Betänkande, i anledning af Kongl. May.ts nådiga Proposition angående åtskilliga frågor rörande postväsendet, äfvensom af väckta motioner om dels nedsättning i nu stadgade porto, dels upphäfvande af tiäningsutgifvarcs skyldighet att förse tidning med stämpel »i. m. För de särskilda frågor rörande postväsendet, hvilka Kongl. Maj:t genom den nådiga Propositionen
1870-04-30 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1870:11, Betänkande, i anledning af Kongl. May.ts nådiga Proposition angående åtskilliga frågor rörande postväsendet, äfvensom af väckta motioner om dels nedsättning i nu stadgade porto, dels upphäfvande af tiäningsutgifvarcs skyldighet att förse tidning med stämpel »i. m. För de särskilda frågor rörande postväsendet, hvilka Kongl. Maj:t genom den nådiga Propositionen
Dokumentets text
Bev\llnings-U(sköttel s Betänkande N.a II.
1
N:o 11.
Anis. till Rikud. Kansli d. 30 April 1870, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af Kongl. May.ts nådiga Proposition angående
åtskilliga frågor rörande postväsendet, äfvensom af väckta
motioner om dels nedsättning i nu stadgade porto, dels upphäfvande
af tiäningsutgifvarcs skyldighet att förse tidning med
stämpel »i. m.
För de särskilda frågor rörande postväsendet, hvilka Kongl. Maj:t genom
den nådiga Propositionen (Nio 32) underställt Riksdagens pröfning, äfvensom för de
enskilda motioner i hithörande ämnen, hvilka, lika med den Kongl. Propositionen,
blifvit till Utskottets handläggning öfverlemnade, får Utskottet, i den ordning ämnenas
beskaffenhet föranleder, här nedan redogöra och i sammanhang dermed sitt
utlåtande afgifva.
Bland förstnämnda frågor förekommer den om medgifvande af frankeringsfrihet
eller rättighet att få bref med post befordrade utan någon af afsändaren
erlagd betalning. Såsom af den nådiga Propositionen samt General-poststyrelsens
skrifvelse med förslag till allmän poststadga af den 25 Augusti 1869 (bland Riksdagens
ledamöter utdelad) inhemtas, har dylik fraukeringsfrihet, hvilken redan är
medgifven i alla Europas stater utom Ryssland, Spanien och Portugal, samt äfven
är hos oss gällande för nästan all brefvexling med utlandet, varit här tillämpad i
afseende å sådana bref, som nedläggas i ångbåts- eller diligenslådor, från år 1835
och till dess år 1860, efter införande af medelportot pcb frimärkena, det allmänna
fraukeringstvånget återställdes, hufvudsakligen för att derigenom vinna en beqvämare
kontroll å portoafgifternas behöriga redovisande. Då emellertid, enligt hvad i oinförmälda
Generalpoststyrelsens underdåniga skrifvelse finnes anfördt, under tiden
emellan 1835 och 1860 icke någon egentlig klagan öfver portoförsnillning såsom
Bih. till Riksd, Prof. 1870. 5 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 1
2
Bevillnings-Utskottels Betänkande N:o f/.
följd af frankeringsfriheten förekommit och faran för sådan försnillning numera
genom postväsendets vunna utveckling borde vara icke allenast betydligt förminskad,
utan äfven medelst lämpliga anordningar kunde alldeles förebyggas, hvartill äfven
komme, att berörda frihet vore i an.lra hänseenden just egnad att förekomma undansnillande
af bref, som till postbefordran aflemnats; då vidare frankeringsfriheten
borde anses vara af verkligt behof påkallad, så vida nemligen derom finge dömas af
det förhållande, att, oaktadt frankeringstvånget nu varit i tio år påbjudet, likväl
ännu dagligen förekom me bref, hvilka, i följd af bristande eller ofullständig frankering,
måste lemnas utan befordran, och tillsammans åren 1866—67 uppgått till
ett antal af omkring 11,000 stycken; då slutligen rättigheten att få aflemnade bref
försända, oberoende af om afgiften derför blifvit på förhand erlagd eller ej, kunde
antagas böra i betydlig mån befrämja brefvexlingen och sålunda äfven öka brefantalet,
hvilket efter år 1860 icke vuxit i samma förhållande som under de närmast
föregående åren, och ännu vore jemförelsevis vida mindre än i de flesta andra
länder, samt sålunda skulle lända icke mindre den brefvexlande allmänheten än
äfven postverket till fördel, har Kongl. Maj:t-, utan afseende å de derigenom föranledda
ökade göromålen vid postanstalterna, samt den besvärligare revisionen och
bokföringen, velat föreslå Riksdagen, att upphäfva det nu gällande frankeringstvånget;
—• hvarjemte Kongl. Maj:t i sammanhang dermed, och af skäl Som i den
nådiga propositionen finnas anförda, föreslagit, att med bibehållande af nuvarande
frankeringsafgifter och iakttagande af här nedan angifna grunder för afgifternas fördubbling
och tredubbling, det porto, som skall erläggas vid emottagande af ofrankeradt
bref, må bestämmas för enkelt bref till 25 öre, för dubbelt till 35 öre och
för tredubbelt till 45 öre.
Utskottet har visserligen icke kunnat underkänna betydelsen af de till förmån
för frankeringsfriheten sålunda anförda skäl, så mycket mindre, som bland
dem står främst angelägenheten att än vidare befrämja säkerheten och lättheten af
den för hvarje bildadt folk så ytterst vigliga brefvexlingen, men vid ett omsorgsfullt
öfvervägande af å ena sidan de med frankeringstvångets upphäfvande förenade
fördelar, och å andra sidan dess olägenheter, hafva dessa senare funnits nog betydande,
att föranleda mycken tveksamhet angående lämpligheten att för det närvarande
tillstyrka ifrågavarande frihet. Sålunda bar inom Utskottet gjort sig gällande
den farhågan, att, trots det föreslagna korrektivet af höjda portosatser för
ofrankerade bref, en oinskränkt frankeringsfrihet alltför ofta skulle komma att missbrukas
och sålunda icke allenast föranleda missnöje utan äfven inverka störande
på sjelfva brefvexlingens säkerhet, hvarjemte äfven ansetts mera än sannolikt, att,
särdeles för de aflägse från postanstalt boende, i vårt vidsträckta land, mycken
både omgång och svårighet torde möta att utbekomma obetaldt bref. Då dertill
äfven kommit, att, sedan dels ett lika medelporto för inrikes bref af samma vigt,
dels frimärke såsom representant för portosatsen blifvit infördt, något verkligt behof
Bevillnings-Utskoltels Betänkande N:o It. 3
af frankeringsfrihet icke kunnat förspörjas, samt väl ännu mindre hädanefter skall
komma att förefinnas, så vida bifall lemnas till Kongl. Maj:ts Proposition om brefvigternas
och de derpå beroende frankeringsafgifternas inskränkande till endast
trenne, så har Utskottet funnit sig böra hemställa:
l:o
att Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, i hvad den afser upphäfvande
af frankeringstvånget för inrikes bref, icke må af
Riksdagen bifallas.
Med afseende å de fördelar, som icke allenast för den brefvexlande allmänheten
utan äfven för posttjenstgöringen skulle uppkomma, derest de nuvarande 11
olika portosatserna för inrikes bref, hvilkas vigt icke öfverstege 50 ort, blefve till
ett mindre antal inskränkta, har Kong]. Maj:t i samma nådiga Proposition äfven
föreslagit: “att, i nära öfverensstämmelse med hvad under de senaste åren äfven
annorstädes blifvit vedertaget, den enkla brefvigten, som för närvarande är bestämd
till ej fullt 4 ort, måtte till jemt 4 ort fastställas; att till bref af dubbel vigt,
för hvilka såväl franko som porto komme att utgöras med två gånger hvad som
belöper för enkelt bref, måtte hänföras alla bref, hvilkas vigt öfverstiger 4 men
ej 25 ort; samt att tredubbelt franko eller porto måtte beräknas för bref af mer
än 25 och högst 50 ort, hvaremot tyngre försändelser komma att till paketer
hänföras."
Enligt Kongl. Kungörelsen den 12 Juli 1860 är vigtberäkningen för bref sålunda
bestämd, att för bref intill 4 ort betalas enkel portosats, från 4 till 7 ort,
dubbel sådan o. s. v., med tillägg af en portosats för hvarje vigt-tillökning af 3
ort, intill dess brefvigten uppgår till 22 ort, hvarefter någon vigtmoderation är
medgifven, hvilken likväl först i fråga om bref af 30 ort eller deröfver kan sägas
vara af större betydenhet.
Då likväl tyngre bref i allmänhet icke undergå annan postbehandling eller
förorsaka postförvaltningen större besvär och olägenhet än de mindre tunga, samt
de dem ålagda högre afgifter följaktligen böra betraktas endast såsom ersättning
för den större transportkostnad de i allmänhet tillskynda postverket, lärer fordran
på ett särskilt porto för hvarje enkel brefvigt icke kunna anses billig eller ens
berättigad; och då nu gällande författning, först efter det bref uppnått en vigt af
31 ort, medgifver någon anmärkningsvärd moderation, hvilken sålunda endast ytterst
sällan kommer den brefvexlande allmänheten till godo, synas visserligen de ifrågavarande
bestämmelserna böra undergå eu revision i syfte att underlätta postbefordringen
af tyngre bref. Kong]. Maj:ts förslag i detta afseende, att inskränka de
nuvarande 11 olika portosatserna för inrikes bref, icke öfverstigande 50 ort i vigt,
till endast trenne sådana, kan väl synas ganska genomgripande, men då, enligt hvad
4
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o It.
Utskottet varit i tillfälle inhemta, en dylik reform lärer kunna vidtagas utan fara
för postkassans förmåga att af egna tillgångar bestrida postväsendets underhåll och
fortgående utveckling, samt då fördelarne af densamma för så väl allmänheten som
äfven förvaltningen, genom större lättnad i postbehandlingen och enkelhet i räkenskaperna,
ligga i öppen dag, bör hvarje betänklighet af sådan anledning vara undanröjd.
Ett hinder för en så betydande nedsättning i nu stadgade afgifter för
tyngre bref skulle visserligen kunna möta i farhågan, att derigenom antalet sådana
bref skulle alltför mycket tilltaga och i samma mån bördan för de skjutsskyldige
posthemmanen komma att öfver hofvan stegras, men då, enligt hvad Utskottet från
tillförlitligt håll blifvit meddeladt, samtliga posthemmanen med detta års utgång
antagligén komma att från den dem åliggande postskjutsskyldighet befrias och postbefordran,
så vidt möjligt är, verkställas efter af vederbörande styrelse afslutade
beting, kan icke en dylik farhåga på frågans bedömande öfva något vidare inflytande;
och då slutligen öfriga af en dylik reform möjligen befarade olägenheter
lika litet hos oss, som i andra länder, der densamma blifvit genomförd, synas förtjena
något synnerligt afseende, har Utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall till
Kongl. Maj:ts anförda förslag, med iakttagande dock deraf, att, hvad i detsamma
angår beräkningen af afgift för vid afsändandet obetalda bref, bör, derest Utskottets
ofvan gjorda hemställan om frankeringstvångets bibehållande vinner Riksdagens bifall,
anses vara förfallet. Utskottet hemställer alltså:
2:o
att de särskilda frankeringsafgifterna för inrikes bref, icke öfverstigande
50 ort i vigt, må fastställas i enlighet med Kong!.
Maj:ts nådiga Proposition, samt att tyngre post-försändelser må
hänföras till paketer.
Deremot liar Utskottet ansett det af Ilerr P. Petersson inom Andra Kammaren
(motion N:o 178) framställda yrkandet om nedsättning af hvarje portosats
för orekommenderadt bref till 10 öre icke böra bifallas. Det till stöd för detta
yrkande hufvudsakligen anförda skäl, eller att en portosats af 10 öre skulle vara
med vårt myntsystem bättre öfverensstämmande än den nu stadgade, har vid föregående
riksdagar icke förmått göra sig gällande mot betänkligheten, att genom en
dylik nedsättning förminska postverkets inkomster med omkring 200,000 Riksdaler
samt i samma mån möjligen förringa dess förmåga af fortgående utveckling, och
synes nu böra så mycket mindre kunna tillmätas någon afgörande betydelse, som
genom det ofvan tillstyrkta förslaget om portosatsernas inskränkande till endast
Henne, en betydlig fördel redan blefve allmänheten medgifven, hvarför Utskottet
hemställer:
3:o
att Herr P. Peterssons motion icke må bifallas.
5
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 11,
För att afhjelpa bristerna i nuvarande bestämmelser angående postförsändelser
med eller utan angifvet värde, och tillika bringa lagstiftningen rörande förevarande
ämne i öfverensstämmelse med de grundsatser, som i de flesta andra länder
blifvit under en lång följd af år med fördel tillämpade, och till en del redan
gälla för Sveriges brefvexling med utlandet, har Kongl. Maj:t, i enlighet med hvad
General-poststyrelsen tillstyrkt, vidare föreslagit:
att för hvarje utan angifvande af värde rekommenderadt braf, som förkommer,
må utan afseende å brefvets innehåll, såsom ersättning utbetalas ett en gång
för alla bestämdt belopp af 50 Riksdaler;
att för förkommet paket, som utan angifvet värde till posten aflemnats, må
såsom ersättning betalas 1 Riksdaler för hvarje skålp. af paketets vigt, dock så att
till förenkling af lättare paketers behandling, ersättningen för paket, som i vigt
icke öfverstiger 2 skålp., alltid må utgå med 2 Riksdaler och för paket, som väger
mer än 2 skålp., men icke mer än 4 skålp., med 4 Riksdaler;
att för förkommet bref eller paket med angifvet värde må såsom ersättning
utbetalas ett mot berörda angifna värde svarande belopp, så vidt ej visas kan, att
detta värde öfverstiger det verkliga, i hvilket fall ersättningen bör utgå i enlighet
med det sednare;
att den rekommendationsafgift, som vid inlemnande af (utan angifvet värde)
rekommenderadt bref bör jemte belöpande franko erläggas, och hvilken nu utgör
24 öre, må nedsättas til! samma belopp, hvartill ifrågavarande afgift för bref, som
vexlas mellan svenska och tyska orter, är bestämd, eller till 18 öre; samt
att för försändelser med angifvet värde erlägges, dels en befordringsafgift,
som utgår i fråga om bref med enkelt franko eller 12 öre utan afseende derå om
brefvets vigt är enkel, dubbel eller tredubbel, men för paketer enligt den för dessa
försändelser i allmänhet gällande taxa, dels ock en assuransafgift, utgörande 50 öre
för ett angifvet värde af högst 500 Riksdaler, hvilken afgift höjes med 5 öre för
hvarje belopp af högst 100 Riksdaler, hvarmed det angifna värdet öfverstiger 500
Riksdaler, och med 2 öre för hvarje enahanda belopp, hvarmed värdet öfverstiger
1,000 Riksdaler.
De brister, af hvilka den nuvarande lagstiftningen angående postförsändelser
med eller utan angifvet värde hufvudsakligen befunnits lida, och som, genom
antagandet af de anförda förslagen, ansetts i hufvudsaklig mån böra afhjelpas, äro
dels att, enär postverket icke åtager sig ersätta andra i bref inneslutna värdeföremål
än kontanta penningar, opåtecknadt stämpelpapper samt sådana obligationer,
assignationer och bevis, som i Kongl. Förordningen den 16 Februari 1849 beskrifvas,
eller att ersätta förkomna paketpostförsändelser med högre belopp än 450 R:dr,
den korresponderande allmänheten är betagen all utväg att, utan äfventyr af för
-
6
Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o U.
lust, till postverket för befordran öfverlemna vare sig bref, innehållande andra slags
värdepapper än de nämnda, eller paket, hvars innehåll i värde öfverstiger 450 R:dr,
samt dels att postverket för bortkommet bref, som afsändts under så kallad sluten
rekommendation, icke utbetalar någon1 ersättning, förrän uppgiften om brefvets
innehåll blifvit inför domstol beedigad, hvilken omgång jemte kostnader otvifvelaktigt
varit en mycket bidragande orsak, att orekommenderade penningebref till icke
obetydligt antal ännu förekomma.
Hvad nu först beträffar ersättningen för bref, som afsändts under så kallad
sluten rekommendation, anser Utskottet redan de i Kongl. Maj:ts Proposition
anförda skäl vara afgörande till förmån för förslaget. Då dertill kommer, att brefafsändare
sålunda erhåller rätt att mot erläggande af en billig rekommendationsafgift
icke allenast tillförsäkra sig ersättning till bestämdt belopp för hvad slags
i brefvet inneslutna värdeföremål som helst, hvarigenom benägenheten att för dylika
värdeförsändelser begagna postverket måste betydligt ökas, utan äfven att, vare
sig brefvet innehåller värdeföremål eller ej, bereda detsamma den större trygghet,
som måste blifva följden deraf, att, i händelse af dess förlust, eu viss skadeersättning
åligger postverket; då vidare, i händelse af brefvets förkommande, den bestämda
ersättningen utan någon omgång genast skall utbetalas, hvaraf en mera
allmän rekommendation af äfven mindre värdebelopp bör blifva en sjelfskrifven följd,
och sålunda icke allenast postbetjeningen mindre utsättas för den, efter hvad erfarenheten
visat, stundom alltför starka frestelsen att undansnilla bref, som förmodas
innehålla penningar^ utan äfven ett af de många stadgandena om edgång kommer
att ur vår lagstiftning uteslutas; samt då slutligen den invändningen, ätt, genom
antagande af det föreslagna stadgandet, en mindre ersättning än den nu bestämda
skulle komma att af postverket för förkommet bref under sluten rekommendation
utbetalas, icke förtjenar något afseende, enär genom erläggande af eu ringa
assuransafgift och påtecknande af det inneslutna värdet säkerhet kan beredas för
brefvets hela angifna innehåll, finner sig Utskottet utan tvekan böra tillstyrka bifall
till hvad Kongl. Maj:t i förevarande afseende föreslagit.
Billigheten deraf, att för till postanstalt inlemnadt, men förkommet paket
utan angifvet värde någon viss mindre summa såsom skadeersättning af postverket
erlägges, lärer icke påkalla någon särskild motivering, och då de af Kongl. Maj:t
föreslagna, på paketets vigt beroende, ersättningsbeloppen synas fullt tillfredsställande,
hemställer Utskottet:
4:o
att för hvarje utan angifvande af värdet rekommenderadt bref,
som förkommer, må utan afseende å brefvets innehåll utbetalas
ett bestämdt belopp af 50 R:dr; samt
7
B ev din in gs- U/sköttel* Betänkande N:o ii.
5:o.
att för förkommet paket, som utan angifvet värde till posten
aflemnats, må utbetalas ersättning enligt de grunder och till de
belopp, som i Kongl. Maj:ts nådiga Proposition finnas föreslagna.
Beträffande dernäst försändelse af bref eller paket med angifvet värde, synes
Kongl. Maj:ts förslag om dess ersättande med ett mot det angifna svarande belopp,
utan att i allmänhet derför skall erfordras något sådant uppvisande af försändelsernas
innehåll, som i afseende å behandlingen af s. k. öppet rekommenderadt
bref hittills varit föreskrifvet, icke kunna medföra någon fara för postverket,
enär ersättningen ifrågakommer endast då försändelsen förlorats, samt mot missbruket
att åsätta allt för högt värde bör finnas tillräckligt skydd i assurans
afgifterna.
Ehuru i allmänhet ett företeende å postanstalterna af innehållet utaf försändelser
med angifvet värde sålunda icke hädanefter skulle ifrågakomma, och icke
bör anses härstädes mera behöfligt än hvad i andra länder är fallet, kan det dock
understundom och af flerahanda skäl vara för afsändare ensidigt att erhålla posttjenstemans
intyg derom, att i ett afsändt assureradt bref verkligen funnits inneslutet
ett belopp, motsvarande det angifna värdet; hvarföre äfven General-poststyrelsen
i § 12 i sitt förslag till allmän poststadga intagit en bestämmelse, som berättigar
afsändare att mot särskild afgift af 10 öre erhålla sådant intyg eller
qvitto. Utskottet hemställer alltså:
6:o.
att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, förkommet bref eller paket
med angifvet värde må ersättas med ett mot berörda angifna
värde svarande belopp, så vida ej visas kan, att detta värde öfverstiger
det verkliga; i hvilket fall ersättningen bör utgå i enlighet
med det sednare.
I afseende å afgiften för rekommenderad försändelse utan angifvet värde,
eller s. k. sluten rekommendation, hvilken af Kongl. Maj:t blifvit föreslagen att
nedsättas från 24 till 18 öre, samt af hr P. Petersson i hans här förut omför
mälda
motion till 20 öre, har bort uppmärksammas, att den af Kongl. Maj:t så
lunda
föreslagna afgiften motsvarar den nu stadgade för dylika bref, som utvexlas
mellan svenska och tyska orter, samt är högre än den i Norge och Danmark gällande.
Då derjemte äfven tagits i betraktande, att en sådan icke obetydlig nedsättning
i afgiften bör i hög grad befrämja en allmännare rekommendation af mindre
värdeförsändelser, hvilket ur synpunkten af så väl sedligheten som postverkets
finanser bör genom alla medel eftersträfvas; samt att en afgift af 18 öre jemte
breffranko stiga tillsammans till 30 öre, å hvilket belopp särskilda frimärken finnas,
så hemställer Utskottet, med afstyrkande å herr Peterssons motion,
8
Benillnmgs-Ulskotlets Betänkande N:o II.
7:o
att hvad Kong]. Maj:t föreslagit angående afgift för utan angifvet
värde rekommenderadt bref må bifallas.
Beträffande de af Kongl. Maj:t föreslagna assuransafgifterna för försändelser
med angifvet värde, hafva dessa dels förefallit Utskottet i sig sjelfva något högre,
än hvad, enligt meddelade uppgifter, det hittills varande förhållandet mellan postverkets
inkomster af brefassuransen och det utbetalda ersättningsbeloppet i sin helhet
i sjelfva verket påkallar, dels äfven befunnits, enligt den i General-poststyrelsens
underdåniga styrelse pag. 30 intagna tabell, samt om till dem läggas de särskilda
10 öre, som för hvarje bref med företedt och qvitteradt värde skall betalas, göra
assuranskostnaderna något drygare än de hittills stadgade, hvilket senare förhållande
måste synas så mycket mindre lämpligt, som ersättningen för förloradt bref under
sluten rekommendation blifvit nedsatt från 150 till 50 Riksdaler. Då sålunda någon
modifikation i de föreslagna assuransafgifterna bort medgifvas, har Utskottet
ansett desamma kunna lämpligen så bestämmas, att för belopp till högst 1,000
Riksdaler afgiften utgöres med 50 öre och derefter, i likhet med hvad nu är stadgadt,
höjes med 2 öre för hvarje 100 Riksdaler, hvarigenom assuransen, äfven med
tillägg af nyssnämnda 10 öre, komme att ställa sig något billigare än nu är förhållandet.
Kongl. Maj:t har väl derjemte föreslagit, att för försändelse af bref med
angifvet värde skall, utan afseende a brefvets vigt, erläggas endast en befordringsafgift
motsvarande enkelt franko eller 12 öre, men då ett så vidsträckt medgifvande
befarats kunna föranleda, att postverket onödigtvis och öfver höfvan belastades med
transport af tyngre bref, bär Utskottet ansett befordringsafgifterna för äfven dylika
bref böra utgå efter samma grunder, som för alla öfriga äro stadgade, och som
synas väl lämpade efter den kostnad och det besvär, de förorsaka postverket, så
mycket heldre, som postkassan derigenom kan lättast beredas ersättning för den
minskning i inkomster, som lärer följa af den ofvan föreslagna modifikationen i
assuransafgifterna. Utskottet hemställer alltså:
8:o
att för försändelse med angifvet värde skall erläggas dels en
befordringsafgift, som i fråga om bref utgår efter samma vigtberäkning,
som redan är för öfriga bref föreslagen, men för
paketer enligt den för dessa i allmänhet gällande taxa, dels
ock en assuransafgift, utgörande 50 öre för angifvet värde af
högst 1,000 R:dr, hvilken afgift höjes med 2 öre för hvarje
100 R:dr derutöfver.
Slutligen
Beoillnmys-UfsknUets Betänkande A'';<> II.
9
Slutligen har Kongl. Maj:t, under omförmäla!! huruledes anledningen till
paketpostutvexlingens, i jemförelse med brefkorrespondensen, endast ringa utveckling
inom våld land torde vara att söka deri, att en sådan nedsättning i befordriugsafgifterna
och förenkling i taxeringsföreskrifterna, som genom medelportots införande
kommit brefvexlingen till godo, icke hittills kunnat jemväl för paketpostutvexlingen
beredas, samt att, ehuru med afseende å de långa afstånden och ofta inträffade
behofvet af ökade anspann för posterna och den betydliga årligen växande legal! för
den skjuts, som dertill måste användas, någon af afståndet oberoende uniform taxering
af paketer i allmänhet icke för det närvarande ansetts kunna införas, likväl en
sådan åtgärd utan olägenhet för postverket och med stor fördel för allmänheten
bör kunna vidtagas för mindre paketer, föreslagit, “att för småpaketer, hvarmed
förstås sådana, som väga högst två skålpund, befordringsafgiften må, utan afseende å
afståndet mellan afgångs- och adressorterna, få utgöra, då paketets vigt icke öfverstiger
ett skålpund, 50 öre och då vigten öfverstiger ett men icke två skålpund 75 öre.
I sin oftanämnda underdåniga skrifvelse har General-poststyrelsen i ämnet
hufvudsakligen anfört, att trots den under sednare år vidtagna betydliga utvidgningen
af paketpostförbindelserna, likväl ännu funnos icke mindre än 326 postanstalter,
eller mera än jj:delar af hela antalet sådana, från och till hvilka paketer icke kunna
med post befordras, hvilket förhållande icke allenast utgjorde ett stort hinder för
postutvexlingen i allmänhet utan äfven alltför mycket blottställde postförarne för
frestelsen, att mot upprepade förbud åtaga sig fortskaffande åt paketer, för hvilka
eu laglig befordran genom posten icke kunde beredas. En anledning till denna
paketpostförbindelsernas ringa utveckling, eller att för fortskaffande af paketgods
icke få anlitas de poster, som befordras med posthemmansskjuts, torde väl, enligt
hvad ofvan blifvit nämndt, med årets utgång blifva undanröjd, men en annan icke
mindre betydande, nemligen dels de höga befordringsafgifterna och nödvändigheten
att äfven för mindre paketer tillämpa den nu gällande alltför invecklade afståndstaxan,
återstår dock och har jemväl af General-poststyrelsen ansetts böra och utan
olägenhet kunna borttagas genom införande för småpaketer af ett uniformt medelporto,
efter de grunder som redan blifvit med så mycken fördel tillämpade i afseende
å bref. På dessa skäl, och då förslaget egentligen endast är en följdriktig
utveckling af det ofvan tillstyrkta, enligt hvilket högsta brefvigten skulle reduceras
till 50 ort och betalas med ett uniformt porto, hvaremot tyngre försändelser skulle
komma att hänföras till paketer, för hvilka, då de ej öfverstiga en viss mindre
vigt, äfvenledes ett bestämdt medelporto sålunda bort antagas samt då den stegring
i befordringsafgiften, som sålunda skulle vid kortare transport uppstå, vida
mera än uppväges icke endast genom de lindrigare kostnaderna för paketer, som
befordras längre väg, utan äfven genom den betydande förenklingen af paketposttaxan,
hemställer Utskottet
Bill. till Hikftd, Prof. 1870. f> Sand. I Afd. 0 Höft.
•I
10
Bevillnings-lJtskotfets Betänkande ;Y:o tf.
9:o.
att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, för småpaketer,
hvarmed förstås sådaua, som väga högst två skålpund, befordnngsafgiften
må, utan afseende å afståndet mellan afgångs
och
adressorterna, få utgöra, då paketets vigt icke öfverstiger
ett skålpund, 50 öre, och då vigten öfverstiger ett men icke
två skålpund 75 öre.
Herr L. J. Hierta har inom Andra Kammaren (motion N:o 180), i väsendtlig
öfverensstämmelse med hvad General-poststyrelsen i sin underdåniga skrifvelse af
den 25 Augusti 1869 med öfverlemnande af förslag till allmän poststadga hemställt,
föreslagit: “att åliggandet för tidningsutgifvare att låta förse sina blad med bevillningsstämpel
må upphäfvas; att det för tidningar, som genom postanstalt reqvireras,
bestämda postarfvode icke längre må erläggas; samt att, i stället för dessa båda
afgifter och i enlighet med §§ 72—74 af ofvannämnda förslag till allmän poststadga,
en enda afgift, utgörande i allmänhet 20 procent af hvarje tidnings eller tidskrifts
prenumerationspris, men endast i O procent för tidskrift, som utkommer mindre ofta
än en gång i veckan, må af postverket uppbäras för hvarje genom detsamma befordradt
eremplar.“
Motionären, som till stöd för sitt förslag hufvudsakligen anfört, att den tidningar
m. m. såsom ersättning för postporto nu erlagda stämpelskatt kostar i
uppbörd omkring 40 procent af sitt bruttobelopp; att den drabbar äfven de tidningar,
med hvilka postverket icke tager någon befattning, likasom ock dem, som
förblifva osålda, samt att tidningarne, utom denna skatt, betala jemväl bevillning
efter andra artikeln, hvarjemte tidningsprenumeranterna till posttjenstemännen erlägga
en dryg ersättning, hvilken i vissa fäll uppgår ända till 30 procent af prenumerationspriset,
har i öfrigt åberopat de i ofvannämnda underdåniga skrifvelse framställda
skäl för upphäfvande af tidningars och tidskrifters skyldighet att betala bevillningsstämpel
och dennas ersättande med ett bestämdt postporto. Af denna skrifvelse
inhemfas, att General-poststyrelsen ansett ifrågavarande stämpelafgift, såsom bestämd
att utgöra ersättning för det porto, som eljest skolat för postbefordrade tidningar
och tidskrifter erläggas, egentligen lida af tvänne olägenheter, nemligen dels att
drabba äfven alla de exemplar af tidningar m. in., för hvilka någon postbefordran
icke påkallats, dels att icke inkomsten deraf tillfaller postkassan, hvilken likväl får
uppbära utgifterna för det ökade hästantal, som erfordras för postbefordringeri af
den med hvarje år växande massan af tidningar och tidskrifter. På grund häraf
har äfven Styrelsen föreslagit, att stämpelafgiften äfvensom, under förutsättning af
bifall till sin hemställan om fullständigare indragning af postförvaltarnes sportelaflönihg,
det för postbefordrade tidningar m. in. nu utgående postförvaltarearfvodet
måtte indragas och båda ersättas genom en bestämd portoafgift, hvilken, såsom
Bevillning^- Utskottets Betänkande N:o II.
11
äfven af Herr Hierta blifvit yrkadt, borde utgå med respektive 20 procent och 10
procent af det pris, hvartill tidningen eller tidskriften af förläggaren tilihandahålles,
med iakttagande likväl deraf att utgifter! för qvartal eller någon del deraf icke i
något fall finge understiga 30 öre för tidning eller tidskrift, som utlemnas minst
en gång i veckan, samt 15 öre för hvarje annan. — Enligt en i den underdåniga
skrifvelsen (pag. 128) intagen tabell skulle dessa sålunda bestämda utgifter för flertalet
postbefördrade tidningar blifva icke obetydligt billigare än de nu stadgade
stämpel- och postförvaltareafgifterna tillsammans, hvarjemte utgifvaren äfven vore
befriad från stämpels erläggande för de exemplar, som icke med post fortskaffades.
Bevillnings-Utskottet yttrade vid sistlidne riksdag, med anledning af då framställda
yrkanden i samma syfte, att det nuvarande sättet för ifrågavarande stämpelafgifters
uppbärande icke fullt motsvarade den för all beskattning gällande regel,
att uppbörden bör göras så billig som möjligt, likasom det ej heller tillfredsställde
anspråkslösa fordringar på enkelhet och reda, hvarföre visserligen en förändring i
detta hänseende vore önskvärd: men då motionären dels icke lemnat någon utredning
af ämnet, dels icke heller fästat nog afseende vid de tvänne lika berättigade
anspråk, som vid bemödandet att afhjelpa det öfverklagade missförhållandet likväl
måste uppmärksammas, nemligen ä ena sidan Statens anspråk å oafkortade inkomster
och å andra sidan den tidningsläsande allmänhetens, att icke med förhöjda
omkostnader betungas; samt då slutligen ett sådant förslag, hvilket i tillämpningen
torde komma att medföra åtskilliga svårigheter, borde i första hand af Generalpoststyrelsen
uppgöras, fann Utskottet sig, ehuru med erkännande af det berättigade
i förslagets syfte, böra detsamma afstyrka.
Ehuru åtskilliga af de betänkligheter, som vid sistlidne riksdag sålunda föranledde
Utskottets afstyrkande yttrande, numera, enligt hvad angående General-poststyrelsens
genomförda förslag blifvit anfördt, måste anses undanröjda, och ehuru
icke mindre olämpligheten af en beskattning, hvars uppbörd medför så betydliga
kostnader, än äfven billigheten af att inkomsten för tidningars och tidskrifters
postbefordran får tillfalla postverket, hvilket vidkännes kostnaderna derför och som
derjemte är för så väl upprätthållandet af sin samhällsnyttiga verksamhet som sin
fortgående utveckling liänvisadt till endast egna tillgångar, obestridligen tala för
bifall till förslagen om tidningsstämpelafgiftens upphörande och ersättande genom
ett bestämdt postporto, återstår likväl betänkligheten att genom en dylik åtgärd
tillskynda Statsverket eu förlust, hvilken kan beräknas till något öfver 60,000 R:dr.
I allmänhet bör väl ensamt denna farhåga icke kunna betinga afstyrkande af en
reform, som erkännes vara i många hänseenden nyttig och billig, men under nuvarande
förhållanden, då så mycket afseende måste fästas vid att bibehålla Statsverkets
inkomster orubbade, har den dock föranledt tveksamhet angående lämpligheten
af densammas antagande för det närvarande, och då dervid äfven tagits i
betraktande, att de föreslagna portosatserna dels skulle komma att för åtskilliga
12
Beoiltiungs-btskoUeLs Betänkande N:o II.
tidskrifter och äfven tidningar öfverstiga de nuvarande afgifterna tillsammanlagda
dels äfven för en och annan tidskrift och tidning förefallit högre i förhållande till
portosatsen å andra dylika, än postverkets besvär och kostnad för densammas befordran
torde billigtvis erfordra, och sålunda lär behöfva undergå någon modifikation,
hvartill Utskottet likväl icke nu haft tillfälle framlägga förslag, så hemställes:
10:o
att Herr Hiertas motion för det närvarande icke må
till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 30 April 1870.
På Utskottets vägnar:
(I J. Oscar Alströmer.
Reservation:
emot l:a punkten:
af Herr Bennich, A. G:son: “På de i Kong!. Maj:ts Proposition utvecklade skäl
har jag ansett frankeringsirihet äfven för inrikes brefvexling böra medgifvas: men
då postverkets besvär med uppbörd och redovisning af porto för ofrankerade bref
lärer vara oberoende af brefvens högre eller lägre vigt, har det synts mig lämpligast,
att den lösen utöfver sjelfva portosatserna, som emottagare af ofrankeradt
bref bör erlägga, bestämmes till ett visst och lika belopp för alla dylika bref; och
bär jag trott, att denna lösen, i Kongl. Maj:ts Proposition upptagen till 13, 11
och 9 öre efter brefvens olika vigt, borde bestämmas till en half portosats eller
fi öre.“
Häruti instämma Herrar H. A. Hamilton, W. Croneborg, C. Petre, Carl
Storkenféldf.
Stockholm, tryckt hos A. L. Norman, 1870.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1870:57 Skrifvelse, angående postväsendet. s. 5 i texten