Sök i Ratio Lex

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41

1869-05-08 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1869:41, Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41.

1

N:o 41.

Ank. till Riksd. Kansli d. 8 Maj 1869, kl. 11 f. m.

Utlåtande., i anledning af väckta motioner om förändrade, föreskrifter

angående jordegares och arrendators ömsesidiga

rättsförhållanden.

I detta ämne hafva motioner blifvit inom Andra Kammareil väckta af

Herrar Per Nilsson från Malmöhus län (motionen N:o 171), Ola Bosson Olsson

(motionen N:o 164) och G. Orre (motionen N:o 210), h vilka föreslagit,

Herr Per Nilsson: ^att Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t med en

underdånig skrifvelse, det täcktes Kongl. Maj:t tillsätta en komité af sakkunniga

personer att utarbeta ett förslag om de Svenska landboförhållanden,

med ledning af den Danska lagstiftningen i samma ämne’’;

Herr Ola Bosson Olsson: ”att en förordning måtte utfärdas åf innehåll

l:o) att kontrakter, som utgifvas till landtbonde eller torpare å så

kallad hofverijord, ej må ställas på mindre än 20 års tid;

2:o) att arrendeafgifterna för hemmanet eller torpet böra i kontraktet

noga bestämmas, ehvad de skola utgå i penningar, spanmål eller arbete och

intet dervid lemnas åt kontraktgifvarens godtycke;

3:o) att kontraktsinnehafvaren må vara fullt tryggad i besittningen

under den bestämda tiden, såvida han fullgör sina åtagna skyldigheter”; —

samt

Herr Orre: ”att Riksdagen för sin del måtte besluta en författning

derom,

att, då nyttjanderätt till jord af egaren eller rätter innehafvare öfverlåtes

på annan person, skriftligt kontrakt derom skall upprättas och af vittnen

bestyrkas;

Bih. till Riksd. Prot. 1869. 7 Sami. 21 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

att den tid, öfverlåtelsen omfattar, skall vara i kontraktet bestämd; och

att, när ersättningen för denna nyttjanderätt skall utgå i dagsverken,

kontraktet skall innehålla bestämda föreskrifter så väl om dessas antal och

om årstiden, då de skola utgöras, som ock om den gård eller egendom,

hvarest de skola förrättas; allt vid påföljd att aftalet om öfverlåtelsen i

annat fall icke anses inför lag gällande”.

Dessa motioner hafva blifvit till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade,

hvadan Utskottet nu går att öfver desamma sig yttra.

Hvad först angår Herr Per Nilssons motion, anser Utskottet visserligen

våra sekelgamla arrendelagar, särdeles till följd af den utveckling de

förhållanden, som utgöra föremål för dessa lagar, under sednare tider vunnit,

erfordra en omarbetning i sin helhet; men då flera vigtiga och omfattande

grenar af lagstiftningen redan dels utgöra föremål för komitéers behandling

och dels i följd af sådan behandling äro beroende på Kongl. Maj:ts pröfning,

tvekar Utskottet att, innan dessa frågor vunnit sin lösning, tillstyrka, att

en ytterligare komité för behandling af förevarande ämne må varda tillsatt;

hvarföre Utskottet hemställer,

l:o) att Herr Per Nilssons motion icke må till någon

åtgärd föranleda.

Vidkommande Herr Ola Bosson Olssons motion, så vidt den afser förbud

för upprättande af kontrakt angående ”så kallad hofverijord” på kortare

tid än 20 år samt bestämmelsen att kontraktsinnehafvaren må vara fullt

tryggad i besittningen under den bestämda tiden, så vida han fullgör sina

åtagna skyldigheter, äfvensom Herr Orres förslag om författning derom, att

den tid, öfverlåtelsen omfattar, skall vara i kontraktet bestämd, så finner

Utskottet någon inskränkning i den jordegare och arrendator enligt nu gällande

lag tillkommande rätt att om tiden för aftalets giltighet öfverenskomma

icke vara erforderlig eller lämplig samt arrendatorn redan vara tryggad

i åtnjutande af den rätt, han i berörda hänseende sig betingat; hvarföre

Utskottet tillstyrker,

2:o) att motionerna i dessa delar må lemnas utan afseende.

I fråga om Herr Ola Bosson Olssons framställning, att arrendevilkoren

skola vara ovilkorligen bestämda, så afser denna framställning en inskränkning

i det fria aftalets rätt, som icke kan af Utskottet godkännas. Det

finnes, efter Utskottets åsigt, icke något giltigt skäl att i detta, mera än i

andra fall, förbjuda iullmyndiga personer att ingå öfverenskommelser, som

de, med afseende å för handen varande förhållanden, finna fördelaktiga, helst

en arrendator icke kan anses hafva annan rätt till den arrenderade jorden,

än den jordegaren godvilligt honom medgifver. Om jordegaren begagnar

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag- Utskottets Utlåtande N:o él.

sig af bristande bestämmelser i kontraktet till att utfordra mera, än vid aftalets

ingående varit afsedt, tillkommer det domaremagten att pröfva frågan

härom och meddela den rättelse, som billigtvis kan med aftalets mening finnas

öfverensstämmande.

Till följd häraf hemställer Utskottet,

3:o) att den i berörda hänseende gjorda framställning

må afslås.

Beträffande slutligen yrkandet, det stadgas måtte, att arrendeaftal om

jord skola skriftligen upprättas, så synes ett sådant stadgande hafva goda

skäl för sig, men icke vara af den vigt, att särskild lagförändring påkallas,

oberoende af den omarbetning af arrendelagarne i allmänhet, som torde förestå.

Utskottet hemställer alltså,

4:o) att nyssberörda yrkande ej må varda bifallet.

Stockholm den 8 Maj 1869.

På Utskottets vägnar:

Arvid Faxe.

Reservationer:

af Herr von Möller;

af Herr Bergström: ”Den bekanta indelningen af kontrakt uti formalkontrakt,

realkontrakt och konsensualkontrakt förskrifver sig från Romerska

rätten. Med det förstnämnda förstås ett sådant kontrakt, för hvars giltighet

erfordras en särskild stiftelseform, t. ex. skriftlig afhandling. Yid realkontrakt

har den ene kontrahenten lemnat föremålet för öfverenskommelsen, så

att det blott blifver fråga om att tillägga hans fordran på den motsvarande

prestationen rättskraft. För lagliga tillkomsten af ett konsensualkontrakt erfordras

icke annat än en efter allmänna rättsgrundsatser giltig öfverenskommelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o åt.

Enligt vår lag är aftal om städsel och lega af jord å landet ett

konsensualkontrakt, för hvars stiftande icke fordras någon särskild form;

hvaremot köp och skifte om fast egendom äfvensom gåfva deraf enligt 1

Kap. 2 § Jorda-balken skola skriftligen ske med tvegge manna vittne och de

vilkor utsättas, hvarå samma köp, skifte eller gåfva sig grundar. Fastän

man således för närvarande kan med laga verkan sluta muntliga legoaftal

om jord å landet, lärer dock vanligast vara, att sådana aftal skriftligen upprättas.

Mängden och beskaffenheten af de vilkor, hvilka vid utlegning af

något betydligare jordegendomar i de flesta fall förekomma, göra det nödvändigt,

åtminstone rådligt att icke åt närvarande vittnens minne anförtro

bevarandet af hvad aftaladt blifvit, utan heldre i skrift uppfatta detsamma.

Till osäkerheten af vittnens minne kommer ytterligare äfventyret af felaktig

uppfattning och möjligheten att de kunna aflida innan det muntligen aftalade

rättsförhållandet upphört. De fall, då legoaftal om jord å landet muntligen

uppgöras, kunna derföre antagas härefter blifva allt mera sällsynta;

hvarföre det icke lärer möta betänkligheter att till lag upphöja hvad som

redan är sed. Genom det föreslagna stadgandet i 1 §, att, om man vill

sluta aftal af ifrågavarande beskaffenhet, legobref skall upprättas, kommer

kontrakt, hvarigenom en åt annan till bruk och nyttjande upplåter jord å

landet, att förvandlas från, hvad det hittills varit, ett blott konsensualkontrakt

till ett formalkontrakt. Följden deraf blifver, att ett sådant kontrakt,

om det afslutas annorlunda än i den lagbestämda formen, d. v. s. genom

skriftlig afhandling, icke medför laglig förbindelse för någon af kontrahenterna

att fullgöra detsamma och således icke heller kan genom rättegång

göras gällande. Bestämmelsen att alla vilkor, hvarom egare och brukare

sig förena, skola i legobrefvet införas, utgör en ytterligare tillämpning af

grundsatsen, att för giltigheten utaf legoaftal om jord å landet erfordras

skriftlig afhandling. Ifrågavarande bestämmelse kommer att verka sålunda,

att kontrahenterna icke kunna antagas hafva varit ense om andra vilkor

än dem, hvilka fått inflyta i legobrefvet samt att bevisning derom, att utöfver

de i legobrefvet införda vilkor ännu andra blifvit aftalade, icke lagligen

kan förebringas.

Oansedt, enligt det af mig framlagda förslag, legoaftal om jord å landet

blefve ett formalkontrakt, kan dock inträffa, att sådana aftal fortfarande

afslutas muntligen och jemväl gå i fullbordan. Då föreligger ett verkligt

rättsförhållande på grund af realkontrakt och erfordrar lagbestämmelser både

om det afseende, ett sådant rättsförhållande i fråga om tiden för dess bestånd

må anses förtjena och om det sätt, hvarpå den godtgörelse, som brukare

har att för den af honom brukade jord lemna dess egare, skall bestämmas.

I förra hänseendet torde rättsförhållandets fortfarande bestånd

böra göras beroende af eu å någondera sidan skedd uppsägning och således

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-XJtskottets Utlåtande N:o ål.

upphöra å den näst efter uppsägning inträffande laga fardag. Beträffande

sättet att bestämma hvad brukare i sådan händelse, som här är i fråga,

skall gifva i lega, innehålla olika länders lagstiftning olika stadganden derom.

1716 Art. i Code civil bjuder, att, i händelse något qvittobref, ^som

lemnar upplysning om legoafgiften, icke finnes, skall egaren blifva trodd pa sin

ed, om icke legotagaren föredrager uppskattning af sakkunnige män, i hvilket

fall han dock får vidkännas kostnaden derför, om nemligen uppskattningen

öfverstiger det af legotagaren uppgifna belopp.

Lagberedningen deremot föreslår, att Rätten skall pröfva hvad brukaren

i lega gifva skall. För min del finner jag sistberörda bestämningssätt

mera än det i Franska lagen föreskrifna, öfverensstämma med och utgöra

en följdriktig utveckling af grundsatsen, att skriftlig afhandling är den enda

fullt giltiga formen för afsilande af legoaftal om jord å landet; dock afviker

jag i sådan måtto från Lagberedningens förslag, att jag anser uppskattningen

af legoafgiftens belopp tillförlitligare och bättre kunna verkställas af

gode män, än af domstol. Desse gode män skulle naturligtvis utköras i

vanlig ordning eller sålunda, att jordegare och brukare egde utse hvardera

en och de sålunda utsedde, i händelse af skiljaktighet, tillkalla en tredje.

Tredskas någondera att utse god man eller kunna de tvänne af kontrahenterna

utsedde icke förena sig om den tredje, må exekutor eg a att utse god

man. Med hvad gode männen bestämde finge man å båda sidor låta sig nöja.

Slutligen återstår att redogöra för grunderna dels till det föreslagna

stadgandet i 1 §, att afgälden i'' penningar, varor, dagsverken eller andra

tjenstbarheter skall till visst belopp utsättas, dels ock till bestämmelsen i B §

af den påföljd åsidosättande af förstberörda stadgande skulle medföra.

Emellan köp och lega förefinnes, såsom redan de Romerska rättslärde

anmärkte, en stor likhet, ja så stor, att samma rättsgrundsatser, hvarpå det

förra rättsärendet hvilar, jemväl komma till användning vid lega. Likasom

köparen för eganderätten till en sak utfäster och erlägger köpeskilling till

säljaren, så utfäster och erlägger legotagaren till legogifvaren en^ afgift för

rättighet att nyttja och bruka en denna sednare tillhörig sak. Så väl den

positiva Romerska rätten, som den allmänna rättsläran uppställa såsom grundsats,

att likasom köpeskillingen, så bör ock legoafgiften vara bestämd (certus)

åtminstone så att en norm finnes, hvarefter den ena eller andra kan bestämmas.

Antagom t. ex. att ett köp uppgöres under vilkor, att köparen utfäster

sig att för en sak erlägga den köpeskilling, säljaren finner för godt att

bestämma; att köpet går i fullbordan i den mån, att köparen, utan att genast

erlägga köpeskillingen, får emottaga saken; att denna derefter antingen

öfvergår till annan egare eller förstöres; samt att sedermera, da fråga om

köpets återgång och den köpta sakens återställande af den ursprungliga köparen

icke kan ifrågakomma, tvist uppstår om köpeskillingens belopp till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 41.

följd deraf, att säljaren bestämmer samma belopp högre, än köparen anser

billigt. I nu förutsatta händelse lärer väl ingen finna med rättvisa och billighet

förenligt, att köparen helt och hållet gifves till pris åt säljarens godtyckliga

anspråk. Tvärtom torde en hvar, såsom enda utväg att utan köparens

förfång slita tvisten, föreslå, att domstol eller gode män, med afseende

å hvad en sak af samma beskaffenhet och godhet som den sålda vid köpet

högst gälde, ma fastställa köpeskillingens belopp. Antagom vidare, att en

jordegare på år till annan upplåter bruks- och nyttjanderätten till jord å

landet emot årlig lega, hvars belopp jordegaren förbehåller sig att sjelf bestämma;

samt att vid ett arrendeårs utgång, då legoafgift vanligen erlägges,

tvist uppstår om dess belopp, enär jordegaren, efter brukarens förmenande,

bestämmer detsamma för högt. Icke heller i detta fall gifves, så vidt jagkan

förstå, annan utväg att skydda brukare mot jordegares öfverdrifna och

obilliga anspråk, än att hänskjuta bestämmelsen af legoafgiftens belopp till

domstol eller gode män. Brukaren har nemligen redan kommit i åtnjutande

af den utaf honom betingade förmånen att få nyttja och bruka jorden

och måste, då det skedda icke kan göras ogjordt, erlägga godtgörelse derför

till jordegaren; men denna godtgörelse kan icke rimligtvis få af jordegaren

bestämmas huru hög som helst. Är detta riktigt så vidt fråga är om en

helt och hållet obestämd legoafgift, så måste det ock för den händelse, att

afgiften är till en del bestämd och till annan del obestämd, gälla om

hvad som är obestämdt. För min del kan jag icke finna, att det af

mig förordade sätt att slita tvist om legoafgifts belopp är stridande

mot allmänna grundsatser, så vidt nemligen fråga är om ett tilländalupet

eller löpande arrendeår. Hvad angår kommande arrendeår, kan visserligen

den invändning framställas, att jordegaren icke billigt vis bör anses

pligtig att jemväl för återstående arrendetiden underkasta sig bestämmelse

af legoafgiften i annan ordning än den aftalade, och att derföre legostämma

må upphöra vid den laga fardag, som inträffar näst efter en å någondera

sidan skedd uppsägning. Härvid kan jag ej annat än medgifva, det ingen

laglig nödvändighet förefinnes derför, att rättsförhållandet skall under hela

legostämman fortfara samt att man utan kränkning af någon rättsgrundsats

kunde medgifva ömsesidig rätt att uppsäga ett aftal, som varit en källa till

tvist. Jag skulle icke heller tvekat att föreslå en sådan ömsesidig rättighet,

om icke det fall föresväfvat mig, att afgälden kunde vara obestämd endast

till en högst obetydlig del.

I sådan händelse skulle den ene eller andre af kontrahenterna kunna

orättfärdigt begagna sig af denna omständighet för att blifva fri från allt

aftal, vid hvilket han eljest måst förblifva. Den föreslagna påföljden måste

gälla lika för alla fall af obestämdhet, ehvad den är större eller mindre,

ty det kan ej gå an, att åt domstol eller gode män öfverlemna att pröfva

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

hvilken grad af obestämdhet må berättiga till uppsägning och hvilken

icke. Enligt mitt förmenande gifves det således ingen lämpligare påföljd för

underlåtenhet att till visst belopp utsätta afgälden än den i 3 § föreslagna

eller att gode män må ega meddela erforderlig bestämmelse uti den del af

legoaftalet. Dervid kunna gode männen hemta ledning för sitt omdöme från

den afgäld förutgående brukare af samma jord utgjort, från hvad i orten

vanligen erlägges i legoafgift för jord af lika rymd och godhet som den

ifrågavarande, med mera sådant.

På grund af hvad jag sålunda anfört finner jag skäligt att på det

sätt förorda bifall till Herrar Orres och O. B. Olssons motioner att jag

hemställer:

att Riksdagen måtte för sin del besluta en så lydande förordning

angående upprättande af legobref om jord å landet samt afgäldens

bestämmande till visst belopp:

Såsom tillägg till de i 16 Kap. Jorda-balken och säskilda författningar

meddelade bestämmelser angående städsel och lega af

jord å landet stadgas som följer:

§ I
Vill

man sluta legoaftal om jord å landet; upprätte derom bref

med dag, årtal och vittnen under; och skola alla vilkor, hvarom

egare och brukare sig förena, i legobrefvet införas samt afgälden

i penningar, varor, dagsverken eller andra tjenstbarheter till visst

belopp utsättas.

§ 2.

Nu har egare låtit någon såsom brukare tillträda jord å landet,

utan att legobref dem emellan upprättadt blifvit; hafve egare eller

brukare rätt att när som helst legan uppsäga. Aro de ej ense om

hvad brukare i lega gifva skall; varde tvisten derom skjuten under

gode män.

§ 3.

Är i legobref brukares afgäld till egare icke bestämd på sätt,

som i 1 § sägs; ege ock, der endera sådant påkallar, gode män

att i den del af legoaftalet meddela erforderlig bestämmelse efter

som skäligt pröfvas.”

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

af Herr Faxe: ”Lika med Herr Bergström anser jag det böra stadgas,

att aftal om lega af jord å landet skall ske skriftligen i vittnens närvaro

på sätt som om köp är föreskrifvet samt alla vilkor, hvarom egare

och brukare sig förena, i legobrefvet införas och afgälden alltid till visst belopp

utsättas. Jag delar ock Herr Bergströms åsigt, att om egare låtit någon

såsom brukare tillträda jord å landet, utan att legobref dem emellan

blifvit upprättadt, de hvar för sig må ega att när som helst legan uppsäga

och legans belopp, när de ej äro derom ense, ankomma på särskild! bestämmande;

men detta sednare anser jag böra tillhöra vederbörlig domstol; jordegare

och brukare dock alltid obetaget, att, enligt 4 Kap. 15 § Utsökningsbalken,

skjuta tvisten under gode män.

År åter skriftligt legoaftal upprättadt, utan att brukares skyldigheter

blifvit deri bestämda på sätt som här ofvan är sagdt, der må väl på brukaren

ankomma att likaledes hos domaren påkalla eu sådan bestämmelse; men

i och med detsamma måste ock för egaren inträda rättighet, att, om han

med beslutet härutinnan icke åtnöjes, uppsäga legan, likasom sedan den omständighet,

att legobrefvet, i saknad af omförmälda bestämmelse, icke vore

lagligen beskaffad!, måste medföra en dylik uppsägningsrätt för brukaren.

Enligt min mening bör således en författning i den af Herr Bergström

antydda syftning utfärdas, och, med bibehållande af 1 § sådan han

den föreslagit, 2 och 3 §§ deri erhålla följande lydelse :

§ 2. Eu har egare låtit någon såsom brukare tillträda jord å landet,

utan att legobref dem emellan upprättadt blifvit; hafve egare eller brukare

rätt, att när som helst legan uppsäga; och pröfve Rätten hvad brukaren i

lega gifva skall, der han och egaren derom ej ense äro.

§ 3. Äro i legobref brukares skyldigheter ej bestämda på sätt, som i

1 § sägs; då ege Rätten, på hans yrkande, sådan bestämmelse meddela.

Nöjes ej egaren eller brukaren åt det beslut, hafva de hvar för sig rätt att

legan uppsäga”.

af Herr Beckman, som instämt med Herr Faxe;

af Herrar Kolmodin, Ola Bosson Olsson och Rosenberg, hvilka förenat

sig med Herr Bergström.

Herr de Faral har begärt att få antecknadt, det han ej deltagit i

ärendets afgörande hos Utskottet.

N:o 42.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.