Utlåtande, angående Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen om antagande af en ny Föreningsakt mellan Sverige och Norge.
1869-04-16 · 42 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 40 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1869:8, Utlåtande, angående Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen om antagande af en ny Föreningsakt mellan Sverige och Norge.
Dokumentets text
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
1
X:o 8.
Ank. till Riksd. Kansli d. 16 April 1869, kl. 12 raidd.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, angående Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition till Riksdagen om antagande af en ny Föreningsakt
mellan Sverige och Norge.
Från Riksdagens båda Kamrar har till Konstitutions-Utskottet blifvit
öfverlemnad Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna nådiga Proposition af
den 5 Januari innevarande år, om antagande af en ny Föreningsakt mellan
Sverige och Norge, under förutsättning att samma Föreningsakt vinner bifall
af Norges Storthing. Denna Proposition, jemte dertill hörande handlingar,
finnes under N:o 6 införd i Första samlingen af Bihanget till Riksdagens
protokoll och har således redan blifvit till Riksdagens ledamöter
utdelad, hvadan någon ytterligare tryckning deraf i sammanhang med detta
Utlåtande ej ansetts af nöden.
Innan Utskottet går att redogöra för det resultat, hvartill Utskottet
vid pröfning af denna Kongl. Proposition kommit, torde det finnas nödigt
att, för vinnande af utredning angående den ståndpunkt, hvarpå frågan om
revision af Föreningsakten för närvarande befinner sig, lemna en framställning
af de tidigare förhandlingar, som i detta afseende blifvit mellan de
begge rikena förda.
Att nu gällande föreningsfördrag mellan Sverige och Norge eller
Riksakten af den 6 Augusti 1815 icke kunnat på ett fullständigt och mot
föreningens ändamål fullt svarande sätt ordna förhållandet mellan båda
Bill. till Riksd. Prot. 1869. 3 Sami. 5 Haft. 1
2
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
rikena, förklaras tillräckligt af de omständigheter, under hvilka dessa bestämmelser
tillkommit. I intetdera landet var ännu det nya konstitutionela
statsskicket så utbildadt, att man med någon säkerhet kunde beräkna verkningarne
af mera detaljerade föreskrifter angående förhållandet mellan rikena;
och heldre än att binda föreningens utveckling vid sådana bestämmelser,
som kunnat blifva hinderliga för densamma, synes man hafva åtnöjt
sig med att angifva föreningens hufvudgrunder, lemnande i öfrigt, såsom
Svenska Stats-Rådet i eu skrifvelse till Konungen den 16 September
1814 uttryckt sig, Ȍt visheten af Kongl. Maj:ts styrelse, dess jemna och
efter välgörande grundsatser stadigt inrättade gång att framdeles bringa
föreningen till fullkomlighet.»
Under föreningens första tid var icke heller verksamheten på det
unionela området så stark eller så mångsidig, att man erfor något synnerligt
behof af andra och bestämdare reglor för densamma än Riksakten
innehöll. Hvartdera riket var i början alltför mycket sysselsatt med befästande
och utveckling af sitt eget statsskick, för att åt föreningen och dess
förmåga att motsvara sitt ändamål egna någon allvarligare uppmärksamhet.
Men knappt hade tankarne begynt riktas åt detta håll, förr än bristerna
i det sätt, hvarpå de unionela förhållandena blifvit ordnade, trädde i dagen.
Så tyckte sig Norge ganska snart finna, att i de unionela sinnebilderna
och Unionskonungens titel samt i formerna för diplomatiska ärendens
behandling dess rätt blifvit i viss mån förbisedd, medan å andra sidan
Sverige i den inskränkta rätt Unionskonungen hade att förfoga öfver Norges
krigsmagt såg ett väsendtligt hinder för uppnåendet af föreningens första
ändamål att åt de förenade rikena bereda en trygg och aktad politisk
ställning.
De från Norsk sida mot föreningsförhållandenas ordnande riktade
klagomål voro de, som först officielt framburos till Unionskonungen.
Den 24 Januari 1837 ingick nemligen Norges Storthing till Kongl.
Maj:t med en adress, hvari Storthinget fäste Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
på några punkter, i afseende på hvilka föreningen ansågs vara ordnad
på ett mindre tillfredsställande sätt, och hvilka derföre borde blifva föremål
för nya bestämmelser, nemligen:
a) beskaffenheten af unionsflaggan;
b) anbringandet af Norska riksvapnet på en del Svenska mynt;
c) dylikt anbringande af Norska vapnet i vissa Svenska myndigheters
embetssigill;
d) den då begagnade Kongl. titulaturen i vissa Norge ensamt angående
handlingar, för såvidt nemligen äfven i dessa Sverige nämndes
före Norge; samt
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
3
i?) Norges saknad af garantier, motsvarande Sveriges, för diplomatiska
ärendens behöriga behandling.
Med anledning närmast af denna Storthingets adress blef genom
Kong]. Maj:ts Resolution, gifven i sammansatt Norskt och Svenskt Stats-Råd
i Christiania den 30 Januari 1839, eu komité af fyra Svenske och fyra
Norske män tillsatt, med uppdrag att taga i öfvervägande de i adressen
berörda ämnen, med undantag af det under litt. d. nämnda rörande den
Kongl. titeln, hvilken Hans Maj:t förklarade sig fortfarande vilja oförändrad
behålla. Åt samma komité uppdrogs jemväl att afgifva yttrande dels
öfver det förhållande, i hvilket hvardera riket borde deltaga i utgifter för
diplomatien, konsulatväsendet samt andra gemensamma föremål, dels angående
förhållandet och sättet för hvartdera rikets medverkan till det gemensamma
försvaret.
Sedan denna komité redan någon tid varit i verksamhet, väcktes af
den Norska Statsråds-afdelningen i Stockholm, genom anförande till protokollet
i Norskt Stats-Råd den 6 Juni 1840, fråga om att utsträcka det komitéen
anförtrodda uppdrag till en allmän revision af Riksakten, i hvilket
hänseende Norska Regeringen i Christiania genom Kongl. resolution af
samma dag förständigades att inkomma med sitt betänkande.
I detta betänkande, som afgafs den 27 Augusti 1840, uttalades angående
frågan om revision af Riksakten den åsigt, att en dylik åtgärd icke
för tillfället vore nödvändig, då de i Riksakten uttryckta bestämmelser
rörande ömsesidigt iakttagande af de vilkor och konstitutionela förhållanden,
hvarpå föreningen blifvit byggd, icke ansågos lida af någon sådan
otydlighet, ofullständighet eller annan ofullkomlighet, som kunde göra det
nödvändigt att i någon väsendtlig del omarbeta desamma. Norska Regeringen
tiilade att, enligt dess förmenande, vid affattandet af Riksakten varit
fråga endast om upprättandet af en grundlag för unionen, men att det
hvarken varit eller kunnat vara afsedt att i densamma intaga mera detaljerade
bestämmelser med hänsyn till de skiljaktiga förhållanden, som mellan
rikena inbördes kunde i militära, ekonomiska eller andra speciela hänseenden
ega rum, och hvilka icke vore af annan beskaffenhet, än att de
antingen af Konungen allena eller af Konungen i förening med de båda
rikenas nationalrepresentationer kunde under hand ordnas och efter omständigheterna
omgestaltas. Slutligen förklarade Norska Regeringen sig icke
vilja för tillfället tillstyrka en revision af Riksakten äfven af det skäl, att
det vore föga anledning att förvänta, det någon förändring i grundvilkoren
för unionen skulle från begge rikenas sida röna bifall, då deremot öfverläggningar
i detta ämne möjligen skulle medföra den olägenhet, att tviste
-
4
Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 8.
frågor kunde väckas utan att bringas till afgörande, och frö sålunda komma
att utsås till framtida misstro och missnöje.
Sedan den i öfverensstämmelse härmed gjorda hemställan derom, att
för tillfället ingen åtgärd måtte vidtagas för en revision af Riksakten, blifva
det Svenska Stats-Rådet på Konungens befallning meddelad, föredrogs
ärendet den 4 Januari 1842 i sammansatt Svenskt och Norskt Stats-Råd,
hvarvid Svenska Stats-Rådet på de af Norska Regeringen anförda skäl understödde
dess mening att Riksakten icke för tillfället borde underkastas
någon allmän revision.
Medan dessa förhandlingar pågingo, afläto Sveriges Rikets Ständer
den 9 Juni 1841 en skrifvelse till Kongl. Maj:t med erinran hurusom bestämmelser
saknades om det sätt, hvarpå under Konungs minderårighet frågor
mellan Svenska och Norska folkens representationer borde afgöras, om
det antal förmyndare, som för omyndig Konung skulle väljas, om hvilken
bland flere förmyndare skulle föra ordet o. s. v.; och anhöllo Ständerna
att Kongl. Maj:t måtte till nationalrepresentationerna aflåta Proposition om
hvad Kongl. Maj:t kunde finna nödigt till afhjelpande af dessa brister.
Derefter ingick den år 1839 tillförordnade Unionskomitéen den 9
April 1843 med en framställning till Kongl. Maj:t angående bemyndigande
för komitéen att granska Riksakten i dess helhet och att, i öfverensstämmelse
med de i nämnda Akt uttalade grundsatser för begge rikenas förening,
föreslå förändringar i och tillägg till densamma; i anledning hvaraf,
genom Kongl. Resolution i sammansatt Svenskt och Norskt Stats-Råd
den 22 i samma månad, det Svenska Stats-Rådet äfvensom den Norska
Regeringen ålades att rörande detta ämne afgifva betänkande och dervid
tillika föreslå, hvilka punkter i Riksakten borde genom en bestämdare redaktion
förtydligas.
Under den 13 derpå följande Maj tillstyrkte Norska Regeringen, att
Unionskomitéen måtte förständigas att företaga en allmän revision af Riksakten,
hvilken hemställan vid ärendets föredragning i sammansatt StatsRåd
den 7 December samma år biträddes af samtliga närvarande såväl
Svenska som Norska Stats-Råds-ledamöter; och angåfvos härvid tillika de
särskilda punkter i Riksakten, hvilka ansågos erfordra förtydligande. Kongl.
Maj:t anbefallde komitéen att företaga den omförmälda granskningen af
Riksakten, under uttryckligt tillkännagifvande, att komitéen dervid icke borde
afvika från de grundsatser, som vore uttryckta i det fördrag, hvilket bestämde
de båda brödrafolkens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter.
Genom Kongl. resolution i Norskt Stats-Råd den 8 Mars 1844 förordnades,
att den af Hans Maj:t Konung Oscar i kungörelsen af samma
datum angående Hans Maj:ts thronbestigning i Norge nyttjade titulatur, i
Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 8.
5
hvilken Norge nämndes före Sverige, skulle för framtiden användas i alla
de handlingar, som uteslutande anginge Norges inre angelägenheter; och
sedan Unionskomitéen under den 19 i samma månad afgifvit särskilt betänkande
angående frågorna om riksvapnet och unionsflaggan, blefvo de rörande
dessa ämnen nu gällande bestämmelser genom Kongl. resolution, gifven
i sammansatt Statsråd den 20 Juni 1844, fastställda, så att följaktligen
vid denna tid, af de i Storthingets adress den 24 Januari 1837 berörda
punkter, endast den här ofvan under litt. e) anförda, beträffande garantien
för behandlingen af Norska diplomatiska ärenden, återstod oafgjord.
Under den 4 November 1844 afgaf Unionskomitéen ett af utförliga
motiver beledsagadt förslag till Föreningsakt mellan Konungarikena Sverige
och Norge , samt dessutom ett i sammanhang dermed stående förslag till
särskilda beslut af de begge rikenas nationalrepresentationer ”angående bestämmandet
af den krigsmagtens minimistyrka, till hvilken hvardera riket
förpligtat sig att med en bestämd andel bidraga.»
Ehuru det icke för den undersökning Utskottet nu har för händer
kan vara af nöden att redogöra för detaljerna af denna Unionskomités förslag
till föreningsakt, torde det likväl icke vara utan intresse att erinra sig
det sätt, hvarpå komitéen uttalat sig angående de allmänna grundsatser, på
hvilka ett föreningsfördrag mellan de båda rikena borde byggas.
Komitéen yttrar i detta afseende, med hänvisning till Kongl. resolutionen
den 7 December 1843, bland annat följande:
»Hvad såväl Norges grundlag som Riksakten otvetydigt uttalat, är att
föreningen är byggd på följande hufvudgrunder, af hvilka ingen kan åsidosättas
eller förändras utan att förändra föreningens natur och väsende :
1. Konungen eller konungamagtens utöfvare är alltid gemensam för
begge rikena, eller med andra ord, Norges Konung är alltid tillika Sveriges
och omvändt.
2 Krig eller fred samt alla öfriga statsförhållanden till främmande
magter äro alltid gemensamma för begge de förenade rikena.
3. H vartdera riket utgör för sig ett särskildt sjelfständigt rike.
4. Det ena riket tillkommer icke någon högre rang eller företrädesrättigheter
framför det andra, utan begge äro i föreningen hvarandra fullkomligt
sidoordnade med inbördes lika skyldigheter och rättigheter »
»Till dessa hufvudgrunder eller förnämsta grundsatser -- de djupaste
allt uppbärande underlagen i föreningsbyggnaden — sluta sig», fortfar komitéen,
»som nödvändiga följder, åtskilliga andra hufvudstadganden, såsom;
det ena rikets fullkomliga oafhängighet af det andra i sina egna inre angelägenheter,
hvardera rikets rättighet till lika deltagande i gemensamma
angelägenheter, till lika kontroll öfver och ansvarsfordran för deras ombe
-
6
Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o 8.
sörjande samt hvardera rikets skyldighet att, i förhållande till sin förmåga,
lika med det andra riket bära de af gemensamma angelägenheter och gemensamma
förhållanden härrörande bördor, bland hvilka försvarsväsendets
intaga det vigtigaste rummet. Från dessa och dylika hufvudstadganden utgrena
sig åter en mängd mera omständliga stadganden. Samtliga dessa
hufvudföreskrifter, som alla hafva sin rot i föreningens hufvudgrunder, böra
vara upptagna i den akt, som bestämmer föreningsvilkoren.»
Utom dessa stadganden ansåg komitéen sig böra i föreningsakten upptaga
några andra, som visserligen icke med oundgänglig nödvändighet följde
af föreningens hufvudgrunder, men som det likväl, från andra synpunkter,
vore önskligt och af vigt att hafva lika i begge de förenade rikena
Dessa
sålunda uttalade grundsatser hade komitéen sökt genomföra i
en följd af 150 §§, behandlande under särskilda rubriker frågorna om föreningens
hufvudgrunder, om Konungen, konungahuset och thronföljden, om
konungamagtens utöfning, om rikenas bidrag till gemensamma föremål samt
om ansvar för behandlingen af rikenas gemensamma angelägenheter och om
redovisning för deras samfälda medel; hvarjemte komitéen i ett särskilt
kapitel under rubriken: »allmänna stadganden» afhandlat dels ena rikets
enskilde medborgares rättigheter och skyldigheter inom det andra riket,
dels sättet för vissa ärendens afgörande genom en gemensam kongress, då
rikenas nationalrepresentationer i afseende på sådana frågor stadnat i olika
beslut.
Af detta förslag aflemnades det Svenska exemplaret till Justitie-departementet
och det Norska till Norska Statsråds-afdelningen i Stockholm,
hvarest detsamma den 4 December 1844 inför Konungen föredrogs och gaf
Hans Maj:t då befallning om ärendets hänskjutande till den Norska Regeringen
i Christiania för den behandling, som ytterligare kunde vara af nöden,
äfvensom för afgifvande af betänkande i ämnet. Detta uppdrag fullgjordes
under den 27 Februari 1847, då Norska Regeringen afgaf det infordrade
utlåtandet, åtföljdt af ett i vissa delar omarbetadt, men i hufvudsaken
föga afvikande förslag till Föreningsakt, hvars antagande Regeringen
för sin del förordade. Kongl. Maj:t förordnade den 8 derpå följande April,
att detta utlåtande skulle, jemte samtliga till ärendet hörande bilagor, för
ytterligare behandling öfverlemnas till Svenska Justitie-statsministern.
Sedan handlingarne mellan Svenska Stats-Rådets ledamöter någon tid
cirkulerat till närmare granskning, anmäldes ärendet den 25 Februari 1848
i sammansatt Svenskt och Norskt Stats-Råd af Justitie-statsministern, med
hemställan huruvida detsamma skulle till slutlig handläggning företagas så
tidigt, att Proposition i ämnet kunde aflåtas till då församlade Sveriges
Rikes Ständer och Norges Storthing. Hans Makt Konungen täcktes uppå
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
7
Stats-Rådets tillstyrkan förklara, att Hans Maj:t, med afseende på de många
och vigtiga angelägenheter, som vid dåvarande riksdag blifvit till Svenska
Ständernas behandling öfverlemnade och tvifvelsutan komme att upptaga
deras tid, icke fann skäligt att till då samlade Riksdag och Storthing göra
någon framställning om detta ärende, utan skulle handlingarne få fortfarande
cirkulera.
Härefter förflöt mer än ett tiotal af år, utan att vare sig från Svensk
eller Norsk sida något steg synes vara gjordt till återupptagande af den
sålunda uppskjutna behandlingen af detta ärende. I stället ser man företrädesvis
under denna tidrymd framträda åtskilliga försök att i vissa särskilda
fall på ett ändamålsenligare sätt ordna förhållandet mellan rikena
Man sökte sålunda dels att i speciela fall genom lagstiftning med nationalrepresentationernas
biträde undanrödja de brister, som funnos i Riksakten,
dels att med den magt Unionskonungen hade till sitt förfogande åstadkomma
rättelse i sådana det konstitutionela lifvet berörande förhållanden,
der gällande bestämmelser kunde gifva någotdera riket anledning till missnöje,
dels ock att på de judiciela och ekonomiska fälten bana väg för den
lättare samfärdsel mellan rikena, som det utan tvifvel varit ett af föreningens
vigtigare syftemål att bringa till stånd. Men just under arbetet med
dessa speciela frågor var det som behofvet af en fullständig revision af
Riksakten — hvilket ärende hittills, såsom man sett, blifvit med temligen
likgiltiga känslor omfattadt å ömse sidor om Kölen — begynte allt klarare
och bestämdare träda i dagen. Det visade sig nemligen icke blott att de
spridda lagstiftningsförsöken icke förmådde framkalla materiela resultat,
som svarade mot förhoppningarne, utan ock att sjelfva de i Riksakten
bestämda formerna för det unionela arbetet voro behäftade med brister, som
gjorde dem snarare egnade att förlama verksamheten för föreningens ändamål
än att underlätta dess gång För så vidt derföre verksamheten på det
unionela området under ifrågavarande tidrymd står i förbindelse med frågan
om revision af föreningsakten och gifvit anledning till dess återupptagande,
torde en framställning af densamma här vara på sin plats och detta
så mycket heldre, som en dylik framställning synes utgöra den bästa ledning
vid bedömandet deraf, huruvida en så omfattande omarbetning af föreningsföredraget,
som den Kongb Maj:ts Proposition innehåller, varit af
behofvet påkallad eller ej. —
I det tal, hvarmed Konung Oscar den 10 Februari 1845 öppnade det
Norska Storthingets förhandlingar, förklarade Hans Maj:t »sig hafva ansett
det för sin första konungsliga pligt att fullfölja hvad döden nekat föreningens
store stiftare att sjelf fullborda, och att på ett för de begge nationerna
tillfredsställande sätt ordna några unionela förhållanden i öfverens
-
8
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
stämmelse med den i Föreningsakten uttalade likhet i politiska rättigheter»,
hvarjemte Hans Maj:t tilläde, att »hvad som ännu beträffande rikenas
ömsesidiga förpligtelser återstode att afgöra, för att ytterligare befästa en
förening, som utgjorde den säkraste borgen för den Skandinaviska halföns
frihet och oafhängighet, skulle genom de begge nationalrepresentationernas
upplysta och fosterländska medverkan blifva bestämdt och faststäldt».
Det första af de ärenden, hvarpå Kongl. Maj:t i nu antydda afsigt
fäste nationalrepresentationernas uppmärksamhet, var ett ändamålsenligare
ordnande af riksstyrelsen i de fall att Konungen reste utrikes eller af sjukdom
vore hindrad att sjelf vårda regeringsärendena. Då vår nu gällande
Regeringsform antogs, fanns icke någon annan medlem af konungahuset på
manslinien än den regerande Konungen. Tvifvelsutan var det hufvudsakligen
med afseende härpå som i Regeringsformen föreskrifvits, att då Konungen
af nyss omförmälda orsaker var hindrad att sjelf utöfva regeringen,
riksstyrelsen skulle föras af Stats-Rådet- Sedan föreningen mellan rikena
försiggått år 1814, blef, med anledning af stadgandena i Regeringsformen
och de dermed sammanstämmande eller dit hänvisande föreskrifterna i Norges
grundlag, Interimsregeringen förstärkt med ett motsvarande antal Norska
ledamöter, så att den derefter skulle bestå af tio medlemmar från
hvardera riket, under ordförandeskap, som hvarje vecka vexlade mellan
Justitie-statsministern och Norska Statsministern. De olägenheter, hvilka
måste härflyta af regeringsmedlemmarnas mångtalighet, blefvo härigenom
ännu mera kännbara; och då den, som för tillfället förde ordet i Regeringen,
i alla förekommande ärenden egde utslagsröst, när rösterna folio lika,
kunde härigenom inträffa att en fråga, som rörde det ena rikets inre angelägenheter,
komme att afgöras i strid med eu af detta rikes regeringsledamöter
enhälligt uttalad mening; livilket för Sverige var så mycket betänkligare
som samtliga detta rikes inre angelägenheter skulle af Interimsregeringen
handläggas, under det att en mängd Norge ensamt angående
ärenden, i öfverenstämmelse med dess grundlag, afgjordes af den Norska
Regeringen i Christiania. Att inskränka de tillfällen, då en af Stats-Rådets
samtliga ledamöter bestående Interimsregering skulle föra riksstyrelsen, syntes
följaktligen ligga i begge folkens intresse Också hade, sedan Sverige
erhållit tronföljare, hvilkas ålder öfversteg den, som är i 41 § Regeringsformen
för Konungs myndigblifvande fastställd, Rikets Ständer vid 1812
års riksdag, äfvensom sedermera 1818 såväl Rikets Ständer som Norges
Storthing, hvar för sin del, uppdragit åt dessa tronföljare att vid tillfälle af
Konungens sjukdom förestå riksstyrelsen. Då emellertid dessa beslut endast
gällde hvarje tronföljare personligen, hade all verkan af desamma
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
9
vid Konung Oscars thronbestigning upphört, hvaraf ock följde, att när Konungen
sommaren 1852 var för sin helsas vårdande nödsakad att företaga
en resa utom sina riken, äfvensom då Hans Maj:t sednare under samma
år svårt insjuknade, den i Riksakten föreskrifna riksstyrelse af Stats-Rådet,
under benämning af Sveriges och Norges Interimsregering, måste träda i
verksamhet. Häraf föranleddes Kongl. Maj:t att i särskilda Propositioner
till Sveriges Riksdag och Norges Storthing år 1854 föreslå den ändring i
Riksakten och dermed sammanhängande delar af rikenas grundlagar, att i
nu ifrågavarande två fall Regeringen skulle föras af thronföljaren eller annan
till thronföljden berättigad Prins, som till myndig ålder hunnit, samt
att, om sådan Prins icke funnes, riksstyrelsen visserligen skulle öfvertagas
af en Interimsregering, men att denna skulle bestå af endast fyra ledamöter
från hvarje rike. Denna Kongl. Proposition blef väl icke i sin ursprungliga
form antagen, men sedan under Konung Oscars sista sjukdom utvägen
att åt thronföljaren personligen uppdraga riksstyrelsen ännu en gång
blifvit anlitad, kom, efter af båda nationalrepresentationerna fattadt beslut,
genom Kongl sanktion den 10 Januari 1863 den förändring i rikenas
grundlagar till stånd, att thronföljaren skall, när Konung blir sjuk eller
reser utom sina riken, föra Regeringen. För de fall åter, att thronföljaren
är omyndig, när Konung dör eller får sådant förfall som nu är sagdt, skall
Interimsregeringen träda i verksamhet till det antal medlemmar, som i Riksaktens
ursprungliga lydelse blifvit bestämdt.
En annan fråga, hvars ståndpunkt och utveckling under ifrågavarande
tidsperiod bör belysas, är behandlingen af de diplomatiska ärendena, hvilken
från början utgjort den vigtigaste anledningen till anmärkning från
Norsk sida emot det ofullständiga sätt, hvarpå föreningsvilkoren blifvit af
Riksakten bestämda. Den 13 § Regeringsformen föreskrifver, att Konungen,
då han vill börja krig eller sluta fred, skall höra samtlige sina rådgifvare
i ett för detta ändamål sammankalladt utomordenligt Stats-Råd. Andra
ärenden åter, som angå rikets förhållande till främmande magter, eller
s. k. ministeriela mål, skola inför Konungen föredragas af Statsministern
för Utrikes ärendena, enligt regeln i närvaro af någon annan Stats-Rådets
ledamot. Äfven för Norge gäller, i kraft af 28 § i grundlagen, att diplomatiska
ärenden äro undantagna från behandling i Stats-Rådet, men hvarken
denna eller någon annan § i samma lag gifver någon bestämmelse om, huru
med diplomatiska ärenden, som angå Norge, skall förfaras. Det i 38 § af
Norska grundlagen äfvensom i 5 § Riksakten förekommande stadgandet,
att Norske Statsministern och de två Norske Statsråd, som åtfölja Konungen,
skola hafva säte och öfverläggningsstämma i det Svenska Stats-Rådet, när
Bih. till Kiksd. Prat. 1869. d Sami. 5 Häft. 2
10
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
ämnen der förehafvas, hvilka angå begge rikena, kan ej afse diplomatiska
ärenden, enär sådana i allmänhet icke föredragas i Svenskt Stats-Råd. Det
hade i följd häraf blifvit Svenska Utrikes-departementet, som under föreningens
första 20 år handlade såväl Sveriges som Norges diplomatiska angelägenheter,
utan att Norge i afseende på deras behandling egde några
konstitutionela garantier. Under åberopande af detta förhållande och med
uttalande af den åsigt, att det, i följd af de konstitutiva bestämmelsernas
tystnad i detta ämne, vore öfverlåtet åt Konungen att ordna de diplomatiska
ärendenas behandling och föredragning på ett sätt, som å ena sidan
funnes tillfredsställa den Norska statsförfattningens anda och å den andra
kunna bestå med de uttryckliga föreskrifter, som i detta fall för Sverige
kunde vara gällande, hade Norska Regeringen i skrifvelse den 14 Oktober
1834 hemställt att Kongl. Maj:t täcktes befalla, att vid diplomatiska sakers
föredragning och afgörande för framtiden skulle, förutom de i den Svenska
Regeringsformens 11 § nämnde embetsman, städse tillika en medlem af
det Norska Stats-Rådet vara tillstädes.
Till svar härå hade Kongl. Maj:t meddelat Resolutionen den 13
April 1835 af det innehåll att, >när diplomatiska ärenden, som särskildt
anginge Norge, af Statsministern för Utrikes ärendena föredroges till afgörande,
skulle för framtiden städse den Norske Statsministern eller, i
hans frånvaro, en medlem af det Norska Stats-Rådet vara närvarande för
att derutinnan kunna afgifva sitt yttrande, samt att vid de tillfällen då, i
öfverensstämmelse med den Svenska Regeringsformens §§ 11 och 12,
diplomatiska eller s. k. ministeriela ärenden föredroges för Konungen, hvilka
på något sätt kunde hafva inflytelse på eller stå i förbindelse med Sveriges
eller Norges gemensamma eller särskilda förhållanden till främmande magter,
eller som kunde föranleda beslut i sådant hänseende, skulle, förutom
de i ofvananförda §§ nämnde embetsman, tillika den Norska Statsministern
eller, i hans frånvaro, en medlem af det Norska Stats-Rådet vara närvarande».
Härjemte hade i afseende på tillsättande af konsuler genom Kongl.
Resolutioner den 23 Januari och 26 April 1836 blifvit bestämdt, att detta
skulle ske i sammansatt Stats-Råd och efter Norska Regeringens hörande.
Genom först omförmälda resolution hade visserligen Konungen erkänt
Norges rätt att genom en medlem af sitt Råd öfvervaka afgörandet af
sådana diplomatiska ärenden, som rörde Norge ensamt eller de förenade
rikena gemensamt- Men huruvida ett ärende var af den natur, att eu
Norsk Statsråds-ledamot borde kallas till den ministeriela föredragningen
berodde på Svensk myndighet att pröfva; och någon konstitutionel ansvarighet
inför Storthinget kunde den Norske rådgifvaren så mycket mindre
underkastas, som Storthinget icke egde fordra del af något ministerielt
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
11
protokoll Härtill kom att Utrikes-departementet, som handlade båda rikenas
diplomatiska ärenden, fortfarande var ett Svenskt statsdepartement.
Det visade sig ock snart, att den Kongl. Resolutionen icke varit egnad att
ordna dessa förhållanden på ett sätt, som fullt tillfredsställde det Norska
folkets önskningar. I den adress af den 24 Januari 1837, som, efter hvad
ofvan är anfördt, gaf upphof åt revisionsarbetet, framhöll nemligen Norska
Storthinget. hurusom såväl Norges materiela intressen, som dess politiska
värdighet såsom oafhängig stat och dess med Sverige sidoordnade ställning
i unionen gjorde det till en rättmätig fordran, att Norge erhöll samma
garanti för en tillfredsställande behandling af de diplomatiska ärendena
som den, hvaraf Sverige vore i besittning- Äfven åt denna fråga egnades
under Konung Oscars regering förtjent uppmärksamhet; och ehuru någon
rätt att deltaga i kontrollen öfver de diplomatiska ärendenas vård icke
ännu blifvit Norska Storthinget inrymd, så hafva dock öfriga från Norsk
sida framställda önskningar så tillvida blifvit sedda till godo, att, sedan för
Utrikes-departementets utgifter er. viss gemensam stat uppgjorts, till hvilken
begge rikena efter vissa stadgade grunder bidraga, detta Departement, i
enlighet med de i Kongl. Propositionen till Rikets Ständer den 30 Oktober
1856 uttalade åsigter, blifvit, så vidt sådant lät sig göra med iakttagande
af den i Sveriges Regeringsform fastställda grundsats, att Utrikes Ministern
skall vara Svensk man, faktiskt ordnadt såsom ett unionsdepartement, i
hvilken likasom vid beskickningarne och konsulaten, platserna beklädas med
Svenskar eller Norrmän, utan afseende på nationaliteten. Huruvida detta
föranstaltande står i full öfverensstämmelse med 28 § i Sveriges Regeringsform,
har dock blifvit satt i fråga, bland annat af Konstitutions-Utskottet
vid 1859- 1860 årens riksdag, ehuru anmärkningen ej ledde till någon
påföljd. I alla händelser har jemväl från Svensk sida medgifvits, att
ett ordnande genom lag af dessa förhållanden vore för deras bestånd önskligt
och nödvändigt, äfvensom billigheten blifvit erkänd deraf att Norge
erhölle en på stadganden i sjelfva Föreningsakten grundad unionel garanti
att icke uteslutas från delaktighet i de diplomatiska ärendenas behandling. —
1839 års Uniouskomité har uppgifva föreningens hufvudändamål vara
att genom förenade krafter vinna större säkerhet för upprätthållande af
begge rikenas frihet och sjelfständighet, och otvifvelaktigt är att utsigten
att åt de förenade rikena vinna en genom ett starkt gemensamt försvar
betryggad politisk ställning varit den kraftigast verkande driffjedern vid
unionens stiftande.
Det måste likväl erkännas, att vid sjelfva Föreningsaktens affattande
tillbörligt afseende icke blifvit fästadt vid behofvet att närmare bestämma
rikenas inbördes skyldigheter i detta hänseende. Riksakten stadgar icke ens
12
Konstitutions- Utskottets '' Utlåtande N:o 8.
någon förpligtelse för de förenade rikena att i förhållande till sina tillgångar
bidraga till det gemensamma försvaret, och den upphäfver ingen enda
af de inskränkningar i Konungens dispositionsrätt öfver Norska krigsmagten,
hvilka 25 § i Norges grundlag innehåller och hvilka kunna blifva ett,
väsendtligt hinder för Konungen att med tillbörligt eftertryck använda
Norges stridskrafter till detta försvar, i de fall då det förnämligast föres
utom Norges gränser. Denna § stadgar bland annat, att i fredstid inga
andra än Norska trupper få vara stationerade i Norge och inga Norska
trupper i Sverige, Konungen dock obetaget att i Sverige hafva ett Norskt
garde af frivilliga och att för eu kort tid af högst sex veckor om året till
vapenöfningar i det ena riket indraga högst 3,000 man af det andra rikets
krigsmagt; vidare att Norges trupper och roddflotta icke få användas till
anfallskrig utan Storthingets samtycke, samt slutligen att landtvärnet och
de öfriga Norska trupper, som icke kunna räknas till linietrupper, aldrig
få brukas utom Norges gränser
Det
var dessa brister i unionsfördraget, som i Sverige gåfvo första
väckelsen åt en önskan om fördragets revision. 1839 års Unionskomité
hade ock egnat frågan en omsorgsfull utredning och, såsom nämndt är, utarbetat
ett särskildt förslag till bestämmande af den minimistyrka, hvarmed
begge rikena borde bidraga till det gemensamma försvaret.
Efter den påminnelse att sörja för rikenas försvar, som 1855 och
1856 års händelser gåfvo, behagade Kongl. Maj:t i Resolution den 2 Augusti
1856 tillkännagifva, att det var hans afsigt att med Sveriges Ständers
och Norska Storthingets fosterländska medverkan tillvägabringa en
lag, hvarigenom bestämdes och för framtiden stadgades, i billigt förhållande
till deras folkmängd, de förenade rikenas bidrag till upprätthållande af gemensam
sjelfständighet och ära. Kongl. Maj:t förordnade derpå, genom
Resolution den 8 September 1856, nedsättande af en Kommission för att
utarbeta förslag till eu för de förenade rikena gemensam lag angående
hvartderas bidrag till det samfällda försvaret till lands och vatten. Kommissionen,
som bestod af Hans Kongl- Höghet dåvarande Kronprinsen, såsom
ordförande, samt sex Svenska och sex Norska män, afgaf betänkande
den 24 December 1856 och förklarade deri, att Kommissionen enhälligt
erkänt angelägenheten deraf att en plan för de förenade rikenas försvarsväsende
blefve upprättad i öfverensstämmelse med gällande statsförhållanden,
samt att denna plan, utgående från och stödjande sig på enahanda
princip, alltigenom grundades på den lagbestämda likheten staterna
emellan. Planen borde ställa begge rikena på lika fot, till undanrödjande
af hvarje föreställning, att det ena riket åtnjöte någon fördel på det andras
bekostnad eller gjorde uppoffringar för gemensamma angelägenheter, utan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
i;5
att det andra riket i lika förhållande deruti deltoge, och den skulle tillika
angifva det mål, hvartill man borde sträfva, och den utveckling man genom
användningssättet af anslagen till försvarsverket i begge rikena borde
söka uppnå, hvarvid såsom en särdeles väsendtlig omständighet fdrtjente
tagas till ögonmärke, att de stridskrafter, som af de förenade rikena uppställdes
för det gemensamma försvaret, kunde hastigt och med lätthet blifva
tillgängliga och användbara på hvilken som helst hotad punkt Kommissionen
föreslog derpå enhälligt såsom en allmän grund, att de förenade
rikenas bidrag till det gemensamma försvaret borde bestämmas, hvad antalet
manskap beträffade, till en viss andel, förslagsvis 2 1/2 procent, af folkmängden,
och i afseende på utgifter för krigsmaktens underhåll och utbildning
jemväl i förhållande till folkmängden. Kommissionen utlät sig
dernäst om kontingenternas fördelning mellan landt- och sjömagten och om
förhållandet mellan de olika vapnen i begge rikenas landtarméer, om minimum
af dessas årliga vapenöfningar och om grunderna för krigsmagtens
utrustning med nödig materiel. Vidare föreslogs att i Norge skulle ställas
tvänne kreditiver till Konungens disposition, till användning för oförutsedda
händelser, efter samma grunder som vore gällande i Sverige, hvarjemte
yttrande afgafs i fråga om fördelning å rikena af de genom krig
förorsakade utgifter.
Emellertid ansåg Kommissionen en del af de sålunda förordade bestämmelserna
vara af den art, att de icke lämpligen kunde göras bindande
för en längre tidsföljd, såväl i anseende till krigskonstens fortgående utveckling
och de förbättringar, hvilka af nya uppfinningar kunde föranledas,
som ock med hänseende till de modifikationer, som kunde blifva nödvändiga
i följd af möjliga förändringar i då gällande författningar och särskilda
förhållanden inom begge rikena. Bestämmelserna om den procent
af befolkningen, hvardera riket skulle ställa till krigstjenst, om fördelningen
af krigsutgifterna och om beviljande af krigskreditiver i Norge egnade
sig väl till upptagande i en- lag, men de ansågos lättare skola vinna insteg
och blifva antagna, om och när de endast stadfästade bestående förhållanden,
hvaraf erfarenheten och en mognare granskning bragt nationerna att
erkänna nyttan och gagneligheten, utan vilseledning af någon ogrundad
fruktan för åtagandet af pligter och förbindelser, hvilkas omfång och möjliga
förvecklingar man icke fatt tillräcklig tid att öfverskåda och göra sig
hemmastadd uti; och hyste Kommissionen fördenskull den föreställningen,
att Kongl, Maj:t skulle finna lämpligt låta utarbetandet i lagform af bestämmelser
rörande det gemensamma försvarsväsendet blifva Infilande, intilldess
ändamålsenligheten af de föreslagna grunderna hunnit vinna ett sådant
erkännande, som förut vore antydt.
14
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
Denna åsigt biträddes af Norska Regeringen, och i öfverensstämmelse
dermed samt med hvad Cheferna för de begge Svenska militärdepartementena
vid ärendets föredragning i sammansatt Stats-Råd tillstyrkte, behagade
Konungen den 22 Juni 1857 hufvudsakligen bifalla de af Kommissionen
uppställda grunder, att tjena vederbörande till ledning vid de förslag,
som derefter kom me att afgifvas. Med Kommissionens förslag till utgångspunkt
hafva derefter Norges statsmagter genom lagarne af den 6 Mars
1863 och den 12 Maj 1866 förökat Norska liniearméen till 18,000
man gemenskap. Deremot har, såsom bekant är, hvarken genom ändring
af Norska grundlagen eller genom någon på öfverenskommelse mellan rikena
grundad lagstiftning, ett sådant ordnande af det gemensamma försvaret,
som det Kommissionen förordat, kommit till stånd.
Till denna föreningens hufvudgrunder berörande verksamhet sluta sig,
på sätt Utskottet ofvan antydt, bemödanden att stärka föreningsbandet genom
att lätta samfärdseln på de judiciela och ekonomiska fälten rikena
emellan. Genom de under den 11 September 1818 för Norge och den 1
Juni 1819 för Sverige utfärdade förordningar både föreskrifter blifvit meddelade,
huru förfaras skulle med sådana personers anhållande och tilltalande,
hvilka begingo förbrytelser i ett af de förenade rikena, men derefter
till det andra afveko. I fråga om verkställighet i Sverige och Norge af
beslut, meddelade utaf embetsmyndighet i det ena landet, och hvarigenom
antingen någon kallas att inställa sig inför embetsmyndigheten, eller ock
betalning af skuld eller böter blifvit ålagd, saknas deremot stadganden helt
och hållet. Med erinran om de ömsesidiga olägenheter, som deraf för de
båda rikenas innebyggare förorsakades, hade derföre i skrifvelse den 13
Augusti 1851 Rikets då församlade Ständer hemställt, det åtgärder måtte
vidtagas till beredande deraf, att frågorna ej mindre om skyldigheten för
hvardera rikets innebyggare, äfvensom för person, som uppehölle sig i
ettdera af dessa riken, att hörsamma kallelse, utfärdad af embetsmyndighet
i det andra, än ock om den exsekutiva kraften af ömsesidiga domar och
utslag, tillhörande den enskilda eller allmänna rättens område, blefve behörigen
ordnade. I följd häraf uppdrog Kongl. Maj:t år 1855 åt en komité
af Svenske och Norske män att uppgöra förslag till stadganden i dessa
ämnen, samt att i sammanhang dermed upptaga och utreda frågan om de
ändringar och tillägg, som kunde anses erforderliga i de föreskrifter, som
genom Förordningarne den 11 September 1818 och den 1 Juni 1819 blifvit
meddelade. Sedan komiterade till fullgörande häraf utarbetat och till
Kongl. Maj:t öfverlemnat förslag till särskilda författningar för hvartdera
riket om verkställighet af beslut, utfärdade af embetsmyndighet i det andra
riket, och om*det’biträde, som i (ifrigt inom hvartdera af rikena borde det
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
15
andras rättsskipning lemnas, samt dessa förslag efter undergången granskning
blifvit af Kong!. Maj:t godkända, aflat Kongl. Maj:t år 1857 till då
församlade Riksdag och Stortliing Proposition om antagande af förslagen
under förutsättning, att Propositionen vunne båda rikenas bifall. Propositionen
antogs af Svenska Riksdagen, men afslogs af Storthinget, hufvudsakligen
i anledning af åtskilliga förmenta brister i det Svenska rättegångssättet,
hvarigenom de rättsökandes intressen vid de Svenska domstolarne
ej troddes vara tillbörligen tillgodosedda. Sedermera har frågan icke blifvit
å någondera sidan åter upptagen till behandling, medan deremot mellan
Sverige och Danmark träffats en sådan öfverenskommelse som den med
Norge ifrågasatta.
Med afseende på handels- och tullförhållandena mellan de förenade
rikena hade förberedande bestämmelser blifvit genom Kongl Förordningen den
24 Maj 1815 och lag i Norge af den 25 Oktober samma år gifna; och sedan
ytterligare förhandlingar i detta ämne egt rum inom en komité af
sakkunnige män från begge rikena, utkommo genom den s. k. mellanrikslagen
af den 24 Maj 1825 för Sverige och den 4 Augusti 1827 för Norge
fullständigare föreskrifter, som, i sammanhang med sednare tillkomna tilläggsbestämmelser
och deribland den under den 18 Maj 1860 utkomna lag angående
varuförseln landvägen mellan Sverige och Norge, innehålla de ännu
gällande reglorna för ordnandet af handels-, sjöfarts- och tullförhållandena
emellan de förenade rikena inbördes.
Sedan emellertid den ursprungliga mellanrikslagens bestämmelser icke
befunnits i allo lämpliga för sitt ändamål, och flera försök att i dem vinna
rättelse fruktlöst aflupit, blef slutligen på begäran af Svenska Riksdagen
under den 3 Oktober 1855 åt en af Svenske och Norske män bestående
komité uppdraget att till Kongl. Maj:t afgifva utlåtande angående de förändringar
och tillägg i befintliga stadgande^ som kunde anses nyttiga och
ändamålsenliga att vidtaga för beredande af alla verkställbara ytterligare
lättnader i Sveriges och Norges ömsesidiga handel och sjöfart- " I Kongl
Propositioner till Sveriges Riksdag och Norges Stortliing år 1856 blef det
af komiterade uppgjorda förslag till ny förordning angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handel och sjöfart understäldt nationalrepresentationernas
pröfning, samt derefter af Riksdagen antaget, hvaremot det icke vann
Storthingets bifall. Härvid torde likväl böra anmärkas, att Norge redan år
1854 för sin del upphäft förbudet i mellanrikslagen mot fraktfart af det
ena rikets fartyg mellan det andra rikets hamnar, men att detta beslut,
under afvaktan på ett likartadt steg från Svensk sida, som ännu icke blifvit
taget, hittills förblifvit utan all kraft. —
16
Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 8.
Då härtill lägges, att genom Kongl- Förordningen den 15 Februari
1855 för Sverige och den 16 i samma månad och år för Norge blifvit bestämdt,
huru frågor om ersättning för understöd, som af fattigvårdssamhällen
i ena riket lemnats det andras undersåter, skulle afgöras, samt huru i
afseende på återsändning af fattigvård behöfvande personer från ena riket
till det andra skulle förfaras, äfvensom att i båda rikenas nu gällande sjölagar
hvartderas fartyg blifvit förpligtade att mottaga sjöfolk från det andra
riket, hvilkas hemsändande det åligger konsulerna att ombesörja, torde Utskottet
någorlunda fullständigt hafva redogjort för såväl föremålen för som
resultaten af de internationela förhandlingar, hvilka under den tid, då
frågan om unionsfördragets revision hvilade, blifvit mellan de båda folken
bedrifna.
Utskottet har redan antydt, att sjelfva formen för mellanriksärendenas
handläggning hos Konungen i Stats-Rådet varit föremål för olika uppfattning
inom båda rikena. De första spåren af en sådan skiljaktig uppfattning
hade visserligen låtit sig förnimma redan under den tid, som föregick
utarbetandet af den första Unionskomitéens förslag till Föreningsakt,
men då det är först i sednare tider som de stridiga åsigterna framträdt
med sådan skärpa och sådana anspråk att hvar å sin sida göra sig gällande,
att angelägenheten af frågans snara lösning på lagstiftningens väg begynt
allmänt inses, har Utskottet till denna afdelning sparat framställningen
af detta ämne, för att nu få i ett sammanhang redogöra för dess utveckling
och framhålla dess betydelse för frågan om revision afFöreningsakten.
Genom Riksakten inrättades icke något för de förenade rikena gemensamt
Stats-Råd. Visserligen påbjöds i 4 § att Konungen, när han ville
begynna krig, borde kalla den Norska Statsministern och de i Sverige sig
uppehållande Norska Statsråden tillika med de Svenske till ett utomordentligt
Stats-Råd, men i öfrigt inskränkte man sig till att i Riksaktens 5 §
upptaga den i 38 § af Norges grundlag förekommande bestämmelsen, att den
Norske Statsministern och de två Statsråd, hvilka åtföljde Konungen, skulle
hafva säte och öfverläggningsstämma i det Svenska Stats-Rådet, när ämnen
der förehades, som anginge begge rikena, med tillägg att likaledes i de
fall, då inför Konungen i det Norska Stats-Rådet, enär och ehvar det vore
samladt, förekomme ärenden, som anginge begge rikena, tre ledamöter af
det Svenska Stats-Rådet skulle der hafva säte och stämma.
Riksakten anordnar sålunda för »ämnen som angå båda rikena» ett
sammansatt Stats-Råd, som under vissa omständigheter utgöres af det Svenska
Stats-Rådet, förstärkt med tre ledamöter af det Norska, och derföre blifvit
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
17
vit kalladt Svenskt-Norskt Stats-Råd, men åter under andra omständigheter
består af det Norska Stats-Rådet, med tillkallade tre Svenska medlemmar, i
hvilket fall det blifvit beuämndt Norskt-Svenskt Stats-Råd.
Vid tillämpningen af Riksaktens 5 § hafva de begge rikenas StatsRåd
stadnat i skiljaktiga meningar, icke blott med afseende på frågan hvilka
de ärenden äro, som angå begge rikena, och som följaktligen äro af natur
att böra behandlas i sammansatt Stats-Råd, utan äfven i fråga om den grund,
efter hvilken bör bestämmas, huruvida ett ärende af erkändt gemensam natur
skall behandlas i Svenskt-Norskt eller Norskt-Svenskt Stats Råd.
Hvad den första frågan beträffar, så har icke från någondera sidan
varit förnekadt, att under sammansatt Stats-Råds behandling böra komma sådana
ärenden, hvilka Riksakten sjelf uttryckligen angifver såsom gemensamma,
nemligen frågor rörande dels Konungahuset och dess medlemmar
såsom sådana, äfvensom förordnande och upphörande af interimsregering, dels
ändringar i Riksakten och dels förhållandet till främmande magter, för så
vidt dessa sistnämnda ärenden enligt rikenas grundlagar äro föremål för
behandling i Stats-Rådet och icke af Konungen på ministeriel föredragning afgöras.
Emellertid synes ordalydelsen af 5 § Riksakten icke lägga hinder i
vägen för den uppfattning, att jemväl inre angelägenheter, öfver hvilka
hvardera riket har fri bestämningsrätt, kunna göras till föremål för sammansatt
Stats-Råds behandling, när de, i den ordning hvardera rikets särskilda
grundlagar föreskrifva, af Konungen pröfvats angå begge rikena.
Denna uppfattning har ock i en viss grad gjort sig gällande, och detta
utan att, så vidt man kan se, invändning deremot från någotdera riket under
början af föreningens tillvaro blifvit förspord. Så har vanligen, när
Konungen ansetts böra för begge rikena pa en gäng fatta beslut rörande
någon deras samfälda eller inbördes angelägenhet, ärendet blifvit behandladt
i sammansatt Stats-Råd. Detta förfaringssätt har sålunda blifvit användt i
de fall, då det funnits nödigt och nyttigt, att gemensamma eller ömsesidiga
föreskrifter i någon sak på en gång för begge rikena meddelades, eller
med andra ord, när fråga varit om ordnande af någon dylik angelägenhet
genom bestämmelser, hvilka, om ej rikena haft samma konung, skolat genom
traktat eller annan folkrättslig öfverenskommelse åvägabringas; och
detta vare sig att Konungen med den honom tillkommande regeringsmagt
kunnat ensam besluta i ett sådant ärende, eller att endera eller begge nationalrepresentationernas
samtycke för dess afgörande erfordrats.
Men det i 5 § Riksakten förekommande uttrycket: »ämnen som angå
båda rikena» utesluter ej ens sådana ärenden, i afseende på hvilka Konungen
har att fatta beslut endast för det ena af rikena, såvida nemligen
Bill. till Riksd. Vrot. 1869. 3 Sami. 5 Häfi. 3
18
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
genom ett sådant beslut det andra rikets intresse medelbart beröres. I allmänhet
hafva väl dylika ärenden icke gjorts till föremål för handläggning i
sammansatt Stats-Råd, icke ens då, när fråga varit att ensidigt för det ena
riket ändra någon bestämmelse uti en i sådant Stats-Råd antagen författning.
Dock har från denna regel i synnerhet under föreningens första
tid gifvits undantag, i det att i sammansatt Stats-Råd blifvit fattade beslut,
som omedelbart gällde allenast det ena riket, men dock väsendtligen berörde
det andras intressen. Emellertid begynte från Morsk sida snart förspörjas
en obenägenhet att särdeles i detta fall medgifva tillämpning af 5 § Riksakten,
hvilken obenägenhet dock synes mindre haft sin grund i någon förändrad
uppfattning af vigten för unionen och det goda förståndet mellan
rikena, att i dylika ärenden begges intressen finge göra sig hörda, än i
vissa betänkligheter mot de former, som för sådana frågors handläggning i
sammansatt Stats-Råd utbildat sig.
I afseende härpå hade, under föreningens första årtionden, så vidt
man kan döma af de få fall af sammansatt Stats-Råd, som då förekommo,
den princip blifvit iakttagen, att, vid afgörande af sådana ärenden, der Konungen
hade att på en gång fatta beslut för båda rikena, det sammansatta
Stats-Rådet bestod af Stats-Rådet i det rike, der Konungen för tillfället uppehöll
sig, jemte tre rådgifvare från det andra, medan sådana ärenden, hvari
endast för det ena riket beslut skulle fattas, handlades i detta rikes StatsRåd,
förstärkt med tre ledamöter af det andra rikets. Det var sålunda i
förra fallet Konungens uppehållsort, i sednare fallet ärendets beskaffenhet,
som afgjorde om det skulle handläggas i Svenskt-Norskt eller Norskt-Svenskt
Stats-Råd. Detta sätt att gå till väga synes likväl icke i längden hafva
tillfredställt någondera sidans anspråk. Enligt Svensk åsigt borde nemligen
Stats-Rådets sammansättning alltid vara beroende deraf, i hvilket rike
Konungen höll detsamma, så att sammansatt Stats-Råd i Sverige alltid blef
Svenskt-Norskt och i Norge alltid Norskt-Svenskt. Denna uppfattning
grundade sig derpå, att i Riksaktens 5 § sista momentet, som handlar om
Norskt-Svenskt Stats-Råd, dylikt Stats-Råd förutsättes kunna hållas endast
der Norska Stats-Rådet är samladt, hvilket man åter ansåg icke kunna ega
rum annat än under Konungens vistelse i Norge, enär under andra förhållanden
Norska Stats-Rådet var fördeladt i den i C-hristiania residerande regering
och den Konungen åtföljande Stats-Råds-afdelning. Häremot erinrades
från Norsk sida, dels att, enligt vanligt språkbruk, Stats-Rådet kunde
sägas vara samladt, utan att samtlige dess ledamöter voro närvarande, endast
så många af dessa funnos tillstädes, att beslut lagligen kunde fattas,
dels att det i 5 § Riksakten om Norska Stats-Rådet begagnade uttryck:
»enär och ehvar det är samladt» just syntes innehålla en antydan derom,
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
19
att Norskt Stats-Råd kunde vara samladt — och följaktligen Norskt-Svenskt
Stats-Råd hållas — jemväl i Sverige- Norska Stats-Rådet, som alltså icke
kunde dela det Svenskas tolkning af 5 § Riksakten i detta afseende, uttalade
deremot den åsigt, att Stats-Rådets sammansättning skulle bero af den
omständighet, från hvilketdera riket ärendet först blifvit bragdtfå bane, och
att sålunda i Norskt-Svenskt Stats-Råd, äfven när Konungen vistades i Sverige,
skulle behandlas, icke blott alla ärenden, som omedelbart-rörde Norge,
men endast medelbart Sverige, utan jemväl sådana, hvari beslut fattades
för båda rikena, när initiativet i dylika frågor blifvit taget från Norsk sida.
Denna meningsskiljaktighet kom, så vidt Utskottet har sig bekant, först i
dagen beträffande ett ärende af sistnämnda slag, nemligen då fråga blifvit
från Norsk sida väckt om utsträckning af den år 1839 tillsatta Unions-komitéens
uppdrag till en allmän revision af hela Riksakten. I anledning af de
å begge sidor framställda yrkanden angående sättet för detta ärendes föredragning,
förklarade Konungen i resolution gifven i Svenskt-Norskt StatsRåd
den 4 Januari 1842, att en tydligare uppställning af de i 5 § Riksakten
förekommande stadgande!! vore behöflig, hvarföre begge rikenas
Stats-Råd anbefalltes att afgifva utlåtande derom; men att han, intill dess
frågan blifvit af honom och begge rikenas nationalrepresentationer afgjord,
ville i afseende på sammansättningen af Svenskt-Norskt Stats-Råd följa de
bruk och former, som i Sverige blifvit iakttagna alltsedan år 1814. Och
hvad särskild! angick frågan om utvidgning af Unions-komitéens uppdrag,
förordnade Konungen att densamma skulle föredragas och handläggas i
Svenskt-Norskt Stats-Råd i Stockholm, sammansatt på dittills vanligt sätt.
Genom denna resolution, såsom den då uppfattades och sedermera
tillämpades, hade Konungen med bifall till Svenska Stats-Rådets uttalade
mening förklarat, att sammansatt Stats-Råd, när det hölls i Sverige, skulle,
utan afseende på hvilka ärenden der behandlades, alltid bestå af det Svenska
Stats-Rådet samt den Norska Stats-Råds-afdelning, som uppehöll sig hos
Konungen. Men då Konungen har sitt hufvudsakliga residens i Stockholm,
innebar den Kongl. Resolutionen att sammansatt Stats-Råd hädanefter, med
icke nämnvärda undantag, alltid skulle bestå af det Svenska Stats-Rådet, förstärkt
med trenne Norska ledamöter- Detta förhållande gaf anledning dertill,
att resolutionen, som till utseendet endast åsyftade att gifva en bestämmelse
om det sammansatta Stats-Rådets organisation, i sjelfva verket kom
att med afseende å omfånget af dess verkningskrets erhålla en betydelse,
som man näppeligen tänkt sig. Norska grundlagens § 15 föreskrifver nemligen,
att Norska angelägenheter skola under Konungens uppehåll i Sverige
afgöras i närvaro allenast af den Konungen åtföljande Norska Stats-Rådsafdelning.
Härmed ansåg Norska Stats-Rådet oförenligt, att ärenden, i hvilka
20
Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 8.
beslut skulle fattas endast för Norge, om de ock medelbart äfven rörde
Sverige, icke blott handlades i ett Stats-Råd, hvars hufvudafdelning bestod
af Svenska medlemmar, utan ock derstädes, i enlighet med gällande reglor,
föredrogos af en Svensk Stats-Råds-ledamot. Då Konungen genom omförmälda
resolution förklarat sig icke vilja under sin vistelse i Sverige afgöra
dylika saker i Norskt-Svenskt Stats-Råd, blef häraf en naturlig följd, att enligt
Norsk uppfattning desamma icke kunde blifva föremål för behandling
i någon art af sammansatt Stats-Råd. I öfverensstämmelse härmed kunde
O
det ej från Norsk sida fordras, och lärer, på sätt Unions-komitéen upplyst,
ej heller blifvit yrkadt, att Konungen, när han i Svenskt Stats-Råd företog
mål, som omedelbart allenast angick Sverige, men medelbart tillika Norge,
skulle tillkalla Norska rådgifvare. Efter Norsk uppfattning framgick alltså
det resultat, att allenast mål, hvari fråga var att Konungen samtidigt skulle
fatta beslut för begge rikena, kunde behandlas i sammansatt Stats-Råd.
Men utan att ens stadtia härvid synes Norska Stats-Rådet snart hafva
närmat sig en åsigt, hvilken sedermera under de följande förhandlingarne
rörande revision af Riksakten blifvit bestämdt uttalad, att nemligen från
behandling i sammansatt Stats-Råd borde undandragas äfven sådana rikenas
inre angelägenheter, hvilka, derest Sverige och Norge icke varit förenade
under en Konung, skulle utgjort föremål för diplomatiska underhandlingar
och traktater rikena emellan, och i hvilka sålunda fordrades för begge rikena
gemensamt gällande beslut. Norska regeringen förklarade nemligen i
ett den 14 December 1861 afgifvet betänkande sin mening vara den, att
enligt stadgandet i 5 § Riksakten endast de ärenden borde anses utgöra
föremål för behandling och afgörande i sammansatt Stats-Råd, som antingen
direkt^berörde det genom Riksakten bestämda konstitutionela gemensamlietsförhållandet
rikena emellan, eller i hvilka rikena fram stodo såsom en enhet,
så att gemensamhet erfordrades i afseende å såväl sjelfva beslutets fattande
som dess utfärdande och verkställighet i hvartdera riket.
Redan i ett anförande till protokollet i sammansatt Svenskt och
Norskt Stats-Råd den 9 April 1861 hade emellertid Sveriges Justitie-statsminister
ådagalagt följderna af en dylik inskränkning i området för det
sammansatta Stats-Rådets verksamhet. Hans Excellens yttrade, att »genom
ett sådant förfaringssätt, som det af Norska Stats-Rådet yrkade, synes
realunionen mellan Sverige och Norge under fredliga förhållanden vara så
godt som upphäfd och Konungamagtens anseende komprometteradt, enär det
måste antagas, att Konungen stundom skall komma att, med uteslutande
afseende på det ena rikets fördel, i dess Stats-Råd fatta ett beslut, som han
med uppmärksamheten fastad å det andra rikets bästa, sedermera måste
der lemna utan verkställighet eller till och med motverka. Men äfven
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 8.
21
ärendenas utredning måste lida genom dylik behandling, hvilken är ensidigare
än det förfaringssätt, som åt gemensamma angelägenheter egnas af
alldeles från hvarandra skilda stater- Der plägar nemligen hvarje öfverenskommelse
föregås af underhandlingar mellan delegerade från båda magternas
regeringar. Men då Konungen af Sverige och Norge icke kan underhandla
med sig sjelf, och af de båda rikenas Stats-Råd åtminstone det
Svenska icke är någon korporation, som kan utan Konungen underhandla,
så följer häraf, att ingen föregående ömsesidig utredning eller underhandling
kan ega rum, då ärendet ej blir föremål för behandling i sammansatt
Stats-Råd.» Det inses lätt, huru angeläget det är att till aflägsnande af de vådor
för föreningen, hvartill meningssöndringar i afseende på en så vigtig fråga
som det sammansatta Stats-Rädets kompetens kunna leda, undanrödja det
obestämda i gällande lags stadganden, hvarföre ock Justitie-statsministern
tillägger, att »äfven ett bestämmande, att den nyss antydda Norska meningen
skulle följas, vore vida att föredraga framför den nuvarande obestämdheten,
af hvilken, så länge det gifves skiljaktiga Svenska och Norska meningar,
förvecklingar mellan det Svenska Stats-Rådet och det Norska kunna
uppstå, hvilka, alltid obehagliga för Konungen, måhända i längden kunde
blifva äfventyrliga för möjligheten att fylla platserna vid de särskilda rådsborden.
» För tillfället blef tvisten sliten genom Hans Maj:t Konungens i
sammansatt Stats-Råd den 18 Februari 1862 afgifna förklaring, att han,
intill dess en revision af Riksakten skett, vore sinnad att låta sig i sammansatt
Stats-Råd föredragas ärenden af sådan beskaffenhet, som dittills
vanligen ansetts påkalla dylik gemensam behandling, om än undantag derifrån
någon gång egt rum.
Det var emellertid ej nog dermed att saknaden af tydliga bestämmelser,
om hvilka ärenden vöre af unionel natur och derföre fordrade unionel
behandling, kunnat gifva ett visst lagligt stöd åt sträfvandet att, utan
afseende på föreningens kraf, hålla det sammansatta Stats-Rådets användning
inom så trånga gränser som möjligt. Erfarenheten hade jemväl visat,
att samma brist hos Riksakten var egnad att i motsatt riktning leda till
en annan ytterlighet i så måtto, att fordringarne på unionel behandling
kunde utsträckas till ärenden af den natur, att det öfver dem framför andra
borde vara hvartdera riket förbehållet att uteslutande förfoga, nemligen
frågor om grundlagstiftning. Ett sådant fall förelåg i den s. k. ståthållarefrågan.
Denna sak, hvars detaljer Utskottet icke torde behöfva återkalla i
Riksdagens minne, hade riktat uppmärksamheten derpå, att i begge rikenas
grundlagar funnos stadganden, som icke blifvit genom införande i Riks
-
22
Konstitutions-UtsTcottets Utlåtande N:o 8.
akten förklarade för unionsvilkor, men hvilka dock voro af den natur, att
deras förändring i en viss riktning af ettdera riket skulle, vare sig göra
unionens fortsättning omöjlig, eller åtminstone i väsendtlig mån rubba de
genom Riksakten lagda grundvalarne för dess bestånd. Liksom det visserligen
vore en orimlighet, att dylika stadganden, hvarigenom föreningens
tillvaro på ett så omedelbart sätt berördes, skulle fortfarande kunna af
det ena riket utan det andras hörande förändras, så kunde å andra sidan
intetdera riket, utan allt för stor uppoffring af sjelfständighet i sina inre
angelägenheter, åt det andra inrymma andel i en så dyrbar rättighet som
den att stifta eller förändra grundlag. Det återstod då intet annat medel
att på ett för den unionela samdrägten båtande sätt lösa frågan, än en
revision af Riksakten, hvarvid i densamma inflyttades alla de stadganden
i begge rikenas grundlagar, som kunde anses vara af unionel natur, och
hvarigenom hvardera riket lemnades att fritt och utan det andras inblandning
förfoga öfver sin särskilda grundlag.
På nödvändigheten af en omfattande revision af de stadganden, som
bestämde föreningsvilkoren, hänvisade sålunda nästan hvarje förhandling af
större vigt mellan de båda folkens regeringar och representationer, under
den tid revisionsfrågan hvilade. Man hade icke lyckats på ett tillfredsställande
sätt ordna, hvarken frågan om riksstyrelsens förande under Konungens
förfall, eller om diplomatiska ärendenas vård; man hade visserligen
hört vissa principer för det gemensamma försvarets ordnande uttalade
och till eu viss grad genom tyst medgifvande tillämpade, men icke förmått
undanrödja de hinder för deras fullständiga genomförande Norska grundlagen
innehåller, ännu mindre uppställa de unionela garantier för deras
fortfarande upprätthållande i begge rikena, en föreningsakt, som gör till en
sanning hvad föreningens väsende fordrar, onekligen bör innehålla; man
hade vidare funnit det internationela arbetet i hög grad besväradt af de
former, vid hvilka Riksakten bundit detsamma; och slutligen hade i frågan
om Riksaktens förhållande till rikenas särskilda grundlagar uppstått ett
tvisteämne mellan nationalrepresentationerna, hvars undanrödjande ensamt
torde utgöra tillräckligt motiv för en revision.
Det var Svenska Riksdagen, som först gaf intryck åt den alltmer
mognande öfvertygelsen om behofvet af en sådan åtgärd. Rikets Ständer
afläto nemligen under den 2 April 1860 en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
hvaruti Ständerna förklarade sig anse, att en öfverläggning mellan dertill
af Kongl. Maj:t utsedde Svenske och Norske män rörande de angelägenheter,
som gemensamt anginge båda rikena och rörande de förhållanden,
som vid föreningens stiftande lemnats obestämda eller mindre klart uttryckta,
skulle vara af behofvet påkallad. Bland de ämnen, som vid den
23
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
nf Rikets Ständer sålunda nödig ansedda revision af föreningsfördraget syntes
förtjena af synnerlig uppmärksamhet, uppgåfvo Rikets Ständer konunga-,
tronföljare- och förmyndarevals anställande, interimsstyrelsens sammansättning
och verksamhet, Unionskonungens dispositionsrätt öfver arméen och
flottan, samt försvarsverkets skyndsamma ordnande efter gemensam plan,
grunderna för utgörandet af bidrag till gemensamma utgifter, inrättandet
af och former för en unionel representation för vissa ärendens behandling,
m. fl. Rikets Ständer anhöllo fördenskull, att Kongl. Maj:t täcktes genom
en af Svenska och Norska män bestående komité, eller på annat sätt, låta
verkställa revision af stadgarne för föreningen mellan Sverige och Norge
och uppgöra förslag till nytt fullständigt föreningsfördrag, samt derefter
till Rikets Ständer och Norges Störtning aflåta nådig Proposition med felslag
till fullständigt ordnande af föreningsförhållandena de båda rikena
emellan. I Svenskt Stats-Råd den 7 April 1860 förklarade Hans Maj:t Konungen
sig vilja framdeles bestämma tiden för denna skrifvelses föredragning
i sammansatt Svenskt och Norskt Stats-Råd.
Den uppfattning af förhandlingarne vid Svenska Riksdagen, såväl i
denna fråga som i ståthållarefrågan, hvilken i Norge gjort sig gällande,
hade emellertid ingifvit Norska Storthinget farhågor derför, att den från
Svensk sida begärda revision åsyftade att ställa föreningen på andra grunder
än de i Riksakten bestämda, och af denna anledning gjort Storthinget
under dåvarande omständigheter mindre benäget för en revision. Uti en
den 23 April 1860 enhälligt antagen adress till Konungen yttrar Storthinget,
att det icke ansåg dåvarande tidpunkt gynnsam för upptagande af förhandlingarne
om en revision af de unionela stadgandena. En sådan kunde
nemligen från Norsk sida icke medgifvas på annan än den i Riksakten
fastställda grundval, nemligen rikenas likställighet och hvardera rikets sjelfbestämningsrätt
i alla ärenden, hvilka icke voro betecknade såsom unionela.
Den sistförflutna tidens tilldragelser i Sverige hade dock inom
Norge uppväckt en allmän farhåga, att man ville gifva revisionen en annan
karakter. Och Storthinget förklarade således, att det Norska folket,
som höll fast vid unionen i dess dåvarande skick, icke under angifna omständigheter
önskade annat, än att förhållandet mellan rikena måtte förblifva
oförändradt, om ock deraf skulle följa, att en eller annan ändring
eller förbättring, hvaraf unionsfördraget vore mottagligt, måste hänskjutas
till framtiden.
Såväl den år 1839 tillsatta unionskomitéens förslag som Rikets Ständers
skrifvelse af den 2 April 1860 föredrogos derefter på en gång af
Sveriges Justitie-statsminister i sammansatt Stats-Råd den 9 April 1861.
24 Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 8.
Efter att hafva uttalat flen åsigt, att komitéens förslag, lika litet som det af
Norska regeringen år 1847 afgifna, egnade sig att läggas till grund för en ny
föreningsakt. förklarade Hans Excellens sig likväl finna eu revision af Riksakten
af behofvet påkallad, äfvensom den dåvarande tidpunkten gynnsam för
ett sådant företag; och tillstyrkte Hans Excellens derföre, att Kong! Maj:t
täcktes tillsätta en komité af Svenske och Norske män, till ett antal af o
eller 6 från hvardera sidan, för att taga under öfvervägande följande frågor:
1 ;o) om den ändamålsenligaste sammansättningen af förenadt Statsråd
och omfånget af de ärenden, som tillhörde dess handläggning;
2:o) om den unionela Interimsregeringens sammansättning och kompetens
^;o) ^ j^onunga_ Tronföljare-och Förmyndareval samt ordnandet af
gemensam styrelse för de tillfällen, da Konungs hinder af sjukdom eller
utrikes resa att vårda riksstyrelsen fortfor så lång tid att Interimsstyrel
sens
befogenhet upphörde; .
4:o) om lämpligaste sättet att förebygga det ensidiga beslut ej matte
inom någotdera riket till skada för föreningen fattas,
5:o) om sättet för de diplomatiska ärendenas behandling;
6:o) om befordrandet af ett gemensamt försvar; samt
7:o) om möjligheten att tillvägabringa en gemensam representation,
dess sammansättning och omfånget för dess verksamhet. Justitie-statsministeril
ansåg derjemte, att komiteen borde lemnas öppet att, med afseende
å omfattningen af de stadganden, som af komiteen komme att föreslås, bestämma,
huruvida de skulle affatta^ såsom förslag till ny Föreningsakt, eller
i form af ändringar i Riksakten, eller såsom en särskild tilläggsartikel till
det äldre föreningsfördraget. Slutligen förklarade Hans Excellens att han,
med afseende på frågans ställning inom Sverige, ansåg det synnerligen vigtigt,
att komitéen kunde sättas i tillfälle att afsluta sitt arbete så tidigt, att
Kongl. Maj:t kunde taga detsamma under öfvervägande före närmast inträffande
Riksdag och Storting.
På hemställan af de närvarande Norska Statsråden beslöt Kongl.
Maj:t att öfver hvad sålunda förekommit inhemta den Norska regeringens
betänkande. I detta betänkande, som afgafs den 14 December. 1861, förklarade
regeringen icke allenast att den under alla omständigheter och
ovilkorligen måste afstyrka en revision på så vidsträckt basis, att derunder
skulle kunna inbegripas den af Justitie-statsministern antydda utvidgning
af gemensamheten i rikenas styrelse genom en unionel representation i
förening med nya stadganden om det sammansatta Stats-Radets verkningskrets,
så vida nemligen fråga vore om att representanternas antal skulle
fördelas rikena emellan efter deras folkmängd, utan äfven att regeringen
25
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
ej heller under dåvarande förhållanden funne sig befogad tillstyrka, att en
mera inskränkt revision gjordes till föremål för ytterligare förberedande
förhandlingar i en unionel komité.
Detta betänkande blef på Kong! Maj:ts befallning till Justitie-statsministern
öfversändt och af honom i sammansatt Svenskt och Norskt Statsråd
den 18 Februari 1862 föredraget. Hans Excellens förklarade, att han,
ehuru fortfarande af den öfvertygelse, att en omfattande revision af föreningsfördraget
icke utan all våda kunde uppskjutas, likväl, då Norges frivilliga
samtycke vore ett nödvändigt vilkor för revisionens genomförande,
ansåg sig i anledning af hvad Norska regeringen anfört böra frångå yrkandet
om en unionskomites tilsättande före nästa Riksdag och Storthing;
dock under uttalande af den förhoppning, att frågan derigenom endast
matte anses uppskjuten, till dess ett upprigtigt tillmötesgående från Norsk
sida kunde vara att förvänta
Hans
Maja Konungen behagade härefter yttra, att Hans Maja ansåg
en levision af Riksakten påkallad af båda de förenade rikenas sanna intiesse.
I afseende pa den riktning, som åt revisionen borde gifvas, uttalade
Hans Maja den mening, att revisionen icke borde vara bunden vid
vissa förut bestämda punkter, och att de nya bestämmelserna icke allenast
borde hvila på den principiela likhet, som måste utgöra grundvalen
för föreningen mellan två fria och sjelfständiga folk, utan att de också
borde affattas med försigtigt hänseende till det bestående och blott åsyfta
att förbättra detta i de riktningar, der förbättring påtagligen kräfdes
af den större insigt och fördomsfrihet, som borde vara vunnen genom ett
hälft arhundrades framsteg, ocn framför allt i de riktningar, der full trygghet
för det ena eller båda rikenas intressen erkändes nu icke vara för
handen, men kunna helt och hållet eller i större mån än för närvarande
tillvägabringas. Derjemte borde de nya stadgandena genom en bestämdare
och fullständigare affattning undanrödja nu befintliga otydligheter. Föreningen
borde deremot icke genom en sådan revision föras utom det område,
som läte förena sig med dess ursprungliga syfte och karakter, samt
med hvardera rikets sjelfständighet. Då Hans Maja likväl hyste den
öfvertygelse, att dåvarande ögonblick ej vore för eu revisions anställande gynnsamt,
förordnade Hans Maja, i det hopp, att båda rikenas representationer
skulle understödja Hans Maj:ts sträfvanden att bringa detta ärende till en
lycklig utgång och att derföre den tid icke vore aflägsen, då Hans Maja med
full förtröstan till den upplysta meningen i båda länderna skulle kunna skrida
Bih. till Riksd. Prof. 1869. 3 Sami. 5 Häft. 4
26
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
till verket, att i anledning af den väckta frågan om en revision af det gällande
föreningsfördraget mellan Sverige och Norge någon åtgärd för det
dåvarande icke borde vidtagas.
På detta yttrande behagade Hans Maj:t Konungen i det throntal,
hvarmed Han den 6 Oktober 1862 öppnade Norska Storthinget, fästadess
uppmärksamhet och i det häraf föranledda beslut den 14 Juni 1863 vidhöll
Storthinget att en revision af föreningsfördraget, när Konungen funne
rätta tidpunkten att förbereda en sådan vara inne, endast kunde ega rum
på den i Storthingets adress den 23 April 1860 omförmälda grundval,
samt förklarade sig i Konungens anförda yttrande finna ett uttryck af
samma uppfattning af föreningsvilkoren.
Sedan det tillmötesgående från Norges sida, som Justitie-statsministern
ansett utgöra ett vilkor för återupptagande af revisionsfrågan, sålunda
var vunnet, derigenom att Storthinget leinnat åt Konungen att bestämma
tidpunkten för en dylik åtgärd, föreslog Hans Excellens i sammansatt
Stats-Råd den 4 Januari 1865 frågans upptagande till behandling
på de i Konungens förenämnda yttrande uttalade grunder. Den 28
i samma månad afgaf den Norska regeringen infordradt utlåtande öfver
detta förslag. Regeringen yttrade, att den, så vida med den föreslagna
komitéens tillsättning åsyftades någon i föreningens väsende eller område
ingripande revision, hvarigenom utvidgning af gemensamheten emellan
rikena eller åvägabringande af någon gemensam representation hades i
sigte, skulle anse ett sådant steg onyttigt och mindre rådligt, redan af den
grund, att allmänna meningen i Norge fäst sig med sådan styrka vid
föreningen i den utsträckning, hvari den under de förflutna 50 åren verkat
till rikenas lycka, och vid de grundvalar, hvarpå den nu består, att nyttan
af en revision i sådan riktning eller sådant omfång icke kunde vänta det
erkännande, som borde anses såsom ett nödvändigt vilkor för ett arbete af
denna art, men att Regeringen häri likväl icke funne anledning att afstyrka
förslaget om en revision vid denna tidpunkt. Regeringen antog nemligen
att förenings-bestämmelserna jemväl inom sitt nuvarande område erbjöde
ämnen för en nyttig och vigtig revision, nemligen en sådan, som
inskränkte sig till att söka afhjelpa de enskilda brister, ofullständigheter
och tvetydigheter, hvaraf dessa bestämmelser måste erkännas lida, och ansåg
regeringen nu angifna begränsning af revisionsarbetet, hvilken betraktades
såsom ett vilkor för ett gagneligt praktiskt resultat deraf, redan vara
med allmänna drag gifven i Konungens yttrande den 18 Februari 1862.
Bland de ämnen, som efter regeringens uppfattning borde blifva
hufvudföremål för komitéens granskning, omnämndes bestämmelserna om
Konungens rätt att råda öfver krigsmagten, behandlingen af de diplomatiska
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
27
ärendena, det sammansatta Stats-Rådets sammansättning och verkningskrets
samt Riksaktens förhållande till Norska grundlagen, hvarjemte äfven stadgandena
om val af tronföljare och förmyndareregering, om interimsregeringens
organisation och om tronföljden ansågos böra af komitéen tagas under
öfvervägande.
I sammansatt Stats-Råd den 6 Februari 1865 beslöt Kongl. Maj:t,
att en komité af Svenska och Norske män skulle tillsättas med uppdrag
att, i öfverensstämmelse med de af Konungen i Stats-Rådet den 18 Februari
1862 uttalade grunder, utarbeta förslag till de förändrade bestämmelser,
som i afseende på rikenas förening funnes vara af behofvet påkallade och
ändamålsenliga.
Komitéen afgaf under den 29 Augusti 1867 betänkande angående
revision af Föreningsakten mellan Sverige och Norge, jemte förslag till ny
Föreningsakt, hvilket förslag, i sina väsentliga delar förordadt af begge rikenas
Stats-Råd, nu blifvit, med några mindre betydande ändringar, af
Kongl. Maj:t gilladt och till national-representationernas granskning öfverlemnadt.
För Utskottet återstår nu att pröfva, om och i hvad mån det föreliggande
förslaget lyckats undanrödja de ofullkomligheter i Riksakten, som
i den föregående framställningen blifvit anmärkta, och om det i allmänhet
motsvarar hvad man under närvarande omständigheter kan hoppas vinna
genom ett ordnande i ny lag af de konstitutionela förhållandena mellan
begge folken.
Vid en sådan pröfning möter redan i formelt hänseende en väsendtlig
åtskilnad mellan Riksakten och det föreslagna föreningsfördraget. Med
afseende på omfånget af de bestämmelser, som skulle få sin plats i Föreningsakten,
hafva nemligen komiterade vid dess utarbetande följt den i
förslagets 71 § uttalade grundsats att i Föreningsakten upptaga alla sådana
till det konstitutionela området hörande stadganden, hvilka icke borde
kunna ändras eller upphäfvas utan genom Konungens och begge rikenas
nationalrepresentationers sammanstämmande beslut, under det hvardera
riket bibehölle samma uteslutande rätt som hittills i afseende på alla andra
samma rike rörande rättsbestämmelser. I enlighet med denna efter
Utskottets förmenande riktiga och af de omständigheter, som föranledt
revisionen, rättfärdigade grundsats, hafva från de särskilda rikenas grundlagar
blifvit, med eller utan förändring, i förslaget inflyttade, och derigenom
från hvartdera rikets uteslutande förfogande undantagna, icke blott sådana
föreskrifter, som utgöra ovilkorlig! nödvändiga förutsättningar för unionen,
28
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
utan ock sådana, som ur unionel synpunkt äro af så stor vigt, att det
icke bör medgifvas det ena rikets statsmagter att ensidigt förändra dem,
1 hvilken riktning än detta måtte ske. De stadganden, hvilka af denna
anledning föreslagits att ur rikenas grundlagar i Föreningsakten inflyta,
och hvilka i Riksakten saknas, äro följande: § 3, om Konungens rätt till
personlig helgd och ansvarsfrihet, hemtad från Sveriges Regeringsform § 3
och Norges Grundlag § 5;— § 4, om Konungens och till thronföljden berättigade
Prinsars religion, från Regeringsformens § 2, Successions-ordninqens
§ 4 och Norges Grundlag § 4; — § 5 mom. 1 och 2, om Konungs och
Thronföljares myndighetsålder, från Regeringsformens § 41 och den i enlighet
med § 8 i Norges Grundlag utfärdade Norska lag af den 18 Juli 1815;
— § 5 sista mom., om arfsberättigade Prinsars uppfostran och undervisning,
från Successions-ordningens § 4; — § 6 om Konungens residensort, från Norges
Grundlag §11; — de i § 8 uttalade grundsatser om Konungens magt
och ställning till sitt råd, från Regeringsformens § 4 och Norges Grundlag
§§ 3, 5, 12; -— §§ 12 och 13, om vilkor för arfsrätt till kronan, äfvensom
andra stadganden rörande Prinsar och Prinsessor af det Kong], Huset, från
Regeringsformens § 44, Successions-ordningens §§ 4—8 och Norges Grundlag
§ 36; — bestämmelser i fjerde afdelningen beträffande handhafvande! af
diplomatiska ärenden, sättet för fattande af beslut om afhandlingar och förbund
med främmande magter och om lyftande af krigskreditiv, till- och afsättning
af embets- och tjensteman inom Utrikes-departementet och vid beskickningar!^
äfvensom konsuler, från Regeringsformens §§ 11, 12, 28, 32,
35 och 63; — § 30 inom. 1, om Konungens rätt att fora högsta befälet öfver
krigsmagten, från Regeringsformens § 14 och Norges Grundlag § 25; — väsendtliga
delar af §§ 30—32, om Konungens dispositionsrätt öfver rikenas
krigsmagt, samt rätt att inkalla främmande trupper i rikena, från Norges
Grundlag § 25; — § 33, om afgörande af vissa kommandomål och tillkallande
af krigsråd, från Regeringsformens § 15; — § 38, om anvisande af
krigskreditiv, från Regeringsformens § 63; — samtliga stadganden i sjette afdelningen
om rikenas styrelse, då Konungen har förfall, samt under thronledighet,
med undantag af bestämmelserna om Interimsregerings sammansättning,
säte och verksamhet, äfvensom om regeringens förande när Konung
är omyndig, hvarom stadgas i Riksakten, från Regeringsformens §§
39—42, 91—95, och Norges Grundlag §§ 39—42, 46; — § 68, om utlemnande
af de i unionela ärenden inför Konungen förda protokoll med tillhörande
handlingar, från Regeringsformens § 105, Tryckfrihets-förordningens §
2 och Norges Grundlag § 75; hvarjemte genom de föreslagna stadgandena
om val af Konung, thronföljare, regent och regentskap Riksdags-ordningens
66 och 67 §§ skulle förlora gällande kraft. Slutligen torde i sammanhang
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
29
häimed äfven böla anmärkas den i 9 § 1 inom. förekommande hänvisning
till Regeringsformens § 43 och Norges Grundlag §§ 13 och 28 *).
I förslagets första afdelning, som handlar om föreningen, finnas, tydligare
än i den nu gällande föreningsurkunden, uttalade de grundsatser om
rikenas ställning till hvarandra och till unionen, på Indika föreningen alltsedan
dess stiftelse hvilat.
Af de i nästföljande afdelning förekommande stadgandeu om Konungen,
konungahuset och thvonföljden äro de flesta utan förändring i afseende
pa innehållet hemtade ur Riksakten eller de särskilda rikenas grundlagar.
Nya bestämmelser af mera väsendtlig art äro den i § 7 intagna föreskrift,
att Konungen icke utan samtycke af de förenade rikenas nationalrepresentationer
må blifva regent i främmande stat, samt hvad 9 § mom. 2 innehåller
om förordnande af gemensam regering, när Konungen går i fält.
Mot förstnämnda § torde intet vara att erinra, då ett förslag till införande
i Regeringsformen af samma stadgande blifvit af 1862 - 1863 års riksdag
antaget och understäldt Konungens sanktion, hvilken dock vägrades, emedan
det ansågs lämpligare att ett sådant stadgande, i fall det funnes behöfligt,
upptoges i Riksakten, än i Sveriges särskilda grundlag; och den utväg
9 § öppnar för Konungen att, när han går i fält, med båda nationalrepresentationernas
bifall förordna gemensam regering för vissa angelägenheter,
åsyftar endast en tillämpning pa unionela ärenden af den princip, som i
afseende på särskilt Svenska angelägenheter finnes uttalad i 43 § Regeringsformen.
Nästföljande afdelning innehåller bestämmelser om det unionela StatsRadet,
Da i det fördrag, som först bestämde vilkoren för föreningen mellan
Sverige och Norge, icke blott stadgas, att båda rikena skulle hafva
samma Konung, utan ock åt Unionskonungen öfverlemnäs att handhafva
och afgöra vissa för båda rikena gemensamma angelägenheter, synes det
icke vara tvifvel underkastadt, att föreningens stiftare ansett en unionel regering
för vissa ärenden beteckna karakteren af den gemensamhet mellan
rikena, som redan vid föreningens början borde åvägabringas, ehuru man
icke åt denna tanke gifvit ett fullt motsvarande uttryck i sjelfva föreningsurkunden,
då denna icke ställt vid Unionskonungens sida något gemensamt
Råd, utan hänvisat honom att handlägga unionela ärenden än i det ena,
än i det andra rikets Stats-Råd, för tillfället förstärkt med några medlemmar
från det andra rikets. Om derföre det Kongl. förslaget såväl uti det
unionela Stats-Radet som den gemensamma ministeriela föredragningen
‘) För att latta jemförelse!! mellan de nu gällande och de föreslagna stadgande!!» liar
Utskottet låtit utarbeta eu detta Utlåtande bifogad tabell.
30
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
och kommando-föredragningen i det praktiska statslifvet infört institutioner,
som må kallas nya, har det likväl derigenom icke infört helt och hållet
nya principer i vår unionela statsrätt, utan endast velat bringa Riksaktens
bokstaf i närmare öfverensstämmelse med dess anda.
Genom den föreslagna organisationen af det unionela Stats-Rådet
c? O ,
torde i väsendtlig mån blifvit afhjelpta de svårigheter, Indika i det föregående
blifvit antydda såsom med ärendenas behandling i det nuvarande
sammansatta Stats-Rådet förbundna. Det unionela Stats-Rådet skall nemligen
bestå af lika många medlemmar från hvartdera riket, och medan sådana
ärenden, i Indika beslut fattas för båda rikena, komma att hädanefter
som hittills i allmänhet föredragas af ledamot i det rikes Stats-Råd, der
Konungen uppehåller sig, har deremot i afseende på de ärenden, i hvilka
beslut skall fattas endast för det ena riket, föredragningen blifvit förbehållen
vederbörande ledamot af detta rikes Stats-Råd, oberoende af den
ort, der Stats-Rådet hålles. Den likställighet mellan rikena, som sålunda
jemväl i detta hänseende blifvit införd, skall säkerligen, på sätt Norska Regeringen
ock förutsatt, »i väsendtlig grad aflägsna den sträfvan, som under
den hittillsvarande olika och omtvistade organisationen af sammansatt StatsRåd
från Norsk sida helt naturligen gjorts, att hålla dess användning inom
så trångt område som möjligt, och deremot medföra, att man vid bestämmandet
af hvilka ärenden, som i detsamma komma att behandlas, mera
fritt kan låta det i sig sjelf ändamålsenliga och för rikenas reela behof
gagneligaste vara det bestämmande0.
Äfven i det afseendet skulle i följd af denna organisation eu likformighet
inträda i behandlingen af ärendena hos de särskilda rikenas StatsRåd,
att, i likhet med hvad nu redan eger rum för Norges del, den Svenska
Stats-Råds-afdelning, som icke deltager i det unionela Stats-Rådet,
komme att egna der förekommande ärenden en förberedande granskning
och öfver dem afgifva skriftligt betänkande.
Beträffande området för det unionela Stats-Rådets verksamhet, synes
det Utskottet som om förslagets bestämmelser icke afsåge att utvidga kretsen
af de ärenden, som, enligt den tolkning det i 5 § Riksakten begagnade
uttrycket: »ämnen, som angå båda rikena» medgifver, nu kunna och böra
föredragas i sammansatt Stats-Råd. Nödvändigheten att i denna fråga
sorgfälligt afväga å ena sidan hvad unionens intresse fordrar, och å den
andra hvad de särskilda rikenas berättigade anspråk på sjelfständighet i afgörandet
af sina inre angelägenheter kunna medgifva, har föranledt detaljstadganden,
som kunna förefalla nog utförliga, men genom hvilka det dock
torde hafva lyckats att, så vidt möjligt är, i ett så grannlaga ämne träffa
det rätta. De bestämmelser, som blifvit gifna i 15 § 2 mom. angående
Konstitutions-UtsTcottets Utlåtande N:o 8.
31
föredragning och afgörande i unionelt Stats-Rid af frågor, som icke beröra
det rent konstitutionela förhållandet mellan rikena, synas nemligen affattade
i så varsamma ordalag att, på sätt unionskomitéen jemväl afsett, endast
ärenden, hvilkas natur uppenbarligen fordrar gemensam behandling, böra
kunna dragas från ett rikes särskilda Stats-Råd in i det unionela. Och
hvad beträffar sådana de särskilda rikenas inre angelägenheter, i hvillca beslut
visserligen endast skall fattas för det ena riket, men Indika dock medelbart
beröra det andras intressen, har den antydda svårigheten blifvit löst
på det sätt, att den gemensamma behandlingen i de få fall, der sådan enligt
16 § i förslaget komme att ega rum, blifvit inskränkt till eu förberedande
öfverläggning i det unionela Stats-Rådet, hvaremot sjelfva beslutet
sedermera fattas i vederbörande rikes särskilda Stats-Råd. I sjelfva verket
åsyftar förslaget i denna del väsendtligen endast att, med tillbörlig hänsyn
till de å båda sidor uttalade meningar, gifva lagens helgd åt den konstitutionela
praxis, som under sednare tiden af föreningens tillvaro utbildat sig.
I fråga om sättet för diplomatiska ärendens handläggning finner Utskottet,
i öfverensstämmelse med hvad Justitie-statsministern i sitt anförande
till Stats-Råds-protokollet den 12 September 1868 anfört, de föreslagna
stadgandena att föredraga framför de nu gällande, såväl från unionel
som från Svensk konstitutionel synpunkt. I förstnämnda hänseende
har förslaget genom att åt det Svenska Utrikes-departementet gifva en
mera unionel karakter, i följd hvaraf embeten och tjenster derstädes kunna
beklädas af såväl Norske som Svenske män, genom att föreskrifva att vid
hvarje ministeriel föredragning eu Norsk Stats-Råds-ledamot skall vara tillstädes
med skyldighet att till protokollet anföra sina råd; samt, genom att
medgifva Norska Storthinget samma rätt som Svenska Riksdagen att fordra
del af de rörande diplomatiska ärenden inför Konungen förda protokoll,
beredt Storthinget tillfälle att kontrollera och utöfva inflytande på dessa
ärendens handläggning, så vidt sådant i saknad af en unionel representation
låter förena sig med bibehållandet af en ensamt inför Svenska representationen
ansvarig Utrikes-minister. I sednare hänseendet åter hafva dels
närmare föreskrifter än nu gällande stadganden i Regeringsformen innehålla
blifvit gifna i afseende på den förberedande handläggning af diplomatiska
ärenden, som må ega rum utan anmälan vare sig i ministerielt
eller i fulltaligt Stats-Råd, dels bestämmelser blifvit föreslagna åsyftande
att åt vigtigare frågor i allmänhet, och ej blott dem om krig och fred,
bereda en sådan behandling i det unionela Stats-Rådet, att de förenade
rikenas säkerhet må på bästa sätt betryggas. Enligt hvad Unionskomitéen
upplyser, har man äfven i detta fall endast velat till lag upphöja den praxis,
som redan gjort sig gällande. Samma förhållande eger rum med de i 29
32
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 8.
§ 1 mom. förekommande bestämmelser om rikenas bidrag till utgifter för
de diplomatiska angelägenheterna och till konsulatväsendet.
De föreslagna stadgandena om förs v ar sv äs en det bestämma hittills i
Föreningsakten icke fastställda grunder, efter hvilka hvartdera riket är pligtigt
att bidraga till det gemensamma försvaret, och försäkra derjemte åt
Unionskonungen den rätt att förfoga öfver rikenas samlade krigsstyrka,
som för deras gemensamma försvar synes vara nödig, utan att nationalrepresentationernas
rätt att bestämma öfver de till ett krigs utförande behöfliga
medel blifvit trädd för nära. Förslaget innehåller förbindelse för
hvartdera riket att under fredstid underhålla en efter folkmängden lämpad
väl rustad krigshär, samt att anvisa två lämpliga summor såsom krigskreditiv,
af hvilka det ena ej må lyftas utan att betydliga rustningar till afvärjande
af fiendtligt angrepp äro af nöden, samt begge rikenas nationalrepresentationer
blifvit sammankallade. När krig hotar, skall Konungen
vara oförhindrad att sammandraga rikenas krigsmagt inom hvilketdera riket
han för försvaret finner ändamålsenligast; lika som han, sedan krig
utbrutit, eget'' att förfoga öfver begge rikenas härsmagt utan annan inskränkning
än att, enligt i det fallet gällande föreskrifter, tjenstepligten för vissa
trupper må vara inskränkt till deras hemorter eller annat bestämdt område.
Vidare äro bestämmelser gifna om de grunder, efter hvilka utgifter
och förlust, som genom krig eller krigsrustningar tillskyndas rikena, böra dem
emellan fördelas, såvida icke Konungen i förening med nationalrepresentationerna
i förekommande fall annorlunda förordnar- — Ått i en Föreningsakt,
som är afsedd att erhålla grundlags natur, föreskrifva huru stor andel
af folkmängden hvartdera rikets krigshär minst bör utgöra, har ansetts
mindre lämpligt, enär åt en sådan siffra, såsom väsendtligt beroende af
flera ofta vexlande omständigheter, ej bör gifvas den orubblighet ett grundlagsbud
förutsätter. Det har derföre blifvit föreslaget, att bestämmelse
härom skall meddelas i en särskild, för begge rikena förbindande, af Konungen
och nationalrepresentationerna gemensamt stiftad lag. Att en sådan
lag kunde hafva samtidigt med Föreningsakten blifvit antagen, hade Utskottet
visserligen på grund af det nära sambandet mellan båda funnit önskvärdt.
Då emellertid detta under nu pågående arbeten för en förändrad organisation
af Svenska arméen torde möta ganska stora svårigheter, har Utskottet
så mycket mindre ansett skäl vara för handen, att Riksdagen skulle
göra sitt beslut angående Föreningsakten beroende af ifrågavarande ärendes
afgörande, som denna akts samtliga stadganden utan olägenhet kunna
träda i tillämpning utan afseende derpå, att lagen om storleken af hvartdera
rikets krigskontingent icke kommit till stånd
-
Nu
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 8.
33
Nu gällande stadgande!! om rikenas styrelse dä Konungen'' tiar förfall
samt under tronledighet torde, enligt hvad förut är anmärkt, kunna anses
mindre tillfredsställande, såväl deri att Interiinsregeringen skall bestå af
icke mindre än 20 personer, som deruti att tillräckliga föreskrifter saknas,
huru förfaras skall, när båda rikenas representationer, vid utöfning af sin
rätt att i vissa fäll förfoga öfver riksstyrelsen, stadna i motsatta beslut.
Dessa brister har man i förslaget sökt afhjelpa genom en följd af stadganden
af hufvudsakligt innehåll: att den till tronföljden närmast berättigade
prins skall, såsom nu sker, vara sjelfskrifven att föra regeringen vid inträffande
förfall för Konungen, och att han, i motsats till hvad nu gällande
lag bestämmer, skall i denna egenskap fortfara, äfven om Konungens förfall
varar längre än ett år; att när myndig tronföljare ej finnes, Konungen
skall ega att med nationalrepresentationernas samtycke förordna huru med
styrelsen under hans regeringstid vid förfall för honom skall förhållas,
hvilken rätt jemväl blifvit Konungen förbehållen i afsende på förordnande
om regeringens förande efter hans död, för det fäll att tronföljaren då
skulle vara omyndig; att först när ingen finnes, som på grund af dessa
stadgande!! kan öfvertaga styrelsen, den skall föras af en Interimsregering,
bestående af tre Svenska och tre Norska Statsråd, och der den främste
ledamoten från hvartdera riket har utslagsröst i de ärenden, som röra
detta rike särskild!, hvarjemte Interimsregeringen kan åt Stats-Rådet i det
rike der densamma har sitt säte, och som under vanliga omständigheter är
Sverige, uppdraga afgörandet af vissa detta rikes inre angelägenheter; att,
efter det Interimsregeringen viss tid varit i verksamhet, nemligen vid förfall
för Konungen ett år, eljest endast till dess nationalrepresentationerna
hunnit sammanträda, dessa sistnämnda ega att förordna, om styrelsen fortfarande
skall föras af Interimsregeringen eller på annat sätt ordnas; samt
att i det fäll, då nationalrepresentationerna stadna i motsatta beslut, för
regeringens förande skall utväljas ett regentskap, bestående af en ordförande
och fyra ledamöter, två från hvartdera riket, hvarigenom ett stadgande
gifvits, som utan förfång för någotdera riket under alla förhållanden löser
frågan om tillfällig styrelses sammansättning.
Val till Konung eller tronföljare skall enligt nu gällande Riksakt förrättas
af begge rikenas nationalrepresentationer och, först i den händelse
att deras val falla på olika personer, uppdragas åt en af ledamöter från
begge rikena bestående komité, som dock endast har att rösta emellan de
af nationalrepresentationerna valde. Häremot har, såsom det synes med
skäl, blifvit anmärkt att, sedan Riksdagen och Stor-Thinget uttalat sig för
olika personer, hvartdera rikets förtroendemän inom valkomitéen sannolikt
skulle fasthålla vid den af deras nationalrepresentation utsedde, och den
Bill. till Jiiksd. l3rot. 1889. 4. Sami. 1 Afd. 34 Häft. 5
34
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
förseglade sedeln sålunda komma att i aldra flesta fall afgöra valet. Det
Kong!, förslaget har velat förekomma denna olägenhet genom att redan i
första hand uppdraga valet åt en gemensam Nämnd med oinskränkt valrätt.
Rikena äro sålunda i detta fall betraktade såsom en enhet och rättigheten
att för dem besluta öfverlemnad åt eu på likställighetens grund sammansatt
unionel representation. Men då man ej velat göra valet beroende af
den förseglade sedeln eller af ordförandens utslagsröst, har blifvit föreskrifvet
att, när den bestämda röstpluraliteten af mer än halfva samfälda
röstantalet icke inom viss tid blifvit vunnen, valet bör uppskjutas i afvaktan
på eu för dess lyckliga utgång mera gynnsam tidpunkt Utskottet har
icke förbisett, att i de fall, då vid yppad tronledighet nytt konungahus
skall utköras, valet icke alltid skall kunna utan all våda uppskjutas. Men
dels torde inträffandet af dylika fall lätt kunna förekommas, om Konungen
begagnar sin rätt att, när anledning dertill är för handen, redan i sin lifstid
föranstalta om utseende af efterträdare; dels synes, på sätt äfven Unionskomitéen
anmärkt, faran af ett uppskof just innefatta en kraftig maning
till valmännen att söka vinna enighet vid valet och för sådant ändamål
eftergifva eller sammanjemka förut fattade åsigter.
I afseende på stadgandena i förslagets sista afdelning må anmärkas,
att den ansvarighet för Konungens rådgifvare, som det nuvarande konstitutionela
styrelsesättet fordrar, svårligen kan på ett för unionen och de
särskilda rikenas tillfredsställande sätt utkräfvas, då, såsom 66 § stadgar,
ledamot af begge rikenas regering är ansvarig endast i det ena riket enligt
der gällande lag. Villigt må dock medgifvas, att den ofullkomlighet, som
i detta fall vidlåder förslaget, är en nödvändig följd af bristen på en umonsreo-eringen
kontrollerande, för begge rikena gemensam representation.
*Den 71 § innehåller bland annat den föreskrift, att föreningsakten
skall i begge rikena hafva kraft och giltighet såsom grundlag, och i öfverensstämmelse
härmed har ock Kongl. Maj:t föreslagit föreningsaktens antagande
i den ordning som för grundlags stiftande är föreskrifven. I Norge
har Riks-akteni följd af sin 12 § grundlags natur, hvaremot ett dylikt stadgande
för Sverige saknas- Konstitutions-Utskottet vid 1815 års riksdag,
då Riks-akten utarbetades, yttrar i detta hänseende, att Utskottet ansåge
de förhållanden, som i följd af föreningen emellan Sverige och Norge uppkommit,
väl i det afseende konstitutionela, att de bestämde vilkoren för
dessa begge rikens förening under en gemensam styrelse,_ men ej af den
egenskap att de, såsom i något afseende medförande ändring i grunderna
för någotdera rikets inre samhällsförening och styrelse, till deras bestämning
behöfde vara underkastade det behandlingssätt, som den Svenska grundlagen
för afgörande af grundlagsfrågor föreskrefve. Annorlunda torde denna
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 8.
35
fråga gestalta sig nu, då ett icke ringa antal ganska vigtiga stadganden i
vår Regeringsform skulle i den nya föreningsakten intagas- Då detta sker
i den afsigt, att deras orubblighet skulle ännu mer befästas, synes det som
om en sådan afsigt motverkades derigenom, att föreningsakten kunde, i hvad
på Sverige ankommer, ändras i samma ordning som civillag. Det torde ock
medgifvas, att föreningens lika betydelse för begge rikena och deras sidoordnade
ställning inom densamma tydligast framträder, när sjelfva xöreningsurkunden
i bindande kraft ställes i samma förhållande till dem båda
Det
säger sig sjelf, att redaktionen af de särskilda paragraferna i en lag
af så magtpåliggande och grannlaga beskaffenhet måst medföra ganska betydliga
svårigheter; och icke den minsta bland dessa synes hafva varit svårigheten
att för, vissa begrepp utfinna på båda språken lika betydande och
på samma gång med hvardera språkets egendomliga natur öfverensstämmande
uttryck. Men Utskottet kan icke annat än göra all rättvisa åt bemödandena
i detta afseende, på samma gång Utskottet tillåter sig tro, att,
äfven om förslaget underkastades en revision af texten, man ändock, med
afseende på de antydda svårigheterna, knappast skulle undvika att i en
eller annan detalj lemna rum för anmärkning.
Efter att sålunda hafva r. dogjort för förslagets hufvudsakliga innehåll
och beskaffenhet samt de omständigheter under hvilka det tillkommit,
får Utskottet nu öfverlemna detsamma till Riksdagens vidare behandling,
under uttalande å Utskottets sida af det önskvärda deri, att förslaget kunde
i grundlagsenlig ordning blifva af Riksdagen antaget. Icke derföre att
Utskottet för sin del finner det förknippadt med någon synnerlig våda, om
föreningen lemnades att ännu någon tid qvarstå under former, hvilka, trots
all sin ofullkomlighet, dock säkerligen hädanefter som hittills skulle sätta
en upplyst styrelse i tillfälle att med stöd af en god vilja och ett välvilligt
tillmötesgående hos de begge folken, arbeta för föreningens uppgift —
beredande af brödrafolkens väl genom fri men tillika enig samverkan; utan
emedan Utskottet icke kan annat än föreställa sig, att hvarje vän af föreningen
bör med bifall omfatta ett förslag, som framträdt under så
gynnsamma omständigheter. Såsom en synnerligen lycklig förening af sådana
omständigheter torde nemligen få anses, att icke blott öfvertygelsen
om önskvärdheten af föreningsfördragets revision vunnit allmänt insteg hos
de begge folken, utan ock ett förslag till ny föreningsakt kunnat nationalrepresentationerna
föreläggas, som tillvägabragts såsom ett uttryck af sakkunnige
och fosterländskt sinnade mäns från båda rikena under gemensamma
öfverläggningar utbildade enstämmiga uppfattning af hvad föreningens väl
kräfver, och som efter eu ytterligare från hvardera rikets ståndpunkt före
-
36
Konstitutions-Ut skottets Utlåtande N:o 8.
tagen granskning blifvit af begges Stats-Råd likaledes utan meningsskiljaktighet
i de väsendtligaste delar till antagande förordadt, samt slutligen
af Unionskonungen gilladt.
Utan tvifvel hade eu sådan enstämmighet i åsigter icke stått att
vinna, såvida icke de särskilda rikenas representanter i Unionskomitéen med
eu måtta, som förtjenar odeladt erkännande, låtit sig ledas af den grundsats,
som blifvit af komitéens Svenske medlemmar särskildt uttalad, att inga andra
förändringar i det nuvarande föreningsförd-raget borde sättas i fråga än sådana,
för hvilka ett välvilligt mottagande kunde påräknas hos begge folken.
Då det varit från Svensk sida, som yrkandet om mera genomgripande förändringar
i Riks-akten utgått, torde denna af de Svenske komiterade uttalade
grundsats, hvilken säkerligen icke skall komma att af det allmänna tänkesättet
i Sverige jäfvas, utgöra ett fullgiltigt bevis derpå, att för Sverige
den form af föreningen är den önskvärdaste, som bäst betryggar dess på
de båda folkens ömsesidiga förtroende grundade bestånd.
Af nu antydda omständigheter har blifvit en följd, att förslaget i sina
“väsendtliga delar, på sätt Utskottet vid granskningen af dess särskilda afdelningar
haft anledning att visa, gjort till sin uppgift mindre att föra föreningen
framåt i politisk utveckling, än att lämpa lagstiftningen för densamma
efter den ståndpunkt, till hvilken föreningen under dess mer än
femtioåriga fortvaro redan hunnit- Ofvertygelsen derom att en utveckling
i likartad riktning af de båda rikenas samhällsinstitutioner samt undanrödjandet
af hinder, hvilka ännu ställa sig i vägen för en obehindrad samfärdsel
mellan folken, skall verksammare än alla riksaktsbestämmelser bidraga
att tillknyta föreningsbandet dem emellan, är ock åtminstone på
Svensk sida så stark, att man utan otålighet kan emotse de resultat, som
till båda folkens gemensamma fördel skola såsom följder af sådana förhållanden
komma att uppstå.
Att likväl förslaget, oafsedt den begränsning, som här blifvit antydd
och som står i närmaste öfverensstämmelse med Hans Maj:t Konungens
diktamen den 18 Februari 1862, ändock innehåller flera bestämmelser af
verklig praktisk vigt och betydelse, har ofvan blifvit visadt. Bland sådana
framstå förnämligast: införandet af en verklig unionel regering för de ärenden
som kunna räknas till gemensamma; den för samma regering öppnade
behörighet att taga initiativet i stiftande af gemensamma lagar angående
gemensamma intressen; nedläggandet i föreningens grundlag af grundsatsen
om båda rikenas lika skyldighet att deltaga i det gemensamma försvaret;
förökade konstitutionel garantier för begge rikena i afseende på diplomatiska
ärendens behandling; ordnandet af frågorna om interims-regering,
konunga- och tronföljareval samt förmyndarestyrelse genom föreskrifter, som
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
37
för hvarje förekommande fall äro erforderliga, och synas egnade att förekomma
meningsbrytningar mellan rikenas folkrepresentationer; samt slutligen
det definitiva afgörandet af den omtvistade frågan om förhållandet
mellan föreningsakten och de särskilda rikenas grundlagar.
Då med afseende härpå och på öfriga för handen varande förhållanden
Utskottet ansett sig ega skäl att understödja förslaget, har Utskottet
icke förbisett betydelsen af det offer Sverige skulle bringa åt Unionen,
då det genom förslagets antagande nödgades afstå från sin rätt att ensamt
förfoga öfver icke oväsentliga delar af sin grundlag. Ett sådant offer, i fall
Representationen skulle finna detsamma förenligt med ett tillbörligt afseende
på Sveriges eget väl, som hon i främsta rummet har att bevaka, kan endast
hafva sin grund i det Svenska folkets upprigtiga tillgifvenhet för föreningen
och det förtroende det hyser till Norges folk, dess regering och
dess representation, att de skola hand i hand med oss endrägtigt arbeta
på ett troget upprätthållande af föreningen och en för båda folkens sanna
välfärd lyckosam utveckling af densamma.
Utskottet får, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, vördsamt
tillstyrka,
att det genom Kongl. Maj:ts ifrågavarande Nådiga Proposition
framlagda Förslag till Föreningsakt mellan Sverige och Norge
måtte antagas att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.
Stockholm den 16 April 1869.
På Utskottets vägnar:
Th. ifliinck af Rosensköld.
Ordförande.
Reservationer:
af Herr Almqvist L., med hvilken Herr Trolle sig förenat:
»Bland de ämnen, som Rikets Ständer ansågo böra blifva föremål för
behandling af den komité, hvilkens tillsättning, för revision af stadgandena
opaginerad Kontrollera mot PDF
88
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
rörande föreningen emellan Sverige och Norge, äskades genom Ständernas
underdåniga skrifvelse den 2 April 1860, var äfven frågan om formen
för eu unionel representation.
De Svenske ledamöterna i den komité, som utarbetat det nu framlagda
förslaget till föreningsakt emellan Sverige och Norge, fästade ock
uppmärksamheten härpå; men sedan de Norske komité-ledamöterna vägrat
att deltaga i någon förhandling om nämnda fråga, fick densamma inom
komitéen förfalla, likväl med förklarande af de Svenske ledamöterna, att
deras öfvertygelse, att föreningsfördraget ej kan fullständigt genomföras
med mindre deri ingår en unionsrepresentation, bestående af folkvalda ombud
från begge rikena, vunnit ökad bekräftelse under fortgången af revisionsarbetet,
vid hvilket, just i saknad af en sådan institution, flera för
de förenade rikena vigtiga frågor måst lemnas obesvarade, eller åtminstone
erhållit en mindre tillfredsställande lösning; i följd hvaraf dessa ledamöter
ansågo resultatet af förenirigsfördragets revision lemna mycket öfrigt att
önska.
Denna uppfattning kan jag icke annat än dela. Under ett absolut
monarkiskt styrelsesätt eller en eljest stark konungamagt, kan eu förening
emellan två folk af den beskaffenhet, att en för begge gemensam Konung
utgör den enda eller den hufvudsakliga föreningslänken, tänkas såsom verklig
och beståndande; och Konungamagten var vid den tid, då Norges förening
med Sverige skedde, ehuru särdeles genom Norges grundlag inskränkt,
likväl faktiskt i besittning, så väl i Sverige som i Norge, af ett väsentligt
inflytande på de allmänna angelägenheterna. Af detta förhållande torde
det kunna förklaras, att man då synes hafva antagit det band vara . tillräckligt
för rikenas sammanhållande, som bestod i högsta magtens inom
hvardera riket förening i den gemensamme Konungens hand.
Men detta band har sedan nämnda tid förlorat en stor del af sin styrka.
För hvarje uppmärksam betraktare torde det nemligen vara omisskänneligt,
att under det sednast förflutna halfva århundradet de Skandinaviska folkens
politiska utveckling oemotståndligen framgatt i afgjordt demokratisk
riktning; och sedan, under den aldrasista tiden, till följd af den i Sverige
vidtagna ombildning af nationalrepresentationen, hvartill nyss äfven kommit
beslutet om Norska Storthingets sammanträde hvarje år, folkmagten vunnit
vidgadt utrymme samt tillfälle att stadga och befästa sig, skall otvifvelaktigt
inom en framtid, som icke är aflägsnare, än att han redan nu
kan skönjas, den högsta verkställande myndighetens organer komma i det
stränga beroende af representationerna, att dessa blifva de verklige magtinnehafvarne
och väsendtligen bestämma styrelsens gång. Ju meraKonungamagtensålunda
försvagas, desto svagare blifver det band, som sammanhåller för
-
Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 8.
39
eningen, och hvarje inträffande allvarlig stridighet emellan folkrepresentationerna
skall kunna medföra vådliga skakningar, så framt föreningen icke
erhåller ny grundval uti en med begge folkens samtycke upprättad institution,
hvarigenom dem beredes nu saknadt tillfälle att mötas till samfällda
öfverläggningar, aftal och beslut angående rikenas gemensamma angelä o-enheter.
Likasom en dylik institution, derest fråga vore om att, vare sig
emellan Sverige och Norge eller andra med dem i konstitutionel utveckling
jemförliga stater, uppgöra ett nytt föreningsfördrag, icke kunde utelemnas
utan måste nödvändigt uppställas såsom det främsta och oundgängligaste vilkoret;
af samma skäl är saknaden deraf att betrakta såsom den svåraste
brist för en redan exsisterande förening emellan konstitutionela stater, som
skall bära detta namn.
Att icke ens ett försök att afhjelpa denna brist ansetts kunna göras
i det framställda förslaget till ny Föreningsakt emellan Sverige och Norge,
må räknas såsom ett af bevisen för, att folken ännu icke kunna antagas
hafva kommit till insigt om fördelarne och behofvet af en närmare förening
eller äro böjda att derför gorå de uppoffringar, som erfordras; och
utan en sådan insigt vore skrifta lagbud om en unionel representation
utan betydelse. Saknaden deraf gör emellertid att de möjliga förtjensterna
hos förslagets öfriga föreskrifter och de fördelar, det eljest kunde
medföra, förlora sitt egentliga värde. Tv vinsten af de föreslagna, mera
noggranna bestämmelserna om sättet för de gemensamma angelägenheternas
handläggning inför Konungen eller i regeringen — om ock detta kunde antagas
få företräde framför den mindre regelbestämda ordning, som nu egen
rum och utan svårare förvecklingar under en längre tidsföljd vunnit häfd
— blefve desto mera illusorisk, i samma mån rådgifvarne å ömse sidor, under
det parlamentariska styrelsesättets fortgående utveckling, komme i beroende
af och måste söka göra gällande de måhända ofta stridiga åsigterna
hos de skilda representationer, inför hvilka de äro ansvariga. Likaså skulle
gagnet af de stadganden, hvilka finnas intagna under de afdelningar i förslaget,
som handla om rikenas förhållande till främmande magter och om
försvarsväsendet, sannolikt föga kunna visa sig, så länge representationerna
ega att hvar för sig, utan allt samband eller gemenskap med hvarandra,
granska åtgärderna, pröfva utgifternas belopp, samt bestämma försvarsmedlens
behöflighet och styrka, och så länge någon säkerhet ej gifves att öfverensstämmelse
i dessa ämnen eller om innehållet af de i 29 och 35 §§
af förslaget omförmälda lagar skall kunna vinnas. Det synes till och med
kunna befaras att, i händelse de förpligtelse)’, hvilkas fullgörande kunde, på
grund af de i nyssnämnda och andra stadganden, såsom 34, 36 och 38 §§
af förslaget, uttryckta förutsättningar, af de särskilda rikena tagas i anspråk,
40
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
komme att från ena sidan anses hafva .blifvit å den andra förbisedda eller
icke redligt uppfyllda, skulle de antydda stadgandena på dylikt sätt lättare
kunna gifva anledningar till missförstånd emellan folken, än det nu
varande förhållandet, under hvilket den å ömse sidor erkända bristen pa
unionela lagar icke hindrar utan snarare gör nödvändigt ett inbördes tillmötesgående,
som under de förutsatta förändrade förhållandena måhända
icke vore att i lika hög grad påräkna.
Att allt hvad Svensk grundlag för närvarande innehåller angående
de i förslaget upptagna ämnen skulle, genom dettas antagande, upphäfvas
eller suspenderas, är slutligen en omständighet af högsta vigt; men betänkligheterna
i det afseendet k ande vika i det fall att förslaget innebure ett
säkert steg framåt till en verklig politisk förening emellan de Skandinaviska
folken. Nu deremot, då jag betviflar detta och, på grund af hvad ofvan
är anfördt, finner de fördelar ovissa, som för en sådan förening kunde
vinnas genom det ifrågavarande förslagets antagande, har jag ansett mig
icke kunna biträda Konstitutions-Utskottets beslut att hos Riksdagen förorda
samma förslag."
Herr Grefve Piper C. E. har begärt få antecknadt, att han icke varit
närvarande, när Utskottet i förevarande ärende fattade beslut, samt Herr
han icke deltagit i ärendets behandlin >; inom
Jemförelse-Tabell.
Det gällande.
§ 1 Riks-akten; § 1 Norges Grundlag.
Ny.
§ 3 Regeringsformen; § 5 N. Gr.
§ 2 Reg.f.; § 4 Successions-ordningen; § 4 N. Gr.
j§ 10 R. A.; § 41 Reg.f.; § 8 N. Gr. och Norska Lagen
| af den 18 Juli 1815; § 47 N. Gr.
§ 10 R. A.; § 4 Succ. O.; § 47 N. Gr.
§ 11 N. Gr.
Ny.
§ 4 Reg. F.; §§ 3, 5, 12 N. Gr.
§ 43 Reg. F.; §§ 13, 2 N. Gr.
§ 43 Reg F.
J§§ 1, 2 inom. 1 R. A.; § 1 Reg. F.
j§§ 2 och 3 Succ. O.; §§ 1, 6 mom. 1 N. Gr.
Friherre Liljencrantz, att
Utskottet.
Det föreslagna.
§ 1 motsvaras af
§2 .....
§ 3
§ >T 1»
§ 5 inom. 1 och 2 „
„ mom 3 ,, „
§6 „ „ .
§ 1 t) >> •
§8 „ „ .
§ 9 inom. 1 „ „
„ mom. 2„ „ ,
§ 10 „ „ .
41
Konstitutions- Uiskottets Utlåtande N:o 8.
Det föreslagna
§ 11 motsvaras af
§ 12inom.l„
t, ii 2 *0 ii
11 11 It t*} It
it ti it c) tt
it n it tt
„ inom. 3 „
§ 13 punkt 1 „
2
3
§§ 14-19
§ 20
§ 21
§ 22
§ 23
§ 24 mom. 1 och 3 „
„ mom. 2 och 4 „
§§ 25, 27 „
§ 26
§ 28
§ 29
§ 30
§§ 31, 32 „
§ 33
§§ 34-37 „
§ 38
§ 39
§ 40
§ 41 „ „
§ 42
§ 43
§ 44
Bill. till Bihsd. Prot. 1869
Det gällande.
§ 2 mom. 2 R. A.; § 6 mom. 2 N Gr.
§ 8 Succ. 0.
§ 4 Succ. 0.
Nytt.
§ 44 Reg. F.; § 5 Succ. 0.; § 36 N. Gr.
§ 5 Succ. 0.
Nytt.
§ 7 Succ. 0.
Ny.
§ 6 Succ. 0.
§ 5 R. A. § 38 N. Gr.
f§ 4 mom. 1 R. A.
{§§ 11, 12, 13 Reg. F.; § 26 mom. 1 N. Gr.
I§ 4 mom. 2 R. A.
{§13 Reg. F.; § 26 inom. 2 N. Gr.
I§ 5 R. A.; Kongl. Res. den 23 Jan. och 26 April 1836;
28 Maj 1842;
§§ 11, 28, 32, 35, 63 Reg. F.; § 38 N. Gr.
Ny.
§ 11 Reg F.; § 28 N. Gr.; Kongl. Res. den 13 April 1835.
Nytt.
§ 11 Reg. F.
Ny.
{§§ 28, 35 Reg. F.; §§ 22, 92 N. Gr.; Konsulstadgan
{ den 20 April 1858;
Ny.
§ 14 Reg F.; § 25 N. Gr.
§ 25 N. Gr.
§ 15 Reg. F.; § 28 N. Gr.
Nya.
§ 63 Reg. F.
§ 39 Reg F.; § 41 N. Gr.
§§ 39, 40 Reg. F.; § 41 N. Gr.
§§ 39, 40 Reg. F.; § 41 N. Gr.
Ny. (Jfr. § 93 Reg. F.)
j§§ 6, 7 R. A.
{§§ 41, 42, 93, 94 Reg. F.; §§ 39, 40, 42 N. Gr.
§§ 51, 93, 94, 95 Reg. F.; § 46 N Gr.
3 Sami. 5 Häft.
6
42
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
§ 45
Det föreslagna.
motsvaras af . . .
Det gällande.
. Ny.
§ 46
» M • • •
. § 39 Reg. F.
§ 47
H »» • • •
. Ny.
§§ 48
-55
11 1» • • •
. § 42 N. Gr.; § 7 R. A.
§§ 56-
-65
1> ii • •
|§§ 3, 8 R. A.
(§§ 66, 67 Riksdags-ordningen; §§ 7, 43 N. Gi
§ 66
ii ii • •
. §§ 45, 75 h N. Gr.
§ 67
»t »i •
. Ny.
§ 68
§ 69
a a •
ii ii • •
J§ 105 Reg. F; § 2 Tryckfrihetsförordningen
j§ 75 f, g N. Gr.
. Ny.
§ 70
»• » . * •
. Ny (§ 111 N. Gr.)
§ 71
« 9» • • •
. § 12 R. A.
Stockholm, tryckt hos G. W. Blomqvist, 1869.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.