Sök i Ratio Lex

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5

1869-03-04 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1869:5, Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.

behandlingen af mera betydande regeringsärenden, inför Riksdagen framlägga

de styrelsegrun dsafser, som af Regeringen blifvit följda, och Utskottets utlåtande

sålunda förvandlas från en anklagelseakt till att principbetänkande, hvilket

kunde lemna Representationen och Regeringens vid diskussionen i Kamrarne

närvarande ledamöter tillfälle till ett ömsesidigt utbyte af tankar

och åsigter angående de vigtigaste politiska frågor — något som borde

kraftigt bidraga, ej blott att göra den förhandenvarande ställningen mellan

båda Statsmagterna klar och bestämd, utan äfven att i allmänhet utveckla

och befästa de konstitutionela begreppen. Då jag för min del trott att

här i korthet angifna grunder bort redan vid detta tillfälle tillämpas

vid uppsättandet af Utskottets Betänkande, men Utskottets majoritet i

detta fall vant af annan åsigt, har för mig icke återstått annat än att

häremot och mot den, efter mitt förmenande, alltför ensidiga uppfattning

af Konstitutions-Utskottets befogenhet och åligganden, som häruti uttalar

sig, anmäla min vördsamma reservation.»

5.

Ank. till Riksd. Kansli d. 4 Mars 1869, kl. 6 e. m

Konstitutions-Utskottets Memorial, med förslag till ändring i Regeringsformens

12 §.

Nästlidne Riksdags Konstitutions-Utskott tillstyrkte, i anledning af

en inom ^ Första Kammaren väckt motion, en förändring i 72 § Regeringsformen,

åsyftande dels att stadgandet om Riksdagens rätt att genom Riksbanken

utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas, skulle ur grund
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 5.

lagen utgå, dels att derifrån uteslötes bestämmelsen i sista momentet om

någon viss metall såsom den, hvarmed Riksbankens sedlar skulle inlösas.

Sedan emellertid detta förslag, hvilket af Första Kammaren antogs att

hvila till vidare grundlagsenlig behandling, blifvit af Andra Kammaren,

ehuru med en öfvervigt af endast tretton röster, förkastadt och sålunda

förfallit, har Utskottet, efter derom af en dess ledamot väckt förslag, ansett

sig böra ånyo underställa frågan Riksdagens pröfning, af skäl hvilka

Utskottet nu går att andraga.

Dessförinnan bör likväl Utskottet, i likhet med hvad vid förra Riksdagen

skedde, erinra derom, att stadganden af enahanda innehåll med dem,

hvilkas borttagande ur grundlagen nu föreslås, jemväl hafva sin plats dels

i lagen för Rikets Ständers Rank den 1 Mars 1830, dels i lagen om myntbestämningen

af samma dag, samt att dessa lagar icke kunna utan Konungens

och Riksdagens gemensamma bifall ändras eller upphäfvas. Då

förslaget sålunda afser, icke att i afseende på innehållet göra någon ändring

i de delar af banklagstiftningen, om hvilka nu är fråga, utan endast att

vidtaga en åtgärd, hvarigenom deras blandade natur af grundlag och civillag

kommer att upphöra, har det icke varit Utskottets uppgift att ingå i

någon närmare pröfning ur finansiel synpunkt af nu gällande lagstiftning

i dessa ämnen, än som varit nödvändigt för att bedöma, huruvida densamma,

sådan den för det närvarande förefinnes, bör ega grundlags natur

eller ej.

Hvad då först vidkommer stadgandet derom, att Riksbankens sedlar

skola såsom mynt i riket erkännas, så har detta lagbud — hvartill något

motsvarande ej förekommer i något annat lands grundlag — icke heller

utgjort någon del af vår konstitutionela rätt, förr än detsamma vid 1809

års riksdag fick sin plats i Regeringsformens 72 §; och detta af det skäl,

att Bankens dåvarande betryckta ställning ansågs, i öfverensstämmelse med

den tidens begrepp, kräfva en så beskaffad förment garanti för uppehållandet

af banksediarnes värde. Sedan emellertid de närmast följande tjugu

årens erfarenhet gifvit tillräckligt vittnesbörd derom, att lagbudet icke förmådde

motsvara sin bestämmelse, begynte, genast efter det beslutet om

realisationens genomförande blifvit fattadt, den följd af lagstiftningsförsök i

detta ämne, som fortgått ända till våra dagar, och åsyftat än att låta stadgandet

om den ovilkorliga förpligtelsen att mottaga Riksbankens sedlar såsom

mynt ur grundlagen utgå, än att, med bibehållande af detta stadgande,

i grundlagen inlägga en deremot svarande föreskrift om skyldighet för Riksbanken

att inlösa sina sedlar med klingande mynt. Sedan ett i sistnämnda

syftning vid 1828—1830 årens riksdag ifrågasatt tillägg till 72 § Regeringsformen,

att riksbankssedlarna skulle »af Banken med mynt efter deras

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utshottets Memorial N:o 5.

5

lydelse inlösas», vid följande riksdag förfallit, återupptog Konstitutionsutskottet

vid 1834—1835 årens riksdag samma förslag, med det tillägg,

att "beslut som förändrade sedelstockens förhållande till den metalliska inlösningsfonden»

skulle erfordra alla fyra ståndens bifall. Redan vid samma

riksdag fick emellertid detta förslag vika för ett annat, under öfverläggningarne

inom Riks-Stånden framstäldt, af det innehåll, att riksbankssedlarne

skulle »såsom mynt i riket erkännas, så länge de efter deras lydelse af

Banken med silfver inlöstes.» Detta förslag blef i grundlagsenlig ordning

hvilande till följande riksdag, då det af alla fyra Stånden antogs, men icke

vann Konungens sanktion. Sedan försöket att i denna riktning vinna ändring

i den omtvistade §:en icke krönts med framgång, upptog man åter tanken

att i grundlagen inlägga en ovilkorlig föreskrift derom, att Bankens

sedlar skulle vid anfordran efter deras lydelse af Banken med silfver inlösas,

hvilket förslag, först väckt vid 1844—1845 årens riksdag, i en något

förändrad form framträdde 1847, samt slutligen år 1851 blef af så väl Rikets

Ständer som Konungen antaget; hvarefter det ännu fortfar att vara

gällande lag- Hvad sedermera vid sistlidne riksdag i frågan förelupit, är

ofvan omförmäldt.

De skäl, som kunna anföras för borttagande ur grundlagen af ifrågavarande

stadgande om Riksbankens rätt att utgifva sedlar, som för mynt i

riket må erkännas, hafva blifvit vid flerfaldiga tillfällen och sednast under

den öfverläggning i Kamrarne, som föregick frågans afgörande vid förra

riksdagen, så fullständigt utvecklade, att Utskottet anser sig nu endast

böra sammanfatta de vigtigaste. Dessa äro enligt Utskottets uppfattning:

att ett sådant stadgande är obehöflig! för uppehållande af riksbankssedelns

värde, emedan detta uteslutande beror af Bankens förmåga att inlösa densamma,

så att den går och gäller såsom mynt, så länge Banken anses i

stånd att infria den efter dess lydelse med klingande mynt, men deremot

väsendtligen förlorar denna egenskap, utan ringaste hinder af grundlagens

bud, när Banken vägrar inlösa densamma till det belopp, hvarå den lyder;

— att ett dylikt stadgande i grundlagen innebär vådor såväl för Bankens förmåga

att fullgöra sina förbindelser, som ock för den af Bankens säkerhet

i så väsendtlig grad beroende tryggheten i alla enskilda eganderättsförhållanden,

emedan Bankens styrelse möjligen kan föranledas att, i förlitande

på banksedlarnes i grundlagen försäkrade enahanda giltighet med mynt,

egna mindre uppmärksamhet än nödigt åt upprätthållandet af deras värde ;

•—- att man i grundlagsbudet till och med skulle kunna finna en nog stark

frestelse att vid möjligen inträffande tillfälle af betryck anbefalla utgifvande

af sedlar, »som för mynt i riket må erkännas», utöfver Bankens förmåga

att dem inlösa; — att ett stadgande i rikets främsta grundlag, som för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 5.

klarar en banksedel vara mynt, är egnadt att hos allmänheten väcka och

underhålla förvillande och för den sunda utvecklingen af våra kreditförhållanden

menliga föreställningar om hvad med mynt egentligen bör förstås;

— samt att ett stadgande som sålunda är till sin princip oriktigt,

för sitt ändamål onödigt och under vissa förhållanden till och med skadligt,

icke kan, utan men för grundlagens anseende och helgd, längre bibehålla

en plats uti densamma.

Betraktar man denna fråga i och för sig och utan afseende på förhanden

varande förhållanden, torde ingen vilja bestrida den afgörande vigten

af de skäl Utskottet här anfört; och sannolikt skulle Utskottets förslag

icke heller möta något synnerligt motstånd, så vida icke den föreställning

hos mången vunnit insteg, att Riksbanken icke bör afstå sin grundlagsenliga

rätt att få sina sedlar mottagna såsom mynt, förrän man hunnit

bringa till stånd en förändring i vissa delar af vår banklagstiftning, i synnerhet

den som rörer de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, af hvilken,

såsom den nu är ordnad, man fruktar såväl för Riksbanken som för den

allmänna rörelsen i öfrigt menliga följder, och hvilken man derföre önskar,

vare sig afskaffa, eller ock fota på mera betryggande grunder, än den nu

anses ega. Man har till och med satt i fråga, huruvida icke genom bifall

till Utskottets förslag den antydda reformen i banklagstiftningen skulle undanskjutas,

men deremot å andra sidan samma reform påskyndas genom

bibehållandet tills vidare af ifrågavarande stadgande i grundlagen. Utskottet

anser för sin del den sålunda anvisade vägen så litet egnad att leda

till det åsyftade målet, att ett motsatt förfaringssätt synes icke blott lämpligt,

utan rent af nödvändigt. Man torde nemligen vara temligen ense

derom, att det öfverklagade onda leder sitt upphof derifrån, att de enskilda

bankerna, i naturlig följd af stadgandet om riksbankssedelns egenskap af

mynt, tillåtits utgifva sedlar mot inneliggande riksmynt-kassa och inlösa

dem med Riksbankens sedlar, hvarigenom denna Banks metalliska kassa

fått uppbära hela bördan af icke blott Riksbankens utan ock de enskilda

bankernas utelöpande sedelmassa. Botemedlet har ock ganska allmänt

angifvits bestå i en fördelning af denna börda jemväl på privatbankerna,

så att dessa ålades att sjelfva vara försedda med metallisk kassa, för att

vid anfordran kunna inlösa sina sedlar med klingande mynt. Men så länge

grundlagen försäkrar hvarje svensk man rätt att betala sina förbindelser

med Riksbankens sedlar, såsom vore dessa mynt, kan en civillng, som beröfvar

de enskilda bankerna en sådan rättighet, svårligen komma till stånd.

Hvarje försök till lagstiftning i denna riktning, medan Regeringsformens

72 § qvarstår oförändrad, måste stranda derpå, att det kommer i strid

med grundlagen. Här återstår således ingen annan utväg än att först

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 5. 7

ändra denna; men har detta en gång skett, eger lagstiftande niagten fria

händer att genomföra den önskade reformen i banklagen, på samma gång

som Riksdagen, derigenom att stadgandet om riksbankssedelns egenskap af

mynt qvarstår i civillag, har i sin makt att, om så finnes nödigt, bibehålla

detta företräde för Riksbanken, till dess en fullt betryggande banklagstiftning

kommit till stånd. — Utskottet torde, i betraktande af hvad nu blifvit

anföidt, icke finnas sakna anledning att till de skäl, som i öfrigt tala

för bifall till Utskottets förslag, lägga äfven det, att ifrågavarande grundlagsstadgande,

sedan det infört vårt kreditväsende på en bana, som kan

leda till betänkliga omstörtningar i alla ekonomiska förhållanden, numera

utgör det väsendtligaste hindret för en återgång till de sunda och orubbliga

principer, utan hvilkas omfattande bankväsendet icke kan på ett tillfredsställande

sätt ordnas.

Här har man emellertid mött med en invändning, som åsyftar

att åtminstone tillsvidare undanskjuta frågans afgörande, i det

man nemligen anmärkt, att, då enskilda banker finnas, för hvilka

ända till åtta ar återstå af den tid, pa hvilken oktrojer blifvit dem

af Regeringen beviljade, och då dessa banker ej före denna tids utgång

lagligen kunna tillförbindas att inlösa sina sedlar med klingande

mynt, en sådan reform i alla händelser icke kan under den närmaste

framtiden till fullo genomföras, och att det sålunda ej hastar med den förberedande

ändringen i grundlagen. Häremot vill Utskottet erinra, att för

de flesta privatbanker omförmälda skyldighet kan inom kortare tid komma

att inträda, emedan deras oktrojtid förr löper till ända, samt att, enligt

hvad Utskottet har sig bekant, Kong! Maj:t under år 1868 vid beviljande

af oktiojer för två nya bankbolag fäst ett vilkor, hvars föreskrifvande

i dylika fall äfven för framtiden antagligen kommer att ega rum, att nemligen

bolagen skola sa väl i afseende pa utgifning som invexling af egna

banksedlar underkasta sig de förändrade bestämmelser, som under oktrojtidcn

kunna komma att för enskilda banker i allmänhet stadgas. För öfrigt

synes det vara temligen påtagligt, att äfven de banker, °hvilka ännu

under några år möjligen kunde i detta afseende förblifva skyddade bakom

sina oktrojer, af omtanke för sin kredit sjelfmant skola upphöra att söka

ett sådant skydd. — Om derföre någon anledning till frågans uppskjutande

icke i nu anförda förhållande kan sökas, så torde å andra sidan böra

erinras, dels att ett uppskof skulle för en tid af åtminstone fvra år undanskjuta

nu ifrågavarande förberedande lagstiftningsåtgärd, på hvilken, enligt

hvad förut är anmärkt, all vidare banklagstiftning måste grundas, dels ock

att hvarje uppskof med grundlagsfrågans afgörande försvårar möjligheten

att för reformen i privatbankslagstiftningen begagna sig af den för detta

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.

ändamål lämpligaste tidpunkt, enär en sådan lätt kan löpa förbi under den

tid, som erfordras för en ändring i grundlagen.

Med afseende på den föreslagna förändringen i sista momentet af

72 § Regeringsformen vill Utskottet endast erinra, att, då en förvandling

af myntfoten från silfver till guld i andra länder allt mer vinner insteg,

den tid möjligen ej är långt aflägsen, då en dylik förändring äfven bos oss

finnes böra inträda. Ett förberedande steg dertill är redan taget genom

den under sistlidne år började präglingen af guldmynt i öfverensstämmelse

med det franska myntsystemet. Utskottets förslag i denna del afser endast

att, utan rubbning af nuvarande myntfot, undanrödja de hinder för

dess förändring grundlagen uppställer, genom att derifrån utesluta bestämmelsen

om den metall, hvarmed Banken skall inlösa sina sedlar, och öfverlemna

åt Konung och Riksdag att derom lagstifta i den ordning 87 §

Regeringsformen föreskrifver.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet

vördsamt föreslå följande förändring i

Regeringsformen

§ 72.

(Nuvarande lydelse, hvari med (Föreslagen lydelse, hvari ändrin
kursiv

stil äro utmärkta de delar, hvil- garne äro med kursiv stil utmärkta.)

ka blifvit föreslagna att ändras eller

utgå.)

Riksbanken förbi ifver under Riks- Riksbanken förblifver under Riks
dagens

egen garanti och vård, så att dagens egen garanti och vård, så att

den ostörd må förvaltas af de full- den ostörd må förvaltas, af de fullmäktige,

Kamrarne dertill förordna, mäktige, Kamrarne dertill förordna,

efter de ordningar, stadgar och regie- efter de ordningar, stadgar och regmenten,

hvilka redan gjorda äro, eller lementen, hvilka redan gjorda äro,

vidare af Riksdagen göras kunna, eller vidare af Riksdagen göras kunna.

Riksdagen allena eg er rätt att genom Riksbankens sedlar skola, vid anforbanken

utgifva sedlar, som för mynt dran, efter deras lydelse, af riksbani

riket må erkännas. Dessa sedlar ken inlösas,

skola, vid anfordran, efter deras lydelse,

af banken med silfver inlösas.

Stockholm den 4 Mars 1869-

På Utskottets vägnar:

Th. Hluuck af Rosenschöld.

Ordförande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.

9

Reservationer:

af Herr Trolle: »Utan att tillerkänna föreskriften i § 72 Regeringsformen,

att Riksbanken allena eger utgifva sedlar, som för mynt i riket

må erkännas, i och för sig någon synnerlig vigt, tror jag likväl, att densamma

under närvarande förhållanden bör i grundlagen qvarstå. Denna

min öfvertygelse grundar jag på följande förhållanden:

1° Sedan, i öfverensstämmelse med lagarne för myntbestämningen

och Rikets Ständers Bank, Rikets Ständer vid 1850—1851 årens riksdag,

för sin del beslutat och Kongl. Maj:t fastställt det tillägg till § 72 Regeringsformen,

att Riksbankens sedlar skola vid anfordran efter deras ordalydelse

med silfver inlösas; så har, efter min uppfattning, den så kallade

tvångskursen å Riksbankens sedlar icke i vidsträcktare mån förefunnits, än

att desamma skola såsom lagligt betalningsmedel gälla, så länge de vid

anfordran på föreskrifvet sätt inlösas; ty icke allenast ordalydelsen i omförmälda

grundlagsstadganden, i deras rätta sammanhang uppfattade,

ådagalägger detta, utan ock Konstitutions-Utskottets Betänkande vid

1847—1848 årens riksdag N:o 5, innehållande motiveradt förslag till berörda

vid följande riksdag antagna tillägg, gifver otvetydigt vid handen, att syftemålet

vant. sådant, ehuru, såsom sig borde, uttryckt på ett sätt som icke

direkt hänvisade på möjligheten af sjelfva utvexlingens inställande.

2:o Att, om äfven nu ifrågaställda förändring af § 72 Regeringsformen

beslutades och sedermera, hvad som otvifvelaktigt afses, en motsvarande

rättelse i myntbestämningslagen vidtoges, de enskilda banker, som

blifvit oktrojerade utan särskildt vilkor att underkasta sig skeende förändringar

i banklagstiftningen, likväl icke kunde tillförbindas att inlösa sina

sedlar med klingande mynt före oktrojtidens slut eller ända till 8 år härefter;

hvaraf det orimliga förhållandet uppstode, att Riksbankens sedlar gällde i enskilda

bankerna såsom lagligt betalningsmedel för deras förbindelsers uppfyllande

men icke annorstädes, hvilket förhållande väsendtligen icke förbättrades

derigenom, att en eller flera banker under tiden städse eller blott tid

efter annan inlöste sina sedlar eller förbindelser med silfver eller guld.

3:o Att det i hvarje fall torde vara oklokt, att utan oskiljaktigt sammanhang

med ett slutligt ordnande af vårt penningeväsen fråntaga Riksbanken

den värderika fördelen, som den nu besitter framför enskilda banJBih.

till Kilcsd. Prot. 1869. 3 Samt. 3 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.

kerna, att nemligen dess sedlar kunna såsom lagligt liqvidationsmedel gälla

så för Staten som enskilda personer och inrättningar, och sålunda minska

ej allenast den hela landet tillgodokommande vinsten å dess rörelse, men

ock dess inflytande på penningeställningen, pa samma gång de enskilda

bankernas otvifvelaktigt ökades.

4:o Att en förändring af ifrågavarande beskaffenhet, utan att finna

sin förklaring i en samtidig omgestaltning af vårt bankväsen, säkerligen

skulle inom landet sprida oro, misstroende och oreda, till men så väl för

Riksbanken som allmänna rörelsen: hvaremot, sedan närmare 40 år förflutit

efter realisationens genomförande, någon grundad anledning till farhåga

saknas, att allmänheten skulle i sin uppfattning af mynts råtta egenskap

missledas, än mindre att Riksbankens styrelse eller dess principaler skulle

föranledas att, längre än sig bör, utsträcka sedelutgifningen derföre, att

ifrågavarande bestämmelse i grundlagen qvarstode.

Hvad sedermera beträffar förslaget att orden »med silfver» skulle från

§ 72 Regeringsformen uteslutas, så finner jag betänkligheterna mot denna

förändring vida mindre; men som äfven detta uteslutande af en bestämmelse

i grundlagen, som icke saknar sin betydenhet, derjemte toide. hos

allmänheten väcka både misstroende och missförstånd; så tror jag mig ej

heller för detta förslag böra afgifva min röst- Häremot skulle jag icke

finna någon betänklighet vid att godkänna det vid sistlidne riksdag föiekomna

förslag, att orden »eller guld» tillädes i meranämnda grundlagsparagraf

näst efter orden »med sifver»;

af Herrar Witt, Friherre 1. Koskull, Medin, Landström och Fa klander,

samt • ''

af Grefve C. E. Piper mot Utskottets förslag, så vidt det alser borttagandet

af andra punkten i 72 § Regeringsformen.

Herr Hedenqren har begärt fa antecknadt, att han icke vant näivarande

vid det tillfälle, då Utskottet i här ofvan afhandlade frågor fattade

beslut.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.