Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Skiftesstadgan den 9 November 1866.

1869-03-15 · 18 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1869:12, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Skiftesstadgan den 9 November 1866.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

1

W.O 12.

Ank. till Riksd. Kansli d. 17 Mars 1869, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Skiftesstadgan

den 9 November 1866.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottets behandling

öfverlemnad motion, N:o 243, har Herr R. T. Busck föreslagit åtskilliga

ändringar och tillägg i §§ 3, 28, 34, 41, 49, 53, 54, 56, 58, 64, 69,

78, 85, 86, 87, 89, 105, 133 och 134 af Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Stadga

om skiftesverket i riket den 9 November 1866; dervid motionären, för

att på förhand bemöta den anmärkning, som antoges komma att göras

derom att nämnda stadga vore så ny, att man ännu ej hunnit pröfva

verkningarne af densamma, erinrat, att berörda författning, på sätt dess

ingress äfven utvisade, i det hufvudsakligaste blott vore en omskrifning

af 1827 års Skiftesstadga, jemte samlande på ett ställe af de ändringar

deri, som under följande år beslutats, så att hvar och en, synnerligast

de som hafva mångårig erfarenhet af författningens verkningar, mycket

väl kunde bedöma de missförhållanden, som ännu qvarstode.

För att följa samma ordning som motionären, tillåter sig Utskottet

att likaledes till en början erinra, hurusom bestämmelserna i 1827 års

Skiftesstadga, genom tid efter annan utkomna särskilda författningar

och förnämligast genom Kongl. Kungörelsen den 9 Juni 1832 undergått

förändringar, hvarvid ej blott de ändrade bestämmelserna, utan äfven

andra sådana af hufvudsaklig vigt, i afseende å hvilka ändring nu blifvit

yrkad, otvifvelaktigt utgjort föremål för förnyad pröfning. Vid detta

förhållande torde ytterligare förändring i förevarande, så nyligen reviderade

författning ej böra ega rum, derest icke synnerligen vigtiga skäl

Bill. till Riksd. Prof. 1869. 7 Samt. 7 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

dertill föranleda; och då Utskottet nu går att taga i öfvervägande hvad

motionären i sådant afseende anfört, jemte derpå grundade förslag,

anser sig Utskottet, till undvikande af allt för stor vidlyftighet, allenast

böra, med hänvisande för öfrigt till den tryckta motionen, angifva skiljaktigheterna

emellan de föreslagna och nu gällande stadganden, jemte

hufvudsakligaste motiven för de förra, med iakttagande af paragrafföljden

i författningen.

Då, enligt § 3 i gällande författning, skiftesvitsord endast eger

rum, när skifteslagets jord genom teg- eller storskifte blifvit lagd i

flera skiften, men redan verkställd enskiftesdelning, som vunnit laga

kraft, eller-skifte, som enligt Kongl. Kungörelsen den 20 Februari 1821

under sådan egenskap blifvit faststäldt, eller laga skifte, hvarå fastställelse

meddelats, icke må genom nytt skifte rubbas, utan så är, att

alla, hvilkas rätt är af frågan beroende, derom åsämjas, så skulle, efter

motionärens förslag, icke blott teg-, stor- och enskiften kunna genom

nytt skifte rubbas, så snart egorna dervid blifvit i flera skiften utlagda,

utan jemväl nytt skifte eg a rum, då laga skifte, efter enahanda pröfning,

som nu enligt § 89 är i afseende å storskiften föreskrifven,

funnes vara så verkstäldt, att ändring deri medförde betydligare fördelar;

dock att dylik fråga ej Ange komma under ompröfning, så vida icke

hälften af delegarne i skifteslaget sig om nytt skifte förenade; och har

motionären till stöd för detta förslag anfört, att, vid tiden för enskiftenas

införande, dessa af flera anledningar verkställdes på sådant sätt, att de

äro lika litet öfverensstämmande med nutidens fordringar som de förra

storskiftena, och att förhållandet till eu del är lika i afseende på många

laga skiften, synnerligast sådana, der skifteslagets egor bestått af delvis

sänka och vattensjuka marker, deri delegarne fått hvar sin andel, men

hvilka marker numera, till följd af skedd afdikning och uppodling, vore

fullt jemförliga med skifteslagets öfriga jord, så att utflyttning dit kunde

ega rum.

Det torde icke kunna bestridas, att skyldigheten att ingå i laga

skifte, och sålunda afträda lagligen förvärfvad jord i utbyte mot annan,

samt vidkännas dermed förenade kostnader och olägenheter, redan sådan

denna skyldighet nu är bestämd, innebär en sådan verklig inskränkning

i eganderätten, som blott kan försvaras genom de allmänna fördelar,

hvilka dermed afses; och det synes betänkligt att än vidare utsträcka

denna skyldighet, så att den, hvilken genom hittills gällande stadganden

erhållit försäkran att fn orubbad bibehållas vid de egor, som genom

lagligen faststäldt enskifte eller laga skifte blifvit honom tilldelade, skulle

kunna åläggas att, mot sin vilja, ånyo afstå dessa till delning och un
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

3

förkasta sig de kostnadar och rubbningar, som derigenom måste uppstå.

Visserligen har motionären erinrat, att ett korrektiv mot jordegares

betungande med onödiga kostnader i och för nya skiften funnes uti

föreskrifterna i § 89, att äldre skiften ej få rubbas, så vida det ej tydligen

utredes, att betydligare fördelar derigenom vinnas, hvilken utredning

skulle erhålla ytterligare fullständighet genom det af motionären

föreslagna tillägg till sistnämnda paragraf, att skiftesmannen äfven borde

undersöka på hvad sätt skifteslagets egor kunde genom nytt skifte erhålla

en för egornas skötsel lämpligare indelning; hvarförutan, när fråga vore

om rubbning af ett laga skifte, dertill skulle erfordras bifall af en viss

andel af delegarne i skifteslaget; men detta oaktadt torde väl icke vara

skäl att i vidsträcktare mån, än som redan skett, utsträcka skiftesvitsordet,

helst numera, enligt den förändrade ordalydelse § 3 i förnyade stadgan

erhållit, icke blott enskifte, utan jemväl faststäldt laga skifte kunna

rubbas, när alla, hvilkas rätt är af frågan beroende, derom åsämjas,

och sådana skiften följaktligen kunna äfven delvis, d. v. s. med uteslutande

af de motvilliges lotter, omgöras, hvarigenom syftet med den föreslagna

förändringen i de flesta fall torde väsendtligen uppnås i afseende

å de delegare, som om nytt skifte sig förena; och får Utskottet

derföre hemställa,

l:o att hvad i förevarande hänseende blifvit föreslaget

ej måtte af Riksdagen bifallas.

§ 28 innehåller det stadgande, att landtmätaren skall å förrättningsstället

infinna sig sist kl. 10 förmiddagen och om han, utan anmäldt

förfall, uteblifver öfver kl. 12, ansvara såsom för tjensteförsummelse;

hvaremot motionären, under anförande, hurusom landtmätaren

ofta kunde medhinna tvänne sammanträden på en dag, hvilket efter

bokstafliga lydelsen af paragrafen icke vore honom tillåtet, och att det ej

kunde vara meningen att förhindra en lönlös tjensteman att arbeta så mycket

han förmådde, desto heldre som sådant ej heller vore förenligt med

jordegarnes intresse, föreslagit sådan förändring, att landtmätaren skall

kunna utsätta tiden för förrättningar, utan att dervid vara bunden vid

något visst klockslag, och ej heller anses skyldig till ansvar för uteblifvande

i annat fall, än att han ej komme inom två timmar efter den af

honom utsatta tid.

Då det emellertid i allmänhet ansetts nödigt att bestämma viss

tid för embetsförrättningars början, såsom ock uti 2 Kap. 3 § Rättegångsbalken

är iakttaget i fråga om häradshöfdings skyldighet att å tingsstaden

sig infinna; då nu ifrågavarande föreskrift för landtmätare öfverensstämmer

med hvad i nyssnämnda lagrum är stadgadt; då det der
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

jemte synes betänkligt att helt och hållet åt förrättningsmannens godtycke

öfverlemna bestämmandet af den tid, då en tjenstförrättning skall

företagas och han på stället sig infinna; och då, jemväl med bibehållande

af ifrågavarande föreskrift, det icke torde för landtmätaren möta

hinder att, utan äfventyr af ansvar, å samma dag hålla två skilda sammanträden,

derest det ena medtager så ringa tid, att han hinner på det

sednare förrättningsstället inträffa före kl. 12, hemställer Utskottet,

2:o att motionärens berörda framställning måtte lemnas

utan afseende.

Vid § 34, som bestämmer, att, om delegare eller publikt ombud

uteblifver från behörigen kungjord landtmäteriförrättning, skall förrättningen

icke dess mindre gå för sig, är föreslaget det tillägg: att om

samtlige delegarne uteblifva, skall landtmätaren utsätta ny dag och sökanden

ersätta kostnaden för sammanträdet. Motionären har väl ansett

det vara ostridigt, att landtmätaren i detta fall ej kan företaga förrättningen,

likasom han förmenat, att sökanden borde anses vållande till

uppskofvet, emedan åtminstone han bort ega skyldighet att sjelf eller

genom ombud komma tillstädes; men att ett tydligt stadgande dock i

dessa afseenden vore behöfligt.

Lika med motionären finner Utskottet, att, om icke någon delegare

infinner sig, förrättningen ej heller kan företagas, helst icke ens den första

åtgärd, som är föreskrifven, eller framställning af frågan huruvida delegare

har jäf mot förrättningsmännen, då kan ega rum; och detta synes

Utskottet vara så klart, att något uttryckligt stadgande derom icke erfordras.

Hvad åter angår sammanträdeskostnaden, så torde det vara

mindre lämpligt att stadga ovilkorlig skyldighet för sökanden att gälda

ersättningen härför, utan sådant böra bero på de förhållanden, som i

hvarje särskildt fall förefinnas, alltid med rättighet för landtmätare och

gode män att af samtlige vederbörande delegare njuta godtgörelse för

inställelsen enligt gällande bestämmelser. Utskottet får derföre hemställa,

3:o att motionen i denna del ej måtte vinna bifall.

Genom § 41 är stadgadt, att den handtlangning, som vid landtmäterigöromål

skall af delegarne utgöras, icke må under slåtter- och

skördetiderna utfordras, der ej delegarne derom dro ense. Detta stadgande

har motionären uppfattat så, att det »medgåfve skiftesdelegare rätt att

under slåtter- och skördetiden erhålla uppskof i ego affattning, om de

derom äro ense», och att, enär enhällig öfverenskommelse i nämnda afseende

erfordras, en enda delegare följaktligen skulle kunna förhindra

ett af alla de öfriga önskadt uppskof, hvilket syntes både orätt och i

de flesta fall tillintetgörande hvad som med § 2 afsåges; och har motio
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

5

nären på grund häraf föreslagit, att emellan orden »der ep och »delegarne»

må insättas orden »flertalet af».

Utskottet befarar, att, så vida motionären, såsom motiverna antyda,

åsyftat att befordra ett uppskof under slåtter- och skördetid, hans förslag

dock skulle leda till motsatsen. Då i §:n stadgas, att handtlangning icke

må utfordras, der ej delegarne derom äro ense, d. v. s. hvar för sig det

medgifva, så skulle, enligt §:ns föreslagna förändrade tydelse, flertalet

kunna tvinga de öfrige att gemensamt med dem utgöra sådan handtlangning.

År åter detta sednare meningen med förslaget, såsom ordalydelsen

föranleder, så må deremot anmärkas, att det för fåtalet kan

vara af stor vigt, ja stundom en välfärdssak, att befrias från handtlangnings

utgörande under den tid, då all tillgänglig arbetskraft är behöflig

för slåttern eller skörden; men att detta alldeles icke hindrar de öfriga,

att äfven under denna tid lemna erforderlig handtlangning, om de så

finna för godt, till beredande af fortgång åt förrättningen. Och får Utskottet

alltså hemställa,

4:o att Riksdagen måtte finna motionen icke heller

i denna del förtjena afseende.

Motionären har anmärkt, att då § 49 föreskrifver, att när förening

upprättas rörande rågångstvist, hvari Kronan för hemman eger del, samma

förening skall genom krono-ombudets försorg insändas till Konungens

Befallningshafvande, för att erhålla dess godkännande, så vore detta en

onödig och tidsödande omgång, helst landtmätaren, utan krono-ombudet

såsom mellanhand, kunde lika väl öfversända handlingarne till Konungens

Befallningshafvande, hvarför orden »genom krono-ombudets försorg»

borde ur §:n utgå. Men enär denna föreskrift otvifvelaktigt tillkommit

i den syftning, att krono-ombudet vid föreningens insändande tillika

skulle deröfver afgifva utlåtande, samt, derest handlingarne sådant förutan

insändas genom landtmätaren, krono-ombudets yttrande i de flesta fall

måste särskildt infordras, hvarigenom, i stället för tidsbesparing, skulle

uppkomma tidsutdrägt, får Utskottet hemställa,

5:o att den föreslagna förändringen ej måtte af

Riksdagen bifallas.

Vid § 53, som bestämmer ordningen, i hvilken de vid skifte förekommande

frågor skola föredragas, har motionären erinrat, att han

hyste tvifvel om lämpligheten deraf, att, såsom nu är stadgadt, urskiljandet

af den mark, hvilken bör beräknas såsom in- eller afrösningsjord,

skall föregå graderingen, emedan förrättningsmännen under denna sednare

inhemtade den säkraste kännedomen om skifteslagets egor och

kunde, efter graderingens fullbordan, bättre bedöma hvilka egotrakter

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

skola inrösas, men eljest måste, jemte delegarne, förut öfvergå större

delen af skifteslagets område, för att få reda på de trakter, hvilka kunde

anses såsom inrösningsjord, hvartill åtginge en ej obetydlig tid, till

stor kostnad för delegarne, jemte det trakter, lämpliga att inrösas, i

detta fall lätt kunde komma att förbigås: att motionären, emot hvad

nu är föreskrifvet, ansåge frågan om undantag af mark för delegarnes

allmänna behof likaledes böra föregå urskiljandet emellan in- och afrösningsjorden,

helst eljest kunde inträffa, att, sedan förrättningsmännen,

hvilka hafva beslutanderätt i den sednare frågan, t. ex. funnit att en

inom skogs- eller utmarken befintlig trakt, bestående af bördig jordmån,

fastän besvärad af vatten, till hvars afledande erfordrades ett

• större dike, kunde beräknas såsom inrösningsjord, delegarne, som ega

besluta angående undantaget af mark, vägrade att uttaga det nödvändiga

diket, hvarigenom förrättningsmännens först fattade beslut blefve

utan påföljd: samt slutligen att uppgörandet om de efter skiftet förekommande

ersättningsfrågor, som omnämnas i 7:de och 8:de punkterna

af denna §, eller om bidrag till utflyttning, odlingskostnad och ersättning

till delegare, som erhåller vanhäfdad jord eller förlorar ståndskog,

plantering eller torfjord, med mera dylikt, samt om tiden för tillträde

af egolotterna, jemte skogs- och torfjordsafbrukning, allt innan skiftet

vunnit laga kraft, i de flesta fall vore ett onödigt arbete, blott ledande

till ökade kostnader. Förrättningsmännen egde nemligen afgöra frågorna

rörande ståndskogs-, gödsel- och häfdeersättningar efter de förhållanden,

som förefinnas vid tidenr då skiftet afslutas, men om klander emot

skiftet sker, kunde det draga ut i åratal, innan de nya skiftena tillträdas,

då, äfven om icke någon ändring i skiftet skett, stora förändringar

dock kunde uppkomma genom mera eller mindre vårdslös

brukning in. m., samt skada och förlust vederbörande sålunda tillskyndas;

och . om skiftet, genom ändring af gradering eller skiftesläggning, till

aldrig så liten del rubbades, måste frågorna om dessa ersättningar åter

upptagas och pröfvas. Det syntes sålunda i allmänhet vara förenligt

med jordegarnes bästa, att pröfning rörande de i 7:de och 8:de punkterna

förekommande ersättningsfrågor först upptoges till handläggning,

sedan skiftet vunnit laga kraft; dock kunde fall förefinnas, synnerligast

vid skifte emellan ett ringare antal delegare, der ersättningsfrågorna

äro af ett obetydligt omfång, eller der delegarne förklara sig nöjda att

genast tillträda skiftet, då dessa frågor både kunde och borde afgöras

i sammanhang med skiftet, om delegarne så önskade; varande på grund

häraf föreslaget, att 53 § må erhålla följande lydelse:

»Sedan konceptkartan öfver skifteslagets egor är i fullständigt

skick samt ragangarne deromkring finnas bestämda, skall skiftesmannen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

7

för delegare och gode männen till beslutande ordentligen och redigt

föredraga allt hvad till skiftets verkställighet i hela dess vidd hörer,

nemligen:

l:o om egoutbyte med angränsande byar och hemman;

2:o om egornas gradering; derunder frågorna rörande

3:o undantag af mark för delegares allmänna behof samt

4:o om urskiljandet af den mark, hvilken såsom inrösnings- eller

afrösningsjord beräknas skall, skola komma under pröfning och derefter

afgöras; och sedermera, dock ej förr än egobeskrifning och häfdeförteckning,

der sådan förteckning skall ske, blifvit upprättad och kommit

i fullständigt skick,

5:o om delningsgrunden;

6:o om öfriga grunder för verkställighet af laga skifte, så ock om

skiftesläggningen och skyldighet att från by utflytta. Sedan skifte blifvit

laga kraftvunnet, företages, efter anmälan af delegare,

7:o om bidrag till utflyttning, så ock om odlingskostnad för sådan

ouppodlad mark, hvilken i skiftet såsom inrösningsjord intagits, samt

om ersättning till delegare, som antingen erhåller vanhäfdad jord eller

förlorar ståndskog, plantering eller torfjord, med mera dylikt; och

8:o om tiden för tillträde af egolotterna samt skogs- och torfjordsafbrukning;

dock må dessa frågor jemväl före skiftets afsilande föredragas

och afgöras, om samtliga delegare derom äro ense».

Och skulle efterföljande paragraf bringas till öfverensstämmelse härmed

genom förändring af deri upptagna siffror och ett tillägg om sättet

för talans fullföljd i visst fall enligt § 129.

Utan att vilja motsäga, det någon svårighet och tidsförlust kan

vara förenad med tillämpningen af nuvarande bestämmelse, att urskiljandet

af inrösnings- och afrösningsjorden skall föregå egograderingen,

måste Utskottet likväl anmärka, att denna föreskrift står i fullkomlig

öfverensstämmelse med och är en följd af stadgandet i § 64, att

inrösnings- och afrösningsjorden skall hvar för sig särskildt taxeras; och

det synes klart, att så icke kan ske, derest ej förut blifvit bestämdt

hvilken mark skall till hvartdera slaget hänföras; men Utskottet antager

derjemte, att om sedermera vid graderingen utrönes, att antingen

inom gränsen för inrösningsjorden faller någon del af sådan jord, som

icke med fördel kan odlas, eller att inom gränsen af afrösningsjorden

ligga sådana spridda egostycken, hvilka kunna såsom inrösningsjord i

skiftet ingå, förrättningsmännen, på sätt § 61 jemväl anvisar, ega

att oberoende af hvad i afseende på gränsen emellan begge egoslagen förut

blifvit bestämdt, vid skiftet beräkna den förra såsom afrösningsjord och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

de sednare såsom inrösningsjord. En sådan stridighet mellan förrättningsmännens

och delegarnes beslut, som motionären, enligt hvad ofvan

är omförmäldt, angifvit, är visserligen tänkbar, eller att, sedan de

förre ansett en vattensjuk egotrakt, som genom afdikning kan göras

odlingsbar, böra hänföras till inrösningsjord, delegarne vägra att afsätta

jord för det nödiga diket; men att dessa sålunda förbise sin egen fördel,

måste dock vara sällsynt, och i praktiken lärer någon oöfvervinnelig

svårighet att förena de olika åsigterna icke förete sig. Dessutom

skulle samma svårighet inträffa, äfven om delegarnes vägran i nämnda

afseende föreginge åtgärderna för inrösnings- och afrösningsjordens åtskiljande

; och det är antagligt, att ehuni dessa tillgöranden förekomma

under särskilda nummer i paragrafen, de, likasom flera andra dylika

frågor, likväl samtidigt tagas under behandling.

Likaledes må medgifvas, att afgörande! af de i 7:de och 8:de

punkterna omförmälda ersättningsfrågor, innan skiftet vunnit laga kraft,

kan, på sätt motionären anmärkt, medföra olägenheter; men det torde

ock böra tagas i öfvervägande, huruvida icke ett motsatt förfarande

skulle hafva än menligare följder; ty utom det att delegarne, för dessa

frågors behandling såsom en nära nog särskild förrättning, sannolikt

Ange vidkännas ökade utgifter, först vid sjelfva förrättningen och sedermera

vid deraf föranledda nya tvister och besvär, kunde de ersättningstagande

ofta nog blifva allt för länge uppehållna i sin rätt att utfå

dem tillkommande ersättningar, •—- en olägenhet den motionären väl

sökt att i någon mån förekomma genom det vid § 134 föreslagna

tillägg, att vid Egodelnings-rättens beslut rörande dessa ersättningsfrågor

skulle bero och klagan deröfver ej få föras; men af skäl, som på sitt

ställe skola närmare utvecklas, anser Utskottet ett sådant stadgande

icke vara lämpligt. Utskottet får derföre hemställa,

6:o att hvad motionären i förevarande hänseende

framställt ej måtte vinna Riksdagens bifall.

§ 56 medgifver egoutbyte, när hemman har ega inom annat

hemmans rågång; men förhållanden skola, enligt motionärens åsigt, förekomma,

då detta stadgande ej gör tillfyllest; och har han anfört, hurusom

det skall inträffat, att väckt fråga om utbyte af jord, belägen vid

gränsen af ett skifteslag, men till större delen inom detsamma, blifvit

afslagen, samt för afhjelpande af detta missförhållande föreslagit, att

slutet af paragrafen må erhålla följande lydelse:

»Har hemman i skifteslaget ega inom eller utmed annat hemmans

eller annan bys rågång, eller annat hemman eller annan by ega inom

eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

eller utmed skifteslagets rågång, och å ena sidan sökes, att den ega för

beqvämligare läge mot annan jord utbytas må; vare ock lag som ofvan

sagdt är».

Det tillkommer icke Utskottet att bedöma, om ifrågakommet egoutbyte,

uti uppgifva fall, oaktadt ena sidans bestridande, författningsenligt

bort bifallas eller icke; men utgående från den redan antydda

grundsatsen, att eganderätten bör hållas i helgd, anser Utskottet betänkligt

att allt för långt utsträcka rättigheten till ett utbyte af egor, som

å någondera sidan bestrides. Dessutom synes det föreslagna tillägget

icke- vara så tydligt och bestämdt, att ej tvifvel om rätta tillämpningen

af ett sådant stadgande kunde uppstå och rättigheten möjligen utsträckas

längre, än motionären åsyftat; och hemställer Utskottet derföre,

7:o att förslaget i denna del ej måtte godkännas.

Stadgandet i § 58, enligt dess nuvarande lydelse, att, om genom

egoutbyte i andra än förut anförda fall, beqvämlighet för odling och

häfd eller annan dylik fördel kan vinnas, må sådant utbyte ske, utan

hinder af förut faststäldt skifte, såvida jordegare sig derom förena, vill

motionären hafva utsträckt derhän, att ömsesidigt bifall till utbytet icke

skulle erfordras, utan detsamma försiggå, derest nämnda fördelar kunna

vinnas, »utan att någon jordegare deraf lider skada»; men af skäl, som i

afseende på de föreslagna ändringarne i 3 och 56 §§ redan blifvit anförda,

får Utskottet hemställa,

8:o att Riksdagen till ifrågavarande förändring ej

måtte lemna bifall.

Under anförande, hurusom sättet för graderings verkställande under

sednare tider varit mycket omskrifvet, i det en del velat gifva företräde

åt s. k. serie-gradering, eller att alla i ett skifteslag ingående

egor värderas i ett sammanhang, under det andra förordat s. k. separatgradering,

då inrösnings- och afrösningsjorden hvardera för sig, utan

jemförelse med hvarandra, särskildt graderas; att båda åsigternas förfäktare

kunde hafva rätt, emedan frågan egentligen berodde på lokala

omständigheter, så att inom trakter, hvarest åker och äng ligga i ett

sammanhang för sig och utmarken särskildt, kunde företräde möjligen

gifvas åt separat-graderingen, under det att inom orter, hvarest åker och

äng ligga spridda emellan berg, skogs- och betesmarker, så att vid skifte

som oftast, för att utlägga formliga egolotter, erfordrades en omvexling

emellan inrösnings- och afrösningsjord, såsom i 79 § vore medgifvet,

hade serie-graderingen företräde; att det ena eller andra sättet användes

inom olika orter, allt som det af förrättningsmännen anses vara mest

praktiskt, ehuru 64 § tydligen föreskrifter separat-gradering; men att

Bill. till Biksd. Prot. 1869. 7 Samt. 7 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande K:o 12.

häraf kunde orsakas obehag och kostnader, i det domstolarne möjligen

kunde finna sig befogade att upphäfva verkställda Skiften blott på den

grund, att serie-gradering egt ruin, under det att uträkningarne öfver

skiften, der separat-gradering skett och omvexling af de olika egoslagen

egt rum, alltid vore svårare att kontrollera; — har motionären, till afhjelpande

af dessa olägenheter, föreslagit ett tillägg vid slutet af § 64,

så lydande:

»I orter, der sådant finnes lämpligt, vare så kallad serie-gradering

jemväl tillåten».

Utskottet delar i allo motionärens åsigt, att s. k. serie-gradering

i vissa undantagsfall kan ega obestridligt företräde framför separatgradering;

men då, enligt hvad af motionen framgår och erfarenheten

eljest gifver vid handen, landtmätaren icke af Skiftesstadgans föreskrift

i förevarande hänseende ansetts förhindrad att i omförmälda fall använda

serie-gradering, samt motionären icke gittat uppgifva, hvad Utskottet ej

eller har sig annorledes bekant, att domstolarne verkligen ogillat ett

sådant förfarande, hvilket han blott antagit möjligen kunna inträffa,

torde det ifrågasatta tillägget ej vara erforderligt, hvarföre Utskottet

hemställer,

9:o att framställningen derom måtte lemnas utan

afseende.

Den af motionären föreslagna ändring i § 69, enligt hvilken ordet

»storskifte» skulle utbytas mot ordet »skifte», står i sammanhang med

den förändring, som likaledes blifvit föreslagen i § 3; men om, såsom

Utskottet antager, denna sednare icke kan godkännas, lärer ock frågan

om den förra förfalla. Detsamma gäller äfven i afseende på den förändring

motionären föreslagit vid § 78, punkten 1, eller att orden:»faststäldt

enskifte, eller sådant skifte» etc. skulle utbytas mot orden:» fastställda

skiften»-, hvilket Utskottet

10:o får till Riksdagens pröfning hemställa.

Under anförande, hurusom ofta inträffade, »att, efter förrättadt

laga skifte, flera dervid utlagda särskilda hemmanslotter gemensamt

komme, till olika andelar, uti två eller fteres ego, och att dessa lotter

till hvarandra af egarne kunde sammandragas», har motionären, då något

bestämdt stadgande, huru dervid skulle tillgå, ej förefunnes, föreslagit

ett tillägg till slutet af 69 §, hvarigenom innehafvet skulle stadgas

såsom delningsgrund, »der två eller flera vid en- eller laga skifte utbrutna

lotter skola emellan gemensamma egare klyfvas»; men enär en

sådan delningsgrund, utom det att den i fall, der lotternas gemensamma

egare ej tagit vissa delar deraf i besittning, icke skulle kunna tillämpas,

dessutom kunde vara mot rätt och billighet stridande, t. ex. när sådana

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

11

lotter skola emellan sterbhus clelegare eller gemensamma köpare fördelas,

så hemställer Utskottet,

ll:o att förslaget i denna del ej måtte bifallas.

Uti § 85 stadgas, att när laga skifte verkställes, skall sådant skifte

hela skifteslaget öfvergå och hvarje delegares lott särskildt utbrytas;

men från denna allmänna regel vore ett undantag gjordt genom §

78 punkten 2, som föreskrifver, att om flera byar, hvilka uti inrösningsjorden

blifvit såsom särskilda skifteslag delade, hafva gemensam del uti

skogsmark, då må sådan mark utan sammanblandning med inrösningsjorden

fördelas; och frågan, huru härvid borde förfaras, när denna utmark,

jemte skog, äfven innehölle skoglös betesmark samt åker, äng och

odlingsmark, vore, sedd från praktisk synpunkt, enligt motionärens åsigt,

klar deri, att skifte å en sådan samfällighet måste inskränkas till att

blott dela emellan de särskilda inegoskifteslagen, och att, först när hvartdera

skifteslaget bekommit sin andel af samfälligheten, fråga kunde förekomma

om skifte inom hvarje särskildt skifteslag. Da emellertid fall

skola inträffat, der domstolar ansett sig böra af formela skäl gifva det

utslag, att hvarje delegares lott skall särskildt utbrytas, under det andra

hyst den åsigt, att blott skifteslagen först skola åtskiljas, har motionären,

som ansett nödvändigt, att den sednare asigten tydligen uttrycktes,

föreslagit, att första delen af 85 § måtte erhålla följande förändrade

lydelse:

»Som genom utbrytning af en eller flere delegares egolott den

förra egoindelningen rubbas; så skall, när laga skifte på eu eller flere

delegares begäran verkställas, sådant skifte hela skifteslaget öfvergå, och

hvarje delegares lott särskildt utbrytas, på det att ytterligare kostnader i

detta afseende må besparas och oreda vid egornas bruk förekommas;

dock att vid skifte enligt 78 § 2 inom., när de angå utmark, hvilken ej

hufvudsakligen är att betrakta som skogsmark, delning ma verkställas

endast mellan de särskilda skifteslagen uti ineg orna;»

Hvarjemte, så väl för att bringa andra punkten af 85 § i öfverensstämmelse

med den föreslagna förändringen af 3 §, som ock för att

närmare förtydliga densamma, helst det ej gerna läte sig tänkas, att egor

finnas, hvilka icke kunna afstängas och särskildt brukas, sednare punkten

af sistnämnda § borde erhålla följande lydelse:

»Har någon delegare i skifteslag, som skiftas skall, vid förut verkstäldt

skifte erhållit alla sina egor så utbrutna, att de kunna med fördel

afstängas och särskildt brukas; — — • medgifver.»

Utskottet, som fullkomligt instämmer i motionärens åsigt, angående

rätta förståndet och tillämpningen af stadgandet i 78 § 2 punkten, anser

deremot den omständighet, att någon domstol dömt i strid dermed,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 12.

lika litet i detta, som i andra undantagsfall, böra föranleda till förklaring

öfver eller tillägg vid ett i sig sjelf tydligt lagbud; och beträffande

sednare delen af 85 §, så enär, enligt Utskottets åsigt, den föreslagna

förändringen af 3 § icke bör godkännas, samt något misstag om rätta

meningen af den ifrågavarande bestämmelsen, sådan den nu lyder, icke

bör kunna ega rum, hemställer Utskottet,

12:o att motionen äfven i dessa delar måtte lemnas

utan afseende.

Såsom vilkor för tillåtelsen för egare af särskilda delar i olika hemmansnummer

att vid laga skifte erhålla dithörande egor i ett sammanhang

lagda, bestämmer 86 §, bland annat, att dessa särskilda delar skola vara besutna;

emot hvilket stadgande motionären anmärkt, att landtmätaren icke

egde någon pröfningsrätt, huruvida en hemmansegare är besuten på sin lott,

men att, i följd af nämnda stadgande, det missförhållande kunde uppstå,

att pröfning om besutenhet, utan någon delegares yrkande, komme att

ega rum, hvarföre motionären yrkat, ätt ordet »besutna» borde utgå.

Då nyssberörda föreskrift uppenbarligen tillkommit såsom en följd

af den genom författningarne om hemmansklyfning och jordafsöndring

vederbörande delegare medgifna. rätt att obesuten hemmansdel till sig

lösa, samt ändamålet med samma föreskrift varit att bereda möjlighet

af den obesutna egolottens sammanläggning med annan del i samma

hemmansnummer, torde, så länge en dylik lösningsrätt eller sjelfva

grunden för det ifrågavarande stadgandet qvarstår, jemväl detta sednare

böra bibehållas. För öfrigt äro bestämmelserna angående vilkoren för

besutenhet så beskaffade, att landtmätaren sällan bör misstaga sig i

frågan, huruvida besutenhet förefinnes eller icke, och den händelse, att,

i och för hemmansdelarnes sammanläggning, tvist i nämnda afseende

uppstått, torde likaledes vara ganska sällsynt. På. grund häraf får

Utskottet hemställa,

13:o att å yrkandet i förevarande hänseende ej måtte

fästas afseende.

Med åberopande af jordbrukets olika ståndpunkt, nu mot förr,

och de förändrade förhållanden, som deri inträdt sedan 1827, då laga

skiftena började, har motionären velat derifrån härleda behofvet af en

förändring i § 87, som, efter motionärens uppfattning af der gifna stadgande^

skall innehålla den bestämmelse, att jordegare ej kan åläggas

utflyttning förr, än det oundgängligen erfordras att tilldela honom tre

skiften; hvaremot motionären ansett, att i hvarje fall, då egorna vore

af den belägenhet och godhet, att en åbo utan skada kunde tilldelas

ett skifte, sådant ovilkorligen borde ske, äfven om utflyttning skulle

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12,

13

erfordras; i hvilken syftning förslag till förändring af §:ns nuvarande

lydelse blifvit framstäldt.

Utskottet anser det ifrågavarande stadgandet icke skäligen kunna

gifva anledning till en sådan tydning, som motionären uppgifvit, utan

tvärtom, jemfördt med föreskriften i 95 §, rätteligen böra så tolkas,

att, då egornas största möjliga sammandragning är skiftets hufvudändamål,

sådant bör iakttagas i hvarje fall, der det kan ske med bibehållande

af allas rätt och utan någons verkliga lidande, jemväl om

derför erfordras en eller annan delegares utflyttning, hvarigenom väl

egentligen någon skada ej kan anses blifvit tillskyndad; och får Utskottet

derföre hemställa,

14:o att förslaget i denna del må lemnas utan vidare

afseende.

Behöfligheten af den förändring, som blifvit föreslagen i § 89,

är, på sätt redan blifvit anmärkt, helt och hållet beroende på antagandet

eller förkastandet af förslaget till förändring af 3 §; och

hemställer Utskottet således, under förutsättning af den sednare händelsen,

15:o att frågan om förändringen i nu förevarande

§ måtte förfalla.

Enligt motionärens förmenande vore föreskriften i § 105, att

landtmätaren vid förrättningens afsilande skall utlemna till delegarne,

jemte öfriga handlingar rörande densamma, äfven delningsbeskrifningen,

skadlig både för landtmätaren och för delegarne, af flera skäl,

som blifvit i motionen anförda.

Denna föreskrift fanns i 1827 års Skiftesstadga, enligt dess ursprungliga

lydelse, borttogs derur genom 1832 års kungörelse, men har

i den förnyade Stadgan blifvit återupptagen i följd af den beklagliga

erfarenhet under sednare år, att landtmätare afslutat skiftesförrättning,

utan att dervid hafva delningsbeskrifningen upprättad annorledes än i

s. k. kladd; att fullständig delningsbeskrifning någon gång först flera

år derefter kunnat landtmätaren aftvingas; och att fall inträffat, der

sålunda försumlig landtmätare emellertid aflidit, utan att hafva fullbordat

delningsbeskrifningen, som i följd af sin ofullständiga beskaffenhet

derefter ej eller kunnat af annan redas och renskrifvas, till stort

men och dryga kostnader för skiftesdelegarne. Med anledning häraf

och då motionären sjelf antydt syftet vara att genom ifrågasatta återgång

till stadgandet i 1832 års kungörelse bereda skiftesmannen ett,

enligt hvad erfarenheten sålunda visat, ganska vådligt rådrum, hemställer

Utskottet,

16:o att motionen i denna del måtte afslås.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Det har redan förut blifvit omförmäldt, att motionären föreslagit

den ändring i 134 § att klagan ej skulle få fullföljas emot Egodelningsrätts

beslut i sådana frågor rörande ersättning efter laga skifte,

hvarom stadgas i 53 §, 7:de och 8:de punkterna, utan vid nämnda

Rätts beslut deröfver bero; och såsom anledning till detta förslag har

motionären uppgifvit, att tvister i dessa afseenden, sedan all tvist om

skiftet genom föregående beslut blifvit afskuren, ofta blott af tredska

anhängiggjordes och fullföljdes, likasom det sällan inträffade, att ändring

meddelas i Egodelningsrättens beslut härom, helst som vid frågor af

denna beskaffenhet besigtning på stället vore nödvändig för en riktig

utredning af förhållandet; och när först förrättningsmännen, efter föregången

besigtning, uppgjort alla ersättningsfrågor och deras åtgörande

sedermera blifvit kontrolleradt, efter syn på stället, af Egodelningsrätten,

syntes icke någon fara för handen, om deröfver ej finge vidare

klagas.

Häremot må anmärkas, att det vore en i vår lagstiftning ovanlig

eller åtminstone äfven i de mindre vigtiga fall, der den förut varit tillämpad,

numera öfvergifven grundsats, att en Underrätts beslut skulle

anses ovilkorligen gällande och icke få öfverklagas. Dessutom kunna

omförmälda ersättningsfrågor vara af ganska stor vigt för dem, de röra;

och, efter hvad Utskottet erfarit, lärer det icke vara så sällsynt, att

Egodelningsrätts beslut derutinnan blifvit ändradt. Frågan kan angå

icke blott ersättningens belopp, utan ock grunderna för beräkningen,

tiden för betalningens erläggande, med mera dylikt. Det låter ock tänka

sig, att förrättningsmännens åtgärder och beräkningar blifvit af Egodelningsrätten

upphäfda eller ändrade, men af högre myndighet pröfvas

riktiga och godkännas. Utskottet hemställer alltså,

17:o att förslaget i denna del icke måtte vinna Riksdagens

bifall.

Slutligen har motionären yrkat ändring i § 133, som innefattar

det ovilkorliga stadgande, att om landtmätaren öfvertygas att hafva

vid egomätningen begagnat biträde af dertill obehörig person, eller

låtit mätningen till större eller mindre del af antagen elev utan behörig

tillsyn verkställas, den sålunda obehörigen verkställda egomätningen,

ända att fel deri ej'' kan visas, skall vara ogild, med skyldighet för landtmätaren

att, på egen bekostnad, omgöra såväl mätningen, som skiftes^

förrättningen för öfrigt i alla de delar, som, först efter det konceptkartan

kommit i fullständigt skick, böra till behandling förekomma.

Detta stadgande syntes motionären orimligt, helst ingen hade nytta

af, att egor skulle ommätas, hvilka äro riktigt affattade. Det vore redan

straff nog för landtmätaren, att, om han bryter emot detta lagbud, få

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

15

ansvara såsom för tjenstefel; och stadgandet stode ej eller väl tillsammans

med 38 §, hvari det vore medgifvet, att, der karta öfver ett

skifteslag finnes, som är riktig eller till och med ofullständig, blott

den genom rättelser kan sättas i behörigt skick, sådan karta skall vid

skiftet begagnas, äfven om den vore upprättad af en person, som ej tillhörde

landtmäteristaten, eller af någon bland delegarne. Motionären

har alltså föreslagit, att, till beredande af nödig rättelse häri, §:n måtte

erhålla följande lydelse:

»Öfver de invändningar — — — — — — dömdt är. Göres vid

Egodelningsrätten af någon delegare anmärkning mot skifteskartan, då

skall ock beslut deröfver af Rätten meddelas; och vare, der landtmätaren

öfvertygas att hafva vid egomätningen begagnat biträde af dertill obehörig

person, eller låtit mätningen till större eller mindre del af antagen

elev utan vederbörlig tillsyn verkställas, den sålunda obehörigen verkställda

egomätningen, om fel deri kan visas, ogild, med skyldighet för

landtmätaren att, antingen genom ny mätning eller genom införande af

rättelser, der så ske kan, sa väl på egen bekostnad först och främst sätta

konceptkartan i fullständigt skick, som ock omgöra skiftesförrättningen i

öfrigt i alla de delar, som, efter hvad i 53 § stadgadt är, först derefter

böra till behandling förekomma. Ej må dock — — — — — om fel

deri visas kan».

Det är en allmänt antagen grundsats, att embetsåtgärd, vidtagen

af dertill obehörig eller oberättigad person, är ogiltig och något undantag

härifrån lärer icke böra medgifvas i fråga om landtinätares åtgärd mera

än i andra fall. Egornas noggranna mätning och affattning är en åtgärd,

på hvars riktighet hela skiftets laglighet i öfrigt beror; är denna felaktig

eller otillförlitlig, så blir skiftet i det hela felaktigt. 1 allmänhet hafva

också domstolarne, då egokartor blifvit åberopade såsom bevis i rättegångar,

ansett sig icke kunna tillerkänna vitsord åt andra, än sådana,

som blifvit af behörig landtmätare efter vederbörligt förordnande upprättade.

På grund häraf får Utskottet hemställa,

18:o att ifrågavarande motion icke eller i denna del

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Från Andra Kammaren är likaledes till Lag-Utskottet remitterad

en motion (N:o 118) af Herr Ludvig Norrby, om ändring, antingen för

hela riket eller särskilt för Gotland, af bestämmelserna i nu gällande

Skiftesstadga rörande Egodelningsrätts sammansättning. Uti denna

motion anföres, hurusom jordbrukets skydd, utom allmänna lagens bestämmelser,

hufvudsakligen hvilade på tillämpningen af föreskrifterna i

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 12.

skiftesförfattningarne om jordens rättvisa och ändamålsenliga sammandragning

och delning; faktorer, af hvilka ett ändamålsenligt och lönande

jordbruk hufvudsakligen berodde, såsom varande jordbrukets grundval.

Tillämpningen af skiftesförfattningarne och följaktligen det behöfliga

skyddets meddelande hvilade nu främst i händerna på den landtmätare,

som finge en skiftesförrättning sig anförtrodd, och dernäst, såsom kontrollerande

myndighet, alltså i högre grad än hos landtmätaren, på

ortens Egodelningsrätt, som har sig uppdraget att närmast granska,

pröfva och fastställa landtmätarens åtgärder, vare sig i följd af anförda

besvär eller eljest. Enligt 117 § i Skiftesstadgan vore Egodelningsrätten

sålunda sammansatt, att ordinarie domaren i orten, eller,

vid förfall för honom, den Hofrätt förordnar, deri är ordförande, samt att

tre i landthushållning kunniga, inom häradet eller tingslaget boende bofasta

män, hvilka på föranstaltande af domaren inför Häradsrätten böra genom

socknefullmägtige väljas, med rösträtt efter förmedladt hemmantal, skola

vara ledamöter; hvarjemte, enligt Skiftesstadgans 130 §, ordföranden

egde rättighet att, der så nödigt finnes, tillkalla särskild landtmätare

till Rättens biträde; och skulle, vid olika meningar inom Rätten, den

blifva Rättens beslut, som biträdes af flesta rösterna, eller, der dessa

utfalla två mot två, den mening ordföranden biträder. Det kunde icke

vara främmande, hurusom en utmärkt teoretiskt bildad och i öfrigt

skicklig jurist kunde sakna och stundom äfven saknade all praktisk erfarenhet

i jordbrukets detaljer, detta så vigtiga element för ett riktigt

bedömande af jordbrukets ställning och behof; och deraf framstode icke

så sällan, att en Egodelningsrätts ordförande, med den största förmåga

och vilja att rätt tyda och tillämpa skifteslagarnes ord efter bokstafven,

likväl icke, utan stöd af praktiken, kunde bedöma alla de omständigheter,

i afseende på jordens olika beståndsdelar, läge och brukningssätt,

m. m., som, jemte ordens tydning, kanske mägtigare än sjelfva orden

verkade till en rättvis och ändamålsenlig jordens sammandragning och

delning genom laga skiften. Under sådana förhållanden blefve Egodelningsrättens

ordförande vid skiftesärendens bedömande mera eller

mindre beroende antingen af de åsigter Egodelningsrättens ledamöter

hyllade, eller ock, kanske allmännast, af de yttranden och tillstyrkanden,

som vid skiftesfrågors handläggning afgifvas af biträdande landtmätaren,

hvilken icke undantagsvis, såsom Skiftesstadgan förutsatte, utan åtminstone

i den ort, motionären representerade, alltid tillkallades; och det blefve

sålunda biträdande landtmätaren, och icke Egodelningsrätten, som dikterade

besluten, af hvilka icke sällan jordegarnes val eller ve berodde.

De tre valde ledamöterne i Egodelningsrätten hade väl, om de voro

eniga,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande H:o 12.

17

eniga, afgörande magten på sin sida; men sjelfständighetsandan vore

ännu icke så utvecklad och fri, att den ju icke kunde maka åt sig något

af respekt för en ledande hand, och det behöfdes nu blott en endas missuppfattning,

för att göra de tvänne sjelfständiges rätta åsigter utan

verkan, så att äfven i detta fall för stor magt vore nedlagd i ordförandens

votum; och om hvad sålunda blifvit framhållet finge antagas

gälla de ordinarie domrarnes ordförandeskap, så gällde det i ännu högre

grad deras icke så sällsynta vikarier, vanligen unga jurister, födda och

uppfostrade i städerna, utan ringaste praktik i jordbruket; i följd hvaraf

motionären föreslagit:

»att Riksdagen ville besluta och Kongl. Maj:ts nådiga stadfästelse

underställa sådan ändring, hvad Egodelningsrätts sammansättning angår,

antingen för riket i allmänhet eller för provinsen Gotland särskildt:

l:o att ordförandens sjelfskrifvenhet undanrödjes och de valde ledamöternes

antal ökas från tre till sex inom hvarje härad eller tingslag;

2:o att Kongl. Maj:t nämner ordförande och vice ordförande för eu

tid af tre år i sender bland tre, som länens landsting till hvardera platsen

föreslå;

3:o att landstinget skall välja sex bofaste män till ledamöter i Egodelningsrätten,

af hvilka de trenne äldst valde hvartannat år skola afgå,

första gången medelst lottning, med rätt till återval af de afgående;

4:o att valen så verkställas, att ledamöterne finnas bosatte i skiljda

delar inom häradet; och

5:o att Egodelningsrätten skall vara beslutför, då, utom ordföranden,

fyra ledamöter äro närvarande.»

Och hade motionären funnit sig manad till afgifvande af detta

förslag icke allenast af ofvan anförda allmänna skäl, utan ock af de förhållanden,

som Gotland särskildt, i afseende på jordarnes egenheter och

belägenhet i många små lotter, icke sällan för ett hälft mantal och derunder

i 12 ä 15 särskilda socknar på milslånga afstånd från hemmanets

bostad företedde. __ ___

Redan tillförene har det blifvit ifrågastäldt, att särskilda för befattningen

fullt lämpliga personer skulle förordnas till ordförande i Egodelningsrätterna,

och stundom har det varit i fråga, att befattningen

skulle omfatta större distrikter, än dem, som nu äro dessa Rätter hvar

för sig tilldelade, men nära nog oöfvervinneliga hinder möta häremot.

Till en början är det icke lätt att finna personer, som med fullt erforderlig

insigt i öfrigt förena tillräcklig kunskap och erfarenhet, för att

kunna rätt tillämpa Skiftesstadgans föreskrifter och bedöma de icke sällan

Bih. till Riksd. Prof. 1869. 7 Samt. 7 Haft. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

jg Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

vigtiga rättsfrågor, som i skiftesärenden ofta förekomma. Om ock en

så&qvalificerad person inom en eller annan ort funnes och vore benägen

att åtaga sig befattningen, så kunde dock såsom säkert antagas,

att många dylika icke vore att tillgå, och följden blefve. således den,

att hans befattning måste omfatta större distrikter, möjligen ett helt

län; men derigenom skulle kostnaderna i och för ärendenas handlägg

ning högst betydligt ökas. För öfrigt är redan genom 117 § Skiftesstadgan

åt vederbörande Hofrätt öfverlåtet att, vid förfall för ordinarie

domaren i orten, till ordförande i Egodelningsrätter förordna

sådan person, som dertill anses lämplig, utan att vara bunden vid

den som eljest förestår domareembetet; och Kongl. Maj:t är jemväl

förbehållet att, på vederbörandes anmälan eller af eljest förekommande

anledningar, för större eller mindre distrikter utse särskild person dertill;

vid°hvilket förhållande något vidare stadgande i detta afseende ej

lärer erfordras.

Att öka antalet af ledamöter i Egodelningsrätt, på sätt motionären

föreslagit, kunde visserligen låta sig göra; men derigenom komme

också kostnaderna för denna Rätts sammanträden att förhöjas, och om

ärendena det oaktadt blefve bättre handlagda, än under nu varande

förhållanden, kan vara tvifvelaktigt. Någon anmärkning emot stadgade

ordning för dessa ledamöters utväljande har icke försports, och socknefullmäktige,

af hvilka de väljas, böra lika väl som landstingets ledamöter,

om icke bättre, känna de personer inom häradet eller tingslaget, som

äro mest passande till befattningen. Deras egen fördel manar dem ock

att göra ett så godt val som möjligt. f

På grund häraf får Utskottet hemställa,

19:o att icke heller denna motion må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 Mars 1869.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Herr Kolmodin har begärt att få antecknadt, det han ej öfvervarit

ärendets behandling hos Utskottet.

Stockholm, 1869. Associations-Tryckeriet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.