Sök i Ratio Lex

Stals-Utskottets Utlåtande N:o 68

1869-04-20 · 16 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1869:68, Stals-Utskottets Utlåtande N:o 68

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stals-Utskottets Utlåtande N:o 68.

3

N:o 68.

Ank. till Riksd. Kansli d. 20 April 1869, kl. 3 e. ra.

Utlåtande,'' i anledning af väckta frågor, angående grundskatternas omsättning

i penningar samt om d<ssa skatters kapitalisering och

aflösning m. m. (I- 8.)

Till Stats-Utskottets behandling hafva följande i ämnet gjorda framställningar

blifvit hänvisade, nemligen:

A) Kongl. Maj:ts under den 19 sistlidne Februari till Riksdagen aflåtna

nådiga Proposition (N:o 20), hvaruti blifvit föreslaget, att med upphäfvande af

Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855, angående sättet för grundräntors och krono
tiondes

utgörande, följande må stadgas:

l:o. Ränta af hemman och lägenheter, som nu är bestämd i vissa persedlar,

att lösas efter markegångspris, så ock den kronotiondespanmål, hvilken nu

likaledes efter sådant pris bör lösas, skall, vare sig att nämnda ränta och tionde

är Kronan behållen eller för särskilda ändamål indelt och anordnad, omsattas i

penningar efter medelmarkegångspriset för de tjugu åren 1848—1867 och med detta

värde framgent utgöras, hvarvid kronotionden, der den icke finnes vara för alltid

fastställd, skall beräknas till det mått och i de sädesslag, med hvilka den sednast

utgått, dock med rättighet för tiondetagare eller tiondegifvare, som härmed icke

åtnöjes, att inom 1870 års slut begära tiondesättning i laga ordning.

Vid denna omsättning i penningar af ränta och kronotionde iakttages, att,

med undvikande af brutna öretal, hvad som öfverstiger ett hälft öre uppföres till

ett öre och det som är under eller till och med ett hälft öre uteslutes.

2:o. Indelta och anordnade räntor och tiondeanslag, med undantag af

militie-, civil- och ecklesiastikboställens räntor samt af sådana, som äro påförda

hemman och lägenheter, af hvilka något besvär i stället utgöres, indragas till

opaginerad Kontrollera mot PDF

V Ant

Stats- Utskottets

Utlåtande N:o 68.

Statsverket emot ersättning medelst statsanslag i penningar, som, intilldess annorlunda

bliiver förordnadt eller innehafvare af rånte- och tiondeanslag förklarar sig

nöjd med godtgörelse efter det i första punkten omförmälda tjuguåriga medelpris,

utgå till belopp, motsvarande de indelta och anordnade räntornas och tiondeanslagens

värden efter årligt medelmarkegångspris. Embets- och tjenstemän, hvilka,

enligt fullmagter eller konstitutorial, tillträdt indelt läD utan skyldighet att ingå

på den genom Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855 vidtagna förändring i sättet

för grundräutors och kronotiondes utgörande, samt icke sedermera velat densamma

sig underkasta, skola, om icke de sjelfva, derom hörde, annat medgifva, af Statsverket

tillhandahållas deras indelta löner på lika sätt och vilkor, som de nu ega

att desamma af rånte- och tiondegifvare bekomma.

3:o. Godtgörelse för sådaua indragna räntor och tiondeanslag, som åtnjutas

i och för fullgörande af något besvär eller äro anordnade till presterskapets

aflöning eller till kyrkors underhåll, skall utbetalas vid uppbördsstämman i den

ort, der hemmanet, hvilket besväret åligger, är beläget, lönen utgår eller kyrkomedlen

uppbäras.

Ersättning för andra indragna räntor och tiondeanslag utanordnas från

landtränteriet i det län, inom hvilket räntan eller tionden utgöres, till löntagare

med ena hälften inom den 15 Februari och med andra hälften inom den 15 Maj,

och ti 1 öfriga innehafvare af dylika anslag inom sistnämnda dag hvarje år.

4:o. Innehafvare af rånte- och tiondeanslag bibehållas vid hittills åtnjuten

ersättning af Statsverket för upphörandet af rättigheten såväl att utfordra

nämnda anslag in natura, som att af rånte- och tiondegifvarne uppbära forsellön, då

lösen med penningar egt rum, och skall följaktligen sådan forsellönsersättning,

beräknad till 8 öre Riksmynt kubikfoten för råg eller korn och 6 öre samma

mynt kubikfoten för hafre, årligen från landtränteriet i länet utanordnas, för att

rånte- och tiondetagare tillhandahållas i sammanhang med den godtgörelse, som,

till följd af rånte- och tiondeanslagens indragning till Statsverket, dem tillkommer.

5:o. Der enskildt verks privilegier hindra genomförandet af ifrågavarande

omsättning i penningar samt indragning till Statsverket af indelt och anordnad

ränta eller kronotionde, skall, i den mån förändringen ej kan ega rum, tillsvidare

och intilldess hindret varder lagligen undanröjdt, förblifva vid de stadganden, som

i afseende på sådant verks rätt gälla.

6:o. Vid skattläggningar, som ske efter år 1870, skola, jemte iakttagaude

J, af föreskriften i Kammar-kollegii kungörelse den 1 Juni 1855, den åsätta

persedelräntan och ‘kronotionden omsättas i penningar efter det ofvanföre bestämda

medelmarkegångspris för åren 1848—1867.

%-7:o. Hvad som nu är vordet stadgadt kommer att tillämpas vid utgörande^af

1871jJårs kronoräntor och tionde samt derefter framgent, och skall jemväl

i allt vara gällande för presternas i jordehoken upptagna utlagor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.

5

8:o. Denna författning inverkar icke på beskaffenheten eller utgörandet

af de räntor, som med frälserätt egas, eller af sådan tionde, som åtföljer patronrättighet

i vissa församlingar eller under annan enskild eganderätt innehafvas.

B) Följande inom Riksdagens Andra Kammare väckta motioner, innefattande

nedannämnda förslag, nemligen:

a) af Herr Carl Ifvarsson (se motion N:o 173):

l:o att till bestämd ränta i penningar skall förvandlas dels den del af

räntan, som för närvarande är satt i persedlar att lösas efter tioårigt medelmarkegångspris,

och dels kronotiondespanmålen, båda delarne efter de grunder, som af

1864 års komité blifvit föreslagna; samt

2:o att indelta räntorna och kronotiondeanslagen, med undantag af dem

som äro påförda hemman och lägenheter, af hvilka något besvär i stället utgöres,

må indragas till Statsverket, emot ersättning till indelningshafvarne medelst statsanslag.

b) af Herr L. Ohlin (motion N:o 135):

1 :o. att den grundränta och kronotionde, som är hemman och lägenheter

åsatt, men blifvit stater och korpser på lön anslagen eller för andra ändamål anordnad,

måtte utbytas mot kontanta årliga anslag, motsvarande räntans och tiondens

belopp efter medeltalet af de tio sista årens medelmarkegång, hvaremot ifrågavarande

grundskatter borde till Statsverket indragas;

2:o. att sedan Staten sålunda förvärfvat sig fri disposition öfver grundskatterna,

egarne till den skattskyldiga jorden måtte förklaras icke allenast berättigade,

utan äfven ovilkorligen skyldiga att inlösa räntan och kronotionden med

16J gånger det belopp, hvartill dessa skatter i medeltal efter de tio sista årens

medelmarkegång uppgått, samt att hemmanets egare på det sålunda uppkommande

kapitalbeloppet årligen inbetalade sex procent, deraf fem procent beräknades som

ränta och en procent såsom kapitalafbetalning, intilldess hela beloppet blefve betaldt.

c) af Herr C. J. Svensén (motion N:o 253):

att ränta och tionde af jordfastighet må upphöra, och att frigörelsen derifrån

mä ske på de uti en vid nästlidna års Riksdag väckt motion (N:o 133) föreslagna

grunder; innefattande sistnämnda motion hufvudsakligen följande förslag:

att egare af hemman eller skattlagd lägenhet skall vara berättigad och

pligtig att med penningar aflösa den ränta och tionde, som derå finnes lagd, efter en

beräkning antingen på sätt komiterade föreslagit af medelvärdet mellan 1834—1853

årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris, eller någon annan dermed

jemförlig grund;

att skatteaflösningen skall ske sålunda: att en summa af 16 gånger det efter

sagda beräkningssätt vunna grundskattebeloppet upptages såsom det kapital, som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.

skall aflösas; att härå årligen betalas inalles sju procent, deraf fyra procent beräknas

som ränta och öfverskottet såsom amortering, då alltså amorteringstiden

belöper sig till 21 år 7 månader;

att det må vara jordegaren obetaget att erlägga hela kapitalbeloppet på

en gång och att, såvida detta sker inom fem år efter förändringens genomförande,

jemväl dervid få tillgodoräkna sig de förut erlagda amorteringsafgifterna ,

att indelta räntor och tiondeanslag indragas till Statsverket emot ersättning

till räntetagarne medelst statsanslag;

att inflytande aflösningskapital samt årsbetalningar uppbäras och levereras

till Statskontoret, som får sig uppdraget att förvalta medlen, samt att lösningsoch

amorteringsmedlen och derå upplöpande räntor böra hufvudsakligen användas

till inköp af allmänna hypotheksbankens obligationer och för öfrigt göras fruktbärande

på det för Staten mest betryggande sätt.

Slutligen bar denne motionär hemställt, att frälseränta må på samma sätt

som annan grundränta göras lösningsbar.

d) af Herr G. A. Larsson (motion N:o 140):

l:o. Att det må vara egare till skattejorden tillåtet att lösa sin jord fri

från all slags grundränta och kronotionde genom inbetalning till Kronan al ett belopp,

svarande mot den summa, hvarå räntan utgör sex procent, eller 16| gånger

hela den uträknade räntan;

2:o. att uträkningen af räntan och kronotionden må verkställas efter

samma beräkningspris, som antogs då räntorna sednast förenklades, och som föreskrifves

i Kongl. Förordningen den 11 Maj 1855;

3:o. att Riksdagen må medgifva Kongl. Maj:t att med Allmänna Hypotheksbanken

i riket uppgöra aftal om öfverlåtelse på nämnda banksal alla de

grundräntor och tiondemedel, hvilka icke inom föreskrifven tid af egarne sjelfve

till Statsverket liqviderades, emot erhållande af det belopp i räntebärande obligationer,

som svarade mot alla på nämnda bank öfverlåtna grundräntor och tiondemedel,

och

4:o. att alla för grundräntorna och tionden inflytande medel, vare sig i

kontanta penningar eller Allmänna Hypotheksbankens obligationer skola levereras

till Riksgälds-kontoret, för att genom detta verks försorg göras fruktbärande i den

ordning Riksdagen närmare föreskrefve uti det för Kontoret utfärdade reglemente.

e) af Herr G. Orre (motion N:o 31):

l:o att Riksdagen mätte för sin del besluta, dels att den rånte- och tiondegifvare

hittills, jemlikt Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855, medgifna rätt, att i

visst fall till leverering in natura uppsäga rånte- och tiondespanmål, skulle från

och med nästkommande år upphöra samt att rånte- och kronotiondespanmål derefter

af de skattskyldige lösas efter faststäldt medelmarkegångspris och dels att,

om arrende- och hästvakansspanmål eller annan Statsverket tillhörande uppbörd af

s. 7 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.

7

säd skulle, på grund af äldre kontrakt, blifva till leverering in natura på hittills

bestämd tid och ordning uppsagd, såd n spanmål borde genom vederbörande länsstyrelsers

försorg till den mestbjudande å offentlig auktion för Kronans räkning

försäljas, med rättighet för köpare att bestämma det ställe, der Spanmålen skulle

levereras, dock under iakttagande af hvad författningarne stadgade rörande vägens

längd för räntesäds forsling; och

2:o att Riksdagen, vid anmälan om dessa beslut, måtte, med tillkännagifvande

af den åsigt, att all spanmålsrörelse för Statsverkets räkning borde upphöra

och den för magasinsstaten nu utgående aflöning indragas, samt Kronans till magasiner

nu använda hus och byggnader försäljas eller på annat för Staten förmånligare

sätt disponeras, i underdånighet anhålla: dels att de kronomagasin, som till

följd af bifall till motionärens i lista punkten framställda förslag blefve öfverflödiga,

måtte från år 1870 indragas och de tjenstemännen vid samma magasin anvisade

arfvoden, såvidt sådant utan förnärmande af enskild rätt kunde ske, Statsverket

besparas, äfvensom de för magasinen hittills använda, Kronan tillhöriga tomter

och byggnader samt inventarier å offentlig auktion till den mestbjudande försäljas,

samt dels att Kongl. Maj:t efter vederbörandes hörande och ärendets utredning

måtte till nästkommande Riksdag aflåta nådig framställning om indragning

af öfriga nu varande kronomagasin samt upphörande af all spanmålsrörelse för

Statsverkets räkning; och

f) af Herr Carl Larsson (motion N:o 62):

det Riksdagen för sin del ville besluta, att all skattejord måtte blifva befriad

från alla skatter och utskylder, af hvad namn de vara må, med undantag

att, lika med frälsejorden, öfriga näringar och kapital, utgöra bevillning.

Då Utskottet nu går att yttra sig i anledning af dessa framställningar,

har Utskottet ansett ämnets beskaffenhet fordra att sådant sker i följande ordning,

nemligen: l:o angående skattejordens befriande från alla skatter och onera af hvad

namn och beskaffenhet de vara må, med undantag af bevillning; 2:o angående räntans

och tion dens förvandling i penningar samt dermed gemenskap egande frågor;

3:o angående grundskatternas kapitalisering; och 4:o angående upphörande af magasins-

och spanmålsrörelsen för Statens räkning.

Utskottet får således först till utredning upptaga det väckta förslaget angående

skattejordens befriande från alla skatter och utskylder af hvad namn och

beskaffenhet de vara må, med undantag af allenast bevillning, emedan, om detta

förslag bifölles, fråga icke vidare kunde uppstå om grundskatternas förvandling i

penningar eller deras kapitalisering. Motionären, som vid de tvänne nästförutgångna

riksdagarne väckt förslag angående befrielse för “all jord från alla skatter och

onera af hvad namn de vara må, med undantag att, lika med alla andra näringar,

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Stats- TJtskottets Utlåtande N:o 68.

kapital m. m. utgöra bevillning" har nu visserligen inskränkt sitt förslag till

skattejorden, men i allt fall är hans sist framställda förslag af temligen genomgripande

beskaffenhet. Det är nemligen icke en småsak att med ett enda penndrag

befria skattejorden från alla skatter och besvär. Motionären har icke lemnat

någon ledning för Utskottet, på hvad sätt sådant skulle kunna vara verkställbart.

Hvilka följder borttagandet allenast af grundskatterna skulle medföra, hafva

1864 års komiterade för utredande af frågan angående grundskatternas inlösen uti

sitt afgifna utlåtande (sid. 19) visat, nemligen att andra samhällsmedlemmar än

egare af skattejord skulle betungas med nära 3J gånger så stor bevillning, som

de för närvarande erlägga. Om skattejorden dessutom skulle utan ringaste ersättning

befrias från rotering och rustning, väg- och brobyggnad, skjuts- och kronobrefbäring,

kyrko- och tingshusbyggnad m. fl. besvär, som nu åligga icke blott

skattejorden, utan ock till en stor del frälsehemman och lägenheter, så skulle

skattejorden komma i ett vida fördelaktigare förhållande än det nuvarande frälset

och blifva ett nytt slags frälse, i jemförelse hvarmed det nuvarande med rätta

kunde betraktas såsom skattejord. Hvilka ökade bördor andra samhällsmedlemmar

i följd deraf skulle få vidkännas är Utskottet icke i tillfälle att ens förslagsvis uppgifva,

och någon utredning härom torde icke heller vara erforderlig, enär, för att

döma efter erfarenheten från förflutna riksdagar, då .motionärens likartade förslag

behandlats, knappast någon röst inom Representationen torde höja sig för bifall

till ett så beskaffadt förslag som motionärens.

Utskottet får på grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställa,

A) att Herr Carl Larssons ifrågavarande motion må utan afseende

lemnas.

Beträffande derefter förslaget om räntans och tiondens förvandling i penningar

och dermed gemenskap egande frågor, hvarom den nådiga Propositionen

närmare förmäler, så har Utskottet funnit detta förslag vara af synnerlig vigt.

Under de perioder, då ifrågavarande skatter infördes, ansågs visserligen deras utgörande

in natura leda lika mycket till beqvämlighet för de skattskyldige som

till förmån för det allmänna, hvars behof till väsendtlig del fylldes af dessa

skattebidrag; men i den mån större tillgång å mynt såsom bytesmedel uppstod

och tillfället för afsättning af persedlarne ökades, blef förhållandet väsendtligen

förändradt, samt olägenheterna af berörda beskattningssätt allt mera märkbara.

Tidigt insåg man ock behofvet af räntornas förvandling i penningar, och redan

den 16 Juli 1712 anbefallde Konung Carl XII genom bref från Bender åtgärder i

sådan syftning. Sådana blefvo ock vidtagna, i det räntepersedlarne förvandlades i

penningar efter tioårigt markegångspris; men efter denne konungs frånfälle strandade

hela saken emot mägtiga intressen, och under den långa tid, som sedermera

förflutit, hvarunder frågan nästan ständigt varit föremål för Representationens uppmärksamhet,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.

9

märksamhet, hafva dessa intressen fortfarande varit nog mägtiga att fördröja utförandet

af en åtgärd, mot hvars gagnelighet föga varit att anmärka.

Med hänsyn till beskaffenheten af dessa hinder synes den utväg Kongl.

Maj:t nu föreslagit i afseende å indelningarnes indragning vara väl vald. Frågan

om reglering af ersättningen till indelningshafvarne har nemligen blifvit ställd oberoende

af grundräntans förvandling. Staten skulle, enligt Kongl. Maj:ts förslag,

träda i ränte- och tiondegifvarens ställe och, intilldess annorlunda kan varda regleradt,

hålla indelningshafvaren fullt skadelös för de till Statsverket indragna

räntor och tionden.

Då, i afseende å lämpligheten af sjelfva åtgärden att i penningar förvandla

den hemman och lägenheter åliggande ränta och tionde, meningarne numera

icke torde vara delade, anser Utskottet öfverflödigt att här närmare utveckla

de fördelar, som af en sådan åtgärd böra härflyta. Utskottet vill blott i korthet

antyda, hurusom frågan om en förenklad administration i många hänseenden är

väsendtligen beroende af förevarande förslag; att, genom dess hufvudsakliga antagande,

grundskatten, hvarmed Utskottet för korthet skull här vill, i likhet med

hvad i komiterades utlåtande egt rum, beteckna ränta och tionde, skulle till

fullo erhålla den egenskap af stadigvarande, oföränderlig afgift eller jordränta,

som redan genom äldre författningar blifvit densamma tillagd, och derigenom förekommes,

att den stora ojemnhet i grundskatternas förhållande till hemmanens och

lägenheternas behållna afkastning, som nu råder, då man jemför förhållandet icke

blott inom samma provins utan ock de olika landskapen sins emellan, icke må,

på sätt hittills egt rum, blifva ännu större. Detta sednare förhållande är så

vigtigt, att Utskottet, för att belysa detsamma, velat anföra ett exempel. I

Upsala län finnas hemman, hvilkas grundskatt, enligt komiterades utredning,

uppgår till nära 55 procent af den behållna afkastningen. I andra län finnas

åter hemman, hvilka såsom grundskatt erlägga icke fullt 1 procent af nämnda afkastning.

Grundräntornas penningevärde har under de 10 åren 1851—1860 ökats

med något öfver 10 procent. Under antagande att tillökningen i de olika länen

skett i samma förhållande, utgör tillökningen under de 10 åren öfver 5 ^ procent

för hemman, hvars grundskatt uppgår till 55 procent af afkastningen, men till icke

fullt in procent för de hemman, hvilkas grundskatt icke uppginge till 1 procent.

De hemman, hvilka äro hårdast beskattade, hafva sålunda fått den hårdaste tillökningen,

då billigheten synes hafva kräft just motsatsen, eller att, der bördan

redan var tung, man icke gjorde den tyngre, under det andra mindre beskattade

träffades jemförelsevis lättare af skatteförhöjningen, som kommit till godo de ökadestatsbehofven,

till hvilka hvar och en i förhållande till tillgång bort bidraga. Det

synes derföre vara på tiden att tillse, det ett så beskaffadt förhållande, hvars

följder man lätt kan förutse, icke vidare får fortgå, och enda medlet härför synes

vara, att grundskatterna i en fix penningeränta omsättas.

Bih. till Riksd. Prof. 1869. 4 Sand. 1 Afd. 37 Häft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.

Beträffande grunden för denna förvandling, så kunna derom flera olika

meningar uppstå. Kongl. Maj:t har, på sätt ofvan förmäles, föreslagit, att omsättningen

skall ega rum efter medelmarkegångspriset för de tjugu åren 1848—

1867. Komiterade för utredande af frågan om grundskatternas inlösen, med hvilka

Herr Carl Ifvarsson uti sin i ämnet afgifna motion sig förenat, hafva hemställt,

att omsättningen skulle ske efter beräkning af medelvärdet emellan 1834—1853

årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris. Kammar-kollegium och Statskontoret

hafva uti afgifvet underdånigt utlåtande i ämnet tillstyrkt, att det 20- åriga medelpriset för 1847—1866 skulle för omsättningen läggas till grund. Herr

L. Ohlin har föreslagit, att förvandlingen skulle verkställas efter medelmarkegångspriset

för de sista tio åren (1859—1868). Slutligen har Herr C. A. Larsson ifrågasatt

att vid den nu föreslagna omsättningen skulle följas samma grund, som vid den under

1853—1854 årens riksdag beslutade skatteförenklingen, eller medelmarkegångspriset

för de 20 åren 1834—1853.

För att lätta öfversigten af de olika resultat, som efter de särskilda grunderna

erhållas, vill Utskottet, med ledning af Kongl. Maj:ts Proposition, komiterades

och Kollegiernas utlåtanden samt vidare utredning af ämnet, här meddela

uppgift å de belopp, hvartill, sedan boställs- och rusthållsräntor, universitetens

räntor af egna hemman samt gästgifvares och kleresiets friheter blifvit frånräknade,

räntan och tionden uppgå, nemligen:

l:o. Efter medelpriset för åren 1834— 1853, (den vid

skatteförenklingen följda grund)........... 4,211,022: 07.

2:o. Efter medelvärdet emellan 1834—1853 årens medelpris

samt 1862 års medelmarkegångspris (komiterades förslag) 4,742,505: 29.

3:o. Efter 1847—1866 årens medelmarkegångspris (Kollegiernas

förslag)................ 4,890,673: 35.

4:o. Efter 1848—1867 årens medelmarkegångspris (Kongl.

Maj:ts förslag)................ 4,897,036: 20.

5:o. Efter medelmarkegångspriset för de sista tio åren

1859—1868 (Herr Ohlins förslag) .......... 5,137,492: 47.

Vid öfvervägande af dessa olika förslag, hvilka blifvit omnämnda i den

ordning beloppen tillväxa, har, hvad Herr Ohlins angår, någon tvekan hos Utskottet

icke uppstått att afstyrka detsamma, såsom för de skattdragande alltför

betungande. Beträffande derefter Kongl. Maj:ts och Kollegiernas särskilda förslag,

hvilka endast i det hänseendet skilja sig från hvarandra, att Kongl. Maj:t föreslagit

den 20-åriga medelmarkegångens framflyttande till ett år sednare än hvad

Kollegierna hemställt; så bör Utskottet till en början i minnet återkalla, hurusom

med skatteförenklingen endast åsyftades, att de uti grundräntorna förut ingående

mångfaldiga persedlar skulle bringas till ett, efter förhållandet inom hvarje ort afpassadt,

inskränktare antal, men att, på sätt 1 § af Kongl. Kungörelsen den 11

s. 11 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.

11

Maj 1855 uttryckligen innehåller, räntornas samfällda belopp icke skulle derigenom

undergå ändring, vare sig till förhöjning eller minskning. Emellertid hafva grundskatterna,

som vid förvandlingen uppgingo till 4,211,022 R:dr 7 öre, sedermera

ökats med icke mindre än 926,470 R:dr 40 öre, eller med omkring 22 £ procent

för åren 1854—1868, således i medeltal med 1 ^ procent om året. Denna märkbara

tillökning på sednare tiden hade, enligt hvad komiterade (sid. 30 af deras

utlåtande) upplysa, väl förnämligast varit en följd af höjda varupris, men äfven

till en icke oväsendtlig del af de persedelutbyten, som vid skatteförenklingen

blifvit bestämda, och i synnerhet hade de hemmansräntor, uti hvilka ladugårdsprodukter

i någon större mån ingått i stället för andra persedlar, blifvit stegrade.

Räntornas penningevärde ökades under de tio åren 1831—1840 med 3,45 procent

och åren 1841—1850 med 4,17 procent, eller i medeltal med föga öfver { procent

om året, och då de efter skatteförenklingen ökats med omkring 1 £ procent årligen,

är det uppenbart att, såvidt man verkligen åsyftat att genom skatteförenklingen

någon skatteförhöjning ej skulle ske, ett väsendtligt misstag egt rum.

Följderna häraf skulle, enligt Kongl. Maj:ts och Kollegiernas förslag, för all framtid

träffa skattejorden, tyngre i samma som den före skatteförenklingen var hårdt

onererad. Erkännas bör likväl att, om någon eger billiga anspråk på skattelindring,

bör det företrädesvis vara innehafvare af hemman, som betala ända till

öfver hälften af behållna afkastningen såsom grundskatt.

Hysande en sådan åsigt, är det naturligt att Utskottet hvarken kan förorda

Kongl. Maj:ts eller Kollegiernas förslag, utan skulle heldre ansluta sig till den

mening, som uttalat sig för antagande vid grundskatternas förvandling i penningar

af den vid skatteförenklingen följda grund. Den nedsättning i statsinkomsterna,

som deraf blefve en följd, skulle dock under närvarande förhållanden blifva alltför

kännbar och den grundsats, som vid skatteförenklingen uttalades, nemligen att

med denna åtgärd hvarken åsyftades någon förhöjning eller minskning i grundräntornas

förutvarande samfällda belopp, skulle icke blifva en full sanning, om

denna förvandlingsgrund antoges; ty förnekas kan ej att, om de gamla mångfaldiga

persedelräntorna oförändrade qvarstått, grundskatternas penningevärde äfven i

sådant fall höjt sig efter skatteförenklingen till närvarande tid, dock icke på långt

när med så stort belopp, som nu är förhållandet.

Komiterades förslag att till grund för grundskatternas omsättning i penningar

skulle läggas medelvärdet af 1834—1853 årens medelpris samt 1862 års

medelmarkegångspris synes Utskottet deremot innefatta en lycklig lösning af det

svåra problemet att i denna fråga tillgodose såväl det allmännas som den enskilde

skattdragandens billiga anspråk. Utan alltför kännbar uppoffring för Statsverket,

skulle de skattskyldige derigenom beredas någon lindring i det nuvarande höga beloppet

af grundskatter, och denna lindring skulle företrädesvis komma dem till godo, som

äro hårdast betungade. Grundskatterna skulle ock, enligt denna förvandlingsgrund,

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.

antagligen närma sig det belopp, hvartill dessa vid närvarande tid uppgått, derest

ränteförenklingen ej egt ruin, ehuru sådant ej med full säkerhet kan utredas utan

det vidlyftiga och tidsödande arbetet af uträkning utaf de gamla persedelräntorna

efter nu gällande markegång, hvilket icke ens är verkställbar!, då priset å en del

af de gamla, numera upphörda räntepersedlarne ej vidare i markegångstaxorna

upptages.

Emot Kongl. Majrts förslag i öfriga delar har Utskottet icke funnit något

annat att erinra, än att, i öfverensstämmelse med den föreslagna förändrade grunden

för räntans och tiondens omsättning i penningar, 6:te punkten angående skattläggning

torde böra erhålla en något förändrad lydelse. För öfrigt vill Utskottet,

då fragan i dessa delar blifvit fullständigt belyst af den sakrika utredning, hvilken

deråt blifvit egnad uti såväl tvänne komité-betänkanden som Kollegiernas utlåtanden

och Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet, för undvikande af stor vidlyftighet,

endast hänvisa till hvad dessa innehålla, samt på grund såväl deraf som hvad

här ofvan blifvit yttradt, hemställa, att Riksdagen, utan afseende å de enskilda

motioner, som innefatta derifrån afvikande förslag, må för sin del besluta,

B) att med upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 11 Maj

1855, angående sättet för grundräntors och kronotiondes utgörande,

följande må blifva stadgadt:

I-0- Ränta af hemman och lägenheter, som nu är bestämd

i vissa persedlar, att lösas efter markegångspris, så ock den

kronotiondespanmål, hvilken nu likaledes efter sådant pris bör

lösas, skall, vare sig att nämnda ränta och tionde är Kronan

behållen eller för särskilda ändamål indelt och anordnad, omsättas

i penningar efter beräkning af medelvärdet emellan

1834 1853 årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångs
pris

och med detta värde framgent utgöras, hvarvid- kronotionden,

der den icke finnes vara för alltid fastställd, skall

beräknas till det mått och i de sädesslag, med hvilka den

sednast utgått, dock med rättighet för tiondetagare eller tiondegifvare,

som härmed icke åtnöjes, att inom 1870 års slut begära

tiondesättning i laga ordning.

Vid denna omsättning i penningar af ränta och kronotionde

iakttages, att, med undvikande af brutna öretal, hvad

som öfverstiger ett hälft öre uppföres till ett öre och det som

är under eller till och med ett hälft öre uteslutes.

2:o. Indelta och anordnade räntor och tiondeanslag, med

undantag af militie-, civil- och ecklesiastikboställens räntor

samt af sådana som uro påförda hemman och lägenheter, af

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.

13

hvilka något besvär i stället utgöres, indragas till Statsverket

emot ersättning medelst statsanslag i penningar, som, intilldess

annorlunda blifver förordnadt eller innehafvare af ränteoch

tiondeanslag förklarar sig nöjd med godtgörelse efter det

i första punkten omförmälda medelpris, utgå till belopp, motsvarande

de indelta och anordnade räntornas och tiondeanslagens

värden efter årligt medelmarkegångspris. Embets- och

tjensteman, hvilka, enligt fullmagter eller konstitutorial, tillträdt

indelt lön utan skyldighet att ingå på den genom Kongl.

Kungörelsen den 11 Maj 1855 vidtagna förändring i sättet för

grundräntors och kronotiondes utgörande, samt icke sedermera

velat densamma sig underkasta, skola, om icke de sjelfva, derom

börda, annat medgifva, af Statsverket tillhandahållas deras indelta

löner på lika sätt och vilkor, som de nu ega att desamma

af ränte- och tiondegifvare bekomma.

3:o. Godtgörelse för sådana indragna räntor och tiondeanslag,

som åtnjutas i och för fullgörande af något besvär

eller äro anordnade till presterskapets aflöning eller till kyrkors

underhåll, skall utbetalas vid uppbördsstämman i den

ort, der hemmanet, hvilket besväret åligger, är beläget, lönen

utgår eller kyrkomedlen uppbäras.

Ersättning för andra indragna räntor och tiondeanslag

utanordnas från landtränteriet i det län, inom hvilket räntan

eller tionden utgöres, till löntagare med ena hälften inom den

15 Februari och med andra hälften inom den 15 Maj, och

till öfriga innehafvare af dylika anslag inom sistnämnda dag

hvarje år.

4:o. Innehafvare af ränte- och tiondeanslag bibehållas vid

hittills åtnjuten ersättning af Statsverket för upphörandet af

rättigheten såväl att utfordra nämnda anslag in natura, som

att af ränte- och tiondegifvare uppbära forsellön, då lösen

med penningar egt rum; och skall följaktligen sådan forsellönsersättning,

beräknad till 8 öre R:mt kubikfoten för råg eller

korn och 6 öre samma mynt kubikfoten för hafre årligen från

landtränteriet i länet utanordnas, för att ränte- och tiondetagare

tillhandahållas i sammanhang med den godtgörelse, som

till följd af ränte- och tiondeanslagens indragning till Statsverket

dem tillkommer.

5:o. Der enskildt verks privilegier hindra genomförandet

af ifrågavarande omsättning i penningar samt indragning till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.

Statsverket af indelt och anordnad ränta eller kronotionde,

skall, i den mån förändringen ej kan ega rum, tillsvidare och

intilldess hindret varder lagligen undanröjdt, förblifva vid de

stadganden, som i afseende på sådant verks rätt gälla.

6:o. Vid skattläggningar, som ske efter år 1870, skola,

jemte iakttagande af föreskriften i Kammar-kollegii kungörelse

den 1 Juni 1855, den åsätta persedelräntan och kronotionden

omsättas i penningar efter det ofvanföre bestämda medelvärdet

emellan 1834—1853 årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris.

7:o. Hvad som nu är vordet stadgadt kommer att tillämpas

vid utgörandet af 1871 års kronoräntor och tionde, samt

derefter framgent, och skall jemväl i allt vara gällande för

presternes i jordeboken upptagna utlagor.

8:o. Denna författning inverkar icke på beskaffenheten eller

utgörandet af de räntor, som med frälserätt egas, eller af sådan

tionde, som åtföljer patronsrättighet i vissa församlingar

eller under annan enskild eganderätt innehafvas.

På sätt Utskottet här ofvan yttrat, har Utskottet velat undvika att med

förevarande förslag sammanblanda den särskilda frågan angående reglering af ersättningen

för rånte- och tiondeanslag till verk och inrättningar, embets- och

tjenstemän m. fl. Att en sådan reglering inom en icke aflägsen framtid dock

blir nödvändig är lätt att förutse, bland annat af det skäl, att de invecklade liqvider,

som, om förevarande förslag antages, komma att uppgöras med hvarje indelningshafvare

för att utröna den ersättning honom bör tillkomma för minskad indelning

jemte forsellön, måste i längden blifva alltför besvärliga och i sin mån motverka ett

bland de förnämsta ändamålen med grundskatternas förvandling i penningar, nemligen

administrationens förenkling. Sedan man redan för mer än 30 år sedan frånträdde

grundsatsen att bestämma tjenstemännens aflöning i spanmål, synes det ock vara

oegentligt, att en del tjenstemän skola, utöfver den bestämda lönen, som ju alltid

kan lämpas i skäligt förhållande till tjenstens vigt och beskaffenhet, uppbära för

mistade rånte- och tiondeanslag en ersättning, motsvarande skilnaden emellan statspriset,

eller det belopp, hvartill indelningen är i aflöningsstaten beräknad, samt

det tioåriga medelmarkegångspriset jemte stadgad forsellön, ja att några få tjenstemän,

qvarstående vid den rätt deras fullmagter dem förläna, till och med kunna

nödga Staten att in natura leverera den indelta spanmålen och låta forsla densamma

inom föreskrifvet afstånd. Då afsigten nu icke är att söka föreslå någon

reglering af dessa förhållanden, erfordras derom icke för närvarande någon närmare

utredning; men de olägenheter och hinder, som för en sådan reglering nu

möta, bestående, hvad tjenstemännen angår, uti de för en del af dem utfärdade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.

15

11

fullmagter, hvari förbehåll om skyldighet att underkasta sig blifvande lönereglering

ej influtit, hafva ådagalagt nödvändigheten deraf, att dylika hinder hädanefter

icke vidare uppställas. I sådant syftemål och på det Statsverket ej må betungas

med dylika oegentliga ersättningar till embets- och tjensteman, som hädanefter

tillsättas, hemställer Utskottet,

C) att Riksdagen, vid anmälan af sitt beslut i anledning

af den nådiga framställningen i ämnet, ville

uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes

föreskrifva, att de embets- och tjensteman, hvilka hädanefter

utnämnas till sådana befattningar, med hvilkas innehafvande

hittills åtföljt förmånen att uppbära ränte- eller

tiondeanslag antingen in natura eller efter medelmarkegångspris

jemte forsellönsersättning, icke må berättigas till någon

sådan förmån utöfver den bestämda lön, som för befattningen

är i stat beräknad.

Vidkommande de förslag angående grundräntornas kapitalisering eller aflösning,

som blifvit väckta, vill Utskottet härefter i största korthet sig yttra. Utskottet

vill härvid icke uttala sig angående lämpligheten af sjelfva åtgärden, hvarom

såväl komiterades betänkande och Kollegiernas utlåtande som Kongl. Maj:ts

nådiga Proposition innehålla en temligen fullständig utredning. Utskottet vill blott

erinra om några af de skäl, som, ehvad åsigt man än må hysa om lämpligheten

af berörda åtgärd, synas för närvarande tala emot förslagets bifallande.

Aflösningen af grundskatterna skulle, såsom bekant är, blifva antingen obligatorisk

eller frivillig. Den sednare utvägen lärer dock icke kunna anlitas, om

man icke vill tillskapa en ny sorts jordnatur och inveckla, i stället för att förenkla,

de kamerala förhållandena samt uppbörds- och redogörelseverket. Återstår

således endast att göra aflösningen obligatorisk. Men på huru billiga vilkor aflösningen

än kunde ställas, är dock gifvet, att hemmansinnehafvarne skulle, utom

den nu varande grundräntan, årligen erlägga något visst belopp och att, om detta

belopp icke erlades, hemmanet skulle derför kunna gå i mät.

Under nuvarande förhållanden, då mången hemmansegare torde hafva svårighet

att afbörda sig sin grundränta, vågar Utskottet icke föreslå en åtgärd, som

möjligen kunde mångenstädes medföra så betänkliga följder. Dessutom kunde aflösningen

ej blifva fullständig, innan frågan om indelningsverkets indragning blifvit

löst, och under alla förhållanden lärer väl grundskatternas omsättning i penningar

såsom en nödvändig förberedande åtgärd böra bringas till verkställighet, innan

aflösningen företages.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.

På grund häraf hemställer Utskottet,

D) att de gjorda framställningarne angående grundskatternas

kapitalisering eller aflösning nu icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Slutligen går Utskottet att yttra sig i anledning af Herr Orres motion.

Den delen deraf, som innefattar förslag angående upphäfvande af den rånte- och

tiondegifvare under vissa förhållanden medgifna rätt till leverering in natura af

rånte- och tiondespanmålen, erfordrar väl icke något vidare yttrande, då, i händelse

grundskatterna blifva i penningar förvandlade, denna levereringsrätt af sig sjelf

upphör. Vida mer uppmärksamhet förtjeriar onekligen motionärens förslag i öfriga

delar. Af grundskatternas förvandling i penningar synes nemligen blifva en

följd, att magasinsväsendet för Statens räkning må kunna i det närmaste upphöra,

enär arrendespanmålen, jemlikt Kammar-kollegii och Statskontorets kungörelse

den 29 Juni 1855, numera i allmänhet löses med penningar, och en sådan åtgärd

lätt kunde åvägabringas i afseende å hästvakansspanmålen, om hvars utgörande nu

gällande kontrakt snart tilländagå. Vidare torde kunna ifrågasättas lämpligheten

deraf, att Statsverket, på sätt hittils egt rum, tager befattning med tillhandahållande

af spanmål och bröd in natura åt vissa korpser, då dessa utan olägenhet

sjelfva torde kunna draga försorg om anskaffande af dessa likasom andra förnödenheter,

och för tillhandahållande af spanmål åt de särdeles få tjensteman,

som ännu kunna vara berättigade till erhållande af sådan in natura, lärer väl

upplag af spanmål ej vara erforderligt, då de ringa qvantiteterna vid förefallande behof

lätt kunna upphandlas och till löntagaren eller åt den han anvisar spanmålen

direkte levereras.

Med hänsyn härtill och då Utskottet icke är i tillfälle att åt frågan bereda

all den utredning, som för dess fullständiga bedömande erfordras, hemställer

Utskottet,

E) att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det

Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och på hvad sätt den

magasins- och spanmåls- samt brödbakningsrörelse, som hittills

för Statsverkets räkning bedrifvits, må kunna upphöra och

aflöningen till de dervid anställde personer indragas eller å

indragningsstat öfverflyttas samt de dertill använda byggnader

försäljas eller på annat sätt för Statens räkning disponeras,

samt att Kongl. Maj:t derefter behagade till Riksdagen i ämnet

aflåta nådig Proposition.

Stockholm den 20 April 1869.

På Utskottets vägnar:

Arvid Fr:son Posse.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 68.

17

Reservation:

af Herr C. A. Larsson: “Emot Stat^-Utskottets förslag i afseende dels på

grundräntornas förvandling i penningar efter ett alltför högt medelpris, dels ock

i afseende på desammas aflösning, löranlåtes jag anmäla min vördsamma relegation.

Det har, under långliga tider, utgjort ett önskningsmål för den jordbrukande

delen af Sveriges befolkning att, åtminstone i afseende på beskattning af

jorden, komma till likställighet och undvika det virrvar, i afseende på jordnaturer,

som är för Sverige så egendomligt.

Under en tid, då jordbrukets idkare synes lefva ett afmattande lif, dä kungörelser

om exsekutiv- och konkurs-auktioner å fast egendom fylla landshöfdingens

kungörelser i flera län, då det ohörda inträffar, att fastigheter i vissa län icke

ens till något pris kunna exsekutivt afyttras för betäckande af Riksbankens fordringar,

då tusendetals idoga arbetare instufva sig på de bräckligaste farkoster

för att söka sin utkomst i främmande verldsdelar, — under en tid, säger jag,

då flertalet förer reformernas och samhällsförbättringarnes språk på sina läppar;

hade man väntat att vinna något fördelaktigare resultat af de hittills gjorda aniträngningarne

i afseende på grundskatternas borttagande.

Utskottet har dock funnit sig belåtet med det lilla tuppfjät, som skulle

förefinnas uti dess tillstyrkande af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om räntornas

och tiondens förvandling till penningar efter ett pris, som skulle, för all framtid,

ådraga den skattskyldige jordegaren en ökning i bördor, jemfördt med det, vid räntornas

förenkling, i jordeböckerna upptagna pris, af icke mindre än 531,483 R:dr

22 öre R:rat.

Detta vore i sanning ett oväntadt resultat af den reform som inträdde

vid räntornas förenkling år 1855. Nogsamt inseende att sednare årens, genom en

konstlad markegångssättning, stegrade pris hota att, i ännu högre grad, stegra

bördan för skattejorden, i fall man icke nu antager det tillstyrkta förslaget; vågar

jag dock framkasta det spörjsmål: Var det Representationens mening med förenklingen

att frambringa en sådan stegring i skattejordens bördor?

Alt döma af de yttranden som den tiden följdes, så ansåg man tvärtom,

att förenklingen skulle leda till en lindring.

Då så var och då ingen lärer vilja bestrida denna uppfattning af saken,

så kan man med skäl göra sig ett annat spörjsmål:

Ar det politiskt klokt, är det en fri stat värdigt att så utarma den

•kattskyldige jordens idkare, att det kan vara fara värd t, det desse, vid inträffande

Bih. till liiksd. Prot 1869. 4 Sami. 1 Afd. 37 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.

trängande behof att bidraga till landets tryggande mot möjligen inträffande vådor,

icke förmå att ens fullgöra sina ordinarie och extraordinarie bördor, än mindre

underkasta sig de uppoffringar som voro af nöden. Svaret härpå måste utfalla

nekande. Om så är, om man anser det vara förtjent af någon uppmärksamhet,

att den skattskyldige jorden icke uthärdar att belastas med ännu högre bördor för

framtiden; så vågar jag, i den skattskyldige jordegarens intresse, vördsammast hemställa,

att Riksdagen måtte besluta:

B) ränta och kronotionde omsättas i penningar efter beräkning

af det uti sednast granskade jordeböckerna införda

medelvärde, som bestämdes genom Kongl. Förordningen den 11

Maj 1855 och uträknades efter medelvärdet af markegångspriset

under åren 1834—1853.

Beträffande deremot Utskottets förslag i afseende på afstyrkandet af alla

de motioner som blifvit väckta i afseende på grundräntornas och tiondens aflösning;

så har Utskottet icke ens aktat nödigt till vederläggning upptaga några af

de skäl som blifvit anförda dels uti komiterades betänkande, dels uti kollegiernas

deröfver afgifna utlåtanden, dels ock uti de af mig med flera inom Andra Kammaren

väckta motionerna.

Med anledning häraf, och då ingen åtgärd, för vinnande af detta mål,

synes mera praktiskt verkställbar än att, på sätt jag uti motion N:o 140 föreslagit,

träffa öfverenskommelse med Allmänna hypotheksbanken i riket samt hypotheksföreningarne

i de särskilda landsorterna, att dessa till Staten aflemna sina

med 5 % ränta löpande obligationer på ett kapitalbelopp, motsvarande grundräntor som

åligga, skattejorden, vågar jag vördsamt hemställa:

att Riksdagen måtte besluta och i underdånig skrifvelse till

Kongl. Maj:t hemställa, det Kongl. Maj:t ville infordra såväl

Allrhänna hypotheksbankens som de särskilda föreningarnes

yttrande: huruvida dessa skulle finnas benägna att, emot det

Staten öfverläte förmånsrätten till grundräntornas och kronotiondens

uppbärande af skattehemman och lägenheter inom

riket, till Statsverket utfärda deremot svarande obligationer med

5 % ränta och vanlig utlottning samt uppgifva vil koren derför."

Stockholm, tryckt hos A. L. Norman, 1869.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.