Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Tryckfrihets-förordningen.

1869-05-03 · 30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1869:14, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Tryckfrihets-förordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 14.

1

/t7:# 14.

Ank. till Riksd. Kansli d. 3 Maj 1869, kl. 2 e. in.

Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner

om ändringar i Tryckfrihets-förordningen.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (N:o 52) har Herr

Hallenborg föreslagit förändringar i vissa delar af Tryckfrihets-förordningen,

åsyftande:

a) att vid anmälan af ett tidningsföretag, icke allenast utgifvare

utan äfven boktryckare och förläggare skulle uppgifvas, med skyldighet

för de båda sistnämnda att, derest utgifvaren icke förmådde, ansvara

för gäldande af böter, skadestånd och rättegångskostnader, som kunde

ådömas för det brottsliga innehållet af eu periodisk skrift; samt att

ingen måtte såsom utgifvare godkännas, som icke, jemte det han i öfrigt

uppfyllde de i Tryckfrihets-förordningen stadgade beliörighetsvilkor,

vore i fullständigt åtnjutande af medborgerliga rättigheter samt rådde

öfver sig och sitt gods;

b) att föreskrifterna i Tryckfrihets-förordningens 5 § sålunda förändrades,

att juryns ledamöter genom lottning uttoges bland en jurymannakorps,

som, till ett antal af 24, hvarje år valdes af den kommun,

under hvars domvärjo tryckeriet lydde; och

c) att i Tryckfrihets-förordningen måtte tilläggas en föreskrift, som

ledde dertill att, utan att derigenom författares anonymitetsrätt kränktes,

den som uppsåtligen gjort sig skyldig till delaktighet i brott mot

tryckfriheten, kunde blifva straffad enligt allmänna strafflagen.

Till Utskottet har likaledes blifvit hänvisad en inom Andra Kammaren

af Herr Hedlund väckt motion (N:o 343), innehållande grunddragen

till en ny Tryckfrihetslag. De grundsatser motionären härvid

velat hafva tillämpade äro hufvudsakligen: att bedrifvande af boktryckeriBih.

till Riksd. Prot. 1861). 3 Sami. 8 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

rörelse och idkande af bokhandel icke underkastas andra vilkor än öfriga

yrken; att privilegier å skrifters utgifvande äfvensom skyldighet

för boktryckare att till vissa offentliga inrättningar aflemna några exemplar

af tryckt skrift afskaffas; att samtliga straffbestämmelser ur Tryckfrihets-förordningen

utgå och öfverflyttas till strafflagen; att straff för

tryckfrihetsbrott böra bestå endast i böter, hvilka ej i fängelse förvandlas,

utan qvarstå såsom fordran hos den sakfällde, till dess de blifvit

till fullo erlagda; att straff för tryckfrihetsbrott böra drabba författaren

eller utgifvaren efter bevisning; att bestämmelserna om såväl

namnsedel som tillståndsbevis för utgifvande af periodisk skrift måtte

utgå, men namn å utgifvare af dagblad eller periodiska skrifter utsättas

å hvarje utkommande nummer af skriften; att då författare eller

utgifvare af eu brottslig skrift blifvit falskeligen uppgifven, och fördenskull

icke kan ställas till ansvar för dess innehåll, böterna gäldas af

det boktryckeri, hvarifrån skriften utgått, hvilket ock bör ansvara för

böternas halfva belopp, då gerningsmannen ej förmår gälda dem; att

då utgifvare af periodisk skrift kan styrka, att han varit om brottslig

framställning, som i skriften influtit, okunnig, han måtte ega rätt att

skydda sig sjelf mot ansvar genom att i bevis leda författaren; att

oriktig uppgift eller obefogadt omdöme, som förekommit i periodisk

skrift, icke skulle anses brottsliga, då de blifvit i skriftens följande nummer

eller straxt efter det rättelse blifvit äskad, beriktigade och återtagna;

att till jurymän i tryckfrihetsmål inom hvarje stad för en tid af

tre år och efter samma grunder som ledamöter i Andra Kammaren

utses tjugufem'' till hundra personer, bland hvilka nio utlottas för hvarje

mål; att juryn skall besvara jemväl den frågan om tilltalad person vore

skyldig till det begångna tryckfrihetsbrottet; samt att Tryckfrihets-förordningens

stadgande!! om Justitie-statsministerns befattning med tryckfrihetsmål,

äfvensom om skrifters beläggande med qvarstad måtte bortfalla;

hvarjemte motionären ifrågasatt förändrade bestämmelser i afseende

på hvad som skulle såsom tryckfrihetsbrott anses.

Jemte dessa båda motioner har Utskottet till handläggning förehaft

flera af ledamöter inom Utskottet väckta förslag, åsyftande dels

omarbetning af hela Tryckfrihets-förordningen, dels förändringar i vissa

dess delar.

Den förstnämnde motionären har såsom anledning till sin framställning

särskilt framhållit de missbruk affden fria yttranderätten,

hvartill en del organer inom den periodiska pressen i sednare tider gjort

sig skyldiga. Visserligen torde man vara ense derom, att de skadliga

följderna af dessa missbruk icke kunna helt och hållet före
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

3

byggas eller sjelfva missbruken stäfjas annorlunda än genom den kontroll,

som dels pressens bättre organer kunna åstadkomma genom spridande

af sann upplysning och sedlig anda, dels den läsande allmänheten

sjelf kan utöfva genom att skänka den aktningsvärda pressen sin uppmärksamhet

och sitt erkännande, men deremot lemna den mindre väl

ansedda i saknad af den uppmuntran, som möjliggör dess tillvaro. Men

om sålunda icke ens den bästa lagstiftning i och för sig förmår undanrödja

de öfverklagade missförhållandena, så kunna likväl å andra sidan

ofullkomliga lagar vara egnade att gifva dem ökad näring. Det torde

derföre ej vara utan vigt att tillse, huruvida lagen i detta afseende lemna!''

samhället och dess medlemmar allt det skydd man af densamma

kan fordra, på det att, om detta befinnes icke vara förhållandet, de

mått och steg må kunna vidtagas, som för ett så vigtigt ändamåls vinnande

äro af nöden.

Efter den granskning Utskottet i denna afsigt samt i anledning af

ofvanberörda förslag och på grund af det i 38 § Riksdagsordningen

Utskottet gifna uppdrag underkastat nu gällande Tryckfrihets-förordning,

hade Utskottet visserligen, i betraktande af de många bristfälligheter.

som förefinnas icke blott i afseende på denna lags uppställning och

redaktion, utan ock på innehållet af dess väsendtligaste bestämmelser,

helst önskat, att ett förslag till ny tryckfrihetslag, byggd på de grunder

86 § i Regeringsformen fastställt, men i möjligaste måtto befriad

från de felaktigheter i 1812 års Tryckfrihets-förordning, som blifvit anmärkta,

kunnat för Riksdagen framläggas. Men ett sådant arbete, utfördt

med den omsorg dess stora vigt och ömtåliga beskaffenhet kräfver,

skulle hafva tagit mera tid i anspråk, än Utskottet haft till sitt förfogande;

hvarförutan det torde vara tvifvelaktigt, huruvida den allmänna

meningen ännu är tillräckligt förberedd på eu så genomgripande förändring

som ett fullständigt omarbetande af Tryckfrihets-förordningen

innebär; helst denna grundlag i dess nuvarande skick, med alla sina

ofullkomligheter, dock besitter den obestridliga förtjensten att hafva på

trygga grundvalar befästat och med säkra värn omhägnat den fria yttranderätten

i vårt land. Utskottet har derföre trott sig böra stadna vid

den af först nämnde motionär anvisade utväg att endast söka åstadkomma

sådana rättelser i lagens särskilda delar, hvarigenom de mest i ögonen

fallande bristerna blefve afhjelpta.

Utskottet har härvid icke kunnat undgå att i främsta rummet

fästa sig vid bestämmelserna om ansvarighet för tryckt skrift. Det finnes

icke något stadgande i Tryckfrihets-förordningen, som varit föremål

för ett så allmänt och rättmätigt ogillande, som dessa. Icke nog med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

att dessa bestämmelser i flera fall, der sådant kunnat förekommas, göra

det omöjligt att anträffa någon gerningsman till en begången förbrytelse,

hvilken sålunda måste lemnas ostraffad; de hafva derjemte framkallat

och gifvit näring åt det för rättskänslan upprörande förhållande, att den

verklige gerningsmannen kan köpa sig fri från straff och hvälfva detta

på eu för förbrytelsen främmande, ofta alldeles otillräknelig person.

Detta förhållande, hvartill något motsvarande ej finnes i något civiliseradt

samhälle, är lyckligtvis icke ännu så gammalt hos oss, att det kan

anses hafva vunnit något slags häfd. Och då en utredning af anledningarne

till dess uppkomst torde utgöra en icke ringa vägledning att utfinna

medlen till dess undanrödjande, anser sig Utskottet böra i korthet

redogöra för de förändringar lagstiftningen om ansvarighet för tryckt

skrift undergått sedan den tid, då allmän tryckfrihet först stadgades

genom lag i Sverige.

Detta skedde såsom bekant är genom Kongl. Förordningen angående

skrif- och tryckfriheten den 2 December 1766, hvilken förklarades

vara af grundlags natur. Denna författning, som upphäfde den censur

tryckta skrifter förut varit underkastade, stadgade i stället, såväl

för periodisk som annan skrift, mellan hvilka icke i något afseende skilnad

gjordes eller under dåvarande förhållanden ens behöfde göras, att

ansvaret för dess innehåll skulle i främsta rummet drabba författaren,

hvars namn för detta ändamål borde, enligt förordningens 4 §, å skriften

utsättas. Ville författaren vara okänd, hvilket icke kunde honom förmenas,

egde boktryckaren till sin säkerhet »taga hans skriftliga bevis att han

skriften författat». Detta synes dock mera såsom ett försigtighetsmått

boktryckaren till vägledning anvisadt, än föreskrifvet såsom det enda

bevisningsmedel, hvaraf han till författarens upptäckande egde begagna

sig. Det säges nemligen i fortsättningen af samma § utan inskränkning

i afseende på bevisningsmedlen: »År skriften utan namn och gitter ej

boktryckaren bevisligen det uppgifva, när åtal derå göres, stånde sjelf

i allt det ansvar, som skriftens författare stå bort; men gitter han auktorn

uppgifva, vare från allt ansvar fri».

Sedan denna förordning, i likhet med alla stadgar, som under

tiden från 1680 till 1772 haft grundlags natur, blifvit upphäfd genom

1772 års Regeringsform, och tryckfrihetslagstiftningen sålunda återförd

till politilagarnes område, dit den räknats före 1766, utfärdade Konung

Gustaf III sin Förnyade förordning och påbud angående skrif- och

tryckfriheten den 26 April 1774, hvars bestämmelser i 4 § till eu början

äro lika med dem, hvilka 1766 års författning gifvit, endast med det

förtydligande tillägg, att boktryckaren, hvilken det ålåg att när han

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 14.

5

derom behörigen blefve tillfrågad, uppgifva författarens namn, om han

undandrog sig sådant, eller icke gitte med fulla bevis styrka sin uppgift,

eller om den, hvars namn han uppgifvit, funnes ej till skriften

vara råtta författaren, skulle utan vidare omväg stå allt det ansvar,

som bort drabba författaren. Men derjemte hade i samma § influtit

ett stadgande, som lade ett verkligt band på tryckfriheten, att nemligen

i afseende på skrift, som »rörer eller qväljer rikets grundlagar» samt

»Wår och Rikets majestät, höghet och rätt», hvilket skulle såsom högmålsbrott

anses, boktryckaren gjordes lika ansvarig med författaren.

Detta stadgande, att boktryckaren, äfven om han kunde uppgifva författaren,

likväl skulle ansvara för skriftens innehåll, ledde i sjelfva

verket, på sätt ock af Kongl. Magt vid ett följande tillfälle antyddes,

till ett återinförande af censuren för vissa fall, ehuru på eu omväg, så

att den lades i boktryckarens hand.

Sedan det första steget i denna riktning var taget, kände man

sig snart frestad att fortsätta på den beträdda banan,''och nästa steg

bl ef i detta hänseende afgörande för tryckfrihetens öde. Den 6 Maj

1780 utfärdades Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse och påbud angående

boktryckares ansvar för brott och förseelser mot Kong]. Maj:ts Förordning

om skrif- och tryckfriheten. Denna författning, hvars ändamål att

inskränka tryckfriheten man sökte dölja under den förevändning, att

den vore föranledd af »eu del boktryckares öfverdrifna egennytta, i det

de, för att öka sin afsättning och vinning, oförsynt emottaga och trycka

nästan allt hvad dem i sadant afseende tillställes», uppgifver såsom

regel, att författare skall vara för tryckfrihetsbrott från allt straff fri

och boktryckaren ensam till ansvar stånda; dock blef författaren jemte

boktryckaren ansvarig för yttranden mot Konungen och konungahuset,

Rikets Råd och Ständer samt grundlagarne. Då härtill kom, att straffbestämmelserna

i betydlig mån skärptes, så att äfven den minsta tryckfrihetsförbrytelse,

när den tredje gången föröfvades, ådrog boktryckaren

förlust af hans boktryckarerätt samt minst tio års fästning, hade man

i denna riktning gått så långt, att knappast något steg vidare återstod

att taga.

Lagstiftningen begynte i stället vändas särskildt mot den periodiska

pressen, som ända dittills varit inbegripen under de allmänna

stadgandena om tryckfriheten och som under skydd af 1766 och 1774

års förordningar vunnit större betydelse än någonsin förut. Den 3 Maj

1785 utkom en så kallad Tilläggning till Kong]. Maj:ts Kungörelse och

påbud af den 6 Maj 1780. Kongl. Maj:t säger sig med nöje hafva

erfarit, huruledes sedan ansvaret för alla brott och förseelser mot skrif
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

och tryckfriheten blifvit genom sistnämnda författning boktryckarne

ålagdt, inga missbruk deraf vidare förefallit, som kunnat förtjena den

minsta uppmärksamhet, eller kräfva något lagligt tilltal. För betygande

af sitt välbehag häröfver och till ersättning för boktryckarne i den

minskning af deras inkomster de genom den dem åliggande urskiljning

i val af skrifter till tryckning nödvändigt måste vidkännas, ville Kongl.

Maj:t tillägga boktryckare ensamme rättigheten att utgifva dagblad samt

månads- och veckoskrifter uti strödda ämnen, sedan de dertill erhållit

Kongl. Maj:ts eller Kansli-kollegii privilegium. Tillståndsbeviset för utgifvande

af periodisk skrift var sålunda infördt, och det följdes snart i

spåren af indragningsmagten. Det dröjde ej längre än några månader

förr än Kongl. Maj:t i skrifvelse till Kansli-kollegium angående veckoskrifter

och dagblad den 24 Augusti 1785 förbehöll sig rättighet att

genast indraga privilegiet på utgifning af tryckt skrift, så snart det i

någon måtto funnes missbrukadt. Då dertill kom att privilegiet kunde

efter behag gifvas eller vägras, var sålunda tidningspressen i alla afseenden

underkastad den administrativa magtens godtfinnande. Längre kunde

man ej heller på denna väg komma, och de stadgande!!, som under den

återstående delen af Gustaf Ill:s regering utfärdades rörande pressen, hade

hufvudsakligen till uppgift att öka antalet af de ämnen, hvilkas behandling

i tryckt skrift skulle anses såsom tryckfrihetsbrott.

Den kort efter Gustaf III:s död utgifna Kongl. Förordningen om

en allmän skrif- och tryckfrihet den 11 Juli 1792 hade så litet lyckats

göra sitt innehåll begripligt för dem det vederborde, att Kongl. Maj:t i

en den 21 December samma år utfärdad Varning mot förordningens

öfverträdande måste förklara, att afsigten med densamma varit att återställa

tryckfriheten i det skick, hvari den kommit genom 1774 års förordning,

med upphäfvande af alla sedan den tiden utfärdade påbud.

Denna frihet varade dock ej länge. Gustaf Adolf visade sig, sedan han

uppstigit på tronen, snart vara en lika afgjord motståndare till det fria

ordet som hans företrädare. Kongl. Kungörelsen den 26 Mars 1798

upplifvade åter 1785 års författningar om den periodiska pressen. Härpå

följde förbud mot vissa skrifters försäljning, påbud om censur öfver

hvad som utkom från vissa boktryckerier, samt öfverlemnandet af uppsigten

öfver bokhandeln och pressen åt hofkanslern, med biträde af en

bokhandels- och boktryckeri-ombudsman, och med en i hög grad vidsträckt

befogenhet, innefattande rättighet att icke blott förhindra tryckt

skrifts spridning, utan ock fortsättningen af misstänkt skrifts tryckning,

för hvilket ändamål boktryckeri-ombudsmannen hade fri tillgång till alla

boktryckerier. Slutligen återstod icke heller för Gustaf Adolf annat

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

7

medel till tryckfrihetens inskränkning än att genom förnyade bestämmelser

mer och mer begränsa området af de ämnen, bland hvilka det

ännu medgafs pressen att med åtminstone ett sken af frihet hemta sitt

innehåll.

En af 1809 års lagstiftares första omsorger blef att återställa

tryckfriheten och omgärda den med säkra värn mot det godtycke, för

hvilket den under nästförflutna perioden dukat under. Regeringsformens

85 § uppräknar derföre bland rikets grundlagar den Tryckfrihets-förordning,

Konungen och Ständerna komme att gemensamt fastställa, och

följande § bestämmer de grunder, på hvilka en dylik förordning borde

byggas, bland hvilka ock namnes den, att hvarje svensk man tillkommer

rättighet att utan några af den offentliga magten i förväg lagda

hinder utgifva skrifter, i öfverensstämmelse med dessa grunder utarbetades

af Konstitutions-Utskottet ett förslag till Trvckfrihets-förordning,

som sedermera af Ständerna antogs, och af Konungen stadfästades den 9

Mars 1810.

Med den närmast förflutna tidens erfarenhet för ögonen sökte

man genom den nya Tryckfrihets-förordningen i främsta rummet befria

boktryckaren från den ovilkorliga ansvarsskyldighet, som genom föregående

författningar blifvit honom ålagd, men på samma gång så vidt

möjligt skydda författares fatt att vara okänd. Så snart författarens

namn fanns å en skrift utsatt, blef det derföre han, som, på sätt af 1

§ 5 och 7 inom., samt 5 § 1 mom. framgick, ställdes till ansvar för

dess innehåll, i fall det befanns brottsligt. Hade åter författaren icke

låtit utsätta sitt namn, kunde boktryckaren, som i sådant fall i första

hand tilltalades, leda ansvaret från sig genom att förete en af författaren

undertecknad förseglad sedel, innehållande uppgift om dennes namn

och hemvist, hvilken uppgifts riktighet man ansåg försäkrad genom det

stadgande, att namnsedeln skulle vara bevittnad af två af boktryckaren

väl kända personer, på hvilka ansvaret för skriftens innehåll öfvergick,

om författarens namn eller hemvist befunnes i namnsedeln oriktigt

uppgifna, eller der saknades. 1810 års Tryckfrihets-förordning, som

sålunda i hufvudsakliga delar innebar en återgång till de grundsatser,

på hvilka 1766 års författning hvilat, skiljer sig dock från denna

genom den betydelse, som blifvit tillagd namnsedeln i jemförelse med

det skriftliga _ bevis, sistnämnda författning omtalar och hvilken betydelse

. äfven visar sig deri, att det icke synes hafva varit boktryckaren

medgifvet att pa annat sätt än genom namnsedelns företeende leda

författaren i bevis. Härjemte blef till ytterligare skydd för dennes anonymitetsrätt

föreskrifvet, att, först sedan målet efter vid underrätt an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 14.

ställd ransakning hade öfverlemnats till Hofrätt för att der afdömas,

namnsedel kunde affordras boktryckaren och detta endast efter inhemtande

af Tryckfrihets-komitéens yttrande, och då målet var af urbota

beskaffenhet eller boktryckaren pröfvades ega den ringa förmögenhet,

att böterna, då de öfverstego sexton Riksdaler 32 skillingar Banko, måste

i fängelsestraff förvandlas. Sålunda stod boktryckaren i ansvar för böterna,

när författarens namn ej var å skriften utsatt, och författarens

skyldighet att gälda desamma inträdde först vid bristande tillgång hos

boktryckaren.

Dessa bestämmelser gällde jemväl för periodiska skrifter, i afseende

på hvilka dock särskildt stadgades, att utgifvaren borde stå författareansvar.

Deremot saknades alla föreskrifter om uttagande af tillstånds-''

bevis och innehafvandet af vissa behörighetsvilkor för utgifvande af

sådan skrift.

De hinder, hvilka Tryckfrihets-förordningen lade i vägen för den

rätta svarande partens framställande redan i rättegångens början och

de uppskof i rättegången som deraf förorsakades, äfvensom åtskilliga

missbruk af tryckfriheten, hvilka under de närmast efter 1810 följande

åren egt ruin, föranledde Kongl. Maj:t att i Proposition till Rikets

Ständer den 26 Maj 1812, till öfvervägande i sammanhang med de från

föregående riksdagar hvilande anmärkningar mot Tryckfrihets-förordningen,

framställa förslag till förändringar i denna lag af den genomgripande

natur, att, sedan de, i strid med Regeringsformens 81 §, blifvit

redan vid samma riksdag antagna, en ny Tryckfrihets-förordning utfärdades

med datum af den 16 Juli 1812.

Denna lag, som sålunda tillkommit utan den mogna pröfning dess

stora vigt och dess egenskap af grundlag bort tillförsäkra densamma,

åsyftade förnämligast att åt administrativ myndighet uppdraga en strängare

kontroll öfver den periodiska pressen, samt att bereda utväg att med

större skyndsamhet upptäcka och till straff befordra den som för ett

begånget tryckfrihetsbrott borde svara. 1 sistnämnda hänseende stadgades,

att namnsedeln skulle genast vid rättegångens början af boktryckaren

företes och den derigenom upptäckta svarandeparten för domstolen

inställas. Namnsedelsvittnenas ansvarighet utsträcktes till det

fall, då den i sedeln uppgifna författaren utan laga förfall från svaromålet

uteblef. Af större betydelse voro dock stadgandena i afseende

på den periodiska pressen, hvilken nu, i likhet med hvad under Gustaf 111

skett, gjordes till föremål för särskild lagstiftning. Sedan för detta

ändamål den ännu (kvarstående definitionen på periodisk skrift fått in
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

9

flyta i 1 § Tryckfrihetsförordningen uppställdes i 4 mom. af samma §

såsom vilkor för utgifvande af sådan skrift att utgifvaren erhållit Hofkanslerens

tillståndsbevis, hvithet dock, i motsats till hvad Gustaf III derom

stadgat, icke kunde vägras i annat fall, än då sökanden var för

nesligt brott dömd eller förklarad ovärdig att föra andras talan. Dessa

föreskrifter äro likväl endast att betrakta såsom en inledning till och

eu nödvändig förutsättning för det stadgande, som måste anses vara

hufvudföremålet med de förändringar tryckfrihetslagen vid denna riksdag

undergick, nemligen återinförandet af indragningsmagten. Härom

stadgades i 4 § 8 mom. att Hofkansler!! kunde, när han ansåg ett

dagblad eller eu periodisk skrift vådlig för allmän säkerhet eller utan skäl

och bevis förnärmande personlig rätt eller af eu fortfarande smädlig

egenskap, genast låta inställa skriftens utgifvande, intill dess efter anmälan

hos Kong!. Magt, hvilken anmälan borde ega rum sist inom åtta dagar

sedan Hofkansler!] blifvit om qvarstadens verkställande underrättad,

Kong! Maj:t i Stats-Rådet förordnat, huruvida den inställda skriftens

fortsättning måtte vidare tillåtas; och skulle det ankomma på Kong!.

Maj:ts förordnande, huruvida utgifvaren af ett sålunda indraget dagblad

eller periodisk skrift framdeles måtte kunna utgifva annan sådan skrift.

Det är från denna tid, från tillståndsbevisets och indragningsmagtens

införande, som uppkomsten af legda ansvaringar härleder sig.

Den osäkra ställning, hvari en tidningsutgifvare genom bruket af denna

godtyckliga magt försattes, i det att han icke blott förlorade rättigheten

att fortfarande utgifva sitt dagblad, utan ock förklarades obehörig att

i egenskap af utgifvare befatta sig med något annat tidningsföretag,

gjorde det för honom nära nog nödvändigt att, om ock på sidan om

gällande lag, bereda sig utväg att fullgöra sina förbindelser mot den

läsande allmänheten, hvars prenumerationsmedel han uppburit. Eu sådan

utväg var lätt funnen. Den bestod deri, att, efter enskildt aftal

med annan person, denne anmälde sig såsom ansvarig utgifvare af ett

dagblad, hvilken oafsedt någon obetydlig förändring i afseende på titeln,

i allt öfrigt liknade det indragna, och hvilket nya dagblad lemnades

såsom ersättning åt det indragna bladets prenumeranter. Naturligtvis

hade den nye ansvaringen icke något annat med dagbladets utgifvande

att beställa, än att han till boktryckaren aflemnade det för sådant ändamål

nödiga tillståndsbevis^.. Den ursprunglige redaktören fortfor att

utöfva ledningen af tidningsföretaget, skyddad bakom ansvaringarne,

hvilka aflöste hvarandra, allt eftersom dagbladets indragning upprepades.

Från början hade sålunda ansvarighetssystemet tillgripits såsom

det enda medlet att mot den stränga utöfningen af en godtycklig magt

Bih. till Bi/csd. Prof. 1869. :> Sami. 8 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

skydda det mellan en tidnings utgifvare och dess prenumeranter ingångna

aftal. Men sedan indragningsmagten år 1844 blifvit afskaffad

och intet hinder vidare mötte för hvar och en välfräjdad person att utgifva

dagblad eller periodiska skrifter, har ansvarighetssystemet antagit

eu annan karakter. Man bibehöll nemligen tillståndsbeviset i 1 § 4

inom. af Tryckfrihetsförordningen jemte föreskrifterna i 1 § 8 inom.,

att, när rättegång blifvit mot dagblad eller periodisk skrift anställd, utgifvar

ens namn skulle af Justitie-statsministern enligt den hos honom

gjorda anmälan uppgifvas, samt i 4 § 2 mom., att dagbladets utgifvande

skulle inställas, så snart boktryckaren befanns i saknad af bevis

om gjord anmälan hos Justitie-statsministern. Dessa lagrum, sammanställda

med hvarandra, tillämpades af domstolarne, med stöd af 84

§ Regeringsformen, nästan utan undantag så, att den, som i tillståndsbeviset

fanns nämnd såsom utgifvare, ovilkorligen skulle såsom sådan

anses, och i denna sin egenskap uppbära det ansvar för skriftens innehåll

1 § 7 mom. ålägger utgifvaren. Med denna tolkning af Tryckfrihets-förordningen,

hvilken dock icke synes väl stå tillsammans med

andra stadganden i samma lag, förnämligast 4 § 7 inom., var fältet lemnadt

öppet för det slag af ansvaringar, öfver hvars tillvaro man nu

klagar. Med lagens rätta förstånd ansågs det icke längre oförenligt,

att såsom utgifvare af ett dagblad framställdes en person, hvilken icke

hade något med bladets utgifvande att skaffa och som icke ens innehade

de egenskaper, hvilka skulle satt honom i stånd at.t utöfva eu dylik befattning.

Det kunde till och med inträffa, att eu person, som i sin

egenskap af tidningsutgifvare eller af annan orsak dömts förlustig sin

frihet, fortfor att i häktet vara ansvarig utgifvare, då hans brott ej var

af vanfrejdande beskaffenhet. Under sådana förhållanden kan det ej

väcka förundran, att mindre samvetsgranna tidningsutgifvare skyndade

att begagna sig af lagens ganska tydliga fingervisning att åt personer,

som kunde dertill finnas villiga, för eu ringa penning öfverlåta ansvaret

för sina skrifters innehåll, medan de sjelfve, under det af lagen erbjudna

skyddet, kunde strafflöst tillåta sig de gröfsta missbruk af tryckfriheten.

Under vanliga omständigheter mindre vådligt, men dock egnadt

att föranleda missbruk, särskildt i afseende på flygblad, är det i 1 §

6 mom. förekommande stadgandet om namnsedeln. Då den person, hvars

namn finnes i denna uppgifvet, i 1 § 8 mom. betecknats såsom rätta

svarandeparten, när åtal blifvit väckt mot en skrift, om hvars författare

uppgift å titelbladet saknades, har, i afseende å andra skrifter än periodiska,

namnsedeln ansetts såsom ett under alla omständigheter verksamt

medel för boktryckaren att ifrån sig leda ansvaret för en begån
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

11

gen tryckfrihetsförbrytelse. Men erfarenheten har gifvit vid handen, att

namnsedlar blifvit företedda, hvilka lika litet som en del tillståndsbevis

varit af beskaffenhet att kunna gifva någon upplysning om den verklige

gerningsmannen. Härtill kommer den orimliga ansvarighet för skriftens

innehåll, som namnsedelvittnena, hvilka efter lagens ord endast behöfva

intyga riktigheten af en persons egenhändiga namnteckning, underkastas

för det fall, att författarens namn befunnes i sedeln oriktigt uppgifvet

eller der saknades, eller ock författaren utan laga förfall från svaromålet

uteblefve ; och detta utan att namnsedelvittnena ens äro i tillfälle att

kontrollera, huruvida namnsedeln, sedan de bevittnat dess innehåll,

undergått förändringar, som kunnat föranleda, att ansvaret på vittnena

öfverflyttas.

Det är denna för Sverige helt och hållet egendomliga inskränkning

af bevisningsmedlen till namnsedeln och tillståndsbeviset jemte det

ovilkorliga vitsord, hvilket blifvit dessa bevisningsmedel utan afseende

på deras inre beskaffenhet tillagdt, som gjort det möjligt att, på sätt

skett, kringgå lagens stadgande!! om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll.

Utskottet har ock trott sig finna det verksammaste medlet till

missbrukens förekommande vara att undanrödja deras orsaker och att

sålunda icke blott medelst afskaffande af tillståndsbeviset återgå till''de

principer i afseende på utgifning af periodisk skrift, som gjort sig gällande

i 1766 och 1810 års Tryckfrihets-förordningar, utan ock derjemte

upphäfva stadgandet om namnsedeln. Utskottet tvekar icke att rörande

ansvarighet för tryckt skrift uttala den redan i vår äldsta tryckfrihetslag

omfattade grundsats, att boktryckaren, hvars namn alltid skall vara

å skriften utsatt, i första hand bör tilltalas för dess innehåll, om detta

befinnes brottsligt. Men boktryckaren bör ega rättighet att leda ifrån

sig ansvaret på den verkligen skyldige medelst hvarje bevisningsmedel,

som allmän lag såsom sådant erkänner, under motsvarande förpligtelse

för domstolen att, liksom vid andra brottmål, pröfva bevisningsmedlens

halt. Visserligen hade det varit önskligt att kunna åt juryn öfverlemna

denna pröfning, men då detta förutsatt eu förändring i juryns sammansättning,

om hvilken meningarne icke för närvarande torde kunna för- „

enas, har någon annan utväg icke återstått än att låta domstolen afgöra,

hvem som är rätta svarandeparten, innan ännu den åtalade skriftens

beskaffenhet undersökes, med rättighet för parterna att särskildt öfverklaga

det preliminära beslutet. Det haj'' nemligen ansetts nödvändigt,

att genom laga kraftvunnet beslut få utröndt, hvem som i målet är svarandepart,

innan frågan om den åtalade skriftens brottslighet företages,

så länge den jury, som afgör sistnämnda fråga, skall till eu del utses

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

af svaranden. Till förekommande af allt som kan tydas såsom inqvisition

bör åtalet endast kunna riktas mot boktryckaren eller den person

han uppgifvit såsom skriftens utgifvare, med skyldighet för boktryckaren

att ansvara, derest den uppgifna personen icke skulle finnas till förbrytelsen

skyldig.

Utskottet har utgått från det af erfarenheten bekräftade antagandet,

att hvarje i god tro handlande boktryckare utan svårighet skall kunna

leda ansvaret ifrån sig på den verkligen skyldige. Någon brist på bevisningsmedel

i detta afseende är ej att befara. Såsom sådana kunna

bland andra anföras utgifvarens namn på skriftens titelblad, af utgifvaren

utfärdad, behörigen bevittnad namnsedel, skriftligen upprättadt kontrakt

om tryckning, upplysningar om utgifvaren, som böra kunna lemnas af

dem hvilka haft den omedelbara befattningen med skriftens tryckning,

företeende af manuskript eller korrektur; allt bevisningsmedel, hvilka

lätt stå boktryckaren till buds, och hvilka ovilkorligen böra skydda honom,

såvida icke särskild anledning förefinnes att misstänka deras beskaffenhet,

i hvilket fall det blefve åklagarens uppgift att förebringa

motbevisning. Om denna motbevisning antages för god, och det sålunda

får anses styrkt, att boktryckaren icke varit i god tro, innebär det ingen

orättvisa att ansvaret för skriftens innehåll drabbar honom. Icke

i något fall då en straffbar skrift utkommit torde det kunna förutsättas,

att detta skett utan att boktryckaren egt någon kännedom om innehållets

syftning.

Mot här utvecklade grundsatser har blifvit anmärkt, att på dem

byggda lagstadganden skulle kunna kringgås, dels derigenom att en legd

person anmälde sig såsom egare till det tryckeri, hvarifrån skriften utgått,

för att utstå straffet i stället för den verklige boktryckaren; dels

derigenom, att denne icke skulle sakna alla utvägar att såsom utgifvare

af en brottslig skrift framställa en legd ansvarig, under sådana förhållanden,

att domstol icke kunde underlåta att godkänna bevisningen.

I förstnämnda hänseende är dock att märka, att när anledning förekommer,

att orätt person uppgifvits såsom egare af tryckeriet, åklagaren

icke lärer åtnöjas med en dylik uppgift, och att ingen svårighet kan

möta att i detta afseende förebringa nödig motbevisning. Deremot må

det medgifvas, att det förslag Utskottet går att framställa, lika litet som

något annat, utesluter möjligheten deraf att straffet någon gång kan

träffa en annan än gerningsmannen. Dock synes det Utskottet som om

den pröfning af domstol boktryckarens uppgift i detta hänseende skulle

underkastas, äfvensom svårigheten att anskaffa en legd ansvaring, sedan

en skrift redan är åtalad och sannolikheten af straffs ådömande uppen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N;o 14. 3.3

bar, skulle göra dylika fall åtminstone vida sällsyntare än nu är förhållandet.

Mot en anmärkning, som jemväl blifvit framställd, att nemligen

rättigheten att öfver underrätts beslut, i fråga om hvem som skall bära

ansvaret för eu åtalad skrift, anföra särskilda besvär, icke skulle låta

sig förena med den skyndsamhet lagen föreskrifver vid handläggning af

tryckfrihetsmål, torde böra erinras, att, om ock domstolarne fatt sig

ålagdt att handlägga tryckfrihetsmål med all den skyndsamhet, som iakttagandet

af de i lag bestämda former finnes tillåta, lagstiftaren dock icke

får af ett alltför stort afseende å fördelarne af målens skyndsamma afgörande

afhålla sig från att ordna dessa former på ett sätt, som framför

allt afser att betrygga målens behöriga utredning.

Att genom antagandet af Utskottets förslag någon inskränkning

i tryckfriheten icke kan ega rum, ligger för öppen dag; tvärtom skulle

ett genom nuvarande Tryckfrihets-förordning i strid mot 86 § Regeringsformen

i förväg lagdt hinder för utgifvande af periodisk skrift upphöra,

derigenom att föreskriften om uttagande af tillståndsbevis för sådant

ändamål komme att utgå. Hvarje farhåga, att boktryckaren skulle nödgas

utöfva, något slag af censur öfver skrifter, hvilka hos honom till

tryckning inlemnades, måste försvinna, när man besinnar, "att boktryckaren

endast behöfver anskaffa bevis om hvem som1'' ombesörjt

en skrifts utgifvande, för att under alla omständigheter kunna fria si°"

från ansvar för dess innehall. Den omtanke man af boktryckaren fordrar

är icke af annan beskaffenhet, än den han redan nu måste iakttaga för att

skydda sig mot ekonomisk förlust, att nemligen tillse, huru han skall

kunna leda i bevis med hvilken person han inlåtit sig i aftal. Slutligen

torde icke böra lemnas oanmärkt, att verkningarne af de förändringar

i tryckfrihetslagstifningen, Utskottet föreslår, skulle göra sig gällande

endast, inom ett helt litet område. Den ojemförligt största delen af den

periodiska pi essen blefve af dem alls icke berörd. På sätt af upplysningar,

som blifvit inom Utskottet lemnade, framgår, är nemligen redan

nu den verklige utgifvarens ansvarighet, hvartill Utskottet velat komma,

i allmänhet en sanning. Endast ett fåtal tidningar lära begagna legda

ansvaringar. För landsortstidningarne äro i allmänhet boktryckare

sjelfva ansvarige, och detta är förhållandet med alla dagligen utkommande

tidningar i hela landet. —

I nära samband med de härnedan föreslagna bestämmelserna om

ansvarighet för tryckt skritt stå en del andra förändringar i Tryckfrihets-förordningen.

J

Skilnaden mellan periodisk och annan skrift bör borttagas såsom

onödig och dessutom nästan omöjlig att med fullkomlig noggrannhet be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutions-Utshottets Vtlåtandé N'':o 14.

stämma. Det. tinnes icke heller något skäl, hvarföre t. ex. utgifvaren

af en periodisk skrift skall, såsom nu är fallet, för en begången förbrytelse,

straffas hårdare än författaren åt en flygskrift, hvilken sistnämnda

icke sällan är af vida farligare beskaffenhet än dagbladet. Att, på sätt

en motionär föreslagit, föreskrifva utsättande af utgifvarens namn å hvarje

nummer af ett dagblad, skulle just i de fall, då man deraf väntat någon

verklig fördel, visa sig overksamt, emedan en sådan föreskrift vore

egnad att lika lätt som tillståndsbeviset föranleda till missbruk, hvarjemte

den kunde lägga hinder i vägen för den brottsliges bestraffning,

i fall namnets utsättande skulle gälla såsom lagligt bevisningsmedel. När

domstol skall, på sätt Utskottet föreslagit, pröfva bevisningsmedlens halt,

blifver någon särskild föreskrift om offentliggörande af utgifvarens namn

utan allt ändamål.

På de ställen i Tryckfrihets-förordningen, der författare är omtalad

såsom ansvarig för eu skrifts innehåll har detta ord blifvit utbytt, mot

utgifvare, dels med afseende på periodiska skrifter, hvilkas utgifvare,

utan afseende på att flere författare till sådana skrifter medverka, i 1 §

7 mom. uttryckligen förklaras böra såsom författare anses, dels emedan

utgifvaren, såsom den hvilken gifver skriften sin slutliga form och bestämmer

dess offentliggörande, rätteligen synes böra ansvara, för dess

innehåll. I fråga om skrifter, som ej kunna räknas till den periodiska

pressen, torde under vanliga förhållanden utgifvare och författare vara

samma person.

Med afseende derpå, att för utgifvande af dagblad eller periodisk

skrift hittills fordrats god frejd, samt på de i Kong!. Förordningen angående

utvidgad näringsfrihet den 18 Juni 1864 stadgade vilkor för idkande

af näring, har det ansetts lämpligt att i Tryckfrihets-förordningen

intaga en föreskrift derom att egare af boktryckeri bör ega god frejd

samt råda öfver sig och sitt, gods.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt

föreslå

l:o att Riksdagen måtte antaga följande förändringar i

Tryckfrihets-förordningen,

(Nuvarande lydelse, hvari med (Föreslagen lydelse, hvari ändrinkursiv

stil äro utmärkta de delar, garne äro med kursiv stil utmärkta),

som blifvit föreslagna att ändras

eller utgå.)

§ 1.

Do. Alla förut------ Do Alla förut---, _ _ —

— — — — — — — — bjuder. — — — — — — — — bjuder.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14,

15

Under ordet skrift, som i denna

Lag nyttjas, skall förstås allt hvad,

genom tryck, under allmänhetens

ögon lägges. Med periodisk skrift

förstås en sådan, som i nummerföljd,

eller pa bestämda tider ut~

gifves.

4:o. Utgifvare af dagblad eller

periodiska skrifter anmäle sig, jemte

titeln och tryckningsorten, hos Justitiestatsminister

n, som eg er att, så vida

sökanden ej för nesligt brott blifvit

dömd, eller förklarad ovärdig föra

andras talan, meddela bevis, att intet

hinder emot skriftens utgifvande förekommer.

5:o. Privilegier å Boktryckeri

skola ej erfordras, utan stånde hvar

och en fritt att, utan hinder af någon

särskild författning, äldre privilegier

eller något Boktryckerireglemente,

samt utan att vara underkastad

någon Skråordning anlägga

sådana Tryckerier, af hvad

beskaffenhet eller vidd honom Renligt

synes, uti stad eller inom ett

afstånd derifrån af högst en half mil.

Då ett Boktryckeri — — — —-

— — —- — — — -—- stadens rätt.

Den ett nytt Boktryckeri — —

— — — kungjord. Utgifves från

ett, på nu föreskrifna sätt icke behörigen

anmäldt, Tryckeri någon

brottslig skrift, vare den olaglige

Boktryckaren, jemte författaren, underkastad

lika straff och ansvar för

skriftens innehåll och skrifart, och

hafve sitt Boktryckeri till åklagaren

Under ordet skrift, som i denna

Lag nyttjas, skall förstås allt hvad

genom tryck under allmänhetens

ögon lägges.

4:o. Privilegier å boktryckeri

skola ej erfordras, utan stånde

hvar och en som eger god frejd och

råder öfver sig och sitt gods fritt

att, utan hinder af någon särskild

författning, äldre privilegier eller

något Boktryckeri-reglemente, samt

utan att vara underkastad någon

Skråordning anlägga sådana tryckerier,

af hvad beskaffenhet eller

vidd honom tjenligt synes, uti stad

eller inom ett afstånd derifrån af

högst eu half mil.

Då ett Boktryckeri —- — — —

— —. _ — — stadens rätt.

5:o. Den ett nytt Boktryckeri —

— — — kungjord. Utgifves från

ett, på nu föreskrifna sätt icke behörigen

anmäldt, tryckeri någon

brottslig skrift, vare boktryckaren

jemte utgifvaren, underkastad lika

straff och ansvar för skriftens innehåll

och skrifart, och hafve sitt boktryckeri

til! åklagaren förverkat,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutions-Utskottets Utlåtande No 14.

förverkat. Lag samma —---—

— .— — — Justitie-statsministern.

6:o. Författare vare ej skyldig,

att å tryckt skrift låta sitt namn

utsättas. Ehvad häri okänd vara

vill eller ej, åligge honom att tillställa

Boktryckaren en förseglad sedel,

innehållande hans namn och

hemvist, med päskrifvet betyg om

dessa uppgifters riktighet, af tvänne

på orten väl kända, inom Sverige

boende, Svenska medborgare, hvilka

åligge förf att are anse ar, i händelse

skriften inom laga tid åtalas skulle,

och författarens namn och hemvist befunnes

oriktigt uppgifna, eller i sedeln

saknades, eller och författaren, utan

laga förfall, ifrån svaromålet uteblefve.

Röjer Boktryckare författarens

namn eller hemvist, då sådant

honom ej af Domaren lagligen

ålagdt är, böte Tvåhundra Riksdaler

och varde hans brott kungjordt i de

allmänna Tidningarne.

7:o. Den, hvilken utgifver Utländsk

Mans arbete, eller öfversättning

deraf, eller inländsk mans, som

sitt namn ej angifvit, ege enahanda

rättigheter, pligter och ansvarighet,

som författare, i alla de fall, der

Lag samma — — —---—

— — _ — Justitie-statsministern.

Anm. 1 händelse den af Konstitutionsutskottet

vid 1867 års riksdag''

i Utlåtande N:o 6 föreslagna och

då till hvilande antagna ändring

i Tryckfrihets-förordningens § 1

mom. 5 skulle godkännas, kommer

detta mom. att erhålla den

lydelse, som i berörda utlåtande

finnes införd, med iakttagande af

hvad här ofvan föreslagits.

6:o. Författare vare ej skyldig

att å tryckt skrift låta sitt namn

utsättas. Röjer boktryckare författarens

namn eller hemvist, då sådant

honom ej af domaren lagligen

ålagdt är, böte Tvåhundra Riksdaler.

Har han utan författarens

eller utgif''varens tillstånd dess namn

en skrift åsatt, dömes till fängelse

från och med två månader till och

med ett år.

Anm. Nästförestående med kursiv stil

utmärkta stadgande är här upptaget

från § 1. mom. 8, sista

stycket.

7:o. Den, hvilken utgifver utländsk

mans arbete, eller öfversättning

deraf, eller inländsk mans, som

sitt namn ej angifvit, ege enahanda

rättigheter och pligter, som författare

i alla de fall, der ej i denna

lag

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutiens-UtsTeottets Utlåtande N:o 14,

17

ej i denna lag annorlunda stadgadt

är. Utgifvare af Dagblad och periodiska

skrifter vare alltid, i afseende

på ansvaret, ansedde såsom författare,

åliggande dem under lika förbindelse

att tillse, det de vilkor, som

vid utgifvandet deraf i denna Lag

ytterligare stadgas, varda noga iakttagna.

8:o. Vid rättegångens början vare

Boktryckare skyldig att författarens

namnsedel till Domstolen ingifva. I

annat fall stånde han författareansvar,

så framt icke författaren

sig hos Domaren sjelfmant tillkännagifver.

Angår rättegången Dagblad

eller periodiska Skrifter, blifve Utgifvarens

namn af Justitie-Statsministern,

i följd af ofvan föreskrifna

anmälan uppgifvet. Domaren egen

att genast, sedan namnsedeln blifvit

aflemnad, densamma öppna och den

derigenom upptäckta rätta parten för

Domstolen inkalla.

Skulle, vid rättegångens slut,

Domaren pröfva, att Åklagaren i

oträngdt mål anställt rättegången,

så att namnsedelns brytande deraf

blifvit en följd, vare Åklagaren förfallen

till Etthundra Riksdalers böter.

Har Boktryckare, utan Författarens

eller Utgifvarens tillstånd, dess

namn en skrift åsatt, dömes till fängelse

från och med Två månader

till och med ett dr.

Anm. Jemför föreslagna lydelsen § 1

mom. Q, sista punkten.

9:o. Hvarje — — — — — —

--- — egarens ensak.

Bih.. Ull Biksd. Prot. 1869. 3 Samt. I

lag annorlunda stadgadt är. Utgifvare

af dagblad och periodiska

skrifter vare alltid ansedde såsom

författare.

8:o, För förbrytelse, begången genom

tryckt skrift, stånde boktryckaren

ansvaret, så vida han icke förmår

visa, att annan af honom uppgifven

person är att anse såsom

skriftens utgifvare. I sådant fall

vare boktryckaren från ansvar fri

och straffet drabbe utgifvaren.

9:o. Hvarje — — —--—

------ egarens ensak.

Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 14.

Lag samma — — — —--

----utgifva.

Utgifvare--— —---

— ---Två år. Diktadt namn,

hvarmed ingen verklig person utmärkes,

vare ej förbudet att å titelbladet

utsätta,, dä Atlet or sr ätt a namnsedel

lemnad är. Uppsatser — —

---hemtad.

12:o. Intet hinder —---

— ---föreskrifva^. Föryttrar

någon eu tryckt skrift, hvarå Boktryckarens

namn, tryckningsorten

eller årtalet icke finnas utsatta, höte

för hvarje gång Femtio Riksdaler

och stånde derjemte, i händelse

skriften åtalas, författare-ansvar,

derest icke Boktryckaren eller Författaren

kan upptäckas.

§

2:o. Till befrämjande af detta

ändamål, vare härmed till ovägerlig

efterlefnad föreskrifvet, att i samma

stund, ej sednare än eu skrift till försäljning

eller till spridande, på hvad

annat sätt som helst, utgifves, skall

ett exemplar aflemnas i Stockholm

till Justitie-Statsministern, och i

hvarje annan ort till hans förordnade

ombud. Boktryckare, som denna

föreskrift uraktlåter, böte hvarje

gång Femtio Riksdaler, och om han,

utan att vara försedd med JustitieStatsministerns

bevis om gjord anmälan

af ett Dagblad eller periodisk

Skrift, densamma trycker, böte Etthundra

Riksdaler, och Skriftens ut
-

Lag samma — —--—

— —--utgifva.

Utgifvare--— —--—

--— Två år. Diktadt namn,

hvarmed ingen verklig person utmärkes,

vare ej förbudet att å titelbladet

utsätta. Uppsatser--—

— — — hemtad.

12:o. Intet hinder — — — —

— — — — föreskrifvas. Föryttrar

någon eu tryckt skrift, hvarå boktryckarens

namn, tryckningsorten

eller årtalet icke finnas utsatta, böte

för hvarje gång Femtio Riksdaler

och stånde derjemte, i händelse

skriften åtalas, ansvar, derest icke

boktryckaren eller utgifvaren kan

upptäckas.

4.

2:o Till befrämjande af detta ändamål,

vare härmed till ovägerlig

efterlefnad föreskrifvet, att i samma

stund, ej sednare än en Skrift till

försäljning eller till spridande på

hvad annat sätt som helst utgifves,

skall ett exemplar aflemnas i Stockholm

till Justitie-Statsministern, och

i hvarje annan ort till hans förordnade

ombud. Boktryckare, som denna

föreskrift uraktlåter, böte hvarje

gång Femtio Riksdaler.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

19

gifvande inställes, intilldess Utgifvaren

iakttagit hvad ofvanföre derom

stadgadt är.

7:o. Utgifvare af Dagblad och

periodiska skrifter, hvilka, såsom i 1

§ 7 mom. stadgadt är, ensamme äro

underkastade författareansvar, vare

framför andra erinrade om ett rätt

bruk af Tryckfriheten, och umgälles

Utgifvarens förbrytelse genom sådant

Blad dubbelt i alla de fall, der med

penningar pliktas.

8:o. Qvarstad — — — göres.

9:o. Hvar, som beträdes att hafva

försåldt eller utspridt en i laga ordning

med qvarstad belagd eller konfiskerad

skrift, vare vid alla sådana

tillfällen, då han om qvarstaden kunskap

egt eller bort ega, till samma

ansvar som författaren förbunden

och uingälle förbrytelsen efter enahanda

grunder. Rubbning af qvarstad,

hvaruppå försäljning eller utspridande

icke följt, umgälles enligt

allmän lag.

10:o. I afseende på--äro.

ll:o. Finner — — statsmedlen.

7:o. Qvarstad — — — göres.

8:o. Hvar, som beträdes att hafva

försåldt eller utspridt en i laga ordning

med qvarstad belagd eller konfiskerad

skrift, vare vid alla sådana

tillfällen, då han om qvarstaden kunskap

egt eller bort ega, till samma

ansvar som utgifvaren förbunden och

umgälle förbrytelsen efter enahanda

grunder. Rubbning af qvarstad,

hvaruppå försäljning eller utspridande

icke följt, umgälles enligt allmän

lag.

9:o. I afseende på---äro.

10 :o. Finner--statsmedlen.

§ 5.

l:o. Anställes åtal för förbrytelse,

begången genom tryckt skrift, och söker

boktryckaren visa, att annan af

honom uppgifven person är att anse

såsom skriftens utgifvare, skall frågan

härom först af domstolen afgöras.

Den, som med beslutet icke

åtnöjes, gifve det domstolen genast

tillkänna, och ege derefter anföra sär
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

*

l:o. Lagligheten af åtalade tryckta

skrifters innehåll skall hädanefter

alltid pröfvas af en Jury eller Nämnd,

bestående af Nio personer, hvilka

sammanträda vid den Domstol, der

brott emot denna Lag åtalas, och

der, genom förhör med parterna,

Åklagarens slutpåstående och den

tilltalades förklaring, ransakningen

fullbordas bör.

2:o. Derefter ega parterna välja

hvar sina Fyra och Domstolen Fem,

tillsammans Tretton, i staden eller

orten derintill nära boende, för medborgerlig

dygd väl kända personer,

af hvilka, sedan de efter Lag blifvit

af Domstolen ojäfvige förklarade, eu

ibland de af vederparten och en

ibland de af Domstolen nämnda personer

bör af hvardera parten utan

anförda skäl uteslutas.

6:o. Förbrytelser — — — —

säger. Uppstår fråga om Boktryckares

eller Författares af en tryckt

skrift tilltalande eller hörande, böra

han eller de vid sådan Rätt personligen

till svars stånda, men åtnjute

i öfrigt deras rättegångsförmåner,

enligt allmän Lag och särskilda

Författningar, uti allt hvad

genom detta förordnande icke uttryckligen

annorlunda stadgadt är.

skilda besvär i den för brottmål stadgade

ordning.

2:o. Lagligheten af åtalade tryckta

skrifters innehåll skall alltid pröfvas

af en Jury eller Nämnd, bestående

af Nio personer, hvilka sammanträda

vid den domstol, der åtalet

är anhängigt och der, genom

förhör med parterna, åklagarens

slutpåstående och den tilltalades

förklaring, ransakningen fullbordas

bör.

Efter fulländad ransakning skola

parterna välja hvar sina fyra och

domstolen fem, tillsammans tretton,

i staden eller orten derintill nära

boende, för medborgerlig dygd väl

kända personer, af hvilka, sedan de

efter lag blifvit af domstolen ojäfvige

förklarade, en ibland de af

vederparten och en ibland de af

domstolen nämnda personer bör af

hvardera parten utan anförda skäl

uteslutas.

6:o. Förbrytelser — — — —

säger. Uppstår fråga om boktryckares

eller utgifvares af en tryckt

skrift tilltalande eller hörande, böra

lian eller de vid sådan Rätt personligen

till svars stånda, men åtnjute

i öfrigt deras rättegångsförmåner,

enligt allmän Lag och särskilda

Författningar, uti allt hvad

genom detta förordnande icke uttryckligen

annorlunda stadgadt är.

Anm. I händelse den af Konstitutionsutskottet

vid 1867 års riksdag

i Utlåtande N:o 13 föreslagna och

då till ^vilande antagna ändring

i Tryekfrihets-förordningens § 5

mom. 6 skulle godkännas, kom

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

21

10:o. År åklagad skrift, efter

Åklagarens påstående, af så brottslig

beskaffenhet, att urbota bestraffning

derå följa bör, och skriftens

Författare hörer till det stånd, att,

efter Lag och Författningar, han endast

i Hofrätt för dylikt brott dömas

kan, förvise då Underrätt, der

Namnsedeln blifvit öppnad, saken till

Hofrättens handläggning, hvarefter

med densamma vidare förfares, såsom

denna Tryckfrihetslag föreskrifver.

mer detta mom. att erhålla den

lydelse, som i berörda Utlåtande

finnes införd, med iakttagande

att ordet författare utbytes mot

utgifvare.

10:o. År åklagad skrift, efter

åklagarens påstående, af så brottslig

beskaffenhet, att urbota bestraffning

derå följa bör, och skriftens

Utgifvare hörer till det stånd, att,

efter Lag och Författningar, han

endast i Hofrätt för dylikt brott

dömas kan, förvise då Underrätt

saken till Hofrättens handläggning,

hvarefter med densamma vidare förfares

såsom denna Tryckfrihetslag

föreskrifver.

Utan närmare samband med nu omförmalda bestämmelser rörande

ansvarighet för tryckt skrift stå en del förslag till förändringar i andra

Tryckfrihets-förordningens delar, hvilka blifvit inom Utskottet framställda

och hvilka Utskottet ansett möjliga att redan nu genomföra, samt derjemte,

om än af mindre betydelse dock förtjenta af att icke lemnas utan

afseende.

Då förändringar i 1 § 5 mom. blifvit, på sätt ofvan är nämndt,

föreslagna, har man ansett lämpligt att åt hela momentet gifves en mera

tillfredsställande lydelse. Der föreskrifves nemligen bland annat, att den

ett nytt boktryckeri inrättar åligger att sist tretio dagar innan någon

skrift derifrån utgifves, så väl hos magistraten i den stad, hvaruti boktryckeriet

anlägges, eller under hvars domsrätt han såsom boktryckare

skall lyda, som ock hos den Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, under

hvars styrelse eller embetes tillsyn staden hörer, skriftligen tillkännagifva,

att och hvarest han boktryckeri anlagt. Denna föreskrift, som uppenbarligen

tillkommit i afsigt att sätta vederbörande myndighet i tillfälle

att genast från det ett tryckeri börjar sin verksamhet utöfva kontroll

öfver detsamma, innehåller en tidsbestämmelse, som kan föranleda dertill

att ett tryckeri längre än nödigt är hålles i overksamhet, och hvars

inskränkning, i betraktande af nutidens utvägar att skyndsamt fortskaffa

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 14.

den föreskrifna anmälan, icke bör kunna möta något hinder. Derjemte

har Utskottet funnit den i samma § stadgade tidsbestämmelse, i fråga

om den anmälan, som bör ske, när ett tryckeri ombyter egare, vara alldeles

öfverflödig, och kunna, om den strängt iakttages, medföra ganska

menliga följder, bland annat den, att utgifvandet af ett från tryckeriet

utgående dagblad måste afstadna under den tid, som förflöt närmast efter

sedan den föreskrifna anmälan skett. Utskottet anser i detta fall tillräckligt

att stadga det anmälan bör ske, innan någon skrift från tryckeriet

utgifves och föreslår derföre,

2:o att ifrågavarande moment med nödiga förändringar

jemväl i uppställningen samt med uteslutande af

några mindre lämpliga straffbestämmelser måtte erhålla

följande lydelse:

Trycklrihets-förordmngen.

§

(Den nuvarande lydelsen.)

5:o. Privilegier å boktryckeri

skola ej erfordras, utan stånde hvar

och en fritt att, utan hinder af

någon särskild författning, äldre

privilegier eller något boktryckerireglemente,

samt utan att vara underkastad

någon skråordning, anlägga

sådana tryckerier, af hvad

beskaffenhet eller vidd honom tjenligt

synes, uti stad eller inom ett

afstånd af högst en half mil.

Då ett boktryckeri---rätt.

Den ett nytt boktryckeri inrättar,

åligger att sist tretio dagar, innan

någon skrift derifrån utgifves, så

väl hos magistraten i den stad,

hvaruti boktryckeriet anlägges, eller

under hvars domsrätt han såsom

boktryckare skall lyda, som ock hos

den Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

under hvars styrelse eller

embetes tillsyn staden hörer, skrift
-

1.

(Den föreslagna lydelsen.)

5:o. Privilegier å boktryckeri

skola ej -erfordras, utan stånde hvar

och en fritt att, utan hinder af

någon särskild författning, äldre

privilegier eller något boktryckerireglemente,

samt utan att vara underkastad

någon skråordning, anlägga

sådana tryckerier, af hvad

beskaffenhet eller vidd honom tjenlig’!

synes, uti stad eller inom ett

afstånd af högst en half mil.

Då ett boktryckeri---rätt.

Den ett nytt boktryckeri inrättar,

åligger att sist fjorton dagar, innan

någon skrift derifrån utgifves, så

väl hos magistraten i den stad,

hvaruti boktryckeriet anlägges, eller

under hvars domsrätt han såsom

boktryckare skall lyda, som ock hos

den Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

under hvars styrelse eller

embetes tillsyn staden hörer, skrift
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o 14.

23

ligen tillkännagifva, att och hvarest

han boktryckeri anlagt. Uraktlåter

någon det, plikte han Etthundra riksdaler

och varde hans förbrytelse i

allmänna tidning ar ne kungjord. Utgifves

från ett på nu föreskrifna

sätt icke behörigen anmäldt tryckeri

någon brottslig skrift, vare den olaglige

boktryckaren, jemte författaren

underkastad lika straff och ansvar

för skriftens innehåll och skrifart

och hafre sitt boktryckeri till åklagaren

förverkat. Lag samma vare,

der boktryckeri ombyter egare. I båda

fallen åligger det Konungens Befallningshafvande,

sedan behörig anmälan

hos honom blifvit gjord, att

genast eller med först omgående

post derom underrätta Justitie-statsministern.

ligen tillkännagifva, att och hvarest

han boktryckeri anlagt. Der boktryckeri

ombyter egare, åligge den

nye egaren att, innan någon skrift

utgifves, göra sä beskaffad anmälan

som nu sagd är. I båda fallen

åligger det Konungens Befallningshafvande,

sedan behörig anmälan

hos honom blifvit gjord, att genast

eller med först omgående post derom

underrätta Justitie-statsministern.

Anlägges eller öfvertages boktryckeri

utan föreskrifven anmälan, plikte boktryckaren

Etthundra riksdaler. Utgifves

från ett icke behörigen anmäldt

tryckeri någon brottslig skrift,

vare boktryckaren jemte författaren

underkastad lika straff och ansvar

för skriftens innehåll och skrifart.

Anm. I det fall att det här ofvan under

l:o upptagna förslag till förändring

i detta moment blir af

Riksdagen antaget, kommer ordet

»författare» att utbytas mot »utgifvare»,

hvarjemte vid slutliga

bestämmandet af detta moments

lydelse höra iakttagas de förän

dringar i densamma, som kunna

blifva en följd af det af Konstitutions-Utskottet

vid 1867 års

riksdag i Utlåtande N:o 6 framställda,

af Riksdagen till hyllande

antagna förslag.

I 1 § 12 mom. af Tryckfrihets-förordningen infördes år 1812 det

stadgande: att hvar och en, som antingen i öppen bod eller eljest med rättighet

att derom i allmänna tidningar^ få kungörelse införa ville bokhandel

idka eller böcker försälja, borde, på sätt om boktryckeriers anläggning

vore stadgadt och vid samma ansvar, derom göra anmälan hos Justitiestatsministern.

Då detta stadgande synes innebära ett obehörigt band

på en skrifts författare, hvarigenom för honom skulle kunna försvåras

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 14,

möjligheten att på det fördelaktigaste sått och utan anlitande af den

vanliga bokhandeln skriften i olika delar af landet föryttra, anser Utskottet,

i likhet med hvad af föregående Riksdagars Konstitutions-Utskott

två särskilda gånger (se Konst.-Utsk. Uti. 1868 N:o 5) blifvit ifrågasatt,

och med åberopande af då anförda skäl, att detta stadgande bör utgå

och föreslår derföre,

3:o att 1 § 12 mom. samt i sammanhang dermed 4 §

11 mom. af Tryckfrihets-förordningen måtte sålunda

förändras:

Tryckfrihets

§

(Den nuvarande lydelsen.)

12:o. Intet hinder vare för bokhandels

idkande, icke heller för utgifning

till föryttrande af någon

skrift, vare sig inländsk eller utländsk.

Hvarje författare eller förläggare

stånde fritt, att en honom,

i följd af sådan egenskap, tillhörig

skrift antingen sjelf eller genom andra

föryttra; dock vare hvar och en,

som antingen i öppen bod eller eljest,

med rättighet att derom i allmänna

tidningarne få kungörelse införa, bokhandel

idka eller böcker försälja vill,

förbunden att, på sätt om boktryckeriers

anläggning stadgadt är, och vid

samma ansvar, anmälan derom hos

Justitie-st åt sministern göra. För fortfarande

föryttrande af en skrift vare

inga andra hinder än de, som i 4

§ af denna lag föreskrifvas. Föryttrar

någon — — — — — —

§

ll:o. Finner Justitie-statsministern,

att utrikes ifrån inkommen,

förordningen.

i.

(Den föreslagna lydelsen.)

12:o. Intet hinder vare för bokhandels

idkande, icke heller för utgifning

till föryttrande af någon

skrift, vare sig inländsk eller utländsk.

Hvarje författare eller förläggare

stånde fritt, att en honom,

i följd af sådan egenskap, tillhörig

skrift antingen sjelf eller genom andra

föryttra; och vare för en skrifts

föryttrande inga andra hinder än de,

som i 4 § af denna lag föreskrifvas.

Föryttrar någon------

Anm. I det fall att det bär ofvan under

l:o upptagna förslag till förändring

i detta moment blir af

Riksdagen antaget, kommer detta

att vid bestämmande af momentets

slutliga lydelse iakttagas.

4.

ll:o. Finner — — — — förblifva.

Till den ändan åligge hvar

och

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

25

på främmande språk författad, skrift

innehåller något stridande emot 3

§:ns 4, 5, 7, 9, 10 och 13 mom.,

åligga honom, att, efter tillsvidare

derå lagd qvarstad, i underdånighet

inhemta Kongl. Maj:ts befallning,

huruvida skriften bör till föryttrande

frigifvas, eller under vidare qvarstad

förblifva. Till den ändan åligga

hvar och en, som genom gjord anmälan

hos Justitie-statsministern är

berättigad att bokhandel idka, att till

Justitie-statsministern eller hans ombud

inlemna förteckning på inkomna

utländska skrifter. Skulle å någon

och eu, som bokhandel idkar, att —

—--skrifter. Skulle å någon

Bland de handlingar, hvilkas offentliggörande i tryck utan Regeringens

tillstånd blifvit i 2 § 4 inom. förbjudet, hafva, såsom det vill

synas, af förbiseende icke upptagits sådana försvarsverket rörande handlingar,

hvilkas kungörande kunde medföra våda för rikets säkerhet, och

hvilkas förhemligande derföre synes af särdeles starka skäl böra föreskrifvas.

För vinnande af rättelse häruti, anser sig Utskottet böra föreslå,

4:o att följande tillägg måtte införas i

Tryckfrihetsförordningen.

§ 2.

(Den nuvarande lydelsen.)

4:o. 1 grund af--helst.

Vid föregående tillåtelse - uppenbara.

Att ej några ministeriela handlingar

eller diplomatiska personers

enskilda anteckningar eller berättelser

öfver ministeriela ärenden, h vilka

höra till ett sednare tidehvarf, än för

Bih. till lliksd. Prof. 1869. 3 Sami.

(Den föreslagna lydelsen.)

4:o. 1 grund af--helst.

Vid föregående tillåtelse---—

uppenbara.

Att ej några ministeriela handlingar

eller försvarsverket angående

handlingar, hvilkas kungörande kunde

medföra våda. för rikets säkerhet, eller

diplomatiska personers enskilda

8 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

minst femtio år tillbaka, utan regeringens

tillstånd, ej heller enskilda

bref, så vida de ej till något rättegångsmål

nödvändigt höra, ej heller

åt publik vård anförtrodda deposita

af skrifter och handlingar, utan deras

tillstånd som samma bref eller

deposita angå eller tillhöra, kunna

utgifvas eller utbekommas. Den häremot

bryter böte femtio riksdaler.

anteckningar, eller berättelser öfver

ministeriela ärenden, hvilka höra till

ett sednare tidehvarf, än för minst

femtio år tillbaka, utan regeringens

tillstånd kunna utgifvas eller utbekommas,

ej heller enskilda bref, så

vida de. ej till något rättegångsmål

nödvändigt höra, ej heller åt publik

vård anförtrodda deposita af skrifter

och handlingar, utan deras tillstånd,

som samma bref eller deposita

angå eller tillhöra. Den häremot

bryter böte femtio riksdaler.

Det sätt, hvarpå juryn i tryckfrihetsmål hos oss bildas, har gifvit

anledning till många och grundade anmärkningar. Man har anfört, att

den icke motsvarar en af de väsendtligaste fordringarne på en domstol,

då största antalet af dess ledamöter blifvit af parterna valde, och af

denna anledning kunna misstänkas att icke ega den oväld, som för en

lugn pröfning af målen är nödig; att domstolen genom de af densamme

utsedde jurymän i de flesta fall kommer att bestämma målets utgång,

utan att derför vara underkastad det ansvar lagen eljest medgifver att

af domaren utkräfva; att juryns nybildande för hvarje särskild! fall icke

öfverensstämmer med juryinstitutionens anda o. s. v. Frågan om förändring

i juryns sammansättning har derföre varit föremål för många

under föregående riksdagar väckta förslag, och har jemväl under den

innevarande utgjort föremål för Utskottets synnerliga uppmärksamhet.

Mot hvart och ett af de sätt för juryns bildande, som blifvit föreslagna,

hafva dock grundade invändningar kunnat göras. Att utse eu för hela

riket gemensam centraljury, som sammanträder i hufvudstaden, har vid

1856—58 årens riksdag blifvit satt i fråga, men då af alla fyra stånden

förkastadt, hvilket torde vittna derom, att ett dylikt förslag, äfven om

det i öfrigt kunde anses lämpligt, ej skulle inom Riksdagen mötas af

något synnerligt deltagande. Mot juryns utseende länsvis har blifvit

erinradt, att, då dess medlemmar sålunda skulle vid anstäldt tryckfrihetsåtal

inkallas från särskilda delar af länet, juryns sammanträden

komme att för parterna medföra alltför stor kostnad och för jurymännen

ett besvär, som skulle göra dem mindre benägna att mottaga ett

sådant uppdrag. Utan tvifvel vore det både ändamålsenligast och ur

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

27

principal synpunkt .rigtigast, att särskild jury utsåges i hvarje ort, der

boktryckeri linnes, och der sålunda åtal mot tryckt skrift kan komma

i fråga. Men i detta afseende förekommer dock den omständighet, att,

då på de flesta orter tryckfrihetsmål sällan eller aldrig förekomma, jurymannavalet

skulle beröfvas allt intresse och snart nedsjunka till eu tom

formalitet. Man stöter härvid på en svårighet, som säkert skall lägga

hinder i vägen för hvarje ändamålsenligt ordnande af juryn i tryckfrihetsmål,

så länge icke juryinrättningen blifvit upptagen såsom en beståndsdel

af rättegångsordningen i brottmål i allmänhet.

På samma gång Utskottet af dessa skäl ansett sig böra afstå från

hvarje försök att åstadkomma en förändring i juryns sammansättning,

har dock Utskottet föreställt sig, att några betänkligheter icke borde

möta att antaga en förändrad lydelse af den i 5 § 3 mom. föreskrifna

jurymannaed, hvilken i sitt nuvarande skick icke blott är ur religiös

synpunkt förkastlig, utan ock från möjligheten att väljas till jurymän

utesluter så väl medlemmar af den Mosaiska läran som Christna trosbekännare,

hvilka af samvetsbetänkligheter finna sig förhindrade att inför

domstol aflägga ed.

Utskottet tillåter sig i anledning häraf föreslå,

5:o att ifrågavarande moment måtte erhålla följande

lydelse:

Tryckfrihets-förordningen.

(Deri nuvarande lydelsen.)

3:o. Sedan Nämndens antal sålunda

blifvit nedsatt till Nio Ledamöter,

skola de af Domstolen, så

snart sig göra låter, till utsättande

dag, sammankallas, då de inför Domstolen

skola aflägga en så lydande Ed:

».Allsvåldige Gud! Du skådar mitt

hjerta, för Ditt allseende öga är intet

uppsåt fördoldt. Vare Din godhet

och förbarmande Nåd mig evigt

tillsluten, om jag döljer min öfvertygelse

i detta mål. Jag N. N. svär

derföre vid Gud och Hans Heliga

(Deri föreslagna lydelsen.)

3:o. Sedan Nämndens antal sålunda

blifvit nedsatt till Nio Ledamöter,

skola de af Domstolen, så

snart sig göra låter, till utsättande

dag, sammankallas, då de inför Domstolen

skola afgifva en edlig försäkran

att efter sitt bästa förstånd och

samvete utlåtande i saken afgifva,

och att i obrottslig tystnad hålla, så

väl det som under öfverläggning en

yttras, som. hvilka. af de särskilda

ledamöterna med ja eller nej röstat.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Evangelium, att efter mitt bästa förstånd

och samvete utlåtande i denna

sak afgifva, och att det, som under

öfverläggningen yttras, skall af mig

i obrottslig tystnad hållas.

Vid de nu föreslagne förändringarne i Tryckfrihets-förordningen

har Utskottet ansett, att man för närvarande borde stadna, i betraktande

af de skäl mot eu mera omfattande omarbetning af denna lag, hvilka

ofvan blifvit anförda. Med erkännande deraf, att de till Utskottet ingifna

motioner, äfven i vissa delar som icke föranledt till något förslag

från Utskottets sida, innefatta grundsatser, hvilka äro värda all uppmärksamhet

och säkerligen skola vid en ur flera synpunkter önskvärd

omarbetning af Tryckfrihets-förordningen tagas i behörigt öfvervägande,

anser Utskottet sig derföre för närvarande endast kunna tillstyrka,

6:o att Herr Hallenborgs motion icke måtte till någon

Riksdagens vidare åtgärd föranleda; samt

7:o att Herr Hedlunds motion icke måtte till någon Riksdagens

vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 Maj 1869.

På Utskottets vägnar:

TH. MUNCK AF ROSENSCHÖLD.

Ordförande.

Reservationer:

af Hr Almqvist, L. »Med afseende å de olägenheter samt den

osäkerhet för både boktryckare och författare, som synas kunna följa

deraf, att i det af Konstitutions-Utskottets pluralitet antagna förslag till

ändring i Tryckfrihets-förordningens föreskrifter om ansvarighet för tryckt

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

29

skrift saknas bestämd regel för bevisningen om hvem som bör anses

såsom utgifvare, har jag icke kunnat biträda samma förslag.

I dess ställe, och till undvikande af nämnda olägenheter samt på

det att Jury må pröfva äfven frågan om hvem ansvaret för tryckt skrift

bör åligga, har jag trott stadgande!:), beträffande ansvarigheten, af ungefär

följande innehåll vara mera lämpliga:

Mom. 1. För innehållet af tryckt skrift åligge boktryckaren lagligt

ansvai, så framt icke annan person är att anse såsom skriftens utgifvare.

Mom. 2. Såsom utgifvare skall, i fråga om åtal mot tryckt skrift,

den anses, som antingen i skriftlig, af två trovärdiga personer bevittnad

handling, hvilken, öppen eller förseglad, af boktryckaren vid rättegångens

början hos domstolen företes, erkänt sig vara utgifvare, eller ock

sjelf i sådan egenskap, likaledes vid rättegångens början, sig hos domstolen

inställer; Dock att, hvad angar dagblad eller periodisk skrift,

icke någon annan må såsom utgifvare antagas än den som åtnjuter

medborgerligt förtroende samt är i tillfälle att utöfva och i allmänhet

utöfva!1 bestämmande tillsyn öfver skriftens innehåll samt har sitt namn

och sin egenskap af ansvarig utgifvare tydligen å skriften utsatt,

Om denna eller eu dylik redaktion antages, anser jag att Jury

borde afgöra:

l:o. Om skriften är brottslig? och, om denna fråga besvaras medja,

2:o. Om den för domstolen framställde utgifvaren är ansvarig?

Besvaras af juryn denna sednare fråga med nej, ligge ansvaret å boktryckaren.

När i mål, der både boktryckare och utgifvare äro under åtal, de ej

kunna förena sig om nämnande af de jurymän, hvilka den tilltalade har

att välja, borde domstolen ega att utse jemväl desse jurymän».

af Herr Nils Larson mot första punkten i Utskottets Betänkande.

af Herrar Siljeströrn och Witt: »Utan att för närvarande yttra oss

öfver hvad Utskottets Utlåtande och förslag i öfrigt innehålla, få vi

uttryckligen anmäla var reservation mot den del af det sednare, som

afser att hvälfva ansvarigheten för tryckfrihetsförbrytelser på boktryckaren,

under det denne skulle ega att i vanlig domstolsväg leda ansvaret

på någon annan, hvilken vore att »såsom utgifvare anse». Härigenom

skulle, a ena sidan, icke författaren, icke ens den sannskyldige

utgifvaren träffas, men deremot en direkt uppmuntran vara gifven till

begagnande just af det ansvaringssystem, som man velat förebygga;

hvarjemte, i händelse af rättegång, en olidlig och mot allt begrepp om

Bill. till ltiksä. Prot. 1869. 3 Sami. 8 Haft. ° 5

s. 30 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 14,

30

tryckfrihet stridande inqvisition rörande det boktryckeri eller den tidningsbyrå,

som vore i fråga, skulle komma att ega rum. A andra sidan

skulle, oaktadt den här ofvan antydda utvägen, dock till följd af en

alltför naturlig farhåga att, i händelse af behof, ej kunna åstadkomma

antaglig bevisning, boktryckaren högst sannolikt, isynnerhet under vissa

politiska tidsförhållanden, undandraga sig att trycka skrifter, med hvilkas

utgifvande något äfventyr kunde tänkas förbundet; i följd hvaraf ingen

annan än egare af boktryckeri skulle kunna utgifva sådana skrifter: en

inskränkning uti den rätt, som 86 § Regeringsformen tillerkänner »hvarje

svensk man», som måhända till och med förslagets upphofsman ej afsett.

Med ett ord, detta förslag innehåller, efter vår öfvertygelse, ingenting

till skydd mot tryckfrihetens missbruk, men väl en väsendtlig inskränkning

af sjelfva tryckfriheten.»

af Herr Friherre Liljencrantz, som begärt få antecknadt, att han

ej med sin röst bidragit till antagande af Utskottets förslag; samt

af Herr Medin.

Stockholm. 1869. Åssociations-Tryckeriet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.