Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Tryckfrihets-förordningen.
1869-05-03 · 30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1869:14, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Tryckfrihets-förordningen.
Dokumentets text
Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 14.
1
/t7:# 14.
Ank. till Riksd. Kansli d. 3 Maj 1869, kl. 2 e. in.
Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner
om ändringar i Tryckfrihets-förordningen.
Uti en inom Första Kammaren väckt motion (N:o 52) har Herr
Hallenborg föreslagit förändringar i vissa delar af Tryckfrihets-förordningen,
åsyftande:
a) att vid anmälan af ett tidningsföretag, icke allenast utgifvare
utan äfven boktryckare och förläggare skulle uppgifvas, med skyldighet
för de båda sistnämnda att, derest utgifvaren icke förmådde, ansvara
för gäldande af böter, skadestånd och rättegångskostnader, som kunde
ådömas för det brottsliga innehållet af eu periodisk skrift; samt att
ingen måtte såsom utgifvare godkännas, som icke, jemte det han i öfrigt
uppfyllde de i Tryckfrihets-förordningen stadgade beliörighetsvilkor,
vore i fullständigt åtnjutande af medborgerliga rättigheter samt rådde
öfver sig och sitt gods;
b) att föreskrifterna i Tryckfrihets-förordningens 5 § sålunda förändrades,
att juryns ledamöter genom lottning uttoges bland en jurymannakorps,
som, till ett antal af 24, hvarje år valdes af den kommun,
under hvars domvärjo tryckeriet lydde; och
c) att i Tryckfrihets-förordningen måtte tilläggas en föreskrift, som
ledde dertill att, utan att derigenom författares anonymitetsrätt kränktes,
den som uppsåtligen gjort sig skyldig till delaktighet i brott mot
tryckfriheten, kunde blifva straffad enligt allmänna strafflagen.
Till Utskottet har likaledes blifvit hänvisad en inom Andra Kammaren
af Herr Hedlund väckt motion (N:o 343), innehållande grunddragen
till en ny Tryckfrihetslag. De grundsatser motionären härvid
velat hafva tillämpade äro hufvudsakligen: att bedrifvande af boktryckeriBih.
till Riksd. Prot. 1861). 3 Sami. 8 Häft. 1
2
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
rörelse och idkande af bokhandel icke underkastas andra vilkor än öfriga
yrken; att privilegier å skrifters utgifvande äfvensom skyldighet
för boktryckare att till vissa offentliga inrättningar aflemna några exemplar
af tryckt skrift afskaffas; att samtliga straffbestämmelser ur Tryckfrihets-förordningen
utgå och öfverflyttas till strafflagen; att straff för
tryckfrihetsbrott böra bestå endast i böter, hvilka ej i fängelse förvandlas,
utan qvarstå såsom fordran hos den sakfällde, till dess de blifvit
till fullo erlagda; att straff för tryckfrihetsbrott böra drabba författaren
eller utgifvaren efter bevisning; att bestämmelserna om såväl
namnsedel som tillståndsbevis för utgifvande af periodisk skrift måtte
utgå, men namn å utgifvare af dagblad eller periodiska skrifter utsättas
å hvarje utkommande nummer af skriften; att då författare eller
utgifvare af eu brottslig skrift blifvit falskeligen uppgifven, och fördenskull
icke kan ställas till ansvar för dess innehåll, böterna gäldas af
det boktryckeri, hvarifrån skriften utgått, hvilket ock bör ansvara för
böternas halfva belopp, då gerningsmannen ej förmår gälda dem; att
då utgifvare af periodisk skrift kan styrka, att han varit om brottslig
framställning, som i skriften influtit, okunnig, han måtte ega rätt att
skydda sig sjelf mot ansvar genom att i bevis leda författaren; att
oriktig uppgift eller obefogadt omdöme, som förekommit i periodisk
skrift, icke skulle anses brottsliga, då de blifvit i skriftens följande nummer
eller straxt efter det rättelse blifvit äskad, beriktigade och återtagna;
att till jurymän i tryckfrihetsmål inom hvarje stad för en tid af
tre år och efter samma grunder som ledamöter i Andra Kammaren
utses tjugufem'' till hundra personer, bland hvilka nio utlottas för hvarje
mål; att juryn skall besvara jemväl den frågan om tilltalad person vore
skyldig till det begångna tryckfrihetsbrottet; samt att Tryckfrihets-förordningens
stadgande!! om Justitie-statsministerns befattning med tryckfrihetsmål,
äfvensom om skrifters beläggande med qvarstad måtte bortfalla;
hvarjemte motionären ifrågasatt förändrade bestämmelser i afseende
på hvad som skulle såsom tryckfrihetsbrott anses.
Jemte dessa båda motioner har Utskottet till handläggning förehaft
flera af ledamöter inom Utskottet väckta förslag, åsyftande dels
omarbetning af hela Tryckfrihets-förordningen, dels förändringar i vissa
dess delar.
Den förstnämnde motionären har såsom anledning till sin framställning
särskilt framhållit de missbruk affden fria yttranderätten,
hvartill en del organer inom den periodiska pressen i sednare tider gjort
sig skyldiga. Visserligen torde man vara ense derom, att de skadliga
följderna af dessa missbruk icke kunna helt och hållet före
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
3
byggas eller sjelfva missbruken stäfjas annorlunda än genom den kontroll,
som dels pressens bättre organer kunna åstadkomma genom spridande
af sann upplysning och sedlig anda, dels den läsande allmänheten
sjelf kan utöfva genom att skänka den aktningsvärda pressen sin uppmärksamhet
och sitt erkännande, men deremot lemna den mindre väl
ansedda i saknad af den uppmuntran, som möjliggör dess tillvaro. Men
om sålunda icke ens den bästa lagstiftning i och för sig förmår undanrödja
de öfverklagade missförhållandena, så kunna likväl å andra sidan
ofullkomliga lagar vara egnade att gifva dem ökad näring. Det torde
derföre ej vara utan vigt att tillse, huruvida lagen i detta afseende lemna!''
samhället och dess medlemmar allt det skydd man af densamma
kan fordra, på det att, om detta befinnes icke vara förhållandet, de
mått och steg må kunna vidtagas, som för ett så vigtigt ändamåls vinnande
äro af nöden.
Efter den granskning Utskottet i denna afsigt samt i anledning af
ofvanberörda förslag och på grund af det i 38 § Riksdagsordningen
Utskottet gifna uppdrag underkastat nu gällande Tryckfrihets-förordning,
hade Utskottet visserligen, i betraktande af de många bristfälligheter.
som förefinnas icke blott i afseende på denna lags uppställning och
redaktion, utan ock på innehållet af dess väsendtligaste bestämmelser,
helst önskat, att ett förslag till ny tryckfrihetslag, byggd på de grunder
86 § i Regeringsformen fastställt, men i möjligaste måtto befriad
från de felaktigheter i 1812 års Tryckfrihets-förordning, som blifvit anmärkta,
kunnat för Riksdagen framläggas. Men ett sådant arbete, utfördt
med den omsorg dess stora vigt och ömtåliga beskaffenhet kräfver,
skulle hafva tagit mera tid i anspråk, än Utskottet haft till sitt förfogande;
hvarförutan det torde vara tvifvelaktigt, huruvida den allmänna
meningen ännu är tillräckligt förberedd på eu så genomgripande förändring
som ett fullständigt omarbetande af Tryckfrihets-förordningen
innebär; helst denna grundlag i dess nuvarande skick, med alla sina
ofullkomligheter, dock besitter den obestridliga förtjensten att hafva på
trygga grundvalar befästat och med säkra värn omhägnat den fria yttranderätten
i vårt land. Utskottet har derföre trott sig böra stadna vid
den af först nämnde motionär anvisade utväg att endast söka åstadkomma
sådana rättelser i lagens särskilda delar, hvarigenom de mest i ögonen
fallande bristerna blefve afhjelpta.
Utskottet har härvid icke kunnat undgå att i främsta rummet
fästa sig vid bestämmelserna om ansvarighet för tryckt skrift. Det finnes
icke något stadgande i Tryckfrihets-förordningen, som varit föremål
för ett så allmänt och rättmätigt ogillande, som dessa. Icke nog med
4
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
att dessa bestämmelser i flera fall, der sådant kunnat förekommas, göra
det omöjligt att anträffa någon gerningsman till en begången förbrytelse,
hvilken sålunda måste lemnas ostraffad; de hafva derjemte framkallat
och gifvit näring åt det för rättskänslan upprörande förhållande, att den
verklige gerningsmannen kan köpa sig fri från straff och hvälfva detta
på eu för förbrytelsen främmande, ofta alldeles otillräknelig person.
Detta förhållande, hvartill något motsvarande ej finnes i något civiliseradt
samhälle, är lyckligtvis icke ännu så gammalt hos oss, att det kan
anses hafva vunnit något slags häfd. Och då en utredning af anledningarne
till dess uppkomst torde utgöra en icke ringa vägledning att utfinna
medlen till dess undanrödjande, anser sig Utskottet böra i korthet
redogöra för de förändringar lagstiftningen om ansvarighet för tryckt
skrift undergått sedan den tid, då allmän tryckfrihet först stadgades
genom lag i Sverige.
Detta skedde såsom bekant är genom Kongl. Förordningen angående
skrif- och tryckfriheten den 2 December 1766, hvilken förklarades
vara af grundlags natur. Denna författning, som upphäfde den censur
tryckta skrifter förut varit underkastade, stadgade i stället, såväl
för periodisk som annan skrift, mellan hvilka icke i något afseende skilnad
gjordes eller under dåvarande förhållanden ens behöfde göras, att
ansvaret för dess innehåll skulle i främsta rummet drabba författaren,
hvars namn för detta ändamål borde, enligt förordningens 4 §, å skriften
utsättas. Ville författaren vara okänd, hvilket icke kunde honom förmenas,
egde boktryckaren till sin säkerhet »taga hans skriftliga bevis att han
skriften författat». Detta synes dock mera såsom ett försigtighetsmått
boktryckaren till vägledning anvisadt, än föreskrifvet såsom det enda
bevisningsmedel, hvaraf han till författarens upptäckande egde begagna
sig. Det säges nemligen i fortsättningen af samma § utan inskränkning
i afseende på bevisningsmedlen: »År skriften utan namn och gitter ej
boktryckaren bevisligen det uppgifva, när åtal derå göres, stånde sjelf
i allt det ansvar, som skriftens författare stå bort; men gitter han auktorn
uppgifva, vare från allt ansvar fri».
Sedan denna förordning, i likhet med alla stadgar, som under
tiden från 1680 till 1772 haft grundlags natur, blifvit upphäfd genom
1772 års Regeringsform, och tryckfrihetslagstiftningen sålunda återförd
till politilagarnes område, dit den räknats före 1766, utfärdade Konung
Gustaf III sin Förnyade förordning och påbud angående skrif- och
tryckfriheten den 26 April 1774, hvars bestämmelser i 4 § till eu början
äro lika med dem, hvilka 1766 års författning gifvit, endast med det
förtydligande tillägg, att boktryckaren, hvilken det ålåg att när han
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 14.
5
derom behörigen blefve tillfrågad, uppgifva författarens namn, om han
undandrog sig sådant, eller icke gitte med fulla bevis styrka sin uppgift,
eller om den, hvars namn han uppgifvit, funnes ej till skriften
vara råtta författaren, skulle utan vidare omväg stå allt det ansvar,
som bort drabba författaren. Men derjemte hade i samma § influtit
ett stadgande, som lade ett verkligt band på tryckfriheten, att nemligen
i afseende på skrift, som »rörer eller qväljer rikets grundlagar» samt
»Wår och Rikets majestät, höghet och rätt», hvilket skulle såsom högmålsbrott
anses, boktryckaren gjordes lika ansvarig med författaren.
Detta stadgande, att boktryckaren, äfven om han kunde uppgifva författaren,
likväl skulle ansvara för skriftens innehåll, ledde i sjelfva
verket, på sätt ock af Kongl. Magt vid ett följande tillfälle antyddes,
till ett återinförande af censuren för vissa fall, ehuru på eu omväg, så
att den lades i boktryckarens hand.
Sedan det första steget i denna riktning var taget, kände man
sig snart frestad att fortsätta på den beträdda banan,''och nästa steg
bl ef i detta hänseende afgörande för tryckfrihetens öde. Den 6 Maj
1780 utfärdades Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse och påbud angående
boktryckares ansvar för brott och förseelser mot Kong]. Maj:ts Förordning
om skrif- och tryckfriheten. Denna författning, hvars ändamål att
inskränka tryckfriheten man sökte dölja under den förevändning, att
den vore föranledd af »eu del boktryckares öfverdrifna egennytta, i det
de, för att öka sin afsättning och vinning, oförsynt emottaga och trycka
nästan allt hvad dem i sadant afseende tillställes», uppgifver såsom
regel, att författare skall vara för tryckfrihetsbrott från allt straff fri
och boktryckaren ensam till ansvar stånda; dock blef författaren jemte
boktryckaren ansvarig för yttranden mot Konungen och konungahuset,
Rikets Råd och Ständer samt grundlagarne. Då härtill kom, att straffbestämmelserna
i betydlig mån skärptes, så att äfven den minsta tryckfrihetsförbrytelse,
när den tredje gången föröfvades, ådrog boktryckaren
förlust af hans boktryckarerätt samt minst tio års fästning, hade man
i denna riktning gått så långt, att knappast något steg vidare återstod
att taga.
Lagstiftningen begynte i stället vändas särskildt mot den periodiska
pressen, som ända dittills varit inbegripen under de allmänna
stadgandena om tryckfriheten och som under skydd af 1766 och 1774
års förordningar vunnit större betydelse än någonsin förut. Den 3 Maj
1785 utkom en så kallad Tilläggning till Kong]. Maj:ts Kungörelse och
påbud af den 6 Maj 1780. Kongl. Maj:t säger sig med nöje hafva
erfarit, huruledes sedan ansvaret för alla brott och förseelser mot skrif
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
fi
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
och tryckfriheten blifvit genom sistnämnda författning boktryckarne
ålagdt, inga missbruk deraf vidare förefallit, som kunnat förtjena den
minsta uppmärksamhet, eller kräfva något lagligt tilltal. För betygande
af sitt välbehag häröfver och till ersättning för boktryckarne i den
minskning af deras inkomster de genom den dem åliggande urskiljning
i val af skrifter till tryckning nödvändigt måste vidkännas, ville Kongl.
Maj:t tillägga boktryckare ensamme rättigheten att utgifva dagblad samt
månads- och veckoskrifter uti strödda ämnen, sedan de dertill erhållit
Kongl. Maj:ts eller Kansli-kollegii privilegium. Tillståndsbeviset för utgifvande
af periodisk skrift var sålunda infördt, och det följdes snart i
spåren af indragningsmagten. Det dröjde ej längre än några månader
förr än Kongl. Maj:t i skrifvelse till Kansli-kollegium angående veckoskrifter
och dagblad den 24 Augusti 1785 förbehöll sig rättighet att
genast indraga privilegiet på utgifning af tryckt skrift, så snart det i
någon måtto funnes missbrukadt. Då dertill kom att privilegiet kunde
efter behag gifvas eller vägras, var sålunda tidningspressen i alla afseenden
underkastad den administrativa magtens godtfinnande. Längre kunde
man ej heller på denna väg komma, och de stadgande!!, som under den
återstående delen af Gustaf Ill:s regering utfärdades rörande pressen, hade
hufvudsakligen till uppgift att öka antalet af de ämnen, hvilkas behandling
i tryckt skrift skulle anses såsom tryckfrihetsbrott.
Den kort efter Gustaf III:s död utgifna Kongl. Förordningen om
en allmän skrif- och tryckfrihet den 11 Juli 1792 hade så litet lyckats
göra sitt innehåll begripligt för dem det vederborde, att Kongl. Maj:t i
en den 21 December samma år utfärdad Varning mot förordningens
öfverträdande måste förklara, att afsigten med densamma varit att återställa
tryckfriheten i det skick, hvari den kommit genom 1774 års förordning,
med upphäfvande af alla sedan den tiden utfärdade påbud.
Denna frihet varade dock ej länge. Gustaf Adolf visade sig, sedan han
uppstigit på tronen, snart vara en lika afgjord motståndare till det fria
ordet som hans företrädare. Kongl. Kungörelsen den 26 Mars 1798
upplifvade åter 1785 års författningar om den periodiska pressen. Härpå
följde förbud mot vissa skrifters försäljning, påbud om censur öfver
hvad som utkom från vissa boktryckerier, samt öfverlemnandet af uppsigten
öfver bokhandeln och pressen åt hofkanslern, med biträde af en
bokhandels- och boktryckeri-ombudsman, och med en i hög grad vidsträckt
befogenhet, innefattande rättighet att icke blott förhindra tryckt
skrifts spridning, utan ock fortsättningen af misstänkt skrifts tryckning,
för hvilket ändamål boktryckeri-ombudsmannen hade fri tillgång till alla
boktryckerier. Slutligen återstod icke heller för Gustaf Adolf annat
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
7
medel till tryckfrihetens inskränkning än att genom förnyade bestämmelser
mer och mer begränsa området af de ämnen, bland hvilka det
ännu medgafs pressen att med åtminstone ett sken af frihet hemta sitt
innehåll.
En af 1809 års lagstiftares första omsorger blef att återställa
tryckfriheten och omgärda den med säkra värn mot det godtycke, för
hvilket den under nästförflutna perioden dukat under. Regeringsformens
85 § uppräknar derföre bland rikets grundlagar den Tryckfrihets-förordning,
Konungen och Ständerna komme att gemensamt fastställa, och
följande § bestämmer de grunder, på hvilka en dylik förordning borde
byggas, bland hvilka ock namnes den, att hvarje svensk man tillkommer
rättighet att utan några af den offentliga magten i förväg lagda
hinder utgifva skrifter, i öfverensstämmelse med dessa grunder utarbetades
af Konstitutions-Utskottet ett förslag till Trvckfrihets-förordning,
som sedermera af Ständerna antogs, och af Konungen stadfästades den 9
Mars 1810.
Med den närmast förflutna tidens erfarenhet för ögonen sökte
man genom den nya Tryckfrihets-förordningen i främsta rummet befria
boktryckaren från den ovilkorliga ansvarsskyldighet, som genom föregående
författningar blifvit honom ålagd, men på samma gång så vidt
möjligt skydda författares fatt att vara okänd. Så snart författarens
namn fanns å en skrift utsatt, blef det derföre han, som, på sätt af 1
§ 5 och 7 inom., samt 5 § 1 mom. framgick, ställdes till ansvar för
dess innehåll, i fall det befanns brottsligt. Hade åter författaren icke
låtit utsätta sitt namn, kunde boktryckaren, som i sådant fall i första
hand tilltalades, leda ansvaret från sig genom att förete en af författaren
undertecknad förseglad sedel, innehållande uppgift om dennes namn
och hemvist, hvilken uppgifts riktighet man ansåg försäkrad genom det
stadgande, att namnsedeln skulle vara bevittnad af två af boktryckaren
väl kända personer, på hvilka ansvaret för skriftens innehåll öfvergick,
om författarens namn eller hemvist befunnes i namnsedeln oriktigt
uppgifna, eller der saknades. 1810 års Tryckfrihets-förordning, som
sålunda i hufvudsakliga delar innebar en återgång till de grundsatser,
på hvilka 1766 års författning hvilat, skiljer sig dock från denna
genom den betydelse, som blifvit tillagd namnsedeln i jemförelse med
det skriftliga _ bevis, sistnämnda författning omtalar och hvilken betydelse
. äfven visar sig deri, att det icke synes hafva varit boktryckaren
medgifvet att pa annat sätt än genom namnsedelns företeende leda
författaren i bevis. Härjemte blef till ytterligare skydd för dennes anonymitetsrätt
föreskrifvet, att, först sedan målet efter vid underrätt an
-
8
Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 14.
ställd ransakning hade öfverlemnats till Hofrätt för att der afdömas,
namnsedel kunde affordras boktryckaren och detta endast efter inhemtande
af Tryckfrihets-komitéens yttrande, och då målet var af urbota
beskaffenhet eller boktryckaren pröfvades ega den ringa förmögenhet,
att böterna, då de öfverstego sexton Riksdaler 32 skillingar Banko, måste
i fängelsestraff förvandlas. Sålunda stod boktryckaren i ansvar för böterna,
när författarens namn ej var å skriften utsatt, och författarens
skyldighet att gälda desamma inträdde först vid bristande tillgång hos
boktryckaren.
Dessa bestämmelser gällde jemväl för periodiska skrifter, i afseende
på hvilka dock särskildt stadgades, att utgifvaren borde stå författareansvar.
Deremot saknades alla föreskrifter om uttagande af tillstånds-''
bevis och innehafvandet af vissa behörighetsvilkor för utgifvande af
sådan skrift.
De hinder, hvilka Tryckfrihets-förordningen lade i vägen för den
rätta svarande partens framställande redan i rättegångens början och
de uppskof i rättegången som deraf förorsakades, äfvensom åtskilliga
missbruk af tryckfriheten, hvilka under de närmast efter 1810 följande
åren egt ruin, föranledde Kongl. Maj:t att i Proposition till Rikets
Ständer den 26 Maj 1812, till öfvervägande i sammanhang med de från
föregående riksdagar hvilande anmärkningar mot Tryckfrihets-förordningen,
framställa förslag till förändringar i denna lag af den genomgripande
natur, att, sedan de, i strid med Regeringsformens 81 §, blifvit
redan vid samma riksdag antagna, en ny Tryckfrihets-förordning utfärdades
med datum af den 16 Juli 1812.
Denna lag, som sålunda tillkommit utan den mogna pröfning dess
stora vigt och dess egenskap af grundlag bort tillförsäkra densamma,
åsyftade förnämligast att åt administrativ myndighet uppdraga en strängare
kontroll öfver den periodiska pressen, samt att bereda utväg att med
större skyndsamhet upptäcka och till straff befordra den som för ett
begånget tryckfrihetsbrott borde svara. 1 sistnämnda hänseende stadgades,
att namnsedeln skulle genast vid rättegångens början af boktryckaren
företes och den derigenom upptäckta svarandeparten för domstolen
inställas. Namnsedelsvittnenas ansvarighet utsträcktes till det
fall, då den i sedeln uppgifna författaren utan laga förfall från svaromålet
uteblef. Af större betydelse voro dock stadgandena i afseende
på den periodiska pressen, hvilken nu, i likhet med hvad under Gustaf 111
skett, gjordes till föremål för särskild lagstiftning. Sedan för detta
ändamål den ännu (kvarstående definitionen på periodisk skrift fått in
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
9
flyta i 1 § Tryckfrihetsförordningen uppställdes i 4 mom. af samma §
såsom vilkor för utgifvande af sådan skrift att utgifvaren erhållit Hofkanslerens
tillståndsbevis, hvithet dock, i motsats till hvad Gustaf III derom
stadgat, icke kunde vägras i annat fall, än då sökanden var för
nesligt brott dömd eller förklarad ovärdig att föra andras talan. Dessa
föreskrifter äro likväl endast att betrakta såsom en inledning till och
eu nödvändig förutsättning för det stadgande, som måste anses vara
hufvudföremålet med de förändringar tryckfrihetslagen vid denna riksdag
undergick, nemligen återinförandet af indragningsmagten. Härom
stadgades i 4 § 8 mom. att Hofkansler!! kunde, när han ansåg ett
dagblad eller eu periodisk skrift vådlig för allmän säkerhet eller utan skäl
och bevis förnärmande personlig rätt eller af eu fortfarande smädlig
egenskap, genast låta inställa skriftens utgifvande, intill dess efter anmälan
hos Kong!. Magt, hvilken anmälan borde ega rum sist inom åtta dagar
sedan Hofkansler!] blifvit om qvarstadens verkställande underrättad,
Kong! Maj:t i Stats-Rådet förordnat, huruvida den inställda skriftens
fortsättning måtte vidare tillåtas; och skulle det ankomma på Kong!.
Maj:ts förordnande, huruvida utgifvaren af ett sålunda indraget dagblad
eller periodisk skrift framdeles måtte kunna utgifva annan sådan skrift.
Det är från denna tid, från tillståndsbevisets och indragningsmagtens
införande, som uppkomsten af legda ansvaringar härleder sig.
Den osäkra ställning, hvari en tidningsutgifvare genom bruket af denna
godtyckliga magt försattes, i det att han icke blott förlorade rättigheten
att fortfarande utgifva sitt dagblad, utan ock förklarades obehörig att
i egenskap af utgifvare befatta sig med något annat tidningsföretag,
gjorde det för honom nära nog nödvändigt att, om ock på sidan om
gällande lag, bereda sig utväg att fullgöra sina förbindelser mot den
läsande allmänheten, hvars prenumerationsmedel han uppburit. Eu sådan
utväg var lätt funnen. Den bestod deri, att, efter enskildt aftal
med annan person, denne anmälde sig såsom ansvarig utgifvare af ett
dagblad, hvilken oafsedt någon obetydlig förändring i afseende på titeln,
i allt öfrigt liknade det indragna, och hvilket nya dagblad lemnades
såsom ersättning åt det indragna bladets prenumeranter. Naturligtvis
hade den nye ansvaringen icke något annat med dagbladets utgifvande
att beställa, än att han till boktryckaren aflemnade det för sådant ändamål
nödiga tillståndsbevis^.. Den ursprunglige redaktören fortfor att
utöfva ledningen af tidningsföretaget, skyddad bakom ansvaringarne,
hvilka aflöste hvarandra, allt eftersom dagbladets indragning upprepades.
Från början hade sålunda ansvarighetssystemet tillgripits såsom
det enda medlet att mot den stränga utöfningen af en godtycklig magt
Bih. till Bi/csd. Prof. 1869. :> Sami. 8 Häft. 2
10
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
skydda det mellan en tidnings utgifvare och dess prenumeranter ingångna
aftal. Men sedan indragningsmagten år 1844 blifvit afskaffad
och intet hinder vidare mötte för hvar och en välfräjdad person att utgifva
dagblad eller periodiska skrifter, har ansvarighetssystemet antagit
eu annan karakter. Man bibehöll nemligen tillståndsbeviset i 1 § 4
inom. af Tryckfrihetsförordningen jemte föreskrifterna i 1 § 8 inom.,
att, när rättegång blifvit mot dagblad eller periodisk skrift anställd, utgifvar
ens namn skulle af Justitie-statsministern enligt den hos honom
gjorda anmälan uppgifvas, samt i 4 § 2 mom., att dagbladets utgifvande
skulle inställas, så snart boktryckaren befanns i saknad af bevis
om gjord anmälan hos Justitie-statsministern. Dessa lagrum, sammanställda
med hvarandra, tillämpades af domstolarne, med stöd af 84
§ Regeringsformen, nästan utan undantag så, att den, som i tillståndsbeviset
fanns nämnd såsom utgifvare, ovilkorligen skulle såsom sådan
anses, och i denna sin egenskap uppbära det ansvar för skriftens innehåll
1 § 7 mom. ålägger utgifvaren. Med denna tolkning af Tryckfrihets-förordningen,
hvilken dock icke synes väl stå tillsammans med
andra stadganden i samma lag, förnämligast 4 § 7 inom., var fältet lemnadt
öppet för det slag af ansvaringar, öfver hvars tillvaro man nu
klagar. Med lagens rätta förstånd ansågs det icke längre oförenligt,
att såsom utgifvare af ett dagblad framställdes en person, hvilken icke
hade något med bladets utgifvande att skaffa och som icke ens innehade
de egenskaper, hvilka skulle satt honom i stånd at.t utöfva eu dylik befattning.
Det kunde till och med inträffa, att eu person, som i sin
egenskap af tidningsutgifvare eller af annan orsak dömts förlustig sin
frihet, fortfor att i häktet vara ansvarig utgifvare, då hans brott ej var
af vanfrejdande beskaffenhet. Under sådana förhållanden kan det ej
väcka förundran, att mindre samvetsgranna tidningsutgifvare skyndade
att begagna sig af lagens ganska tydliga fingervisning att åt personer,
som kunde dertill finnas villiga, för eu ringa penning öfverlåta ansvaret
för sina skrifters innehåll, medan de sjelfve, under det af lagen erbjudna
skyddet, kunde strafflöst tillåta sig de gröfsta missbruk af tryckfriheten.
Under vanliga omständigheter mindre vådligt, men dock egnadt
att föranleda missbruk, särskildt i afseende på flygblad, är det i 1 §
6 mom. förekommande stadgandet om namnsedeln. Då den person, hvars
namn finnes i denna uppgifvet, i 1 § 8 mom. betecknats såsom rätta
svarandeparten, när åtal blifvit väckt mot en skrift, om hvars författare
uppgift å titelbladet saknades, har, i afseende å andra skrifter än periodiska,
namnsedeln ansetts såsom ett under alla omständigheter verksamt
medel för boktryckaren att ifrån sig leda ansvaret för en begån
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
11
gen tryckfrihetsförbrytelse. Men erfarenheten har gifvit vid handen, att
namnsedlar blifvit företedda, hvilka lika litet som en del tillståndsbevis
varit af beskaffenhet att kunna gifva någon upplysning om den verklige
gerningsmannen. Härtill kommer den orimliga ansvarighet för skriftens
innehåll, som namnsedelvittnena, hvilka efter lagens ord endast behöfva
intyga riktigheten af en persons egenhändiga namnteckning, underkastas
för det fall, att författarens namn befunnes i sedeln oriktigt uppgifvet
eller der saknades, eller ock författaren utan laga förfall från svaromålet
uteblefve ; och detta utan att namnsedelvittnena ens äro i tillfälle att
kontrollera, huruvida namnsedeln, sedan de bevittnat dess innehåll,
undergått förändringar, som kunnat föranleda, att ansvaret på vittnena
öfverflyttas.
Det är denna för Sverige helt och hållet egendomliga inskränkning
af bevisningsmedlen till namnsedeln och tillståndsbeviset jemte det
ovilkorliga vitsord, hvilket blifvit dessa bevisningsmedel utan afseende
på deras inre beskaffenhet tillagdt, som gjort det möjligt att, på sätt
skett, kringgå lagens stadgande!! om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll.
Utskottet har ock trott sig finna det verksammaste medlet till
missbrukens förekommande vara att undanrödja deras orsaker och att
sålunda icke blott medelst afskaffande af tillståndsbeviset återgå till''de
principer i afseende på utgifning af periodisk skrift, som gjort sig gällande
i 1766 och 1810 års Tryckfrihets-förordningar, utan ock derjemte
upphäfva stadgandet om namnsedeln. Utskottet tvekar icke att rörande
ansvarighet för tryckt skrift uttala den redan i vår äldsta tryckfrihetslag
omfattade grundsats, att boktryckaren, hvars namn alltid skall vara
å skriften utsatt, i första hand bör tilltalas för dess innehåll, om detta
befinnes brottsligt. Men boktryckaren bör ega rättighet att leda ifrån
sig ansvaret på den verkligen skyldige medelst hvarje bevisningsmedel,
som allmän lag såsom sådant erkänner, under motsvarande förpligtelse
för domstolen att, liksom vid andra brottmål, pröfva bevisningsmedlens
halt. Visserligen hade det varit önskligt att kunna åt juryn öfverlemna
denna pröfning, men då detta förutsatt eu förändring i juryns sammansättning,
om hvilken meningarne icke för närvarande torde kunna för- „
enas, har någon annan utväg icke återstått än att låta domstolen afgöra,
hvem som är rätta svarandeparten, innan ännu den åtalade skriftens
beskaffenhet undersökes, med rättighet för parterna att särskildt öfverklaga
det preliminära beslutet. Det haj'' nemligen ansetts nödvändigt,
att genom laga kraftvunnet beslut få utröndt, hvem som i målet är svarandepart,
innan frågan om den åtalade skriftens brottslighet företages,
så länge den jury, som afgör sistnämnda fråga, skall till eu del utses
12
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
af svaranden. Till förekommande af allt som kan tydas såsom inqvisition
bör åtalet endast kunna riktas mot boktryckaren eller den person
han uppgifvit såsom skriftens utgifvare, med skyldighet för boktryckaren
att ansvara, derest den uppgifna personen icke skulle finnas till förbrytelsen
skyldig.
Utskottet har utgått från det af erfarenheten bekräftade antagandet,
att hvarje i god tro handlande boktryckare utan svårighet skall kunna
leda ansvaret ifrån sig på den verkligen skyldige. Någon brist på bevisningsmedel
i detta afseende är ej att befara. Såsom sådana kunna
bland andra anföras utgifvarens namn på skriftens titelblad, af utgifvaren
utfärdad, behörigen bevittnad namnsedel, skriftligen upprättadt kontrakt
om tryckning, upplysningar om utgifvaren, som böra kunna lemnas af
dem hvilka haft den omedelbara befattningen med skriftens tryckning,
företeende af manuskript eller korrektur; allt bevisningsmedel, hvilka
lätt stå boktryckaren till buds, och hvilka ovilkorligen böra skydda honom,
såvida icke särskild anledning förefinnes att misstänka deras beskaffenhet,
i hvilket fall det blefve åklagarens uppgift att förebringa
motbevisning. Om denna motbevisning antages för god, och det sålunda
får anses styrkt, att boktryckaren icke varit i god tro, innebär det ingen
orättvisa att ansvaret för skriftens innehåll drabbar honom. Icke
i något fall då en straffbar skrift utkommit torde det kunna förutsättas,
att detta skett utan att boktryckaren egt någon kännedom om innehållets
syftning.
Mot här utvecklade grundsatser har blifvit anmärkt, att på dem
byggda lagstadganden skulle kunna kringgås, dels derigenom att en legd
person anmälde sig såsom egare till det tryckeri, hvarifrån skriften utgått,
för att utstå straffet i stället för den verklige boktryckaren; dels
derigenom, att denne icke skulle sakna alla utvägar att såsom utgifvare
af en brottslig skrift framställa en legd ansvarig, under sådana förhållanden,
att domstol icke kunde underlåta att godkänna bevisningen.
I förstnämnda hänseende är dock att märka, att när anledning förekommer,
att orätt person uppgifvits såsom egare af tryckeriet, åklagaren
icke lärer åtnöjas med en dylik uppgift, och att ingen svårighet kan
möta att i detta afseende förebringa nödig motbevisning. Deremot må
det medgifvas, att det förslag Utskottet går att framställa, lika litet som
något annat, utesluter möjligheten deraf att straffet någon gång kan
träffa en annan än gerningsmannen. Dock synes det Utskottet som om
den pröfning af domstol boktryckarens uppgift i detta hänseende skulle
underkastas, äfvensom svårigheten att anskaffa en legd ansvaring, sedan
en skrift redan är åtalad och sannolikheten af straffs ådömande uppen
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N;o 14. 3.3
bar, skulle göra dylika fall åtminstone vida sällsyntare än nu är förhållandet.
Mot en anmärkning, som jemväl blifvit framställd, att nemligen
rättigheten att öfver underrätts beslut, i fråga om hvem som skall bära
ansvaret för eu åtalad skrift, anföra särskilda besvär, icke skulle låta
sig förena med den skyndsamhet lagen föreskrifver vid handläggning af
tryckfrihetsmål, torde böra erinras, att, om ock domstolarne fatt sig
ålagdt att handlägga tryckfrihetsmål med all den skyndsamhet, som iakttagandet
af de i lag bestämda former finnes tillåta, lagstiftaren dock icke
får af ett alltför stort afseende å fördelarne af målens skyndsamma afgörande
afhålla sig från att ordna dessa former på ett sätt, som framför
allt afser att betrygga målens behöriga utredning.
Att genom antagandet af Utskottets förslag någon inskränkning
i tryckfriheten icke kan ega rum, ligger för öppen dag; tvärtom skulle
ett genom nuvarande Tryckfrihets-förordning i strid mot 86 § Regeringsformen
i förväg lagdt hinder för utgifvande af periodisk skrift upphöra,
derigenom att föreskriften om uttagande af tillståndsbevis för sådant
ändamål komme att utgå. Hvarje farhåga, att boktryckaren skulle nödgas
utöfva, något slag af censur öfver skrifter, hvilka hos honom till
tryckning inlemnades, måste försvinna, när man besinnar, "att boktryckaren
endast behöfver anskaffa bevis om hvem som1'' ombesörjt
en skrifts utgifvande, för att under alla omständigheter kunna fria si°"
från ansvar för dess innehall. Den omtanke man af boktryckaren fordrar
är icke af annan beskaffenhet, än den han redan nu måste iakttaga för att
skydda sig mot ekonomisk förlust, att nemligen tillse, huru han skall
kunna leda i bevis med hvilken person han inlåtit sig i aftal. Slutligen
torde icke böra lemnas oanmärkt, att verkningarne af de förändringar
i tryckfrihetslagstifningen, Utskottet föreslår, skulle göra sig gällande
endast, inom ett helt litet område. Den ojemförligt största delen af den
periodiska pi essen blefve af dem alls icke berörd. På sätt af upplysningar,
som blifvit inom Utskottet lemnade, framgår, är nemligen redan
nu den verklige utgifvarens ansvarighet, hvartill Utskottet velat komma,
i allmänhet en sanning. Endast ett fåtal tidningar lära begagna legda
ansvaringar. För landsortstidningarne äro i allmänhet boktryckare
sjelfva ansvarige, och detta är förhållandet med alla dagligen utkommande
tidningar i hela landet. —
I nära samband med de härnedan föreslagna bestämmelserna om
ansvarighet för tryckt skritt stå en del andra förändringar i Tryckfrihets-förordningen.
J
Skilnaden mellan periodisk och annan skrift bör borttagas såsom
onödig och dessutom nästan omöjlig att med fullkomlig noggrannhet be
-
14
Konstitutions-Utshottets Vtlåtandé N'':o 14.
stämma. Det. tinnes icke heller något skäl, hvarföre t. ex. utgifvaren
af en periodisk skrift skall, såsom nu är fallet, för en begången förbrytelse,
straffas hårdare än författaren åt en flygskrift, hvilken sistnämnda
icke sällan är af vida farligare beskaffenhet än dagbladet. Att, på sätt
en motionär föreslagit, föreskrifva utsättande af utgifvarens namn å hvarje
nummer af ett dagblad, skulle just i de fall, då man deraf väntat någon
verklig fördel, visa sig overksamt, emedan en sådan föreskrift vore
egnad att lika lätt som tillståndsbeviset föranleda till missbruk, hvarjemte
den kunde lägga hinder i vägen för den brottsliges bestraffning,
i fall namnets utsättande skulle gälla såsom lagligt bevisningsmedel. När
domstol skall, på sätt Utskottet föreslagit, pröfva bevisningsmedlens halt,
blifver någon särskild föreskrift om offentliggörande af utgifvarens namn
utan allt ändamål.
På de ställen i Tryckfrihets-förordningen, der författare är omtalad
såsom ansvarig för eu skrifts innehåll har detta ord blifvit utbytt, mot
utgifvare, dels med afseende på periodiska skrifter, hvilkas utgifvare,
utan afseende på att flere författare till sådana skrifter medverka, i 1 §
7 mom. uttryckligen förklaras böra såsom författare anses, dels emedan
utgifvaren, såsom den hvilken gifver skriften sin slutliga form och bestämmer
dess offentliggörande, rätteligen synes böra ansvara, för dess
innehåll. I fråga om skrifter, som ej kunna räknas till den periodiska
pressen, torde under vanliga förhållanden utgifvare och författare vara
samma person.
Med afseende derpå, att för utgifvande af dagblad eller periodisk
skrift hittills fordrats god frejd, samt på de i Kong!. Förordningen angående
utvidgad näringsfrihet den 18 Juni 1864 stadgade vilkor för idkande
af näring, har det ansetts lämpligt att i Tryckfrihets-förordningen
intaga en föreskrift derom att egare af boktryckeri bör ega god frejd
samt råda öfver sig och sitt, gods.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt
föreslå
l:o att Riksdagen måtte antaga följande förändringar i
Tryckfrihets-förordningen,
(Nuvarande lydelse, hvari med (Föreslagen lydelse, hvari ändrinkursiv
stil äro utmärkta de delar, garne äro med kursiv stil utmärkta),
som blifvit föreslagna att ändras
eller utgå.)
§ 1.
Do. Alla förut------ Do Alla förut---, _ _ —
— — — — — — — — bjuder. — — — — — — — — bjuder.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14,
15
Under ordet skrift, som i denna
Lag nyttjas, skall förstås allt hvad,
genom tryck, under allmänhetens
ögon lägges. Med periodisk skrift
förstås en sådan, som i nummerföljd,
eller pa bestämda tider ut~
gifves.
4:o. Utgifvare af dagblad eller
periodiska skrifter anmäle sig, jemte
titeln och tryckningsorten, hos Justitiestatsminister
n, som eg er att, så vida
sökanden ej för nesligt brott blifvit
dömd, eller förklarad ovärdig föra
andras talan, meddela bevis, att intet
hinder emot skriftens utgifvande förekommer.
5:o. Privilegier å Boktryckeri
skola ej erfordras, utan stånde hvar
och en fritt att, utan hinder af någon
särskild författning, äldre privilegier
eller något Boktryckerireglemente,
samt utan att vara underkastad
någon Skråordning anlägga
sådana Tryckerier, af hvad
beskaffenhet eller vidd honom Renligt
synes, uti stad eller inom ett
afstånd derifrån af högst en half mil.
Då ett Boktryckeri — — — —-
— — —- — — — -—- stadens rätt.
Den ett nytt Boktryckeri — —
— — — kungjord. Utgifves från
ett, på nu föreskrifna sätt icke behörigen
anmäldt, Tryckeri någon
brottslig skrift, vare den olaglige
Boktryckaren, jemte författaren, underkastad
lika straff och ansvar för
skriftens innehåll och skrifart, och
hafve sitt Boktryckeri till åklagaren
Under ordet skrift, som i denna
Lag nyttjas, skall förstås allt hvad
genom tryck under allmänhetens
ögon lägges.
4:o. Privilegier å boktryckeri
skola ej erfordras, utan stånde
hvar och en som eger god frejd och
råder öfver sig och sitt gods fritt
att, utan hinder af någon särskild
författning, äldre privilegier eller
något Boktryckeri-reglemente, samt
utan att vara underkastad någon
Skråordning anlägga sådana tryckerier,
af hvad beskaffenhet eller
vidd honom tjenligt synes, uti stad
eller inom ett afstånd derifrån af
högst eu half mil.
Då ett Boktryckeri —- — — —
— —. _ — — stadens rätt.
5:o. Den ett nytt Boktryckeri —
— — — kungjord. Utgifves från
ett, på nu föreskrifna sätt icke behörigen
anmäldt, tryckeri någon
brottslig skrift, vare boktryckaren
jemte utgifvaren, underkastad lika
straff och ansvar för skriftens innehåll
och skrifart, och hafve sitt boktryckeri
til! åklagaren förverkat,
16
Konstitutions-Utskottets Utlåtande No 14.
förverkat. Lag samma —---—
— .— — — Justitie-statsministern.
6:o. Författare vare ej skyldig,
att å tryckt skrift låta sitt namn
utsättas. Ehvad häri okänd vara
vill eller ej, åligge honom att tillställa
Boktryckaren en förseglad sedel,
innehållande hans namn och
hemvist, med päskrifvet betyg om
dessa uppgifters riktighet, af tvänne
på orten väl kända, inom Sverige
boende, Svenska medborgare, hvilka
åligge förf att are anse ar, i händelse
skriften inom laga tid åtalas skulle,
och författarens namn och hemvist befunnes
oriktigt uppgifna, eller i sedeln
saknades, eller och författaren, utan
laga förfall, ifrån svaromålet uteblefve.
Röjer Boktryckare författarens
namn eller hemvist, då sådant
honom ej af Domaren lagligen
ålagdt är, böte Tvåhundra Riksdaler
och varde hans brott kungjordt i de
allmänna Tidningarne.
7:o. Den, hvilken utgifver Utländsk
Mans arbete, eller öfversättning
deraf, eller inländsk mans, som
sitt namn ej angifvit, ege enahanda
rättigheter, pligter och ansvarighet,
som författare, i alla de fall, der
Lag samma — — —---—
— — _ — Justitie-statsministern.
Anm. 1 händelse den af Konstitutionsutskottet
vid 1867 års riksdag''
i Utlåtande N:o 6 föreslagna och
då till hvilande antagna ändring
i Tryckfrihets-förordningens § 1
mom. 5 skulle godkännas, kommer
detta mom. att erhålla den
lydelse, som i berörda utlåtande
finnes införd, med iakttagande af
hvad här ofvan föreslagits.
6:o. Författare vare ej skyldig
att å tryckt skrift låta sitt namn
utsättas. Röjer boktryckare författarens
namn eller hemvist, då sådant
honom ej af domaren lagligen
ålagdt är, böte Tvåhundra Riksdaler.
Har han utan författarens
eller utgif''varens tillstånd dess namn
en skrift åsatt, dömes till fängelse
från och med två månader till och
med ett år.
Anm. Nästförestående med kursiv stil
utmärkta stadgande är här upptaget
från § 1. mom. 8, sista
stycket.
7:o. Den, hvilken utgifver utländsk
mans arbete, eller öfversättning
deraf, eller inländsk mans, som
sitt namn ej angifvit, ege enahanda
rättigheter och pligter, som författare
i alla de fall, der ej i denna
lag
Konstitutiens-UtsTeottets Utlåtande N:o 14,
17
ej i denna lag annorlunda stadgadt
är. Utgifvare af Dagblad och periodiska
skrifter vare alltid, i afseende
på ansvaret, ansedde såsom författare,
åliggande dem under lika förbindelse
att tillse, det de vilkor, som
vid utgifvandet deraf i denna Lag
ytterligare stadgas, varda noga iakttagna.
8:o. Vid rättegångens början vare
Boktryckare skyldig att författarens
namnsedel till Domstolen ingifva. I
annat fall stånde han författareansvar,
så framt icke författaren
sig hos Domaren sjelfmant tillkännagifver.
Angår rättegången Dagblad
eller periodiska Skrifter, blifve Utgifvarens
namn af Justitie-Statsministern,
i följd af ofvan föreskrifna
anmälan uppgifvet. Domaren egen
att genast, sedan namnsedeln blifvit
aflemnad, densamma öppna och den
derigenom upptäckta rätta parten för
Domstolen inkalla.
Skulle, vid rättegångens slut,
Domaren pröfva, att Åklagaren i
oträngdt mål anställt rättegången,
så att namnsedelns brytande deraf
blifvit en följd, vare Åklagaren förfallen
till Etthundra Riksdalers böter.
Har Boktryckare, utan Författarens
eller Utgifvarens tillstånd, dess
namn en skrift åsatt, dömes till fängelse
från och med Två månader
till och med ett dr.
Anm. Jemför föreslagna lydelsen § 1
mom. Q, sista punkten.
9:o. Hvarje — — — — — —
--- — egarens ensak.
Bih.. Ull Biksd. Prot. 1869. 3 Samt. I
lag annorlunda stadgadt är. Utgifvare
af dagblad och periodiska
skrifter vare alltid ansedde såsom
författare.
8:o, För förbrytelse, begången genom
tryckt skrift, stånde boktryckaren
ansvaret, så vida han icke förmår
visa, att annan af honom uppgifven
person är att anse såsom
skriftens utgifvare. I sådant fall
vare boktryckaren från ansvar fri
och straffet drabbe utgifvaren.
9:o. Hvarje — — —--—
------ egarens ensak.
Haft. 3
18
Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 14.
Lag samma — — — —--
----utgifva.
Utgifvare--— —---
— ---Två år. Diktadt namn,
hvarmed ingen verklig person utmärkes,
vare ej förbudet att å titelbladet
utsätta,, dä Atlet or sr ätt a namnsedel
lemnad är. Uppsatser — —
---hemtad.
12:o. Intet hinder —---
— ---föreskrifva^. Föryttrar
någon eu tryckt skrift, hvarå Boktryckarens
namn, tryckningsorten
eller årtalet icke finnas utsatta, höte
för hvarje gång Femtio Riksdaler
och stånde derjemte, i händelse
skriften åtalas, författare-ansvar,
derest icke Boktryckaren eller Författaren
kan upptäckas.
§
2:o. Till befrämjande af detta
ändamål, vare härmed till ovägerlig
efterlefnad föreskrifvet, att i samma
stund, ej sednare än eu skrift till försäljning
eller till spridande, på hvad
annat sätt som helst, utgifves, skall
ett exemplar aflemnas i Stockholm
till Justitie-Statsministern, och i
hvarje annan ort till hans förordnade
ombud. Boktryckare, som denna
föreskrift uraktlåter, böte hvarje
gång Femtio Riksdaler, och om han,
utan att vara försedd med JustitieStatsministerns
bevis om gjord anmälan
af ett Dagblad eller periodisk
Skrift, densamma trycker, böte Etthundra
Riksdaler, och Skriftens ut
-
Lag samma — —--—
— —--utgifva.
Utgifvare--— —--—
--— Två år. Diktadt namn,
hvarmed ingen verklig person utmärkes,
vare ej förbudet att å titelbladet
utsätta. Uppsatser--—
— — — hemtad.
12:o. Intet hinder — — — —
— — — — föreskrifvas. Föryttrar
någon eu tryckt skrift, hvarå boktryckarens
namn, tryckningsorten
eller årtalet icke finnas utsatta, böte
för hvarje gång Femtio Riksdaler
och stånde derjemte, i händelse
skriften åtalas, ansvar, derest icke
boktryckaren eller utgifvaren kan
upptäckas.
4.
2:o Till befrämjande af detta ändamål,
vare härmed till ovägerlig
efterlefnad föreskrifvet, att i samma
stund, ej sednare än en Skrift till
försäljning eller till spridande på
hvad annat sätt som helst utgifves,
skall ett exemplar aflemnas i Stockholm
till Justitie-Statsministern, och
i hvarje annan ort till hans förordnade
ombud. Boktryckare, som denna
föreskrift uraktlåter, böte hvarje
gång Femtio Riksdaler.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
19
gifvande inställes, intilldess Utgifvaren
iakttagit hvad ofvanföre derom
stadgadt är.
7:o. Utgifvare af Dagblad och
periodiska skrifter, hvilka, såsom i 1
§ 7 mom. stadgadt är, ensamme äro
underkastade författareansvar, vare
framför andra erinrade om ett rätt
bruk af Tryckfriheten, och umgälles
Utgifvarens förbrytelse genom sådant
Blad dubbelt i alla de fall, der med
penningar pliktas.
8:o. Qvarstad — — — göres.
9:o. Hvar, som beträdes att hafva
försåldt eller utspridt en i laga ordning
med qvarstad belagd eller konfiskerad
skrift, vare vid alla sådana
tillfällen, då han om qvarstaden kunskap
egt eller bort ega, till samma
ansvar som författaren förbunden
och uingälle förbrytelsen efter enahanda
grunder. Rubbning af qvarstad,
hvaruppå försäljning eller utspridande
icke följt, umgälles enligt
allmän lag.
10:o. I afseende på--äro.
ll:o. Finner — — statsmedlen.
7:o. Qvarstad — — — göres.
8:o. Hvar, som beträdes att hafva
försåldt eller utspridt en i laga ordning
med qvarstad belagd eller konfiskerad
skrift, vare vid alla sådana
tillfällen, då han om qvarstaden kunskap
egt eller bort ega, till samma
ansvar som utgifvaren förbunden och
umgälle förbrytelsen efter enahanda
grunder. Rubbning af qvarstad,
hvaruppå försäljning eller utspridande
icke följt, umgälles enligt allmän
lag.
9:o. I afseende på---äro.
10 :o. Finner--statsmedlen.
§ 5.
l:o. Anställes åtal för förbrytelse,
begången genom tryckt skrift, och söker
boktryckaren visa, att annan af
honom uppgifven person är att anse
såsom skriftens utgifvare, skall frågan
härom först af domstolen afgöras.
Den, som med beslutet icke
åtnöjes, gifve det domstolen genast
tillkänna, och ege derefter anföra sär
-
20
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
*
l:o. Lagligheten af åtalade tryckta
skrifters innehåll skall hädanefter
alltid pröfvas af en Jury eller Nämnd,
bestående af Nio personer, hvilka
sammanträda vid den Domstol, der
brott emot denna Lag åtalas, och
der, genom förhör med parterna,
Åklagarens slutpåstående och den
tilltalades förklaring, ransakningen
fullbordas bör.
2:o. Derefter ega parterna välja
hvar sina Fyra och Domstolen Fem,
tillsammans Tretton, i staden eller
orten derintill nära boende, för medborgerlig
dygd väl kända personer,
af hvilka, sedan de efter Lag blifvit
af Domstolen ojäfvige förklarade, eu
ibland de af vederparten och en
ibland de af Domstolen nämnda personer
bör af hvardera parten utan
anförda skäl uteslutas.
6:o. Förbrytelser — — — —
säger. Uppstår fråga om Boktryckares
eller Författares af en tryckt
skrift tilltalande eller hörande, böra
han eller de vid sådan Rätt personligen
till svars stånda, men åtnjute
i öfrigt deras rättegångsförmåner,
enligt allmän Lag och särskilda
Författningar, uti allt hvad
genom detta förordnande icke uttryckligen
annorlunda stadgadt är.
skilda besvär i den för brottmål stadgade
ordning.
2:o. Lagligheten af åtalade tryckta
skrifters innehåll skall alltid pröfvas
af en Jury eller Nämnd, bestående
af Nio personer, hvilka sammanträda
vid den domstol, der åtalet
är anhängigt och der, genom
förhör med parterna, åklagarens
slutpåstående och den tilltalades
förklaring, ransakningen fullbordas
bör.
Efter fulländad ransakning skola
parterna välja hvar sina fyra och
domstolen fem, tillsammans tretton,
i staden eller orten derintill nära
boende, för medborgerlig dygd väl
kända personer, af hvilka, sedan de
efter lag blifvit af domstolen ojäfvige
förklarade, en ibland de af
vederparten och en ibland de af
domstolen nämnda personer bör af
hvardera parten utan anförda skäl
uteslutas.
6:o. Förbrytelser — — — —
säger. Uppstår fråga om boktryckares
eller utgifvares af en tryckt
skrift tilltalande eller hörande, böra
lian eller de vid sådan Rätt personligen
till svars stånda, men åtnjute
i öfrigt deras rättegångsförmåner,
enligt allmän Lag och särskilda
Författningar, uti allt hvad
genom detta förordnande icke uttryckligen
annorlunda stadgadt är.
Anm. I händelse den af Konstitutionsutskottet
vid 1867 års riksdag
i Utlåtande N:o 13 föreslagna och
då till ^vilande antagna ändring
i Tryekfrihets-förordningens § 5
mom. 6 skulle godkännas, kom
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
21
10:o. År åklagad skrift, efter
Åklagarens påstående, af så brottslig
beskaffenhet, att urbota bestraffning
derå följa bör, och skriftens
Författare hörer till det stånd, att,
efter Lag och Författningar, han endast
i Hofrätt för dylikt brott dömas
kan, förvise då Underrätt, der
Namnsedeln blifvit öppnad, saken till
Hofrättens handläggning, hvarefter
med densamma vidare förfares, såsom
denna Tryckfrihetslag föreskrifver.
mer detta mom. att erhålla den
lydelse, som i berörda Utlåtande
finnes införd, med iakttagande
att ordet författare utbytes mot
utgifvare.
10:o. År åklagad skrift, efter
åklagarens påstående, af så brottslig
beskaffenhet, att urbota bestraffning
derå följa bör, och skriftens
Utgifvare hörer till det stånd, att,
efter Lag och Författningar, han
endast i Hofrätt för dylikt brott
dömas kan, förvise då Underrätt
saken till Hofrättens handläggning,
hvarefter med densamma vidare förfares
såsom denna Tryckfrihetslag
föreskrifver.
Utan närmare samband med nu omförmalda bestämmelser rörande
ansvarighet för tryckt skrift stå en del förslag till förändringar i andra
Tryckfrihets-förordningens delar, hvilka blifvit inom Utskottet framställda
och hvilka Utskottet ansett möjliga att redan nu genomföra, samt derjemte,
om än af mindre betydelse dock förtjenta af att icke lemnas utan
afseende.
Då förändringar i 1 § 5 mom. blifvit, på sätt ofvan är nämndt,
föreslagna, har man ansett lämpligt att åt hela momentet gifves en mera
tillfredsställande lydelse. Der föreskrifves nemligen bland annat, att den
ett nytt boktryckeri inrättar åligger att sist tretio dagar innan någon
skrift derifrån utgifves, så väl hos magistraten i den stad, hvaruti boktryckeriet
anlägges, eller under hvars domsrätt han såsom boktryckare
skall lyda, som ock hos den Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, under
hvars styrelse eller embetes tillsyn staden hörer, skriftligen tillkännagifva,
att och hvarest han boktryckeri anlagt. Denna föreskrift, som uppenbarligen
tillkommit i afsigt att sätta vederbörande myndighet i tillfälle
att genast från det ett tryckeri börjar sin verksamhet utöfva kontroll
öfver detsamma, innehåller en tidsbestämmelse, som kan föranleda dertill
att ett tryckeri längre än nödigt är hålles i overksamhet, och hvars
inskränkning, i betraktande af nutidens utvägar att skyndsamt fortskaffa
22
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 14.
den föreskrifna anmälan, icke bör kunna möta något hinder. Derjemte
har Utskottet funnit den i samma § stadgade tidsbestämmelse, i fråga
om den anmälan, som bör ske, när ett tryckeri ombyter egare, vara alldeles
öfverflödig, och kunna, om den strängt iakttages, medföra ganska
menliga följder, bland annat den, att utgifvandet af ett från tryckeriet
utgående dagblad måste afstadna under den tid, som förflöt närmast efter
sedan den föreskrifna anmälan skett. Utskottet anser i detta fall tillräckligt
att stadga det anmälan bör ske, innan någon skrift från tryckeriet
utgifves och föreslår derföre,
2:o att ifrågavarande moment med nödiga förändringar
jemväl i uppställningen samt med uteslutande af
några mindre lämpliga straffbestämmelser måtte erhålla
följande lydelse:
Trycklrihets-förordmngen.
§
(Den nuvarande lydelsen.)
5:o. Privilegier å boktryckeri
skola ej erfordras, utan stånde hvar
och en fritt att, utan hinder af
någon särskild författning, äldre
privilegier eller något boktryckerireglemente,
samt utan att vara underkastad
någon skråordning, anlägga
sådana tryckerier, af hvad
beskaffenhet eller vidd honom tjenligt
synes, uti stad eller inom ett
afstånd af högst en half mil.
Då ett boktryckeri---rätt.
Den ett nytt boktryckeri inrättar,
åligger att sist tretio dagar, innan
någon skrift derifrån utgifves, så
väl hos magistraten i den stad,
hvaruti boktryckeriet anlägges, eller
under hvars domsrätt han såsom
boktryckare skall lyda, som ock hos
den Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
under hvars styrelse eller
embetes tillsyn staden hörer, skrift
-
1.
(Den föreslagna lydelsen.)
5:o. Privilegier å boktryckeri
skola ej -erfordras, utan stånde hvar
och en fritt att, utan hinder af
någon särskild författning, äldre
privilegier eller något boktryckerireglemente,
samt utan att vara underkastad
någon skråordning, anlägga
sådana tryckerier, af hvad
beskaffenhet eller vidd honom tjenlig’!
synes, uti stad eller inom ett
afstånd af högst en half mil.
Då ett boktryckeri---rätt.
Den ett nytt boktryckeri inrättar,
åligger att sist fjorton dagar, innan
någon skrift derifrån utgifves, så
väl hos magistraten i den stad,
hvaruti boktryckeriet anlägges, eller
under hvars domsrätt han såsom
boktryckare skall lyda, som ock hos
den Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
under hvars styrelse eller
embetes tillsyn staden hörer, skrift
-
Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o 14.
23
ligen tillkännagifva, att och hvarest
han boktryckeri anlagt. Uraktlåter
någon det, plikte han Etthundra riksdaler
och varde hans förbrytelse i
allmänna tidning ar ne kungjord. Utgifves
från ett på nu föreskrifna
sätt icke behörigen anmäldt tryckeri
någon brottslig skrift, vare den olaglige
boktryckaren, jemte författaren
underkastad lika straff och ansvar
för skriftens innehåll och skrifart
och hafre sitt boktryckeri till åklagaren
förverkat. Lag samma vare,
der boktryckeri ombyter egare. I båda
fallen åligger det Konungens Befallningshafvande,
sedan behörig anmälan
hos honom blifvit gjord, att
genast eller med först omgående
post derom underrätta Justitie-statsministern.
ligen tillkännagifva, att och hvarest
han boktryckeri anlagt. Der boktryckeri
ombyter egare, åligge den
nye egaren att, innan någon skrift
utgifves, göra sä beskaffad anmälan
som nu sagd är. I båda fallen
åligger det Konungens Befallningshafvande,
sedan behörig anmälan
hos honom blifvit gjord, att genast
eller med först omgående post derom
underrätta Justitie-statsministern.
Anlägges eller öfvertages boktryckeri
utan föreskrifven anmälan, plikte boktryckaren
Etthundra riksdaler. Utgifves
från ett icke behörigen anmäldt
tryckeri någon brottslig skrift,
vare boktryckaren jemte författaren
underkastad lika straff och ansvar
för skriftens innehåll och skrifart.
Anm. I det fall att det här ofvan under
l:o upptagna förslag till förändring
i detta moment blir af
Riksdagen antaget, kommer ordet
»författare» att utbytas mot »utgifvare»,
hvarjemte vid slutliga
bestämmandet af detta moments
lydelse höra iakttagas de förän
dringar i densamma, som kunna
blifva en följd af det af Konstitutions-Utskottet
vid 1867 års
riksdag i Utlåtande N:o 6 framställda,
af Riksdagen till hyllande
antagna förslag.
I 1 § 12 mom. af Tryckfrihets-förordningen infördes år 1812 det
stadgande: att hvar och en, som antingen i öppen bod eller eljest med rättighet
att derom i allmänna tidningar^ få kungörelse införa ville bokhandel
idka eller böcker försälja, borde, på sätt om boktryckeriers anläggning
vore stadgadt och vid samma ansvar, derom göra anmälan hos Justitiestatsministern.
Då detta stadgande synes innebära ett obehörigt band
på en skrifts författare, hvarigenom för honom skulle kunna försvåras
24
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 14,
möjligheten att på det fördelaktigaste sått och utan anlitande af den
vanliga bokhandeln skriften i olika delar af landet föryttra, anser Utskottet,
i likhet med hvad af föregående Riksdagars Konstitutions-Utskott
två särskilda gånger (se Konst.-Utsk. Uti. 1868 N:o 5) blifvit ifrågasatt,
och med åberopande af då anförda skäl, att detta stadgande bör utgå
och föreslår derföre,
3:o att 1 § 12 mom. samt i sammanhang dermed 4 §
11 mom. af Tryckfrihets-förordningen måtte sålunda
förändras:
Tryckfrihets
§
(Den nuvarande lydelsen.)
12:o. Intet hinder vare för bokhandels
idkande, icke heller för utgifning
till föryttrande af någon
skrift, vare sig inländsk eller utländsk.
Hvarje författare eller förläggare
stånde fritt, att en honom,
i följd af sådan egenskap, tillhörig
skrift antingen sjelf eller genom andra
föryttra; dock vare hvar och en,
som antingen i öppen bod eller eljest,
med rättighet att derom i allmänna
tidningarne få kungörelse införa, bokhandel
idka eller böcker försälja vill,
förbunden att, på sätt om boktryckeriers
anläggning stadgadt är, och vid
samma ansvar, anmälan derom hos
Justitie-st åt sministern göra. För fortfarande
föryttrande af en skrift vare
inga andra hinder än de, som i 4
§ af denna lag föreskrifvas. Föryttrar
någon — — — — — —
§
ll:o. Finner Justitie-statsministern,
att utrikes ifrån inkommen,
förordningen.
i.
(Den föreslagna lydelsen.)
12:o. Intet hinder vare för bokhandels
idkande, icke heller för utgifning
till föryttrande af någon
skrift, vare sig inländsk eller utländsk.
Hvarje författare eller förläggare
stånde fritt, att en honom,
i följd af sådan egenskap, tillhörig
skrift antingen sjelf eller genom andra
föryttra; och vare för en skrifts
föryttrande inga andra hinder än de,
som i 4 § af denna lag föreskrifvas.
Föryttrar någon------
Anm. I det fall att det bär ofvan under
l:o upptagna förslag till förändring
i detta moment blir af
Riksdagen antaget, kommer detta
att vid bestämmande af momentets
slutliga lydelse iakttagas.
4.
ll:o. Finner — — — — förblifva.
Till den ändan åligge hvar
och
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
25
på främmande språk författad, skrift
innehåller något stridande emot 3
§:ns 4, 5, 7, 9, 10 och 13 mom.,
åligga honom, att, efter tillsvidare
derå lagd qvarstad, i underdånighet
inhemta Kongl. Maj:ts befallning,
huruvida skriften bör till föryttrande
frigifvas, eller under vidare qvarstad
förblifva. Till den ändan åligga
hvar och en, som genom gjord anmälan
hos Justitie-statsministern är
berättigad att bokhandel idka, att till
Justitie-statsministern eller hans ombud
inlemna förteckning på inkomna
utländska skrifter. Skulle å någon
och eu, som bokhandel idkar, att —
—--skrifter. Skulle å någon
Bland de handlingar, hvilkas offentliggörande i tryck utan Regeringens
tillstånd blifvit i 2 § 4 inom. förbjudet, hafva, såsom det vill
synas, af förbiseende icke upptagits sådana försvarsverket rörande handlingar,
hvilkas kungörande kunde medföra våda för rikets säkerhet, och
hvilkas förhemligande derföre synes af särdeles starka skäl böra föreskrifvas.
För vinnande af rättelse häruti, anser sig Utskottet böra föreslå,
4:o att följande tillägg måtte införas i
Tryckfrihetsförordningen.
§ 2.
(Den nuvarande lydelsen.)
4:o. 1 grund af--helst.
Vid föregående tillåtelse - uppenbara.
Att ej några ministeriela handlingar
eller diplomatiska personers
enskilda anteckningar eller berättelser
öfver ministeriela ärenden, h vilka
höra till ett sednare tidehvarf, än för
Bih. till lliksd. Prof. 1869. 3 Sami.
(Den föreslagna lydelsen.)
4:o. 1 grund af--helst.
Vid föregående tillåtelse---—
uppenbara.
Att ej några ministeriela handlingar
eller försvarsverket angående
handlingar, hvilkas kungörande kunde
medföra våda. för rikets säkerhet, eller
diplomatiska personers enskilda
8 Häft. 4
26
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
minst femtio år tillbaka, utan regeringens
tillstånd, ej heller enskilda
bref, så vida de ej till något rättegångsmål
nödvändigt höra, ej heller
åt publik vård anförtrodda deposita
af skrifter och handlingar, utan deras
tillstånd som samma bref eller
deposita angå eller tillhöra, kunna
utgifvas eller utbekommas. Den häremot
bryter böte femtio riksdaler.
anteckningar, eller berättelser öfver
ministeriela ärenden, hvilka höra till
ett sednare tidehvarf, än för minst
femtio år tillbaka, utan regeringens
tillstånd kunna utgifvas eller utbekommas,
ej heller enskilda bref, så
vida de. ej till något rättegångsmål
nödvändigt höra, ej heller åt publik
vård anförtrodda deposita af skrifter
och handlingar, utan deras tillstånd,
som samma bref eller deposita
angå eller tillhöra. Den häremot
bryter böte femtio riksdaler.
Det sätt, hvarpå juryn i tryckfrihetsmål hos oss bildas, har gifvit
anledning till många och grundade anmärkningar. Man har anfört, att
den icke motsvarar en af de väsendtligaste fordringarne på en domstol,
då största antalet af dess ledamöter blifvit af parterna valde, och af
denna anledning kunna misstänkas att icke ega den oväld, som för en
lugn pröfning af målen är nödig; att domstolen genom de af densamme
utsedde jurymän i de flesta fall kommer att bestämma målets utgång,
utan att derför vara underkastad det ansvar lagen eljest medgifver att
af domaren utkräfva; att juryns nybildande för hvarje särskild! fall icke
öfverensstämmer med juryinstitutionens anda o. s. v. Frågan om förändring
i juryns sammansättning har derföre varit föremål för många
under föregående riksdagar väckta förslag, och har jemväl under den
innevarande utgjort föremål för Utskottets synnerliga uppmärksamhet.
Mot hvart och ett af de sätt för juryns bildande, som blifvit föreslagna,
hafva dock grundade invändningar kunnat göras. Att utse eu för hela
riket gemensam centraljury, som sammanträder i hufvudstaden, har vid
1856—58 årens riksdag blifvit satt i fråga, men då af alla fyra stånden
förkastadt, hvilket torde vittna derom, att ett dylikt förslag, äfven om
det i öfrigt kunde anses lämpligt, ej skulle inom Riksdagen mötas af
något synnerligt deltagande. Mot juryns utseende länsvis har blifvit
erinradt, att, då dess medlemmar sålunda skulle vid anstäldt tryckfrihetsåtal
inkallas från särskilda delar af länet, juryns sammanträden
komme att för parterna medföra alltför stor kostnad och för jurymännen
ett besvär, som skulle göra dem mindre benägna att mottaga ett
sådant uppdrag. Utan tvifvel vore det både ändamålsenligast och ur
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
27
principal synpunkt .rigtigast, att särskild jury utsåges i hvarje ort, der
boktryckeri linnes, och der sålunda åtal mot tryckt skrift kan komma
i fråga. Men i detta afseende förekommer dock den omständighet, att,
då på de flesta orter tryckfrihetsmål sällan eller aldrig förekomma, jurymannavalet
skulle beröfvas allt intresse och snart nedsjunka till eu tom
formalitet. Man stöter härvid på en svårighet, som säkert skall lägga
hinder i vägen för hvarje ändamålsenligt ordnande af juryn i tryckfrihetsmål,
så länge icke juryinrättningen blifvit upptagen såsom en beståndsdel
af rättegångsordningen i brottmål i allmänhet.
På samma gång Utskottet af dessa skäl ansett sig böra afstå från
hvarje försök att åstadkomma en förändring i juryns sammansättning,
har dock Utskottet föreställt sig, att några betänkligheter icke borde
möta att antaga en förändrad lydelse af den i 5 § 3 mom. föreskrifna
jurymannaed, hvilken i sitt nuvarande skick icke blott är ur religiös
synpunkt förkastlig, utan ock från möjligheten att väljas till jurymän
utesluter så väl medlemmar af den Mosaiska läran som Christna trosbekännare,
hvilka af samvetsbetänkligheter finna sig förhindrade att inför
domstol aflägga ed.
Utskottet tillåter sig i anledning häraf föreslå,
5:o att ifrågavarande moment måtte erhålla följande
lydelse:
Tryckfrihets-förordningen.
(Deri nuvarande lydelsen.)
3:o. Sedan Nämndens antal sålunda
blifvit nedsatt till Nio Ledamöter,
skola de af Domstolen, så
snart sig göra låter, till utsättande
dag, sammankallas, då de inför Domstolen
skola aflägga en så lydande Ed:
».Allsvåldige Gud! Du skådar mitt
hjerta, för Ditt allseende öga är intet
uppsåt fördoldt. Vare Din godhet
och förbarmande Nåd mig evigt
tillsluten, om jag döljer min öfvertygelse
i detta mål. Jag N. N. svär
derföre vid Gud och Hans Heliga
(Deri föreslagna lydelsen.)
3:o. Sedan Nämndens antal sålunda
blifvit nedsatt till Nio Ledamöter,
skola de af Domstolen, så
snart sig göra låter, till utsättande
dag, sammankallas, då de inför Domstolen
skola afgifva en edlig försäkran
att efter sitt bästa förstånd och
samvete utlåtande i saken afgifva,
och att i obrottslig tystnad hålla, så
väl det som under öfverläggning en
yttras, som. hvilka. af de särskilda
ledamöterna med ja eller nej röstat.
28
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
Evangelium, att efter mitt bästa förstånd
och samvete utlåtande i denna
sak afgifva, och att det, som under
öfverläggningen yttras, skall af mig
i obrottslig tystnad hållas.
Vid de nu föreslagne förändringarne i Tryckfrihets-förordningen
har Utskottet ansett, att man för närvarande borde stadna, i betraktande
af de skäl mot eu mera omfattande omarbetning af denna lag, hvilka
ofvan blifvit anförda. Med erkännande deraf, att de till Utskottet ingifna
motioner, äfven i vissa delar som icke föranledt till något förslag
från Utskottets sida, innefatta grundsatser, hvilka äro värda all uppmärksamhet
och säkerligen skola vid en ur flera synpunkter önskvärd
omarbetning af Tryckfrihets-förordningen tagas i behörigt öfvervägande,
anser Utskottet sig derföre för närvarande endast kunna tillstyrka,
6:o att Herr Hallenborgs motion icke måtte till någon
Riksdagens vidare åtgärd föranleda; samt
7:o att Herr Hedlunds motion icke måtte till någon Riksdagens
vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 3 Maj 1869.
På Utskottets vägnar:
TH. MUNCK AF ROSENSCHÖLD.
Ordförande.
Reservationer:
af Hr Almqvist, L. »Med afseende å de olägenheter samt den
osäkerhet för både boktryckare och författare, som synas kunna följa
deraf, att i det af Konstitutions-Utskottets pluralitet antagna förslag till
ändring i Tryckfrihets-förordningens föreskrifter om ansvarighet för tryckt
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.
29
skrift saknas bestämd regel för bevisningen om hvem som bör anses
såsom utgifvare, har jag icke kunnat biträda samma förslag.
I dess ställe, och till undvikande af nämnda olägenheter samt på
det att Jury må pröfva äfven frågan om hvem ansvaret för tryckt skrift
bör åligga, har jag trott stadgande!:), beträffande ansvarigheten, af ungefär
följande innehåll vara mera lämpliga:
Mom. 1. För innehållet af tryckt skrift åligge boktryckaren lagligt
ansvai, så framt icke annan person är att anse såsom skriftens utgifvare.
Mom. 2. Såsom utgifvare skall, i fråga om åtal mot tryckt skrift,
den anses, som antingen i skriftlig, af två trovärdiga personer bevittnad
handling, hvilken, öppen eller förseglad, af boktryckaren vid rättegångens
början hos domstolen företes, erkänt sig vara utgifvare, eller ock
sjelf i sådan egenskap, likaledes vid rättegångens början, sig hos domstolen
inställer; Dock att, hvad angar dagblad eller periodisk skrift,
icke någon annan må såsom utgifvare antagas än den som åtnjuter
medborgerligt förtroende samt är i tillfälle att utöfva och i allmänhet
utöfva!1 bestämmande tillsyn öfver skriftens innehåll samt har sitt namn
och sin egenskap af ansvarig utgifvare tydligen å skriften utsatt,
Om denna eller eu dylik redaktion antages, anser jag att Jury
borde afgöra:
l:o. Om skriften är brottslig? och, om denna fråga besvaras medja,
2:o. Om den för domstolen framställde utgifvaren är ansvarig?
Besvaras af juryn denna sednare fråga med nej, ligge ansvaret å boktryckaren.
När i mål, der både boktryckare och utgifvare äro under åtal, de ej
kunna förena sig om nämnande af de jurymän, hvilka den tilltalade har
att välja, borde domstolen ega att utse jemväl desse jurymän».
af Herr Nils Larson mot första punkten i Utskottets Betänkande.
af Herrar Siljeströrn och Witt: »Utan att för närvarande yttra oss
öfver hvad Utskottets Utlåtande och förslag i öfrigt innehålla, få vi
uttryckligen anmäla var reservation mot den del af det sednare, som
afser att hvälfva ansvarigheten för tryckfrihetsförbrytelser på boktryckaren,
under det denne skulle ega att i vanlig domstolsväg leda ansvaret
på någon annan, hvilken vore att »såsom utgifvare anse». Härigenom
skulle, a ena sidan, icke författaren, icke ens den sannskyldige
utgifvaren träffas, men deremot en direkt uppmuntran vara gifven till
begagnande just af det ansvaringssystem, som man velat förebygga;
hvarjemte, i händelse af rättegång, en olidlig och mot allt begrepp om
Bill. till ltiksä. Prot. 1869. 3 Sami. 8 Haft. ° 5
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 14,
30
tryckfrihet stridande inqvisition rörande det boktryckeri eller den tidningsbyrå,
som vore i fråga, skulle komma att ega rum. A andra sidan
skulle, oaktadt den här ofvan antydda utvägen, dock till följd af en
alltför naturlig farhåga att, i händelse af behof, ej kunna åstadkomma
antaglig bevisning, boktryckaren högst sannolikt, isynnerhet under vissa
politiska tidsförhållanden, undandraga sig att trycka skrifter, med hvilkas
utgifvande något äfventyr kunde tänkas förbundet; i följd hvaraf ingen
annan än egare af boktryckeri skulle kunna utgifva sådana skrifter: en
inskränkning uti den rätt, som 86 § Regeringsformen tillerkänner »hvarje
svensk man», som måhända till och med förslagets upphofsman ej afsett.
Med ett ord, detta förslag innehåller, efter vår öfvertygelse, ingenting
till skydd mot tryckfrihetens missbruk, men väl en väsendtlig inskränkning
af sjelfva tryckfriheten.»
af Herr Friherre Liljencrantz, som begärt få antecknadt, att han
ej med sin röst bidragit till antagande af Utskottets förslag; samt
af Herr Medin.
Stockholm. 1869. Åssociations-Tryckeriet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.