Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Konkurslagen den 18 September 1862. Ifrågavarande motioner äro väckta inom andra Kammaren af Herrar Åke Andersson

1869-02-25 · 11 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1869:4, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Konkurslagen den 18 September 1862. Ifrågavarande motioner äro väckta inom andra Kammaren af Herrar Åke Andersson

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

1

No 4,

Ank. till Riksd. Kansli d. 26 Febr. 1869, kl. 5- e. tu.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Konkurslagen

den 18 September 1862.

Ifrågavarande motioner äro väckta inom andra Kammaren af Herrar Åke

Andersson (motionen Ko 198), L. J. Hierta (motionen N:o 266), P. Blidberg (motionen

Ko 72),'' O. Hedengren (motionen Ko 83), F. G. Isberg (motionen Ko 234),

Aug. Danielsson (motionen Ko 293) och J. E. Johansson (motionen Ko 337); och

åligger det Lag-Utskottet att, enligt erhållna remisser, yttrande öfver dessa motioner

afgifva.

Herr Åke Anderssons motion åsyftar en rubbning af den genom 1862 års

Konkurslag införda nya institutionen af en Rättens ombudsman i konkurser. På

sätt motionären erinrat, väcktes vid förra riksdagen förslag om fullständigt afskaffande

af denna institution; men detta förslag blef, i öfverensstämmelse med

Lag-Utskottets deröfver afgifna utlåtande, af begge Kainrarne ogilladt. Nu har

Herr Åke Andersson med någon modifikation ånyo bringat frågan å bane. Efter

hans förmenande hade nemligen erfarenheten visat, att ifrågavarande befattning

sällan vore till något gagn, men alltid medförde ökade kostnader för konkursmassan,

synnerligast i de fall, då Rätten eller domaren till ombudsman utsåge en person

boende på långt afstånd från sysslomännens hemvist. Ombudsmannen utsatte

vanligen borgenärssammanträdena hemma hos sig eller i närheten af sitt hem.

Följden häraf'' blefve, att förvaltningsarfvodet bestämdes högre i samma mån, som

kostnaderna för sysslomännens resor till sammanträdena ökades. Ifrågavarande institution

innehure dessutom ett af lagen påtvingadt förmynderskap öfver borgenärer

och syssloman, som vore egnadt att framkalla missnöje bland folket. Visserligen

kunde en Rättens ombudsman i vidlyftiga konkurser och under vissa omständigheter

vara konkursmassan till gagn; men det vore icke med billighet och rättvisa

öfverensstämmande att i afseende på hvilken konkurs som helst pålägga fria

medborgare en onödig kostnad för utfående af sin andel i massan. Motionären

Bill. till Riksd. Prat. 1869. 7 8''aml. 3 Höft. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

>2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

föreslår fördenskull den ändring- i Konkurslagen, “att vid sammanträde i konkurser

för utseende af gode män, det må stå borgenärerne fritt att besluta, om de anse

Rättens ombudsman vara för boets förvaltning behöflig, eller i motsatt fall öfverlemna

uppdraget ensamt åt gode män och syssloman."

Rörande idéen och betydelsen af denna institution yttrades af Lag-TTtskottet

vid förra riksdagen: “Bet är bekant, hurusom den nya Konkurslagen var före
gången

af en lika allmän, som rättvis klagan öfver den ytterst långsamma förvaltningen

och utredningen af konkursmassor, äfvensom öfver svårigheten att förmå

försumlige gode män och syssloman att fullgöra sina skyldigheter. Såsom ett korrektiv

i ”detta hänseende och för att förekomma den osäkerhet och do förluster, som

egennyttiga och egonmägtiga åtgärder af gode män och syssloman kunde tillskynda

borgenärer, blef genom nämnda lag införd en institution, hvartill mönstret hemtades

från de nyare konkurslagarne i främmande länder, nemligen: Rättens ombudsman.

Benne '' af Rätten eller domaren förordnade ombudsman, hvilken sjelf icke

lägger hand vid förvaltningen eller har någon uppbörd för borgenärernes räkning

sig anförtrodd, åligger att noga vaka öfver förvaltningens lagliga gång och att, om

gode männen eller sysslomannen beträdas med försummelse eller motvillighet, sådant

anmäla hos Rätten, som då bör tillhålla dem att sina åligganden fullgöra, eller,

efter omständigheterna, genast skilja dem från förvaltningen. Bå en borgenär tillförene,

för att göra sin rätt gällande mot tredskande utredningsmän, nödgades underkasta

sig olägenheterna af en tidsödande och kostsam rättegång, erfordras nu

blott eu anmälan hos ombudsmannen, hvars pligt det är att bereda den rättelse,

hvartill on sådan anmälan föranleder. Dessutom tillkommer det honom att leda

flera af borgenärernes vigtiga öfverläggningar samt att meddela beslut i åtskilliga

förvaltningsfrågor, likväl utan förnärmande af den beslutande rätt, som bör borgenärerne

allena tillkomma, äfvensom att i samråd med sysslomannen upprätta utdclningsförslag.

Penna institution är således ett ganska vigtigt moment i vår nya

Konkurslag, och flera af denna lags stadganden äro derpå grundade.“

Ehuru motionären uttryckt sig något otydligt och ofullständigt, synes dock

meningen med föreliggande förslag vara, att en Rättens ombudsman skulle i konkursaken

fungera endast i det fall att borgenärerne funno sådant behöfligt, men

att i motsatt fall hans funktioner skulle öfverflyttas på gode männen och sysslo
männen.

.

Det ligger i sakens natur, att bchofvet af en Rättens ombudsman kan i

vissa hänseenden vara större i den ena konkursen, än i den andra; men häraf följer

ingalunda, att institutionen lämpligen skulle kunna ställas på den lösa fot, som

motionären åsyftar. Institutionen utgör ett så väsendtligt moment i gällande Konkurslag,

att denna, om den förra afskaffades, behöfdo omarbetas nära nog från

början till slut. Att öfverflytta ombudsmannens alla funktioner på gode männen

och sysslomännen kan så mycket mindre ske, som hans förnämsta pligt just är att

hafva tillsyn öfver deras förvaltning och att till rättelse beifra öfverträdelser och

försummelse å deras sida.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört egentligen endast ett

skäl, nemligen att konkurmassan måsto vidkännas er. betydlig tillökning i förvaltningskostnaderna

genom det arfvode, som till Rättens ombudsman utgår. Det är

likväl föga antagligt, att öfverflyttande t af Rättens ombudsmans funktioner på gode

männen ocli sysslomännen skulle föranleda någon nämnvärd minskning af föryaltningsarfvodet

i dess helhet, då, enligt nu gällande stadgande i Konkurslagens 67 §,

Rättens ombudsman, der ej Rätten annorlunda bestämmer, endast eger uppbära en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4. 5

tredjedel samt godo männen eller sysslomannen två delar af det för konkursboets

förvaltning’ af borgenärerne utsatta arfvode. Dessutom torde med säkerhet få antagas

att i den mån gode männen och sysslomannen betungades med en mera 6mfattande

verksamhet, de jemväl skulle framställa anspråk på förhöj dt arfvode samt

att i följd deraf den tredjedel af arfvodet, som för närvarande i vanliga fall utgår

till Rättens ombudsman, icke komme att, på sätt motionären synes förutsatt, till

förmån för konkursboet besparas, utan i stället användas såsom en tillökning i

godemans- och sysslomansarfvodet. Men äfven om någon besparing i berörda hänseende

kunde genom föreslagna lagförändringen göras, blefvo denna besparing likväl

alltför ringa för att motsvara det gagn, som institutionen obestridligen medför

icke blott derigenom att den afhjelper ett af erfarenheten ådagalagdt behof af tillsyn

och kontroll å förvaltningen, men äfven derutinnan, att mångfaldiga tvister,

livilka eljest skulle slitas vid domstol och föranleda dryga kostnader för massan,

genom ombudsmannens bemedling biläggas vid det sammanträde, som i Konkurslagens

74 § omförmäles.

Det af motionären antydda förhållande, att en eller annan ombudsman skulle

för egen beqvämlighets skull bestämma olämplig ort för sammanträde med borgonärerne,

bör icke, såsom motionären antagit, föranleda någon ökad kostnad för konkursmassan,

då borgenärerne, livilka i första hand sjelfva bestämma beloppet af

förvaltningsarfvodet, dervid ega att taga hänsyn endast till hvad som ändamålsenligast

bör åtgöras i och för afträdda boets behöriga förvaltning och utredning.

Derest ombudsmannen åsidosätter sin skyldighet att iakttaga konkursmassans sannskyldiga

bästa, ankommer det, enligt 42 § Konkurslagen, på Rätten eller domaren

att honom entlediga och annan i hans ställe förordna.

På anförda skäl får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o) att Herr Åko Anderssons ifrågavarande förslag|må lemnas utan vidare

afseende.

Herr Hiertas motion åsyftar inskränkning af det s. k. tvångs-ackordet, i

hvilket afseende motionären föreslår, “att gällande Konkurslag i så måtto må ändras,

att ackord, understigande 50 procent eller något annat lämpligt belopp, icke

får af konkursdomstolen fastställas. “

När denna fråga, efter framställning af samme motionär, vid nästlidne riksdag

förevar, afgaf Lag-Utskottet utlåtande i ämnet af följande innehåll: “Då lagen

medgifvit tvångsackord, har sådant skett lika väl i borgenärerncs som i gäldenärens

intresse. Det kvilar i förra afseendet ytterst på den princip, att i det tvungna

bolag, som uppstår i följd af konkurs, lika litet som i en annan bolagsförening,

minoriteten må kunna förhindra majoriteten att i bolagets gemensamma intresse

fatta beslut. Det har derföre ansetts billigt att en viss pluralitet af borgenärerne

må ega magt att med gäldenären träffa ackordsuppgörelse, bindande för dem alla.

Genom en dylik uppgörelse, hvilken, för att kunna af domstolen fastställas, ej får

lända borgenärerne till skada, blir gäldenären i tillfälle att fortsätta en nyttig verksamhet,

och dermed främjas äfven det allmännas intresse, som i större eller mindre

mån har gagn deraf att eu sådan verksamhet icke afbrytes eller omöjliggöres. Att

i lagen uppställa hinder för träffande af ett sådant ackord, äfven i de fall der borgenärerne

skulle finna det med sin fördel öfverensstämmande, vore att illa se dem

till godo. Lika vanskligt som det skulle vara att på förhand bestämma, att en

gäldenär borde anses och straffas såsom oredlig eller vårdslös, då hans tillgångar

icke lemnade vissa, till siffran angifna, procent i utdelning, lika olämpligt vore det

således att stadga förbud för domstolen att fastställa ackord, understigande 50 pro
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

cent. I don ena konkursen kan nemligen ett ackordsanbud å 40 procent vara Tida

antagligare än ett å 80 procent i den andra. En gäldenär, som genom oförväntade

förluster, dom lian icke sjelf förvållat, på en gång förlorar kela sin förmögenhet,

kan möjligen med anhöriges och vänners biträde erbjuda -ett ackord uppgående

t. ex. till 25 procent. Icke vore det för borgenärerne förmånligt, om lagen lade hinder

för dem att komma i åtnjutande af denna liqvid i stället för ett tilläfventyrs

illusoriskt hopp om full godtgörelse i en obestämd framtid. Ej heller vore det

billigt att beröfva en sådan gäldenär en förmån, som tillkommer den mindre olyckligen

Det bör fördenskull öfverlemnas åt borgenärerne sjelfva, jemte domstolen,

att i hvarje särskildt fall, med afseende å för handen varande omständigheter,

pröfva, huruvida ett framlagdt ackordsförslag må antagas. Den af motionären föreslagna

bestämmelsen, i och för sig godtycklig livarhelst strecket än uppdrages, skulle

dessutom efter all sannolikhet icke blifva särdeles verksam för ernående af åsyftade

ändamålet — konkursens öppnande i rätt tid. Antalet af de konkurser, hvilka

genom ackord afslutas, är nemligen jemförelsevis ringa. Enligt Herr Justitie-statsministerns

embetsberättelse för 1865 hafva af 3,896 vid Häradsrätterna anhängiggjorda

konkurs- och urarfvamål endast 103, och af de, vid Rådhusrätterna anhängiggjorda

1,864 sådana mål endast 122 blifvit genom faststäldt ackord afslutade; och af uppgifterna

för 1866 års berättelse, hvilka dock äro ofullständiga i afseende på en

domsaga och en stad, inhemtas, att af 4,465 dylika mål vid Häradsrätterna blott

87, och af 2,260 vid Rådhusrätterna blott 143 blifvit under året ackordsvis afslutade.

Om nu, såsom motionären angifvit, missbruk af tvångsackordet egt rum, synes dock

således åtminstone antalet af sådana missbruk icke hafva förekommit till den betydenhet,

att det kan anses oroväckande. “

Till stöd för sin åtgärd ätt nu ånyo framlägga ifrågavarande förslag har motionären,

jemte det han hänvisat till innehållet af sin förra motion, anfört, att berörda

satser, angående pluralitetens beslutanderätt i bolag, visserligen kunde ur theoretislc

synpunkt ega giltighet; men erfarenheten hade ådagalagt, att förhållandet i praktiskt

hänseende gestaltade sig helt annorlunda, än som theorien gifver vid handen.

Yore boslutet om ackords antagande alltid eller i de flesta fall ett sannt uttryck

åt den pluralitets mening, som Konkurslagen för ackords erhållande föreskrifter,

så vore derom intet anmärkningsvärdt att säga. Men då erfarenheten visat, att

sådan pluralitet sällan erhålles annorledes än genom medel, som lagen visserligen

i flera fall betraktar såsom straffvärda, men icke kan anvisa något sätt att upptäcka,

hade ackordet urartat och blifvit något, hvartill det aldrig var ämnadt, nemligen

en förvärfskälla. Beträffande de i Lag-Utskottets förra Utlåtande intagna statistiska

uppgifter, ville motionären icke påstå, men befarade dock högeligen, att

siffrorna, i anseende till den erkända otillförlitligheten af en del primäruppgifter

för vår statistik, icke vore fullt exakta. Af specifik uppgift öfver de i landsorterna

inträffade konkurser, hvari Stockholms köpmansförenings ledamöter vore intresserade,

inhemtades nemligen, att af do år 1867 afslutade dylika konkurser, utgörande

258, ett antal af 103, eller nära hälften, blifvit medelst ackord uppgjorda, och att

af 1868 års enahanda konkurser, uppgående till ett antal af 268, icke mindre än

127 genom ackord afslutats. Och vidare* hade till motionärens kännedom kommit,

att 49 konkurser i Stockholm, uti hvilka en och samma person fungerat såsom

Rättens ombudsman, under år 1867 afslutats på följande sätt:

Genom faststäldt tvångsackord från 5 till 40 procent.....10 st.

Genom afskrifning i följd af bristande tillgång till konkurskostnadernas

bestridande....................14 „

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4. •>

Genom afskrifning i följd deraf att icke någon borgenär sig anmält 1 st.

Genom slutredovisning utan den ringaste utdelning......9 „

Genom slutredovisning med utdelning emellan f och 10 procent . 15 „

Om nu, såsom motionären hade grundad anledning att antaga, förhållandet

i allmänhet vore likartad!, så. syntes ackordet vara regel, icke undantag, i sådana

konkurser, der någon egentlig'' tillgång linnes. — Visserligen innekölle ISO § i Konkurslagen

stadgande om ansvar för den, som underlåter att i behörig tid afträda

sina tillgångar, men detta stadgande vore nffattadt i sådana ordalag, att straffet

högst sällan, om ens någonsin, kunde utkräfvas. Eu bestämmelse åt förbud mot

fastställelse af alltför lågt tvångsackord vore, enligt motionärens förmenande, det

enda lämpliga medlet till framkallande af konkurs i rätt tid.

Utskottet, som öfvervägt hvad motionären andragit, har ej funnit skål att

frångå den åsigt i ämnet, som på ofvanupptågna grunder vid hirra riksdagen gjorde

sig gällande. Den af motionären åberopade specifika uppgift rörande vissa i landsorterna

inträffade, under åren 1807 och 1808 afslutade konkurser, hvilken uppgift

han förbehållit sig att få till Utskottet aflemna, utan att detta likväl skett, företer,

i fråga om antalet af de genom ackord afslutade konkurser, en proportion, till den

grad afvikande från det förhållande, som framgår af Herr Justitie-statsministerns

statistiska uppgifter för de tvånne nästföregående åren, att riktigheten af förstnämnda

uppgift torde kunna ifrågasättas. Möjligen hafva de genom förlikning uppgjorda

konkurser derutinnan blifvit förblandade och sammanräknade med dem,

indika ackordsvis afslutats. Dessutom må här påpekas den på skilj da orter gjorda

erfarenhet, att i sådana konkurser, i Indika Stockholms köpmansförenings ledamöter

varit fordringsägare, ackord i allmänhet lättare kunnat åvägabringas, än då

fordringsegarne bland sig icke räknat några nämnda förening tillhörande ledamöter.

Äfven om, på sätt motionären anmärkt, beslutet om ackords antagande icke

alltid utgör ett sann! uttryck af cn sådan pluralitets mening, som Konkurslagen i

detta afseende fordrar, må härvid dock erinras, att öfverklagade missbruket i fråga

om ackords genomdrifvande otvifvelaktigt skulle i väsendtlig mån motverkas, om

borgenärerne sjclfva iakttogo hvad på dem ankommer till bevakande af deras rått.

Då, såsom ganska ofta inträffar, cn borgenär endast inlemnar sina bevakningshandlingar,

utan att sedermera följa sakens vidare gång, har han sig sjelf att skylla, i

fall han genom sin underlåtenhet att deltaga i ackordsfrågans afgörande möjliggjort

genomdrifvandet af ett ackord, som länder honom och andra borgenärer till skada.

Utskottet får således hemställa,

2:o) att Herr Hiertas omförmälda motion ej må till någon vidare åtgärd

föranleda.

Herrar Blidbergs, Hedengrens och Isbergs motioner hafva alla tre afseende

på do i Konkurslagcn gifna bestämmelser i fråga om skyldigheten för borgenär att,

när annan borgenär eller gäldenären det äskar, med cd fästa sin fordrans riktighet.

Motionärerne hafva dock gått olika långt, i det att Herr Blidberg yrkat att borgenärsoden

må helt och hållet afskaffa*, då deremot de begge andra åsyfta endast

inskränkning af densammas användande.

Såsom skäl för sitt förslag har Herr Blidberg anfört, att Konkurslagens

stadgande!! om borgenärseden hsinnade blott, ett medel i händerna på kitsliga borgenärer

att förorsaka andra krångel och obehag samt hindra dem i åtnjutande af

deras lagliga rätt, utan att på ringaste sätt betrygga gäldenären och hans massa

mot olagliga kraf. Mångfaldiga exempel funnes nemligen derpå, att en borgenär

i don tid och ordning, som 86 § Konkurslagcn föreskrifver, framställt yrkande

opaginerad Kontrollera mot PDF

G Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

derom att alla öfrig;! borgenärer i konkursen bordo beediga sina bevakade fordringar,

oaktadt dessa varit både lagligen bestyrkta och af gäldenären erkända. Då

ett sådant yrkande blifvit gjordt, måste, enligt 88 §, alla borgenärer, utom anmärkaren

sjelf, inställa sig inför någon domstol för att edfästa sina fordringar och inom

eu månad efter utgången af den i 8G § bestämda tid till konkursdomaren ingifva

bevis derom eller anmäla fortall, vid äfventyr att deras bevakningar lemnades utan

afseende. Fullgjordes edgången och ingåfves bevis derom inom stadgad tid, hade

anmärkaren likväl ännu eu utväg öppen att trakassera sina medborgenäror. lian

bcböfdo blott anmäla något jäf mot de ingifna bevisen på sätt och inom den tid,

80 § löreskrifver. I fall bevis om edgångens fullgörande inlemnades efter den i

88 §_ föreskrifna tid, ansåges bevakningen då gjord, så att, fastän fullständiga bcvakningshandlingar

blifvit ingifna före eller å inställelsedagcn, saken likväl nu måste

behandlas så som om ofterbovakning är stadgadt. Det vore väl sann!, att en

borgenär kunde undvika detta trassel derigenom att han genast vid bevakandet

af sin fordran opåmind afl a do borgenärseden; men då, enligt nu gällande lag, denna

ed icke vore obligatorisk, ansåge mången borgenär, hvars fordran styrktes med

ojäfaktiga bevis, det vara ett missbruk af ed att aflägga sådan i oträngdt mål, och

han uraktlåta det så mycket heldre, som det folie honom alltid besvärligt och, om

lian kodde på landet, jemväl kostsamt och tidsödande att, för fullgörande af cn

blott och bär formalitet, inställa sig personligen inför eu domstol. Han funne jemväl

en sådan edgång alldeles ändamålslös, emedan å densamma icke fästes något

afseende vid pröfning af det jäf, som emot giltigheten af hans kraf kunde komma

att göras. Härtill komme, att då borgenär, som i konkurs utkräfver fordran, vore

att betrakta såsom kärande gent emot ej allenast gäldenären, utan äfven dennes

öfrige borgenärer, så stodo borgenärseden i strid mot den i 17 Kap. 34 § Rättegångs-balken

uttalande grundsats, att “med ed kan man svara, men oj kära."

Erkännande önskvärdheten deraf att borgenärseden måtte kunna utan olägenhet

fullkomligt afskaffas, tilltror Utskottet sig likväl icke att nu tillstyrka ett

sådant steg. Om å ena sidan erfarenheten gifver vid handen, att missbruk egt

rum i afseende på rättigheten för den ene borgenären att påkalla borgenärsed af

de öfrige, så saknas å andra sidan icke exempel derpå att den, mot hvilken edgångsyrkandet

blifvit framstäldt, till följd deraf afstått från ett orättmätigt fordringsanspråk,

liksom oek antagligt är, att blotta tillvaron af stadgandet om edgång mången

gång förekommit bevakning af diktade fordringar. I anseende till den beroende

. ställning, hvari gäldenären under den närmaste tiden före konkursen befinner

sig, är det då mindre svårt för en fordringsägare, som vill bereda sig fördelar

på de öfrige borgenärernes bekostnad, att förmå gäldenären att dertill medverka;

och under inflytande af bekymren för sin och sin familjs framtida utkomst är gäldenären

ock utsatt för frestelsen att i hemligt förstånd med någon fordringsegare

bedrägligen tillgodogöra sig större eller mindre del af do afträdda tillgångaruo. Vid

utförandet af sådana planer iakttages naturligtvis den största noggrannhet i fråga

om fordringsbevisens uppsättande, så att någon anledning till anmärkning deremot

ej må förefinnas. Svårigheten, eller rättare omöjligheten, att kunna genom laga

bevis blotta dylika under hemlighetens slöja sorgfälligt dolda bedrägerier har föranledt

införandet af ej mindre gäldenär- än äfven borgenärseden såsom det enda

möjliga korrektivet. Då genom nu gällande lag skyldigheten alt aflägga borgenärsed,

som förut var ovilkorlig, gjordes beroende på yrkande derom, så åsyftades

att sålunda inskränka edgången till de fall, då någon anledning att misstänka svek

eller bedrägeri verkligen förefanns. Att redan nu gå än vidare genom att helt och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

hållet borttaga denna ed, synes ej vara förenligt med den af klokheten betingade

försigtighet, som lagstiftaren bör iakttaga vid öfvergången från en grundsats till en

annan, särdeles då, såsom här torde vara förhållandet, den sednare ännu icke vunnit

fullt insteg i det allmänna rättsmedvetandet, samt do vådor, hvilka möjligen

kunna blifva eu följd af ett förhastadt steg, svårligen låta beräkna sig.

Utskottet anser sig derföre böra hemställa,

3:o) att Herr Blidbergs ifrågavarande förslag ej må vinna Riksdagens bifall.

I ändamål att inskränka borgenärsedens användande och på samma gång

motverka det missbruk, som består deri, att en borgenär utan giltigt skäl mot de

öfrige framställer edgångsyrkande i den beräkning att dessa skola af förbiseende

försumma edgångens fullgörande och sålunda gå miste om rätt till utdelning ur

massan, hafva Herrar Hedengren och Isberg föreslagit, den förre, “att Riksdagen

för sin del måtte besluta en sådan ändring i 82 och 88 §§ af gällande Konkurslag,

att nämnda §§ måtte erhålla följande lydelse:

§ 82. Yrkar gäldenär eller borgenär, att annan borgenär skall sin fordran

med ed fästa, och Rätten pröfvar skäl dertill förekomma, vare då denne pligtig att

inom honom förelagd och kungjord tid sådan ed svärja: Jag Jk N. svär och betygar

etc. (§ sedan oförändrad).

§ 88. Borgenär, emot hvilken af Rätten godkändt yrkande om edgång i

laga tid och ordning framstäldt blifvit, vare pligtig att inom eu månad efter utgången

af den tid, som i 86 § sagd är, sedan han om nämnde tid och det gjorda yryrkandet

bevisligen underrättad blifvit, till Rätten eller domaren ingifva bevis etc.

(§ sedan oförändrad)11;

och Herr Isberg, “att i 86 § af Konkurslagen, efter orden “förr stadgade

äro“ införes följande tillägg:

Om ett sådant yrkande, hvilket ej må i bevakningsinlaga väckas, vare den,

som yrkandet framställt, skyldig att, inom hälften af den i § 88 stadgade tid, derom

underrätta fordringsegaren, eller dess ombud, eller, der ingen af dessa kan anträffas,

om yrkandet införa kungörelse i allmänna tidningarne inom åtta dagar före

det edgången ske bör; och skall han tillika derförinnan till Rätten eller domaren

ingifva bevis att han fullgjort hvad sålunda blifvit föreskrifvet, vid påföljd, att hans

yrkande om edgång lernnas utan afseende"; erinrande Herr Isberg, att, om hans förslag

blefve antaget, de i slutet af 86 § förekommande orden: “Ej må sådant yrkande

i bevakningsinlaga väckas" torde böra bortfalla.

Att, på sätt Herr Hedengren föreslagit, öfverlemna åt Rätten att i hvarje

särskild! fall, då edgångsyrkande framställes, pröfva, huruvida skäl dertill må förefinnas,

öfverensstämmer icke med idéen af vårt domstolsväsende, som fordrar, att

“all dom skall fästas på skäl och lag, och ej på godtycke", såsom det heter i 24

Kap. 3 § Rättegångs-balken. Saken är nemligen af den beskaffenhet, att ifrågasatta

pröfningen icke kan sko i enlighet med gällande bevisningslära, och det är just

detta, som föranledt stadgandet om edgångsskyldigheten. Men jemväl ur en annan

synpunkt framstå betänkligheter i afseende på Herr Hedengrens förslag. Då någon

borgenär pröfvades skyldig att eden gå, kastades derigenom på honom en fläck af

misstänka, som kunde vara alldeles oförtjent. Det medborgerliga anseendets helgd

krafvel* att lagen ej må sådant tillstädja eller befrämja. Enligt Utskottets åsigt bör

derföre bibehållas den grundsats, att blotta yrkandet, utan några positiva skäl och

utan någon pröfning af domstolen, må kunna framkalla edgången; och Utskottet

hemställer alltså,

4:o) att Herr Hedengrens förslag ej må till någon vidare åtgärd föranleda.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

\ idkommande dernäst Herr Isbergs förslag, enligt livilket den, som edgångsyrkandet

framställer, skulle derom bevisligen underrätta fordringsegaren eller dennes

ombud, eller, i fall ingen af dem kunde anträffas, om yrkandet införa kungörelse

i allmänna tidningarne, så låter detta förslag ej förena sig med den grundsats,

som genomgår Konkurslagen, att borgenär bör sjelf eller genom ombud följa

konkursmålets gång, göra sig underrättad, huruvida anmärkning mot hans fordran

förekommit, huruvida edgångsyrkande blifvit väckt o. s. v. — Att lagen hitintills

icke förmått göra sin mening härutinnan till fyllest gällande, är ett af erfarenheten

ådagalagdt förhållande, som ej kan förnekas. Det har nemligen ganska ofta inträffat,

att borgenär, sedan han aflemna! sina bevakningshandlingar, ej tagit någon del

af det som i saken vidare förekommit. Detta förhållande med derpå grundadt antagande

att den, mot hvilken yrkandet framställes, skall förblifva derom okunnig,

har framkallat ofvan anmärkta missbruk af rättigheten att äska borgenärseds afläggande.

Men då sagda grundsats är fullt rationel, på samma gång den öfverensstämmer

med de principer, som gjort sig gällande i fråga om vår rättegångsordning

i allmänhet, träffar anmärkningen icke lagen, utan de borgenärer, hvilka genom

sin underlåtenhet att egna konkursmålet behörig uppmärksamhet lemnat ruin för

nyssberörda antagande, som utgör den egentliga anledningen till missbruket. Också

har borgenären sig sjelf allena att skylla, om han försummar att fullgöra yrkad

edgång och derigenom går miste om utdelning ur massan. Ur synpunkten ”af en

parts skäliga anspråk i fråga om rättegångsförmåners tillgodonjutande, finnes derföre

ej någon giltig grund att åberopa till stöd för ifrågavarande förslag.

Utan tvifvel skulle de af motionären föreslagna lagbestämmelser kraftigt

verka till förebyggande af obefogade edgångsyrkanden; men man får ej förbise att

dessa bestämmelser måste ega tillämplighet äfven i do fall, då giltig anledning till

yrkandet förefinnes; och det synes ej billigt att don, som i konkursmassans gemensamma

intresse under sådant förhållande framställer yrkandet, skulle vara underkastad

de med föreslagna delgifvandet förenade kostnader och besvär.

Under ärendets behandling har inom Utskottet jemväl varit ifrågasatt den

utväg, att Rättens ombudsman skulle, efter emottagande af anmärkningsakten, med

posten afsända underrättelse om yrkandet till den, mot hvilken detta blifvit väckt.

Utskottet har dock ansett sig böra frångå tanken på en sådan anordning, hvilken,

utom det att den, lika mod Herr Isbergs förslag, strider mot en i lagen antagen

grundsats, tillika skulle medföra eu eftertänklig osäkerhet i rättsförhållandet. Så

t. ex. kunde inträffa, att den från ombudsmannen afsända underrättelsen icke framkomme

till bestämmelseorten. Uöljden syntes då blifva, att borgenären, som i saknad

af underrättelse om det gjorda yrkandet underlåtit att fullgöra edgången, utan

eget förvållande och tilläfventyrs utan rätt till skadestånd af någon annan gånge

miste om sin rätt till utdelning ur massan. Olägenheter och förvecklingar vore äfven

att emotse i händelse borgenär framkomme med den invändning att underrättelse

om edgångsyrkandet ej afgått från ombudsmannen; så ock der denne verkligen

kunde beträdas med försummelse i detta hänseende.

Till följd häraf och då, såsom ofvan blifvit erinradt, föreslagna lagförändringen

ej kan ske utan uppoffring af den konseqvens i afseende på tillämpning'' af

principer, som i lagstiftningen bör finnas, finner Utskottet sig föranlåtet hemställa,

5:o) att Herr Isbergs förslag må af Riksdagen lemnas utan vidare afseende.

Herr

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Herr J. E. Johansson har föreslagit, “att Riksdagen behagade för sin del

besluta en sådan förändring af eller tillägg till 80 § i Konkurslagen af den 18 September

1802, hvaruti föreskrifves, att kostnaden för förhör, inställelse och kallelser

m. m. vid efterbevakade fordringar i konkurs må fördelas i förhållande till de bevakade

beloppens storlek. “

Yid förra riksdagen, då enahanda förslag af samma motionär gjordes, yttrade

Lag-Utskottet, att då någon annan grund icke funnes i lagen stadgad, vore

det klart, att ifrågavarande kostnader skulle utgå efter hufvudtalet, såsom ock vore

förhållandet i hvarjehanda andra, härmed jemförliga mål och ärenden, t. ex. då urtima

ting påkallas för behandling af två eller flera inteckningsärenden, då flera utmätningar

förrättas på en gång o. s. v.; hvarjemte Utskottet uttalade den åsigt, som

jemväl af Riksdagen godkändes, att något giltigt skäl till föreslagna lagförändringen

ej förefunnes.

I afseende härå har motionären anmärkt, att domstolens behandling af inteckningsärenden

afsåga säkerhet för fordringar, då deremot i konkursmål fråga

vore om liqvid; att vid utmätningar det vore gäldenären, som drabbades af kostnaderna;

samt att det ej vore med rättvisa förenligt, att don som bevakade ett mindre

belopp skulle i kostnaderna deltaga lika med den som bevakade ett större.

Utskottet förmår icke inse, hvarföre rättvisan skulle fordra, att de bevakade

beloppens storlek läggas till grund för fördelningen af ifrågavarande kostnader, aldraminst

i de fall då den mindre fordringsegaren på grund af förmånsrätt kommer

i åtnjutande af en utdelning ur massan öfverstigande den dividend, som tillfaller

den'' större fordringsegaren, eller då den sednares kraf helt och hållet ogillas,

så att han icke ens får ingå såsom delegare i massan; och hemställer Utskottet fördenskull,

6:o) att Herr J. E. Johanssons förslag må lemnas utan vidare afseende.

I 47 § af Konkurslagen finnes stadgadt: “Under anslagstidon läte gode männen

fast egendom värderas, som i Utsökningsbalken sägs.“ Rörande detta stadgande

har Herr Aug. Danielsson anmärkt, att detsamma vore olämpligt och medförde

dryga kostnader utan motsvarande nytta, synnerligast inom de norra orterna, der

värderingsmännen kunde hafva 10 å 12 mil till förrättningsstället. Dessutom hade

hvarje fastighet sitt åsätta taxeringsvärde, “som borde vara tillräckligt betryggande“.

Herr Danielsson föreslår derföre, att omförmälda föreskrift måtte ur lagen utgå.

Då berörda stadgande i Konkurslagen hänvisar till Utsöknings-balken samt

betydelsen af detsamma sålunda är beroende af den sednare, hvars omarbetning af

dertill utaf Kongl. Maj:t i nåder förordnade komiterado redan är påbörjad, anser

Utskottet sig böra hemställa,

7:o) att Herr Aug. Danielssons ifrågavarande förslag ej må till någons Riksdagens

åtgärd föranleda.

Btockholm den 25 Februari 1869.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Bih. till Riksd. Prof. 1869. 7 Sami. 3 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Reservationer:

af Herr Faxe: “Jag medgifver visserligen att, på sätt Utskottet anfört, motionärens

förslag ickejär rätt förenligt med den grundsats, som genomgår Konkurslagen, att

borgenär bor sjelf eller genom ombud följa konkursmålets gång ock således göra sig

underrättad, huruvida anmärkning emot hans fordran förekommit, huruvida edgångyrkande

blifvit väckt o. s. v.; men då erfarenheten gifvit vid handen, att rättigheten

att fordra sådan edgång, såsom motionären uppgifva, ofta blifvit missbrukad,

och ett strängt genomförande af den ofvannämnda grundsatsen medför icke ringa

olagenheter och stundom verklig orättvisa, helst det icke gerna kan fordras, att eu

borgenär, som har en mindre betydlig fordran, skall uppoffra hela beloppet af denna

fordran och kanske än mera, för att sjelf eller genom ombud följa allt hvad under

konkursmålets handläggning förekommer i anmärkningsväg eller eljest: så anser

JyLGn ora sokas att bereda borgenär, emot hvilken yrkande om edgång fram
stalles,

tillfälle att derom erhålla underrättelse; men det synes ej billigt, att den,

som åt giftiga skal och i konkursmassans gemensamma intresse framställer yrkandet,

skall derför vidkännas besvär och kostnad, nära nog liktydigt med straff, för

begagnandet af en laglig rättighet. Det blefve derjemte icke sällan omöjligt för

honoin att behörigen och bevisligen fullgöra kommunikationen, och för frågans lösning

hnnes en vida enklare och lämpligare utväg, än den motionären föreslagit,

hvarigenom utan de svårigheter och olägenheter, som detta sednare skulle medföra,

det åsyftade ändamålet i allmänhet skulle uppnås, om nemligen Rättens ombudsman

får det åliggande att ofördröjligen efter emottagande af anmärkningsakten med

posten afsända underrättelse om yrkandet till den, som skall fullgöra edgångendock

boi-de hvarje borgenär, som vill komma i åtnjutande af den förmån en sådan

underrättelse medför, i bevaknmgsinlagan uppgifva sin adress. Försummar han

detta, fan han skylla sig sjelf om han går förlustig sin rätt.

I anledning häraf föreslår jag, att till 86 § må göras följande tillägg:

_ lirkande, att anmäld fordran med ed fästas skall, göres skriftligen, i den

ordning och inom den tid, som för jäf emot fordringar förr stadgade äro. Ej må

sädant yrkande i bevakningsinlaga väckas eller i annan skrift annorledes framställas,

än att hvarje borgenär, mot hvilken yrkande göres, till namn uppgifves. Underrättelse

om yrkandet värde, genom Rättens ombudsmans försorg, på sätt i 15 6,

om fortställande af kallelsebref, stadgas, den som edgången fullgöra skall eller hans

<!ni JU!, ofördröjligen meddelad; dock åligge borgenär, som förmånen af sådan underrättelse

åtnjuta vill, att i bevaknmgsinlagan uppgifva den ort i riket, dit bref

till honom eller hans råtta ombud sändas må.“

af Herr Beckman, som instämde med Herr Faxe.

_ af llcvrliibbing: “Emot Utskottets beslut, för så vidt det innefattar afstyrkande af

det i motionen N:o 231 framställda förslag, att borgenär i konkurs, som yrkar, att annan

borgenär skall med ed fasta sin fordran, om detta yrkande skall underrätta den, mot

hvilken det framställts, får jag anmäla nun reservation. Det må kunna medgifvas,

att anförda förslag innebär en afvikelse från den, Konkurslagen genomgående grundtanke,

att konkursmassa är ett genom omständigheterna uppkommet bolag och att

delegare deri alltså ej blott skall en gång hafva anmält sin fordran, utan derjemte

måste fortfarande bevaka sin rätt och förty följa med sin uppmärksamhet

och gorå sig underrättad om beslut och framställda yrkanden. Men då, såsom af

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ii

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

flere motionärer blifvit intygadt och jemväl inom Utskottet vitsordadt, stadgandena,

i §§ 86 och 88 om rätt för borgenär att fordra, det annan borgenär skall sin fordran

med ed styrka, mot lagens mening och afsigt, blifvit derföre missbrukade, att

yrkande om edgång utan all annan anledning, vid lagligen styrkta och ostridiga fordringar,

blifvit gjordt blott i hopp och beräkning, att en eller flera borgenärer, som

ej förskaffat sig underrättelse om dylikt yrkande, genom försummelse af edgång

skulle gå förlustige sina fordringsanspråk i massan, synes sådant ådagalägga behofvet

af modifikation i lagens stadgande, hvarigenom tillfälle till nämnda missbruk i

möjligaste måtto undanrödjes. Och då den i ofvan citerade motion föreslagna ändring

af lagen ej djupare ingriper i det hela af densamma, utan endast angår en,

enskild borgenär tillagd rätt mot en eller flera andra, synes ock det föreslagna,

utan att medföra rubbning i det hela af do principer, på Indika lagen är byggd,

alltför väl kunna betraktas såsom ett i lagen stadgadt vilkor, som en borgenär har

att uppfylla, för att få utöfva den rätt, honom i § 86 tillerkännes.

diet är på grund af nu anförda skäl, jag för min del vördsamt föreslår, det

Riksdagen på det sätt bifaller Herr Isbergs motion, att den för sin del beslutar ett

tillägg'' till § 86 af Konkurslagen, så lydande:

“Yrkande, att anmäld fordran med ed fästas skall, göres skriftligen, i den

ordning och inom den tid, som för jäf mot fordringsegare förr stadgade äro. Ej

må sådan yrkande i bevakningsinlaga väckas eller i annan skrift annorledes framställas,

än att hvarje borgenär, mot hvilken yrkande göres, till namn uppgifves, och

vare den, som yrkandet framställt, skyldig att derom underrätta borgenären eller

hans ombud samt tillika inom förr nämnda tid till Rätten eller domaren ingifva

bevis, att han fullgjort hvad sålunda blifvit föreskrifvet, vid påföljd att hans yrkande

om edgång lemnas utan afseende. Dock åligge borgenär, som förmånen af

sådan underrättelse åtnjuta vill, att i bevakningsinlagan uppgifva den ort inom riket,

dit bref till honom eller hans rätta ombud sändas må.“

af Herr Bergström;

af Herr Rosenberg: “Jag har inom Utskottet förfäktat den åsigt, att borgenärseden

borde alldeles afskaffas; men då detta förslag icke rönt tillräckligt understöd

inom Utskottet, vidhåller jag ett annat alternativ, nemligen att den, som påyrkar

edgång, bör derom underrätta den borgenär, af hvilken edgången fordras,

hvarigenom ett sjelfsvåldigt yrkande på edgång, stundom af alla medborgenärer,

skall i betydlig mån förekommas.“

af "Herr Ola Bosson Olsson, som förenade sig med Herr Rosenberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.