, och den hvilken han hade att dela med Riksdagen, ända

till införandet af vårt nuvarande statsskick varit i det närmaste bibehållen sådan

den framträdt redan i trettonde seklet, åtminstone så vida man ser till de konstitutionela

bestämmelser, genom hvilka denna gräns tid efter annan blifvit uppdragen.

Öfver allt möter man samma yttre och oväsendtliga bestämningar, å ena sidan

Sveriges lagbok såsom föremål för gemensam lagstiftning, och å den andra Konungens

rätt att ensam besluta i afseende på hvad derutöfver behöfde i lag stadgas. Behofvet att

efter inre och mera väsendtligt grunder åtskilja dessa begrepp hade dock långtföre år 1809

begynt träda i dagen. Frågan derom fördes ett betydande steg framåt under det förberedande

arbetet för 1734 års lag. Eu vigtig uppgift för lagstiftaren blef nemligen

då att bestämma, hvilka ämnen borde i lagen inflyta. De grunder, hvilka i detta

afseende följdes, förklarades hufvudsakligen vara: att allmän lag borde innehålla

alla de nödigaste stycken, som till det enskilda lefvernet hörde och uti rättegångsoch

utsökningsmål kunde till rättesnöre tjena; men att från densamma borde uteslutas

allt hvad som rörde den offentliga rätten eller vore af privilegii natur, allt

det som till särskilda domsäten hörde, samt hvad ekonomi- och politiförordningar

anginge, hvilka efter förefallande omständigheter funnes mera förändring vara underkastade.

Denna undersökning, om hvilka ämnen som borde få sin plats i rikets allmänna

lagbok, blef, i följd deraf att lagbokens innehåll aldrig ansetts falla inom

området för den Konungen ensam tillkommande lagstiftningsmyndighet, i sjelfva verket

bestämmande jemväl för frågan om denna myndighets gränser, om ock detta

icke

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Konstitutions- Tjtskottets Utlåtande N:o 13.

icke blifvit af lagkommissionen uttryckligen uttaladt. Sedt från denna synpunkt,

hade undersökningens resultat utfallit så, att endast den ekonomiska och politilagstiftningen,

som jemväl torde till stor del hafva omfattat hvad som förklarats till

“särskilda domsäten höra11, fortfarande borde vara Konungen förbehållen, hvaremot

“hvad som hörde till det enskilda lefvernet jemte rättegångs- och utsökningsmål",

hvarmed torde åsyftats så väl civil- som kriminallag, skulle stiftas af Konung och

Riksdag gemensamt. Då emellertid de grundsatser, hvilka vid lagens kodifikation

blifvit följda, icke vid kommande lagstiftning kunde göras gällande mot grundlagens

tydliga ord, att lagstiftning om allt, som ej fanns i lag satt, kunde ske utan

Riksdagens hörande, blef snart den gräns 1734 års lagstiftare sökt bestämma rubbad.

Men de åt dem uttalade grundsatser vunno allt större insteg i allmänna rättsmedvetandet,

man begynte mer och mer inse, att, om någon förnuftig skilnad skulle

goras mellan en lagstiftning, som tillhörde Konungen ensam, och en annan, hvari

iolket skulle hafva del, så borde denna skilnad bero hvarken af den tillfälliga

omständighet, huruvida lagen inflickades i en kodifierad lagbok eller utgafs såsom

en särskild förordning, ej heller deraf, om lagen rörde folket i dess helhet eller

vissa stånd och klasser — eu åtskilnad som numera utom det politiska området

redan begynt förlora sin betydelse ...... utan deraf, om lagen hade till sitt ändamål

att bestämma rättsförhållanden emellan samhällets enskilde medborgare, hvarvid dessa

såsom omedelbart intresserade borde ega tillfälle att genom sina representanter

deltaga, eller om den afsåg sådana förhållanden, vid hvilkas ordnande befrämjandet

åt något öfver de enskilda intressena upphöjdt statsändamål utgjorde den hufvudsakliga

synpunkten. Att skilnaden emellan dessa slag af lagar jemväl af de lagstittande

myndigheterna begynt beaktas, derom vittnar bland annat tillsättandet vid

1800 ars riksdag af ett särskild! Ekonomi-Utskott, för behandling af frågor rörand

behandhngmailna hUShålIni,lg) medan andra lagfrågor folio under Lag-Utskottets

1809 ars lagstiftare, som i allmänhet följt den grundsats att icke vidtaga

nagra vasendtliga förändringar i de grunder, på hvilka vårt statsskick af ålder

tmiat, synas, att döma af riksdagshandlingarne, icke haft någon tanke på att afskala

Konungens ratt att ensam stifta lag, men då de hade att välja mellan den

i torra grundlagar utstakade begränsning för denna rätt, och det inskränktare begrepp

om ^ ess utsträckning, som i det allmänna föreställningssättet redan bildat

Sig och så att såga, låg färdigt att upptagas i grundlagen, synas de lika litet hafva

vekat att bestämma sig för det sednare. I Regeringsformens 87 och 89 §§ inflöt

sålunda att Rikets Ständer ega att gemensamt med Konungen stifta allmän civilkrnmna1-

och kyrkolag, hvaremot beträffande lagar och författningar, som rikets

allmänna hushållning röra, samt grunderna för allmänna inrättningar af alla slag

onungen ensam eger lagstiftande magt, och Riksdagen endast att uttala föreM.

till Rilcsd,. Prof. imf. 3 Sam!. 7 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 13.

ställningar och önskningar, vid hvilka Konungen fäster det afseende han för godt

finner. Konstitutions-Utskottet yttrade i sitt betänkande angående Regeringsformen,

■‘att den ekonomiska lagstiftningen blifvit förbehållen den styrande magten, hvars

enhet och hvars upphöjning öfver små intressen äro nödiga för att bringa hvarje

särskild del af ett sammansatt statshushållningssystem till öfverensstämmelse med

de öfriga delarne och med det hela. Likväl är det Rikets Ständer förbehållet

att yttra anmärkningar mot allmänna ekonomiska anstalter, samt önskningar om

förändringar deruti, på hvilka, då de äro väl grundade och af allmänna tänkesättet

understödda, en regering icke lärer kunna länge uppskjuta att göra afseende.

Härvid har dock Utskottet noga sökt att förekomma den lagstiftande magtens insteg

i den styrandes verkställighetsåtgärder“.

Det låg emellertid i sakens natur, att tillämpningen af de nya stadgandena

i 87 och 89 §§ Regeringsformen på de förhållanden, som vid grundlagens stiftande

voro för handen, skulle möta icke ringa svårigheter. Då under dittills förflutna

tider både civil-, kriminal- och ekonomisk lag stiftats af Konungen, så snart det

skett under form af särskilda författningar, hade inom dessa icke någon sträng

åtskilnad behöft göras emellan ämnen af allmän och speciel eller ekonomisk natur,

hvarföre ock dessa ämnen blifvit blandade om hvarandra i författningarne på ett

sätt, att nu, då det gällde att bestämma hvilka författningar skulle såsom af

allmän lags natur stiftas af Konung och Riksdag, och hvilka såsom ekonomiska

tillhörde Konungen ensam att stifta, denna gräns blef nära nog omöjlig att på ett

tillfredsställande sätt uppdraga. Äfven 1734 års lag innehöll stadganden, hvilka

enligt sednare tiders förändrade föreställningssätt icke hörde till allmänna lagen,

och sjelfva begreppet ekonomisk lag var knappast nog bestämdt, för att icke vid

tillämpning på särskilda författningar lemna rum för olika meningar om hvad till

sådan lag borde räknas.

Dessa förhållanden undgingo icke 1809 ärs Ständer. Allmänna Besvärsoch

Ekonomi-Utskottet afgaf den 7 Augusti samma år ett memorial, som af Riksdagen

bifö s, i hvilket Utskottet förklarade sig hafva ansett det vara nödvändigt,

att alla ekonomiska lagar och författningar, så vida de skulle hafva bestämd och

åsyftad verkan, lämpades efter särskilda orters behof, lokal och beskaffenhet, hvadan

Utskottet, med fästadt afseende på denna princip, trodde sig böra, i anledning

af 87 § i Regeringsformen, hos Rikets Ständer hemställa, om icke alla sådana

stadganden i allmänna ekonomiska ämnen, dem Kongl. Maj:t på denna grund

efter sig företeende omständigheter kunde föreskrifva och påbjuda, borde hädanefter

från allmänna lagen skiljas, i hvilket afseende Lag-Utskottet borde anmodas

om verkställighet deraf besörja. Flera enskilda motionärer föreslogo ock att Lagutskottet

måtte granska och urskilja, hvilka lagar och författningar borde i fråga

om förändring eller upphäfvande behandlas efter 87 eller 89 § Regeringsformen,

amf att Lag- och Ekonomi-Utskotten måtte genomgå Byggninga- och Handels
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstflit tons- Ulskot/ets Utlåtande N:o 13.

11

balkarne, och anteckna de stallen deri, hvilka såsom föremål för ekonomiska författningar

borde från civil- och kriminallagar skiljas. Med anledning af detta memona1

och dessa motioner förklarade Lag-Utskottet i memorial af den 1 April

1810 att de om lagarnes och författningarnes urskiljande med afseende å Regeringsformens

87 och 89 §§ väckta motioner innefattade ett bland de svåraste problem

emedan, da de civila lagarnes högsta syftemål vore att, jemte bestämmande

och skyddande af hvarje medborgares rättigheter, befordra enskild flit och hushållning

samt deraf beroende allmän välmåga, sä blefve det vanskligt att utstaka den

gräns, hvarigenom dessa lagar skulle vara noga skilda från allmänna hushållningslagarne.

Utskottet formaide sig desto mindre hafva egt tillfälle utarbeta ett förslag

[! utredande af grunderna för denna skilnad, som den egentliga svårigheten just

helst sedan ratt bestående kännemärken för båda dessa arter af lagar

blifvit funna, tillämpningen deraf borde, utan något föregånget uppräknande, kunna

vara ganska lätt vid hvarje förekommande särskild! fall. Vidare uppgaf Utskottet

att, da fråga uppstått, huruvida ett gifvet mål borde af Lag- eller Allmänna Be

svars- och Bkonomi-Utskottet behandlas, hade Lag-Utskottet dels följt den allmänt

radande ofvertygelsen att de författningar, hvilkas ämnen icke influtit i 1734 ars

ag, borde, tilläfventyrs med undantag af kyrko- och krigslagar, bära namn af

ekonomiska dels ansett for ekonomiskt mål hvad som, ehuru i allmänna lagen intaget,

likväl synts vara af mera lokal eller temporär beskaffenhet, hvilket förfarande

val vore att anse såsom ett mera provisoriskt, men dock tilläfventyrs vore den

enda regel att följa, intill dess de grunder blifvit bestämdt uppgiga, hvarpå den

i Regeringsformen angifna skilnad egentligen borde hafva afseende. Och slutligen

jemte det Lag-Utskottet föreslog, att eu Lagkomité af sakkunnige män måtte af

Kongl Maj:t forordnas till lagens öfverseende, tillstyrktes, att åt denna komité

skulle ofverlemnas att utreda och noga bestämma de grunder, hvarefter lagar och

• orfattningar kunde, enligt Regeringsformens §§ 87 och 89, bringas under två särski

da klasser Lagkomitéen har ock, vid affattande af det förslag till Byggningaoalk,

som till allmänhetens granskning öfverlemnades år 1815, sökt i motiverna

uppdraga skilnaden emellan den civila lagstiftning, hvilken Byggninga-balken hade

att upptaga, och den dermed sammanhang egande, men utanför densamma stående

ekonomiska. Den forra skulle ej företaga sig att ordna hushållningen annorlunda

an sa vidt det vore nödigt för att vårda den enskildes rätt, och för öfrigt upplystes

medelst atskilhga exempel, hvad som borde i Byggninga-balken införas och hvad

som borde i ekonomiska författningar intagas. Någon bestämd utredning af denna

^ korn dock ej till stånd, utan var åt Konungs och Ständers grannlaga iakttagande

af hvarderas ömsesidiga rättigheter öfverlåtet att utveckla frågan. Med

undantag af ett eller annat fall har ock uti ifrågavarande hänseende sådan samstämmighet

emellan Konung och Riksdag utbildat sig, att man äfven för framtiden

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 13.

icke torde hafva att befara någon i samverkan dem emellan menligt ingripande

meningsskiljaktighet i lagstiftningsfrågor.

Slutligen bör det ej heller förbises, att Konungens lagstiftningsrätt genom

1809 års Regeringsform blilvit inskränkt jemväl i dess förhållande till Riksdagens

beskattningsmagt, i så måtto att tull- och postmedlen genom 60 § Regeringsformen

uttryckligen förklarats utgöra bevillningar, hvilka äro beroende af Riksdagens

för hvarje gång fattade beslut. Postverkets inkomster hade Konungen dittills ansetts

berättigad att på administrativ väg ordna, och tullen, som betraktades hufvudsakligen

ur synpunkten af dess inflytande på den inhemska industrien, hade åtminstone

af Gustaf III och Gustaf IV Adolf behandlats såsom en ekonomisk fråga.

Såsom hufvudsakligt resultat af denna framställning torde sålunda framgå,

att den Konungen tillkommande rätt, att i vissa fall ensam stifta lag hvilken

rätt, på sätt Utskottet i det föregående antydt, leder sitt upphof från den tid, då

Sverige först framträdde såsom ett rike, — ifrån att vara till högst betydande

omfång utstakad i äldre rättsurkunder, efter hand blifvit något begränsad, till dess

1809 års Regeringsform inskränkte den till den ekonomiska lagstiftningen. Utvecklingen

bär sedan denna tid fortgått i samma rigtning. Så har Riksdagen under

de sednaste tiotalen af år erhållit del i lagstiftningen om utrikes vexlar, om stängselskyldigheten

och om kommunalväsendet, hvilka ämnen förut ansetts lalla inom det

ekonomiska området, och genom Strafflagens antagande har Riksdagen kommit i

tillfälle att deltaga i lagstiftningen om ett icke obetydligt antal straffbestämmelser,

som dit öfverflyttats från ekonomiska författningar. Vid en länge motsedd tullständig

revision af vår civillag synes ock, på sätt jemväl Lagkomitéen föreslagit

bland annat i afseende på bestämmelserna om laga skifte, komma att i civillagen

upptagas en del stadganden af den art, att de nu anses tillhöra ekonomisk lag.

Likväl torde man, vid betraktandet af mångfalden och betydelsen af de ämnen,

som fortfarande anses höra till det ekonomiska området, i likhet med motionären

finna det vara ur principiel synpunkt mindre rigtigt, att Konungen ensam i hela

dess vidd utöfvar eu lagstiftande magt, som väsendtligen ingriper i området af den

civila lagstiftning, hvari Riksdagen eger att med Konungen deltaga, och som i öfrigt

omfattar ämnen af största vigt för hela landets materiela och andliga utveckling.

Men om Utskottet sålunda hyser den åsigt, att giltiga grunder icke saknas för

antagandet, att representationen bör tillerkännas del i Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt,

har Utskottet likväl funnit denna omständighet icke innefatta tillräcklig

anledning att för närvarande vidtaga den af motionären föreslagna grundlagsändring;

i afseende hvarå icke heller får förbises, att gränsen emellan den egentligen så

kallade ekonomiska lagstiftningen och den administrativa, hvilken Konungen, jemväl

enligt motionärens tanke, skulle odelad bibehålla, blefve lika svår att uppdraga,

som den emellan ekonomisk lag, å ena sidan, samt civil- och kriminallag, å den

andra. Då i öfvervägande jemväl tages, att den nuvarande representationen fort
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 13.

13

farande är i besittning af den forna ståndsriksdagens rätt att ensam råda

öfver väsendtliga delar af rikets bankväsende och finansförvaltning, torde äfven

deruti förefinnas en grund för att någon inskränkning i Konungens ekonomiska

lagstiftningsmyndighet icke nu må ifrågasättas.

Denna Utskottets öfvertygelse har vunnit ökad styrka vid betraktande af

den utveckling, Konungens lagstiftningsrätt under tidernas lopp undergått, en utveckling

som, på sätt visadt är, särdeles efter införandet af det närvarande statsskicket,

otvetydigt antagit den rigtning, att allt flera ämnen småningom öfverflyttas

från det ekonomiska området in på den allmänna lagens; och då härtill kommer,

att den nuvarande representationen genom sjelfva sin sammansättning och sina årliga

sammanträden vunnit en styrka i förhållande till regeringen, som ståndsriksdagen

saknat, torde med säkerhet kunna antagas, att icke någon vigtigare, den allmänna

hushållningen rörande lagstiftningsåtgärd skall komma till stånd, utan att Riksdagen

lemnats tillfälle att derom uttrycka sin mening, samt att sålunda den äfven på

detta område nödiga samverkan emellan regering och representation icke för framtiden

kommer att uteblifva.

På nu anförda skäl anser sig Utskottet böra vördsamt hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

eoöi ... ! -.v .vh v . : >!

Stockholm den 29 April 1869.

På Utskottets vägnar:

Th. Munck af Mosenschöld,

Ordförande.

Herr Friherre Liljencrantz har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i detta ärendes behandling inom Utskottet.

Bil), till Riksd. Prof. 1869. 3 Sami. 7 Haft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.