Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående kronobrefbäringsskyldighetens skiljande från jordbruket in. m.

1869-02-23 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1869:30, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående kronobrefbäringsskyldighetens skiljande från jordbruket in. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande A.-o 30.

1

\:o 30.

Ank. till Riksd. Kansli d. 23 Februari 1869, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående kronobrefbäringsskyldighetens

skiljande från jordbruket in. m.

(I. A.)

Genom remiss från Riksdagens Andra Kammare har Stats-Utskottet fått

emottaga 2:ne inom nämnda Kammare väckta motioner i ämnet. Uti den ena

af dessa motioner (N:o 194) har Herr Per Nilsson från Örebro län föreslagit,

att kronobrefbäringsskyldigheten måtte skiljas från jordbruket och öfvertagas af

Staten. Den andra motionen (N:o 201), väckt af Herr P. Andersson från Blekinge

län, innefattar enahanda förslag, hvarjemte motionären hemställer, att, i

händelse kronobrefbäringsskyldighetens öfvertagande af Staten skulle medföra

allt för stora olägenheter och kostnader, Staten i sådant fall måtte åtminstone

till de distrikt, som, i anseende till lokalförhållanden, icke af postföring eller

derför inrättade postdiligenser hade någon lindring i denna börda, utan jemförelsevis

med andra, som egde dessa förmåner, deraf hårdt betungades, lemna

skäligt bidrag i förhållande till kostnadernas större eller mindre belopp.

Frågan om kronobrefbäringsskyldighetens reglerande, en jemnare fördelning

deraf, dess skiljande från jordbruket eller partiela lindringar i detta besvär,

har nästan vid hvarenda riksdag efter införandet af 1809 års statsskick

utgjort föremål för Representationens behandling. De flesta af dessa framställningar

hafva dock icke föranledt till någon Rikets Ständers eller Riksdagens

Bill. till Riksd. Prot. 1869. 4 Sami. 1 Afd. 15 Häft. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Stats-Utskottets Utlåtande N:o SO.

åtgärd. Det var likväl i anledning af Rikets Ständers underdåniga anhållan,

som, genom Kongl. Brefvet den 4 December 1830, någon lindring uti berörda

onus bereddes, i det de brefbäringsskyldige hemmanens åliggande att forsla

kronobref med få undantag inskränktes till 2 dagar i veckan, och Kongl. Cirkuläret

den 30 November 1849 (infördt under N:o 87 i nämnda års författningssamling)

hvarigenom åsyftades dels att bereda en jemnare fördelning af ifrågavarande

besvär, dels lindring i detsainmas utgörande, föranleddes af Rikets Ständers

underdåniga skrifvelse den. 22 April 1845. De framställningar i ämnet,

som sedermera förnyats, hafva deremot lemnats utan afseende, eller, i följd af

Ståndens eller Kamrarnes olika beslut, icke föranledt till någon åtgärd.

De ständigt återkommande framställningarne i ämnet synas Utskottet

antyda, att ett icke ringa missnöje råder hos de brefbäringsskyldige i afseende

å ifrågavarande besvär, äfven sedan det i öfverensstämmelse med nyss åberopade

föreskrifter blifvit ordnadt. Den allmänna anmärkning kan visserligen bär

framställas, atb hvarje slags beskattning åtminstone hos en och annan samhällsmedlem

framkallar missnöje, men att tillvaron af sådant icke i och för sig utgör

giltig grund för densammas borttagande, derest beskattningen är nödvändig för

fyllande af samhällets verkliga behof och sättet för dess utgörande icke lemnar

rum för befogade anmärkningar. Ifrågavarande onus synes dock vara af beskaffenhet,

att giltigt fog icke saknas för sådana. Det är bekant, hurusom all

skatt ursprungligen utgjordes af natura-prestationer, lämpade dels efter deras

behof som egde tillgodonjuta skatten, dels efter den skattdragandes eller ortens

förmåga att åstadkomma de olika slagen af prestationer, men att, i den mån

myntväsendet utvecklats och penningen antagit karakteren af en allmän värdemätare,

det gamla beskattningssystemet fått lemna rum för ett nytt, grundadt å

den vigtiga omständigheten, att genom penningens bemedling ett sådant utbyte

af prestationer och tjenster emellan de olika samhällsmedlemmarne kan ega rum,

som icke längre gör det nödvändigt, att den skattdragande åstadkommer just

de tjenster eller prestationer, hvaraf den skatteberättigade har behof. Denna

vigtiga sanning bar gitvit anledning dertill, att från beskattningsväsendet allt

mer och mer uteslutits natura-prestationer eller personliga tjenster, och sådant

bär skett äfven derföre att dessa till sin natur vanligen äro något obestämda

och innebära ett personligt tjensteförhållande, som för den skattdragande måste

kännas tryckande. Redan för mera än 2:ne sekler tillbaka eller vid 1642 åis

riksdag blef derföre, i anledning af allmogens klagan, ett likartadt besvär, nemligen

skyldigheten att utan betalning lemna Kronans tjensteman skjuts och förtäring

under tjensteresor, utbytt emot de i skattetiteln ränta ännu ingående

skjutsfärdspenningarne, och flera andra åtgärder i samma riktning hafva sedermera

blifvit vidtagna, för hvilka det blefve för vidlyftigt att här redogöra. Likasom

tjenstemännen nu kunna emot betalning anskaffa sig skjuts och andi a

s. 3 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.

3

förnödenheter för tjensteresor, synes det Utskottet icke lida tvifvel, att dessa,

särdeles i en tid då så mycket göres för lättade kommunikationer och samfärdseln

blifvit lifligare än fordom, lätteligen kunde ombesörja tjenstebrefs fortskaffande.

Beviset derför att sådant icke är overkställbar! synes äfven ligga till

hands i den omständigheten, att, enligt hvad Utskottet har sig bekant, brefbäriugsskvldigheten

på åtskilliga ställen, der den å auktion utbjudits, inropats af

tjenstemännen sjelfve. Sådant har dock vanligen skett emot temligen hög betalning,

emedan beskaffenheten af detta besvär försvårat en täflan med tjenstemännen.

Icke heller synes det Utskottet vara tvifvelaktigt, att tjenstemännen

kunde med vida mindre kostnad, än hvartill kronobrefbäringsbesväret nu i allmänhet

uppgår, låta fortskaffa sina tjensteskrifvelser, derest de, emot någon viss

ersättning, finge sig ålagdt att derom draga försorg, och om denna ersättning

för blifvande tjensteinneliafvare bestämdes till temligen måttligt belopp, torde

man derföre icke böra befara, att tjensterna skulle i brist af sökande blifva

obesatta. Den summa, hvarför kronobrefbäringsskyldighetens utgörande nu stundom

å auktion inropas, synes under alla förhållanden icke böra tagas till norm

för ersättningen; ty hade man så tillvägagått, då skyldigheten att utan betalning

lemna skjuts och förtäring åt tjenstemännen afskaffades, hade ersättningen

sannolikt mångdubbelt öfverstigit skjutsfärdspenningarne, enär någon täflan vid

inropet af ett så ovisst besvär svårligen kunnat ifrågakomma. Den verkliga

kostnaden kommer naturligtvis att väsendtligen bero af tjensteinnehafvarens mer

eller mindre omtanke och hushållning. Staten synes emellertid ega rätt att

fordra, det ersättningen ej kommer att öfverstiga hvad, med iakttagande af all

möjlig sparsamhet, för ändamålet oundgängligen erfordras.

Kronobrefbäringen har, likasom de. flesta andra onera och besvär, uteslutande

blifvit lagd å jordbruket. Samhällsförhållanden, hvilka det ligger utom

ämnet att här utreda, gjorde det måhända till en nödvändighet att under förflutna

tider så tillvägagå; men då dessa samhällsförhållanden nu för tiden

gestalta sig mycket annorlunda, lärer man svårligen kunna undgå att erkänna,

det ifrågavarande besvär numera icke hvilar på en fullt rättvis och billig grund.

Jemför man nemligen förhållandet emellan de olika provinserna, så måste man

medgifva, att flera landskap i följd af förbättrade kommunikationer och postförbindelser,

till hvilka hela landet bidragit, erhållit icke ringa lättnad i detta besvär,

under det andra provinser deraf tryckas lika hårdt som fordom. Jemföres

åter förhållandet mellan de olika medlemmarne inom samma landskap eller

kommun, så har man svårt att finna någon billig grund derför, att, utom det

en del jordbrukare njuter lindring i utgörandet af detta besvär eller är derifrån

befriad, alla andra näringsidkare än jordbrukare icke behöfva i detta besvär

det ringaste deltaga, fastän brefbäringen måste anses för alla vara af lika

vigt och nytta. Orättvisan häraf blir i samma mån mera synbar, som antalet

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.

af handlande och andra industriidkare på landet ökas samt, i följd af jernvägsanläggningarne,

större och mindre köpingar å landsbygden uppstå, hvilka

äfo befriade från allt deltagande uti berörda besvär.

Det inkast tord*e här göras, som ofta tillförene blifvit framstäldt, då

fråga uppstått om lindring uti eller upphörande af något bland de talrika besvär

eller onera, hvilka nu hvila på den Svenska jorden, nemligen att nuvarande

egare förvärfvat jorden med dessa onera och besvär, hvilka tagits i betraktande

vid köpeskillingens bestämmande. Om det ock icke kan förnekas, att förhållandet

i allmänhet varit sådant, bör dock icke förgätas, att samma inkast

med lika mycket fog kunnat göras emot borttagande af hammarskatten, tiondetackjernet

utom bergslag och grundräntan för såg och mjölqvarnar, enär jernverksegaren

-förvärfvat sitt bruk, masugnsegaren sin hytta samt qvarn- och sågegaren

sina verk med beräkning af nämnda onera. Genom borttagandet häraf

har en ökad skattebörda träffat jordbrukaren, enär skattelindring för en klass

medför under en eller annan form skatteförhöjning för en annan, så vida statsbehofven

på det hela icke minskas eller lindringen kan erhållas blott genom en

ändamålsenligare anordning af sättet för ett besvärs utgörande. Den sednare

utvägen synes dock i afseende å kronobrefbäringsskyldigheten kunna anlitas,

och den utgift Staten skulle få vidkännas för densammas aflyftande från jordbruket

torde följaktligen blifva föga kännbar, åtminstone icke jemförlig med den

kostnad och de olägenheter brefbäringsskyldigheten i sitt nuvarande skick för

jordbrukaren medför. Jordbrukarens begäran i berörda hänseende torde icke

heller böra betraktas såsom obillig, då han villigt deltagit i de ökade beskattningar,

som måste antagas hafva blifvit en löljd af nyssnämnda näringars frigörande

från den ordinarie beskattningen, och de grundskatter, som af ålder

hvila på jorden, hafva på sednare tiden icke oväsendtligt blifvit ökade i följd

deraf, att grundräntan, hvari förut ingick en mängd persedlar, hvilka icke vidare

förekommo i marknaden och följaktligen ej voro underkastade prisstegring, numera

blifvit förvandlad i få persedlar, hvilkas pils visat sig vara i stigande.

Den så kallade skatteförenklingskomitéen, som uppgjorde förslag till grundräntornas

förenkling, uttalade ock den åsigt, att skattejemkning borde småningom

beredas på det sätt, att lindring erhölles i en del af de särskilda skattebördor,

som, utom grundskatten, tryckte den skattskyldiga jorden.

Innan hufvudsakligt beslut i förevarande fråga fattas, torde emellertid

vara af nöden, att ärendet närmare utredes och att förslag uppgöres angående

såväl sättet för kronobrefbäringsskyldighetens skiljande från jordbruket, som

den ersättning, hvilken billigtvis bör tilläggas dem, som af kronobrefbäringen

hittills egt sig begagna. I anseende till lokala förhållanden torde äfven denna

angelägenhet böra i olika län eller distrikt på olika sätt ordnas, men Utskottet

saknar den ort- och detaljkännedom, som för ett sådant ordnande är ound
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

iStats-Utskottets Utlåtande N:o 30.

gänglig, hvilken åter vederbörande landsting torde ega. Med hänsyn härtill

och hvad för öfrigt blifvit anfördt hemställer Utskottet,

att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det

Kongl. Maj:t, efter landstingens och vederbörandes hörande

angående lämpligaste sättet för kronobrefbäringsskyldighetens

skiljande från jordbruket, täcktes låta utreda frågan om de

kostnader, hvarmed en sådan åtgärd antingen för Statsverket

eller för de olika länen, derest ifrågavarande skyldighet

skulle af dem hvar för sig öfvertagas, må vara förenad

samt derefter till Riksdagen i ämnet aflåta nådig framställning.

Stockholm den 23 Februari 1869.

På Utskottets vägnar:

Arvid Fr:son Posse.

Ordförande.

Reservation:

af Herr J. M. Björnstjerna och Grefve L. af Ugglas, i afseende å motiveringen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.