Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen om antagande af en ny Föreningsakt mellan Sverige och Norge.

1869-04-16 · 42 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 40 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1869:8, Utlåtande, angående Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen om antagande af en ny Föreningsakt mellan Sverige och Norge.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

1

X:o 8.

Ank. till Riksd. Kansli d. 16 April 1869, kl. 12 raidd.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, angående Kongl. Maj:ts nådiga

Proposition till Riksdagen om antagande af en ny Föreningsakt

mellan Sverige och Norge.

Från Riksdagens båda Kamrar har till Konstitutions-Utskottet blifvit

öfverlemnad Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna nådiga Proposition af

den 5 Januari innevarande år, om antagande af en ny Föreningsakt mellan

Sverige och Norge, under förutsättning att samma Föreningsakt vinner bifall

af Norges Storthing. Denna Proposition, jemte dertill hörande handlingar,

finnes under N:o 6 införd i Första samlingen af Bihanget till Riksdagens

protokoll och har således redan blifvit till Riksdagens ledamöter

utdelad, hvadan någon ytterligare tryckning deraf i sammanhang med detta

Utlåtande ej ansetts af nöden.

Innan Utskottet går att redogöra för det resultat, hvartill Utskottet

vid pröfning af denna Kongl. Proposition kommit, torde det finnas nödigt

att, för vinnande af utredning angående den ståndpunkt, hvarpå frågan om

revision af Föreningsakten för närvarande befinner sig, lemna en framställning

af de tidigare förhandlingar, som i detta afseende blifvit mellan de

begge rikena förda.

Att nu gällande föreningsfördrag mellan Sverige och Norge eller

Riksakten af den 6 Augusti 1815 icke kunnat på ett fullständigt och mot

föreningens ändamål fullt svarande sätt ordna förhållandet mellan båda

Bill. till Riksd. Prot. 1869. 3 Sami. 5 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

rikena, förklaras tillräckligt af de omständigheter, under hvilka dessa bestämmelser

tillkommit. I intetdera landet var ännu det nya konstitutionela

statsskicket så utbildadt, att man med någon säkerhet kunde beräkna verkningarne

af mera detaljerade föreskrifter angående förhållandet mellan rikena;

och heldre än att binda föreningens utveckling vid sådana bestämmelser,

som kunnat blifva hinderliga för densamma, synes man hafva åtnöjt

sig med att angifva föreningens hufvudgrunder, lemnande i öfrigt, såsom

Svenska Stats-Rådet i eu skrifvelse till Konungen den 16 September

1814 uttryckt sig, Ȍt visheten af Kongl. Maj:ts styrelse, dess jemna och

efter välgörande grundsatser stadigt inrättade gång att framdeles bringa

föreningen till fullkomlighet.»

Under föreningens första tid var icke heller verksamheten på det

unionela området så stark eller så mångsidig, att man erfor något synnerligt

behof af andra och bestämdare reglor för densamma än Riksakten

innehöll. Hvartdera riket var i början alltför mycket sysselsatt med befästande

och utveckling af sitt eget statsskick, för att åt föreningen och dess

förmåga att motsvara sitt ändamål egna någon allvarligare uppmärksamhet.

Men knappt hade tankarne begynt riktas åt detta håll, förr än bristerna

i det sätt, hvarpå de unionela förhållandena blifvit ordnade, trädde i dagen.

Så tyckte sig Norge ganska snart finna, att i de unionela sinnebilderna

och Unionskonungens titel samt i formerna för diplomatiska ärendens

behandling dess rätt blifvit i viss mån förbisedd, medan å andra sidan

Sverige i den inskränkta rätt Unionskonungen hade att förfoga öfver Norges

krigsmagt såg ett väsendtligt hinder för uppnåendet af föreningens första

ändamål att åt de förenade rikena bereda en trygg och aktad politisk

ställning.

De från Norsk sida mot föreningsförhållandenas ordnande riktade

klagomål voro de, som först officielt framburos till Unionskonungen.

Den 24 Januari 1837 ingick nemligen Norges Storthing till Kongl.

Maj:t med en adress, hvari Storthinget fäste Kongl. Maj:ts uppmärksamhet

på några punkter, i afseende på hvilka föreningen ansågs vara ordnad

på ett mindre tillfredsställande sätt, och hvilka derföre borde blifva föremål

för nya bestämmelser, nemligen:

a) beskaffenheten af unionsflaggan;

b) anbringandet af Norska riksvapnet på en del Svenska mynt;

c) dylikt anbringande af Norska vapnet i vissa Svenska myndigheters

embetssigill;

d) den då begagnade Kongl. titulaturen i vissa Norge ensamt angående

handlingar, för såvidt nemligen äfven i dessa Sverige nämndes

före Norge; samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

3

i?) Norges saknad af garantier, motsvarande Sveriges, för diplomatiska

ärendens behöriga behandling.

Med anledning närmast af denna Storthingets adress blef genom

Kong]. Maj:ts Resolution, gifven i sammansatt Norskt och Svenskt Stats-Råd

i Christiania den 30 Januari 1839, eu komité af fyra Svenske och fyra

Norske män tillsatt, med uppdrag att taga i öfvervägande de i adressen

berörda ämnen, med undantag af det under litt. d. nämnda rörande den

Kongl. titeln, hvilken Hans Maj:t förklarade sig fortfarande vilja oförändrad

behålla. Åt samma komité uppdrogs jemväl att afgifva yttrande dels

öfver det förhållande, i hvilket hvardera riket borde deltaga i utgifter för

diplomatien, konsulatväsendet samt andra gemensamma föremål, dels angående

förhållandet och sättet för hvartdera rikets medverkan till det gemensamma

försvaret.

Sedan denna komité redan någon tid varit i verksamhet, väcktes af

den Norska Statsråds-afdelningen i Stockholm, genom anförande till protokollet

i Norskt Stats-Råd den 6 Juni 1840, fråga om att utsträcka det komitéen

anförtrodda uppdrag till en allmän revision af Riksakten, i hvilket

hänseende Norska Regeringen i Christiania genom Kongl. resolution af

samma dag förständigades att inkomma med sitt betänkande.

I detta betänkande, som afgafs den 27 Augusti 1840, uttalades angående

frågan om revision af Riksakten den åsigt, att en dylik åtgärd icke

för tillfället vore nödvändig, då de i Riksakten uttryckta bestämmelser

rörande ömsesidigt iakttagande af de vilkor och konstitutionela förhållanden,

hvarpå föreningen blifvit byggd, icke ansågos lida af någon sådan

otydlighet, ofullständighet eller annan ofullkomlighet, som kunde göra det

nödvändigt att i någon väsendtlig del omarbeta desamma. Norska Regeringen

tiilade att, enligt dess förmenande, vid affattandet af Riksakten varit

fråga endast om upprättandet af en grundlag för unionen, men att det

hvarken varit eller kunnat vara afsedt att i densamma intaga mera detaljerade

bestämmelser med hänsyn till de skiljaktiga förhållanden, som mellan

rikena inbördes kunde i militära, ekonomiska eller andra speciela hänseenden

ega rum, och hvilka icke vore af annan beskaffenhet, än att de

antingen af Konungen allena eller af Konungen i förening med de båda

rikenas nationalrepresentationer kunde under hand ordnas och efter omständigheterna

omgestaltas. Slutligen förklarade Norska Regeringen sig icke

vilja för tillfället tillstyrka en revision af Riksakten äfven af det skäl, att

det vore föga anledning att förvänta, det någon förändring i grundvilkoren

för unionen skulle från begge rikenas sida röna bifall, då deremot öfverläggningar

i detta ämne möjligen skulle medföra den olägenhet, att tviste
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 8.

frågor kunde väckas utan att bringas till afgörande, och frö sålunda komma

att utsås till framtida misstro och missnöje.

Sedan den i öfverensstämmelse härmed gjorda hemställan derom, att

för tillfället ingen åtgärd måtte vidtagas för en revision af Riksakten, blifva

det Svenska Stats-Rådet på Konungens befallning meddelad, föredrogs

ärendet den 4 Januari 1842 i sammansatt Svenskt och Norskt Stats-Råd,

hvarvid Svenska Stats-Rådet på de af Norska Regeringen anförda skäl understödde

dess mening att Riksakten icke för tillfället borde underkastas

någon allmän revision.

Medan dessa förhandlingar pågingo, afläto Sveriges Rikets Ständer

den 9 Juni 1841 en skrifvelse till Kongl. Maj:t med erinran hurusom bestämmelser

saknades om det sätt, hvarpå under Konungs minderårighet frågor

mellan Svenska och Norska folkens representationer borde afgöras, om

det antal förmyndare, som för omyndig Konung skulle väljas, om hvilken

bland flere förmyndare skulle föra ordet o. s. v.; och anhöllo Ständerna

att Kongl. Maj:t måtte till nationalrepresentationerna aflåta Proposition om

hvad Kongl. Maj:t kunde finna nödigt till afhjelpande af dessa brister.

Derefter ingick den år 1839 tillförordnade Unionskomitéen den 9

April 1843 med en framställning till Kongl. Maj:t angående bemyndigande

för komitéen att granska Riksakten i dess helhet och att, i öfverensstämmelse

med de i nämnda Akt uttalade grundsatser för begge rikenas förening,

föreslå förändringar i och tillägg till densamma; i anledning hvaraf,

genom Kongl. Resolution i sammansatt Svenskt och Norskt Stats-Råd

den 22 i samma månad, det Svenska Stats-Rådet äfvensom den Norska

Regeringen ålades att rörande detta ämne afgifva betänkande och dervid

tillika föreslå, hvilka punkter i Riksakten borde genom en bestämdare redaktion

förtydligas.

Under den 13 derpå följande Maj tillstyrkte Norska Regeringen, att

Unionskomitéen måtte förständigas att företaga en allmän revision af Riksakten,

hvilken hemställan vid ärendets föredragning i sammansatt StatsRåd

den 7 December samma år biträddes af samtliga närvarande såväl

Svenska som Norska Stats-Råds-ledamöter; och angåfvos härvid tillika de

särskilda punkter i Riksakten, hvilka ansågos erfordra förtydligande. Kongl.

Maj:t anbefallde komitéen att företaga den omförmälda granskningen af

Riksakten, under uttryckligt tillkännagifvande, att komitéen dervid icke borde

afvika från de grundsatser, som vore uttryckta i det fördrag, hvilket bestämde

de båda brödrafolkens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter.

Genom Kongl. resolution i Norskt Stats-Råd den 8 Mars 1844 förordnades,

att den af Hans Maj:t Konung Oscar i kungörelsen af samma

datum angående Hans Maj:ts thronbestigning i Norge nyttjade titulatur, i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 8.

5

hvilken Norge nämndes före Sverige, skulle för framtiden användas i alla

de handlingar, som uteslutande anginge Norges inre angelägenheter; och

sedan Unionskomitéen under den 19 i samma månad afgifvit särskilt betänkande

angående frågorna om riksvapnet och unionsflaggan, blefvo de rörande

dessa ämnen nu gällande bestämmelser genom Kongl. resolution, gifven

i sammansatt Statsråd den 20 Juni 1844, fastställda, så att följaktligen

vid denna tid, af de i Storthingets adress den 24 Januari 1837 berörda

punkter, endast den här ofvan under litt. e) anförda, beträffande garantien

för behandlingen af Norska diplomatiska ärenden, återstod oafgjord.

Under den 4 November 1844 afgaf Unionskomitéen ett af utförliga

motiver beledsagadt förslag till Föreningsakt mellan Konungarikena Sverige

och Norge , samt dessutom ett i sammanhang dermed stående förslag till

särskilda beslut af de begge rikenas nationalrepresentationer ”angående bestämmandet

af den krigsmagtens minimistyrka, till hvilken hvardera riket

förpligtat sig att med en bestämd andel bidraga.»

Ehuru det icke för den undersökning Utskottet nu har för händer

kan vara af nöden att redogöra för detaljerna af denna Unionskomités förslag

till föreningsakt, torde det likväl icke vara utan intresse att erinra sig

det sätt, hvarpå komitéen uttalat sig angående de allmänna grundsatser, på

hvilka ett föreningsfördrag mellan de båda rikena borde byggas.

Komitéen yttrar i detta afseende, med hänvisning till Kongl. resolutionen

den 7 December 1843, bland annat följande:

»Hvad såväl Norges grundlag som Riksakten otvetydigt uttalat, är att

föreningen är byggd på följande hufvudgrunder, af hvilka ingen kan åsidosättas

eller förändras utan att förändra föreningens natur och väsende :

1. Konungen eller konungamagtens utöfvare är alltid gemensam för

begge rikena, eller med andra ord, Norges Konung är alltid tillika Sveriges

och omvändt.

2 Krig eller fred samt alla öfriga statsförhållanden till främmande

magter äro alltid gemensamma för begge de förenade rikena.

3. H vartdera riket utgör för sig ett särskildt sjelfständigt rike.

4. Det ena riket tillkommer icke någon högre rang eller företrädesrättigheter

framför det andra, utan begge äro i föreningen hvarandra fullkomligt

sidoordnade med inbördes lika skyldigheter och rättigheter »

»Till dessa hufvudgrunder eller förnämsta grundsatser -- de djupaste

allt uppbärande underlagen i föreningsbyggnaden — sluta sig», fortfar komitéen,

»som nödvändiga följder, åtskilliga andra hufvudstadganden, såsom;

det ena rikets fullkomliga oafhängighet af det andra i sina egna inre angelägenheter,

hvardera rikets rättighet till lika deltagande i gemensamma

angelägenheter, till lika kontroll öfver och ansvarsfordran för deras ombe
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o 8.

sörjande samt hvardera rikets skyldighet att, i förhållande till sin förmåga,

lika med det andra riket bära de af gemensamma angelägenheter och gemensamma

förhållanden härrörande bördor, bland hvilka försvarsväsendets

intaga det vigtigaste rummet. Från dessa och dylika hufvudstadganden utgrena

sig åter en mängd mera omständliga stadganden. Samtliga dessa

hufvudföreskrifter, som alla hafva sin rot i föreningens hufvudgrunder, böra

vara upptagna i den akt, som bestämmer föreningsvilkoren.»

Utom dessa stadganden ansåg komitéen sig böra i föreningsakten upptaga

några andra, som visserligen icke med oundgänglig nödvändighet följde

af föreningens hufvudgrunder, men som det likväl, från andra synpunkter,

vore önskligt och af vigt att hafva lika i begge de förenade rikena
Dessa

sålunda uttalade grundsatser hade komitéen sökt genomföra i

en följd af 150 §§, behandlande under särskilda rubriker frågorna om föreningens

hufvudgrunder, om Konungen, konungahuset och thronföljden, om

konungamagtens utöfning, om rikenas bidrag till gemensamma föremål samt

om ansvar för behandlingen af rikenas gemensamma angelägenheter och om

redovisning för deras samfälda medel; hvarjemte komitéen i ett särskilt

kapitel under rubriken: »allmänna stadganden» afhandlat dels ena rikets

enskilde medborgares rättigheter och skyldigheter inom det andra riket,

dels sättet för vissa ärendens afgörande genom en gemensam kongress, då

rikenas nationalrepresentationer i afseende på sådana frågor stadnat i olika

beslut.

Af detta förslag aflemnades det Svenska exemplaret till Justitie-departementet

och det Norska till Norska Statsråds-afdelningen i Stockholm,

hvarest detsamma den 4 December 1844 inför Konungen föredrogs och gaf

Hans Maj:t då befallning om ärendets hänskjutande till den Norska Regeringen

i Christiania för den behandling, som ytterligare kunde vara af nöden,

äfvensom för afgifvande af betänkande i ämnet. Detta uppdrag fullgjordes

under den 27 Februari 1847, då Norska Regeringen afgaf det infordrade

utlåtandet, åtföljdt af ett i vissa delar omarbetadt, men i hufvudsaken

föga afvikande förslag till Föreningsakt, hvars antagande Regeringen

för sin del förordade. Kongl. Maj:t förordnade den 8 derpå följande April,

att detta utlåtande skulle, jemte samtliga till ärendet hörande bilagor, för

ytterligare behandling öfverlemnas till Svenska Justitie-statsministern.

Sedan handlingarne mellan Svenska Stats-Rådets ledamöter någon tid

cirkulerat till närmare granskning, anmäldes ärendet den 25 Februari 1848

i sammansatt Svenskt och Norskt Stats-Råd af Justitie-statsministern, med

hemställan huruvida detsamma skulle till slutlig handläggning företagas så

tidigt, att Proposition i ämnet kunde aflåtas till då församlade Sveriges

Rikes Ständer och Norges Storthing. Hans Makt Konungen täcktes uppå

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

7

Stats-Rådets tillstyrkan förklara, att Hans Maj:t, med afseende på de många

och vigtiga angelägenheter, som vid dåvarande riksdag blifvit till Svenska

Ständernas behandling öfverlemnade och tvifvelsutan komme att upptaga

deras tid, icke fann skäligt att till då samlade Riksdag och Storthing göra

någon framställning om detta ärende, utan skulle handlingarne få fortfarande

cirkulera.

Härefter förflöt mer än ett tiotal af år, utan att vare sig från Svensk

eller Norsk sida något steg synes vara gjordt till återupptagande af den

sålunda uppskjutna behandlingen af detta ärende. I stället ser man företrädesvis

under denna tidrymd framträda åtskilliga försök att i vissa särskilda

fall på ett ändamålsenligare sätt ordna förhållandet mellan rikena

Man sökte sålunda dels att i speciela fall genom lagstiftning med nationalrepresentationernas

biträde undanrödja de brister, som funnos i Riksakten,

dels att med den magt Unionskonungen hade till sitt förfogande åstadkomma

rättelse i sådana det konstitutionela lifvet berörande förhållanden,

der gällande bestämmelser kunde gifva någotdera riket anledning till missnöje,

dels ock att på de judiciela och ekonomiska fälten bana väg för den

lättare samfärdsel mellan rikena, som det utan tvifvel varit ett af föreningens

vigtigare syftemål att bringa till stånd. Men just under arbetet med

dessa speciela frågor var det som behofvet af en fullständig revision af

Riksakten — hvilket ärende hittills, såsom man sett, blifvit med temligen

likgiltiga känslor omfattadt å ömse sidor om Kölen — begynte allt klarare

och bestämdare träda i dagen. Det visade sig nemligen icke blott att de

spridda lagstiftningsförsöken icke förmådde framkalla materiela resultat,

som svarade mot förhoppningarne, utan ock att sjelfva de i Riksakten

bestämda formerna för det unionela arbetet voro behäftade med brister, som

gjorde dem snarare egnade att förlama verksamheten för föreningens ändamål

än att underlätta dess gång För så vidt derföre verksamheten på det

unionela området under ifrågavarande tidrymd står i förbindelse med frågan

om revision af föreningsakten och gifvit anledning till dess återupptagande,

torde en framställning af densamma här vara på sin plats och detta

så mycket heldre, som en dylik framställning synes utgöra den bästa ledning

vid bedömandet deraf, huruvida en så omfattande omarbetning af föreningsföredraget,

som den Kongb Maj:ts Proposition innehåller, varit af

behofvet påkallad eller ej. —

I det tal, hvarmed Konung Oscar den 10 Februari 1845 öppnade det

Norska Storthingets förhandlingar, förklarade Hans Maj:t »sig hafva ansett

det för sin första konungsliga pligt att fullfölja hvad döden nekat föreningens

store stiftare att sjelf fullborda, och att på ett för de begge nationerna

tillfredsställande sätt ordna några unionela förhållanden i öfverens
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

stämmelse med den i Föreningsakten uttalade likhet i politiska rättigheter»,

hvarjemte Hans Maj:t tilläde, att »hvad som ännu beträffande rikenas

ömsesidiga förpligtelser återstode att afgöra, för att ytterligare befästa en

förening, som utgjorde den säkraste borgen för den Skandinaviska halföns

frihet och oafhängighet, skulle genom de begge nationalrepresentationernas

upplysta och fosterländska medverkan blifva bestämdt och faststäldt».

Det första af de ärenden, hvarpå Kongl. Maj:t i nu antydda afsigt

fäste nationalrepresentationernas uppmärksamhet, var ett ändamålsenligare

ordnande af riksstyrelsen i de fall att Konungen reste utrikes eller af sjukdom

vore hindrad att sjelf vårda regeringsärendena. Då vår nu gällande

Regeringsform antogs, fanns icke någon annan medlem af konungahuset på

manslinien än den regerande Konungen. Tvifvelsutan var det hufvudsakligen

med afseende härpå som i Regeringsformen föreskrifvits, att då Konungen

af nyss omförmälda orsaker var hindrad att sjelf utöfva regeringen,

riksstyrelsen skulle föras af Stats-Rådet- Sedan föreningen mellan rikena

försiggått år 1814, blef, med anledning af stadgandena i Regeringsformen

och de dermed sammanstämmande eller dit hänvisande föreskrifterna i Norges

grundlag, Interimsregeringen förstärkt med ett motsvarande antal Norska

ledamöter, så att den derefter skulle bestå af tio medlemmar från

hvardera riket, under ordförandeskap, som hvarje vecka vexlade mellan

Justitie-statsministern och Norska Statsministern. De olägenheter, hvilka

måste härflyta af regeringsmedlemmarnas mångtalighet, blefvo härigenom

ännu mera kännbara; och då den, som för tillfället förde ordet i Regeringen,

i alla förekommande ärenden egde utslagsröst, när rösterna folio lika,

kunde härigenom inträffa att en fråga, som rörde det ena rikets inre angelägenheter,

komme att afgöras i strid med eu af detta rikes regeringsledamöter

enhälligt uttalad mening; livilket för Sverige var så mycket betänkligare

som samtliga detta rikes inre angelägenheter skulle af Interimsregeringen

handläggas, under det att en mängd Norge ensamt angående

ärenden, i öfverenstämmelse med dess grundlag, afgjordes af den Norska

Regeringen i Christiania. Att inskränka de tillfällen, då en af Stats-Rådets

samtliga ledamöter bestående Interimsregering skulle föra riksstyrelsen, syntes

följaktligen ligga i begge folkens intresse Också hade, sedan Sverige

erhållit tronföljare, hvilkas ålder öfversteg den, som är i 41 § Regeringsformen

för Konungs myndigblifvande fastställd, Rikets Ständer vid 1812

års riksdag, äfvensom sedermera 1818 såväl Rikets Ständer som Norges

Storthing, hvar för sin del, uppdragit åt dessa tronföljare att vid tillfälle af

Konungens sjukdom förestå riksstyrelsen. Då emellertid dessa beslut endast

gällde hvarje tronföljare personligen, hade all verkan af desamma

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

9

vid Konung Oscars thronbestigning upphört, hvaraf ock följde, att när Konungen

sommaren 1852 var för sin helsas vårdande nödsakad att företaga

en resa utom sina riken, äfvensom då Hans Maj:t sednare under samma

år svårt insjuknade, den i Riksakten föreskrifna riksstyrelse af Stats-Rådet,

under benämning af Sveriges och Norges Interimsregering, måste träda i

verksamhet. Häraf föranleddes Kongl. Maj:t att i särskilda Propositioner

till Sveriges Riksdag och Norges Storthing år 1854 föreslå den ändring i

Riksakten och dermed sammanhängande delar af rikenas grundlagar, att i

nu ifrågavarande två fall Regeringen skulle föras af thronföljaren eller annan

till thronföljden berättigad Prins, som till myndig ålder hunnit, samt

att, om sådan Prins icke funnes, riksstyrelsen visserligen skulle öfvertagas

af en Interimsregering, men att denna skulle bestå af endast fyra ledamöter

från hvarje rike. Denna Kongl. Proposition blef väl icke i sin ursprungliga

form antagen, men sedan under Konung Oscars sista sjukdom utvägen

att åt thronföljaren personligen uppdraga riksstyrelsen ännu en gång

blifvit anlitad, kom, efter af båda nationalrepresentationerna fattadt beslut,

genom Kongl sanktion den 10 Januari 1863 den förändring i rikenas

grundlagar till stånd, att thronföljaren skall, när Konung blir sjuk eller

reser utom sina riken, föra Regeringen. För de fall åter, att thronföljaren

är omyndig, när Konung dör eller får sådant förfall som nu är sagdt, skall

Interimsregeringen träda i verksamhet till det antal medlemmar, som i Riksaktens

ursprungliga lydelse blifvit bestämdt.

En annan fråga, hvars ståndpunkt och utveckling under ifrågavarande

tidsperiod bör belysas, är behandlingen af de diplomatiska ärendena, hvilken

från början utgjort den vigtigaste anledningen till anmärkning från

Norsk sida emot det ofullständiga sätt, hvarpå föreningsvilkoren blifvit af

Riksakten bestämda. Den 13 § Regeringsformen föreskrifver, att Konungen,

då han vill börja krig eller sluta fred, skall höra samtlige sina rådgifvare

i ett för detta ändamål sammankalladt utomordenligt Stats-Råd. Andra

ärenden åter, som angå rikets förhållande till främmande magter, eller

s. k. ministeriela mål, skola inför Konungen föredragas af Statsministern

för Utrikes ärendena, enligt regeln i närvaro af någon annan Stats-Rådets

ledamot. Äfven för Norge gäller, i kraft af 28 § i grundlagen, att diplomatiska

ärenden äro undantagna från behandling i Stats-Rådet, men hvarken

denna eller någon annan § i samma lag gifver någon bestämmelse om, huru

med diplomatiska ärenden, som angå Norge, skall förfaras. Det i 38 § af

Norska grundlagen äfvensom i 5 § Riksakten förekommande stadgandet,

att Norske Statsministern och de två Norske Statsråd, som åtfölja Konungen,

skola hafva säte och öfverläggningsstämma i det Svenska Stats-Rådet, när

Bih. till Kiksd. Prat. 1869. d Sami. 5 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

ämnen der förehafvas, hvilka angå begge rikena, kan ej afse diplomatiska

ärenden, enär sådana i allmänhet icke föredragas i Svenskt Stats-Råd. Det

hade i följd häraf blifvit Svenska Utrikes-departementet, som under föreningens

första 20 år handlade såväl Sveriges som Norges diplomatiska angelägenheter,

utan att Norge i afseende på deras behandling egde några

konstitutionela garantier. Under åberopande af detta förhållande och med

uttalande af den åsigt, att det, i följd af de konstitutiva bestämmelsernas

tystnad i detta ämne, vore öfverlåtet åt Konungen att ordna de diplomatiska

ärendenas behandling och föredragning på ett sätt, som å ena sidan

funnes tillfredsställa den Norska statsförfattningens anda och å den andra

kunna bestå med de uttryckliga föreskrifter, som i detta fall för Sverige

kunde vara gällande, hade Norska Regeringen i skrifvelse den 14 Oktober

1834 hemställt att Kongl. Maj:t täcktes befalla, att vid diplomatiska sakers

föredragning och afgörande för framtiden skulle, förutom de i den Svenska

Regeringsformens 11 § nämnde embetsman, städse tillika en medlem af

det Norska Stats-Rådet vara tillstädes.

Till svar härå hade Kongl. Maj:t meddelat Resolutionen den 13

April 1835 af det innehåll att, >när diplomatiska ärenden, som särskildt

anginge Norge, af Statsministern för Utrikes ärendena föredroges till afgörande,

skulle för framtiden städse den Norske Statsministern eller, i

hans frånvaro, en medlem af det Norska Stats-Rådet vara närvarande för

att derutinnan kunna afgifva sitt yttrande, samt att vid de tillfällen då, i

öfverensstämmelse med den Svenska Regeringsformens §§ 11 och 12,

diplomatiska eller s. k. ministeriela ärenden föredroges för Konungen, hvilka

på något sätt kunde hafva inflytelse på eller stå i förbindelse med Sveriges

eller Norges gemensamma eller särskilda förhållanden till främmande magter,

eller som kunde föranleda beslut i sådant hänseende, skulle, förutom

de i ofvananförda §§ nämnde embetsman, tillika den Norska Statsministern

eller, i hans frånvaro, en medlem af det Norska Stats-Rådet vara närvarande».

Härjemte hade i afseende på tillsättande af konsuler genom Kongl.

Resolutioner den 23 Januari och 26 April 1836 blifvit bestämdt, att detta

skulle ske i sammansatt Stats-Råd och efter Norska Regeringens hörande.

Genom först omförmälda resolution hade visserligen Konungen erkänt

Norges rätt att genom en medlem af sitt Råd öfvervaka afgörandet af

sådana diplomatiska ärenden, som rörde Norge ensamt eller de förenade

rikena gemensamt- Men huruvida ett ärende var af den natur, att eu

Norsk Statsråds-ledamot borde kallas till den ministeriela föredragningen

berodde på Svensk myndighet att pröfva; och någon konstitutionel ansvarighet

inför Storthinget kunde den Norske rådgifvaren så mycket mindre

underkastas, som Storthinget icke egde fordra del af något ministerielt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

11

protokoll Härtill kom att Utrikes-departementet, som handlade båda rikenas

diplomatiska ärenden, fortfarande var ett Svenskt statsdepartement.

Det visade sig ock snart, att den Kongl. Resolutionen icke varit egnad att

ordna dessa förhållanden på ett sätt, som fullt tillfredsställde det Norska

folkets önskningar. I den adress af den 24 Januari 1837, som, efter hvad

ofvan är anfördt, gaf upphof åt revisionsarbetet, framhöll nemligen Norska

Storthinget. hurusom såväl Norges materiela intressen, som dess politiska

värdighet såsom oafhängig stat och dess med Sverige sidoordnade ställning

i unionen gjorde det till en rättmätig fordran, att Norge erhöll samma

garanti för en tillfredsställande behandling af de diplomatiska ärendena

som den, hvaraf Sverige vore i besittning- Äfven åt denna fråga egnades

under Konung Oscars regering förtjent uppmärksamhet; och ehuru någon

rätt att deltaga i kontrollen öfver de diplomatiska ärendenas vård icke

ännu blifvit Norska Storthinget inrymd, så hafva dock öfriga från Norsk

sida framställda önskningar så tillvida blifvit sedda till godo, att, sedan för

Utrikes-departementets utgifter er. viss gemensam stat uppgjorts, till hvilken

begge rikena efter vissa stadgade grunder bidraga, detta Departement, i

enlighet med de i Kongl. Propositionen till Rikets Ständer den 30 Oktober

1856 uttalade åsigter, blifvit, så vidt sådant lät sig göra med iakttagande

af den i Sveriges Regeringsform fastställda grundsats, att Utrikes Ministern

skall vara Svensk man, faktiskt ordnadt såsom ett unionsdepartement, i

hvilken likasom vid beskickningarne och konsulaten, platserna beklädas med

Svenskar eller Norrmän, utan afseende på nationaliteten. Huruvida detta

föranstaltande står i full öfverensstämmelse med 28 § i Sveriges Regeringsform,

har dock blifvit satt i fråga, bland annat af Konstitutions-Utskottet

vid 1859- 1860 årens riksdag, ehuru anmärkningen ej ledde till någon

påföljd. I alla händelser har jemväl från Svensk sida medgifvits, att

ett ordnande genom lag af dessa förhållanden vore för deras bestånd önskligt

och nödvändigt, äfvensom billigheten blifvit erkänd deraf att Norge

erhölle en på stadganden i sjelfva Föreningsakten grundad unionel garanti

att icke uteslutas från delaktighet i de diplomatiska ärendenas behandling. —

1839 års Uniouskomité har uppgifva föreningens hufvudändamål vara

att genom förenade krafter vinna större säkerhet för upprätthållande af

begge rikenas frihet och sjelfständighet, och otvifvelaktigt är att utsigten

att åt de förenade rikena vinna en genom ett starkt gemensamt försvar

betryggad politisk ställning varit den kraftigast verkande driffjedern vid

unionens stiftande.

Det måste likväl erkännas, att vid sjelfva Föreningsaktens affattande

tillbörligt afseende icke blifvit fästadt vid behofvet att närmare bestämma

rikenas inbördes skyldigheter i detta hänseende. Riksakten stadgar icke ens

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutions- Utskottets '' Utlåtande N:o 8.

någon förpligtelse för de förenade rikena att i förhållande till sina tillgångar

bidraga till det gemensamma försvaret, och den upphäfver ingen enda

af de inskränkningar i Konungens dispositionsrätt öfver Norska krigsmagten,

hvilka 25 § i Norges grundlag innehåller och hvilka kunna blifva ett,

väsendtligt hinder för Konungen att med tillbörligt eftertryck använda

Norges stridskrafter till detta försvar, i de fall då det förnämligast föres

utom Norges gränser. Denna § stadgar bland annat, att i fredstid inga

andra än Norska trupper få vara stationerade i Norge och inga Norska

trupper i Sverige, Konungen dock obetaget att i Sverige hafva ett Norskt

garde af frivilliga och att för eu kort tid af högst sex veckor om året till

vapenöfningar i det ena riket indraga högst 3,000 man af det andra rikets

krigsmagt; vidare att Norges trupper och roddflotta icke få användas till

anfallskrig utan Storthingets samtycke, samt slutligen att landtvärnet och

de öfriga Norska trupper, som icke kunna räknas till linietrupper, aldrig

få brukas utom Norges gränser
Det

var dessa brister i unionsfördraget, som i Sverige gåfvo första

väckelsen åt en önskan om fördragets revision. 1839 års Unionskomité

hade ock egnat frågan en omsorgsfull utredning och, såsom nämndt är, utarbetat

ett särskildt förslag till bestämmande af den minimistyrka, hvarmed

begge rikena borde bidraga till det gemensamma försvaret.

Efter den påminnelse att sörja för rikenas försvar, som 1855 och

1856 års händelser gåfvo, behagade Kongl. Maj:t i Resolution den 2 Augusti

1856 tillkännagifva, att det var hans afsigt att med Sveriges Ständers

och Norska Storthingets fosterländska medverkan tillvägabringa en

lag, hvarigenom bestämdes och för framtiden stadgades, i billigt förhållande

till deras folkmängd, de förenade rikenas bidrag till upprätthållande af gemensam

sjelfständighet och ära. Kongl. Maj:t förordnade derpå, genom

Resolution den 8 September 1856, nedsättande af en Kommission för att

utarbeta förslag till eu för de förenade rikena gemensam lag angående

hvartderas bidrag till det samfällda försvaret till lands och vatten. Kommissionen,

som bestod af Hans Kongl- Höghet dåvarande Kronprinsen, såsom

ordförande, samt sex Svenska och sex Norska män, afgaf betänkande

den 24 December 1856 och förklarade deri, att Kommissionen enhälligt

erkänt angelägenheten deraf att en plan för de förenade rikenas försvarsväsende

blefve upprättad i öfverensstämmelse med gällande statsförhållanden,

samt att denna plan, utgående från och stödjande sig på enahanda

princip, alltigenom grundades på den lagbestämda likheten staterna

emellan. Planen borde ställa begge rikena på lika fot, till undanrödjande

af hvarje föreställning, att det ena riket åtnjöte någon fördel på det andras

bekostnad eller gjorde uppoffringar för gemensamma angelägenheter, utan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

i;5

att det andra riket i lika förhållande deruti deltoge, och den skulle tillika

angifva det mål, hvartill man borde sträfva, och den utveckling man genom

användningssättet af anslagen till försvarsverket i begge rikena borde

söka uppnå, hvarvid såsom en särdeles väsendtlig omständighet fdrtjente

tagas till ögonmärke, att de stridskrafter, som af de förenade rikena uppställdes

för det gemensamma försvaret, kunde hastigt och med lätthet blifva

tillgängliga och användbara på hvilken som helst hotad punkt Kommissionen

föreslog derpå enhälligt såsom en allmän grund, att de förenade

rikenas bidrag till det gemensamma försvaret borde bestämmas, hvad antalet

manskap beträffade, till en viss andel, förslagsvis 2 1/2 procent, af folkmängden,

och i afseende på utgifter för krigsmaktens underhåll och utbildning

jemväl i förhållande till folkmängden. Kommissionen utlät sig

dernäst om kontingenternas fördelning mellan landt- och sjömagten och om

förhållandet mellan de olika vapnen i begge rikenas landtarméer, om minimum

af dessas årliga vapenöfningar och om grunderna för krigsmagtens

utrustning med nödig materiel. Vidare föreslogs att i Norge skulle ställas

tvänne kreditiver till Konungens disposition, till användning för oförutsedda

händelser, efter samma grunder som vore gällande i Sverige, hvarjemte

yttrande afgafs i fråga om fördelning å rikena af de genom krig

förorsakade utgifter.

Emellertid ansåg Kommissionen en del af de sålunda förordade bestämmelserna

vara af den art, att de icke lämpligen kunde göras bindande

för en längre tidsföljd, såväl i anseende till krigskonstens fortgående utveckling

och de förbättringar, hvilka af nya uppfinningar kunde föranledas,

som ock med hänseende till de modifikationer, som kunde blifva nödvändiga

i följd af möjliga förändringar i då gällande författningar och särskilda

förhållanden inom begge rikena. Bestämmelserna om den procent

af befolkningen, hvardera riket skulle ställa till krigstjenst, om fördelningen

af krigsutgifterna och om beviljande af krigskreditiver i Norge egnade

sig väl till upptagande i en- lag, men de ansågos lättare skola vinna insteg

och blifva antagna, om och när de endast stadfästade bestående förhållanden,

hvaraf erfarenheten och en mognare granskning bragt nationerna att

erkänna nyttan och gagneligheten, utan vilseledning af någon ogrundad

fruktan för åtagandet af pligter och förbindelser, hvilkas omfång och möjliga

förvecklingar man icke fatt tillräcklig tid att öfverskåda och göra sig

hemmastadd uti; och hyste Kommissionen fördenskull den föreställningen,

att Kongl, Maj:t skulle finna lämpligt låta utarbetandet i lagform af bestämmelser

rörande det gemensamma försvarsväsendet blifva Infilande, intilldess

ändamålsenligheten af de föreslagna grunderna hunnit vinna ett sådant

erkännande, som förut vore antydt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

Denna åsigt biträddes af Norska Regeringen, och i öfverensstämmelse

dermed samt med hvad Cheferna för de begge Svenska militärdepartementena

vid ärendets föredragning i sammansatt Stats-Råd tillstyrkte, behagade

Konungen den 22 Juni 1857 hufvudsakligen bifalla de af Kommissionen

uppställda grunder, att tjena vederbörande till ledning vid de förslag,

som derefter kom me att afgifvas. Med Kommissionens förslag till utgångspunkt

hafva derefter Norges statsmagter genom lagarne af den 6 Mars

1863 och den 12 Maj 1866 förökat Norska liniearméen till 18,000

man gemenskap. Deremot har, såsom bekant är, hvarken genom ändring

af Norska grundlagen eller genom någon på öfverenskommelse mellan rikena

grundad lagstiftning, ett sådant ordnande af det gemensamma försvaret,

som det Kommissionen förordat, kommit till stånd.

Till denna föreningens hufvudgrunder berörande verksamhet sluta sig,

på sätt Utskottet ofvan antydt, bemödanden att stärka föreningsbandet genom

att lätta samfärdseln på de judiciela och ekonomiska fälten rikena

emellan. Genom de under den 11 September 1818 för Norge och den 1

Juni 1819 för Sverige utfärdade förordningar både föreskrifter blifvit meddelade,

huru förfaras skulle med sådana personers anhållande och tilltalande,

hvilka begingo förbrytelser i ett af de förenade rikena, men derefter

till det andra afveko. I fråga om verkställighet i Sverige och Norge af

beslut, meddelade utaf embetsmyndighet i det ena landet, och hvarigenom

antingen någon kallas att inställa sig inför embetsmyndigheten, eller ock

betalning af skuld eller böter blifvit ålagd, saknas deremot stadganden helt

och hållet. Med erinran om de ömsesidiga olägenheter, som deraf för de

båda rikenas innebyggare förorsakades, hade derföre i skrifvelse den 13

Augusti 1851 Rikets då församlade Ständer hemställt, det åtgärder måtte

vidtagas till beredande deraf, att frågorna ej mindre om skyldigheten för

hvardera rikets innebyggare, äfvensom för person, som uppehölle sig i

ettdera af dessa riken, att hörsamma kallelse, utfärdad af embetsmyndighet

i det andra, än ock om den exsekutiva kraften af ömsesidiga domar och

utslag, tillhörande den enskilda eller allmänna rättens område, blefve behörigen

ordnade. I följd häraf uppdrog Kongl. Maj:t år 1855 åt en komité

af Svenske och Norske män att uppgöra förslag till stadganden i dessa

ämnen, samt att i sammanhang dermed upptaga och utreda frågan om de

ändringar och tillägg, som kunde anses erforderliga i de föreskrifter, som

genom Förordningarne den 11 September 1818 och den 1 Juni 1819 blifvit

meddelade. Sedan komiterade till fullgörande häraf utarbetat och till

Kongl. Maj:t öfverlemnat förslag till särskilda författningar för hvartdera

riket om verkställighet af beslut, utfärdade af embetsmyndighet i det andra

riket, och om*det’biträde, som i (ifrigt inom hvartdera af rikena borde det

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

15

andras rättsskipning lemnas, samt dessa förslag efter undergången granskning

blifvit af Kong!. Maj:t godkända, aflat Kongl. Maj:t år 1857 till då

församlade Riksdag och Stortliing Proposition om antagande af förslagen

under förutsättning, att Propositionen vunne båda rikenas bifall. Propositionen

antogs af Svenska Riksdagen, men afslogs af Storthinget, hufvudsakligen

i anledning af åtskilliga förmenta brister i det Svenska rättegångssättet,

hvarigenom de rättsökandes intressen vid de Svenska domstolarne

ej troddes vara tillbörligen tillgodosedda. Sedermera har frågan icke blifvit

å någondera sidan åter upptagen till behandling, medan deremot mellan

Sverige och Danmark träffats en sådan öfverenskommelse som den med

Norge ifrågasatta.

Med afseende på handels- och tullförhållandena mellan de förenade

rikena hade förberedande bestämmelser blifvit genom Kongl Förordningen den

24 Maj 1815 och lag i Norge af den 25 Oktober samma år gifna; och sedan

ytterligare förhandlingar i detta ämne egt rum inom en komité af

sakkunnige män från begge rikena, utkommo genom den s. k. mellanrikslagen

af den 24 Maj 1825 för Sverige och den 4 Augusti 1827 för Norge

fullständigare föreskrifter, som, i sammanhang med sednare tillkomna tilläggsbestämmelser

och deribland den under den 18 Maj 1860 utkomna lag angående

varuförseln landvägen mellan Sverige och Norge, innehålla de ännu

gällande reglorna för ordnandet af handels-, sjöfarts- och tullförhållandena

emellan de förenade rikena inbördes.

Sedan emellertid den ursprungliga mellanrikslagens bestämmelser icke

befunnits i allo lämpliga för sitt ändamål, och flera försök att i dem vinna

rättelse fruktlöst aflupit, blef slutligen på begäran af Svenska Riksdagen

under den 3 Oktober 1855 åt en af Svenske och Norske män bestående

komité uppdraget att till Kongl. Maj:t afgifva utlåtande angående de förändringar

och tillägg i befintliga stadgande^ som kunde anses nyttiga och

ändamålsenliga att vidtaga för beredande af alla verkställbara ytterligare

lättnader i Sveriges och Norges ömsesidiga handel och sjöfart- " I Kongl

Propositioner till Sveriges Riksdag och Norges Stortliing år 1856 blef det

af komiterade uppgjorda förslag till ny förordning angående Sveriges och

Norges ömsesidiga handel och sjöfart understäldt nationalrepresentationernas

pröfning, samt derefter af Riksdagen antaget, hvaremot det icke vann

Storthingets bifall. Härvid torde likväl böra anmärkas, att Norge redan år

1854 för sin del upphäft förbudet i mellanrikslagen mot fraktfart af det

ena rikets fartyg mellan det andra rikets hamnar, men att detta beslut,

under afvaktan på ett likartadt steg från Svensk sida, som ännu icke blifvit

taget, hittills förblifvit utan all kraft. —

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 8.

Då härtill lägges, att genom Kongl- Förordningen den 15 Februari

1855 för Sverige och den 16 i samma månad och år för Norge blifvit bestämdt,

huru frågor om ersättning för understöd, som af fattigvårdssamhällen

i ena riket lemnats det andras undersåter, skulle afgöras, samt huru i

afseende på återsändning af fattigvård behöfvande personer från ena riket

till det andra skulle förfaras, äfvensom att i båda rikenas nu gällande sjölagar

hvartderas fartyg blifvit förpligtade att mottaga sjöfolk från det andra

riket, hvilkas hemsändande det åligger konsulerna att ombesörja, torde Utskottet

någorlunda fullständigt hafva redogjort för såväl föremålen för som

resultaten af de internationela förhandlingar, hvilka under den tid, då

frågan om unionsfördragets revision hvilade, blifvit mellan de båda folken

bedrifna.

Utskottet har redan antydt, att sjelfva formen för mellanriksärendenas

handläggning hos Konungen i Stats-Rådet varit föremål för olika uppfattning

inom båda rikena. De första spåren af en sådan skiljaktig uppfattning

hade visserligen låtit sig förnimma redan under den tid, som föregick

utarbetandet af den första Unionskomitéens förslag till Föreningsakt,

men då det är först i sednare tider som de stridiga åsigterna framträdt

med sådan skärpa och sådana anspråk att hvar å sin sida göra sig gällande,

att angelägenheten af frågans snara lösning på lagstiftningens väg begynt

allmänt inses, har Utskottet till denna afdelning sparat framställningen

af detta ämne, för att nu få i ett sammanhang redogöra för dess utveckling

och framhålla dess betydelse för frågan om revision afFöreningsakten.

Genom Riksakten inrättades icke något för de förenade rikena gemensamt

Stats-Råd. Visserligen påbjöds i 4 § att Konungen, när han ville

begynna krig, borde kalla den Norska Statsministern och de i Sverige sig

uppehållande Norska Statsråden tillika med de Svenske till ett utomordentligt

Stats-Råd, men i öfrigt inskränkte man sig till att i Riksaktens 5 §

upptaga den i 38 § af Norges grundlag förekommande bestämmelsen, att den

Norske Statsministern och de två Statsråd, hvilka åtföljde Konungen, skulle

hafva säte och öfverläggningsstämma i det Svenska Stats-Rådet, när ämnen

der förehades, som anginge begge rikena, med tillägg att likaledes i de

fall, då inför Konungen i det Norska Stats-Rådet, enär och ehvar det vore

samladt, förekomme ärenden, som anginge begge rikena, tre ledamöter af

det Svenska Stats-Rådet skulle der hafva säte och stämma.

Riksakten anordnar sålunda för »ämnen som angå båda rikena» ett

sammansatt Stats-Råd, som under vissa omständigheter utgöres af det Svenska

Stats-Rådet, förstärkt med tre ledamöter af det Norska, och derföre blifvit
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

17

vit kalladt Svenskt-Norskt Stats-Råd, men åter under andra omständigheter

består af det Norska Stats-Rådet, med tillkallade tre Svenska medlemmar, i

hvilket fall det blifvit beuämndt Norskt-Svenskt Stats-Råd.

Vid tillämpningen af Riksaktens 5 § hafva de begge rikenas StatsRåd

stadnat i skiljaktiga meningar, icke blott med afseende på frågan hvilka

de ärenden äro, som angå begge rikena, och som följaktligen äro af natur

att böra behandlas i sammansatt Stats-Råd, utan äfven i fråga om den grund,

efter hvilken bör bestämmas, huruvida ett ärende af erkändt gemensam natur

skall behandlas i Svenskt-Norskt eller Norskt-Svenskt Stats Råd.

Hvad den första frågan beträffar, så har icke från någondera sidan

varit förnekadt, att under sammansatt Stats-Råds behandling böra komma sådana

ärenden, hvilka Riksakten sjelf uttryckligen angifver såsom gemensamma,

nemligen frågor rörande dels Konungahuset och dess medlemmar

såsom sådana, äfvensom förordnande och upphörande af interimsregering, dels

ändringar i Riksakten och dels förhållandet till främmande magter, för så

vidt dessa sistnämnda ärenden enligt rikenas grundlagar äro föremål för

behandling i Stats-Rådet och icke af Konungen på ministeriel föredragning afgöras.

Emellertid synes ordalydelsen af 5 § Riksakten icke lägga hinder i

vägen för den uppfattning, att jemväl inre angelägenheter, öfver hvilka

hvardera riket har fri bestämningsrätt, kunna göras till föremål för sammansatt

Stats-Råds behandling, när de, i den ordning hvardera rikets särskilda

grundlagar föreskrifva, af Konungen pröfvats angå begge rikena.

Denna uppfattning har ock i en viss grad gjort sig gällande, och detta

utan att, så vidt man kan se, invändning deremot från någotdera riket under

början af föreningens tillvaro blifvit förspord. Så har vanligen, när

Konungen ansetts böra för begge rikena pa en gäng fatta beslut rörande

någon deras samfälda eller inbördes angelägenhet, ärendet blifvit behandladt

i sammansatt Stats-Råd. Detta förfaringssätt har sålunda blifvit användt i

de fall, då det funnits nödigt och nyttigt, att gemensamma eller ömsesidiga

föreskrifter i någon sak på en gång för begge rikena meddelades, eller

med andra ord, när fråga varit om ordnande af någon dylik angelägenhet

genom bestämmelser, hvilka, om ej rikena haft samma konung, skolat genom

traktat eller annan folkrättslig öfverenskommelse åvägabringas; och

detta vare sig att Konungen med den honom tillkommande regeringsmagt

kunnat ensam besluta i ett sådant ärende, eller att endera eller begge nationalrepresentationernas

samtycke för dess afgörande erfordrats.

Men det i 5 § Riksakten förekommande uttrycket: »ämnen som angå

båda rikena» utesluter ej ens sådana ärenden, i afseende på hvilka Konungen

har att fatta beslut endast för det ena af rikena, såvida nemligen

Bill. till Riksd. Vrot. 1869. 3 Sami. 5 Häfi. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

genom ett sådant beslut det andra rikets intresse medelbart beröres. I allmänhet

hafva väl dylika ärenden icke gjorts till föremål för handläggning i

sammansatt Stats-Råd, icke ens då, när fråga varit att ensidigt för det ena

riket ändra någon bestämmelse uti en i sådant Stats-Råd antagen författning.

Dock har från denna regel i synnerhet under föreningens första

tid gifvits undantag, i det att i sammansatt Stats-Råd blifvit fattade beslut,

som omedelbart gällde allenast det ena riket, men dock väsendtligen berörde

det andras intressen. Emellertid begynte från Morsk sida snart förspörjas

en obenägenhet att särdeles i detta fall medgifva tillämpning af 5 § Riksakten,

hvilken obenägenhet dock synes mindre haft sin grund i någon förändrad

uppfattning af vigten för unionen och det goda förståndet mellan

rikena, att i dylika ärenden begges intressen finge göra sig hörda, än i

vissa betänkligheter mot de former, som för sådana frågors handläggning i

sammansatt Stats-Råd utbildat sig.

I afseende härpå hade, under föreningens första årtionden, så vidt

man kan döma af de få fall af sammansatt Stats-Råd, som då förekommo,

den princip blifvit iakttagen, att, vid afgörande af sådana ärenden, der Konungen

hade att på en gång fatta beslut för båda rikena, det sammansatta

Stats-Rådet bestod af Stats-Rådet i det rike, der Konungen för tillfället uppehöll

sig, jemte tre rådgifvare från det andra, medan sådana ärenden, hvari

endast för det ena riket beslut skulle fattas, handlades i detta rikes StatsRåd,

förstärkt med tre ledamöter af det andra rikets. Det var sålunda i

förra fallet Konungens uppehållsort, i sednare fallet ärendets beskaffenhet,

som afgjorde om det skulle handläggas i Svenskt-Norskt eller Norskt-Svenskt

Stats-Råd. Detta sätt att gå till väga synes likväl icke i längden hafva

tillfredställt någondera sidans anspråk. Enligt Svensk åsigt borde nemligen

Stats-Rådets sammansättning alltid vara beroende deraf, i hvilket rike

Konungen höll detsamma, så att sammansatt Stats-Råd i Sverige alltid blef

Svenskt-Norskt och i Norge alltid Norskt-Svenskt. Denna uppfattning

grundade sig derpå, att i Riksaktens 5 § sista momentet, som handlar om

Norskt-Svenskt Stats-Råd, dylikt Stats-Råd förutsättes kunna hållas endast

der Norska Stats-Rådet är samladt, hvilket man åter ansåg icke kunna ega

rum annat än under Konungens vistelse i Norge, enär under andra förhållanden

Norska Stats-Rådet var fördeladt i den i C-hristiania residerande regering

och den Konungen åtföljande Stats-Råds-afdelning. Häremot erinrades

från Norsk sida, dels att, enligt vanligt språkbruk, Stats-Rådet kunde

sägas vara samladt, utan att samtlige dess ledamöter voro närvarande, endast

så många af dessa funnos tillstädes, att beslut lagligen kunde fattas,

dels att det i 5 § Riksakten om Norska Stats-Rådet begagnade uttryck:

»enär och ehvar det är samladt» just syntes innehålla en antydan derom,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

19

att Norskt Stats-Råd kunde vara samladt — och följaktligen Norskt-Svenskt

Stats-Råd hållas — jemväl i Sverige- Norska Stats-Rådet, som alltså icke

kunde dela det Svenskas tolkning af 5 § Riksakten i detta afseende, uttalade

deremot den åsigt, att Stats-Rådets sammansättning skulle bero af den

omständighet, från hvilketdera riket ärendet först blifvit bragdtfå bane, och

att sålunda i Norskt-Svenskt Stats-Råd, äfven när Konungen vistades i Sverige,

skulle behandlas, icke blott alla ärenden, som omedelbart-rörde Norge,

men endast medelbart Sverige, utan jemväl sådana, hvari beslut fattades

för båda rikena, när initiativet i dylika frågor blifvit taget från Norsk sida.

Denna meningsskiljaktighet kom, så vidt Utskottet har sig bekant, först i

dagen beträffande ett ärende af sistnämnda slag, nemligen då fråga blifvit

från Norsk sida väckt om utsträckning af den år 1839 tillsatta Unions-komitéens

uppdrag till en allmän revision af hela Riksakten. I anledning af de

å begge sidor framställda yrkanden angående sättet för detta ärendes föredragning,

förklarade Konungen i resolution gifven i Svenskt-Norskt StatsRåd

den 4 Januari 1842, att en tydligare uppställning af de i 5 § Riksakten

förekommande stadgande!! vore behöflig, hvarföre begge rikenas

Stats-Råd anbefalltes att afgifva utlåtande derom; men att han, intill dess

frågan blifvit af honom och begge rikenas nationalrepresentationer afgjord,

ville i afseende på sammansättningen af Svenskt-Norskt Stats-Råd följa de

bruk och former, som i Sverige blifvit iakttagna alltsedan år 1814. Och

hvad särskild! angick frågan om utvidgning af Unions-komitéens uppdrag,

förordnade Konungen att densamma skulle föredragas och handläggas i

Svenskt-Norskt Stats-Råd i Stockholm, sammansatt på dittills vanligt sätt.

Genom denna resolution, såsom den då uppfattades och sedermera

tillämpades, hade Konungen med bifall till Svenska Stats-Rådets uttalade

mening förklarat, att sammansatt Stats-Råd, när det hölls i Sverige, skulle,

utan afseende på hvilka ärenden der behandlades, alltid bestå af det Svenska

Stats-Rådet samt den Norska Stats-Råds-afdelning, som uppehöll sig hos

Konungen. Men då Konungen har sitt hufvudsakliga residens i Stockholm,

innebar den Kongl. Resolutionen att sammansatt Stats-Råd hädanefter, med

icke nämnvärda undantag, alltid skulle bestå af det Svenska Stats-Rådet, förstärkt

med trenne Norska ledamöter- Detta förhållande gaf anledning dertill,

att resolutionen, som till utseendet endast åsyftade att gifva en bestämmelse

om det sammansatta Stats-Rådets organisation, i sjelfva verket kom

att med afseende å omfånget af dess verkningskrets erhålla en betydelse,

som man näppeligen tänkt sig. Norska grundlagens § 15 föreskrifver nemligen,

att Norska angelägenheter skola under Konungens uppehåll i Sverige

afgöras i närvaro allenast af den Konungen åtföljande Norska Stats-Rådsafdelning.

Härmed ansåg Norska Stats-Rådet oförenligt, att ärenden, i hvilka

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 8.

beslut skulle fattas endast för Norge, om de ock medelbart äfven rörde

Sverige, icke blott handlades i ett Stats-Råd, hvars hufvudafdelning bestod

af Svenska medlemmar, utan ock derstädes, i enlighet med gällande reglor,

föredrogos af en Svensk Stats-Råds-ledamot. Då Konungen genom omförmälda

resolution förklarat sig icke vilja under sin vistelse i Sverige afgöra

dylika saker i Norskt-Svenskt Stats-Råd, blef häraf en naturlig följd, att enligt

Norsk uppfattning desamma icke kunde blifva föremål för behandling

i någon art af sammansatt Stats-Råd. I öfverensstämmelse härmed kunde

O

det ej från Norsk sida fordras, och lärer, på sätt Unions-komitéen upplyst,

ej heller blifvit yrkadt, att Konungen, när han i Svenskt Stats-Råd företog

mål, som omedelbart allenast angick Sverige, men medelbart tillika Norge,

skulle tillkalla Norska rådgifvare. Efter Norsk uppfattning framgick alltså

det resultat, att allenast mål, hvari fråga var att Konungen samtidigt skulle

fatta beslut för begge rikena, kunde behandlas i sammansatt Stats-Råd.

Men utan att ens stadtia härvid synes Norska Stats-Rådet snart hafva

närmat sig en åsigt, hvilken sedermera under de följande förhandlingarne

rörande revision af Riksakten blifvit bestämdt uttalad, att nemligen från

behandling i sammansatt Stats-Råd borde undandragas äfven sådana rikenas

inre angelägenheter, hvilka, derest Sverige och Norge icke varit förenade

under en Konung, skulle utgjort föremål för diplomatiska underhandlingar

och traktater rikena emellan, och i hvilka sålunda fordrades för begge rikena

gemensamt gällande beslut. Norska regeringen förklarade nemligen i

ett den 14 December 1861 afgifvet betänkande sin mening vara den, att

enligt stadgandet i 5 § Riksakten endast de ärenden borde anses utgöra

föremål för behandling och afgörande i sammansatt Stats-Råd, som antingen

direkt^berörde det genom Riksakten bestämda konstitutionela gemensamlietsförhållandet

rikena emellan, eller i hvilka rikena fram stodo såsom en enhet,

så att gemensamhet erfordrades i afseende å såväl sjelfva beslutets fattande

som dess utfärdande och verkställighet i hvartdera riket.

Redan i ett anförande till protokollet i sammansatt Svenskt och

Norskt Stats-Råd den 9 April 1861 hade emellertid Sveriges Justitie-statsminister

ådagalagt följderna af en dylik inskränkning i området för det

sammansatta Stats-Rådets verksamhet. Hans Excellens yttrade, att »genom

ett sådant förfaringssätt, som det af Norska Stats-Rådet yrkade, synes

realunionen mellan Sverige och Norge under fredliga förhållanden vara så

godt som upphäfd och Konungamagtens anseende komprometteradt, enär det

måste antagas, att Konungen stundom skall komma att, med uteslutande

afseende på det ena rikets fördel, i dess Stats-Råd fatta ett beslut, som han

med uppmärksamheten fastad å det andra rikets bästa, sedermera måste

der lemna utan verkställighet eller till och med motverka. Men äfven

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 8.

21

ärendenas utredning måste lida genom dylik behandling, hvilken är ensidigare

än det förfaringssätt, som åt gemensamma angelägenheter egnas af

alldeles från hvarandra skilda stater- Der plägar nemligen hvarje öfverenskommelse

föregås af underhandlingar mellan delegerade från båda magternas

regeringar. Men då Konungen af Sverige och Norge icke kan underhandla

med sig sjelf, och af de båda rikenas Stats-Råd åtminstone det

Svenska icke är någon korporation, som kan utan Konungen underhandla,

så följer häraf, att ingen föregående ömsesidig utredning eller underhandling

kan ega rum, då ärendet ej blir föremål för behandling i sammansatt

Stats-Råd.» Det inses lätt, huru angeläget det är att till aflägsnande af de vådor

för föreningen, hvartill meningssöndringar i afseende på en så vigtig fråga

som det sammansatta Stats-Rädets kompetens kunna leda, undanrödja det

obestämda i gällande lags stadganden, hvarföre ock Justitie-statsministern

tillägger, att »äfven ett bestämmande, att den nyss antydda Norska meningen

skulle följas, vore vida att föredraga framför den nuvarande obestämdheten,

af hvilken, så länge det gifves skiljaktiga Svenska och Norska meningar,

förvecklingar mellan det Svenska Stats-Rådet och det Norska kunna

uppstå, hvilka, alltid obehagliga för Konungen, måhända i längden kunde

blifva äfventyrliga för möjligheten att fylla platserna vid de särskilda rådsborden.

» För tillfället blef tvisten sliten genom Hans Maj:t Konungens i

sammansatt Stats-Råd den 18 Februari 1862 afgifna förklaring, att han,

intill dess en revision af Riksakten skett, vore sinnad att låta sig i sammansatt

Stats-Råd föredragas ärenden af sådan beskaffenhet, som dittills

vanligen ansetts påkalla dylik gemensam behandling, om än undantag derifrån

någon gång egt rum.

Det var emellertid ej nog dermed att saknaden af tydliga bestämmelser,

om hvilka ärenden vöre af unionel natur och derföre fordrade unionel

behandling, kunnat gifva ett visst lagligt stöd åt sträfvandet att, utan

afseende på föreningens kraf, hålla det sammansatta Stats-Rådets användning

inom så trånga gränser som möjligt. Erfarenheten hade jemväl visat,

att samma brist hos Riksakten var egnad att i motsatt riktning leda till

en annan ytterlighet i så måtto, att fordringarne på unionel behandling

kunde utsträckas till ärenden af den natur, att det öfver dem framför andra

borde vara hvartdera riket förbehållet att uteslutande förfoga, nemligen

frågor om grundlagstiftning. Ett sådant fall förelåg i den s. k. ståthållarefrågan.

Denna sak, hvars detaljer Utskottet icke torde behöfva återkalla i

Riksdagens minne, hade riktat uppmärksamheten derpå, att i begge rikenas

grundlagar funnos stadganden, som icke blifvit genom införande i Riks
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutions-UtsTcottets Utlåtande N:o 8.

akten förklarade för unionsvilkor, men hvilka dock voro af den natur, att

deras förändring i en viss riktning af ettdera riket skulle, vare sig göra

unionens fortsättning omöjlig, eller åtminstone i väsendtlig mån rubba de

genom Riksakten lagda grundvalarne för dess bestånd. Liksom det visserligen

vore en orimlighet, att dylika stadganden, hvarigenom föreningens

tillvaro på ett så omedelbart sätt berördes, skulle fortfarande kunna af

det ena riket utan det andras hörande förändras, så kunde å andra sidan

intetdera riket, utan allt för stor uppoffring af sjelfständighet i sina inre

angelägenheter, åt det andra inrymma andel i en så dyrbar rättighet som

den att stifta eller förändra grundlag. Det återstod då intet annat medel

att på ett för den unionela samdrägten båtande sätt lösa frågan, än en

revision af Riksakten, hvarvid i densamma inflyttades alla de stadganden

i begge rikenas grundlagar, som kunde anses vara af unionel natur, och

hvarigenom hvardera riket lemnades att fritt och utan det andras inblandning

förfoga öfver sin särskilda grundlag.

På nödvändigheten af en omfattande revision af de stadganden, som

bestämde föreningsvilkoren, hänvisade sålunda nästan hvarje förhandling af

större vigt mellan de båda folkens regeringar och representationer, under

den tid revisionsfrågan hvilade. Man hade icke lyckats på ett tillfredsställande

sätt ordna, hvarken frågan om riksstyrelsens förande under Konungens

förfall, eller om diplomatiska ärendenas vård; man hade visserligen

hört vissa principer för det gemensamma försvarets ordnande uttalade

och till eu viss grad genom tyst medgifvande tillämpade, men icke förmått

undanrödja de hinder för deras fullständiga genomförande Norska grundlagen

innehåller, ännu mindre uppställa de unionela garantier för deras

fortfarande upprätthållande i begge rikena, en föreningsakt, som gör till en

sanning hvad föreningens väsende fordrar, onekligen bör innehålla; man

hade vidare funnit det internationela arbetet i hög grad besväradt af de

former, vid hvilka Riksakten bundit detsamma; och slutligen hade i frågan

om Riksaktens förhållande till rikenas särskilda grundlagar uppstått ett

tvisteämne mellan nationalrepresentationerna, hvars undanrödjande ensamt

torde utgöra tillräckligt motiv för en revision.

Det var Svenska Riksdagen, som först gaf intryck åt den alltmer

mognande öfvertygelsen om behofvet af en sådan åtgärd. Rikets Ständer

afläto nemligen under den 2 April 1860 en skrifvelse till Kongl. Maj:t,

hvaruti Ständerna förklarade sig anse, att en öfverläggning mellan dertill

af Kongl. Maj:t utsedde Svenske och Norske män rörande de angelägenheter,

som gemensamt anginge båda rikena och rörande de förhållanden,

som vid föreningens stiftande lemnats obestämda eller mindre klart uttryckta,

skulle vara af behofvet påkallad. Bland de ämnen, som vid den

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

nf Rikets Ständer sålunda nödig ansedda revision af föreningsfördraget syntes

förtjena af synnerlig uppmärksamhet, uppgåfvo Rikets Ständer konunga-,

tronföljare- och förmyndarevals anställande, interimsstyrelsens sammansättning

och verksamhet, Unionskonungens dispositionsrätt öfver arméen och

flottan, samt försvarsverkets skyndsamma ordnande efter gemensam plan,

grunderna för utgörandet af bidrag till gemensamma utgifter, inrättandet

af och former för en unionel representation för vissa ärendens behandling,

m. fl. Rikets Ständer anhöllo fördenskull, att Kongl. Maj:t täcktes genom

en af Svenska och Norska män bestående komité, eller på annat sätt, låta

verkställa revision af stadgarne för föreningen mellan Sverige och Norge

och uppgöra förslag till nytt fullständigt föreningsfördrag, samt derefter

till Rikets Ständer och Norges Störtning aflåta nådig Proposition med felslag

till fullständigt ordnande af föreningsförhållandena de båda rikena

emellan. I Svenskt Stats-Råd den 7 April 1860 förklarade Hans Maj:t Konungen

sig vilja framdeles bestämma tiden för denna skrifvelses föredragning

i sammansatt Svenskt och Norskt Stats-Råd.

Den uppfattning af förhandlingarne vid Svenska Riksdagen, såväl i

denna fråga som i ståthållarefrågan, hvilken i Norge gjort sig gällande,

hade emellertid ingifvit Norska Storthinget farhågor derför, att den från

Svensk sida begärda revision åsyftade att ställa föreningen på andra grunder

än de i Riksakten bestämda, och af denna anledning gjort Storthinget

under dåvarande omständigheter mindre benäget för en revision. Uti en

den 23 April 1860 enhälligt antagen adress till Konungen yttrar Storthinget,

att det icke ansåg dåvarande tidpunkt gynnsam för upptagande af förhandlingarne

om en revision af de unionela stadgandena. En sådan kunde

nemligen från Norsk sida icke medgifvas på annan än den i Riksakten

fastställda grundval, nemligen rikenas likställighet och hvardera rikets sjelfbestämningsrätt

i alla ärenden, hvilka icke voro betecknade såsom unionela.

Den sistförflutna tidens tilldragelser i Sverige hade dock inom

Norge uppväckt en allmän farhåga, att man ville gifva revisionen en annan

karakter. Och Storthinget förklarade således, att det Norska folket,

som höll fast vid unionen i dess dåvarande skick, icke under angifna omständigheter

önskade annat, än att förhållandet mellan rikena måtte förblifva

oförändradt, om ock deraf skulle följa, att en eller annan ändring

eller förbättring, hvaraf unionsfördraget vore mottagligt, måste hänskjutas

till framtiden.

Såväl den år 1839 tillsatta unionskomitéens förslag som Rikets Ständers

skrifvelse af den 2 April 1860 föredrogos derefter på en gång af

Sveriges Justitie-statsminister i sammansatt Stats-Råd den 9 April 1861.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 8.

Efter att hafva uttalat flen åsigt, att komitéens förslag, lika litet som det af

Norska regeringen år 1847 afgifna, egnade sig att läggas till grund för en ny

föreningsakt. förklarade Hans Excellens sig likväl finna eu revision af Riksakten

af behofvet påkallad, äfvensom den dåvarande tidpunkten gynnsam för

ett sådant företag; och tillstyrkte Hans Excellens derföre, att Kong! Maj:t

täcktes tillsätta en komité af Svenske och Norske män, till ett antal af o

eller 6 från hvardera sidan, för att taga under öfvervägande följande frågor:

1 ;o) om den ändamålsenligaste sammansättningen af förenadt Statsråd

och omfånget af de ärenden, som tillhörde dess handläggning;

2:o) om den unionela Interimsregeringens sammansättning och kompetens

^;o) ^ j^onunga_ Tronföljare-och Förmyndareval samt ordnandet af

gemensam styrelse för de tillfällen, da Konungs hinder af sjukdom eller

utrikes resa att vårda riksstyrelsen fortfor så lång tid att Interimsstyrel
sens

befogenhet upphörde; .

4:o) om lämpligaste sättet att förebygga det ensidiga beslut ej matte

inom någotdera riket till skada för föreningen fattas,

5:o) om sättet för de diplomatiska ärendenas behandling;

6:o) om befordrandet af ett gemensamt försvar; samt

7:o) om möjligheten att tillvägabringa en gemensam representation,

dess sammansättning och omfånget för dess verksamhet. Justitie-statsministeril

ansåg derjemte, att komiteen borde lemnas öppet att, med afseende

å omfattningen af de stadganden, som af komiteen komme att föreslås, bestämma,

huruvida de skulle affatta^ såsom förslag till ny Föreningsakt, eller

i form af ändringar i Riksakten, eller såsom en särskild tilläggsartikel till

det äldre föreningsfördraget. Slutligen förklarade Hans Excellens att han,

med afseende på frågans ställning inom Sverige, ansåg det synnerligen vigtigt,

att komitéen kunde sättas i tillfälle att afsluta sitt arbete så tidigt, att

Kongl. Maj:t kunde taga detsamma under öfvervägande före närmast inträffande

Riksdag och Storting.

På hemställan af de närvarande Norska Statsråden beslöt Kongl.

Maj:t att öfver hvad sålunda förekommit inhemta den Norska regeringens

betänkande. I detta betänkande, som afgafs den 14 December. 1861, förklarade

regeringen icke allenast att den under alla omständigheter och

ovilkorligen måste afstyrka en revision på så vidsträckt basis, att derunder

skulle kunna inbegripas den af Justitie-statsministern antydda utvidgning

af gemensamheten i rikenas styrelse genom en unionel representation i

förening med nya stadganden om det sammansatta Stats-Radets verkningskrets,

så vida nemligen fråga vore om att representanternas antal skulle

fördelas rikena emellan efter deras folkmängd, utan äfven att regeringen

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

ej heller under dåvarande förhållanden funne sig befogad tillstyrka, att en

mera inskränkt revision gjordes till föremål för ytterligare förberedande

förhandlingar i en unionel komité.

Detta betänkande blef på Kong! Maj:ts befallning till Justitie-statsministern

öfversändt och af honom i sammansatt Svenskt och Norskt Statsråd

den 18 Februari 1862 föredraget. Hans Excellens förklarade, att han,

ehuru fortfarande af den öfvertygelse, att en omfattande revision af föreningsfördraget

icke utan all våda kunde uppskjutas, likväl, då Norges frivilliga

samtycke vore ett nödvändigt vilkor för revisionens genomförande,

ansåg sig i anledning af hvad Norska regeringen anfört böra frångå yrkandet

om en unionskomites tilsättande före nästa Riksdag och Storthing;

dock under uttalande af den förhoppning, att frågan derigenom endast

matte anses uppskjuten, till dess ett upprigtigt tillmötesgående från Norsk

sida kunde vara att förvänta
Hans

Maja Konungen behagade härefter yttra, att Hans Maja ansåg

en levision af Riksakten påkallad af båda de förenade rikenas sanna intiesse.

I afseende pa den riktning, som åt revisionen borde gifvas, uttalade

Hans Maja den mening, att revisionen icke borde vara bunden vid

vissa förut bestämda punkter, och att de nya bestämmelserna icke allenast

borde hvila på den principiela likhet, som måste utgöra grundvalen

för föreningen mellan två fria och sjelfständiga folk, utan att de också

borde affattas med försigtigt hänseende till det bestående och blott åsyfta

att förbättra detta i de riktningar, der förbättring påtagligen kräfdes

af den större insigt och fördomsfrihet, som borde vara vunnen genom ett

hälft arhundrades framsteg, ocn framför allt i de riktningar, der full trygghet

för det ena eller båda rikenas intressen erkändes nu icke vara för

handen, men kunna helt och hållet eller i större mån än för närvarande

tillvägabringas. Derjemte borde de nya stadgandena genom en bestämdare

och fullständigare affattning undanrödja nu befintliga otydligheter. Föreningen

borde deremot icke genom en sådan revision föras utom det område,

som läte förena sig med dess ursprungliga syfte och karakter, samt

med hvardera rikets sjelfständighet. Då Hans Maja likväl hyste den

öfvertygelse, att dåvarande ögonblick ej vore för eu revisions anställande gynnsamt,

förordnade Hans Maja, i det hopp, att båda rikenas representationer

skulle understödja Hans Maj:ts sträfvanden att bringa detta ärende till en

lycklig utgång och att derföre den tid icke vore aflägsen, då Hans Maja med

full förtröstan till den upplysta meningen i båda länderna skulle kunna skrida

Bih. till Riksd. Prof. 1869. 3 Sami. 5 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

till verket, att i anledning af den väckta frågan om en revision af det gällande

föreningsfördraget mellan Sverige och Norge någon åtgärd för det

dåvarande icke borde vidtagas.

På detta yttrande behagade Hans Maj:t Konungen i det throntal,

hvarmed Han den 6 Oktober 1862 öppnade Norska Storthinget, fästadess

uppmärksamhet och i det häraf föranledda beslut den 14 Juni 1863 vidhöll

Storthinget att en revision af föreningsfördraget, när Konungen funne

rätta tidpunkten att förbereda en sådan vara inne, endast kunde ega rum

på den i Storthingets adress den 23 April 1860 omförmälda grundval,

samt förklarade sig i Konungens anförda yttrande finna ett uttryck af

samma uppfattning af föreningsvilkoren.

Sedan det tillmötesgående från Norges sida, som Justitie-statsministern

ansett utgöra ett vilkor för återupptagande af revisionsfrågan, sålunda

var vunnet, derigenom att Storthinget leinnat åt Konungen att bestämma

tidpunkten för en dylik åtgärd, föreslog Hans Excellens i sammansatt

Stats-Råd den 4 Januari 1865 frågans upptagande till behandling

på de i Konungens förenämnda yttrande uttalade grunder. Den 28

i samma månad afgaf den Norska regeringen infordradt utlåtande öfver

detta förslag. Regeringen yttrade, att den, så vida med den föreslagna

komitéens tillsättning åsyftades någon i föreningens väsende eller område

ingripande revision, hvarigenom utvidgning af gemensamheten emellan

rikena eller åvägabringande af någon gemensam representation hades i

sigte, skulle anse ett sådant steg onyttigt och mindre rådligt, redan af den

grund, att allmänna meningen i Norge fäst sig med sådan styrka vid

föreningen i den utsträckning, hvari den under de förflutna 50 åren verkat

till rikenas lycka, och vid de grundvalar, hvarpå den nu består, att nyttan

af en revision i sådan riktning eller sådant omfång icke kunde vänta det

erkännande, som borde anses såsom ett nödvändigt vilkor för ett arbete af

denna art, men att Regeringen häri likväl icke funne anledning att afstyrka

förslaget om en revision vid denna tidpunkt. Regeringen antog nemligen

att förenings-bestämmelserna jemväl inom sitt nuvarande område erbjöde

ämnen för en nyttig och vigtig revision, nemligen en sådan, som

inskränkte sig till att söka afhjelpa de enskilda brister, ofullständigheter

och tvetydigheter, hvaraf dessa bestämmelser måste erkännas lida, och ansåg

regeringen nu angifna begränsning af revisionsarbetet, hvilken betraktades

såsom ett vilkor för ett gagneligt praktiskt resultat deraf, redan vara

med allmänna drag gifven i Konungens yttrande den 18 Februari 1862.

Bland de ämnen, som efter regeringens uppfattning borde blifva

hufvudföremål för komitéens granskning, omnämndes bestämmelserna om

Konungens rätt att råda öfver krigsmagten, behandlingen af de diplomatiska

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

27

ärendena, det sammansatta Stats-Rådets sammansättning och verkningskrets

samt Riksaktens förhållande till Norska grundlagen, hvarjemte äfven stadgandena

om val af tronföljare och förmyndareregering, om interimsregeringens

organisation och om tronföljden ansågos böra af komitéen tagas under

öfvervägande.

I sammansatt Stats-Råd den 6 Februari 1865 beslöt Kongl. Maj:t,

att en komité af Svenska och Norske män skulle tillsättas med uppdrag

att, i öfverensstämmelse med de af Konungen i Stats-Rådet den 18 Februari

1862 uttalade grunder, utarbeta förslag till de förändrade bestämmelser,

som i afseende på rikenas förening funnes vara af behofvet påkallade och

ändamålsenliga.

Komitéen afgaf under den 29 Augusti 1867 betänkande angående

revision af Föreningsakten mellan Sverige och Norge, jemte förslag till ny

Föreningsakt, hvilket förslag, i sina väsentliga delar förordadt af begge rikenas

Stats-Råd, nu blifvit, med några mindre betydande ändringar, af

Kongl. Maj:t gilladt och till national-representationernas granskning öfverlemnadt.

För Utskottet återstår nu att pröfva, om och i hvad mån det föreliggande

förslaget lyckats undanrödja de ofullkomligheter i Riksakten, som

i den föregående framställningen blifvit anmärkta, och om det i allmänhet

motsvarar hvad man under närvarande omständigheter kan hoppas vinna

genom ett ordnande i ny lag af de konstitutionela förhållandena mellan

begge folken.

Vid en sådan pröfning möter redan i formelt hänseende en väsendtlig

åtskilnad mellan Riksakten och det föreslagna föreningsfördraget. Med

afseende på omfånget af de bestämmelser, som skulle få sin plats i Föreningsakten,

hafva nemligen komiterade vid dess utarbetande följt den i

förslagets 71 § uttalade grundsats att i Föreningsakten upptaga alla sådana

till det konstitutionela området hörande stadganden, hvilka icke borde

kunna ändras eller upphäfvas utan genom Konungens och begge rikenas

nationalrepresentationers sammanstämmande beslut, under det hvardera

riket bibehölle samma uteslutande rätt som hittills i afseende på alla andra

samma rike rörande rättsbestämmelser. I enlighet med denna efter

Utskottets förmenande riktiga och af de omständigheter, som föranledt

revisionen, rättfärdigade grundsats, hafva från de särskilda rikenas grundlagar

blifvit, med eller utan förändring, i förslaget inflyttade, och derigenom

från hvartdera rikets uteslutande förfogande undantagna, icke blott sådana

föreskrifter, som utgöra ovilkorlig! nödvändiga förutsättningar för unionen,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

utan ock sådana, som ur unionel synpunkt äro af så stor vigt, att det

icke bör medgifvas det ena rikets statsmagter att ensidigt förändra dem,

1 hvilken riktning än detta måtte ske. De stadganden, hvilka af denna

anledning föreslagits att ur rikenas grundlagar i Föreningsakten inflyta,

och hvilka i Riksakten saknas, äro följande: § 3, om Konungens rätt till

personlig helgd och ansvarsfrihet, hemtad från Sveriges Regeringsform § 3

och Norges Grundlag § 5;— § 4, om Konungens och till thronföljden berättigade

Prinsars religion, från Regeringsformens § 2, Successions-ordninqens

§ 4 och Norges Grundlag § 4; — § 5 mom. 1 och 2, om Konungs och

Thronföljares myndighetsålder, från Regeringsformens § 41 och den i enlighet

med § 8 i Norges Grundlag utfärdade Norska lag af den 18 Juli 1815;

— § 5 sista mom., om arfsberättigade Prinsars uppfostran och undervisning,

från Successions-ordningens § 4; — § 6 om Konungens residensort, från Norges

Grundlag §11; — de i § 8 uttalade grundsatser om Konungens magt

och ställning till sitt råd, från Regeringsformens § 4 och Norges Grundlag

§§ 3, 5, 12; -— §§ 12 och 13, om vilkor för arfsrätt till kronan, äfvensom

andra stadganden rörande Prinsar och Prinsessor af det Kong], Huset, från

Regeringsformens § 44, Successions-ordningens §§ 4—8 och Norges Grundlag

§ 36; — bestämmelser i fjerde afdelningen beträffande handhafvande! af

diplomatiska ärenden, sättet för fattande af beslut om afhandlingar och förbund

med främmande magter och om lyftande af krigskreditiv, till- och afsättning

af embets- och tjensteman inom Utrikes-departementet och vid beskickningar!^

äfvensom konsuler, från Regeringsformens §§ 11, 12, 28, 32,

35 och 63; — § 30 inom. 1, om Konungens rätt att fora högsta befälet öfver

krigsmagten, från Regeringsformens § 14 och Norges Grundlag § 25; — väsendtliga

delar af §§ 30—32, om Konungens dispositionsrätt öfver rikenas

krigsmagt, samt rätt att inkalla främmande trupper i rikena, från Norges

Grundlag § 25; — § 33, om afgörande af vissa kommandomål och tillkallande

af krigsråd, från Regeringsformens § 15; — § 38, om anvisande af

krigskreditiv, från Regeringsformens § 63; — samtliga stadganden i sjette afdelningen

om rikenas styrelse, då Konungen har förfall, samt under thronledighet,

med undantag af bestämmelserna om Interimsregerings sammansättning,

säte och verksamhet, äfvensom om regeringens förande när Konung

är omyndig, hvarom stadgas i Riksakten, från Regeringsformens §§

39—42, 91—95, och Norges Grundlag §§ 39—42, 46; — § 68, om utlemnande

af de i unionela ärenden inför Konungen förda protokoll med tillhörande

handlingar, från Regeringsformens § 105, Tryckfrihets-förordningens §

2 och Norges Grundlag § 75; hvarjemte genom de föreslagna stadgandena

om val af Konung, thronföljare, regent och regentskap Riksdags-ordningens

66 och 67 §§ skulle förlora gällande kraft. Slutligen torde i sammanhang

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

29

häimed äfven böla anmärkas den i 9 § 1 inom. förekommande hänvisning

till Regeringsformens § 43 och Norges Grundlag §§ 13 och 28 *).

I förslagets första afdelning, som handlar om föreningen, finnas, tydligare

än i den nu gällande föreningsurkunden, uttalade de grundsatser om

rikenas ställning till hvarandra och till unionen, på Indika föreningen alltsedan

dess stiftelse hvilat.

Af de i nästföljande afdelning förekommande stadgandeu om Konungen,

konungahuset och thvonföljden äro de flesta utan förändring i afseende

pa innehållet hemtade ur Riksakten eller de särskilda rikenas grundlagar.

Nya bestämmelser af mera väsendtlig art äro den i § 7 intagna föreskrift,

att Konungen icke utan samtycke af de förenade rikenas nationalrepresentationer

må blifva regent i främmande stat, samt hvad 9 § mom. 2 innehåller

om förordnande af gemensam regering, när Konungen går i fält.

Mot förstnämnda § torde intet vara att erinra, då ett förslag till införande

i Regeringsformen af samma stadgande blifvit af 1862 - 1863 års riksdag

antaget och understäldt Konungens sanktion, hvilken dock vägrades, emedan

det ansågs lämpligare att ett sådant stadgande, i fall det funnes behöfligt,

upptoges i Riksakten, än i Sveriges särskilda grundlag; och den utväg

9 § öppnar för Konungen att, när han går i fält, med båda nationalrepresentationernas

bifall förordna gemensam regering för vissa angelägenheter,

åsyftar endast en tillämpning pa unionela ärenden af den princip, som i

afseende på särskilt Svenska angelägenheter finnes uttalad i 43 § Regeringsformen.

Nästföljande afdelning innehåller bestämmelser om det unionela StatsRadet,

Da i det fördrag, som först bestämde vilkoren för föreningen mellan

Sverige och Norge, icke blott stadgas, att båda rikena skulle hafva

samma Konung, utan ock åt Unionskonungen öfverlemnäs att handhafva

och afgöra vissa för båda rikena gemensamma angelägenheter, synes det

icke vara tvifvel underkastadt, att föreningens stiftare ansett en unionel regering

för vissa ärenden beteckna karakteren af den gemensamhet mellan

rikena, som redan vid föreningens början borde åvägabringas, ehuru man

icke åt denna tanke gifvit ett fullt motsvarande uttryck i sjelfva föreningsurkunden,

då denna icke ställt vid Unionskonungens sida något gemensamt

Råd, utan hänvisat honom att handlägga unionela ärenden än i det ena,

än i det andra rikets Stats-Råd, för tillfället förstärkt med några medlemmar

från det andra rikets. Om derföre det Kongl. förslaget såväl uti det

unionela Stats-Radet som den gemensamma ministeriela föredragningen

‘) För att latta jemförelse!! mellan de nu gällande och de föreslagna stadgande!!» liar

Utskottet låtit utarbeta eu detta Utlåtande bifogad tabell.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

och kommando-föredragningen i det praktiska statslifvet infört institutioner,

som må kallas nya, har det likväl derigenom icke infört helt och hållet

nya principer i vår unionela statsrätt, utan endast velat bringa Riksaktens

bokstaf i närmare öfverensstämmelse med dess anda.

Genom den föreslagna organisationen af det unionela Stats-Rådet

c? O ,

torde i väsendtlig mån blifvit afhjelpta de svårigheter, Indika i det föregående

blifvit antydda såsom med ärendenas behandling i det nuvarande

sammansatta Stats-Rådet förbundna. Det unionela Stats-Rådet skall nemligen

bestå af lika många medlemmar från hvartdera riket, och medan sådana

ärenden, i Indika beslut fattas för båda rikena, komma att hädanefter

som hittills i allmänhet föredragas af ledamot i det rikes Stats-Råd, der

Konungen uppehåller sig, har deremot i afseende på de ärenden, i hvilka

beslut skall fattas endast för det ena riket, föredragningen blifvit förbehållen

vederbörande ledamot af detta rikes Stats-Råd, oberoende af den

ort, der Stats-Rådet hålles. Den likställighet mellan rikena, som sålunda

jemväl i detta hänseende blifvit införd, skall säkerligen, på sätt Norska Regeringen

ock förutsatt, »i väsendtlig grad aflägsna den sträfvan, som under

den hittillsvarande olika och omtvistade organisationen af sammansatt StatsRåd

från Norsk sida helt naturligen gjorts, att hålla dess användning inom

så trångt område som möjligt, och deremot medföra, att man vid bestämmandet

af hvilka ärenden, som i detsamma komma att behandlas, mera

fritt kan låta det i sig sjelf ändamålsenliga och för rikenas reela behof

gagneligaste vara det bestämmande0.

Äfven i det afseendet skulle i följd af denna organisation eu likformighet

inträda i behandlingen af ärendena hos de särskilda rikenas StatsRåd,

att, i likhet med hvad nu redan eger rum för Norges del, den Svenska

Stats-Råds-afdelning, som icke deltager i det unionela Stats-Rådet,

komme att egna der förekommande ärenden en förberedande granskning

och öfver dem afgifva skriftligt betänkande.

Beträffande området för det unionela Stats-Rådets verksamhet, synes

det Utskottet som om förslagets bestämmelser icke afsåge att utvidga kretsen

af de ärenden, som, enligt den tolkning det i 5 § Riksakten begagnade

uttrycket: »ämnen, som angå båda rikena» medgifver, nu kunna och böra

föredragas i sammansatt Stats-Råd. Nödvändigheten att i denna fråga

sorgfälligt afväga å ena sidan hvad unionens intresse fordrar, och å den

andra hvad de särskilda rikenas berättigade anspråk på sjelfständighet i afgörandet

af sina inre angelägenheter kunna medgifva, har föranledt detaljstadganden,

som kunna förefalla nog utförliga, men genom hvilka det dock

torde hafva lyckats att, så vidt möjligt är, i ett så grannlaga ämne träffa

det rätta. De bestämmelser, som blifvit gifna i 15 § 2 mom. angående

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-UtsTcottets Utlåtande N:o 8.

31

föredragning och afgörande i unionelt Stats-Rid af frågor, som icke beröra

det rent konstitutionela förhållandet mellan rikena, synas nemligen affattade

i så varsamma ordalag att, på sätt unionskomitéen jemväl afsett, endast

ärenden, hvilkas natur uppenbarligen fordrar gemensam behandling, böra

kunna dragas från ett rikes särskilda Stats-Råd in i det unionela. Och

hvad beträffar sådana de särskilda rikenas inre angelägenheter, i hvillca beslut

visserligen endast skall fattas för det ena riket, men Indika dock medelbart

beröra det andras intressen, har den antydda svårigheten blifvit löst

på det sätt, att den gemensamma behandlingen i de få fall, der sådan enligt

16 § i förslaget komme att ega rum, blifvit inskränkt till eu förberedande

öfverläggning i det unionela Stats-Rådet, hvaremot sjelfva beslutet

sedermera fattas i vederbörande rikes särskilda Stats-Råd. I sjelfva verket

åsyftar förslaget i denna del väsendtligen endast att, med tillbörlig hänsyn

till de å båda sidor uttalade meningar, gifva lagens helgd åt den konstitutionela

praxis, som under sednare tiden af föreningens tillvaro utbildat sig.

I fråga om sättet för diplomatiska ärendens handläggning finner Utskottet,

i öfverensstämmelse med hvad Justitie-statsministern i sitt anförande

till Stats-Råds-protokollet den 12 September 1868 anfört, de föreslagna

stadgandena att föredraga framför de nu gällande, såväl från unionel

som från Svensk konstitutionel synpunkt. I förstnämnda hänseende

har förslaget genom att åt det Svenska Utrikes-departementet gifva en

mera unionel karakter, i följd hvaraf embeten och tjenster derstädes kunna

beklädas af såväl Norske som Svenske män, genom att föreskrifva att vid

hvarje ministeriel föredragning eu Norsk Stats-Råds-ledamot skall vara tillstädes

med skyldighet att till protokollet anföra sina råd; samt, genom att

medgifva Norska Storthinget samma rätt som Svenska Riksdagen att fordra

del af de rörande diplomatiska ärenden inför Konungen förda protokoll,

beredt Storthinget tillfälle att kontrollera och utöfva inflytande på dessa

ärendens handläggning, så vidt sådant i saknad af en unionel representation

låter förena sig med bibehållandet af en ensamt inför Svenska representationen

ansvarig Utrikes-minister. I sednare hänseendet åter hafva dels

närmare föreskrifter än nu gällande stadganden i Regeringsformen innehålla

blifvit gifna i afseende på den förberedande handläggning af diplomatiska

ärenden, som må ega rum utan anmälan vare sig i ministerielt

eller i fulltaligt Stats-Råd, dels bestämmelser blifvit föreslagna åsyftande

att åt vigtigare frågor i allmänhet, och ej blott dem om krig och fred,

bereda en sådan behandling i det unionela Stats-Rådet, att de förenade

rikenas säkerhet må på bästa sätt betryggas. Enligt hvad Unionskomitéen

upplyser, har man äfven i detta fall endast velat till lag upphöja den praxis,

som redan gjort sig gällande. Samma förhållande eger rum med de i 29

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 8.

§ 1 mom. förekommande bestämmelser om rikenas bidrag till utgifter för

de diplomatiska angelägenheterna och till konsulatväsendet.

De föreslagna stadgandena om förs v ar sv äs en det bestämma hittills i

Föreningsakten icke fastställda grunder, efter hvilka hvartdera riket är pligtigt

att bidraga till det gemensamma försvaret, och försäkra derjemte åt

Unionskonungen den rätt att förfoga öfver rikenas samlade krigsstyrka,

som för deras gemensamma försvar synes vara nödig, utan att nationalrepresentationernas

rätt att bestämma öfver de till ett krigs utförande behöfliga

medel blifvit trädd för nära. Förslaget innehåller förbindelse för

hvartdera riket att under fredstid underhålla en efter folkmängden lämpad

väl rustad krigshär, samt att anvisa två lämpliga summor såsom krigskreditiv,

af hvilka det ena ej må lyftas utan att betydliga rustningar till afvärjande

af fiendtligt angrepp äro af nöden, samt begge rikenas nationalrepresentationer

blifvit sammankallade. När krig hotar, skall Konungen

vara oförhindrad att sammandraga rikenas krigsmagt inom hvilketdera riket

han för försvaret finner ändamålsenligast; lika som han, sedan krig

utbrutit, eget'' att förfoga öfver begge rikenas härsmagt utan annan inskränkning

än att, enligt i det fallet gällande föreskrifter, tjenstepligten för vissa

trupper må vara inskränkt till deras hemorter eller annat bestämdt område.

Vidare äro bestämmelser gifna om de grunder, efter hvilka utgifter

och förlust, som genom krig eller krigsrustningar tillskyndas rikena, böra dem

emellan fördelas, såvida icke Konungen i förening med nationalrepresentationerna

i förekommande fall annorlunda förordnar- — Ått i en Föreningsakt,

som är afsedd att erhålla grundlags natur, föreskrifva huru stor andel

af folkmängden hvartdera rikets krigshär minst bör utgöra, har ansetts

mindre lämpligt, enär åt en sådan siffra, såsom väsendtligt beroende af

flera ofta vexlande omständigheter, ej bör gifvas den orubblighet ett grundlagsbud

förutsätter. Det har derföre blifvit föreslaget, att bestämmelse

härom skall meddelas i en särskild, för begge rikena förbindande, af Konungen

och nationalrepresentationerna gemensamt stiftad lag. Att en sådan

lag kunde hafva samtidigt med Föreningsakten blifvit antagen, hade Utskottet

visserligen på grund af det nära sambandet mellan båda funnit önskvärdt.

Då emellertid detta under nu pågående arbeten för en förändrad organisation

af Svenska arméen torde möta ganska stora svårigheter, har Utskottet

så mycket mindre ansett skäl vara för handen, att Riksdagen skulle

göra sitt beslut angående Föreningsakten beroende af ifrågavarande ärendes

afgörande, som denna akts samtliga stadganden utan olägenhet kunna

träda i tillämpning utan afseende derpå, att lagen om storleken af hvartdera

rikets krigskontingent icke kommit till stånd
-

Nu

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 8.

33

Nu gällande stadgande!! om rikenas styrelse dä Konungen'' tiar förfall

samt under tronledighet torde, enligt hvad förut är anmärkt, kunna anses

mindre tillfredsställande, såväl deri att Interiinsregeringen skall bestå af

icke mindre än 20 personer, som deruti att tillräckliga föreskrifter saknas,

huru förfaras skall, när båda rikenas representationer, vid utöfning af sin

rätt att i vissa fäll förfoga öfver riksstyrelsen, stadna i motsatta beslut.

Dessa brister har man i förslaget sökt afhjelpa genom en följd af stadganden

af hufvudsakligt innehåll: att den till tronföljden närmast berättigade

prins skall, såsom nu sker, vara sjelfskrifven att föra regeringen vid inträffande

förfall för Konungen, och att han, i motsats till hvad nu gällande

lag bestämmer, skall i denna egenskap fortfara, äfven om Konungens förfall

varar längre än ett år; att när myndig tronföljare ej finnes, Konungen

skall ega att med nationalrepresentationernas samtycke förordna huru med

styrelsen under hans regeringstid vid förfall för honom skall förhållas,

hvilken rätt jemväl blifvit Konungen förbehållen i afsende på förordnande

om regeringens förande efter hans död, för det fäll att tronföljaren då

skulle vara omyndig; att först när ingen finnes, som på grund af dessa

stadgande!! kan öfvertaga styrelsen, den skall föras af en Interimsregering,

bestående af tre Svenska och tre Norska Statsråd, och der den främste

ledamoten från hvartdera riket har utslagsröst i de ärenden, som röra

detta rike särskild!, hvarjemte Interimsregeringen kan åt Stats-Rådet i det

rike der densamma har sitt säte, och som under vanliga omständigheter är

Sverige, uppdraga afgörandet af vissa detta rikes inre angelägenheter; att,

efter det Interimsregeringen viss tid varit i verksamhet, nemligen vid förfall

för Konungen ett år, eljest endast till dess nationalrepresentationerna

hunnit sammanträda, dessa sistnämnda ega att förordna, om styrelsen fortfarande

skall föras af Interimsregeringen eller på annat sätt ordnas; samt

att i det fäll, då nationalrepresentationerna stadna i motsatta beslut, för

regeringens förande skall utväljas ett regentskap, bestående af en ordförande

och fyra ledamöter, två från hvartdera riket, hvarigenom ett stadgande

gifvits, som utan förfång för någotdera riket under alla förhållanden löser

frågan om tillfällig styrelses sammansättning.

Val till Konung eller tronföljare skall enligt nu gällande Riksakt förrättas

af begge rikenas nationalrepresentationer och, först i den händelse

att deras val falla på olika personer, uppdragas åt en af ledamöter från

begge rikena bestående komité, som dock endast har att rösta emellan de

af nationalrepresentationerna valde. Häremot har, såsom det synes med

skäl, blifvit anmärkt att, sedan Riksdagen och Stor-Thinget uttalat sig för

olika personer, hvartdera rikets förtroendemän inom valkomitéen sannolikt

skulle fasthålla vid den af deras nationalrepresentation utsedde, och den

Bill. till Jiiksd. l3rot. 1889. 4. Sami. 1 Afd. 34 Häft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

förseglade sedeln sålunda komma att i aldra flesta fall afgöra valet. Det

Kong!, förslaget har velat förekomma denna olägenhet genom att redan i

första hand uppdraga valet åt en gemensam Nämnd med oinskränkt valrätt.

Rikena äro sålunda i detta fall betraktade såsom en enhet och rättigheten

att för dem besluta öfverlemnad åt eu på likställighetens grund sammansatt

unionel representation. Men då man ej velat göra valet beroende af

den förseglade sedeln eller af ordförandens utslagsröst, har blifvit föreskrifvet

att, när den bestämda röstpluraliteten af mer än halfva samfälda

röstantalet icke inom viss tid blifvit vunnen, valet bör uppskjutas i afvaktan

på eu för dess lyckliga utgång mera gynnsam tidpunkt Utskottet har

icke förbisett, att i de fall, då vid yppad tronledighet nytt konungahus

skall utköras, valet icke alltid skall kunna utan all våda uppskjutas. Men

dels torde inträffandet af dylika fall lätt kunna förekommas, om Konungen

begagnar sin rätt att, när anledning dertill är för handen, redan i sin lifstid

föranstalta om utseende af efterträdare; dels synes, på sätt äfven Unionskomitéen

anmärkt, faran af ett uppskof just innefatta en kraftig maning

till valmännen att söka vinna enighet vid valet och för sådant ändamål

eftergifva eller sammanjemka förut fattade åsigter.

I afseende på stadgandena i förslagets sista afdelning må anmärkas,

att den ansvarighet för Konungens rådgifvare, som det nuvarande konstitutionela

styrelsesättet fordrar, svårligen kan på ett för unionen och de

särskilda rikenas tillfredsställande sätt utkräfvas, då, såsom 66 § stadgar,

ledamot af begge rikenas regering är ansvarig endast i det ena riket enligt

der gällande lag. Villigt må dock medgifvas, att den ofullkomlighet, som

i detta fall vidlåder förslaget, är en nödvändig följd af bristen på en umonsreo-eringen

kontrollerande, för begge rikena gemensam representation.

*Den 71 § innehåller bland annat den föreskrift, att föreningsakten

skall i begge rikena hafva kraft och giltighet såsom grundlag, och i öfverensstämmelse

härmed har ock Kongl. Maj:t föreslagit föreningsaktens antagande

i den ordning som för grundlags stiftande är föreskrifven. I Norge

har Riks-akteni följd af sin 12 § grundlags natur, hvaremot ett dylikt stadgande

för Sverige saknas- Konstitutions-Utskottet vid 1815 års riksdag,

då Riks-akten utarbetades, yttrar i detta hänseende, att Utskottet ansåge

de förhållanden, som i följd af föreningen emellan Sverige och Norge uppkommit,

väl i det afseende konstitutionela, att de bestämde vilkoren för

dessa begge rikens förening under en gemensam styrelse,_ men ej af den

egenskap att de, såsom i något afseende medförande ändring i grunderna

för någotdera rikets inre samhällsförening och styrelse, till deras bestämning

behöfde vara underkastade det behandlingssätt, som den Svenska grundlagen

för afgörande af grundlagsfrågor föreskrefve. Annorlunda torde denna

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 8.

35

fråga gestalta sig nu, då ett icke ringa antal ganska vigtiga stadganden i

vår Regeringsform skulle i den nya föreningsakten intagas- Då detta sker

i den afsigt, att deras orubblighet skulle ännu mer befästas, synes det som

om en sådan afsigt motverkades derigenom, att föreningsakten kunde, i hvad

på Sverige ankommer, ändras i samma ordning som civillag. Det torde ock

medgifvas, att föreningens lika betydelse för begge rikena och deras sidoordnade

ställning inom densamma tydligast framträder, när sjelfva xöreningsurkunden

i bindande kraft ställes i samma förhållande till dem båda
Det

säger sig sjelf, att redaktionen af de särskilda paragraferna i en lag

af så magtpåliggande och grannlaga beskaffenhet måst medföra ganska betydliga

svårigheter; och icke den minsta bland dessa synes hafva varit svårigheten

att för, vissa begrepp utfinna på båda språken lika betydande och

på samma gång med hvardera språkets egendomliga natur öfverensstämmande

uttryck. Men Utskottet kan icke annat än göra all rättvisa åt bemödandena

i detta afseende, på samma gång Utskottet tillåter sig tro, att,

äfven om förslaget underkastades en revision af texten, man ändock, med

afseende på de antydda svårigheterna, knappast skulle undvika att i en

eller annan detalj lemna rum för anmärkning.

Efter att sålunda hafva r. dogjort för förslagets hufvudsakliga innehåll

och beskaffenhet samt de omständigheter under hvilka det tillkommit,

får Utskottet nu öfverlemna detsamma till Riksdagens vidare behandling,

under uttalande å Utskottets sida af det önskvärda deri, att förslaget kunde

i grundlagsenlig ordning blifva af Riksdagen antaget. Icke derföre att

Utskottet för sin del finner det förknippadt med någon synnerlig våda, om

föreningen lemnades att ännu någon tid qvarstå under former, hvilka, trots

all sin ofullkomlighet, dock säkerligen hädanefter som hittills skulle sätta

en upplyst styrelse i tillfälle att med stöd af en god vilja och ett välvilligt

tillmötesgående hos de begge folken, arbeta för föreningens uppgift —

beredande af brödrafolkens väl genom fri men tillika enig samverkan; utan

emedan Utskottet icke kan annat än föreställa sig, att hvarje vän af föreningen

bör med bifall omfatta ett förslag, som framträdt under så

gynnsamma omständigheter. Såsom en synnerligen lycklig förening af sådana

omständigheter torde nemligen få anses, att icke blott öfvertygelsen

om önskvärdheten af föreningsfördragets revision vunnit allmänt insteg hos

de begge folken, utan ock ett förslag till ny föreningsakt kunnat nationalrepresentationerna

föreläggas, som tillvägabragts såsom ett uttryck af sakkunnige

och fosterländskt sinnade mäns från båda rikena under gemensamma

öfverläggningar utbildade enstämmiga uppfattning af hvad föreningens väl

kräfver, och som efter eu ytterligare från hvardera rikets ståndpunkt före
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutions-Ut skottets Utlåtande N:o 8.

tagen granskning blifvit af begges Stats-Råd likaledes utan meningsskiljaktighet

i de väsendtligaste delar till antagande förordadt, samt slutligen

af Unionskonungen gilladt.

Utan tvifvel hade eu sådan enstämmighet i åsigter icke stått att

vinna, såvida icke de särskilda rikenas representanter i Unionskomitéen med

eu måtta, som förtjenar odeladt erkännande, låtit sig ledas af den grundsats,

som blifvit af komitéens Svenske medlemmar särskildt uttalad, att inga andra

förändringar i det nuvarande föreningsförd-raget borde sättas i fråga än sådana,

för hvilka ett välvilligt mottagande kunde påräknas hos begge folken.

Då det varit från Svensk sida, som yrkandet om mera genomgripande förändringar

i Riks-akten utgått, torde denna af de Svenske komiterade uttalade

grundsats, hvilken säkerligen icke skall komma att af det allmänna tänkesättet

i Sverige jäfvas, utgöra ett fullgiltigt bevis derpå, att för Sverige

den form af föreningen är den önskvärdaste, som bäst betryggar dess på

de båda folkens ömsesidiga förtroende grundade bestånd.

Af nu antydda omständigheter har blifvit en följd, att förslaget i sina

“väsendtliga delar, på sätt Utskottet vid granskningen af dess särskilda afdelningar

haft anledning att visa, gjort till sin uppgift mindre att föra föreningen

framåt i politisk utveckling, än att lämpa lagstiftningen för densamma

efter den ståndpunkt, till hvilken föreningen under dess mer än

femtioåriga fortvaro redan hunnit- Ofvertygelsen derom att en utveckling

i likartad riktning af de båda rikenas samhällsinstitutioner samt undanrödjandet

af hinder, hvilka ännu ställa sig i vägen för en obehindrad samfärdsel

mellan folken, skall verksammare än alla riksaktsbestämmelser bidraga

att tillknyta föreningsbandet dem emellan, är ock åtminstone på

Svensk sida så stark, att man utan otålighet kan emotse de resultat, som

till båda folkens gemensamma fördel skola såsom följder af sådana förhållanden

komma att uppstå.

Att likväl förslaget, oafsedt den begränsning, som här blifvit antydd

och som står i närmaste öfverensstämmelse med Hans Maj:t Konungens

diktamen den 18 Februari 1862, ändock innehåller flera bestämmelser af

verklig praktisk vigt och betydelse, har ofvan blifvit visadt. Bland sådana

framstå förnämligast: införandet af en verklig unionel regering för de ärenden

som kunna räknas till gemensamma; den för samma regering öppnade

behörighet att taga initiativet i stiftande af gemensamma lagar angående

gemensamma intressen; nedläggandet i föreningens grundlag af grundsatsen

om båda rikenas lika skyldighet att deltaga i det gemensamma försvaret;

förökade konstitutionel garantier för begge rikena i afseende på diplomatiska

ärendens behandling; ordnandet af frågorna om interims-regering,

konunga- och tronföljareval samt förmyndarestyrelse genom föreskrifter, som

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

37

för hvarje förekommande fall äro erforderliga, och synas egnade att förekomma

meningsbrytningar mellan rikenas folkrepresentationer; samt slutligen

det definitiva afgörandet af den omtvistade frågan om förhållandet

mellan föreningsakten och de särskilda rikenas grundlagar.

Då med afseende härpå och på öfriga för handen varande förhållanden

Utskottet ansett sig ega skäl att understödja förslaget, har Utskottet

icke förbisett betydelsen af det offer Sverige skulle bringa åt Unionen,

då det genom förslagets antagande nödgades afstå från sin rätt att ensamt

förfoga öfver icke oväsentliga delar af sin grundlag. Ett sådant offer, i fall

Representationen skulle finna detsamma förenligt med ett tillbörligt afseende

på Sveriges eget väl, som hon i främsta rummet har att bevaka, kan endast

hafva sin grund i det Svenska folkets upprigtiga tillgifvenhet för föreningen

och det förtroende det hyser till Norges folk, dess regering och

dess representation, att de skola hand i hand med oss endrägtigt arbeta

på ett troget upprätthållande af föreningen och en för båda folkens sanna

välfärd lyckosam utveckling af densamma.

Utskottet får, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, vördsamt

tillstyrka,

att det genom Kongl. Maj:ts ifrågavarande Nådiga Proposition

framlagda Förslag till Föreningsakt mellan Sverige och Norge

måtte antagas att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

Stockholm den 16 April 1869.

På Utskottets vägnar:

Th. ifliinck af Rosensköld.

Ordförande.

Reservationer:

af Herr Almqvist L., med hvilken Herr Trolle sig förenat:

»Bland de ämnen, som Rikets Ständer ansågo böra blifva föremål för

behandling af den komité, hvilkens tillsättning, för revision af stadgandena

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

rörande föreningen emellan Sverige och Norge, äskades genom Ständernas

underdåniga skrifvelse den 2 April 1860, var äfven frågan om formen

för eu unionel representation.

De Svenske ledamöterna i den komité, som utarbetat det nu framlagda

förslaget till föreningsakt emellan Sverige och Norge, fästade ock

uppmärksamheten härpå; men sedan de Norske komité-ledamöterna vägrat

att deltaga i någon förhandling om nämnda fråga, fick densamma inom

komitéen förfalla, likväl med förklarande af de Svenske ledamöterna, att

deras öfvertygelse, att föreningsfördraget ej kan fullständigt genomföras

med mindre deri ingår en unionsrepresentation, bestående af folkvalda ombud

från begge rikena, vunnit ökad bekräftelse under fortgången af revisionsarbetet,

vid hvilket, just i saknad af en sådan institution, flera för

de förenade rikena vigtiga frågor måst lemnas obesvarade, eller åtminstone

erhållit en mindre tillfredsställande lösning; i följd hvaraf dessa ledamöter

ansågo resultatet af förenirigsfördragets revision lemna mycket öfrigt att

önska.

Denna uppfattning kan jag icke annat än dela. Under ett absolut

monarkiskt styrelsesätt eller en eljest stark konungamagt, kan eu förening

emellan två folk af den beskaffenhet, att en för begge gemensam Konung

utgör den enda eller den hufvudsakliga föreningslänken, tänkas såsom verklig

och beståndande; och Konungamagten var vid den tid, då Norges förening

med Sverige skedde, ehuru särdeles genom Norges grundlag inskränkt,

likväl faktiskt i besittning, så väl i Sverige som i Norge, af ett väsentligt

inflytande på de allmänna angelägenheterna. Af detta förhållande torde

det kunna förklaras, att man då synes hafva antagit det band vara . tillräckligt

för rikenas sammanhållande, som bestod i högsta magtens inom

hvardera riket förening i den gemensamme Konungens hand.

Men detta band har sedan nämnda tid förlorat en stor del af sin styrka.

För hvarje uppmärksam betraktare torde det nemligen vara omisskänneligt,

att under det sednast förflutna halfva århundradet de Skandinaviska folkens

politiska utveckling oemotståndligen framgatt i afgjordt demokratisk

riktning; och sedan, under den aldrasista tiden, till följd af den i Sverige

vidtagna ombildning af nationalrepresentationen, hvartill nyss äfven kommit

beslutet om Norska Storthingets sammanträde hvarje år, folkmagten vunnit

vidgadt utrymme samt tillfälle att stadga och befästa sig, skall otvifvelaktigt

inom en framtid, som icke är aflägsnare, än att han redan nu

kan skönjas, den högsta verkställande myndighetens organer komma i det

stränga beroende af representationerna, att dessa blifva de verklige magtinnehafvarne

och väsendtligen bestämma styrelsens gång. Ju meraKonungamagtensålunda

försvagas, desto svagare blifver det band, som sammanhåller för
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 8.

39

eningen, och hvarje inträffande allvarlig stridighet emellan folkrepresentationerna

skall kunna medföra vådliga skakningar, så framt föreningen icke

erhåller ny grundval uti en med begge folkens samtycke upprättad institution,

hvarigenom dem beredes nu saknadt tillfälle att mötas till samfällda

öfverläggningar, aftal och beslut angående rikenas gemensamma angelä o-enheter.

Likasom en dylik institution, derest fråga vore om att, vare sig

emellan Sverige och Norge eller andra med dem i konstitutionel utveckling

jemförliga stater, uppgöra ett nytt föreningsfördrag, icke kunde utelemnas

utan måste nödvändigt uppställas såsom det främsta och oundgängligaste vilkoret;

af samma skäl är saknaden deraf att betrakta såsom den svåraste

brist för en redan exsisterande förening emellan konstitutionela stater, som

skall bära detta namn.

Att icke ens ett försök att afhjelpa denna brist ansetts kunna göras

i det framställda förslaget till ny Föreningsakt emellan Sverige och Norge,

må räknas såsom ett af bevisen för, att folken ännu icke kunna antagas

hafva kommit till insigt om fördelarne och behofvet af en närmare förening

eller äro böjda att derför gorå de uppoffringar, som erfordras; och

utan en sådan insigt vore skrifta lagbud om en unionel representation

utan betydelse. Saknaden deraf gör emellertid att de möjliga förtjensterna

hos förslagets öfriga föreskrifter och de fördelar, det eljest kunde

medföra, förlora sitt egentliga värde. Tv vinsten af de föreslagna, mera

noggranna bestämmelserna om sättet för de gemensamma angelägenheternas

handläggning inför Konungen eller i regeringen — om ock detta kunde antagas

få företräde framför den mindre regelbestämda ordning, som nu egen

rum och utan svårare förvecklingar under en längre tidsföljd vunnit häfd

— blefve desto mera illusorisk, i samma mån rådgifvarne å ömse sidor, under

det parlamentariska styrelsesättets fortgående utveckling, komme i beroende

af och måste söka göra gällande de måhända ofta stridiga åsigterna

hos de skilda representationer, inför hvilka de äro ansvariga. Likaså skulle

gagnet af de stadganden, hvilka finnas intagna under de afdelningar i förslaget,

som handla om rikenas förhållande till främmande magter och om

försvarsväsendet, sannolikt föga kunna visa sig, så länge representationerna

ega att hvar för sig, utan allt samband eller gemenskap med hvarandra,

granska åtgärderna, pröfva utgifternas belopp, samt bestämma försvarsmedlens

behöflighet och styrka, och så länge någon säkerhet ej gifves att öfverensstämmelse

i dessa ämnen eller om innehållet af de i 29 och 35 §§

af förslaget omförmälda lagar skall kunna vinnas. Det synes till och med

kunna befaras att, i händelse de förpligtelse)’, hvilkas fullgörande kunde, på

grund af de i nyssnämnda och andra stadganden, såsom 34, 36 och 38 §§

af förslaget, uttryckta förutsättningar, af de särskilda rikena tagas i anspråk,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

komme att från ena sidan anses hafva .blifvit å den andra förbisedda eller

icke redligt uppfyllda, skulle de antydda stadgandena på dylikt sätt lättare

kunna gifva anledningar till missförstånd emellan folken, än det nu

varande förhållandet, under hvilket den å ömse sidor erkända bristen pa

unionela lagar icke hindrar utan snarare gör nödvändigt ett inbördes tillmötesgående,

som under de förutsatta förändrade förhållandena måhända

icke vore att i lika hög grad påräkna.

Att allt hvad Svensk grundlag för närvarande innehåller angående

de i förslaget upptagna ämnen skulle, genom dettas antagande, upphäfvas

eller suspenderas, är slutligen en omständighet af högsta vigt; men betänkligheterna

i det afseendet k ande vika i det fall att förslaget innebure ett

säkert steg framåt till en verklig politisk förening emellan de Skandinaviska

folken. Nu deremot, då jag betviflar detta och, på grund af hvad ofvan

är anfördt, finner de fördelar ovissa, som för en sådan förening kunde

vinnas genom det ifrågavarande förslagets antagande, har jag ansett mig

icke kunna biträda Konstitutions-Utskottets beslut att hos Riksdagen förorda

samma förslag."

Herr Grefve Piper C. E. har begärt få antecknadt, att han icke varit

närvarande, när Utskottet i förevarande ärende fattade beslut, samt Herr

han icke deltagit i ärendets behandlin >; inom

Jemförelse-Tabell.

Det gällande.

§ 1 Riks-akten; § 1 Norges Grundlag.

Ny.

§ 3 Regeringsformen; § 5 N. Gr.

§ 2 Reg.f.; § 4 Successions-ordningen; § 4 N. Gr.

j§ 10 R. A.; § 41 Reg.f.; § 8 N. Gr. och Norska Lagen

| af den 18 Juli 1815; § 47 N. Gr.

§ 10 R. A.; § 4 Succ. O.; § 47 N. Gr.

§ 11 N. Gr.

Ny.

§ 4 Reg. F.; §§ 3, 5, 12 N. Gr.

§ 43 Reg. F.; §§ 13, 2 N. Gr.

§ 43 Reg F.

J§§ 1, 2 inom. 1 R. A.; § 1 Reg. F.

j§§ 2 och 3 Succ. O.; §§ 1, 6 mom. 1 N. Gr.

Friherre Liljencrantz, att

Utskottet.

Det föreslagna.

§ 1 motsvaras af

§2 .....

§ 3

§ >T 1»

§ 5 inom. 1 och 2 „

„ mom 3 ,, „

§6 „ „ .

§ 1 t) >> •

§8 „ „ .

§ 9 inom. 1 „ „

„ mom. 2„ „ ,

§ 10 „ „ .

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Konstitutions- Uiskottets Utlåtande N:o 8.

Det föreslagna

§ 11 motsvaras af

§ 12inom.l„

t, ii 2 *0 ii

11 11 It t*} It

it ti it c) tt

it n it tt

„ inom. 3 „

§ 13 punkt 1 „

2

3

§§ 14-19

§ 20

§ 21

§ 22

§ 23

§ 24 mom. 1 och 3 „

„ mom. 2 och 4 „

§§ 25, 27 „

§ 26

§ 28

§ 29

§ 30

§§ 31, 32 „

§ 33

§§ 34-37 „

§ 38

§ 39

§ 40

§ 41 „ „

§ 42

§ 43

§ 44

Bill. till Bihsd. Prot. 1869

Det gällande.

§ 2 mom. 2 R. A.; § 6 mom. 2 N Gr.

§ 8 Succ. 0.

§ 4 Succ. 0.

Nytt.

§ 44 Reg. F.; § 5 Succ. 0.; § 36 N. Gr.

§ 5 Succ. 0.

Nytt.

§ 7 Succ. 0.

Ny.

§ 6 Succ. 0.

§ 5 R. A. § 38 N. Gr.

f§ 4 mom. 1 R. A.

{§§ 11, 12, 13 Reg. F.; § 26 mom. 1 N. Gr.

I§ 4 mom. 2 R. A.

{§13 Reg. F.; § 26 inom. 2 N. Gr.

I§ 5 R. A.; Kongl. Res. den 23 Jan. och 26 April 1836;

28 Maj 1842;

§§ 11, 28, 32, 35, 63 Reg. F.; § 38 N. Gr.

Ny.

§ 11 Reg F.; § 28 N. Gr.; Kongl. Res. den 13 April 1835.

Nytt.

§ 11 Reg. F.

Ny.

{§§ 28, 35 Reg. F.; §§ 22, 92 N. Gr.; Konsulstadgan

{ den 20 April 1858;

Ny.

§ 14 Reg F.; § 25 N. Gr.

§ 25 N. Gr.

§ 15 Reg. F.; § 28 N. Gr.

Nya.

§ 63 Reg. F.

§ 39 Reg F.; § 41 N. Gr.

§§ 39, 40 Reg. F.; § 41 N. Gr.

§§ 39, 40 Reg. F.; § 41 N. Gr.

Ny. (Jfr. § 93 Reg. F.)

j§§ 6, 7 R. A.

{§§ 41, 42, 93, 94 Reg. F.; §§ 39, 40, 42 N. Gr.

§§ 51, 93, 94, 95 Reg. F.; § 46 N Gr.

3 Sami. 5 Häft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

§ 45

Det föreslagna.

motsvaras af . . .

Det gällande.

. Ny.

§ 46

» M • • •

. § 39 Reg. F.

§ 47

H »» • • •

. Ny.

§§ 48

-55

11 1» • • •

. § 42 N. Gr.; § 7 R. A.

§§ 56-

-65

1> ii • •

|§§ 3, 8 R. A.

(§§ 66, 67 Riksdags-ordningen; §§ 7, 43 N. Gi

§ 66

ii ii • •

. §§ 45, 75 h N. Gr.

§ 67

»t »i •

. Ny.

§ 68

§ 69

a a •

ii ii • •

J§ 105 Reg. F; § 2 Tryckfrihetsförordningen

j§ 75 f, g N. Gr.

. Ny.

§ 70

»• » . * •

. Ny (§ 111 N. Gr.)

§ 71

« 9» • • •

. § 12 R. A.

Stockholm, tryckt hos G. W. Blomqvist, 1869.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.