Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående utvidgad religionsfrihet. Redan vid förra riksdagen utarbetades af Lag-Utskottet, i anledning af då gjorda framställningar i ämnet, ett förslag till ny lag angående främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning. När detta förslag förevar till behandling hos Kamrarne ansågs detsamma ej kunna antagas i oförändradt skick, hvadan ärendet till Utskottet återremitterades.

1869-04-27 · 52 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,9 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 38 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1869:34, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående utvidgad religionsfrihet. Redan vid förra riksdagen utarbetades af Lag-Utskottet, i anledning af då gjorda framställningar i ämnet, ett förslag till ny lag angående främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning. När detta förslag förevar till behandling hos Kamrarne ansågs detsamma ej kunna antagas i oförändradt skick, hvadan ärendet till Utskottet återremitterades.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34-

i

IV:o 34.

Ank. till Riksd. Kansli d. 27 April 1869, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående utvidgad

religionsfrihet.

Redan vid förra riksdagen utarbetades af Lag-Utskottet, i anledning

af då gjorda framställningar i ämnet, ett förslag till ny lag angående

främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning. När

detta förslag förevar till behandling hos Kamrarne ansågs detsamma ej

kunna antagas i oförändradt skick, hvadan ärendet till Utskottet återremitterades.

Den korta tid, som då återstod för Riksdagens sammanvaro,

medgaf dock icke den vidare handläggning, som med återreinissen

afsågs. Frågan har emellertid nu ånyo bragts å bane genom två särskilda

motioner, som inom Andra Kammaren blifvit väckta, den ena

(N:o 1) af Herr Sigurd Ribbing och den andra (N:o 2) af Herr P. A.

Siljeström, med hvilken sednare Herr C. J. Svensén instämt.

Herr Ribbing föreslår, »det Riksdagen ville för sin del besluta

antagandet af en så lydande författning angående främmande kristna

religionsbekännare och deras religionsöfning:

»Med upphäfvande af ej mindre Kongl. Förordningen, angående

ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till

eller utsprider villfarande lära, den 23 Oktober 1860, än äfven Kongl.

Förordningen, angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

af nämnda dag, förordnas som följer:

§ 1.

Vilja bekännare af annan kristen lära, än den Evangeliskt Lutherska,

förena sig i församling, göre derom hos Konungen ansökning och uppBih.

till Biksd. Prof. 1869. 7 Sami. 18 Häft. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

•2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

gifve sin trosbekännelse och församlingsordning. Bifoge ock betyg om

sådan anmälan för utträde ur svenska kyrkan, som i 13 § säges.

Finner Konungen den lära och församlingsordning ej vara mot

lag eller sedlighet stridande, då må sådan församling tillåtas.

Sålunda tillåtet religionssamfund ege rätt till fri religionsöfning.

Enahanda rätt tillkomme ock de på grund af hittills gällande författningar

redan bildade församlingar af främmande trosbekännare.

§ 2.

Innan sådan ny församling, som i föregående § säges, erkännes,

skall den af församlingen antagne prest eller föreståndare, i Stockholm

hos öfverståthållare-embetet och i öfriga delar af riket hos Konungens

Befallningshafvande, förete intyg, att han vid anstalt för bildande af

lärare inom den kyrka, han tillhör, fullgjort hvad för utöfvande af samma

befattning fordras, eller ock, att han aflagt de prof på allmän och humanistisk

bildning, hvilka enligt gällande lag och författningar utgöra vilkor

för inskrifning i theologisk fakultet inom riket och ordination till prest

inom Evangeliskt Lutherska kyrkan; samt derjemte styrka, att han af

församlingen antagen är.

§ 3.

Varder rättigheten till fri religionsöfning, genom öfverträdelse af

lagens eller sedlighetens bud, eller eljest missbrukad, eller underlåter

församling att iakttaga hvad i afseende på föreståndare är i 2 § föreskrifvet,

då må efter Konungens förordnande församlingen upplösas.

§ 4.

Föreståndaren åligge, att noggrant föra de anteckningar, som af

Konungen föreskrifvas, att desamma inför domstol, Konungens Befallningshafvande

eller Öfverståthållare-embetet vid anfordran förete, att inom

en månad efter hvarje års slut till Konungens Befallningshafvande eller

Öfverståthållare-embetet aflemna förteckning å församlingens medlemmar

samt under årets lopp ingångna äktenskap eller inträffade födelser

eller dödsfall i församlingen; att på sätt, som för svenska kyrkans presterskap

är stadgadt, utfärda betyg och till offentliga myndigheter lemna

upplysningar om församlingens medlemmar; samt att för öfrigt ställa

sig till efterrättelse lag och de särskilda föreskrifter, som af vederbörande

honom meddelas,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

§ 5.

Innan något hus eller ruin af församlingen begagnas till gudstjenst

eller andaktsöfning, skall föreståndaren derom göra anmälan, å

landet hos kronofogden i orten och i staden hos poliskammaren, der

sådan finnes, men i annat fall hos magistraten.

Vid församlingens gudstjenst eller andaktsöfning må ej den offentliga

myndigheten i orten tillträde förvägras.

§ 6.

r/j tillätes någon

§ 7.

Lysning till äktenskap skall, ändå att så väl mannen som qvinnan

äro af främmande trosbekännelse, afkunnas i den till svenska kyrkan

hörande församling, inom hvars område qvinnan är boende; dock att

lysningen, der begge äro medlemmar af tillåtet främmande religionssamfund,

af dess föreståndare utfärdas.

Äktenskap emellan man och qvinna, tillhörande ett och samma

främmande religionssamfund, må, der samfundet eger af Staten erkända

och till vigsels förrättande berättigade prester, fullbordas efter det samfunds

bruk. I motsatt händelse, äfvensom i det fall, att medlemmar

tillhörande religionssamfund, som nyss är sagdt, sjelfve sådant önska,

skall äktenskap i slägtingars eller andra vittnens närvaro ingås inför

magistrat i stad eller kronofogde å landet. Magistrat eller kronofogde

åligge dervid i afseende å mannens eller qvinnans ledighet till äktenskap

den tillsyn, som enligt lag tillkommer prest, den der vigsel förrätta

skall; sedan affordra® så väl mannen som qvinnan deras frivilliga ja

och samtycke till giftermålet och varde de derpå för äkta makar förklarade.

Hvad sålunda förekommit, skall i protokoll upptagas och varde

det, om äktenskapet är inför kronofogde ingånget, jemväl af vittnen

bestyrkt.

Magistrat och kronofogde åligge, att inför dem afsilande äktenskap

hos vederbörande presterskap anmäla på sätt om anmälan af vigsel för

vigselförrätt,are stadgadt är.

Äktenskap emellan medlem af svenska kyrkan samt af särskild!

religionssamfund ingås medelst vigsel af svenska kyrkans presterskap,

dock att dervid ej fordras bevis för medlemmen af det särskilda religionssamfundet

om dop och nattvardsgång.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

§ 8.

Barn af akta makar, som begge äro medlemmar af främmande

religionssamfund, tillhöre detta, och må uppfostras i den lära föräldrarne

bekänna. År blott endera maken medlem af sådant samfund; och har

ej skriftligt aftal om barnens uppfostran i den ena eller andra trosbekännelsen

blifvit före äktenskapet träffadt och vid eller före dess ingående

för kronofogde eller magistrat uppvisadt, då skall barnet uppfostras i den

Evangeliskt Lutherska läran. Lefva föräldrarne åtskiljda, eller äro begge

eller endera af dem döde, eller njuter barnet underhåll af allmänna

medel, tillhöre det den församling, hvaraf den, som har det i sin vård,

är medlem.

Barn af föräldrar, som icke ingått äktenskap med hvarandra, tillhöre

samma religionssamfund, som modren eller den, som om barnets

vård och uppfostran drager försorg.

Barn, som icke uppfostras i den Evangeliskt Lutherska läran, må,

på begäran af föräldrar eller målsmän, fritagas från undervisning deruti

vid de offentliga läroverken, dock åligge vid folkskolorna skolstyrelsen

och vid elementarläroverken rektor att tillse, att dessa barns undervisning

i afseende på religionen ej varder försummad. Försumma föräldrar,

husbönder eller andra, som äro i föräldrars ställe, att behörigen

sörja för barnens religionsundervisning, då ege skolstyrelsen eller rektor

anbefalla att barnen skola deltaga i den undervisning i detta ämne,

som i skolan meddelas.

§ 9-

Främmande trosbekännare skall ej anses oberättigad att embetsåtgärd

af svenska kyrkans presterskap påkalla, dock att vid sådan förrättning

kyrkans handbok brukas. Med lärotvist, som kan samvetet

bekymra, må prest i ty fall ej besvära; ej heller skall han sin embetsåtgärd

någon medlem af tillåtet främmande religionssamfund påtvinga.

§ 10.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska

kyrkan, eller hennes presterskap, eller betjening, vare medlem af

tillåtet främmande religionssamfund ej pligtig att gälda i annat fall, än

att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

§ 11-

Med de inskränkningar och undantag, som af grundlag och denna

förordning bestämmas eller betingas, skall ej från skiljaktighet i kristen

trosbekännelse härledas någon skilnad i svenska medborgares rättigheter

eller skyldigheter.

§ 12.

Bekänner medlem af främmande religionssamfund sådan lära, som

ej tillstädjer honom att aflägga i lag föreskrifven ed, då den erfordras,

förordne Konungen, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, huru förfaras bör.

§ 13.

Vill någon öfvergå från svenska kyrkan till främmande religionssamfund,

göre derom anmälan hos kyrkoherden i den församling han

tillhör. Fortfar han i sitt beslut, inställe sig, sedan minst tvåmånader

efter sålunda förut gjord anmälan förflutit, personligen hos kyrkoherden och

förnye sin anmälan med uppgift å det främmande religionssamfund, hvari

han vill inträda. Kyrkoherden göre härom anteckning i kyrkboken och

meddele deröfver bevis. Ej skall någon anses från svenska kyrkan

skiljd, förr än han iakttagit hvad här ofvan finnes föreskrifvet, och blifvit

i annat religionssamfund upptagen; ej heller må någon från svenska

kyrkan utträda, innan han blifvit konfirmerad eller visat sig ega derför

nödig kristendomskunskap eller fyllt 18 år.

Barn, som ej fyllt 15 år, då föräldrarne från svenska kyrkan

öfvergå till annat religionssamfund, anses tillhöra detta, der ej föräldrarne

vid sitt utträdande för kyrkoherden förklarat att barnet skall

qvarblifva i svenska kyrkan. Föreståndare för särskildt religionssamfund

åligge att inom två månader från det medlem af svenska kyrkan

blifvit i samfundet upptagen derom underrätta kyrkoherden i den församling,

hvartill den upptagne hört.

§ U.

Medlem af främmande religionssamfund eller den, som till utträde

ur svenska kyrkan sig anmält, må ej i andra fall än grundlagens stadgande

om utöfning af riksdagsmannarätt föranleder, deltaga i behandling

eller afgörande af frågor, som kyrkan eller den offentliga undervisningen

röra.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält,

offentlig tjenst, varde han derifrån skiljd, der ej tjensten är af beskaffenhet,

att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma

nämnas samt Konungen eller den myndighet, som eger att tjensten tillsätta,

finner skäligt att honom dervid bibehålla.

§ 15.

Söker någon genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om

timliga fördelar förmå annan till öfvergång från en trosbekännelse till

en annan, vare förfallen till böter från och med tjugo till och med femhundra

Riksdaler eller fängelse i högst ett år.

Lag samma vare om någon, hvilken af föräldrar eller målsmän

fått sig anförtrodt att uppfostra eller undervisa barn, som tillhör svenska

kyrkan, söker under utöfningen af sådant uppdrag bibringa barnet

annan tro, än den som med den Evangeliskt Lutherska läran öfverensstämmer.

§ 16-

Underlåter föreståndare för främmande religionssamfund att iakttaga

hvad honom enligt, denna författning åligger; dömes till böter från

och med tjugo till och med femhundra Riksdaler ellerj fängelse i

högst ett år.»

Hvarjemte, såsom följd häraf och då Kongl. Förordningen angående

giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare den 20 Januari

1863 i 2:dra och 4:de §§ hänvisar till Kongl. Förordningen angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 23 Oktober

1860, motionären vidare föreslår, »att Riksdagen må för sin del ändra

nämnda §§ i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1863 till följande

lydelse:

§ 2.

»Om lysning till sådant äktenskap, äfvensom till äktenskap emellan

mosaisk trosbekännare och medlem af annat främmande religionssamfund,

som i riket tillåtet är, gälle hvad särskildt stadgadt linnes.

§ 4.

I fråga om den religion, hvari barn bör uppfostras, gälle hvad

angående särskildt religionssamfund stadgadt är.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 34.

Herr Siljeströms förslag är af denna lydelse:

»Förslag

till

Förordning angående icke-lutherska trosbekännare och deras

religionsöfning.

Med upphäfvande af Kongl. Förordningen af den 23 Oktober 1860,

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, samt Kongl.

Förordningen af samma dag, angående ansvar för dem,, som träda till

eller utsprida villfarande lära, förordnas som följer:

§ I
Kristna

trosbekännare af annan lära än den evangeliskt-lutherska

ege rätt att för religionsöfning förena sig i församling; göre dock derom

anmälan i Stockholm hos Ofverståthållare-embetet och i öfriga delar af

riket hos Konungens Befallningshafvande, med fullständig uppgift å sin

trosbekännelse och församlingsordning. Finner öfverståthållare-embetet

eller Konungens Befallningshafvande deras lära eller församlingsordning

vara i någon mån stridande mot lag eller sedlighet, anmäle förhållandet

hos Konungen och förbjude församlingen till dess Konungen vidare

förordnat.

§ 2.

Församling, som i § 1 sägs, vare oförhindrad att sjelf kalla prest

eller lärare.

Hvar församling anställe såsom föreståndare en välfräjdad person,

hvars vård hennes angelägenheter anförtros kunna, och göre derom anmälan

hos öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande.

Prest, lärare och föreståndare skola, förr än de i sådan egenskap

erkännas, hos kronofogde på landet eller magistrat i stad styrka, att

de af församlingen antagna äro.

§ 3.

Varder rättigheten till fri religionsöfning missbrukad eller underlåter

församling att iakttaga hvad i § 2 om föreståndare stadgadt är;

då må efter Konungens förordnande församlingen upplösas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande Nso $4.

§ 4.

Föreståndaren åligge: att noggrannt föra de anteckningar, som af

öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande föreskrifvas;

att desamma inför domstol, Konungens Befallningshafvande eller öfverståthållare-embetet

vid anfordran förete; att inom en månad efter hvart års

slut till Öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande

aflemna förteckning å församlingens medlemmar samt under årets lopp

ingångna äktenskap, inträffade födelser och dödsfall i församlingen; att

på sätt, som för svenska kyrkans presterskap är stadgadt, utfärda betyg

och till offentliga myndigheter lemna upplysningar om församlingens

medlemmar; samt att för öfrigt ställa sig till efterrättelse lag

och de särskilda föreskrifter, som af vederbörande honom meddelas.

§ 5.

Innan hus eller rum af församlingen begagnas till gudstjenst eller

andaktsöfning, skall föreståndaren derom göra anmälan å landet hos

kronofogden och i stad hos poliskammaren eller, der ej sådan finnes,

magistraten.

Vid församlingens gudstjenst eller andaktsöfning må ej den offentliga

myndigheten i orten tillträde förvägras.

§ 6.

Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket finnas eller

inrättas.

§ 7.

Lysning till äktenskap skall, ändå att mannen och qvinnan äro

af icke-luthersk trosbekännelse, afkunnas i den till svenska kyrkan hörande

församling, inom hvilken qvinnan är boende, dock att lysningen,

der begge äro medlemmar af icke-lutherskt religionssamfund, af dess

föreståndare utfärdas. *

Vigsel må i de fall, då mannen och qvinnan tillhöra icke-lutherskt

religionssamfund, förrättas efter dess bruk. År blott endera medlem

af sådant samfund, verkställes vigseln af svenska kyrkans presterskap.

Äktenskap emellan medlemmar af icke-lutherskt religionssamfund,

eller emellan medlem af sådant samfund och medlem af svenska kyrkan,

vare ock tillåtet utan att vigsel dervid sker. Detta äktenskap skall i

slägtingars

s. 9 Kontrollera mot PDF

Pag- TI t skottets Utlåtande N;o 34.

9

slägtingars eller andra vittnens närvaro ingås inför magistrat i stad

eller kronofogde å landet. Magistrat eller kronofogde åligge dervid i

afseende på mannens och qvinnans hinderslöshet och ledighet till äktenskap

den tillsyn, som enligt lag tillkommer prest, den der vigsel

förrätta skall. Sedan affordra^ så väl mannen som qvinnan deras frivilliga

ja och samtycke till giftermålet. Hvad sålunda förekommit skall

upptagas i protokoll, hvilket, der äktenskapet är inför kronofogde ingånget,

jemväl af vittnen bestyrkes. Magistrat och kronofogde skola de

inför dem afslutade äktenskap anmäla hos vederbörande presterskap,

eller, der begge makarne tillhöra icke-luthersk religionsförsamling, hos

församlingens föreståndare, på sätt om anmälan af vigsel för vigselförrättare

stadgadt är.

§ 8.

Barn af äkta makar, som begge äro medlemmar af icke-lutherskt

religionssamfund, tillhöra detta och må uppfostras i den lära, föräldrarne

bekänna. År blott endera makan medlem af sådant samfund,

då skall barnet uppfostras i den Evangeliskt Lutherska läran, der ej

skriftligt aftal om barnens uppfostran blifvit mellan makarne före äktenskapet

träffadt och inför magistrat eller kronofogde uppvisadt, hvilket

aftal då länder till efterrättelse. Lefva föräldrarne åtskiljda eller äro

de endera eller begge döda, tillhör barnet den församling, hvaraf den,

som har barnet i sin vård, eller efterlefvande makan är medlem, der ej,

på sätt här ofvan sägs, annorlunda aftaladt är. Barn af föräldrar, som

ej ingått äktenskap med hvarandra, tillhöra samma religionssamfund

som modren eller den, som om barnets vård och uppfostran drager försorg.

Barn, som ej uppfostras i den Evangeliskt Lutherska läran, må

fritagas från undervisning deri vid de offentliga läroverken.

§ 9.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter till svenska

kyrkan eller hennes presterskap eller betjening vare medlem af

icke-lutherskt religionssamfund ej pligtig att gälda i annat fall ån att

slik förrättning blifvit på hans begäran verkställd.

§ 10.

Med de inskränkningar och undantag, som af grundlag och denna

förordning bestämmas eller betingas, skall ej från skiljaktighet i kristen

Bill, till Biksd, Prot. 1869. 7 Sami, 18 Häft, 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

trosbekännelse härledas någon olikhet i svenska medborgares rättigheter

och skyldighetex1.

År icke-luthersk trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer

honom att aflägga i lag föreskrifven ed; förordne Konungen, sedan Högsta

Domstolen blifvit hörd, huru förfaras bör.

§ 11.

Vill någon öfvergå från svenska kyrkan till annat religionssamfund,

göre derom anmälan hos kyrkoherden i den församling, han tillhör,

och, der han fortfar i sitt beslut två månader derefter, inställe sig

hos kyrkoherden och förnye sin anmälan med uppgift å det religionssamfund,

hvari han vill inträda. Kyrkoherden göre härom anteckning i

kyrkoboken och meddele deröfver bevis. Ej skall någon anses från

svenska kyrkan skild förr än han iakttagit hvad här ofvan föreskrifves

och blifvit i annat tillåtet religions-samfund upptagen; ej heller må

någon från svenska kyrkan utträda, innan han blifvit konfirmerad, eller

visat sig ega derför nödig kristend omskurs skap, eller fyllt 18 år. Barn

under 15 år af föräldrar, som från svenska kyrkan öfvergå till annat

religions-samfund, anses tillhöra detta, der ej föräldrarne vid sitt utträdande

för kyrkoherden förklara att barnet skall qvarblifva i svenska

kyrkan. Föreståndare för icke-lutherskt religions-samfund åligge att,

inom två månader efter det medlem af svenska kyrkan blifvit i samfundet

upptagen, derom underrätta kyrkoherden i den församling, hvartill

den upptagne hört.

§ 12.

Medlem af icke-lutherskt religionssamfund och den, som till utträdande

ur svenska kyrkan sig anmält, må ej i annat fall, än grundlagens

stadgande om utöfning af riksdagsmannarätt föranleder, deltaga

i behandling eller afgörande af frågor, soin kyrkan eller den offentliga

religionsundervisningen röra.

Innehar den, som till utträdande ur svenska kyrkan sig anmält,

offentligt arbete eller tjenst; varde han derifrån skild, der ej embetet

eller tjensten är af den beskaffenhet, att han utan afseende å trosbekännelsen

kunnat dertill nämnas, samt Konungen eller den myndighet,

som eger att embetet eller tjensten tillsätta, finner skäligt att honom

dervid bibehålla.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

§ 13.

Söker någon genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om

timliga fördelar förmå annan till affall från den Evangeliskt Lutherska

läran, vare förfallen till böter från och med Tjugo till och med Femhundra

Riksdaler eller fängelse i högst ett år. Lag samma vare, om

någon, hvilken af föräldrar eller målsman fått sig anförtrodt att uppfostra

eller undervisa barn, som tillhör svenska kyrkan, söker under utöfningen

af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro än den, som med

den Evangeliskt Lutherska läran öfverensstämmer.

§ 14.

Underlåter föreståndare för icke-lutherskt religionssamfund att

iakttaga hvad honom enligt denna författning åligger; dömes till böter

från och med Tjugo till och med Femhundra Riksdaler eller fängelse i

högst ett år.»

Enligt erhållna remisser åligger det Lag-Utskottet att öfver dessa

förslag afgifva yttrande. Dervid rnå till en början erinras, att de begge

frågorna angående dels främmande trosbekännare och deras religionsöfning

och dels ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande

lära, äro i nu gällande lagstiftning upptagna i två särskilda Kong!

Förordningar, begge af den 23 Oktober 1860. Detta har sin grund deri,

att det förra af dessa lagstiftningsämnen är att hänföra till civilrätten,

det sednare åter till kriminalrätten. Den åtskilnad, som sålunda förefinnes,

har Utskottet ansett sig böra iakttaga, så att i en blifvande ny

författning om främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning

lika litet som i den nuvarande må inflyta några bestämmelser om

ansvar för proselytmakeri, på sätt motionärernas förslag innehålla; och

finner Utskottet, som nu går att tillse i hvad mån dessa förslag må

föranleda ändring i gällande stadgande!!, lämpligt att dervid i ordningen

för framställningen följa nuvarande lag.

1 fråga om rättigheten för främmande trosbekännare att förena

sig i församling finnes i 1 § af 1860 års förordning stadgadt såsom vilkor

Konungens bifall. Enligt Herr Siljeströms förslag skulle detta vilkor

borttagas, med bestämmelse i stället att endast en anmälan om församlingens

bildande, jemte uppgift å trosbekännelsen och församlingsordningen,

skulle göras, i Stockholm hos öfverståthållare-embetet, och i Övriga

delar af riket hos Konungens Befallningshafvande. Härvid bör bemärkas,

att rättigheter) att fritt bekänna sin religiösa tro är något helt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

annat än rättigheten att bilda egen församling i den mening, som här

är i fråga. En sådan församling upphör icke och förändras icke dermed

att individerna vexla i densamma; och äfven om hufvudändamålet med

hennes bildande är att bereda medlemmarne rätt till offentlig religionsöfning,

kan hon icke undvara vissa andra samfunds- och korporationsrättigheter,

hvilkas utöfvande medför borgerliga verkningar. Det synes

derför vara i sin ordning att, innan församlingen anses bildad, en pröfning

föregår, hvarigenom tillses att trosbekännelsen till sin egenskap är

kristen och att församlingsordnirigen är af beskaffenhet att kunna å Statens

sida erkännas. Då Konungen är på samma gång svenska kyrkans

och Statens öfverhufvud, bör denna pröfningsrätt tillkomma honom allena.

Detta står ock i analogi med hvad som gäller i fråga om medlemmar

af svenska kyrkan, hvilka ej ega att bilda särskild! kyrkosamfund eller

församling med officiel karakter, med mindre Konungen sådant tillåtit.

Deremot anser Utskottet, lika med motionärerne, att något giltigt

skäl ej förefinnes för bibehållande af det i samma § förekommande förbud

för främmande församling att förrätta offentliga kyrkobruk och andaktsöfningar

annorstädes än inom församlingens kyrka, bönehus och

kyrkogård. Samhällsordningen synes nemligen uti ifrågavarande hänseende

tillräckligt betryggad genom föreskrifterna, att församlingens föreståndare

skall, innan något hus eller rum af församlingen till offentlig gudstjenst

begagnas, derom göra anmälan hos vederbörande polismyndighet, samt

att tillträde till församlingens gudstjenst ej må offentlig myndighet förvägras.

Derest församlingen i sitt offentliga uppträdande förgriper sig

mot allmän lag eller eljest öfverskrider de henne tillerkända rättigheter

så, att derigenom samhällets lugn störes eller allmän förargelse åstadkommes,

eger nämnda myndighet att träda emellan; och ett lika verksamt

som lämpligt korrektiv mot dylika öfverträdelser är uppstäldt genom

stadgade påföljden att församlingen må af sådan anledning, efter

Konungens förordnande, upplösas.

Enär, efter Utskottets åsigt, det följer af sig sjelft, att främmande

församling är oförhindrad att, utan inblandning från Statens sida, sjelf

kalla prest eller lärare, blott lagen ej annorlunda bestämmer, torde det

i 2 § af 1860 års förordning influtna stadgande om en sådan rättighet

böra såsom öfverflödigt uteslutas.

Utgående från den i gällande lag iakttagna grundsats, att Staten

ej bör inblanda sig i den främmande församlingens rent kyrkliga angelägenheter

i vidare måtto än soin erfordras för utöfvande af kontroll

derå, att den offentliga gudstjensten öfverensstämmer med den uppgifna

trosbekännelsen och att nödig kristendomskunskap bibringas det upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

13

växande slägtet, anser Utskottet att det bör öfverlemnas åt det främmande

religionssamfundet att inom sig bestämma de qvalifikationer, som

må anses erforderliga för dess prester och lärare.

Enligt nyssberörda § åligger det hvarje församling att anställa såsom

föreståndare »en välfrejdad person, hvars vård hennes angelägenheter

anförtros kunna». Denna citerade mening synes på ett enklare sätt

kunna uttryckas genom orden: »en dertill lämplig person». Ehuru det

i allmänhet torde blifva förhållandet, att församlingens prest antages till

dess föreståndare, är sådant likväl icke nödvändigt; och det är föreståndaren

allena, som fungerar såsom församlingens representant i afseende

på förhållandet till Staten. Honom bör fördenskull åligga icke

blott att föra de anteckningar, hvarom Konungen förordnar, och meddela

erforderliga upplysningar angående församlingens medlemmar, men

äfven att tillse, det församlingen icke öfverträder de henne tillerkända

rättigheter och att, der detta likväl sker, och rättelse ej kan af honom

åstadkommas, derom göra anmälan hos vederbörande myndighet. Utan

att förbise fördelen af den större garanti för ett nöjaktigt fullgörande

af föreståndarens skyldigheter, som Herr Ribbing åsyftar, då han fordrar

vissa uppgifna kunskapsprof såsom vilkor för eu persons behörighet att

bestrida föreståndarebefattningen, kan Utskottet för sin del likväl icke

understödja Herr Ribbings förslag härutinnan. Sagda vilkor skulle utan

tvifvel i de flesta fall, åtminstone på landsbygden, göra det till en omöjlighet

för anhängare af en främmande lära att förena sig i församling,

då bland dem ej vore att tillgå någon till föreståndare lämplig person,

som undergått de ifrågasatta kunskapsprofven. I betraktande af folkets

mer och mer stigande bildningsgrad torde dessa prof ej vara för afsedda

ändamålet nödvändiga, helst det ligger i en församlings eget välförstådda

intresse, att den person, åt hvilken hennes angelägenheter anförtros,

besitter dertill erforderliga insigter; och då lagen stadgar strängt

ansvar för föreståndare, som åsidosätter sina skyldigheter, lärer i allmänhet

ej någon finnas villig att åtaga sig befattningen, med mindre

han anser sig densamma vuxen. Härtill kommer, att Utskottet, på sätt

nedan förmärs, funnit sig föranlåtet att i afseende å föreståndarens

åligganden föreslå förändrade föreskrifter, hvarigenom fordringarne på

honom skulle i väsendtlig mån minskas, och detta utgör ett ytterligare

skäl för Utskottet att afstyrka bifall till Herr Ribbings förberörda

yrkande.

Enligt nu gällande lag har föreståndare för främmande församling

sig ålagdt, bland annat, att föra anteckningar rörande föi*samlingsmedlemmarnes

borgerliga förhållanden och derom, vid påfordran, utfärda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 34.

betyg, på sätt som för svenska kyrkans presterskap är stadgadt. Det

ligger synnerlig vigt uppå, att dessa anteckningar, hvarpå personers

borgerliga rättigheter ofta äro beroende, föras med noggrannhet, jemväl

med hänseende till behofvet af statistiska uppgifter. Men då en dissenterförsamling

icke är begränsad till något visst mindre territorium för medlemmarnes

bostad, såsom förhållandet är inom svenska kyrkan, synes

det ganska svårt, om icke omöjligt, för föreståndaren att alltid förskaffa

sig kännedom om de förhållanden, rörande hvilka anteckning bör göras,

såsom beträffande äktenskaps ingående, födelser, dödsfall m. m. Vådan

och olägenheterna häraf äro allt för stora, för att icke påkalla den

största uppmärksamhet, synnerligast i fråga om sådana dissenterförsamlingar,

hvilka sakna den fastare organisation, som utmärker svenska

kyrkan och vissa andra trossamfund med ordnadt presterskap.

I betraktande häraf och då svenska kyrkans prester, med hänseende

till deras skyldighet att för borgerligt ändamål föra anteckningar,

äro i denna sin verksamhet att anse såsom civila embetsman, har Utskottet

kommit till den åsigt, att främmande trosförvandter böra, der

Konungen för särskild församling ej annorlunda förordnar, för anteckning

om deras borgerliga förhållanden, särskildt upptagas i kyrkoboken uti

den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område de äro

boende. Det härmed förenade besvär utgör ej någon egentlig tillökning

i de göromål, som redan nu åligga svenska kyrkans presterskap; och

någon betänklighet vid att ålägga detta presterskap ett sådant besvär,

lärer så mycket mindre kunna uppstå, som personer, hvilka utträda ur

svenska kyrkan, derigenom ej undgå skyldigheten att bidraga till presterskapets

aflöning.

För underlåtenhet af föreståndare att iakttaga hvad honom enligt

författningen åligger, år i 4 § stadgadt straff af böter från och med

tjugu till och med trehundra riksdaler, eller fängelse från och med två

månader till och med ett år. Detta stadgande synes nog strängt, synnerligast

om föreståndaren befrias från den mera magtpåliggande skyldigheten

att föra nyssberörda anteckningar; och Utskottet anser derföre

att straffpåföljden bör inskränkas till böter, som i öfverensstämmelse

med det i Strafflagen följda system torde böra bestämmas till minst

fem och högst femhundra riksdaler.

Sjunde § innehåller förbud för främmande trosbekännares församlingar,

inrättningar och stiftelser att förvärfva fast egendom i riket;

»dock må tillåtet främmande religionssamfund, hvarom i 1 § sagdt är,

med Konungens tillstånd förvärfva eganderätt till den jord, som för

utrymme till kyrka eller kyrkogård erfordras.» Motionärerne hafva i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

15

sina förslag uteslutit dessa bestämmelser och således lemnat främmande

församlings rättighet i berörda hänseende obegränsad. Ur synpunkten

af högre statsskäl torde dock klokheten bjuda att ifrågavarande restriktion

ej helt och hållet borttages; ty derigenom kunde möjligen befordras

förvärfvande af fast egendom i sådana intressen och för sådana ändamål,

hvilka af Svenska folket ogillas. 1 afseende på nyssherörda lagbestämmelser

framställer sig emellertid den anmärkning, att de äro allt

för mycket inskränkande, då de utesluta möjligheten för främmande

församling att förvärfva mera jord, än som erfordras för utrymme till

kyrka och kyrkogård. Det är således ovilkorligen betaget en sådan

församling att förskaffa sig egen grund till bostad åt föreståndare, prest

och kyrkobetjening. För att undanrödja denna obillighet har Utskottet

ansett sig böra föreslå en förändring i den syftning, att det skall ankomma

på Konungen att i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida och i hvad

mån det må tillåtas främmande församling, dess stiftelser och inrättningar

att förvärfva och besitta fast egendom i riket.

I 8 § stadgas, att »skolor och andra undervisningsanstalter må ej

af främmande trosbekännare inrättas eller upplåtas för andra, än bekännare

af deras egen troslära, eller deras barn»; hvarjemte sednare

momentet af samma § innehåller förbud för sådan trosbekännare att vid

sammankomst till andaktsöfning af svenska kyrkans medlemmar hålla

föredrag. Utskottet, som lika med motionärorne anser att dessa stadganden

böra utgå, tillåter sig att till stöd härför återgifva hvad Lagutskottet

vid förra riksdagen i ämnet anförde, nemligen: att, om desamma

ansetts lämpliga under en tid då lagen med stränga straff beläde den,

som gjort sig skyldig till affall från statskyrkan, torde de dock ej vara

öfverensstämmande med nutidens äfven i lagstiftningen inrymda mera

frisinnade åsigter i detta sednare hänseende. Det synes föga konseqvent

att tillåta en fader att med sitt barn öfvergå till främmande religionssamfund,

men deremot förhindra honom att, qvarblifvande i svenska

kyrkan, låta barnet njuta undervisning i verldsliga stycken uti en för

det främmande samfundet inrättad skola, då han hyser förtroende för

föreståndaren eller läraren. Likasom tillträde till Statens skolor lemnas

dissenters barn, utan att deras från den Evangeliskt Lutherska läran

afvikande religiösa tro derigenom anses till spillo gifven, då de äro

befriade från skyldigheten att der njuta religionsundervisning, så synes

å andra sidan borttagandet af ifrågavarande förbud ej böra medföra

några vådliga följder, helst såsom regel torde få antagas, att föräldrar

och målsmän af naturlig omtanke för barnens väl skola låta sig angeläget

vara att icke anförtro dessa i händerna på lärare, sonT kunna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

misstänkas att vilja utöfva ett obehörigt inflytande på barnens uppfostran

i religiöst afseende. I andra länder med religionsfrihet finnas

s. k. blandade skolor, hvilka besökas af både protestanter och katoliker

och hvarest religionsundervisningen meddelas af olika lärare för olika

trosbekännelser.

Såsom en följd af hvad ofvan blifvit yttradt i fråga om skyldighet

för svenska kyrkans presterskap att föra anteckningar öfver främmande

trosbekännares borgerliga förhållanden, anser Utskottet, att lysning

till äktenskap bör, äfven i det fall, att både mannen och qvinnan

tillhöra främmande religionssamfund, utfärdas icke af vederbörande föreståndare

för det främmande samfundet, såsom 9 § 1 mom. i nuvarande

lag innehåller, utan af kyrkoherden i den till svenska kyrkan hörande

församling, inom hvars område qvinnan är boende.

I fråga om äktenskaps afslutande föreskrifves i 2 mom. af nyssnämnda

§: »Vigseln må i det fall, att både mannen och qvinnan tillhöra

främmande religionssamfund, som tillåtet är, förrättas efter dess

bruk. Är blott endera medlem af sådant samfund, skall vigsel ske af

svenska kyrkans presterskap». Äktenskapet är till sina borgerliga följder

af den stora betydelse, att Staten ej bör lemna å sido nödig kontroll

å sättet för detsammas afslutande med full borgerlig giltighet. Men då

Staten, utan att uppställa några fordringar på främmande församlings

prest, lemnat åt sådan församling att dertill utse hvem som helst, förefinnes

ej tillräcklig säkerhet att vigsel, förrättad efter främmande religionssamfunds

kyrkobruk, skett under sådana förhållanden, att den

derigenom knutna förening kan af Staten erkännas såsom lagligt äktenskap.

Undantog måste härvid naturligtvis göras för religionssamfund

med sådant presterskap, att Konungen funnit åt detsamma kunna anförtros

att vigsel med laga verkan förrätta och förty rättighet dertill medgifvit.

Jemväl ur eu annan synpunkt är det angeläget att föreskrifter

meddelas, enligt hvilka äktenskap utan vigsel, eller så kalladt civilt

äktenskap, må kunna med full borgerlig giltighet afslutas, på sätt i

Kongl. Förordningen angående giftermål emellan kristen och mosaisk

trosbekännare den 20 Januari 1863 är stadgadt. Det kan nemligen

inträffa, dels då kontrahenterna tillhöra olika främmande religionssamfund,

att den ene till följd af religiösa betänkligheter ej vill underkasta

sig vigsel efter det bruk, som för det religionssamfund, hvartill den

andre hörer, är antaget, dels ock att, då endera är medlem af främmande

religionssamfund, men den andra tillhör svenska kyrkan, den

förre af enahanda orsak anser sig förhindrad att låta viga sig af svenska

kyrkans

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

IT

kyrkans presterskap. Hyllande den grundsats, att den ene ej må i

samvetssak tvingas mera än den andre, kan Utskottet icke dela Herr

Ribbings åsigt derom att äktenskap emellan kontrahenter, af hvilka

endera tillhör svenska kyrkan, ovilkorligen skulle ingås medelst vigsel

af denna kyrkas presterskap; och då vigsel-formuläret icke är af någon

fundamental betydelse enligt Evangeliskt Lutherska läran, bör från lagstiftningens

sida hinder ej möta för medlem af svenska kyrkan att för

ingående af äktenskap med trosbekännare, tillhörande främmande tilllåtet

trossamfund med sådant presterskap, som nyss är nämndt, låta

föreningen afslutas medelst vigsel efter detta samfunds kyrkobruk.

Tionde paragrafen i gällande lag är af denna lydelse: »Barn af

äkta makar, som begge tillhöra främmande, men tillåtet religionssamfund,

må af föräldrarne uppfostras i den lära, de bekänna. År blott

endera makan medlem af sådant samfund, då skall barnet, om fadren

tillhör svenska kyrkan, uppfostras i den rena evangeliska läran; är

modren af denna lära, och har skriftligt aftal om barnens uppfostran

blifvit emellan makarne trälfadt före äktenskapet och inför Konungens

Befallningshafvande eller öfverståthållare-embetet uppvisadt, lände då

det till efterrättelse; har ej sådant aftal skett, vare fadren efterlåtet att

uppfostra barnet i den troslära, han bekänner.

Oäkta barn, som njuter underhåll af allmänna medel, skall, änskönt

föräldrarne äro medlemmar af tillåtet främmande religionssamfund, uppfostras

i den rena evangeliska läran».

Såsom brist hos detta lagrum må anmärkas, att nödiga bestämmelser

rörande barnens uppfostran ej äro meddelade hvarken för det

fall att begge föräldrarne tillhöra skilda främmande trossamfund, eller

för den händelse, att begge eller, när endera död är, den efterlefvande

eller, der de lefva åtskilda, den af dem, som har barnet i sin vård,

öfvergår från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett

sådant till annat. Till förebyggande af de slitningar inom familjerna,

som af ovisshet i dessa stycken kunna alstras, är det angeläget att

lagen på förhand reglerar förhållandet. Frågan om barnens uppfostran

i den ena eller andra religionen är af särdeles grannlaga beskaffenhet.

Äro föräldrarne medlemmar af olika främmande trossamfund, synes

lämpligast vara att fadren, såsom familjens öfverhufvud, eger bestämma

i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Men om endera

tillhör sådant trossamfund, och den andra svenska kyrkan, torde denna

böra af lagstiftningen tillerkännas företräde, så att barnet då skall uppfostras

i Evangeliskt Lutherska läran. Aktningen för föräldrars naturliga

Bih. titt Riksd. Prof, 1869. 7 Sami. 18 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

rätt i ifrågavarande hänseende fordrar dock, att dem emellan före äktenskapet

träffadt aftal om deras barns uppfostran i den Evangeliskt

Lutherska läran eller främmande troslära, som en af makarne bekänner,

må eg a gällande kraft.

Någon motivering torde ej erfordras till stöd för Utskottets åsigt

att barn af föräldrar, som ej ingått äktenskap med hvarandra, må, der

modren tillhör främmande trossamfund, i dess lära uppfostras.

Ehuru barn, som icke uppfostras i den Evangeliskt Lutherska

läran, må fritagas från undervisningen deruti vid de offentliga skolorna,

ligger det dock i Statens eget intresse att tillse, det äfven sådana barn

erhålla nödig kristendomskunskap. »Ett åsidosättande häraf», så yttrade

Lag-Utskottet vid förra riksdagen, »skulle lemna rum för en frihet, som

sannolikt skulle locka till affall från statskyrkan; ty det lärer väl'' icke

kunna förnekas, att mången anser det som en tung börda, en obillig

fordran, att han skall draga försorg om sina barns undervisning. Icke

är det väl någon förlust för statskyrkan, att sådana medlemmar öfvergifva

henne, men Staten tager skada deraf att det uppväxande slägtet

lemnas utan religionsundervisning. Härtill kommer samhällets pligt emot

barnen. Likasom i det borgerliga samhället tillfälle bör gifvas en hvar

att förvärfva de nödvändigaste borgerliga kunskaper, så må också i det

kristna samhället en hvar kunna påräkna att erhålla undervisning till

inhemtande af den kristendomskunskap, som anses nödvändig; och om

föräldrar och målsmän åsidosätta sin pligt i detta hänseende, må samhället

öfvei taga den. Detta är ett hufvudmoment i den omsorg, som

samhället har att egna individen, och denna samhällets skyldighet upphäfves

icke i afseende på främmande trosförvandter derföre att deras

kyrkliga ställning är exceptionel. Beträffande den åtgärd, som bör vidtagas,

då föräldrar eller målsmän försumma sin ifrågavarande skyldighet,

. synes det lämpligast vara, att vederbörande skolstyrelse eller rektor

i sådant fall egen förordna, att barnen skola deltaga i den religionsundervisning,

som i den offentliga skolan meddelas».

Stadgandet i 9 §, att främmande trosbekännare ej skall anses

oberättigad att einbetsåtgärd af Svenska kyrkans presterskap påkalla,

torde såsom olämpligt böra borttagas. Det bör vara mera en samvetssak

än eu embetspligt, mera en rättighet än en skyldighet för Svenska

kyrkans presterskap att i detta fall lemna embetsåtgärd.

f ä 14 § i 1860 års förordning skall den, som önskar öfvergå

tran Svenska kyrkan till främmande religionssamfund, först undervisas

°.„ förmanas af sm själasörjare,_ vidare varnas af domkapitlet eller dess

tilltöroianade ombud och slutligen, om han ändock framhärdar i sin

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

1»

föresats, personligen hos kyrkoherden i den församling, hvartill han

hörer, göra anmälan derom till anteckning i kyrkoboken; dock skall

han ej anses från kyrkan skild förr än han, efter uppnådd ålder af

aderton år, blifvit i annat, i riket tillåtet religionssamfund upptagen.

Här möter till besvarande den lika omtvistade som vigtiga frågan,

huruvida medlem af Svenska kyrkan, som omfattar främmande lära, bör

i Svenska kyrkan qvarhållas till dess han blifvit i annat religionssamfund

upptagen. Ur synpunkten af Svenska kyrkans eget intresse

måste denna fråga med nej besvaras. Det kan icke vara någon vinst

för denna kyrka att genom tvång behålla inom sig olika tänkande,

hvilka kanhända med styrkan af en lefvande öfvertygelse anse sig

manade att arbeta för hennes undergång. Derigenom att kyrkan qvarhåller

dem emot deras vilja, framkallas split och söndringar inom henne,

och hon förlorar sålunda den koncentrerande kraft, som gör henne

mägtig att värna sig sjelf. Så vida detta tvång derjemte afhåller

dem från att om utträde ur kyrkan göra en anmälan, som till intet

gagnar, kan det icke förvägras dem rättighet att, fastän uppenbart

fiendtliga mot kyrkan, ändock deltaga i behandlingen af frågor, som

röra kyrkan och den offentliga undervisningen; och deras röst kan

dervid ofta vara den afgörande. Grundsatsen af samvets- och bekännelsefrihet

fordrar ock, att den, som bekänner sig till en främmande lära,

må vinna utträde från Svenska kyrkan äfven om det trossamfund, hvars

lärosatser han omfattar, icke är genom någon församling här i landet

representeradt, eller lian ej finner några med sig liktänkande, som äro

nog talrika att kunna bilda egen församling. Den invändning, som

härvid kunde framställas, att Staten, genom att tillåta någon utträda ur

Svenska kyrkan, utan att han inträder i annat tillätet religionssamfund,

skulle visa en vådlig likgiltighet för samhällsmedlemmarnes religiösa

lif och deras själavård, har vid eu föregående riksdag blifvit bemött

med dessa tänkvärda ord: »Eu sådan invändning förutsätter en alltför

krass uppfattning af kyrkans betydelse och verksamhet. Ty skall kyrkan

rätt uppfylla sin bestämmelse, måste hon vara detsamma som Statens

andliga luftstreck. Hennes inflytande måste vara såsom klimatets, hvilket

ingen” kan undandraga sig, fastän det verkar olika på olika individer.»

För öfrigt må erinras, att lagens förbud uti ifrågavarande hänseende

kan utan synnerlig svårighet kringgås derigenom att den dissekerande

först inträder i en främmande församling och sedermera derifrån utgår,

äfvensom att individens behof af samfundslif likaväl i religiöst som i

borgerligt afseende har alltför djupa rötter för att förbudets borttagande

skulle kunna medföra några vådliga följder.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

Andamålet med de såsom vilkor för utträde ur svenska kyrkan

föreskrift^ omgångar med undervisning, förmaning och varning torde i

de flesta fall. förfelas. Dessa formaliteter innebära ett moraliskt tvång,

som mindre inverkar på den fria öfvertygelsen, men fastheldre är egnadt

att alstra bitterhet hos den, som utgör föremål för en sådan behandling.

Själasörjaren bör ej sakna utväg att äfven utan lagens biträde bereda

sig tillfälle att genom undervisning och varning söka förhindra ett förhastadt

steg af den, som står i begrepp att utträda ur svenska kyrkan.

Utskottet anser derföre att lagen i denna del bör ändras, med föreskrift

endast, att den dissekerande, som hos kyrkoherden anmält sin afsigt

att utträda, skall, sedan minst två månader förflutit, personligen hos

kyrkoherden förnya sin anmälan. Genom eu sådan mellantid lemnas

rådrum till besinning för den, som möjligen af öfverilning beslutat sig

för att utträda; och då han i och för den sednare anmälan har skyldighet

att personligen inställa sig hos kyrkoherden, blir denne i tillfälle

att göra de föreställningar, som af pligt och kristlig kärlek förestafvas.

Bestämmelsen af 18 års ålder såsom vilkor för rättigheten att utträda

ur svenska kyrkan, grundar sig på den förutsättning, att personer vid

denna ålder i allmänhet inhemtat nödig insigt i kyrkans lära; men då

mången långt tidigare hunnit förvärfva sådan insigt, hvilken måste mätas

efter det för konfirmationen erforderliga kunskapsmått, anser Utskottet

att den kristendomskunskap, som berättigar till konfirmation, bör ställas

såsom alternativ emot sagda ålder, på sätt motionärerne jemväl föreslagit.

Genom Kong]. Kungörelsen den 19 Januari 1847 är stadgadt, att

för äktenskaps ingående emellan personer, af hvilka den ena tillhör

luthersk församling och den andra tillhör annan kristen trosbekännelse,

lysning’ skall afkunnas såväl uti kyrkan inom den församling, qvinnan tillhör,

som inom den, till hvilken mannen hörer, samt att lysning bör utfärdas

af den lutherska presten, hvilken för densammas laglighet ansvarar. Denna

kungörelse är icke upphäfd genom 1860 års förordning, som i fråga om

utfärdande af lysning till äktenskap innehåller bestämmelse endast för

det fall, att begge kontrahenterna tillhöra främmande religionssamfund;

och hänvisning till begge omförmälda författningarne förekommer i Kong!.

Förordningen angående giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare

af den 20 Januari 1863. Men då Utskottets här nedan upptagna^

förslag till lag angående främmande kristna trosbekännare och

derasfieligionsöfning innehåller erforderliga bestämmelse^ jemväl i fråga

om lysning till sådant äktenskap, som i 1847 års kungörelse afses, torde,

erest detta förslag antages, sistnämnda författning kunna i sammanhang

dermed helt och hållet upphäfvas, med iakttagande af den ändring i

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lag-TJtskottets Utlåtande N;o 34.

åberopade Kongl. Förordningen den 20 Januari 1863, som deraf föranledes.

På grund af hvad nu anfördt blifvit får Utskottet, i anledning af

ifrågavarande motioner, vördsamt hemställa:

1 :o att Riksdagen ville för sin del besluta utfärdandet af

en författning, angående främmande kristna trosbekännare och

deras religionsöfning, så lydande:

Med upphäfvande af Kongl. Förordningen angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning den 23 Oktober

1860 samt Kongl. Kungörelsen angående lysning till äktenskap

emellan personer, af hvilka den ena tillhör luthersk församling

och den andra tillhör annan kristen trosbekännelse, den 19

Januari 1847, förordnas som följer:

§ u

Vilja bekännare af annan kristen lära, än den Evangeliskt

Lutherska, bilda särskild församling, göre derom hos Konungen

ansökan, samt uppgifve sin trosbekännelse och försarnlingsordning;

bifoge ock, der de svensM kyrkan tillhört, bevis om

sådan anmälan för utträde derur, som i § 3 omförmäles. Finner

Konungen skäl att ansökningen bifalla, ege den församling

rätt till offentlig religionsöfning.

§ 2.

Sålunda tillåten församling anställe såsom föreståndare en

dertill lämplig person, samt göre derom anmälan, i Stockholm

hos öfverståthållare-embetet och annorstädes i riket hos. Konungens

Befallningshafvande; och må församlingen derförinnan ej

träda i utöfning af de henne tillkommande rättigheter.

Föreståndaren hafve tillsyn derå, att församlingens offentliga

gudstjenst öfverensstämmer med dess uppgifna trosbekännelse

och församlingsordning, samt att allmän lag dervid ej

öfverträdes. Sker annorlunda, och varder på anmärkning af

föreståndaren det felaktiga ej rättadt, anmäle han förhållandet

hos öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande.

Derjemte vare föreståndaren pligtig att föra de anteckningar,

hvarom Konungen förordnar; att lemna erforderliga upp
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

lysningar angående församlingens medlemmar, samt att för öfrigt

ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,. som af

vederbörande honom meddelas.

Afgår föreståndare från sin befattning, anställe församlingen

ofördröjligen en annan och göre derom anmälan, såsom

ofvan är sagdt.

§ 3-

Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen

lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt

tillkänna för kyrkoherden i den församling, han tillhör;

uppgifve ock det trossamfund, hvartill lian vill öfvergå. Framhärdar

han i sin afsigt, inställe sig, sedan minst två månader

förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle sig till utträde

ur kyrkan; och göre kyrkoherden derom anteckning i

kyrkoboken.

Ej må någon från svenska kyrkan utträda förr, än han

fyllt 18 år eller, der han yngre är, visat sig ega den kristendomskunskap,

soiQ*för konfirmation erfordras.

Den, som till*utträde ur svenska kyrkan sig anmält, anses

tillhöra det trossamfund, hvars lära han omfattat. Varder

han i främmande församling upptagen, åligge den församlings

föreståndare att derom inom två månader göra anmälan hos

vederbörande kyrkoherde i svenska kyrkan.

§ 4.

Förr, än äktenskap af främmande trosförvandt ingås, skall

lysning afkunnas i den till Svenska kyrkan hörande församling,

inom hvars område qvinnan är boende. Kyrkoherden i samma

församling. utfärde lysningen; hvarvid för främmande trosförvandt

ej erfordras bevis om dop och nattvardsgång.

§ 5.

Äktenskap emellan dem, hvilka begge tillhöra samma främmande

trossamfund med sadant presterskap, att Konungen funnit

åt detsamma kunna anförtros att vigsel med laga verkan

förrätta och förty rättighet dertill medgift, skall afslutas

med vigsel efter samfundets kyrkobruk.

-n
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34, 88

Tillhöra de olika främmande trossamfund med sådant

presterskap, som nyss är nämndt, eller är blott endera medlem

af dylikt samfund; då må äktenskapet kunna afslutas antingen

medelst vigsel, förrättad af dertill berättigad prest inom

enderas trossamfund, eller inför borgerlig myndighet, på sätt

här nedan sägs. Samma lag vare i fråga om äktenskap emellan

främmande trosförvandt och medlem af Svenska kyrkan.

Der ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande

trossamfund, som ofvan omförmäldt är, skall äktenskapet

ingås inför borgerlig myndighet.

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas,

vare i stad magistrat och på landet kronofogde. Dessa myndigheter

hafva att i fråga om äktenskapshinder öfva den tillsyn,

som vigselförrättare enligt lag åligger. Sedan såväl mannen

som qvinnan afgifvit sitt ja och samtycke till giftermålet;

varde de för äkta makar förklarade. Hvad sålunda förekommit,

skall upptagas i särskildt öfver sådana ärenden fördt protokoll,

hvilket, der äktenskapet är inför kronofogde ingånget,

af vittnen bestyrkes. Det äktenskap ege full borgerlig giltighet,

ändock att vigsel ej förekommit.

§ 6.

Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar

af samma främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras.

Äro föräldrarne vid barnets födelse medlemmar af skilda

främmande trossamfund; ege fadren bestämma i hvilketdera samfundets

lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant

trossamfund och den andra svenska kyrkan, då skall barnet i

Evangeliskt Lutherska läran uppfostras. Har emellan makarne

träffats aftal om deras barns uppfostran i Evangeliskt Lutherska

läran eller främmande troslära, som en af makarne bekänner,

vare sådant aftal gällande, såframt det blifvit före äktenskapets

ingående skriftligen upprättadt och uppvisadt, för vigselförrättare,

derest vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför

hvilken äktenskapet afslutats
Barn

af föräldrar, som ej ingått äktenskap med hvarandra,

må, der modren tillhör främmande trossamfund, i dess troslära

uppfostras.

Då begge föräldrarne eller, när endera död är, den efterlefvande,

eller, der de lefva åtskilde, den af dem, som har

barnet i sin vård, öfvergå!’ från svenska kyrkan till främmande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

trossamfund eller från ett sådant till annat, må, der begge

öfvergå, fadren och, i öfriga fall, den efterlefvande eller den

af makarne, som har barnet i sin vård, bestämma i hvilketdera

samfundets lära, barnet skall uppfostras.

§ 7.

I afseende å folkundervisningen, skola främmande trosförvandter

och deras barn vara underkastade derom gällande

stadgar och anses tillhöra det skoldistrikt, inom hvilket de äro

boende. Barn, som icke skall uppfostras i Evangeliskt Lutherska

läran, må, på framställning af vederbörande målsman, fritagas

från undervisning deri såväl i folkskola som vid elementarläroverk;

dock åligger, vid den förra skolstyrelsen och vid det

sednare rektor tillse, att sådant barn genom målsmans försorg

erhåller tillbörlig religionsundervisning. Försummar målsman,

oaktadt af skolstyrelse eller rektor erhållen påminnelse, sin

skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning,

som i folkskola eller vid elementarläroverk meddelas.

§ 8.

Främmande trosförvandter skola, der Konungen för särskild

församling ej annorlunda förordnar, för anteckning öfver deras

borgerliga förhållanden, särskildt upptagas i kyrkoboken uti den

till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område de

äro boende; och galle i afseende å derför erforderlig anmälan

hvad af Konungen särskildt föreskrifves.

Magistrat och kronofogde samt främmande församlings prest

hafva att de inför dem ingångna äktenskap anmäla, på sätt för

vigselförrättare inom svenska kyrkan finnes föreskrifvet. Har

sådant aftal träffats, som i § 6 omförmäles, skall den borgerliga

myndighet eller vigselförrättare, för hvilken det blifvit

uppvisadt, till kyrkoherden i den svenska församling, der qvintan

bor, ofördröjligen insända en bestyrkt afskrift af samma

aftal, för att i kyrkoboken antecknas.

§ 9.

Främmande församling, dess inrättningar och stiftelser må

icke, utan Konungens tillstånd, förvärfva och besitta fast egendom

i riket.

f 10.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-UtshotteU Utlåtande N:o 84,

2b

§ 10.

Främmande trosförvandt^’ ega enahanda rätt, som med*

lemmar af svenska kyrkan, att å allmän begrafningsplats erhålla

lägerstad för sina döda.

§ 11.

Innan något hus eller rum af främmande församling till

offentlig gudstjenst begagnas, skall föreståndaren derom göra

anmälan, å landet hos kronofogden i orten och i stad hos poliskammare,

der sådan finnes, men eljest hos magistraten.

Tillträde till församlingens gudstjenst må ej offentlig myndighet

förvägras.

§ 12.

Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket inrättas.

§ 13.

De för särskilda kyrkliga inrättningar stadgade afgifter till

svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening må ej

påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning

blifvit på hans egen begäran verkställd.

§ 14.

Med de undantag och inskränkningar, som af grundlag

eller eljest gällande författning föranledas, skall skiljaktighet i

kristen trosbekännelse icke medföra någon olikhet i svenska

medborgares rättigheter och skyldigheter.

§ 15.

Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält,

offentlig tjenst, varde derifrån skild, så framt hans trosbekännelse

skulle utgjort hinder för utnämning till tjensten.

Bih, till Itiksd. Prof, 1889. 7 Sami, 13 Saft, 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

§ 16.

År främmande trosförvandt af sådan lära, som ej tillstädjer

honom att aflägga ed, då den enligt lag erfordras, förordne

Konungen huru förfaras bör.

§ 17-

Varder rättigheten till offentlig religionsöfning missbrukad;

då må, efter Konungens förordnande, församlingen upplösas.

Samma lag vare, då föreskriften i § 2 om anställande af

föreståndare icke, efter särskildt föreläggande, fullgöres.

§ 18.

Underlåter föreståndare att iakttaga hvad honom enligt

denna förordning åligger, dömes till böter från och med 5

Riksdaler till och med 500 Riksdaler.

§ 19.

Genom denna förordning göres icke någon inskränkning i

de rättigheter, redan tillåtna främmande församlingar hittills

åtnjutit.

Såsom en följd häraf och då, på sätt ofvan är antydt, Kongl.

Förordningen angående giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare

den 20 Januari 1863 i 2 och 4 §§ hänvisar till Kongl. Förordningen

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

den 23 Oktober 1860, får Utskottet vidare föreslå,

2:o att Riksdagen behagade för sin del ändra nämnda §§

i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1863 till följande lydelse'':

§ 2.

Om lysning till sådant äktenskap, äfvensom till äktenskap

emellan mosaisk trosbekännare och medlem af främmande

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 84.

27

kristet trossamfund, galle hvad i 4 § af Kongl. Förordningen angående

främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning

af denna dag stadgadt är.

'' § 4.

I fråga om den troslära, hvari barn bör uppfostras, vare

lag som i 6 § af ofvan omförmälda Kongl. Förordning sägs.

Vidkommande slutligen Kongl. Förordningen den 23 Oktober 1860,

angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder

till eller utsprider villfarande lära, så innehåller denna författning

hufvudsakligen ansvarsbestämmelser dels, enligt 1 §, för den som offentligen

förkunnar eller till annans förledande annorledes utsprider lärosatser,

som mot den rena Evangeliska läran stridande äro, dels, enligt 2

§, för den som söker genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om

timliga fördelar förmå annan till affall från nämnda lära, äfvensom för

den, hvilken af föräldrar eller målsman fått sig anförtrodt. att uppfostra

eller undervisa barn tillhörande svenska kyrkan, men söker under utöfningen

af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro, än deri, som med

den rena Evangeliska läran öfverensstämmer, dels enligt 3 §, för

den som, utan att vara svensk medborgare, begår brott, som i 1 eller

2 § sägs, dels ock, enligt 4 §, för den, som till deltagande i främmande

trosbekännares andaktsöfning nödgar eller lockar den, som minderårig

är, eller under hans lydnad står, och till svenska kyrkan hörer. De öfriga

§§:ne handla om böternas fördelning och förvandling samt om rättegången.

Enligt ofvan uttalade grundsatser i fråga om främmande trosbekännare

och deras religionsöfning, och då allmänna lagens föreskrifter

om böters fördelning och förvandling samt om rättegång stå att tillämpa

jemväl i ifrågavarande fall, anser Utskottet att berörda Kongl. Förordning

må upphäfvas, dock så, att i stället utfärdas eu ny författning,

hvarigenom ansvar stadgas för de i 2 och 4 §§ omförmälda brott. Dervid

bör, enligt Utskottets åsigt, den i 2 § bestämda ansvarspåföljd, böter

från och med Etthundra till och med Trehundra Riksdaler eller fängelse

från och med två månader till och med ett år, förändras till böter

från pph med Tjugo till oeh med Femhundra Riksdaler eller fän
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

gelse i högst ett år, samt den i 4 § stadgade påföljd af böter från och

med Tjugofem till och med Tvåhundra Riksdaler förändras till böter

från och med Tio till och med Tvåhundra Riksdaler,

Utskottet föreslår således,

3:o att Riksdagen ville för sin del besluta en författning,

angående ansvar för den, som söker förmå annan till affall från

den Evangeliskt Lutherska läran, så lydande:

Med upphäfvande af Kongl. Förordningen angående ändring

i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder

till eller utsprider villfarande lära, af den 23 Oktobei’ 1860,

förordnas som följer:

§ I
Söker

någon genom bedrägliga medel, hotelser eller löften

Om timliga fördelar förmå annan till affall från den Evangeliskt

Lutherska läran; vare förfallen till böter från och

med Tjugo till och med Femhundra Riksdaler, eller fängelse

i högst ett år.

Lag samma vare om någon, hvilken af föräldrar eller målsman

fått sig anförtrodt att uppfostra eller undervisa barn, som

tillhöra svenska kyrkan, söker under utöfningen af sådant uppdrag

bibringa barnet annan tro än deri, som med den Evangeliskt

Lutherska läran öfverensstämmer.

§ 2.

Hvar som till deltagande i främmande trosbekännares andaktsöfning

nödgar eller lockar den, som minderårig är, eller

under hans lydnad står, och till svenska kyrkan hörer, böte

från och med Tio till och med Tvåhundra Riksdaler.

Stockholm den 27 April 1869.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelser

uti

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

Sid. 23 rad. 20 uppifr. står; förekommit. — läs; tillkommer.

„ 25 „ 16 „ „ inrättningar —- förrättningar

Bih. till JUksä. Rot. 1869, 7 Sami.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lag-UtsTtettefe Utlåtande N:e 34,

29

Reservationer:

af Herr von Möller, i afseende på 6 § 3 mom. i Utskottets förslag;

af Herr Beckman: »Instämmande för öfrigt i Utskottets beslut, anhåller

jag vördsamt att i afseende på följande paragrafer af det framlagda

förslaget få anmäla en afvikande mening.

§ 3. Utträde ur ett kristet kyrkosamfund synes vara eu handling,

hvilken, derest den skall förtjena aktning och icke blifva till skada för

den enskilde och det allmänna, bör vara frukten af mogen ompröfning,

och således äfven förutsätter någon mognad i omdömet. Denna mognad

tillhör icke hvarje ålder. Derföre är icke heller en aktningsbjudande

håg att utträda ur ett kyrkosamfund i hvarje ålder tänkbar. Ett barns

hängifvenhet åt den kristna tro, i hvilken det blifvit fostradt, förtjenar

äfven i en spädare ålder det ömmaste afseende, emedan denna hängifvenhet

kan hafva nöjaktig grund redan i det omedelbara intryck

barnahjertat erfarit af religionens sanning; ett barns begär att öfvergifva

sin barndoms tro måste deremot städse väcka misstro, emedan

hos barnet näppeligen kan förutsättas den förmåga af pröfning och

jemförelse, den mogenhet i omdömet, hvilka ensamma kunna nöjaktigt

rättfärdiga ett sådant steg. Dessa oundgängliga vilkor för en öfvergångs

sedliga befogenhet torde högst sällan förefinnas före fyllda 18

år. Nu gällande författning, hvilken bestämmer nyssnämnda ålder såsom

den tidigaste, vid hvilken utträde ur svenska kyrkan må ega rum, synes

mig derföre redan ur nu anförda grunder ega ett obestridligt företräde

framför Utskottets förslag, hvilket medgifver ett tidigare utträdande

för hvar och en, som inhemta! för konfirmation erforderlig kristendom

kunskap, helst omfånget af denna kunskap enligt lag är och städse

måste blifva högst obestämd. Nämnda företräde blifver ännu mera i

ögonen fallande, derest godkännande lemnas åt Utskottets förslag att

utträde ur svenska kyrkan skall kunna eg a rum, utan inträde i annan

församling, ett förslag, hvilket äfven jag ansett mig böra biträda, så

vidt fråga är om personligheter, hos hvilka man kan förutsätta ett

någorlunda stadgadt sinne. Men hvarken ur samhällets eller individens

synpunkt torde det kunna anses tillåtligt, att barn vid 13—17 års ålder,

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Lag-Utskottets Utlåtande Nto 34.

ja, möjligen ännu yngre, lösgöra sig, med eller utan sina målsmäns

bifall, från all kyrklig gemenskap, alla kyrkliga band. Ingen skada

skulle tillskyndas dessa barn och intet obehörigt samvetstvång mot dem

utöfvas, derest de nödgades betänka sig ännu ett par år, innan de toge

det afgörande steget.

Stadgandet, att »den, som till utträde ur svenska kyrkan sig

anmält, anses tillhöra det trossamfund, hvars lära han bekänner», utan

afseende på om detta samfund upptagit honom i sin gemenskap eller

ej, innebär en tvetydighet, som icke synes önskvärd,Jochfkan lätt hafva

skenet af obehörigt ingripande i främmande trossamfunds inre angelägenheter.

Då det icke heller är af behofvet påkalladt,fså synes mig

detsamma böra ur paragrafen uteslutas.

I enlighet med ofvan angifna uppfattning får jag för ifrågavarande

§ föreslå följande lydelse, der skiljaktigheten från Utskottets förslag är

med kursiverad stil utmärkt.

§ 3.

Har medlem af svenska kyrkan — —- —- —- — —- —. —-

derom anteckning i kyrkoboken.

.Z)en, hvilken sålunda till utträde sig anmält, må ej anses från

svenska kyrkan skild eller upptagas i främmande församling,

innan han fyllt 18 år. Varder han i främmande församling

— — — — kyrkoherde i svenska kyrkan.

§ 5. Om ock det borgerliga äktenskapets karakter af verkligt

äktenskap hvarken kan eller bör sättas i fråga, torde man likväl ur

det kristliga statssamhällets synpunkt böra betrakta den kyrkliga formen

för äktenskapets ingående såsom den normala och företrädesvis önskvärda-

Häraf följer att man icke utan särdeles tvingande omständigheter

bör påbjuda eller ens tillåta den borgerliga formen ensam. Under

fullt erkännande af den ömhet mot både prestens och kontrahenternas samvete,

hvilken otvifvelaktigt förestafvat Utskottets beslut i detta afseende,

befarar jag att denna ömhet gått längre än oundgängligt varit, då den

bevekt Utskottet att i allmänhet tillstädja borgerligt äktenskap mellan

medlem af svenska kyrkan och främmande trosförvandt. Är den främmande

trosförvandten icke medlem af tillåten församling, då svnes eu

dylik tillstädjelse utan tvifvel påkallad, enär hans bekännelses kristliga

karakter, såsom icke pröfvad och erkänd, kan med fog sättas i fråga,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

31

Deremot synes vigsel af svensk prest utan våda kunna stadgas såsom

ensamt giltig form för äktenskapets afslutande, så vida den främmande

trosförvandten är medlem af tillåten främmande församling.

Vidare bör anmärkas, att, så vida fel och misstag vid äktenskapets

afslutande inför borgerlig myndighet äro lika vådliga som vid dess ingående

inför kyrklig, så synes nödigt att för enahanda förseelse enahanda ansvar

stadgas.

På grund af allt detta anser jag mig böra hemställa, om icke

ifrågavarande § må erhålla följande lydelse:

§ 5.

Äktenskap emellan medlem af svenska kyrkan och medlem af

tillåten främmande församling skall ingås medelst vigsel af prest

i svenska kyrkan.

Äktenskap emellan dem, hvilka begge tillhöra samma främ
—

— — efter samfundets kyrkobruk.

Tillhöra de olika — — — — -— — — — _____ — —

borgerlig myndighet på sätt här nedan sägs. Samma lag vare

i fråga om äktenskap emellan främmande trosförvandt, som icke

är medlem af tilläten församling, och medlem af svenska kyrkan.

Borgerlig myndighet, inför hvilken — — — — — — —

— — — — vigselförrättare enligt lag åligger under enahanda

ansvar, som för vigselförrättare stadgadt är. Sedan så väl mannen

som qvinnan afgifvit sitt — — — — — — — —--—

giltighet, ändå att vigsel ej åkommit.

§ 6. Då uttrycket trossamfund, om dertill icke lägges bestämningen

tillätet, kan i denna § föranleda eu tydning, som jag icke för

min del gillar, så får jag vördsamt yrka att

allestädes i denna § till ordet trossamfund fogas ordet tillåtd.

Att lemna den till mogen ålder komna individen frihet att exsistera

utan yttre kyrklig gemenskap har jag ansett vara påkalladt af

grunder, för hvilka mina betänkligheter bort gifva vika. Men att tilllåta

h .nom att omkring sig uppfostra en skara barn, som äfven stå

utom all kyrklig gemenskap, synes mig alldeles icke af samma grunder

påkalladt och för öfrigt i den skarpaste strid med andan af vår statsförfattning.

Jag får derföre vördsamt hemställa, att efter andra momentet

i denna § införes ett nytt af följande lydelse:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 84,

Vi

År ingendera af föräldrarne medlem af tillåten församling, då

tillhör barnet svenska kyrkan och skall i dess lära uppfostras.

Samma lag vare, då endera, af föräldrarne tillhör svenska kyrkan

och den andre är främmande trosförvandt, men icke medlem

af tilläten församling.

Deri rätt att bestämma öfver barnets religiösa uppfostran, hvilken

genom sista mom, af denna § tillerkänna föräldrar, hvilka efter barnets

födelse öfvergå från ett trossamfund till ett annat, synes mig förläna

lagens helgd åt ett grymt och i sedligt hänseende förderfligt samvetstvång

emot barnen. Redan i anmärkningen mot 3 § hafva blifvit anförda

de skäl, som bjuda att fästa vida mera afseende vid ett barns önskan

att förblifva vid sin barndomstro, än vid dess begär att öfvergå till eu

annan. Erfarenheten gifver vid handen att föräldrar kunna mer än en

gång ömsa religion och ofta på allt för lösa grunder; den gifver å andra

sidan vid handen att barn kunna redan under sin uppfostringstid fatta

djup eller åtminstone varm kärlek för den tro, i hvilken de begynnt

uppfostras och hvars allmänna grunddrag de hunnit inhemta. Det synes

vara en opåkallad hårdhet och i fullkomlig strid med andan af den

lagstiftning, som nu är i fråga, om samhället underlåter att taga hänsyn

till ofvannämnda förhållanden. Man behöfver icke höra till dem,

som ringakta familjebanden eller vilja nedsätta föräldramyndigheten, der

den har befogenhet, derföre att man icke vill legalisera ett sådant

handlingssätt som t. ex. att rycka ifrån konfirmationsundervisningen

ett barn, som begynnt att värdera och älska vår evangeliska lära, för

att med våld påtvinga detsamma lärosatser, hvilka barnet redan lärt

sig att anse såsom villfarelser. En helt annan sak är hvad § 7 med rätta

stadgar, nemligen att främmande religionsförvandts barn, hvilket icke

erhåller tillbörlig undervisning i sin egen tro, skall undervisas i den

Evangeliskt Lutherska, för att icke helt och hållet sakna den religiösa

bildning, Staten med rätta af alla sina medborgare fordrar. Jemförelsen

emellan Utskottets förslag i § 3 och det ifrågavarande momentet af

§ 6 gifver ock det resultat, att enligt här gifna bestämningar barnet,

då det »visat sig ega den kristendomskunskap, som för konfirmation

erfordras», kan emot föräldrarnes vilja väl utträda ur svenska kyrkan,

så vida föräldrarne i densamma qvarblifva, men icke i densamma qvarblifva

eller åtminstone icke i dess lära uppfostras, derest föräldrarne

sjelfva öfvergå till annat trossamfund. Föräldrar, som förblifva i den

Evangeliska kyrkan, hafva således genom dessa paragrafer i Utskottets

förslag, om det vinner kraft af lag, förlorat all befogenhet att förbinda

sina

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

33

sina barn, så snart dessa inhemtat för konfirmationen nödiga kunskaper,

och anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, att vid det offentliga

läroverket deltaga i religionsundervisningen;''men deremot beröfvat barn,

som måhända till 14—15 år deltagit i denna undervisning, friheten att

deri fortfarande deltaga, så vida föräldrarne under tiden öfvergå till

annan - lära. Eu sådan ordning synes icke tillfredsställande. Må vara

att den icke kan^ af lagen förebyggas. Den bör åtminstone icke af lagen

stadfästas. Jag får derföre vördsamt till ifrågavarande §:s andra moment

föreslå ett tillägg af följande lydelse:

Emot sin vilja må dock barn utom det fall, som § 7 gifver

vid'' handen, icke uppfostras i annan lära än den,hvari det

ditintills njutit undervisning.

eller, derest sådant skulle finnas lämpligare,

att hela det ifrågavarande tredje momentet utgår.

§ 8.

Mot den i 8 § antagna grundsats, att främmande trosförvandter

skola i svenska kyrkans böcker antecknas, har jag hyst och hyser jag

fortfarande betänkligheter, som jag icke kan underlåta att uttala. A

ena sidan ställas här främmande församlingar i ett beroende af den

Evangeliska kyrkans presterskap,,, som icke utan undantag torde falla

dessa församlingar behagligt. A andra sidan kan icke förbises att

Staten på ett betänkligt sätt motverkar sitt eget ändamål med den statskyrkliga

institutionen, i samma mån Staten pålägger svenska kyrkans

presterskap hvarjehanda bestyr, som för prestens embete äro främmande.

Ordets förkunnande offentligen och enskilda själavården, vården om

skolan samt öfriga till församlingstjensten hörande åligganden, om de

skola skötas enligt kyrkans bestämmelse och så att den kristliga statens

syftemål motsvaras, erfordrar redan större krafter än de, hvilka nu stå

till buds. Det kan omöjligen vara förenligt med Statens rätt förstådda

intresse att genom främmande uppdrag göra dessa krafter ännu mera

otillräckliga. Dessa främmande uppdrag verka menligt, icke allenast

genom den tid de rycka från den egentliga presterliga embetsverksamheten;

utan ännu långt mera, om ock mindre ögonskenligt, genom den

frestelse de medföra, att för statsuppdrag eftersätta kallets heligaste

fordringar: en frestelse, hvilken inom statskyrkan redan är öfver hofvan

stark och hvilken det är lika opolitiskt, som okyrkligt att utöfver det

alldeles oundgängliga öka.

Bih. Ull Biksd. Prof. 1869. 7 Samt. 18 Käft,

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

Emellertid då jag icke för närvarande förmått utfinna någon

mera praktisk lösning af den uppgift, som här förelegat Utskottet; då

så väl i allmänhet syftningen i Utskottets förslag som isynnerhet ordalydelsen

i denna § dels förebygger deri oriktiga och vådliga föreställningen,

att upptagande i kyrkobok skulle medföra erkännande såsom

församlingsmedlem, dels ingifver den förhoppningen, att föreskriften om

främmande trosförvandters upptagande i Evangeliskt Lutherska kyrkans

böcker blott kommer att gälla undantags- och öfvergångsvis; då under

sådana förhållanden hvad af kyrkan fordras med rätta kan ur hennes

synpunkt betraktas såsom eu kärlekstjenst, väl förenlig med hennes

kallelse; då skolrådets pligt att vaka öfver folkundervisningen med nödvändighet

påkallar, att uppgift å främmande trosförvandters barn skall

finnas för skolrådet tillgänglig; då anordningen af våra kyrkoböcker i

alla händelser skulle nödga till upptagande af sådana främmande trosförvandter,

som äro egare af fast egendom pådandet eller såsom husfäder

hafva tjenstefolk eller barn, hvilka tillhöra vår Evangeliska kyrka;

så finner jag mig icke kunna vid denna punkt framställa något yrkande,

utan höra inskränka mig till uttalande af den vördsamma förhoppning,

att, för den händelse det nu framställda förslaget vinner Riksdagens

godkännande, den underdåniga skrifvelsen måtte innehålla en antydan

om denna §:s provisoriska karakter och Riksdagens underdåniga förmodan,

att, så ofta främmande församling förmår att ställa betryggande

garantier, Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att åt densamma gifva den

oberoende ställning, hvilken bör tänkas såsom det normala, och i sådant

fall äfven meddela de föreskrifter angående utfärdande af flyttnings- och

äktenskapsledighetsbetyg in. in., som denna ställning oundgängligen

påkallar.

§ 9.

Då icke mindre vårt eget lands än andra länders historia betygar

vådan af allt för stora egendomars hopande i kyrkliga samfunds ego;

då otvifvelaktigt äfven i vår tid finnas kyrkosamfund, som med stor

energi vinnlägga sig om ett sådant hopande; då jag anser riktigare att

Staten förebygger detta, än att den, såsom ofta skett, genom eu godtycklig

och följaktligen alltid i någon mån orättvis reduktion afhjelper

det onda, sedan det hunnit till för hög grad; då här föreslagna bestämning,

genom frånvaron af all hänvisning på den synpunkt, ur hvilken

frågan om tillåtelse eller icke tillåtelse bör bedömas, ingalunda synes

egnad att förekomma ifrågavarande onda, anser jag mig för denna §

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

35

höra vördsamt föreslå- följande, med nu gällande lag i det närmaste

öfverensstämmande lydelse:

Förvärfvande af fast egendom i riket vare främmande trosförvandters

församlingar, inrättningar och stiftelser förbjudet;

dock må tillåten främmande församling, hvarom i § 1 sagdt

är, med Konungens tillstånd förvärfva eganderätt till den jord,

som för utrymme till kyrkogård samt kyrka och andra församlingens

hus erfordras.»

af Herr Ribbing: »Grundtanken i nu gällande nådiga förordning

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning synes vara,

afl, då man ej ansett sig kunna förvägra cfc förra all rätt att förena sig

i församling, man dock, betraktande dem såsom ett nödvändigt ondt,

inskränkt denna rätt till det minsta möjliga, och för öfrigt lemnat de

bildade dissenterförsamlingarne, med undantag allenast af de borgerliga

skyldigheter i förhållande till Staten, de kunde anses pligtiga att uppfylla,

åt sitt öde. Den grundsats deremot, på hvilken förslag till förändrad

dissenterlag ansetts böra byggas, är, att dissenterförsamling med

sådan trosbekännelse och församlingsordning, att dess bildande kan tilllåtas,

och dess medlemmar, inom de gränser, som bestämmas å ena sidan

af allmän lag, å den andra af den medgifna rättigheten till att,

sjelfva ordna sin religionsöfning, skulle, så hvad angår sådan församlings

stiftande samt inträde i och utträdande ur densamma, som beträffande

dess och dess medlemmars fortgående verksamhet, till Staten stå

i samma förhållande, som Evangeliskt Lutherska kyrkan och dess medlemmar.

Af denna grundsats följer, att likasom Staten, sedan tillåtelse

till dissenterförsamlings bildande en gång blifvit lemnad, ej i öfrigt kan

anse sig befriad från hvarje slags åliggande och förbindelse i afseende

å densamma, så bör ej heller beviljandet af rättighet att utträda ur

statskyrkan utgöra allenast en frihet, utan i detta fall, såsom i andra,

måste erhållna rättigheter äfven medföra och innefatta vissa förpligtelser

i förhållande till Staten, äfven af annan art än att vid påfordran

lemna vissa statistiska uppgifter. Men ehuru nämnda grundsats och dess

anförda följder i allmänhet af Utskottet i dettas framlagda förslag till

dissenterlag blifvit iakttagna, synas mig dock vissa brister i deras fullständiga

genomförande i förslaget förefinnas. Detta förhållande har

nödgat mig, att vid åtskilliga af Utskottet föreslagna stadgande!! anföra

reservation. Jag anser visserligen ej, att alla de förändringar i benäm
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

ningar, uttryckssätt och ordningsföljd af nu gällande dissenters, som

Utskottets nu framlagda förslag i långt vidsträcktare mån, än det sistlidna

riksdag afgifna, innehåller, utgöra verkliga förbättringar; undantager

jag vissa förtydliganden och fullständiganden i närvarande förslag,

synes mig fastmer det sistlidna riksdag framlagda från formel synpunkt

framför det förstnämnda ofta nog ega företräde i uttryckets korthet och

klarhet. Emellertid har jag icke af endast formela skäl, ej heller vid

jemförelsevis mindre meningsskiljaktigheter, anmält reservationer, utan

framställt sådan endast i de punkter, der eu väsendtlig olikhet finnes

i innehållet emellan det af Utskottet och det af mig föreslagna. Endast

en anmärkning anser jag mig, med anledning af ett i Utskottets förslag

förekommande språkbruk, i afseende derå böra göra: i de förslag

till stadgande^ jag reservationsvis framställt, är, i öfverensstämmelse

med nu gällande dissekering, ordet trossamfund alltid begagnadt

om verkligen exsisterande föreningar, och betecknar sålunda detsamma

som församling, sedd från eu viss sida; hufvudsakligen af det skäl, att,

enligt mitt förmenande, endast det kan utgöra föremål för Statens lagstiftning,

som inom densamma i verkligheten finnes. — För öfrigt må

nämnas, att, för lättare jemförelses skull, hvad som i de af mig reservationsvis

föreslagna paragraferna afviker från de motsvarande i Utskottets

förslag, är tryckt med kursiv stil.

§ I
Då

denna § handlar om bekännare af viss »kristen lära», är det utan

tvifvel öfverflödigt att såsom särskild fordran på beskaffenheten af deras

trosbekännelse utsätta, att densamma skall vara med kristen tro öfverensstämmande.

Det skulle möjligen kunna tyckas, som skulle detsamma

gälla i fråga om trosbekännelsens öfverensstämmelse med sedligheten;

men att så ej med full säkerhet är händelsen, visar sig af de mångfaldigt

olika uppfattningar af kristendomen, som de facto förekommit,

öfverensstämmelse med sedlighet och lag är dessutom en rent praktisk

synpunkt, som onekligen i första hand för Staten är vigtig. Med

nämnda fordran är i sjelfva verket utsagdt — hvad som för Staten måste

vara af afgörande vigt — att densamma ej kan tillåta en församling,

hvars medlemmars religiösa öfvertygelse och pligt såsom medlem

af en kyrka förbunde dem till hvad som strider mot bokstafven eller

andan i hvad Staten anser såsom rätt, och till hvars befrämjande hvarje

dess medlem såsom statsborgare förty är förbunden. Beträffande tilllåtelsen

för de sökande att bilda församling, må visserligen medgifvas,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N\o 34.

37

ej mindre att sådan tillåtelse, i öfverensstämmelse med hvad som vid

bildande af ny församling inom svenska kyrkan eger rum, bör lemnas

af Konungen, än oek, och just derföre, att lagen i den §, som härom

handlar, ej kan eller bör innehålla allenast föreskrift om en verkställighets

åtgärd. Men jag tror ej att sistanförda grundsats är för nära trädd

derigenom, att i paragrafen uttryckligen angifva^ de allmännaste grunder,

som för tillåtelsen böra utgöra oundgängliga vilkor, — till ledningså

vid lagens tillämpning, som för sökande, — synnerligen om härtill

derjemte fogas ett uttryck af, att äfven andra vilkor kunna komma i

fråga, — hvarmed tillika den anmärkning mot redaktionen af det förra

riksdagen afgifna förslag, att enligt detsamma eu församling af endast

3 å 4 personer skulle kunna böra tillåtas, är undanröjd.

På grund af det anförda får jag vördsamt föreslå, att § 1 må erhålla

följande lydelse:

Vilja bekännare af annan kristen lära, än den Evangeliskt

Lutherska, för erhållande af rätt till offentlig religionsöfning,

bilda särskild församling, göre derom hos Konungen ansökan,

samt uppgifve sin trosbekännelse och församlingsordning; bifoge

ock, der de svenska kyrkan tillhört, bevis om sådan anmälan

för utträdande derur, som i § 3 omförmäles. Finner

Konungen den lära och församlingsordning ej vara emot lag

eller sedlighet stridande, då md, der ej heller annat hinder deremot

möter, ansökningen bifallas.

§ 2.

Föreståndaren för dissenterförsamling är den person, som i första

hand skall ansvara för att församlingens fortgående verksamhet verkligen

är ett uttryck af den trosbekännelse och församlingsordning, hvilkas

gillande utgör vilkoret för församlingens bildande, och det är till denne

person, som den offentliga myndigheten närmast har att vända sig i

fråga om efterlefnaden af samma trosbekännelse och församlingsordning.

Det är klart, att, utan någon garanti i afseende härå, blefve

trosbekännelsen och församlingsordningen en tom bokstaf, och någon

säkerhet för, vare sig församlingens kristlighet, lagenlighet eller sedlighet,

funnes ej mer, än t. ex. för den lagliga ordningen i ett samhälle,

der väl en lag vore stiftad, men ingen lagskipande magt funnes. Det

är denna sistnämnda magt, som inom dissenterförsamling föreståndaren

representerar, och hans åligganden i detta hänseende blifva i sjelfva

verket så tillvida af ännu större betydelse, än församlingslärarens inom

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

statskyrkan, som denne sednare såsom kontrollerande myndighet öfver

sig har kontraktsprost och domkapitel, till hvilka någon motsvarighet

i fråga om dissenterförsamling ej finnes. Så mycket vigtigare synes då

vara, att Staten eger någon slags säkerhet och bevis på föreståndarens

förmåga att fylla detta sitt kall: vigtigt, ej mindre med afseende på den

omsorg och tillsyn, Staten är skyldig att egna de statsmedlemmars religiöst-sedliga

uppfostran och bildning, hvilka utgöra dissenterförsamlings

medlemmar, än med hänsyn till sådan församlings ställning såsom

en del af Staten i det hela. I församlingar, som bekänna troslära,

hvilken i andra länder eger större utbredning, såsom t. ex. den

katolska, den reformerta m. fi., synes föga svårighet möta för uppfyllandet

af en sådan Statens fordran, då lärare i sådana församlingar

naturligen blifva sådana, som vid läroanstalt för deras bildande idkat

studier och aflagt prof, som berättiga dem till verksamhet i nyssnämnda

egenskap. I fråga om församlingar deremot, der något sådant ej kan

påräknas, synes väl den aldra lägst ställda fordran på qvalifikation hos

föreståndare vara, att han visat prof på den allmänna humanistiska

bildning;, som Staten fordrar af dera. hvilka skola ordineras till lärare

inom statskyrkan. Något ingrepp i den ifrågavarande församlingens

religiösa frihet kan en sådan fordran ej rimligen anses innebära, då den

endast afser den allmänt humanistiska, ej den specielt teologiska bildningen,

men väl utgör den ett uttryck af Statens lika omvårdnad om

dissenterförsamlings medlemmar, som om statskyrkans i allt, der de

förre ej begärt och erhållit frihet såsom dissenterande, d. ä. i sjelfva

deras religiösa bekännelse.

I tredje momentet af § 2 har Utskottet angifvit föreståndares

skyldigheter i afseende på sin församlings verldsliga angelägenheter och

i förhållande till Statens borgerliga myndigheter i allmänhet; och i § 8

föreslagit sådana stadgande!!, enligt hvilka dissenterförsamlings medlemmar

komma att i deras borgerliga förhållanden i allmänhet höra till

den svenska kyrkans församling, inom hvars område de äro boende. Jag

kan för min del ej gilla denna sistnämnda ituklyfning af en församling

i anseende till dess andliga och dess verldsliga sida. Har en församling

en gång erhållit rättighet att exsistera såsom ett sjelfständigt helt; så

inbegriper denna rätt ej mindre deri förra sidan, än ock den sednare, och

äfven under närvarande förhållanden har erfarenheten tillräckligt ådagalagt

obenägenheten hos dissenterande att infinna sig hos pastor för att till

anteckning uppgifva sina ifrågavarande borgerliga förhållanden. Såsom

skäl för Utskottets förslag anfördes under diskussionen hufvudsakligen, att

osäkert vore, om föreståndaren i en dissenterförsamling eger tillräcklig

s. 39 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

39

bildning, för att kunna föra förteckning öfver församlingens medlemmar,

ingångna äktenskap, utfärda betyg in. m. Vid ett sådant skäl må jag

inskränka mig till den enda erinran, att det synes mig rent af orimligt,

att man .skulle anförtro en församlings andliga angelägenheter åt en,

som ej ens vore nog bildad för att kunna besörja sådana verdsligaj som

de nämnda, och att det derföre förefallermig högst otroligt, att en person

kunde anses »lämplig» att vara själasörjare eller hafva ansvaret för

själavården, som ej ens vore i stånd till att lemna korrekta statistiska

uppgifter. Till följd af det nämnda får jag föreslå att, i enlighet med

nu gällande dissenterlag, med Lag-Utskottets förslag sistlidne riksdag till

eu sådan, samt med Norska dissenterlagen, anteckning om församlingens

borgerliga förhållanden må åligga dess föreståndare. Men då föreskrifterna

om dennes åligganden på detta sätt blifva mera detaljerade, än i

Utskotts-betänkandets § 2, torde dessa föreskrifter, såsom i nu gällande

dissenterlag skett, lämpligast böra upptagas och sammanföras i en särskild

§.

På grund af det anförda får jag alltså föreslå:

a) att mom. 1 § 2 må erhålla följande lydelse:

Sålunda tillåten församling anställe såsom föreståndare

en person, som, för att i nämnda egenskap erkännas, har att

förete intyg, att han antingen vid anstalt för bildande af lärare

inom den kyrka, han tillhör, fullgjort hvad för utöfvande af kyrklig

lärarebefattning fordras, eller ock att han aflagt de prof på allmän

och humanistisk bildning, hvilka enligt gällande lag och författningar

utgöra vilkor för ordination till prest inom svenska

kyrkan. Församlingen göre härom anmälan, i Stockholm hos Ofverståthållare-embetet

och annorstädes i riket hos Konungens

Befallningshafvande; och må församlingen derförinnan ej träda

i utöfning af de henne tillkommande rättigheter.

b) att mom. 2 och 3 ur § 2 äfvensom § 8 mom. 1 utgå samt i

stället efter § 2 en § införes af följande lydelse:

Föreståndaren hafve tillsyn derå, att församlingens offentliga

gudstjenst öfverensstämmer med dess uppgifna trosbekännelse

och församlingsordning, samt att allmän lag dervid ej öfverträdes.

Sker annorlunda, och varder på anmärkning af föreståndaren

det felaktiga ej rättadt, anmäle han förhållandet

hos öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande.

Derjemte vare föreståndaren pligtig att noggrannt föra de

anteckningar, hvarom Konungen förordnar; att desamma injör

domstol, Konungens Befallningshafvande eller öfverståthållare
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

embetet vid anfordran förete; att inom\ en månad efter hvarje

års slut till Konungens Befallningshafvande eller Öfverståtliållareembetet

aflemna förteckning å församlingens medlemmar samt under

årets lopp ingångna äktenskap eller inträffade födelser eller

dödsfall i församlingen: att på sätt, som för svenska kyrkans

presterskap är stadgadt, utfärda betyg och till offentliga myndigheter

lemna upplysningar om församlingens medlemmar, samt ätt

för öfrigt ställa sig till efterrättelse lag och de särskilda föreskrifter,

som af vederbörande honom meddelas.

§ 3.

I denna § har Utskottet- föreslagit stadgande af rätt för medlem af

svenska kyrkan att ur densamma utgå och från henne vara skild, utan

att ingå i något annat befintligt religionssamfund, d. v. s. utan att behöfva

inträda i eller sedermera tillhöra någon församling. Det är nemligen

af ordställningen i förevarande § af Utskottets betänkande alldeles

klart, att Utskottet — visserligen i strid mot vanligt språkbruk, enligt hvilket

ordet trossamfund kan begagnas både i ideel bemärkelse: om alla

dem, som tillhöra en viss lära, tänkte såsom ett helt; och i reel:

om en flerhet af menniskor förenade i en exsisterande församling, —

med trossamfund endast förstår en tänkt enhet (t. ex. katholicismen,

calvinismen o. s. v.) och sålunda sätter ett sådant i motsats mot en

verkligen exsisterande eller eu församling. Så vida nu, som förening till

och medlemskap i församling utgör såväl ett väsendtligt vilkor för religiös

uppfostran och religiöst lif, som ock, — hvad här isynnerhet är

att lägga märke till —- det enda faktiska och för Staten verkliga bevis

för att, eu person eger religion: så har Utskottet i och med nämnda förslag

tillstyrkt det lagliga erkännandet och berättigandet af att flere eller

färre — så många, som det vilja — af svenska medborgare kunna lefva

utan religion, eller gjort denna, hvad statsmedlemmarne angår, till en

rent privat angelägenhet, hvarmed Staten har- intet att skaffa. Utgör nu religionen,

enligt sjelfva dess betydelse och förhållande till menniskans

väsen och verksamhet, den djupaste och enda tillförlitliga grunden för

Statens hela tillvaro och har, enligt historiens vittnesbörd, eu sjunkande

religiös öfvertygelse hos Staternas medlemmar ock betecknat en sjunkande

magt och sammanhållning hos Staterna sjelfva: så innebär Utskottets

ifrågavarande förslag i princip, att Staten skulle genom uttrycklig

lag åt tillfälliga omständigheter lemna och afsåga sig hvarje omsorg om

och

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N;o 34.

41

och verksamhet för befintligheten och fortvaron af det sammanhållande

band i och för dess egen tillvaro, som för alla andra och mera yttre

sådana utgör förutsättningen och vilkoret.

Mot bibehållandet af det i gällande dissenterlag befintliga och i

Lag-Utskottets Betänkande sistlidne riksdag bibehållna stadgande, att

ingen skall från svenska kyrkan anses skild, förr än han i annat tillåtet

religionssamfund blifvit upptagen, hafva inom Utskottet tvänne hufvudsakliga

anmärkningar blifvit gjorda. Det har yrkats, att, då någon ej

längre i sin öfvertygelse öfverensstämde med svenska kyrkan, tjenade

det — oberoende af om han inginge i någon annan församling, eller ej

— till intet, att han i den förra qvarstode, då i allt fall kyrkan i fråga

om sina läror ej rätteligen, såsom Staten beträffande sina lagar, kunde

använda tvång mot sina medlemmar, samt hvar och en för öfrigt,

der kan så ville, kunde äfven i religiöst hänseende, träda i beröring

eller sammanlefnad med andra. Nu anförda åsigt utgör emellertid,

enligt min tanke, en grundvillfarelse. Utan de inre enhetsband,

som, ehuru ej med yttre magt uttvingbara, dock framträda

i medvetandet om att menniska!! med andra ej blott kan, utan ock bör

stå i förhållande af enhet, eller att menniskan enligt sin art och natur

med andra bildar ett helt, vore i sjelfva verket så väl samhällets nödvändighet

och inverkan på hennes utveckling till mensklighet, som

hvarje samhällelig företeelse i det menskliga lifvet och den mänskliga

verksamheten oförklarliga, från den sedligt religiösa menniskans samvetsgrannhet

i sitt förhållande till sina likar, genom alla grader af menskligt

samfund, ända ned till brottslingens behof att, såsom det heter, genom

bekännelse försona sitt brott. Af dessa inre band och lagar är

hvarje samhälle ett uttryck och ett förverkligande i något afseende,

och hvad särskildt betränar Statens tvångsmagt och tvångslagar, vore

dessa, utan de nyssnämnda, lika litet möjliga att vidmagthålla, som de

vore berättigade. Vigten och inflytandet på hvarje menniska af samhällslif

äro i sjelfva verket så stora, att, äfven om man antoge den, för genomförandet

af min åsigt i förevarande fråga, mest ofördelaktiga händelse,

att en eller flera svenska medborgare öfverginge till en religionsbekännelse,

som inom riket ej hade eller för tillfället kunde bilda en församling,

jag ändå ej drager i ringaste tvifvelsmål, det ju ej för dem sjelfva så

väl som för Staten långt bättre och rigtigare vore, att de vore skyldige

att tillhöra ett i annat land exsisterande religionssamfund af deras bekännelse,

än att de ej alls vore medlemmar af något sådant samfund.

Att för öfrigt samhällsupplösande tendenser hos vissa Statens medlemm

till Jliksd, Prat. 2889. 7 Sami. 1$ Iläft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lag-Utskottets Utlåtande Wto 84,

mar kunna förekomma, hvilka Staten kan vara nödgad att inom sig ega,

då det ej alltid står i dess magt att undanrödja dem, är visserligen en

sanning. Men detta är ett, helt annat och vida derifrån skildt är, att

Statens lagar skulle innefatta ett uttryckligt sanktionerande och berättigande

af hvad som, användt och förverldigadt i vidsträcktare omfång,

innebure dess egen upplösning.

Inom Utskottet har vidare mot stadgandet, att ingen anses skild

från statskyrkan, förr än han i annat exsisterande trossamfund blifvit upptagen,

den anmärkning framställts att statskyrkan sålunda komme i en

sämre ställning, än hvarje dissenterförsamling, och i sjelfva verket i ett

olideligt tillstånd, om den allena skulle vara skyldig att inom sig hysa

medlemmar, som ej genom enhet i tro och sträfvande vore med kyrkan

förenade, eller tilläfventyrs blifvit från dissenterförsamlingar utvisade,

och man har härvid särskildt hänvisadt på den casus att en dissenterförsamling

blefve upplöst. Den anförda anmärkningen är fullt befogad, om

dissenterförsamlingarne tillerkännes rätt att godtyckligt ifrån sig skilja

medlemmar och dessa sednare ensidig rätt att fordra, det de ånyo skola

upptagas i statskyrkan. Men bådadera strider emot den likställighet, ej

blott i afseende på rättigheter, utan med detsamma ock beträffande skyldigheter,

som, så vidt ej allmän lag derföre lägger hinder i vägen, enligt

min åsigt bör eg a rum emellan statskyrkan och dissenterförsamlingar.

Har ett antal af Statens medlemmar begärt och erhållit rätt att få konstituera

och vara verksamma såsom en från statskyrkan skild församling,

så bär denna eller dess medlemmar kollektivt i och med detsamma solidariskt

iklädt sig ansvaret för hvar och en särskildt af dem, som tillhöra

samma församling, hvaraf följer, att en sådan församling, lika litet

som statskyrkan, bör ega rått att utstöta en sin medlem eller lemna

honom ifrån sig utan vilkor eller inskränkning: kort sagdt, att dissenterförsamlingen

til! sina medlemmar bör stå i alldeles samma förhållande

af skyldigheter och rättigheter, som statskyrkan till sina, Dermed är

den anmärkta olägenheten att statskyrkan ensam skulle nödgas i sig

upptaga sådana, som blifvit utstötta ur dissenterförsamlingar, undanröjd.

Hvad åter beträffar svårigheten, att statskyrkan inom sig skulle

nödgas behålla sådana, som förklarat sig vilja ur den utträda, så må

villigt erkännas, att det för hvarje kyrka vore önskvärdt och lyckligt,

om alla dess medlemmar vore fullt enige i tro och intresse. Men om

detta idealiska tillstånd ej står att obetingadt vinna, följer deraf ej genast,

att kyrkan vore berättigad att ur sig utvisa hvarje i mer eller mindre

mån felaktig medlem; fastmer synes redan af den brist och ofullkomlighet,

som vidlåder alla menniskor, följa att kyrkans och dess medlem
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

43

mars pligt ej blott är att stödja och föra vidare i religiös bildning,

utan att ock en fortgående, att jag så må uttrycka mig, missionsverksamhet

hör till dess uppgift, och detta äfven med hänsyn till kyrkans egna

medlemmar; blott att äfven denna sida af samma uppgift ej ensamt

tillhör statskyrkan, utan lika väl ock dissenterförsamlingar. Genom det

sednast sagda är ock ett svar gifvet med anledning af påminnelsen om

den händelse att en dissenterförsamling blefve upplöst. Om sådana

stadganden finnas och iakttagas, beträffande stiftande af dissenterförsamling,

att sådan icke lika tillfälligt eller med lika osäkerhet i vi Ikoren för

sin verksamhet såsom sådan, som hvilket annat bolag som helst, kan

den ena dagen uppstå, den andra upphöra, bör fråga om dess upplösning

af Staten endast i högst sällsynta fall kunna förekomma, egentligen

blott i den händelse, att antingen församlingens andaktsöfningar

urartat till uppenbart osedlig karakter, eller ock att den vore så utan

verksam styrelse, att den ''ej mera kunde rätteligen kallas eller betraktas

såsom en församling. Skulle åter någotdera inträffa, så inträder

enligt min tanke otvifvelaktigt den statskyrkans missionsskyldighet,

hvarom jag förut yttrat mig.

Slutligen må den formela anmärkning beträffande denna § anföras,

att det synes mig med god ordning mera öfverensstämmande, att, såsom

i nu gällande dissenterlag och i förra Riksdagens Lag-Utskotts förslag

till sådan lag skett, i dissenterlagen först de stadganden införas, som

angå stiftandet af dissenterförsamling och ordnandet af de förhållanden

inom sådan, för hvilka laga bestämningar från Statens sida anses nödiga,

äfvensom vidden i ena eller andra afseenclet af sådan församlings befogenhet,

och först efter dessa stadganden de få sin plats, som gälla

öfvergång från det ena trossamfundet till det andra.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt föreslå:

a) att § 3 må erhålla följande lydelse:

Vill någon öfvergå från svenska kyrkan till främmande religionssamfund,

gifve sin afsigt tillkänna hos kyrkoherden i den församling

han tillhör. Fortfar han i sitt beslut, inställe sig, sedan

minst två månader efter sålunda förut gjord anmälan förflutit,

personligen hos kyrkoherden och förnye sin anmälan med uppgift

å det främmande religionssamfund, hvari han vill inträda.

Kyrkoherden göre härom anteckning i kyrkoboken och meddelar

deröfver bevis. Ej skall någon anses frän svenska kyrkan

skild, förr än han iakttagit hvad här ofvan finnes föreskrifvet

och blifvit i annat religionssamfund upptagen; ej heller må

någon frän svenska kyrkan utträda, innan han blifvit konfr
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lag-Uiskottets Utlåtande N.:o 34,

menad eller visat sig derför ega nödig kristendomskunskap eller

fyllt 18 år.

Främmande trosbekännare, som vill öfvergå till svenska kyrkan

eller till annat främmande religionssamfund, än det han tillhör,

skall hos sitt samfunds föreståndare anmäla denna sin afsigt

samt uppgifva det religionssamfund, i hvithet han vill inträda.

Föreståndaren göre härom anteckning och meddele deröfver bevis.

Ej skall någon anses vara frän främmande religionssamfund skild

förr, än han iakttagit hvad här stadgadt är, ''och blifva i det nya

samfundet upptagen.

Da medlem af ett religionssamfund blifvit i annat religionssamfund

upptagen, åligge föreståndaren för det sednare samfundet,

eller, om detta är svenska kyrkan, kyrkoherden inom den

församling, i hvilken personen inträdt, att inom två månader

från det upptagandet egt rum, derom underrätta kyrkoherden i

den till ^ svenska kyrkan hörande församling eller föreståndaren

för det främmande religionssamfund, hvartill den upptagne hört.

§ 5.

Då äktenskapet är en förening med hufvudsakligt religiöst-sedligt

ändamål, anser jag ock, att en religiös akt är den rätta formen för dess

ingående och att så kalladt civilt äktenskap endast undantagsvis bör

vara tillåtet. Skäl till sådana undantag, der båda kontrahenterna äro

kristna, synas mig endast kunna förefinnas, der antingen båda kontrahenterna

tillhöra dissenterförsamling, som ej eger af Staten erkändt och

till vigsels förrättande berättigadt presterskap, eller ock kontrahenterna

tillhöra olika dissenterförsamlingar och något hinder i den enas trosbekännelse

funnes mot äktenskapets fullbordande medelst religiös akt

enligt den andras bruk. Så snart åter, som ena kontrahenten är medlem

af statskyrkan, kan, just derföre, den äktenskapliga förbindelsen, äfven

till dess religiöst-sedliga sida, ej för Staten anses främmande, och de

förmoda svårigheter för det religiösa fullbordandet af äktenskapet, som

med nu befintliga lagstiftning kunna uppstå, häfvas, om i vår lag, såsom

i den Norska, stadgas, att kontrahenten af främmande trosbekännelse ej,

för att erhålla vigsel, behöfver förete dop- och nattvards-attester. Några

skrupler vid att enligt det för vår statskyrka gällande vigselformulär

låta viga sig, kunna, med hänsigt till innehållet af detta formulär, hos

en kristen, han må vara af den ena eller andra trosbekännelsen, ej på

allvar uppstå.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

45

Hvad i § 8 mom. 2 af Utskottets förslag till dissenterlag finnes

stadgadt, synes lämpligen i denna nu ifrågavarande §:n kunna få sin

plats, om, enligt hvad ofvan är föreslaget, mom. 1 af § 8 hänföres till

annan §.

I enlighet med det sagda får jag vördsamt föreslå, att § 5 må

erhålla följande lydelse:

Äktenskap emellan dem, hvilka tillhöra samma främmande

trossamfund, skall, der samfundet eger af Staten erkändt och

till vigsels förrättande berättigadt presterskap, fullbordas efter

det samfunds kyrkobruk.

Der ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande

trossamfund, som nyss omförmäldt är, skall äktenskapel ingås

inför borgerlig myndighet, på sätt här nedan sägs; och ege

det äktenskap full borgerlig giltighet, ändock att kyrklig vigsel

ej tillkommer.

Tillhöra de olika främmande trossamfund med sådant presterskap,

som ofvan är nämndt, eller är blott endera medlem

af dylikt samfund; då må äktenskapet kunna afslutas antingen

inför borgerlig myndighet, eller medelst vigsel, förrättad af

dertill berättigad prest inom enderas trossamfund.

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må ingås, vare

i stad magistrat och på landet kronofogde, hvilka myndigheter

hafva att i fråga om äktenskapshinder öfva den tillsyn, som

vigselförrättare enligt lag åligger. Sedan så väl mannen, som

qvinnan afgifvit sitt ja och samtycke till giftermålet, varde de

för äkta makar förklarade. Hvad sålunda förekommit, skall

upptagas i särskildt öfver sådana ärenden fördt protokoll,

hvithet, der äktenskapet är inför kronofogde ingånget, af vittnen

bestyrkes. Magistrat och kronofogde samt främmande församlings

prest hafva att de inför dem ingångna äktenskap anmäla,

på sätt för vigselförrättare inom svenskadkyrkanfinnes för eskrifvet.

Äktenskap mellan medlem af svenska kyrkan samt af främmande

trossamfund ingås medelst vigsel af svenska kyrkans

presterskap, dock att dervid ej fordras bevis för medlemmen af

det främmande trossamfundet om dop och nattvardsgång.

§ 6.

I fråga om barns religiösa uppfostran synes såsom allmän regel

höra gälla, att barnet intill konfirmat-ionsåldern uppfostras i den religion,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

f

som föräldrarne eller den, som om barnets uppfostran har närmaste

vård, bekänna. Endast på detta sätt finnes nemligen någon säkrare

garanti för, att religiösa lärdomar och religiös öfvertygelse verkligen

bibringas barnet. Att emellertid en gräns i ålder bör utsättas för

nämnda förhållande mellan barnet och föräldrarne eller uppfostraren är

klart, och någon lämpligare gräns^i detta afseende synes mig ej finnas,

än den vanliga konfirmationsåldern. I enlighet härmed får jag vördsamt

föreslå, att § 6 må erhålla följande lydelse:

Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar

af samma främmande trossamfund, tillhöre detta och må uppfostras

i den lära föräldrarne bekänna. Åro föräldrarne vid

barnets födelse medlemmar af skilda främmande trossamfund;

eger fa dre n bestämma ii|:hvilketdera ^samfundets; lära barnet

skall uppfostras. Tillhör endera sådant trossamfund och den

andra svenska kyrkan, då skall barnet i Evangeliskt Lutherska

läran uppfostras. Har emellan föräldrarne träffats aftal om

deras barns uppfostran ’i| Evangeliskt Lutherska läran eller

främmande troslära, som en af makarne bekänner, vare sådant

aftal gällande, så framt det blifvit före äktenskapets ingående

skriftligen upprätta dt och uppvisadt för vigselförrättare, derest

vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför hvilken äktenskapet

afslutas- Lefva föräldrarne åtskilda, eller äro begge eller

endera af dem döde, eller njuter barnet underhåll af allmänna

medel, tillhöre det den församling, hvaraf den, som har det i

sin vård, är medlem,.

Barn af föräldrar, som icke ingått äktenskap med hvarandra,

tillhöre samma religionssamfund som modren eller den, som

om barnets vård och uppfostran drager försorg.

Barn, somjjej fyllt 15 år, då föräldrarne^eller, när”endera

död är, den efterlefvande eller, der de lefva åtskilde, den af

dem, som har barnet i sin vård, öfvergår från svenska kyrkan

till främmande tillåtet trossamfund eller från ett sådant till

annat,f''tillhöra^ samma religionssamfundsom föräldrarne eller

den, som har barnet i sin vård, så vida ej af dessa eller denne

vid utträdet uttrycklig förklaring inför kyrkoherde eller föreståndare

blifvit af gifven, om hvithet tillåtet trossamfund barnet skall

tillhöra.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Lag-Utskottets Utlåtande Nio 34,

§ 17.

Af samma skäl, som i fråga om stiftande af dissenter-församling,

anser jag lagen uttryckligen böra angifva, hvilka de väsentliga anledningar

äro, som böra föranleda dissenterförsamlings upplösande genom

Statens åtgärd, och likaledes, att dessa anledningar böra vara brott mot

hvad som utgör väsentliga vilkor för tillåtelse till dissenterförsamlings

stiftande. I öfverensstämmelse härmed får jag vördsamt föreslå, att §

17 mom. 1 må erhålla följande lydelse:

Varcler rättigheten till fri religionsöfning, genom öfverträdelse

af lagens eller sedlighetens hud, eller eljest missbrukad; då må,

efter Konungens förordnande, församlingen upplösas.»

af Herr J. O. Mörner: »För min del kan jag icke godkänna det

förslag till ny lag för främmande kristna trosbekännare, Utskottet afgifvit.

Icke heller synes mig den nu gällande lagen i alla hänseenden

tillfredsställande, utan har jag trott, att möjligen en förändring deraf

skulle kunna ändamålsenligt ske i enlighet med de grunder, nedanintagna

utkast antyder. Att, i händelse nu gällande lag ändras, tillses måste,

att nödig förändring äfven sker i Kongl. Förordningen den 20 Januari

1863, är påtagligt.

Emot den af Utskottet föreslagna omändringen af Kongl. Förordningen

den 23 Oktober 1860, om ansvar för den, som utsprider villfarande

lära, får jag till alla delar reservera mig, enär jag icke har mig

bekant, att några omständigheter förekommit, hvarigenom eu förändring

i nämnda förordning kunnat finnas vara af bchofvet påkallad.

Utkast till förordning angående kristna trosbekännare af

annan än den Evangeliskt Lutherska läran, och deras religions
-

Mom. 1.

önska kristna trosbekännare af annan lära än den Evangeliskt

Lutherska bilda särskild församling, gören derom ansökning hos Konungen.

Bifalles ansökningen, då ege dylik församling att, i öfverensstämmelse

med den stadga, som blifvit af Konungen gillad, sjelf ordna sina

kyrkliga angelägenheter''. Med undantag endast i de omständigheter,

hvarom här nedan förmäles, sker i öfrigt ingen ändring i dessa perso
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

''Lag- Utskottets Utlåtande N:o 34,

ners förhållanden till samhället och dess lagar eller ordningsstadgar,

hvadan ibland dem inträffande födelser, dödsfall, flyttningar emellan

territorialförsamlingar m. in. bör, i behörig ordning, anmälas hos vederbörande

presterskap af svenska statskyrkan.

Mom. 2.

Innan något hus eller rum af sålunda bildad församling begagnas

till gudstjenst eller andaktsöfning, skall af prest, eller den, som i enlighet

med den för församlingen gillade stadga dertill behörig är, anmälan

göras, å landet hos kronofogden i orten och i staden hos poliskammaren,

der sådan finnes, men i annat fall hos magistraten; offentliga kyrkobruk

och andaktsöfningar må endast inom dylik församlings kyrka, bönehus

eller å kyrkogård förrättas.

Vid församlingens gudstjenst eller andaktsöfning må ej den offentliga

myndigheten i orten tillträde förvägras.

Mom. 3.

Ej tillåtes någon munk- eller nunne-orden eller inrättande af

kloster.

Mom. 4.

Förvärfvande af fast egendom i riket vare dessa särskildt bildade

församlingar förbjudet vidare än att sådan församling må, med Konungens

tillstånd, förvärfva eganderätt till den jord, som för utrymme till

kyrka och kyrkogård samt bostäder åt prest eller kyrkobetjening kan

erfordras.

►

Mom. 5.

Lysning till äktenskap skall, ändå att såväl mannen som qvinnan

äro af annan trosbekännelse, afkunnas i den till svenska Evangeliskt

Lutherska kyrkan hörande församling, inom hvars område qvinnan är

boende; dock må, i fråga om person, som tillhör annat, kristet trossamfund,

prest, som lysningen utfärdar, icke ingå i någon pröfning af

denne persons religiösa förhållanden.

Mom. 6.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 34.

Mom. 6.

49

Äktenskap, i det fall att både mannen och qvinna!! eller endast

endera tillhöra annat trossamfund än det Evangeliskt Lutherska, bör inför

civil myndighet ingås. Sådan myndighet är i stad magistrat och å

landet kronofogde, hvilka i ty fall hafva att i fråga om äktenskapshirider

öfva den tillsyn vigselförrättare enligt lag åligger. Sedan såväl

mannen som qvinnan afgifvit sitt ja och samtycke till giftermålet, värden

de för äkta makar förklarade. Öfver förrättningen föres protokoll, hvilken

der äktenskapet är inför kronofogde ingånget, af vittnen bestyrkes,

hvarjemte det åligger magistrat eller kronofogde att inom tre veckor

insända afskrift af protokollet till kyrkoherden i den församling, der lysningen

blifvit afkunnad.

Mom. 7.

De, som på sätt nyss är nämndt, ined hvarandra äktenskap ingått,

varen oförhindrade att, om de så önska, äfven söka kyrklig vigsel.

Mom. 8.

Barn af föräldrar, båda eller endera tillhörande annat trossamfund än

det Evangeliskt Lutherska, må uppfostras i den religionslära föräldrarne

bestämma. Ehvad religionslära föräldrarne må omfatta, anses barn

efter 14 år fortfarande tillhöra den församling, hvaraf det vid nämnda

ålder är medlem. I anseende till oäkta barn, ege modren den rätt härigenom

är föräldrar tillagd. Barn, hvars föräldrar eller, i fråga om oäkta

barn, modren, under barnets späda ålder, afiidit, värde uppfostradt i den

lära barnet tillhört, eller, om det ej utredas kan, i den modren vid hennes

död omfattat.

Mom. 9.

Barn, som tillhör annan församling än den Evangeliskt Lutherska,

må, på framställning af vederbörande målsman, så i folkskola som vid.

elementarläroverk, fritagas från deltagande i religionsundervisningen,

derest, vid förhör, som böra vid folkskolan af skolstyrelsen, men eljest

af rektor anställas, det icke befinnes.att barnet uppväxer i saknad af

nödig religionskunskap, i hvilken fall barnet bör deltaga i den religionsundervisning,

som vid folkskolan eller elementarläroverket meddelas.

Bill. till Likså. Prof. 1869. 7 Sami. 18 Uäft. 7 ''

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

Mom. 10.

Bekännare af annan lära än den Evangeliskt Lutherska skall ej

anses oberättigad att af sistnämnda kyrkas presterskap presterlig embetsåtgärd

påkalla, dock att kyrkans handbok vid sådan förrättning brukas.

Med lärotvist, som kan sanjvetet bekymra, må prest i ty fall e]

besvära; ej heller skall han presterlig embetsåtgärd någon medlem af

annan trosförsamling påtvinga.

Mom 11.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska

Evangeliskt Lutherska kyrkan, eller hennes presterskap eller betjening,

vare ej medlem af annan religionsförsamling pligtig gälda i annat fall,

än då efter egen begäran dylik förrättning blifvit verkställd.

Mom. 12.

Vill någon ifrån Evangeliskt Lutherska läran utträda för att öfvergå

till annan tillåten religionsförsamling, gifve sin afsigt tillkänna

hos kyrkoherden i den församling han tillhör och uppgifve det trossamfund,

hvartill han sig ansluta vill. För att anses hafva en sådan afsigt

slutligen verkställt och innan anteckning derom må i kyrkoboken

göras, åligge dock den utträdande dels att, sedan minst två månader

från förstnämnda anmälan förflutit, vid personligt besök hos kyrkoherden,

om sitt beslut afgifva ytterligare förklaring, samt dels att inom tre

veckor derefter till kyrkoherden ingifva bevis derom att han blifvit i

annan tillåten trosförsamling upptagen. Utträda, efter erhållet nådigt

tillstånd att sig i församling förena, flere på en gång ur Evangeliskt

Lutherska församlingen, styrken likaledes att församlingen i vederbörlig

ordning blifvit af dem bildad.

Ej må dock någon ifrån Evangeliskt Lutherska kyrkan utträda

förr än efter uppnådd ålder af tjugu år. Innehar den, som frånträdt Evangeliskt

Lutherska kyrkan, offentlig tjenst, varde derifrån skild, så framt

den trosbekännelse, dertill han öfvergått, skulle utgjort hinder för hans

utnämning till tjensten.

Mom. 13.

öfverskrider i enlighet med denna lag tillåtet särskildt religionssamfund

de detsamma tillerkända rättigheter, så att derigenom sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

51

hällets lugn störes eller allmän förargelse åstadkommes eller iakttagas

icke gifna föreskrifter, då må, efter Konungens förordnande, den församling

upplösas.

Mom. 14.

Redan bildade och erkända församlingar af annan än Evangeliskt

Luthersk bekännelse egen att under de nu stadgade vilkor fortfara.

Har någon församling särskilda och bestämda rättigheter eller förmåner

sig tillerkända, varde vid dem bibehållen».

X:o 35.

Ank. till Riksd. Kansli d. 29 April 1869, kl. 1 e. to.

Utlåtande, i anledning af vädd förslag om införande af civiläktenskapet.

Uti'' en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad

motion (N:o 320) har Herr C. J. Grafström föreslagit, »att under

det kyrkolagens stadgande af vigsel bibehålies för dem, som önska sig

deraf begagna, en författning af denna lydelse må utfärdas:

»Äktenskap må i vittnens närvaro ingås inför magistrat i stad

eller inför länsman å landet. Magistrat eller länsman åligge dervid i

afseende på mannens och qvinnans ledighet till äktenskap den tillsyn,

som enligt lag tillkommer prest, den der vigsel förrätta skall. Magistrat

eller länsman afforare så väl mannen som qvinnan deras frivilliga

ja och samtycke till giftermålet och varde derpå för äkta makar förklarade.

Hvad sålunda förekommit, skall i protokoll upptagas; och varde

det, om äktenskapet är inför länsman ingånget, jemväl af vittnen bestyrkt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1869:84 Skrifvelse, om upphäfvande af Kongl. Förordningen den 23 Oktober 1860, angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprid s. 15 i texten