Sök i Ratio Lex

Andra Kammarens Tillf ålliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande B:o 13

1870-03-11 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 1TU 1870:13, Andra Kammarens Tillf ålliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande B:o 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillf ålliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande B:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. Kansli d. 12 Mars 1870, kl. 10 f. m.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3, i

anledning af en utaf Ilerr J. Mankell väckt motion, N:o 101,

angående religionsundervisningens skiljande från folkskolelärarebefattningen

och öfvertagande af ggr ester skägget.

Uti en hos Andra Kammaren Täckt motion har Herr Mankell, på anförda

skal, föreslagit “att Riksdagen hos Kong], Maj:t måtte anhålla, att sådana förändringar

i nu gällande folkskolestadgar vidtagas, att religionsundervisningen i folkskolorna

skiljes från folkskolelärarebefattningen samt öfvertages af presten i det

religionssamfund lärjungen tillhör; att, der detta af en eller annan orsak undantagsvis

ej kan ske, anmälan af församlingens pastor derom må göras till domkapitel

eller annan myndighet för folkskoleväsendet, hvilken då om religionsundervisningen

förordnar; att till religionsundervisningen cn dag i veckan anslås; och

att från skollärareseminarierna undervisningen i de religiösa ämnena skiljes, med

undantag af den som kan vara behöflig för förrättande af bön och kyrkosång.“

Då de af motionären anförda skäl för vidtagande af denna genomgripande

förändring i vårt folkskoleväsende hufvudsakligen kunna sammanfattas i de tvänne,

hvilka han förklarar sig hafva hemtat ur folkskoleinspektörernas berättelser, nemligen:

“att religionsundervisningen i allmänhet upptager så mycken tid, att den i

betänklig mån inskränker utrymmet för de öfriga läroämnena, men att den tillika

bedrifves på ett så bristfälligt sätt, att derigenom berättigade och allvarliga bekymmer

hos hvar och en måste uppstå “, bar Utskottet icke kunnat underlåta att

förutskicka en anmärkning, den nemligen att motionären, dels för sina statistiska

beräkningar angående det antal barn som undervisats i de särskilda läroämnena,

dels för stadgande af sina åsigter angående det otillfredsställande i undervisningen,

icke haft tillfälle rådfråga de sednaste, för åren 1867 och 1868 afgifna berättelserna

utan do näst föregående, hvadan och då i båda do af motionären anförda

Bih. till Riksd. Frot. 1870. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra Kammarem Tillfälliga Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 13.

förhållanden inspektörernas omdömen och statistiska uppgifter i de sista berättelserna

ådagalägga betydligt framåtskridande inom folkskolan, Utskottet redan uti

denna omständighet finner ett vittnesbörd emot behöfligheten af den ifrågaställa

förändringen.

Hvad i öfrigt vidkommer anmärkningen, att religionsundervisningen upptager

för mycken tid i folkskolorna, vill Utskottet, som icke anser sig böra i fråga

härom afgifva vidare yttrande, än att cn skola för folket väl alltid måste bibehålla

religionsundervisningen såsom liufvudämne, endast anmärka att, då motionärens

förslag att “till religionsundervisningen en dag i veckan anslås“ måste ur pedagogisk

synpunkt aktas olämpligt, den af motionären föreslagna utvägen eller religionsundervisningens

öfvertagande af presterskapet ingalunda kan anses befordra

det af motionären afsedda mål eller större utrymme för de öfriga läroämnena; och

beträffande anmärkningen om det bristfälliga sätt, hvarpå religionsundervisningen,

enligt motionärens förmenande, lärer skola bedrifvas, torde Utskottet icke sakna

skäl för antagandet, att den nyorganiseradc seminarii-inrättningen, som just afscr

bildandet af skickliga lärare så väl i religion som i öfriga läroämnen, skall, i den

mån åtskilliga mindre dugliga lärare af gamla stammen afgå och lemna rum för

nya, så småningom afhjelpa befintliga brister vid undervisningen i folkskolorna.

Angående åter frågan om lämpligheten och möjligheten för presterskapet

att öfvertaga religionsundervisningen i folkskolan äfvensom om presterskapets rätta

ställning till folkskolan i detta afseende, tillåter sig Utskottet åberopa det af Kyrkolags-Utskottet

vid 1868 års Kyrkomöte afgifna och af mötet godkända yttrande

i anledning af en i detta syfte väckt fråga, hvilken likväl då ställdes i sammanhang

med förslag om presterskapets befriande från verldsligt göromål: “Hvad vidkommer

förslaget11, yttrar bemälda Utskott, “att presterskapet skulle öfvertaga den egentliga

religionsundervisningen i folkskolorna, så lärer det, oafsedt de praktiska svårigheterna,

hvilka inom vidsträckta och folkrika församlingar antaga karakteren af omöjlighet,

icke kunna undfalla uppmärksamheten, att kristendomsundervisningen i folkskolorna

är och måste vara ett så vigtigt läroämne, att presten, om han finge sig

ålagd hela donna undervisning, skulle blifva en egentlig folkskolelärare. Att ett

sådant förhållande skulle blifva till gagn för undervisningen lärer icke kunna bestridas;

men dermed vore ock rubbad den oafvisliga grundsats, som uttalar sig i

tidens arbete för folkskoleväsendets utveckling, att nemligen barnanndervisningen

kräfver sin man, som odeladt måste deråt egna sig och sina krafter. Presten, som,

äfven om han befrias från alla verldsliga göromål, har sin tid delad för församlingsvårdens

mångfaldiga omsorger, hvarken kan, utan att försumma öfriga pligter,

på reguliera tider bindas vid folkskolan, oj heller bör han på ett så specielt område,

som folkskolans, utnötas. Hvad prostens ställning i afseende på folkskolan kan

och bör vara, är redan genom lag stadgadt.“ “Presterskapet14, säger nemligen Folkskolestadgans

10 §, “utöfve sorgfällig uppsigt isynnerhet öfver religionsundervisningen

i folkskolorna. Församlingens lärare skola flitigt, och så ofta deras öfriga

embetsåligganden medgifva, sig infinna, efterhöra och undersöka huru detta skolans

vigtigasto kunskapsämne af skolläraren bibringas, gifva honom, der det tarfvas,

upplysningar och råd, samt sjelfvo genom undervisning, förklaring och tillämpning

göra de heliga lärorna lefvande i barnasinnet14. “Dermed har, i Utskottets tanke,

den rätta gränsen blifvit uppdragen emellan prestens och folkskolelärarens åligganden

i afseende på religionsundervisningen i folkskolan, och tillfälle öppnats för

den nitiske presten att äfven inom detta område verka välsignerikt för det uppväxande

slägtet.44

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Abo 1) Utlåtande N:o 13.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då vid sådant förhållande undervisningen

i de religiösa ämnena icke heller lärer kunna från skollärare-seminarierna

skiljas, får Utskottet vördsamt tillstyrka,

att Herr Mankells motion icke må till någon åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 Mars 1870.

På Utskottets vägnar:

A. Rundbäck.

Reservation:

af Herr Hedin: “Då jag, i likhet med motionären, anser religionsundervisningen

i folkskolorna allt för mycket inkräkta på den för andra läroämnen vålbehöfliga

tid, utan att likväl hennes resultat, vare sig att det betraktas såsom theoretisk

kunskap eller i sin inverkan på sinnelag och böjelser, derigenom höjes till

någonting bättre, än som med mindre utanläsning och större tidsbesparing bör

kunna åstadkommas, och då något ökade lärarekrafter synas mig vara ett oundgängligt

vilkor för att häri åvägabringa cn förändring, både jag önskat, att Utskottet

velat begagna motionärens framställning såsom åtminstone _ctt uppslag eller

en anvisning i den rätta riktningen. Den lämpligaste utvägen till det af motionären

åsyftade ändamåls befrämjande är dock, i min tanke, ej ett ovilkorlig! antagande

af motionärens förslag, utan anser jag härnedan framställda modifikation af

detsamma påkallad.

Do af Utskottet åberopade praktiska svårigheter, hvilka jag ingalunda förbiser,

torde i väsendtlig mån undanrödjas och motionärens syftemål hufvudsakligen

vinnas på följande sätt:

För det första borde den religionsundervisning, som nu åligger folkskolan,

icke fullständigt öfverflyttas från folkskolcläraren till ett åliggande för presten,

utan delas mellan båda i ungefärlig enlighet med 1840—1841 årens Riksdags uppfattning

af frågan, i afseende hvarpå § 10 i det af Rikets Ständer, under den 14

Juni sistnämnda år, till Kongl. Maj! aflåtna “Förslag till lag om folkundervisningen

i riket“ här må anföras, så lydande:

“Ehuru utanläsning af katekesen i skolorna bör ega rum under lärarens

ledning, åligger det likväl vederbörande presterskap att meddela barnen undervisning

i religionen, särdeles såvidt den afser dess tillämpning på hjerta och lefverne,

samt att för sådant ändamål infinna sig i de fasta skolorna minst cn gång

i hvarje vecka och i de flyttande så ofta tjensteåligganden och öfriga förhållanden

medgifva. “

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 13.

För det andra och då, äfven med ofvan angifna inskränkning af motionärens

‘förslag, mångfalden af de presterskapet åliggande borgerliga, eller vanligen så kallade

®verldsliga“ bestyr med skäl torde anses utgöra ett ej obetydligt hinder emot dess

sålunda begränsade deltagande i folkskolans religionsundervisning, lärer erfordras,

att presterskapet vinner en, äfven derförutan önskvärd och under nuvarande anordning

af kommunalförvaltningen lättare, än förr, verkställbar befrielse från eller

minskning i dessa, för dess egentliga kall temligen främmande göromål.

Skulle emellertid, äfven under dessa tvänne förutsättningar, å en del orter

i följd af lokala förhållanden svårigheter möta utförandet af motionärens förslag i

den omfattning, hvartill jag här inskränkt detsamma, vill jag/ör det tredje anmärka,

att sådana undantagsförhållanden dels ej innebära giltigt skäl, hvarför ej reformen

borde sättas i verket i det säkerligen ojemnförligt öfvervägande antal församlingar,

der sådant läte sig göra, dels också möjligen flerestädes kunna genom särskilda

förfoganden undanrödjas.

Då likväl ej blott en närmare undersökning, än jag finner mig kunna åstadkomma,

af alla med denna fråga sammanhängande omständigheter erfordras för ett

fullt säkert omdöme om vilkoren för den ifrågavarande reformen, utan ock åtskilliga

förberedande åtgärder i förut antydt syfte synas vara nödvändiga, innan dess utförande

kan företagas, finner jag mig böra blott så till vida reservera mig mot det

slut-, hvartill Utskottet kommit, att jag föreslår en hemställan,

att Kongl. Maj:t dels villo låta verkställa en i sådant hänseende nödig

utredning och derefter vidtaga de åtgärder, som finnas påkallade, för att

presterskapet må kunna öfvertaga en del af folkskolans religionsundervisning;
dels

äfven, och oberoende häraf, till allmän efterrättelse, der ej särskilda

förhållanden må föranleda undantag, påbjuda den af 1887 års

Folkskoleinspektörsmöte förordade fördelning af undervisningstiden i

folkskolan, enligt hvilken i den egentliga folkskolan följande läroämnen

borde erhålla följande antal läsetimmar i veckan, nemligen: kristendomskunskap

G, svenska språket (läsning och skrifning) 7, räknekonst och

linearteckning 6, välskrifning 2, historia och geografi 3, naturlära 2,

sång 2, gymnastik och vapenföring 2.

Stockholm, tryckt hos C. Wilh. Hagman, 1870.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.