Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om tillägg till 15 Kap. 2 § Rättegångsbalken, i fråga om fullmägtigskap. Herr Grefve E. Sparre har uti eu inom Första Kammaren väckt motion

1869-05-07 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1869:39, Utlåtande, i anledning af väckt förslag om tillägg till 15 Kap. 2 § Rättegångsbalken, i fråga om fullmägtigskap. Herr Grefve E. Sparre har uti eu inom Första Kammaren väckt motion

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

1

N:o SB.

Ank. till Riksd. Kansli d. 7 Maj 1869, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om tillägg till 15 Kap.

2 § Rättegångsbalken, i fråga om fullmägtigskap.

Herr Grefve E. Sparre har uti eu inom Första Kammaren väckt

motion (N:o 41) framhållit behofvet af ett ändamålsenligt ordnande af

sakförarekallet. Redan i 17,44 års lag hade man, inseende behofvet af

duglige sakförare, nedlagt fröet till en sakförare-institution genom bestämmelserna

i 15 Kap. 2 § Rättegångsbalken, som är af denna lydelse:

»De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige, redlige

och förståndige män. Ej bör någon allmänneligen dertill brukas,

som af Rätten, der saken drifves, ej godkänd är och lof dertill fått.

Vill parten bruka till fullmägtig sin skyldeman, eller den i hans tjenst

är, eller han eljest häfver förtroende till; stånde det honom fritt. Konungens

betjente, som Kronans uppbörd ej hafva, må ock för sina vänner

tala, när deras förmän det tillåta, och de sin tjenst dermed ej försumma,

eller det emot deras embetes pligt ej strider»; Och vidare funnes i 9 §

stadgadt: »Den, som fått af Rätten lof, att rättegångssaker drifva, vare

skyldig, att utan betalning hjelpa de fattiga för Råtta, då Domaren det

pålägger». — Men det frö till en sakförare-institution, som sålunda blifvit

utsådt, hade nästan helt och hållet blifvit qväfdt, då, inom hela riket,

Göta Hofrätt samt Hofrätten öfver Skåne och Blekinge voro de enda

domstolar, der personer förordnades att vara sakförare. Ville man kasta

eu blick på förhållandet i Frankrike, England och Amerika — de land,

der civilisationen och industrien mest framskridit —— skulle man finna

de flesta civila embetsman derstädes hafva längre eller kortare tid egnat

sin verksamhet åt advokatyrket. Ingen förordnades i dessa länder till

domare, med mindre han förut vissa år praktiserat såsom advokat. De

kunskaper, som utöfvandet af detta yrke erfordrade, de ansträngningar

af tankekraften, som eu advokat nödgades underkasta sig, så vida han

ville vinna uppmärksamhet och förtroende, alstrade och uppammade

Bill. till Likså. Prof.. 1869. 7 Samt. 20 Häft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

talangen. Advokaten utbildade sig till talare och lärde sig att föra ordet

vid tillfällen, der sådant fordrades. — Hos oss funnes i hela landet

knappt femtio personer, som förtjenade ens benämningen advokater, och

ännu färre voro de, hvilka egde kunskap och förmåga att så som sig

borde utöfva yrket. Allmänheten, särdeles på landsbygden, saknade

kunniga personer att i sina rättegångsangelägenheter rådfråga. Ett sådant

förhållande mångfaldigade både tvisternas antal och det besvär,

som domaremagten måste underkasta sig för deras utredande och afdömande.

För affärsmannen och industri-idkaren, ja, för alla vore det

likväl högst angeläget att på de ställen, der de hade något i rättsväg

att uträtta, ega någon pålitlig, till namn och adress känd person, till

hvilken de kunde vända sig. En annan olägenhet, som obefintligheten

af ett sakförarestånd medförde, bestode deri, att den fattige i allmänhet

svårligen kunde göra sin rätt gällande, då han saknade dertill nödigt

biträde af sakkunnig person. I Frankrike hade man genom »la loi

sur 1’assistance judiciaire» den 30 Januari 1851 beredt äfven den

fattige möjlighet att få rätt. Den, som läte inregistrera sig i 1’ordre

des advocats, vore nemligen förbunden att en viss tid, efter derom för

hvarje fall meddeladt förordnande, biträda de fattige utan betalning.

Vid utförandet af dessa uppdrag ansträngde sig många af de dertill utsedde

advokaterna till det yttersta, för att vinna uppmärksamhet och

allmänhetens förtroende. Den omständighet, att embetsmännen i Frankrike

börjat sin bana såsom advokater med ett offentligt uppträdande,

torde också hafva bidragit dertill, att derstädes så många talanger bland

embetsmännen funnes.

På det att emellertid någon åtgärd måtte vidtagas till afhjelpande

af olägenheterna i anmärkta hänseendet, ville motionären föreslå:

l:o »att med godkännande af de i 1734 års lag uti ämnet meddelade

stadgande!!, hvilka, ehuru aldrig upphäfva, dock i sednare tider

ej efterlefvats, Riksdagen beslutar det tillägg i 15 Kap. 2 § Rättegångsbalken,

att hvarje domstol bör förordna ett efter omständigheterna lämpadt

antal kunnige, oberyktade, ärlige och förståndige män, som sig

dertill anmäla, att vid domstolen allmänneligen biträda med rättegångssakers

utförande;

2:o att vid hvarje domstol en särskild plats anvisas för samma

personer;

3:o att en hvar väl må sjelf föra sin talan vid domstol, men ej

ega till ombud begagna annan än den, som antingen blifvit af domstolen

utsedd att rättegångsärenden drifva eller visar sig hafva aflagt juridisk

examen, eller, af domstolen känd, pröfvas ega de egenskaper, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

3

2 § af 15 Kap. Rättegångsbalken föreskrifver såsom vilkor för rättigheten

att för andra inför domstol tala och svara;

4:o att hvarje domstol skall till Konungens Befallningshafvande i

länet ingifva en, derstädes för allmänheten tillgänglig förteckning på

dem, som fått domstolens förordnande att rättegångssaker drifva, tillika

med deras adresser.»

Utskottet, som, enligt erhållen remiss, har att öfver detta förslag

afgifva yttrande, har funnit detsamma förtjent af uppmärksamhet.

De olägenheter, som härflyta deraf att i de särskilda orterna ej finnas

kända personer, till hvilka parter och rättsökande med "tillförsigt kunna

vända sig i sina rättsangelägenheter, äro obestridliga och hafva ofta

blifvit öfverklagade- Särskildt må här påpekas den omständighet, att,

då för omkring tio år sedan hos Sveriges Riksdag och Norges Storting

fråga förevar om antagande af en för begge rikena lika lag angående

verkställighet i det ena riket af domar och utslag, meddelade i det andra,

det härom utarbetade förslag bifölls i Sverige, men afslogs i Norge

hufvudsakligen på den grund att tillgång på sakförare här i landet icke

funnes för de Norrmän, som deraf kunde vara i behof. De af motionären

föreslagna bestämmelser skulle utan tvifvel i någon mån bidraga

till omförmälda olägenheters afhjelpande; och Utskottet kan så mycket

mindre hysa några betänkligheter vid att i hufvudsaken biträda förslaget,

som detsamma egentligen afser, icke införande af någon ny institution,

utan endast en mera bestämd föreskrift för domstolarne att, på

sätt redan nu varande lag antyder, hvar för sitt område bemyndiga

vissa personer att der låta allmänneligen bruka sig såsom fullmägtige.

Ett sådant bemyndigande innebure endast en anvisning på lämpliga personer,

till hvilka parterna kunde anförtro sina angelägenheter; det upphäfde

ej rättigheten för part att, sjelf utföra sin talan eller dertill välja

annat Renligt ombud.

Då det bör vara domstolen obetaget att lemna ifrågavarande uppdrag

äfven till personer boende utom jurisdiktionen, torde med säkerhet

kunna antagas, att brist cj skall uppstå på någorlunda lämpliga personer,

som äro villiga att, utan lön af det allmänna, åtaga sig uppdraget,

helst det ökade förtroende, som deraf är att påräkna, bör medföra

tillräckligt stora fördelar, för att uppväga den dermed förknippade skyldigheten

att utan betalning biträda de fattiga, då domaren det pålägger.

Deraf att en person bemyndigas att allmänneligen biträda med

rättegångssakers utförande följer ingalunda, att han skulle hafva ovilkorlig

skyldighet att åtaga sig hvarje sak, som honom anförtros. Detta

må i hvarje särskildt fall bero på aftal vederbörande emellan; ty då det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

är parten obetaget att anlita hvem som helst, så bör det ock stå sakföraren

öppet att afsåga sig ett erbjudet förtroende, om han dertill finner

sig föranlåten. Eu sådan sakförare är följaktligen icke att betrakta

såsom offentlig tjensteman; och beträffande sättet för hans afsättning

och de skäl, som dertill ma föranleda, finnas erforderliga föreskrifter

meddelade i Kong! Brefvet den 27 Maj 1801.

För asyftade ändamålets vinnande är dock ej nog dermed att allmänna

sakförare anställas. Det är jemväl nödigt att allmänheten erhåller

kännedom om deras namn och hemvist. Detta synes lämpligen kunna

ske. derigenom att de upptagas i statskalendern, i hvilket afseende föreskrift

borde meddelas vederbörande att hvarje år i behörig tid till Konungens

Befallningshafvande insända erforderliga uppgifter.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt

hemställa,

att Riksdagen ville dels för sin del besluta eu författning,

så lydande:

^ »Såsom tillägg till hvad lagen i 15 Kapitlet Rättegångsbalken

angående laga fullmägtig innehåller, förordnas

som följer:

Vid hvarje allmän domstol skola minst två skicklige

män bemyndigas att såsom fullmägtige tillhandagå parter,

som dem anlita. Dessa fullmägtige skola nämnas,

vid Hofrätt och Underrätt af Rätten sjelf och vid

Högsta Domstolen af Konungens Nedre JustitieRevision»'';
dels

ock genom underdånig skrifvelse hos Kongl.

Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t, så vida berörda lagförslag,

godkännes, täcktes i nåder meddela erforderliga

föreskrifter, i ändamål att ifrågavarande sakförares namn

och adresser må komma till allmänhetens kännedom.

Stockholm den 7 Maj 1869.

På Utskottets vägnar:

ARVID FAXE.

Reservationer

äro anmälda af Herrar Ola Bosson Olsson och Rosenberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.