Memorial, i anledning af återremiss å femte punkten i Stats-Utskottets ► Utlåtande N:o 39, angående regleringen af idgifterna under Riks-statens Åttonde Hufvudtitel.
1869-04-22 · 7 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1869:70, Memorial, i anledning af återremiss å femte punkten i Stats-Utskottets ► Utlåtande N:o 39, angående regleringen af idgifterna under Riks-statens Åttonde Hufvudtitel.
Dokumentets text
Stats- Utskottets Memorial N:o 70.
1
N:o 70.
Ank. till Kiksd. Kansli d. 22 April 1869, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss å femte punkten i Stats-Utskottets
►
Utlåtande N:o 39, angående regleringen af idgifterna under
Riks-statens Åttonde Hufvudtitel.
(2:dra U. A.)
41
Uti afgifvet Utlåtande N:o 39 angående regleringen af utgifterna under
Riks-statens Åttonde Hufvudtitel både Stats-Utskottet i femte punkten föreslagit tillsättande
af en komité för utarbetande af förslag till undervisningsväsendets ordnande.
Nämnda punkt är af begge Kamrarne till Utskottet återremitterad. De
ledamöter, som vid ärendets behandling bos Kamrarne påyrkat detsammas återförvisande,
synas dertill hufvudsakligen hafva varit föranledde af trenne olika
anledningar. Åtskillige talare hafva nemligen påpekat behöfligheten af en sådan
förändring i nu gällande bestämmelser och vilkor för de till folkskolan anvisade
statsbidrag, att dessa beviljades i form af bestämda anslag för hvarje särskild skola.
Oberoende af den ifrågasatta komitéen borde något förslag i detta syfte uppgöras,
på det att Riksdagen skulle kunna härom särskildt besluta.
Såsom ett annat skäl för åtterremiss bar blifvit anfördt, att riktningen af
komitéens arbete borde närmare angifvas genom bestämmande af de principer, som
borde följas vid undervisningsväsendets ordnande.
Slutligen hafva yrkanden blifvit gjorda derom, att afseende borde fästas
vid de tekniska läroverken, hvillta äfven hade behof af en förändrad organisation
i en mera praktisk riktning.
Hvad först angår förändrade bestämmelser för åtnjutande af de statsbidrag,
som blifvit till folkskolan anvisade, bar Chefen för Ecklesiastik-departementet vid
ärendets behandling i Andra Kammaren i detta afseende yttrat bland annat, att
det varit hans afsigt att, om förhållandena det medgifvit, tillstyrka aflåtande till
innevarande Riksdag af ett förslag, grundadt på åsigten om folkskolornas befrämjande
genom vissa bestämda anslag för hvarje skola. Men ett sådant förslag kunde
llih. till Riksd. Prot. 1809. 4 Sami. 1 Afd. 39 Höft.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Stats-Utskottets Memorial N:o 70.
icke med någon verkan framställas förr, än man hade tillgång till de belopp, som
erfordrades för att genomföra den nya planen för understödjande af folkskoleväsendet.
Framställningen saknade eljest grund och botten samt ledde ej till
något resultat. På grund af den rådande linansiela ställningen måste man likväl
inskränka anslagen till det minsta möjliga, och derutinnan hade således hinder
mött för en framställning af allmänna grunder.
Yid sådant förhållande torde, enligt Utskottets åsigt, någon skärskild framställning
i detta afseende nu icke höra göras.
Beträffande derefter uttalandet af vissa principer, hvarefter undervisningen
i allmänhet bordo ordnas, har Utskottet velat erinra om de svårigheter, som härvid
möta och hvilka redan blifvit antydda i Utskottets i ämnet förut afgifna utlåtande.
De fleste torde visserligen vara ense derom, att undervisningen bör så
ordnas, att den blir mera praktisk, samt att en större valfrihet af läroämnen medgifvcs,
men i öfrigt synas de under ifrågavarande ärendes behandling i Kamrarno
uttalade åsigler i afseende å de principer, som böra läggas till grund för en förändrad
reglering, vara så delade, att just deruti ytterligare visar sig behofvet af
en komité för ärendets fullständiga utredning.
Vidkommande slutligen yrkandet, att jemväl ordnandet af de tekniska
läroverken skulle göras till föremål för komitéens uppmärksamhet, anser sig Utskottet
icke kunna annat än samma yrkande understödja.
Med anledning af hvad sålunda förekommit, hemställer Utskottet,
att Riksdagen — med underdånig anhållan det Kongl. Maj:t täcktes
låta tillsätta en komité af sakkunnige män, äfven utom skollärareyrket,
med uppdrag att utarbeta förslag till undervisningsväsendets ordnande
i en mera praktisk riktning och dervid särskildt taga i öfvervägande
elementarskolans, folkskolans och de tekniska läroverkens omfattning
och inbördes föidiållande, samt i hvad mån och på hvad sätt de böra af
Staten bekostas eller understödjas — må till Kongl. Maj:ts disposition
för bestridande af kostnaderna f5r denna komité bevilja på extra stat
ett förslagsanslag af 5,000 R:dr.
Stockholm den 22 April 18G9.
På Stats-Utskottets vägnar:
Arvid Fr:son Posse.
Reservationer:
af Herr A. \V. Björck, hvilken såsom sin reservation åberopade följande
-förslag till utlåtande:
“De motioner, Utskottet fått sig förelagdt att besvara, angå icke allenast
det understöd, som folkskolorna böra af Staten åtnjuta, utan äfven lämpligheten och
billigheten af Statens nu åtagna förbindelser att för don första undervisningen ut
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stuts-Utskottets Memorial N:o 70.
8
öfver den gräns, hvarunder folkskolan för närvarande måste stadna, underhålla kostnadsfria
läroanstalter. Men icke nog dermed, utan en motionär har jemväl ifrågasatt,
att den högre elementarbildningen skulle upphöra att i allmänhet vara kostnadsfri.
Då sålunda elementarundervisningen i dess alla stadier blifvit föremål för
undersökning, vill det synas, att sammanhanget i undervisningen fordrar, att utredningen
tillika berör den så kallade högskolan, emedan det svårligen kan förbises,
att om elementarbildningen i inskränktare mening skulle finnas icke böra utgöra
föremål för Statens omedelbara omsorg eller åtminstone icke vara kostnadsfri, den
fråga ovägerligen måste uppstå; är förhållandet annorlunda med den undervisning
som universiteten hafva att besörja? Så vidt dessa sistnämnda inrättningar äro
läroanstalter, kan det i afseende på dem påstås, att om Staten icke bör befatta sig
med elementarbildningen, så kan Staten, likasom kyrkan, med afseende å behofvet
af embetsman inskränka sig till anställande af examenskommissioner och låta på
den enskilde ankomma att sjelf bekosta den erforderliga undervisningen vid universitetet.
En särskild anledning för en sådan åsigt kan ock licmtas deraf, att vid
utländska universitet lärarno åtminstone till stor del erhålla sina inkomster genom
afgifter af lärjungarnc. Om det nu än måste medgifvas, att i motionårernes blotta
yrkanden icke finnas tillräckliga skäl att ifrågasätta riktigheten af hela det system
för undervisningen af landets ungdom, hvilket för närvarande består, så kan dock
icke förnekas, att Statens ställning till undervisningen i dess helhet på långt när
icke är klar. Utan att till en början ingå i de speciela frågorna beträffande anordnandet
af undervisningen på de särskilda stadierna deraf, måste det erkännas,
att om något tvifvel rörande grunden för Statens omvårdnad om elementarläroverken
icke kunnat uppstå, så länge dessa anstalter obestridt utgjorde ett vilkor
för fyllande af behofvet utaf tjenare i Staten och i Statskyrkan; så framträda numera
andra anspråk, nemligen icke allenast det redan anförda negativa påståendet,
att nyssnämnda behof icke vidare kräfver dylika uppoffringar af Staten, enär detsamma
ändock skall blifva af den enskilda företagsamheten behörigen tillgodosedt,
utan jemväl det positiva yrkandet, att Staten skall sjelf draga försorg derom, att
alla dess medlemmar undfå den undervisning, som i alla lifvets förhållanden är ett
oeftergifligt vilkor för fullgörande af hvad en hvar såsom menniska och medborgare
åligger.
Den fråga, som fordrar utredning är alltså den, om Staten bör och skall
besörja mera eller mindre kostnadsfri undervisning, och huru omfattande denna bör
vara. Det är denna fråga, som måste undersökas ficko allenast från synpunkten,
huruvida de nuvarande läroanstalterna skola fortfarande af Staten upprätthållas,
utan ock med afseende å yrkandet, att det egentligen är den mest allmänna undervisningen
eller den, hvilken kan komma alla till godo, som i första rummet bör
af Staten beredas och bekostas, vare sig att. den öfriga, som går derutöfver, bör
fortfara eller icke. Utan att frågan i begge dessa riktningar blifvit pröfvad och
utan att derjemte en klar insigt vunnits om rätta grunden för Statens befattning
med undervisningen, skall striden emellan målsmännen för det bestående och dem,
hvilka anse sina fordringar mera berättigade, komma att fortfara och aldrig åt skolväsendet
medgifva don lugna utveckling, som oupphörligen framhålles såsom ett
vilkor för ett framgångsrikt arbete i undervisningens tjenst. Endast genom en
omfattande utredning kan det blifva klart, om den primära undervisningen i folkskolans
nuvarande läroämnen tillhör familjen och föreningen af familjerna, kommunerna
eller åligger Staten; om Staten har att besörja eller åtminstone befordra
uppfostran till arbetsskicklighet och arbetsvana äfvensom att öfvervaka do fysiska
4
Stats-Utskottats Memorial N:o 70.
krafternas ändamålsenliga utveckling-; samt om och i hvad mån Staten kan och
bör mod sitt kraftiga understöd bereda utvägar för en mera omfattande utbildning
för alla de olika bohofven inom det civiliserade samhället. Då grunden för Statens
skyldigheter är fastställd, måste den ock visa vägen för tillämpningen. Sannolikt
skall det visa sig, att Statens förbindelser äro af olika slag, då bland dem kunna
gifvas de, som med afseende å Statens egna ändamål äro rent obligatoriska och
andra, som bero af den större eller mindre tillgång, som Staten har att använda
för deras uppfyllande. Möjligen skall det ock befinnas, att i verkligheten skilnaden
emellan de grunder, som betingat inrättandet af elementarläroverken, och
dom, hvilka numera kunna erkännas såsom berättigad anledning till Statens omedelbara
befattning mod undervisningen, är vida större än mången föreställt sig.
Hvad som ofelbart bör kunna ernås, är att de verkliga anledningarno till de olika
meningar, som i afseende på skolorna ständigt söka uttryck, skola klart framträda
och att en säker ledning skall vinnas för framtida åtgärder, hvilka kunna förena
sinnena till det gemensamma arbete, som omvårdnaden om det uppväxande slägtet
i liög grad kråfver.
Den utredning rörande undervisningens ordnande i dess helhet, som bordo
erkännas vara nödvändig, får dock icke inskränkas till bestämmande af grunderna
för Statens deltagande i undervisningen, utan den bör pek hafva till föremål
att fastställa omfattningen af de förbindelser, som kunna finnas åligga, kommunerna.
Föga vore dock uträttadt dermed, att kommunernas förbindelser blefvo lagligen
bestämda, om icke derjemte medel och utvägar beredas dem att fullgöra
dessa förbindelser, och ett vigtigt föremål för utredningen blifver alltså den länge
omtvistade frågan om sättet och formen för det understöd, som Staten kan böra
lemna folkskolorna äfvensom rörande omfattningen af och vilkoren för den kontroll
som med ett dylikt understöd måste vara förena dt. Om Staten icke anses
skyldig att omhändertaga och tillika bekosta undervisningen i folkskolan, så måste
donna blifva en kommunens angelägenhet; och Statens inblandning deri, om än berättigad
på grund af gifna understöd, b öp dock inskränkas till en lätt verkställd
kontroll öfver fullgörandet af kommunernas lagbestämda förbindelser; men äfven i
den måhända föga antagliga händelse, att Staten skulle anses skyldig att öfvertaga
folkskolorna, blifver det nödvändigt, att de medel, som tilldelas dessa undervisningsanstalter,
lemnas i en annan form än den, under hvilken Statens bidrag dem
nu tillgodokommcr, emedan denna endast delvis och dessutom på ett opraktiskt
sätt motsvarar de rättigheter och skyldigheter, Staten i sådant fall kan komma att
öfvertaga. 1 begge fallen, men företrädesvis i det förstnämnda, torde ett Öfvergångsstadium
icke kunna undvikas; och om än detta måste ordnas i syftning att närma
sig det mål som kan blifva det föresätta, så skall likväl don närmnste: åtgärden
icke blifva annan än att begagna do medel, som redan finnas anslagna till folkskolan,
och detta på sådant sätt att folkskolan i hvarje ort erhåller den omfattning
som förhållandena påkalla, och att den speciela befattningen med medlens fördelning,
som nu tillkommer folkskolans öfverstyrelse, upphör. I hvarje händelse
måste den särskilda folkskolan omliänderhafvas af en särskild styrelse. Denna
må nu anordnas på det ena eller andra sättet, allt eftersom folkskolan är en Statens
eller kommunens angelägenhet, och kontrollen må med afseende derå vara
afsedd för det ena eller andra ändamålet, så måsto styrelsen kunna påräkna att få
disponera medlen till vissa gifna belopp, utan att dessa vexla på"grund af förhållanden,
som mod don särskilda skolan icke hafva något gemensamt. Detta syftemål
synes icke kunna ernås på annat sätt,, än att de medel, som Staten afstått
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stats-Utskottets Memorial J\:o 70.
•i
till folkskolorna, åter indragas, och att Staten åtager sig att med en viss summa
bidraga till hvarje folkskola, samt att de understöd, som tillkomma de så kallade
småskolorna, jemväl bestämmas till visst belopp för hvarje. Om derigenom någon
minskning i nu åtnjutet anslag skulle i något fall uppkomma, kunna tillfälliga anordningar
lätt afhjelpa donna olägenhet. På detta sätt skall full rättvisa åstadkommas,
emedan, om folkskolan förblifvcr en kommunens angelägenhet, skyldigheten
att den upprätthålla måste efter bestämda grunder blifva lika för alla; likasom
ock, derest folkskolan af Staten öfvertages, Staten icke kan undgå att efter
enahanda grunder ordna samtliga folkskolorna. Möjligen skall det finnas lämpligt
och måhända nödigt att låta ett sådant öfvörgångsstadium inträda redan innan utredningen
hunnit fastställa grunderna för folkskolans framtida ordnande; och i
sådant fall är det så mycket antagligare, att do nu uppgifna grunderna böra komma
till tillämpning, som derigenom på intet sätt något hinder lägges i vägen för en
anordning, som kan göra folkskolan ännu mera beroende af Staten, än den redan
är, om än formen för detta beroende undergår en förändring, som i alla händelser
är påkallad.
En fråga, som för folkskolans framtid i mer än ett hänseende är af synnerlig
vigt, tordo ock böra särskildt framhållas såsom föremål för utredning. Den afser
i främsta rummet religionsundervisningen i folkskolorna. Den religiösa undervisningen
kan icke stadna på den punkt, der den nu befinnes. Den måste med undervisning
i religionsläran förena en moralisk uppfostran; och den påkallar derföre
lika visst i folkskolan som i elementarläroverken grundligt bildade lärare. Det
är under alla förhållanden omöjligt att hoppas, det sådane kunna erhållas för den
ringa lön, som äfven framgent måste blifva folkskolelärarens lott; och redan af
detta skäl är det angeläget, att i folkskolan, liksom i allmänhet i elementarläroverken,
religionsundervisningen uppdrages åt särskilde lärare. Dessa finnas ock
redan i församlingarnes presterskap, hvilka för ändamålet af religionsundervisningen
ät o af församlingen aflönade, och då presterne måste anse sig och jemväl
anses kallade att egna sin verksamhet företrädesvis åt det uppväxande slägtets
religiösa och moraliska uppfostran, skall det vara mera än svårt att inse, hvarföre
icke religionsundervisningen i folkskolorna hör af prestorskapet öfvertagas. Hvarken
Staten eller församlingen skall förmås att bekosta ytterligare aflöning till lärare
med den bildning, som verkligen erfordras; då det deremot skall blifva lättare för
Staten, än man i allmänhet föreställer sig, att undvara det biträde af presterskapet,
som nu upptager dess tid, under det att den stora och vigtiga uppgiften af ungdomens
handledning i religion och sedelära, som är prosterskapets egentliga kallelse,
lemnas i händer på dem, som icke äro vuxne detta uppdrag.
Att elementarläroverkens ändamålsenliga organisation, så vidt dessa läroanstalter
äfven framgent af Staten skola upprätthållas, erbjuda många frågor som i
brist af antaglig utredning äro föremål för olika meningar, är så allmänt erkändt,
att det icke kan vara erforderligt att derom göra någon vidlyftig framställning.
Det är icke allenast förhållandet emellan folkskolan och elementarläroverken, som,
om det ock för tillfället kan vara lämpligare ordnadt, kräfver en utredning,
hvilken visar, att saken för närvarande verkligen blifvit ställd på sin rätta punkt,
och tillika angifver vilkoren för ett fortfarande i den gifna riktningen; utan utredningen
måsto jemväl afse, måhända i främsta rummet, att ordna undervisningen så,
att den närmare motsvarar de olika anspråk, som lärjungarne äro kallade att i
lifvet fylla, och tillika bevara och utveckla sammanhanget i den fortgående undervisningen.
Det kan icke vara tvifvelaktigt, att hvad som förut varit det hufvud
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
0 Stuts-Utskottets Memorial N:o 70.
sakliga föremålet för undervisningen i elementarläroverken, icke vidare kan intaga
samma plats, och om det förhåller sig så, att hufvudämnena måste bestämmande
inverka på anordningen af det hela, så lärer sannolikt denna finnas böra vara en
helt annan än den är. Möjligen skall det befinnas mest gynnsamt både för den
borgerliga och den lärda bildningen, att de åtskiljas, och att den sednare icke derefter
kan tillhandahållas vid lika många läroanstalter som nu synes påtagligt.
Huru vidt dessa förutsättningar äro riktiga, är en uppgift för utredningen att ådagalägga,
och det tillhör denna jemväl att visa, huru tillämpningen skall ske äfvensom
råtta sättet att förena den intellektuela och fysiska utbildningen samt att utveckla
ordning och drift i arbetet såsom vilkor för en moralisk uppfostran; hvartill kommer
att ordna det hela, så att kostnaderna begränsas, så vidt syftemålen medgifva.
Huruvida utredningen beträffande universiteten kan böra sträcka sig längre,
än att tillse i hvad mån do äro ställda i ett riktigt förhållande till elementarläroverken,
och om undervisningen derstädes bör vara helt och hållet kostnadsfri,
kan visserligen olika bedömas; men nekas kan det icke, att en än vigtigare fråga
redan länge sysselsatt sinnena, nemligen det vigtiga spörjsmål om landet kan undvara
ett universitet i hufvudstaden. Eu utredning, som lemnado donna fråga obesvarad,
skulle snart påkalla en ny, och derföre synes äfven den böra utgöra föremål
för undersökning tillika med sättet och vilkoreu att fylla detta behof, om det befinncs
verkligen grundad!.
Med anledning af hvad nu blifvit anfördt i syfte bland annat att visa sammanhanget
emellan alla undervisningsanstalterna och särskildt emellan dem, som
af Staten skola bekostas, måste det följa af sig sjelft, att de tekniska läroanstalterna,
de högre såväl som de lägre, icke kunna uteslutas från den undersökning,
som kan finnas böra ega rum beträffande ordnandet af undervisningen i sin helhet;
och detta så mycket mindre som det möjligen skulle kunna visa sig, att Staten
just på det område, der-undervisningen afser att utveckla användbarheten för vissa
Jefnadsyrken, finner den mest omedelbara anledningen för sitt deltagande i ungdomens
uppfostran. Icke heller militärundervisningen kan vid utredningen förbigås,
enär den af nyssnämnda anledning kan, äfven då den icke afser yrkesbildningen,
utgöra för Staten en synnerlig angelägenhet.
Hå Stats-TJtskottet med visshet inhemta!, att åtminstone Andra Kammaren
genom den beslutade återremissen ingalunda äfsett något ogillande af Stats-Utskottets
förra förslag i ämnet, utan endast en närmare utredning af detsamma; och då Utskottet
tror sig hafva visat, att en omfattande undersökning af undervisningsfrågan
i dess helhet är påkallad af den stora skiljaktighet i meningar, som derom i så
många fall gifver sig tillkänna, samt att utredningen bör ske utan inskränkning
till viss art af undervisningen; anser sig Utskottet böra förnya sitt förslag om tillvägabringande
af en sådan undervisning, med endast den förändring i ordalagen,
som den till sin omfattning nu närmare bestämda undersökningen föranleder;
och hemställer alltså Utskottet,
att Riksdagen, med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta tillsätta en
komité af sakkunnige män, äfven utom skollärareyrket, med uppdrag
att utarbeta förslag till ordnande af undei''visningsväsendet i hela dess
omfattning och i alla dess särskilda delar, i syfte att, sedan ändamålen
af undervisningen i hvarje af dess olika stadier blifvit utredda och noggrannt
bestämda, det lämpligaste sättet för uppnående af dessa ändamål
utrodes, samt utväg beredes att åstadkomma de derför erforderliga
medel, med hänsigt till de olika förpligtelse!1, hvilka i fråga om medlens
Stat*-Utskottet* Memorial N:o 70.
7
utgörande kunna anses åligga Staten ock kommunen, må till Kongl.
Maj:ts disposition för bestridande af kostnaderna för denna komité bevilja
på extra stat ett förslagsanslag af 5,000 R:dr R:mt.“
Häruti instämde Herr F. W. Leijonancker.
af Herr G. Bjerkander: “Då båda Kamrarne återremitterat femte punkten i
Utskottets Utlåtande angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Åttonde
Hufvudtitel, så får man väl antaga, att detta skett i afsigt att Utskottet skulle bestämdare
yttra sig om grunden för det förslag, som man ville genom en komité
hafva uppgjordt. Jag kan icke finna, att det nu föreliggande förslaget är mera
vägledande än det förra, tvärtom synes det mig snarare missledande, enär det
sammanblandar frågor, hvarom icke någon motion varit väckt, såsom t. ex. de
tekniska läroverken, och hvilka dessutom efter mitt förmenande icke böra sammanblandas
med folkskolan.
Folkskolan är och bör alltid vara hufvudsakligen en kommunens skola,
ehuru kraftigt understödd af Staten. Elementarläroverken och de tekniska läroverken,
deremot Statens angelägenhet. Hvarföre då tala om “deras inbördes förhållande
till hvarandra ?“ Den förras uppgift är att bibringa en afslutad kurs åt
de mindre bemedlades barn, som icke mägta att bestå sig mer än en för hvarje
individ nödtorftig bildning; de sednare deremot att grundlägga en undervisning
hvarpå sedan skall byggas i de högre läroanstalterna och bildas embets- och tjensteman
i Staten.
Folkskolans behof är att fritt få röra sig, utan att vara bunden af invecklade
och inqvisitoriska stadgar i fråga om dess ekonomiska angelägenheter; ett så
kraftigt och rättvist fördeladt understöd af statsmedel, att det i någon mån motsvarar
hvad på den högre undervisningen bekostas; en utbredning öfver hela
landet efter folkmängden och lokala förhållanden, så att alla landets barn kunna
utan svårighet densamma begagna, och en inspektion, som endast afser undervisningens
ändamålsenliga bedrifvande.
Detta och hvad mera som härmed eger sammanhang anser jag borde vara
föremålet för den ifrågasatta utredningen, i hvad den rörer folkskolan, och något
annat afse icke egentligen de väckta motionerna.
Att en komité skulle behöfva tillsättas för att utreda denna fråga, då alla
erforderliga materialier stå Kongl. Maj:t till buds i Dess Ecklesiastik-departement,
har jag aldrig förmått inse, men då man nödvändigt vill bekosta en begrafning åt
folkskolefrågan, så måste jag böja mig för öfvermagten, sedan jag nu uttalat min
särskilda mening.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.