Betänkande angående vilkor en för tillverkning och försäljning af bränvin.
1870-04-16 · 90 sidor, varav 84 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 84 av 90 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1870:8, Betänkande angående vilkor en för tillverkning och försäljning af bränvin.
Dokumentets text
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
1
N: o 8.
Ank. till Riksd. Kansli den 16 April 1870, kl. 5 e. m.
Betänkande angående vilkor en för tillverkning och försäljning af
bränvin.
Med stöd af § 40 Riksdagsordningen hafva till Bevillnings-Utskottets
behandling blifvit öfverlemnade såväl Kong], Maj:ts till Riksdagen aflåtna
nådiga Proposition (N:o 19) angående förhöjning af bränvinstillverkningsafgiften,
som de inom Kamrarne väckta motioner om ändring i de rörande
vilkoren för bränvins tillverkning och försäljning nu gällande förordningar ;
och får Utskottet efter företagen pröfning af ej mindre ofvannämnda Kongl.
Proposition och enskilda motioner än äfven inom Utskottet förekomna framställningar
härmed afgifva betänkande jemte förslag till nya författningar.
Härvid har likväl bort anmälas, att då de framlagda förslagen till
förändrad lagstiftning i förevarande hänseende så nära betinga hvarandra,
att de ovilkorligen höra i ett sammanhang behandlas, har Utskottet, med afvikande
från den i allmänhet antagna formen, i ett gemensamt betänkande
sammanfört sina yttranden angående såväl förordningen om tillverkningen
som äfven den om försäljningen af bränvin. I betänkandet har derjemte,
för erhållande af klarhet i uppställningen och reda vid behandlingen af deri
upptagna^ frågor, blifvit följd den ordning, att främst blifvit meddelad en kortfattad
öfversigt af hufvuddragen af den föreslagna reformen i lagstiftningen
angående bränvins beskattning och försäljning samt af de allmänna fördelar
derigenom ansetts kunna vinnas; derefter‘hafva i särskilda punkter till Kamrarnes
godkännande hemställts förslagen om såväl de hittills för tillverkning
och försäljning af bränvin stadgade afgifters sammanslående till en enda,
staten tillfallande bränvins-skatt, som äfven om grunderna för den ersättning,
Bill. till Riksd. Prof, 1870. 5 Samt. 1 Afd. 7 Höft. i
2
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
hvilken i följd deraf bort kommuner, landsting och hushållningssällskap tillerkännas,
emedan af Riksdagens beslut i dessa reformens väsendtligaste delar
måste vara beroende äfven besluten angående de flesta öfriga i författningsförslaget
intagna, oftast af dessa direkt betingade stadgande^ hvarefter slutligen
under särskilda litt. A. och B. blifvit lemnad redogörelse för samtliga
föreslagna förändrade bestämmelser angående vilkoren för såväl tillverkning
som försäljning af bränvin; och hafva dervid ämnena blifvit upptagna
i den ordning, hvartill författningsförslagens paragraf-följder gifvit anledning.
Den nuvarande beskattningen å inhemskt bränvin sönderfaller i tre
olika afgifter, nemligen en till statsverket ingående å tillverkningen samt en
å minutför sälj ningen och en å utskänkningen, hvilka båda sednare efter fastställda
grunder fördelas emellan kommunerna, hushållningssällskapen och landstingen.
— Den förstnämnda afgiften är väl egentligen en förbrukningsskatt,
men sjelfva det sätt, hvarpå den, i afsigt att icke allenast öfvervaka statens
rätt, utan ock att inskränka sjelfva bränvinstillverkningen, blifvit bestämd att
erläggas, utöfva!- ett sådant tryck på denna i sig sjelf dock hvarken skadliga
eller onyttiga näring, att afgiften kan sägas i icke ringa mån af densamma
utgöras. De sednare afgifter na åter, de å minutering och utskänkning, lida
i främsta rummet af den gemensamma olägenhet att ytterst ojemnt drabba
förbrukningen, enär allt bränvin, som försäljes i parti af 15 kannor eller
deröfver, är från deras erläggande befriadt. Derjemte måste det visserligen
erkännas att stadskommunerna, genom rättigheten att till ett enda för dess
räkning bedrifvet bolag öfverlemna all minuthandel med och utskänkning af
bränvin samt att sålunda i sin hand monopolisera den mindre försäljningen
af en ännu allmän förbrukningsvara, erhållit en godtycklig makt att beskatta
icke endast sina egna, utan stundom äfven kringliggande landskommuners
medlemmar, hvilken icke sällan blifvit alltför hänsynslöst utöfvad och framkallat
berättigade klagomål, på samma gång den äfven kunnat förleda stadens
myndigheter att af omsorg för de finansiela intressena förbise det egentliga
syftemålet vid öfverlemnandet af denna vidsträckta rättighet eller att bereda
staden en större förmåga att öfvervaka och upprätthålla den allmänna ordningen.
— Samtliga dessa missförhållanden påkalla en reform, i syfte att
dels från tillverkningen aflyfta bränvinsbeskattningen, dels jemnare fördela
densamma, dels slutligen bereda kommunerna tillfälle att ordna den mindre
försäljningen af bränvin med uteslutande hänsyn till sina sedliga intressen. —
Utskottet har, med anslutning i hufvudsakliga delar till den af Herr Fr. A.
3
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
Förstock inom Andra Kammaren väckta motion (Nio 236), ansett dessa syftemål
lättast och säkrast kunna vinnas genom att förena de nu utgående tre
afgifterna till en enda förbrukningsskatt å allt inom landet tillverkadt och
förbrukad t bränvin, hvilken skulle utgöras, då varan utan vidare kontroll
från statens sida utginge i den allmänna handeln, samt odelad tillfalla statsverket,
hvilket åter skulle lemna kommunerna, hushållningssällskapen och
landstingen skälig ersättning för deras genom försäljningsafgifternas indragning
förlorade inkomster.
Utskottet har sålunda, hvad angår tillverkningen af bränvin, ansett de
på lagstiftningen beroende hinder för densammas utveckling numera kunna
utan fara för denna lagstiftnings sedliga ändamål i väsendtlig mån undanrödjas,
och näringen lemnas fri, för såvidt kontrollen öfver de tillverkadt
bränvin ålagda särskilda afgifter samt förhållandena i öfrigt det medgifva.
De band, som fjettra denna industri, hafva väl kunnat vid öfvergången till
den nya lagstiftningen anses nödiga såsom en eftergift åt den allmänna mening,
som allvarligt fordrade, att den öfverfiödiga bränvinsförbrukning, hvilken
hotade att undergräfva nationens såväl sedliga som ekonomiska välfärd, måtte
hämmas, och som ansåg medlen dertill böra sökas icke mindre i direkt inskränkning
af sjelfva tillverkningen än i varans fördyrande genom högre afgift
och större svåråtkomlighet genom stränga försäljningslagar, men numera
höra de erkännas endast föranleda förluster, så för den enskilde som i
statsekonomiskt hänseende, genom att förlama en näring, som, långt ifrån
att vara i sig sjelf skadlig, rätt bedrifven skulle kunna blifva af ganska stor
betydelse för vår allmänna hushållning. — I vårt land, der säd- och potatisproduktionen
redan i vanliga år lemnar ett ej obetydligt öfverskott utöfver
hvad till födoämnen behöfves, men der kommunikationernas beskaffenhet föranleder
stora svårigheter vid afsättningen, måste sprittillverkningen utgöra ett
beqvämt sätt att tillgodogöra detta öfverskott, och utan tvifvel borde denna
näring, som nu står på en i jemförelse med andra länder låg ståndpunkt,
kunna lätt nog utveckla sig derhän, att dess produkter bildade en icke obetydlig
exportartikel. — Ett dylikt näringens kraftiga uppblomstrande skulle,
långt ifrån att motverka det genom försälj ningslagar ne åsyftade hämmandet
af bränvinsförbrukningen, alltmera befrämja detsamma, i samma mån denna
industri genom billigare och fullkomligare arbetsmethoder sattes i stånd att
uppsöka utländska marknader och icke, såsom nu är förhållandet, nödgades
uteslutande inom landet bereda sig afsättning. Utan att i någon mån vilja
underkänna det välgörande inflytande, som den vid 1853—1854 årens riksdag
antagna lagstiftningen i sin helhet på nationen utöfvat, och utan att på något
sätt vilja tillstyrka upphäfvande af de inskränkningar, som i afseende å tillverkning
eller försäljning af bränvin kunna anses fortfarande nödiga för det
med denna lagstiftning afsedda sedliga ändamåls vinnande i allt högre grad,
4
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
vågar Utskottet sålunda uttala den åsigt, att numera torde utan fara för
detta högre ändamål något mera afseende böra fästas vid så väl det betydande
statsekonomiska intresse, som är förbundet med denna närings kraftigare
utveckling, som vid industriidkarens billiga begäran att i sin handterings
utöfvande icke underkastas andra band eller betungas med större svårigheter
än den å näringens produkt lagda afgift till Staten och kontrollen
öfver dess erläggande nödvändigt fordra.
Bland de till brännerihandteringens tryckta ställning bidragande orsaker
torde stadgandet om skattens erläggande förskottsvis för half tillverkningstermin
i sender vara en af de förnämsta. Såsom af det, för utarbetande
af förslag till ny författning angående vilkoren för bränvins tillverkande, vid
1853—1854 årens riksdag tillsatta Utskotts Betänkande kan inhemtas, voro
anledningarne till detta stadgande dels omsoi’gen att betrygga statens rätt
till fullständigt åtnjutande af denna afgift, dels äfven önskan att återhålla
dem, Indika kunde lättsinnigt vilja försöka en handtering, hvartill de egde
hvarken kapital eller erfarenhet. Följden häraf har naturligen blifvit, att
afgiften kommit att utgöra eu beskattning direkt på tillverkningen, i stället
för, såsom dock skäligt vore, på förbrukningen af bränvin, och om äfven i
allmänhet tillverkaren kunnat genom förhöjdt pris på sin vara återtaga detta
af honom erlagda skattebelopp, och således förbrukningen fått i sista hand
detsamma vidkännas, har dock äfven tillverkningen genom detta beskattningssätt
drabbats af ganska betydande olägenheter. Då likväl statens rätt otvifvelaktigt
kan fullt betryggas äfven utan en dylik förskottsbetalning, och då något
statens förmynderskap lika litet för denna klass af näringsidkare, som för
hvarje annan, synes böra vidare ifrågakomma, har Utskottet ansett dessa
olägenheter böra undanrödjas genom antagande af lämpligare, näringen mindre
förlamande stadganden angående denna beskattnings utgörande.
Det är till en del af sådan anledning, som Utskottet velat underställa
Riksdagens pröfning förslag till författning, i syfte att från tillverkningen till
förbrukningen öfverflytta bränvinsbeskattningen, hvilken följaktligen skulle
erläggas först i det ögonblick tillverkaren vill fritt disponera sin vara, och
denna utgår i handeln för inhemsk konsumtion. Utskottet har i sådant
hänseende funnit sig böra föreslå, att tillverkare af bränvin, derest han icke
vill förskottsvis inbetala större eller mindre del af afgiften och derigenom
förvärfva rätt att i mån af tillverkningens fortgång disponera ett motsvarande
belopp af tillverkningen, må kunna inlägga den del af sin tillverkning, för
hvilken skatt icke blifvit erlagd, i särskild!, enligt lemnade föreskrifter inrättadt
förvarings- eller nederlagsrum, att derstädes under kontrollörs lås
förvaras, på sätt och under vilkor som författningsförslaget närmare redovisar,
samt att tillverkare, som efter slutad bränning vill fortfarande och
utan afgifters erläggande behålla sin vara på sådant nederlag, må dertill
B evillnings-Utskottets Betänkande N:o 8. 5
ega rätt intill det nya bränvinsårets början, eller den 1 Oktober, mot erläggande
af eu bestämd nederlagsafgift till staten samt med vilkor att nederlagsmagasinet
under hela tiden förblifver under af Konungens Befallningshafvande
tillförordnad tillsyningsmans uppsigt — att för längre tid medgifva
denna nederlagsrätt vid talrika inom landet spridda brännerier har ansetts
kunna medföra icke obetydlig svårighet, men då, enligt Utskottens åsigt, beskattningen
skall utgöras först vid varans utlemnande till konsumtion inom
landet, och antingen tillverkaren sjelf eller köparen torde vilja dels än vidare
innehålla, dels äfven exportera densamma, i hvilket sednare fall någon beskattning
icke bör ifrågakomma, har blifvit föreslaget, att bränvin må från
bränneri eller nederlag vid bränneri kunna föras till ort med nederlagsrätt,
att derstädes under vederbörande tullförvaltnings uppsigt och kontroll uppläggas.
Föreskrifter angående å sådant nederlag upplagdt bränvins behandling
i afseende å sättet för uttagning, afgiftens erläggande, tiden för nederlagsrätten
o. s. v. hafva ansetts böra af Kongl. Maj:t meddelas i närmaste
likhet med hvad för utländska varor å tullnederlag redan är stadgadt.
Fördelar no af ett dylikt beskattningens ordnande synas Utskottet obestridliga.
Tillverkaren eller köparen af bränvin kunna derigenom, utan hinder
af på beskattningssättet beroende kostnader och olägenheter, behålla sin
vara, till dess de finna densammas afyttrande med sin fördel förenligt, och
sålunda äfven med mindre svårighet upprätthålla sin konkurrens på utlandets
spritmarknader. Fn annan, icke mindre betydande fördel häraf torde
äfven få anses ligga i brän vinstill verkningens jemnare reglerande efter tillgången
på inhemska råämnen, enär öfverskottet af en rik, men mindre god
skörd sålunda bör kunna lättare tillgodogöras genom förvandling till spritvara,
som antingen exporterades eller upplades till framtida behof och derigenom
dels ett kommande års möjligen knappare och dyrbarare skörd undgå
att hardt tagas i anspråk för tillfredsställande af landets förbrukning af
bränvin, dels äfven såväl råvaran som bränvinet otvifvelaktigt vida mindre
komma att underkastas de starka prisvexlingar, som nu i hög grad störa ej
mindre produktionen än omsättningen.
I anledning af dessa förändrade föreskrifter angående tiden och sättet
för beskattningens utgörande har Utskottet äfven föreslagit upphäfvande af
den tillatna bränningstidens nu stadgade indelning i vissa terminer. De nuvarande
stadgandena derom utgöra en qvarlefva från den första perioden af
denna lagstiftning, da man, för att hämma det öfverldagade bränvinsöfverflödet,
ansåg sig böra i möjligaste måtto hämma äfven sjelfva tillverkningen
och följaktligen endast för en mycket kort tid af året lemnade tillåtelse att
bränna. Småningom har man dock frångått denna åsigt, och numera icke
allenast utsträckt tiden för bränvinsbränning till hela den period af året, då
den med fördel kan bedrifvas, utan äfven lemnat hvarje tillverkare full rätt
6 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
att begagna hela denna tid för sin handterings utöfvande, under det likväl
terminsindelningen blifvit bibehållen i samband med åtskilliga föreskrifter om
förskottsafgiftens betalande. Då emellertid detta handteringens ovilkorliga
bindande vid vissa terminer hädanefter, och så vida Utskottets ofvan framställda
förslag vinner bifall, icke blifver i något afseende behöfligt, men deremot
förorsakar tillverkaren betydande olägenheter och stundom äfven kostnader,
hafva stadgandena derom bort ur författningen utgå och tillverkaren
lemnas frihet att efter erhållande af tillståndsbevis för bränvinsbränningens
bedrifvande utöfva sin handtering under den längre eller kortare tid af bränningsåret,
han sjelf kan finna med sin fördel förenlig.
Det nu gällande förbudet mot bränvins tillverkning under sommarmånaderna
eller från den I Maj till den 1 Oktober har deremot, enär i allt fall
rörelsen under denna tid icke lärer kunna med fördel bedrifvas, blifvit bibehållet,
likasom äfven, ehuru med några modifikationer, föreskrifterna angående
ett högsta och minsta tillverkningsbelopp på dygn. Den högsta tillverkningen
på dygn har sålunda blifvit bibehållen vid 1,200 kannor, då deremot
den minsta, för att tillmötesgå, så vidt lämpligt och möjligt funnits, från
flera håll uttalade önskningar, blifvit nedsatt till 200 kannor. På det likväl
genom denna nedsättning icke tillverkningen vid något bränneri måtte blifva
alltför obetydlig i förhållande till de af statsverket bestridda kostnaderna
för kontrollen, har Utskottet trott sig böra föreslå ett stadgande angående
det minsta tillverkningsbelopp i sin helhet, för hvithet skatt får utgöras, och
föreslagit detta belopp till 3,000 kannor, motsvarande en bränningstid af 15
på hvarandra följande dygn med den minsta tillåtna tillverkning.
T sammanhang med denna öfverflyttning till förbrukningen af den hittills
för tillverkningen utgående afgift höra äfven, enligt Utskottets åsigt, de
nu å minutering och utskänkning lagda särskilda afgifter upphöra och sammanslås
med tillverkningsafgiften till en enda beskattning å all förbrukning
af bränvin, att utgöras då bränvinet från bränneri eller nederlag uttages till
förbrukning inom landet och icke vidare från statens sida underkastas någon
kontroll. Skälen till en dylik åtgärd äro lätt insedda. Enligt sammandrag
af erhållna uppgifter å det kannetal bränvin, hvarför försäljningsafgifter blifvit
erlagda under försäljningsåren 1866-—67, 1867—68 och 1868—69 har
detsamma i medeltal för år utgjort inom städerna 4,042,912 och i landsorten
567,074 eller tillsammans 4,609,986 kannor. Bränvinstillverkningen
i riket har i medeltal åren 1866—68 utgjort 12,615,653 kannor, samt åren
1867—69 11,533,517 kannor och kan således i medeltal antagas till 12
millioner. Lägges dertill införseln öfver utförseln, i medeltal åren 1866—68
1,142,778 kannor, erhåller man en summa af 13,142,778, som torde uttrycka
den inhemska förbrukningen under dessa år, om man afser från den
olofliga införseln, hvilken i allt fall icke uppgår till någon betydligare qvan
-
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8. 7
titet. Från detta sistnämnda kannetal måste dock dragas hvad som blifvit
för beredning af ättika och andra tekniska ändamål användt, hvilket kan
beräknas till 642,000 kannor, då det återstår såsom inom landet förtärdt bränvin
en qvantitet af 12,500,000 kannor. Af dessa uppgifter framgår således, att
endast något mera än 1/3 af det inom landet förtärda bränvinet erlagt förbrukningsskatt,
och då derjemte uppmärksammas, att allt bränvin, som försäljes
i qvantitet af 15 kannor eller deröfver, är fritt från försäljningsafgift,
och att följaktligen det egentligen är de mindre bemedlade klasserna, hvilka
köpa sitt behof af denna vara i smärre qvantiteter, som erlagt denna afgift,
under det de förmögnare derifrån varit befriade, så måste detta förhållande,
från synpunkten lika mycket af rättvisa och billighet som af bränvinsafgiftens
förmåga att gifva inkomst, påkalla rättelse.
Lämpligast har denna rättelse ansetts kunna vinnas genom att, såsom
antyd t blifvit, sammanslå de tre nu utgående olika afgifterna till en gemensam
skatt å bränvinsförbrukningen. I afseende å beloppet af denna allmänna
förbrukningsafgift har Herr Forsbeck i sin ofvannämnda motion, under förutsättning
af en dylik sammanslagning, yrkat, att'' detsamma borde bestämmas
till 1 R:dr per kanna af normalstyrka, hvilken siffra äfven i det närmaste
motsvarar den som erhålles genom förening af nuvarande tillverkningsafgift,
70 öre, med medeltalet af för säljningsafgifterna, eller 321/2 öre. Men då det
ännu måste anses ovisst, huruvida förslaget om försäljningsafgifternas indragande
kan komma att af Kamrarne bifallas, och följaktligen, äfven om den
derpå beroende ersättningen till kommuner, landsting och hushållningssällskap
skall af statsverket utgöras, af hvilka frågors utgång likväl bestämmandet
af skatten för inom landet tillverkadt och förbrukadt bränvin måste ytterst
bero, har Utskottet ansett sig nu böra föreslå denna afgift till endast
80 öre per kanna.
De nu utgående försäljningsafgifterna inflyta likväl icke till staten,
utan fördelas enligt lagligen fastställda grunder emellan kommunerna, landstingen
och hushållningssällskapen. Hvad beträffar stadskommunerna, var
deras rätt att hvar för sig draga särskild inkomst af bränvinsutskänkningen
redan gammal och häfdvunnen, då 1855 års lagstiftning, i afsigt att såvidt
möjligt minska förbrukningen af bränvin och förmå kommunerna noggrant
öfvervaka försäljningen deraf, ålade såväl minutförsäljningen som utskänkningen
af denna vara bestämda särskilda afgifter och formligen tillerkände kommunerna
rätt att uppbära och fritt disponera hela den deraf flytande
inkomst, med undantag endast att åt hushållningssällskapen till upprätthålllande
af deras allmännyttiga verksamhet lemnades en femtedel deraf. Sedermera
har denna lagstiftning hufvudsakligen förblifvit orubbad, med iakttagande
dock deraf att vid 1862-63 årens riksdag en annan femtedel tilldelades
landstingen, och för det närvarande fördelas dessa afgifter enligt förordningen
8 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
angående försäljning af bränvin sålunda, att landstingen och hushållningssällskapen
erhålla hvardera en femtedel deraf, samt att af de afgifter, som
i stad inflyta, de återstående tre femtedelarne tillfalla staden, men af dem,
som från socknar å landet ingå, de tre femtedelarne aflemnas i landtränteri,
hvarifrån det för hela länet sammanlagda beloppet genom Konungens Befallningshafvande
fördelas på länets samtliga socknar i förhållande till hvarderas
folkmängd. Då således dessa vederbörande kunna åberopa dels gammal häfd,
dels lagligen bestämd rätt för åtnjutande af försäljningsalgifterna eller en dem
motsvarande inkomst, har det synts Utskottet obestridligt att, då nu en bättre
och jemnare reglering af en af de förnämsta skattebördorna påkallar dessa
försäljningsafgifters upphörande eller rättare indragande till staten, rättvisa ej
mindre än billighet fordra, att samtliga de kommuner och korporationer, som
hittills njutit frukten af dessa afgifter, nu erhålla icke allenast en ersättning
derför, utan jemväl en ersättning, hvilken så noggrannt som möjligt motsvarar
den inkomst, de genom afgifternas indragande bevisligen förlorat.
Om för denna uppfattning behöfdes ytterligare skäl, kunde visserligen anföras,
att denna inkomst blifvit af kommunerna i allmänhet använd till verkligen
samhällsnyttiga ändamål, till förbättrad skolundervisning, fattigvård,
sundhetsvård m. in., äfvensom att åtskilliga kommuner med Kong! Maj:ts
tillstånd upptagit lån på längre tids amortering, hufvudsakligen grundad på
den berättigade beräkningen af ett fortfarande åtnjutande al denna inkomst.
Utskottet har vidare ansett, och i sitt förslag till förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin m. in. hemställt, att mot åtnjutande af
ersättning till belopp och efter de grunder, som af Kongl. Maj:t och Riksdagen
gemensamt bestämmas, kommunerna borde vid stadgadt ansvar förbjudas
af minutförsäljning med eller utskänkning af bränvin uppbära några
särskilda inkomster, under det likväl dem lemnades full frihet att i afseende
å utöfvandet af denna försäljning föreskrifva sådana inskränkningar och kontroller,
som för sedlighetens och ordningens upprätthållande kunde anses
nödvändiga.
Genom en sålunda bestämd godtgörelse bör hvarje grundad anledning
till klagomål från kommunernas sida vara undanröjd, enär ersättningen under
normala förhållanden ju kommer att utgå med samma belopp, som de förra
försäljningsafgifterna dem inbringat, ehuru det visserligen är sannt, att de
kommuner, som förstått genom särskilda anordningar förskaffa sig stundom
ganska betydande inkomster af bränvinshandeln, nu komma att i sådant afseende
göra någon förlust. För denna förlust torde dock hvarje kommun
böra finna full ersättning deri, att dess lofliga sträfvan för bränvinsförbrukningens
inskränkning hädanefter icke kan motverkas af någon önskan att
genom ökad försäljning af denna vara förskaffa sig stegrade inkomster. Slutligen
-
9
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
ligen böra äfven de ofta upprepade klagomålen, att åtskilliga stadskommuner
genom monopoliserandet i sin hand af den mindre bränvinsförsäljningen alltför
godtyckligt beskattat en del af sina medlemmar, härigenom vara undanröjda,
under det likväl missbruket af rusdrycker bättre förekommes af kommunens
egen, af hvarje annat intresse oförryckta omsorg att genom försäljningens
noggranna öfvervakande hvarje sådant missbruk stäfja eller
förhindra.
I öfverensstämmelse med ofvan framställda åsigt åligger det Utskottet
nu att afgifva förslag till de grunder, enligt hvilka, för såvidt Riksdagen
beslutar att till Statsverket indraga de nu utgående särskilda försäljningsafgifterna,
godtgörelse bör derför utgöras till kommuner, landsting och hushållningssällskap.
För att i sådant afseende främst bestämma den summa, hvarmed denna
ersättning skall för framtiden utgå, har annan lämplig grund icke kunnat
finnas, om man vill undvika godtyckets, än att fastställa densamma till lika
belopp med den verkliga inkomst, som enligt officiela uppgifter samtliga de
till ersättning berättigade hafva i medeltal under sednare år genom försäljningsafgifterna
uppburit, för såvidt nemligen den allmänna bränvinsförbrukningen,
af hvilken denna inkomst ytterst berott, förblifver oförminskad. Försäljningsafgifterna
hafva under försäljningsåren 1866—1867, 1867 —1868
och 1868—1869 utgjort i afrundadt medeltal 1,617,070 R:dr, under det
tillverkningen af bränvin i medeltal under åren 1866—1869 stigit till 1 2
millioner kannor. Då nu den beskattningsbara förbrukningen under närmast
följande år bör kunna beräknas till samma belopp eller rättare, i händelse
Utskottets förslag om afdrag med tre procent vid tillverkningens uppmätning
skulle komma att bifallas, till 11,640,000 kannor; och då detta
kannetal med den föreslagna beskattningen af 80 öre för hvarje kanna skulle
gifva statsverket en bruttoinkomst af 9,312,000 Rall'', så skulle följaktligen till
en till försäljningsafgifternas nyssnämnda belopp bestämd ersättning af
1,617,070 R:dr erfordras ungefär sjutton procent af denna bruttoinkomst.
Förbrukningen af bränvin är likväl beroende på mångfaldiga, på f örhand
oberäkneliga förhållanden, och bör äfven anses sannolikt i följd af växande
upplysning och sedlighet komma att småningom och allt vidare aftaga.
Under sådana omständigheter vore det icke med nödig omtänksamhet och
statens fördel och rätt förenligt att bestämma ersättningssumman till ett visst
Bih. titt liiksd. Prot. 1870. 5 Samt. 1 Afd. 7 Höft. 2
10 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
oföränderligt belopp utan afseende å bränvinsförbrukningens och den deraf
beroende statsinkomstens aftagande, likasom icke heller staten kan anses, genom
det för obestämd tid förlänade medgifvandet åt kommuner och korporationer
att uppbära försäljningsafgift & bränvin, vara till en dylik bestämd
ersättning förbunden. Då deremot staten väl bör anses ega full rätt att till
det hittills uppburna beloppet begränsa ersättningen, har Utskottet ansett densamma
böra bestämmas till högst 1,617,070 R:dr, att emellan samtliga länen
fördelas sålunda, som den under punkten 2 upptagna och på officiella
uppgifter grundade tabell angifver, samt derefter genom Konungens Befallningshafvande
inom hvarje län vidare utdelas till kommunerna, hushållningssällskapen
och landstingen med de belopp, som hvar och eu af dem åtnjutit
i medeltal under ofvanuppgifna försäljningsår, men att om deremot bruttoinkomsten
skulle understiga den såsom normal antagna eller 9,312,000 kannor,
ersättningen skall utgå med endast 17 procent af detta bruttobelopp och
mellan de till ersättning berättigade fördelas pro rata parte enligt de i tabellen
angifna förhållandena. Skulle åter bruttoinkomsten öfverstiga nyssnämnda
normalsumma, bör icke någon deraf beroende förhöjning i den föreslagna
högsta ersättningen ifrågakomma.
Derjemte och på det staten må sättas i tillfälle att, såsom önskvärd!
synes, småningom aflösa denna ersättning, utan att för detta ändamål behöfva
anlita tillgångar som från andra beskattningskällor härflutit, har Utskottet
föreslagit, att när de till ifrågavarande ersättning anslagna 17 procent
af bränvinsskatten lemna något öfverskott, skall detta öfverlemnas till
Riksgälds-kontoret för att bilda eu amorteringsfond, medelst hvilken den
statsverket åliggande godtgörelsen för försäljningsafgifterna skall successivt
eller på en gång aflösas, på det sätt som af Kong]. Maj:t och Riksdagen
kan framdeles bestämmas.
Slutligen och under förutsättning af bifall till hvad här ofvan blifvit
föreslaget i afseende å grunderna för ersättningens utgörande, har det äfven
ansetts nödigt att bestämma icke mindre vid hvilka tider af året i allmänhet
denna ersättning skall utgå, än äfven, emedan vid ingången af det nästa
försäljningsåret, eller den 1 Oktober i stad och den 1 November å landet, föreskrifterna
om försälj ningsafgifternas indragande synts böra tillämpas, huru i detta hänseende
skall förfaras för de sista månaderna af innevarande år.
I förstnämnda hänseende har det ansetts både såväl till enkelhet och
reda som öfverensstämmelse med kommunernas fördel, att, liksom vid indragningen
år 1857 af de särskilda tologsafgifterna och deras ersättande genom
tullmedlen bestämdes, äfven godtgörelsen för ifrågavarande försäljningsafgift
må utgå qvartalsvis för de trenne första qvar talen af hvarje år, men för det
sista qvartalet först sedan räkenskapen hunnit sa afslutas, att bestämmas kan
det enligt stadgade grunder för hvarje län belöpande ersättningsbelopp.
11
jBevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
Hvad dernäst angår utbetalandet af ersättningen för de trenne eller
tvänne sista månaderna af innevarande år, torde densamma böra fastställas
till de belopp, som länen hvar för sig i medeltal under de omnämnda försäljningsåren
af försäljningsafgifterna för dessa månader uppburit och sålunda
enligt den under punkten N:o 7 upptagna tabellen få vid innevarande års
utgång utbetalas med tillsammans 387,490 R:dr.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrker Utskottet,
att Riksdagen må i förevarande ämne fatta följande beslut:
l:o.
att de hittills för tillverkning och försäljning af bränvin
stadgade särskilda afgifter sammanslås till eu enda bränvinsskatt
af 80 öre per kanna bränvin, som i landet tillverkas
och förbrukas, samt att denna skatt till statsverket
ingår;
2:o.
att de hittills till landsting, hushållningssällskap och
kommuner utgående bränvinsförsäljningsafgifter ersättas af
statsmedel med högst följande belopp, nemligen:
till Stockholms stad............. 377,450 R:dr
„ Stockholms län.......... 30,730 „
„ Upsala län............. • • 38,780 „
„ Södermanlands län............ 63,690 „
„ Östergötlands län ........ 81,380 ,,
,, Jönköpings län.............. 31,650 „
„ Kronobergs län.............. 9,210 „
„ Calmar län............... 60,280 „
„ Gotlands län............... 22,100 „
„ Blekinge län.............. 28,480 „
,, Christianstads län............ 40,330 „
„ Malmöhus län.............. 164,880 „
„ Hallands län............... 26,140 „
„ Göteborgs län.............. 229,880 „
„ Elfsborgs län............... 46,450 „
„ Skaraborgs län.............. 61,420 „
„ Wermlands län ............. 49,750 „
„ Örebro län..............— 38,070 „___
Transport 1,400,670 R:dr
12
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
Transport 1,400,670 R:dr
till Westmanlands län............ 78,460 „
„ Kopparbergs län............. 50,420 „
„ Gefleborgs län.............. 47,160 ,,
„ Wester-Norrlands län.......... 17,240 „
„ Jemtlands län.............. 4,220 „
„ Westerbottens län............ 4,870 „
„ Norrbottens län ...... 14,030 „
Summa 1,617,070 R:dr;
3:o.
att denna ersättning skall utaf den inflytande bränvinsskatten
utgå, dock ej med mera än 17 procent af den
debiterade bruttoinkomsten för hela riket, efter afdrag allenast
för hvad vid utförsel af bränvin i erlagd bränvinsskatt
under året blifvit restitueradt;
4:o.
att derest det sålunda anvisade beloppet, 17 procent al
bränvinsskatten, icke skulle blifva tillräckligt för hela det
ersättningsbelopp, som i andra punkten är högst medgifvet,
alla i samma belopp inbegripna poster skola i mån
af bristen nedsättas;
5:o.
att, derest åter öfverskott å nämnda 17 procent af
bränvinsskatten skulle uppstå, detta öfverskott skall öfverlemnas
till Riksgälds-kontoret för bildande af en amorteringsfond,
hvarmed ersättningen för de förra försäljningsafgifterna
må kunna på en gång eller successivt aflösas;
6:o.
att denna ersättning skall utgå qvartalsvis, på sätt och
i den ordning Kongl. Maj:t vidare bestämmer; samt
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
13
7 ro.
att för de månader af innevarande år, som efter nya
försäljningsårens ingång återstå, ersättningen skall oberoende
af bränvinsskattens blifvande belopp utgå med 387,490
R:dr och sålunda fördelas:
Inom
Inom
Summa.
I rundt tal.
städerna.
landsbygden.
R:dr.
öre
R:dr.
öre
R:dr.
öre
i :dr.
örej
94 361
50
94 361
50
94,360
Stockholms
län
5,346
75
1,557
50
6,904
25
6,900
—
Upsala
??
8,669
50
684
33
9,353
83
9,350
—
Södermanlands
??
13,649
50
1,515
—
15,164
50
15,160
—
Östergötlands
17,330
25
2,009
33
19,33958
19,340
—
Jönköpings
V
6,588
25
882
33
7,47058
7,470
Kronobergs
V
1,177
50
750
33
1,92783
1,930
—
Calmar
V
12,920
75
1,432
83
14,35358
14,350
—
Gotlands
1?
4,936
25
391
83
5,32808
5,330
—
Blekinge
>7
5,061
25
1,372
67
6,43392
6,430
—
Christianstads
•»
5,621
2,973
67
8,594
67
8,590
Malmöhus
7 J
37,069
50
2,767
17
39,836
67
39,840
—
Hallands
77
5,098
—
958
67
6,056
67
6,060
—
Göteborgs
77
50,477
—
4,661
33
55,138
33
55,140
—
Elfsborgs
77
8,875
1,825
33
10,700
33
10,700
Skaraborgs
77
13,254
1,400
67
14,654
67
14,650
■—
Wermlands
77
10,808
—
1,086
67
11,894
67
11,890
—
Örebro
77
7,931
75
1,057
83
8,989
58
8,990
—
Westmanlands
77
18,397
811
67
19,208
67
19,210
—
Kopparbergs
77
6,556
—
4,033
33
10,589
33
10,590
—
Gefleborgs
77
11,052
50
491
67
11,544
17
11.540
—
W ester-Norrlands
77
3,931
50
251
67
4,183
17
4,180
—
Jemtlands
77
978
25
50
33
1,028
58
1,030
•—
Westerbottens
77
1,079
75
91
33
1,171
08
1,170
—
Norrbottens
77
2,855
25
435
—
3,290
25
3,290
—
Summa R:mt R:dr
354,026
—
33,492
49 387,518
49
387,490
—
14
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
Lift. A.
Angående vilkoren för tillverkning af bränvin.
För vinnande af större enkelhet och reda har Utskottet ansett sig böra
här främst och i ett sammanhang anmäla samtliga de i till Utskottet hänvisade
motioner framställda yrkanden angående förevarande ämne, med anhållan
att desamma, såvidt de icke blifvit föremål för vidare yttrande, få
anses vara besvarade genom den här nedan följande motiverade redogörelse
för det framställda förslaget till ny författning angående vilkoren för bränvins
tillverkning.
Sådana yrkanden hafva blifvit afgifna:
I afseende å tiden för tillverkningen:
af Herr P. Benjaminsson (motion N:o 91) i Andra Kammaren: att
bränvinsbränning endast må utöfvas tre månader om aret, nemligen Mars,
November och December, fördelade i sex terminer, eller från den 1 till den
15 Mars, från den 15 till den 31 Mars, från den 1 till den 15 November,
från den 15 till den 30 November, från den 1 till den 15 December och
från den 15 till den 31 December, allt kl. 12 på dagen,” och ”att ingen å
samma egendom må utöfva bränvinsbränning mera än tre terminer om året,
af Herr Fr. A. Forsbeck (motion N:o 236) i Andra Kammaren, att
bränningstidens indelning i terminer måtte upphöra, sa att bränvinstillverkaren
endast har skyldighet att under hela den tid, bränningen pågår och
kontrollör hos honom finnes, tillverka minst minimum i dygnet;
af Herr J. Arrhenius (motion N:o 13) i Första Kammaren, att spritafdrifningen
vid betbrännerierna måtte tillåtas fortgå hela bränningstiden med
undantag af sön- och helgedagar från kl. 8 förmiddagen till kl. 5 eftermiddagen.
I afseende på högsta och lägsta dagliga tillverkning:
af Herr J. A. Åstrand (motion N:o 249) i Andra Kammaren: att
”en och hvar, som eger eller innehar i mantal satt eller särskild! skattlagd
jord, eller är behörig att idka fabriksrörelse, må tillverka bränvin utan något
härvid antaget maximum eller minimum per dag”; samt
15
Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:o 8.
af Herrar Benjaminsson och Förskede i deras förutnämnda motioner,
äfvensom af Herr Johan Jönsson (motion N:o 162) i Andra Kammaren, att
minsta dagliga tillverkningen af bränvin måtte bestämmas till 100 kannor af
normalstyrka.
1 afseende på tiden för anmälan till bränvinstillverlcnmg:
af Herr Förskede i hans nämnda motion, ”att anmälan till bränvinsbränning
bör ske 8 dagar före bränningens början.”
I afseende ä af giften för bränvinstillverknmg:
I Kong! Maj:ts nådiga Proposition (K:o 19), att densamma måtte höjas
från 70 till 80 öre per kanna af normalstyrka;
af Herr Benjaminsson i hans förberörda motion, ”att tillverkningsafgiften
måtte nedsättas till 60 öre för hvarje tillverkad kanna bränvin af 50
procent styrka vid 15 graders värme å Celsii thermometer”; och
af Herr Förskede i hans likaledes förr nämnda motion: ”att skatten å
bränvin per kanna å 50 procent vid + 15° Cels. utgöres med En R:dr R:mt,
motsvarande nuvarande bränvinsskatt, utminutering och utskänkningsafgift”,
äfvensom att i följd häraf tullsatserna å utländsk importerad spirituösa höjes
med 30 öre per kanna af nyssnämnda styrka, och att beslutet om tullsatsernas
förändring skyndsammast träder i gällande kraft, så att en större import
af spirituösa samt uppläggande på nederlag må förhindras.
I afseende ä restitution vid export af bränvin:
af Herr Förskede: ”att vid export af sprit, utom restitution af skatten,
då sådan blifvit erlagd, en godtgörelse, motsvarande kostnaderna för distillering
och förädling af råvaran beviljas”; samt
af Herr C. G. Berg (motion N:o 204) i Andra Kammaren, ”att för
hvarje kanna sprit eller bränvin om 50 procent styrka, som under behörig
kontroll till utlandet exporteras, restitution utbetalas till exportören med tio
öre utöfver gällande tillverkningsskatt å bränvin.”
1 afseende å tiden för skattens erläggande:
af Herr O. F. Brunberg (motion N:o 244) i Andra Kammaren, ”att
bränvinet, derest tillverkaren ej i förskott skatten erlagt, efter kontrollörs
uppmätning lägges i nederlag under myndighets vård och tillsyn, på sätt vid
införsel af tullbara varor vid tullkamrarne nu förfares, och när tillverkaren
sedan erlägger, i ränteri eller annor bestämd ort, belöpande skatt, ej höjd
öfver hvad den nu är, honom må i mån af erlagd afgift tillåtas tillverkningen
till fri disposition uttaga”; och
16
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
af Herr Forsbeek: att bränvinsskatten ”erlägges, då bränvinet från
upplagen i brännerimagasinen eller öfriga nederlag uttages för konsumtion
inom landet, hvilken uttagning bör ske inom samma tid, som för utländsk
nederlagsvara stadgas.”
Härför utan och i följd af förut framställda förslag har Herr Forsbeek
i samma motion hemställt: att exportör af bränvin måtte berättigas att från
nederlag uttaga sitt behof af bränvin mot ställande af full säkerhet och skyldighet
att vid hvarje års slut erlägga skatt för skilnaden emellan det uttagna
och exporterade bränvinet, samt ”att för allt å nederlag liggande bränvin 2
procent för första månaden, hvilken dag det än må uttagas, och xf% procent
för hvar och en af de öfriga månaderna under forsta aret far beräknas såsom
afdrag för afdunstning eller undermål.”
1 fråga om sättet för bränvinsskattens inbetalande har Herr O. P.
Rylander (motion N:o 233) i Andra Kammaren föreslagit ett sa lydande
tillägg till § 19: ”Tillverkare vare ock berättigad att från Kongl. post
anstalt,
som eger att befordra bref under öppen rekommendation, under sådan
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande direkte insända afgiften, åtföljd af
uträkning öfver tillverkningsbeloppet”: och i sammanhang dermed ^att i 22
§ sista mom. måtte efter ordet: ”afgift”, tilläggas orden: ”antingen från landskontoret
eller från vederbörlig posttjensteman44; samt
I afseende å kontrollen vid bränvinstillverkning:
Af Herr Johan Jönsson (motion N:o 162) i Andra Kammaren: “att
kontrollör såväl som vittnen utses å allmän kommunalstämma samt aflägger
sanningsed inför närmaste domhafvande41; att deras aflöning regleras efter i
motionen angifna grunder; samt att för minskande af kontrollkostnaderna
brän vinstillverkare å brännerier med mindre än 300 kannors daglig tillverkning
böra åläggas anskaffa sprithållare så stor, att uppmätning ej tarfvas
oftare än hvarje tredje dag och hvarje bränvinstillverkare förpligtas tillhandahålla
behörig kontrollredskap.
I sammanhang med förut omförmäldt förslag om borttagande af maximum
och minimum af daglig tillverkning har Herr J. A. Åstrand hemställt
(motion N:o 249), att arfvode till kontrollör och vittne måtte af bränvinstillverkare
erläggas på samma gång som skatten.
Då Utskottet nu öfvergår till en redogörelse paragrafvis för det framlagda
författningsförslaget, har det att först anmäla:
Art. 1.
Bevillning*-Utskottets Betänkande N:o 8.
17
Art. I.
Om rättighet till biänvinstill verkning och tiden för dess utöfning.
§§ 7 och 2.
Dessa §§ innehålla oförändrad! samtliga de i §§ 1 och 5 af nu gällande
författning intagna stadgande!! angående behörighet att tillverka bränvin ; och
bär Utskottet i detta hänseende sålunda föreslagit endast den ändring/ som
för erhållande ° af eu följdriktigare ordning emellan författningarnes föreskrifter
varit påkallad, att uppflytta nuvarande § 5 till näst efter § 1,
8:o.
hvilken omflyttning torde godkännas.
§ 3‘
I denna § har Utskottet under olika moment sammanfört samtliga
de allmänna föreskrifter, som befunnits nödiga i afseende å såväl tiden för
bränvinstillverknings utöfvande som högsta och lägsta tillverkningsbeloppet
på dygn, samt derjemte intagit ett nytt stadgande angående minsta tillåtna
tillverkning i sin helhet vid något bränneri.
Den i allmänhet tillåtna tiden för bränvinstillverknings bedrifvande har
Utskottet trott böra bibehållas vid de nu dertill bestämda sju månaderna,
från 1 Oktober till 1 Maj, enär denna handtering i allt fall icke lärer med
fördel kunna under sommarmånaderna utöfvas, men deremot, i enlighet med
hvad redan blifvit angående olägenheterna af tillverkningens bindande vid
bestämda terminer anfördt, ansett alla stadgande!! derom kunna lämpligen
ur den nya författningen utgå, och får alltså hemställa:
9:o.
att bränvinstillverkning må, på sätt § 3 mom. 1 bilagda
förslag närmare utvisar, vara tillåten från 1 Oktober till
1 Maj nästföljande år.
Bill. till Biksd. Prot. 1870. 5 Sand. 1 Afd. 7 Käft. y
18 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
Hvad åter beträffar tillverkningsbeloppetj på dygn, har detsamma blifva
föreslaget till lägst 200 och högst 1,200 kannor af normalstyrka. Den
nu gällande författningens § 4 bestämmer väl den minsta tillverkningen på
dygn i medeltal under termin till 300 och den högsta till 1,000 kannor,
men vid jemförelse med §§ 20 och 21, hvilka medgifva att tillverkningen
under hvarje termin må med högst % under- eller öfverstiga det för denna
tid anmälda belopp, befmnes för det närvarande den tillåtna tillverkningen
i sjelfva verket vara begränsad emellan 240 och 1,200 kannor. I detta sålunda
bestämda minsta belopp har Utskottet ansett sig böra föreslå en nedsättning
eller afrundning till 200 kannor, på det en från flera håll ofta upprepad
önskan måtte tillgodoses i den mån, som lagstiftningens sedliga ändamål
synes kunna medgifva.
Att deremot, såsom af åtskillige motionärer blifvit yrkadt, antingen nedsätta
detta minsta tillverkningsbelopp till 100 kannor eller ock borttaga
hvarje begränsning i detta fall, har Utskottet äfven nu, såsom vid flera föregående
riksdagar, ansett kunna alltför mycket bidraga till små bränneriers
återutspridande öfver landet och derigenom föranleda en vådlig återgång från
en lagstiftning, som, ehvad än mot några dess enskilda delar kunnat anmärkas,
visat i tillämpningen mycket välgörande verkningar. Då dertill kommer,
att en dylik åtgärd otvifvelaktigt skulle betydligt försvåra och fördyra
kontrollen öfver tillverkningen, för hvilken i allt fall kostnaderna ansetts
böra af statsmedel bestridas, samt att de mindre jordbrukarnes ofta uttalade
önskan, att utan hinder af nu stadgade minsta tillverkningsbelopp få bedrifva
bränvinsbränning, hädanefter, i händelse Utskottets förslag angående förändrade
föreskrifter för skattens utgörande vinner framgång, bör anses i ej
ringa mån tillgodosedd genom den ökade lättheten att för ändamalet bilda bolag,
har Utskottet funnit sig sakna skäl att å dessa yrkanden fästa något
afseende.
Hvad åter beträffar det äfven yrkade upphäfvandet åt bestämmelsen
om ett högsta tillverkningsbelopp på dygn, så kunde väl en sådan åtgärd af
lätt insedda statsekonomiska skäl, likasom äfven ur synpunkten af lagstiftningens
sträfvan att förvandla denna handtering till en verklig fabriksindustri,
anses i någon mån önskvärd; men då nu icke funnits lämpligt att tillstyrka
borttagandet af tillverkningens begränsning i afseende å lägsta beloppet, har
Utskottet ansett densamma böra bibehållas äfven för det högsta och föreslagit
detta, i likhet med hvad för närvarande är stadgadt, till 1,200 kannor.
Då det till följd af terminsindelningens borttagande och tillverkarnes
frihet att af den för bränvinstillverkning tillåtna tid begagna så stor eller
ringa del, han sjelf kan för godt finna, skulle kunna befaras, att tillverkningen
vid något bränneri nedsjönke till en obetydlighet, hvarigenom statens
inkomst deraf blefve alltför ringa i förhållande till kontrollkostnaderna, har
Bevillnings-UtsTcottets Betänkande N:o 8. 19
Utskottet" i inom. 2 af § 3 äfven intagit det stadgande, att tillverkningen i
sin helhet icke vid något bränneri får understiga 3,000 kannor, hvilket belopp
motsvarar en bränningstid af 15 på hvarandra följande dygn med den
minsta tillverkningen i medeltal af 200 kannor.
Utskottet får alltså hemställa
10:o.
att, på sätt i § 3 mom. 2 blifvit föreskrifvet, bränvinstillverkningen
begränsas mellan 200—1,200 kannor pa dygn,
och att minsta tillverkningen vid något bränneri bestämmes
till 3,000 kannor.
I § 3 mom. 3 har Utskottet infört en definition å uttrycket tillverkningsdygn,
1 l:o.
hvilken definition torde godkännas.
Då. enligt hvad anfördt blifvit, den minsta tillverkningen vid något
bränneri ansetts böra bestämmas till 3,000 kannor, men inträffa kan, att påbörjad
tillverkning blifver utan något bränneriidkarens vållande afbruten, innan detta
minsta belopp hunnit afverkas, i hvilket fall tillverkaren bör vara från allt
ansvar fri, har Utskottet i mom. 4 föreslagit det stadgande, att om bränneri
eller der begagnad redskap genom vådeld eller annan olyckshändelse väsendtligen
skadas, eller ock Kongl. Maj:t pröfvar skäligt att bränvinsbränning
under i allmänhet tillåten tid inställa, skall den här förut bestämda minsta
tillverkning beräknas efter det antal tillverkningsdygn, som förflutit från och
med det, då tillverkningen enligt gjort anmälan skolat begynna, till det, hvarunder
bränvinsbränningen af någon utaf dessa anledningar blifvit afbruten,
hemställande alltså
12:o.
att det i § 3 mom. 4 förekommande stadgande måtte
bifallas.
Det i nu gällande författnings § 2 mom. 3 intagna förbud mot bränvinstillverkning
eller mäskberedning dertill under tiden från klockan^ 10 om
aftonen näst före sön- eller helgedag till klockan 10 om aftonen a sådan
20 Bevillnings- Utskottets Betänkande N.o 8.
dag, har blifvit såsom allmän regel bibehållet och i förslaget infördt under
inom. 5 af § 3. Men då, på sätt i Herr Arrhenii motion blifvit anfördt, det
derigenom föranledda långa uppehåll i för betbränningen nödiga operationer
tillskyndar denna handtering betydliga förluster, samt lätteligen kan komma
att, i mån af de för bränvinstillverkning använda methoders utveckling, medföra
sådana äfven för annan bränvinstillverkning, har Utskottet ansett att,
der förhållandena sådant ovilkorligen påkalla, någon lindring i detta stadgande
borde beviljas, så mycket heldre som undantag i de angående sabbathens
helgd genom allmänna lagen gifna föreskrifter ledan är medgifvet
för sådan . näring, som ej uppskof tåla kan. Af denna anledning har Utskottet
i ifrågavarande moment föreslagit ett tillägg, hvarigenom åt Kongl.
Maj:t lemnas att, efter ansökan och der sådant för särskilda tillverkningsmethoders
begagnande pröfvas oundgängligen nödvändigt, från detta allmänna
förbud meddela undantag, och hemställer alltså:
13:o.
attvdetta i § 3 mom. 5 intagna stadgande måtte godkännas.
§
De i denna § förekommande allmänna bestämmelser angående beskaffenheten
af för bränvinstillverkning nödig redskap äro med en mindre redaktionsförändring
lika lydande med de i författningens § 3 nu meddelade.
§ 5.
De här gifna föreskrifter angående dels inom hvad tid och på hvad
sätt anmälan till bränvinstillverkning skall göras, dels äfven huru tillståndsbevis
dertill skall meddelas, motsvara i det väsendtligaste de i § 6 af nu
gällande författning meddelade. Men då Utskottet föreslagit, att all indelning
al tillverkningstiden i vissa terminer skall upphöra, och tillverkare af bränvin,
efter erhållet tillstånd till brännerirörelses bedrifvande, i allmänhet ega full
frihet att, utan föregången anmälan derom, sjelf bestämma, icke mindre den
tid under hvilken han vill sin handtering utöfva, än äfven det belopp han
vill tillverka, så hafva naturligen såväl de i § 6 nu förekommande stadganden
angående anmälan om bränvinstillverkning för viss tid och för viss qvantitet
samt tillståndsbevisets uppgift om den erlagda afgiftens belopp, som äfven
de i § 7 lemnade, om hvad iakttagas bör då tillverkare vill den anmälda
itden eller beloppet antingen öka eller minska, blifvit såsom icke vidare egande
tillämpning ur författningsförslaget uteslutna; och hemställer Utskottet alltså:
Betalnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
21
14:o.
att § 5 må erhålla den lydelse, förslaget innehåller.
§§ 6, 7 och 8.
I dessa §§ hafva blifvit sammanförda erforderliga föreskrifter, dels angående
skyldighet för tillverkare, hvilken, efter vederbörlig anmälan om bränvinstillverkning,
antingen hos Konungens Befallningshafvande förklarar sig
vilja derifrån afstå, eller icke inom bestämd tid efter anmälan densamma
företager, eller slutligen utan föreskrifven anmälan tillverkningen afbryter,
att ersätta belöpande kontrollkostnader, dels äfven huru förhållas skall, då
tillverkare vill före den allmänna bränningstidens utgång med handteringen
upphöra. Då samtliga dessa stadganden äro synnerligen enkla och icke
synas erfordra någon särskild motivering, hemställer Utskottet:
15:o.
att de i §§ 6, 7 och 8 intagna stadganden må bifallas
och §§ erhålla den lydelse förslaget utvisar.
§ 9.
Lika lydande med författningens § 8.
§ io.
Nu gällande förordning förbjuder bränvinstillverkning i sammanhang
med pressjästberedning under annan tid, än för bränvinstillverkning i allmänhet
stadgad är. Då likväl detta förbud beröfvar pressjästfabrikerna
hvarje möjlighet att under en icke obetydlig del af året tillgodogöra sig
den vid beredningen af pressjäst erhållna alkohol, i följd hvaraf deras tillverkning
blifver dyrare och urståndsatt att uthålla täflan med utlandets, har
Utskottet ansett detsamma böra upphäfvas och ersättas genom ett medgifvande
för dylika fabriker, att, efter erhållet tillstånd af Kongl. Maj:t och
med iakttagande af dervid stadgade vilkor, äfven under Maj till och med
September månader utöfva sin handtering mot erläggande af någon särskild
afgift. Denna afgift, som i § 13 blifvit föreslagen att, oberäknadt den för
allt tillverkadt bränvin stadgade beskattning, utgå med 30 öre per kanna
bränvin åt normalstyrka, har befunnits icke allenast böra uppväga tillåtelsen
att äfven under sommarmånaderna tillverka bränvin, utan äfven vara fullt
22
B ev illn ings - Utsina itc ts Betänkande N:o 8.
tillräcklig att förekomma hvarje sådan handtering, der under sken af pressjästberedning
hufvudändamålet vore framställande af bränvin; och hemställes,
16:o.
att de angående bränvinstillverkning i sammanhang med
pressjästberedning i § 10 föreslagna stadganden må godkännas.
§ V
Motsvaras
af § fO i nu gällande förordning.
II.
Om bränvinsbeskattning och uppläggande å nederlag.
Denna artikel motsvaras i det väsendtliga af nu gällande författnings
tredje artikel; men har Utskottet, för vinnande af en bättre ordningsföljd i
författningens stadganden, uppflyttat densamma till närmast efter de i artikeln
I innefattade allmänna föreskrifterna angående rättighet till bränvinstillverkning
och tiden för dess utöfning.
§ 12.
I denna § har intagits bestämmelsen angående den allmänna afgift,
som skall af bränvinsförbrukningen utgöras; och har denna afgift på de
grunder, som af Utskottet redan hafva i inledningen till Betänkandet anförts,
blifvit föreslagen till 80 öre för hvarje kanna bränvin af normalstyrka,
som inom landet tillverkas och förbrukas; hemställande Utskottet
alltså:
17:o.
att för bränvin, som inom landet tillverkas och förbrukas,
skall erläggas afgift med 80 öre per kanna af normalstyrka.
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
23
§ 13.
I enlighet med hvad under § 10 blifvit anfördt, har Utskottet för allt
i samband med pressjästberedning'' under Maj till och med September månader
tillverkadt bränvin här föreslagit eu tilläggsafgift af 30 öre per kanna.
Såsom påföljd för öfverträdelse af de i § 3 mom. 2 meddelade stadganden
angående såväl högsta och lägsta tillverkningen på dygn, som
minsta tillverkningen i sin helhet, har Utskottet velat fastställa särskilda
utgifter, hvilka ansetts lämpligen böra föreslås att utgå med 30 öre per
kanna, och följaktligen i denna § intagit föreskrifter, dels att för hvarje
kanna, hvarmed tillverkningen öfverstigit det högsta medgifna beloppet för
dygn eller 1,200 kannor, skall, jemte den i § 12 bestämda, såsom särskild
tilläggsafgift betalas 30 öre, dels äfven att, der tillverkningen understigit
antingen det lägsta beloppet för dygn af 200 kannor eller den minsta tillåtna
tillverkningen i sin helhet af 3,000 kannor, skall för skilnaden emellan det
minsta tillåtna tillverkningsbeloppet och hvad verkligen blifvit tillverkadt
erläggas en afgift af 30 öre för hvarje kanna.
Slutligen har Utskottet af lätt insedda skäl föreslagit, att samtliga de i
paragrafen bestämda särskilda afgifter skola vid stadgad påföljd sednast inom
ljorton dagar efter tillverkningstidens slut till landtränteriet inbetalas. Och
hemställer Utskottet:
18:o.
att de sålunda föreslagna särskilda afgifterna må godkännas,
och § 13 erhålla den lydelse författningsförslaget innehåller.
§ 14-
Såsom af Utskottet i inledningen till Betänkandet redan blifvit omnämndt,
hafva olägenheterna af det nuvarande beskattningssättet utgjort en
betydande anledning till den allmänna önskan om en reformerad lagstiftning
angående beskattning af bränvin. Genom stadgandet om bränvinsafgifternas
erläggande förskottsvis, innan ens någon tillverkning ännu egt rum, har
nemligen tillverkaren tillskyndats en mängd förluster och sjelfva industrien
beredts åtskilliga inskränkningar och svårigheter, hvilka i hög grad hämmat
dess rationela utveckling. I syfte att undanrödja dessa olägenheter och öfverflytta
beskattningen till förbrukningen från tillverkningen, har Utskottet
i denna § gifvit förslag till stadgande!!, genom hvilka det lemnas åt tillverkarne
fria val att antingen inbetala i förskott större eller mindre del af den
24
B evillnings-Utskottets Betänkande N:0 8.
bestämda bränvinsskatten och deremot få i män af tillverkningens fortgång
ur bränneriet uttaga och fritt förfoga öfver en motsvarande qvantitet bränvin,
eller ock att upplägga det tillverkade bränvinet på nederlag under offentlig
kontroll och endast i mån af från nederlaget skeende uttag af bränvin
erlägga den derför belöpande afgift. Det belopp, för hvilket betalning
förskottsvis får ske, har blifvit föreslaget till minst 1,500 kannor, naturligen
emedan eu alltför besvärlig och tidsödande bokföring vid landtränterierna
skulle kunna föranledas af tillverkares oinskränkta rätt att sålunda inbetala
äfven mindre summor.
Derjemte har Utskottet i mom. 3 föreslagit, att vid sådan olyckshändelse,
som i § 3 omförmäles, må under stadgade vilkor återbäring beviljas af så
stor del af den förskottsvis erlagda afgiften, som ej motsvaras af tillverkadt
och uttaget bränvin; Utskottet hemställer alltså:
19:o.
att de i § 14 af förslaget intagna stadganden angående
erläggande och återbäring af bränvinsskatt må godkännas.
§ 15.
Då vid förslags afgifvande till sålunda förändrade bestämmelser angående
sättet för afgiftens erläggande naturligen i främsta rummet måst
iakttagas, att statens rätt och säkerhet för sina på bränvinsbeskattningen
beroende inkomster tillbörligen betryggades, har Utskottet efter noggrann
pröfning af hvad i sådant afseende bort uppmärksammas, i denna § mom. i
formulerat de stadganden angående inrättningen och beskaffenheten, läget och
öfvervakande af till bränneri hörande nederlagsmagasin, hvilka ansetts för
ändamålet erforderliga.
Genom de i mom. 2 och 3 gifna föreskrifter att före uppläggandet å
nederlag bränvinet skall vara uppmätt och profvadt af kontrollören, som i
sin journal antecknar så väl antalet kärl och deras innehåll till kannetal
och styrka, som äfven den påförda skattens belopp, samt att tillverkare eller
hans ombud skall i samma journal anteckna sitt erkännande i afseende å
mätningen och profningen, har, enligt Utskottets åsigt, blifvit förebyggd, icke
allenast hvarje tvistighet angående den qvantitet bränvin, som blifvit å nederlaget
upplagd och för hvilken skatt skall erläggas, utan äfven hvarje
underslef från tillverkarens sida, enär naturligen, såsom äfven i § 17 mom. 2
uttryckligen säges, bestämd afgift sedermera skall utgöras för det belopp
bränvin, som enligt såväl kontrollörens som tillverkarens eget erkännande
blifvit
25
Bevillning.?-Utskottets Betänkande N:o 8.
blifvit a nederlaget upplagd!, antingen detta belopp vid uttagningen finnes
der qvarliggande eller ej.
Da vid noggrann! iakttagande af hvad här blifvit föreslaget angående
uppläggande af bränvin å nederlag vid bränneri och tillsyn deröfver under
den tid, bränvinstillverkningen derstädes bedrifves och brännerikontrollör
finnes å stället närvarande, full trygghet för statsverkets inkomster synes
kunna vinnas, hemställer Utskottet:''
20:o.
att de i § 15 föreslagna stadganden angående nederlagvid
bränneri och uppläggande af obeskattadt bränvin derå må
bifallas och paragrafen erhålla den lydelse, förslaget utvisar.
§ 16.
Då tillverkare efter slutad bränning kan finna för sig mera fördelaktigt
att låta det tillverkade bränvinet under någon tid på nederlag qvarligga, än
att mot erläggande af skatt tå detsamma genast disponera, har i följdenlighet
med grundtanken i Utskottets förslag, att beskattningen skall utgöras först
då bränvinet till förbrukning inom landet utlemnas, rättighet dertill bort
honom tillerkännas. Denna § mom. I medgifver sålunda tillverkare att äfven
efter tillverkningens slut få utan erläggande af beskattningen sitt bränvin
å nederlag vid bränneri behålla, samt bestämmer så väl vilkoren
som tiden för denna rätts åtnjutande. Såsom sådana vilkor hafva stadgats
dels vederbörlig anmälan, dels att neder]agsmagasinet ställes under af Konungens
befallningshafvande förordnad tillsyningsmans uppsigt, dels slutligen
erläggande åt eu bestämd nederlagsafgift. På det kostnaderna för denna
uppsigt, hvilka, ehuru direkte af Staten bestridda, likväl bort statsverket
genom nederlagsafgifterna ersättas, icke måtte blifva alltför betungande, har
Utskottet ansett att, der så funnes utan svårighet kunna ske, flera nederlagsmagasin
borde ställas under öfvervakande af en gemensam tillsyningsman
och följaktligen i § 34 föreslagit, att Konungens befallningshafvande skall
tillförordna lämplig person, att inom visst distrikt utöfva tillsyn å nederlagen,
äfvensom bestämma, hvilka nederlag, som under hvarje dylik tillsyningsman
skall stå. Genom denna åtgärd har det blifvit möjligt att bestämma
nederlagsafgiften särdeles låg eller till 10 R:dr för hvarje helt tusental
kannor bränvin. Derjemte har ansetts nödigt fastställa en minsta nederlagsafgift,
hvilken blifvit föreslagen till 30 R:dr och motsvarande nederlagsafgift
för den lägsta tillåtna tillverkningen eller 3,000 kannor.
Bih. till lliksd. Prof. 1870. 5 Sami. I Afd. 7 Häft.
4
26
Bevillnings-Utslcotteis Betänkande N:o 8.
I afseende å den tid, under hvilken bränvin må å nederlag vid bränneri
qvarligga, har densamma ansetts kunna utan olägenhet utsträckas till
det nya bränningsårets ingång eller den 1 Oktober, då samtliga dessa nederlagsmagasin
bort vara utrymda, på det att räkenskaperna vid landtränterierna
må kunna afslutas.
Ehuru kostnaderna för uppsigten öfver nederlag vid bränneri i allmänhet
ansetts böra af staten bestridas, har dock Utskottet funnit behöflig
ett stadgande, att om tillverkare vill för förrättning i nederlagsmagasin kalla
tillsyningsman oftare än en gång i veckan, skall tillverkaren honom ersätta
med en bestämd summa, såsom godtgörelse för skjuts, besvär m. m.; och
har i mom. 2 denna ersättning blifvit föreslagen till 2 R:dr för hvarje sådan
förrättning.
I mom. 3 slutligen hafva föreskrifter blifvit meddelade, dels angående
uppsigt öfver nederlag, dels om bränneri, der bränvin å nederlag finnes upplagdt,
under den allmänna bränningstiden åter bringas i gång och kontrollör
således dit förordnas, dels älven om, efter den förnyade tillverkningens upphörande,
tillverkare vill låta bränvin å nederlaget qvarligga, äfvensom huru
nederlagsafgift skall derför beräknas.
Efter hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet:
21:o.
att de i § 16 intagna stadganden angående nederlag vid
bränneri efter tillverkningens upphörande må godkännas.
§ 17.
I likhet med hvad i fråga om varor å tullnederlag redan är stadgadt,
samt i öfverensstämmelse med grundsatsen att staten eger rätt till afgift endast
af det bränvin, som inom landet verkligen förbrukas, har här föreslagits,
att om bränvin å nederlag går förloradt genom olyckshändelse, som icke i
nåo-on mån kan tillräknas tillverkaren, må Konungens befallningshafvande
kunna medgifva befrielse från afgift för hvad sålunda blifvit förstördt; och
hemställer Utskottet:
22:o.
att befrielse från afgift må vid de i § 17 mom. 1 angifna
fall kunna medgifvas.
Med undantag endast för hvad genom ofvan angifna olyckshändelser
gått förloradt, har Utskottet ansett, att skatt skall erläggas för allt det brän
-
B evillnings-Utskottets Betänkande N:o 8. 27
vin, som enligt kontrollörens journal och tillverkarens deri antecknade erkännande
blifvit å nederlaget upplagdt, antingen detta belopp vid uttagningen
finnes qvar eller ej, samt att staten bör härför ega panträtt icke endast i
det å nederlaget liggande bränvinet, utan äfven, i händelse detta ej befinnes
motsvara den påförda skattens belopp, i all bränneriredskap; och hemställer
Utskottet:
23:o.
att de i dessa afseenden och till betryggande af statens
rätt i § 17, mom. 2 föreslagna staganden må bifallas.
§ 18.
I afseende å sättet för uttagning af bränvin från brännerinederlag har
Utskottet föreslagit, att sedan den i § 12 bestämda afgift blifvit i länets
ränteri erlagd, och qvittot deröfver till kontrollören eller tillsyningsmannen
aflemnadt, denne skall till tillverkarens fria förfogande utlemna det belopp,
för hvilket afgift blifvit sålunda erlagd, samt dervid i sin journal anteckna
dagen för uttagningen, kärlens nummer och ränteriqvittensets datum, samt
dervid äfven bifoga tillverkarens qvitto å det uttagna beloppet; hvarjemte
ansetts lämpligt att begränsa uttagningen till minst 1,000 kannor samt helt
eller hela kärl; och hemställes:
24:o.
att de i § 18 föreslagna föreskrifter angående uttagning
af bränvin från nederlag vid bränneri ma godkännas.
§ 19-
I föregående §§ hafva blifvit föreslagna de föreskrifter, som ansetts
erforderliga för ordnande af rättigheten till nederlag vid bränneri såväl under
tillverkningens fortgång som efter densammas upphörande. Då likväl de med
det nuvarande beskattningssättet förenade olägenheter lör näringen icke
kunna anses fullständigt undanröjda genom den för högst ett ar beviljade
nederlag srätten vid brännerierna, samt äfven grundsatsen om skattens erläggande
först vid varans utgående till förbrukning fordrat denna rätts utsträckande
till längre tid, har Utskottet ansett nederlag för svenskt bränvin böra
28
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
medgifva^ å hvarje ort, hvarest allmän nederlagsrätt för utländska tullpligtiga
varor åtnjutes, under de vilkor som med afseende å denna sednare finnas i
tullstadgan föreskrifna och på nederlag af inom landet tillverkadt bränvin
kunna ega tillämpning. — Uppbörden och redovisningen för å sådant nederlag
upp lagd t bränvin har ansetts böra anförtros åt vederbörande tullförvaltning,
att ombesörjas i enlighet med de föreskrifter som af Kong! Makt
komma att meddelas. — Utskottet hemställer alltså:
25:o.
att, på . sätt i § 19 är stadgadt, nederlagsrätt för inom
landet tillverkadt bränvin må medgifvas å ort, der allmän
nederlagsrätt för utländska varor åtnjutes, under de vilkor
i allmänhet, som i tullstadgan finnas föreskrifna, och med
iakttagande i afseende å uppbörd och redovisning af de
föreskrifter, som af Kongl. Maj:t varda meddelade.
§ 30.
I afseende å sättet för öfverflyttning af bränvin från bränneri- till
tullnederlag, har Utskottet sökt så ordna detsamma, att alla invecklade och
svårt kontrollerade föreskrifter angående bevakning under sjelfva transporten
blifva öfverflödig;!. För detta ändamål har Utskottet ansett lämpligt föreslå,
att egare af bränvin skall i länets ränteri inbetala afgift för det belopp, han
vill sålunda öfverflytta, dock icke för mindre än 1,000 kannor, och derefter,
mot öfverlemnande till kontrollör eller tillsyningsman af qvittenset derå,
från brännerinederlaget utbekomma så stor qvantitet, som mot den erlagda
afgiften svarar, jemte vederbörlig förpassning å de utlemnade kärlen, hvarefter
det pa egaren sjelf skall ankomma, att, om han så finner för godt,
bränvinet till tullnederlag låta transportera. — Sedan lian derpå till kontrollören
eller tillsyningsmannen öfverlemnat bevis af tullnederlagets föreståndare,
att det uttagna bränvinet blifvit derstädes upplagdt, skall han ånyo
erhålla ett motsvarande belopp bränvin att dermed på enahanda sätt förfara
och sa vidare, till dess magasinet blifvit utrymdt.
Då genom ett dylikt förfärande å ena sidan kronans rätt fullständigt
betryggas, emedan ju dervid intet bränvin från brännerinederlag uttages, förrän
skatt derför blifvit erlagd, eller genom bevis styrkes, att ett mot den
uttagna qvantiteten svarande belopp blifvit upplagdt å tullnederlag och således
vid uttagning derifrån skall vederbörligen beskattas, somt å andra sidan
egaren beredes tillfälle att öfverflytta hela sitt lager utan erläggande afhögre
afgift än som motsvarar det först uttagna beloppet, hvilket belopp
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8. 29
åter icke behöfver öfverstiga 1,000 kannor och således bör utan svårighet
kunna i den allmänna förbrukningshandeln placeras, har Utskottet ansett
detsamma erbjuda nog öfvervägande fördelar för att såsom allmän regel
böra i förordningen intagas. — På det likväl ett dylikt ovilkorligt stadgande
icke måtte anses förhindra att, der det synes lämpligt samt med .större beqvämlighet
för godsegaren och med full säkerhet för statsverket kunna ske,
medgifva öfverflyttning af bränvin från bränneri- till tullnederlag äfven
under andra vilkor och kontroller än de här ofvan sagda, har Utskottet i
mom. 2 föreslagit, att sådan öfverflyttning må få ske enligt de särskilda
föreskrifter, som af Kongl. Magt för ändamålet varda meddelade.
Utskottet hemställer alltså:
26:o.
att de i § 20 föreslagna stadganden angående öfverflyttning
af bränvin från bränneri och från nederlag i brännerimagasin
till tullnederlag, må af Riksdagen godkännas.
År t. in.
Om bränvins distil]ering och rening.
§§ 21-23.
De paragrafer, denna artikel omfattar, motsvara § 11— 13, 15 och 16 i nu
gällande förordning; och hafva i dessa sistnämnda blifvit vidtagna endast de
förändringar:
att den i slutet af § 13 af förordningen (förslagets § 23) förekommande
punkten: ”Öfver sådan anmälan meddele Vår Befallningshafvande bevis,
innehållande underrättelse om beloppet af den särskilda afgift, som enligt
§ 25 skall af distilleringsidkare förskottsvis erläggas”, erhållit följande
lydelse: ”Öfver sådan anmälan meddele Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
bevis och bestämme dervid tillika beloppet af den godtgörelse till tillsyningsmannen
vid distilleringsverket, som af distilleringens idkare bör erläggas och
hvilken denne åligger att före den anmälda tiden, innan distillering företages,
i landtränteriet förskottsvis nedsätta”; hvarigenom stadgandet kommit
i öfverensstämmelse med det i § 34 föreslagna, att Konungens befallningshafvande
skall bestämma det arfvode, som bör tillsyningsman tillkomma för
30
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
hvarje under hans uppsigt stäldt distilleringsverk samt låta arfvodet utbetalas
af de för sådant ändamål genom distilleringsverkets innehafvare uti
landtränteriet insatta medel;
att förordningens § 14, som förbjuder distillering af bränvin från
klockan 10 om aftonen näst före sön- eller helgedag till klockan 10 om
aftonen å sådan dag, blifvit ur förslaget utesluten, af anledning att denna
näring synts böra underkastas endast allmänna lagens föreskrifter om sabbathens
helgd;
samt att de i § 15 förekommande orden: ”artilleriläroverket å Marieberg”
blifvit i förslagets § 24 ändrade till: ”Krigshögskolan å Marieberg”,
äfvensom att orden: ”bergskolorna i Falun och Filipstad” utbytts emot: ”bergskolan
i Filipstad”,
hvilka samtliga ändringar
27:o.
torde godkännas.
Art. IV.
Om tillsyn vid brän vinstill verkning och distillering.
S 26.
Denna § motsvarar § 26 i författningen; och har Utskottet deri endast
föreslagit sådana ändringar, att stadgandet det kontrollör skall, antagas
särskilt för hvarje termin må uteslutas, äfvensom att arfvodena för kontrollörer
blifvit fastställda till en bestämd summa om dagen. Utskottet har
nemligen ansett det i afseende å dessa arfvodens belopp nu gällande latitudsystem,
enligt hvithet kontrollör skall för tillsyn å ett bränneri erhålla minst
3 och högst 5 R:dr, för 2 brännerier från 5 till 7 R:dr och för 3 brännerier
från 7 till 9 R:dr, allt för hvarje dag, vara mindre lämpligt och böra
ersättas genom bestämda arfvoden, hvilka blifvit, såsom medeltal af nu föreskrifna
belopp, föreslagna att utgå med respektive 4, 6 och 8 R:dr för
hvarje dag. — Derjemte har äfven föreskriften i mom. 2 af förordningens
§ 26, att Konungens befallningshafvande skall bestämma kontrollörs resekostnadsersättning,
blifvit förändrad derhän, att kontrollör skall njuta ersättning
för resekostnader, enligt gällande ordningsstadga för brännerierna, och
hemställer Utskottet:
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
31
28:o.
alt de i § 26 intagna stadgande]! angående arfvode och
resekostnadsersättning för bränvinskontrollör må godkännas.
Då stadgandet i nu gällande förordnings § 27, ”att kontrollör, som vid
det under hans uppsigt ställda bränneri finner någon afvikelse från denna
författning vara begången, skall sådant genast gifva tillkänna hos allmän
åklagare, hvilken skall afvikelsen åtala”, egentligen utgör en del af kontrollörens
instruktion, så har Utskottet ansett detsamma böra i den nya författningen
införas näst efter de föreskrifter, som angå kontrollpersonalen i öfrigt;
med anledning hvaraf det återfinnes oförändradt under förslagets § 35,
29:o.
hvilken omflyttning torde godkännas.
§ 27.
är lika lydande med förordningens § 28.
§ 28.
De i denna § intagna stadganden återfinnas i nu gällande förordnings
§§ 29 och 30 mom. 3. De i förordningens §§ 30, mom. 1 och 2, och 31 nu
förekommande bestämmelser angående bränneris beskaffenhet och inrättning
hafva deremot ansetts böra i ordningsstadgan intagas och följaktligen blifvit
ur författningsförslaget uteslutna;
30:o.
hvilket torde godkännas.
§ 29.
Mom. 1 af denna § motsvarar första punkten af förordningens § 32,
med förändring endast af den deri lemnade hänvisning.
32
Bevillnings-Utsliottets Betänkande N:o 8.
Mora. 2 åter innehåller dels ett stadgande, att för uppmätningen behöflig
handräckning'' och redskap skola af bränvinstillverkaren tillhandahållas,
hvilket, ehuru med någon förändring af ordalagen, motsvarar det i andra
punkten af förordningens § 32 nu meddelade, dels, ehuru äfven med eu
oväsendtlig förändring af uttryckssättet, det i nu gällande § 33 mom. 6 intagna
stadgandet, att brän vins tillverkare eger att vid uppmätningen af bränvin
sjelf eller genom ombud vara tillstädes, utan att dock förrättningen må
för hans uteblifvande inställas. Då denna omflyttning föranledts deraf, att
de 5 första mom. af gällande § 33 samtliga angå det vid uppmätningen närvarande
vittnet, och det i mom. 6 gifna stadgandet om tillverkares närvaro
vid uppmätningen sålunda lämpligare bort finna plats i föregående §, hemställes,
31:o.
att denna omflyttning godkännes.
Då kändt är, att bränvin, särdeles under den första tiden efter tillverkningen,
undergår icke obetydlig förminskning, och då, enligt Utskottets
åsigt och framlagda förslag, skatten icke skall utgöras för den tillverkade
qvantiteten, men väl för den som inom landet förbrukas, samt följaktligen
icke heller bör erläggas för den del af bränvinet, som i följd af dylik afdunstning
i verkligheten icke finnes till, så har Utskottet i mom. 3 af ofvananförda
§ föreslagit, att från det vid uppmätningen erhållna och till normalstyrka
reducerade kannetal bränvin skall medgifvas ett afdrag af 3 procent,
hvilket procentbelopp visserligen icke motsvarar det i Herr Forsbecks
motion yrkade afdraget, men likväl synes böra tillfredsställa alla billiga fordringar,
särdeles om dervid uppmärksammas, att för å tullnederlag liggande
bränvin kommer, i enlighet med tullstadgans bestämmelser och i likhet med
hvad för utländska spirituösa varor å dylikt nederlag redan är medgifvet,
att beviljas ett afdrag för leckage af äfvenledes 3 procent. Utskottet hemställer
alltså:
32:o.
att det i § 29 mom. 3 föreslagna afdrag af tre procent
från det vid uppmätning i bränneri erhållna och till
normalstyrka reducerade kannetal bränvin måtte beviljas.
33
Eevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
§ 30.
Denna § motsvarar nu gällande § 33, med den förändring endast att
stadgandet, det vittne skall utses särskildt för hvarje termin, blifvit uteslutethvarjemte
Utskottet af samma skäl, som i afseende å kontrollörs arfvode
blitvit anförda, föreslagit, att dagtraktamente för vittne må bestämmas till
1 K:dr 50 öre i stället för nu stadgade: ”minst en och högst tvåR-dr”- och
hemställer: ’
33:o.
atir denna förändring i stadgandet om dagtraktamente för
vittnet må godkännas.
§§ 31—34.
Motsvara nu gällande §§ 34—37, med endast någon eller några obetydligare
redaktionsförändringar, för hvilka icke torde vara nödigt särskildt
redogöra. Dock har vid § 34, motsvarande gällande § 37, blifvit såsom
mom. 3 tillagdt ett stadgande, att Konungens befallningshafvande skall förordna
nödigt antal personer att såsom tillsyningsman distriktsvis utöfva tills7n
} §. 15 omförmäla nederlagsmagasin vid brännerierna under den
• a ])ränvinsti^ver^niT1§'' derstädes icke eger rum, samt bestämma icke
mindre de nederlagsmagasin, som skola stå under hvarje dylik tillsyningsmans
kontroll än ock det arfvode, han derför eger uppbära. Då delta
ti ägg vant behöfligt för att komplettera bestämmelserna angående tillsynen
öfver bränvinsnederlag, hemställes,
34:o.
att mom. 3 § 34 må erhålla den lydelse, förslaget utvisar.
§ 35.
Motsvarar gällande § 27, men har, såsom redan blifvit anmäldt för
vinnande af en bättre ordning bland författningens stadganden, ansetts* här
finna lämpligare plats.
Bih. till Biksd. Prof. 1870. 5 Sand. 1 Afd. 7 Raft.
5
34
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
Art V.
Om ansvar för öfverträdelse af författningens föreskrifter.
.§§ 36-42.
Denna paragrafföljd motsvarar de nu gällande §§ 38—42, 44 och 45,
med sådana förändringar endast af deri förekommande hänvisningar, som af
den förändrade paragrafföljden i förslaget blifvit föranledda. Derjemte har
nu gällande § 43, hvilken innehåller ausvarsstadganden för den som under
en termin öfverskrider högsta tillåtna tillverkning, och sålunda dels hädanefter
icke eget- någon tillämpning, dels äfven strider mot hvad redan blifvit föreslaget
i afseende å påföljd för öfverskridande af högsta tillverkningsbelopp
för dygn, blifvit ur förslaget utesluten; hvilket Utskottet bort anmäla med
hemställan
35:o.
att denna uteslutning må godkännas.
§ 43.
Motsvarar gällande § 46 med endast följande ändringar:
dels att 1 mom. af sistnämnda §, som stadgar böter för utöfvande af
bränvinstillverkning, innan qvitto öfver förskottsvis erlagd tillverkningsafgift
blifvit för kontrollören företedt, blifvit uteslutet på grund af redan afgifvet
förslag om förändrade föreskrifter för bränvinsafgiftens erläggande;
dels att mom. 2, hvilket, såsom ansvar för öfverträdelse af förbudet
mot bränvinstillverkning eller mäskberedning från klockan 10 om aftonen
näst före sön- eller helgedag till klockan 10 om aftonen å sådan dag, stadgar
erläggande af den tillverkningsafgift, som mot en dag svarar och böter
till ett afgiften motsvarande belopp, blifvit ändradt derhän, att föreskriften
om gäldande af tillverkningsafgift blifvit utesluten såsom öfverflödig, enär
afgift för det sålunda tillverkade, liksom för allt annat bränvin ju i allt fall
skall erläggas, samt att bötesbeloppet blifvit föreslaget att utgå med från 20
till och med 200 R:dr. Denna latitud i afseende å böterna har Utskottet
ansett vara billig, emedan det lätt kan inträffa, att förseelsen varit ofrivillig
och af ringa betydelse, i hvilket fall det minsta bötesbeloppet, motsvarande
högsta bötesansvar för sabbathsbrott, bort kunna ådömas; hvaremot, der så
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8. 35
icke varit förhållandet, förseelsen bort kunna straffas med högre böter, ända
upp till 200 R:dr;
dels slutligen har ur mom. 3 hänvisningen till § 14 blifvit borttagen,
emedan denna § blifvit ur förslaget såsom obehöflig utesluten. Utskottet
hemställer alltså:
36:o.
att § 43, sådan den i förslaget finnes redigerad, må godkännas.
§§ 44-53.
Motsvara nu gällande §§ 47 — 56 med ändringar endast, der så nödigt
varit, af paragrafnummern i förekommande hänvisningar. Derjemte har
bort anmälas, att i gällande § 47 intagen bötesbestämmelse: ”för underlåtenhet
att iakttaga föreskriften i § 68” äfvensom dylik bestämmelse i § 52
för vägran att till bränvinstillverkare utfärda sådant betyg, som i § 63 sägs,
blifvit borttagna, emedan af skäl, som här nedan skola omförmälas, §§63
och 68 blifvit ur det framlagda författningsförslaget uteslutna.
Art, VI.
Föreskrifter i afseende å författningens verkställighet.
§§ 54- 63.
Dessa §§ innefatta oförändrade de i gällande §§ 57—62 samt 64—67
nu intagna stadganden, med iakttagande endast af nödig ändring af paragrafnummern
i förekommande hänvisningar.
Utskottet vill derjemte anmäla, att nu gällande § 63, som föreskrifver:
”Har vid undersökning någon felaktighet ej funnits, vare undersökningsförrättare
pligtig att genast tillställa tillverkaren ett af tillstädesvarande vittnen
bestyrkt intyg om tidens längd, under hvilken tillverkaren varit af undersökningen
hindrad att bränvin tillverka. Detta betyg berättigar tillverkaren
att hos Yår befallningshafvande återlyfta en och en half gång den afgift,
som mot samma tid svarar”; blifvit utesluten. Det har nemligen under
Utskottets öfverläggningar blifvit erinradt, hurusom det fall, denna § förutsätter,
icke gerna kan komma att inträffa, emedan ju tillsägelse om inställande
af tillverkningen i bränneri endast kan gifvas såsom följd af vid förut
-
36 Bevillning,1;-Utskottets Betänkande N:o 8.
gången undersökning upptäckta felaktigheter; hvaremot sjelfva undersökningen,
efter hvad erfarenheten visat, lätteligen låter sig verkställas under det
bränneriet är i gång. På grund häraf hemställes:
37:o.
att § 63 ur författningen må utgå.
De i gällande § 68 förekommande stadganden, att ”i bränneri skall
under den tid, då brän vinstillverkning eller distillering der verkställes, städse
vara i bevittnad afskrift anslaget vederbörandes bevis, att tillverkningsafgiften
för samma tid blifvit erlagd”; och att ”beviset bör derjemte i hufvudskrift
vara att tillgå, när dess uppvisande påfordras af bränner ikontrollör eller den,
hvilken tillsyn vid bränneri såsom tjenstepligt eljest åligger, eller som är
skyldig att förbrytelser mot denna författning åtala”; hafva, under förutsättning
af bifall till Utskottets förslag angående bränvinsafgiftens utgörande
blifvit uteslutna, såsom icke vidare tillämpliga; b vilket.
38:o.
torde godkännas.
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
37
hut. is«
Angående vilkoren för försäljning af bränvin.
§ 1.
Inom Andra Kammaren har Herr Låss Olof Larsson (motion N:o 119)
yrkat, att antingen ”hvarje kommun tillerkännes rätt att å kommunalstämma
besluta, huruvida spirituösa drycker må inom dess område försäljas; börande
dock hädanefter som hittills, när sådan försäljning tillstyrkes, Konungens befallningshafvandes
tillstånd dertill sökas; dock må den, som sjelf tillverkar
bränvin eller andra spirituösa drycker, sådant försälja i parti om minst 50
kannor”; eller, i fall detta förslag icke skulle vinna bifall, ”att minimibeloppet
vid försäljning af spritdrycker i parti måtte höjas från nu stadgade 15
kannor till 50 kannor”, samt Herr J. E. Eriksson (motion N:o 79) att förbud
stadgas ”mot partiförsäljning af bränvin och andra spirituösa drycker å
landsbygden af annan person än den, som af Konungens befallningshafvande,
efter kommunens i kommunalstämma medgifvande, härtill fått tillstånd; eller
åtminstone dylikt förbud för den som idkar handel i öppen bod å landet”.
Båda motionärernas förslag hafva föranledts af deras önskan att, äfven
genom inskränkningar i den nu medgifna rättighet till partihandel med bränvin,
ytterligare förminska förbrukningen af denna vara. Dervid bör dock
anmärkas, att enligt gällande författning hvarje kommun har sig tillerkänd
rätt att i viss mån sjelf bestämma antalet af de ställen, å hvilka minuthandel
med eller utskänkning af bränvin inom kommunen må ega rum, och
att, då detta redan i och för sig innebär en ganska väsendtlig inskränkning
uti den inom näringarne i öfrigt rådande frihet, torde införande af enahanda
stadgande i afseende å äfven partihandel med bränvin så mycket mindre
böra ifrågasättas, som dess tillämpning skulle föranleda högst betydande svårighet
för afsättningen af en produkt, hvars tillverkning man icke ansett sig
kunna eller böra förbjuda, och som derjemte hvarje dylik åtgärd i syfte att
alltför mycket försvåra den lofliga åtkomsten af en vara, som ännu utgör
föremål för allmän förbrukning, otvifvelaktigt skulle föranleda eu hemlig och
oloflig försäljning, hvilken åter just genom denna sin egenskap måste befaras
framkalla det missbruk af rusdrycker, som lagstiftningen bör söka förekomma.
38 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
I afseende särskildt å förslaget att till 50 kannor höja partihandelns
minimibelopp, vill Utskottet erinra, att egentliga anledningen till det ofta
framställda yrkandet om dylik förhöjning varit önskan att åstadkomma ett
allmännare och jemnare utgående af minuteringsafgiften än nu kunde ega
rum, då det gällande minimibeloppet för ifrågavarande slag af handel vore
nog lågt att sätta hvarje mera bemedlad i stånd att undgå denna afgift, hvilken
sålunda utgjordes endast af dem, som saknat tillgång att på en gång inköpa
15 kannor eller tillfälle att genom s. k. salning kringgå lagens stadganden,
och att denna anledning hädanefter måste försvinna, såvidt nemligen framgång
vinnes för Utskottets förslag om upphäfvande af de särskilda afgifterna
å såväl tillverkning som försäljning af bränvin samt deras ersättande genom
en allmän beskattning å bränvinsförbrukningen, utan afseende å den större
eller mindre qvantitet, i hvilken varan på en gång försäljes.
Under denna förutsättning finnes sålunda, från synpunkten af en jemnare
fördelning af beskattningen, icke något skäl att höja det minsta beloppet
för partihandeln eller på annat sätt söka den inskränka, då deremot
en lämplig nedsättning af detta belopp synes för den måttlige förbrukaren
kunna underlätta möjligheten att erhålla denna vara utan någon oskälig fördyring,
men dock icke i någon mån kunna motverka framgången af sträfvandet
att genom stränga band på minuteringen och utskänkningen hindra
allt missbruk af rusdrycken. Då nemligen Utskottet föreslagit, att de till
kommunerna nu ingående afgifterna för minutförsäljning eller utskänkning
af bränvin skola upphöra, men deremot en hvar kommun skall lemnas oinskränkt
rätt att i öfrigt ordna och bestämma öfver denna försäljning så, som
den sjelf finner nödigt för ordningens upprätthållande inom sitt område, sa
torde kunna förutsättas såsom icke alltför osannolikt, att, åtminstone till en
början, en eller annan kommun kunde komma att antingen alldeles förbjuda
eller nog mycket inskränka all minutförsäljning och utskänkning af bränvin,
hvarigenom, såsom erfarenheten lärt, föranledes dels oloflig försäljning, dels
en öfver den måttliga och oskadliga förbrukningen tyngande, onödig fördyring
af varan. Då båda dessa missförhållanden undvikas genom en lämplig
nedsättning af nu stadgade minsta belopp för partihandeln, som dock
icke vore nog betydlig att kunna befaras föranleda denna handels urartande
till oloflig minutförsäljning eller utskänkning, så får Utskottet föreslå,
39:o.
att minsta beloppet vid partihandel med bränvin måtte
nedsättas till 5 kannor och § 1 sålunda erhålla den lydelse
bilagda förslaget utvisar.
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8,
39
§ 2.
Stadgandet i denna §, att vid minuthandel icke får säljas mindre än
en half kanna har vid liera riksdagar varit föremål för anmärkningar och
ändringsförslag i syfte att nedsätta detta minimibelopp. Bevillnings-Utskottet,
som i allmänhet understödt dessa förslag, har till deras förmån hufvudsakligen andraga,
att lagstiftningens bestämdt uttalade afsigt med den särkildt ordnade minuthandeln
varit, att, såvidt möjligt, undandraga befolkningen utskänkningställenas
frestelser genom att äfven utom dessa ställen tillhandahålla en för tillfällig
förtäring i hemmet passande mindre qvantitet af en vara, hvilken, om
också i sig sjelf icke oumbärlig, dock al vanor och bruk ännu gjordes till
en allmän förbrukningsartikel, men att det nu stadgade minsta beloppet vore
alltför högt och följaktligen dels motverkade minuthandelns angifna nyttiga
uppgift, dels äfven alltför mycket blottställde densamma för frestelsen att
sälja mindre belopp än författningen medgåfve. Dessa skäl för en dylik nedsättning
hafva dock hittills icke förmått göra sig gällande emot farhågan,
att minuteringsbodarne derigenom skulle urarta till utkänkningsställen, helst
det i § 3 gifna förbud mot förtäring på minuteringsstället icke alltid, och
minst å landsbygden, kunde tillbörligen öfvervakas.
Utskottet, som äfven nu ansett en nedsättning i minsta minuteringsbeloppet
vara i full öfverensstämmelse med lagstiftningens sedliga ändamål,
har dock å andra sidan erkänt, att, såsom af en reservant vid 1869 års
riksdag blifvit anfördt, ett ovilkorligt stadgande derom skulle i olika kommuner
kunna åstadkomma högst olika verkningar, och att, då en dylik bestämmelse
i väsendtlig mån berörde kommunernas eget intresse i afseende å
ordning och sedlighet, åt dem borde lemnas rätt, att, der sadant funnes af
omständigheterna påkalladt, hos Konungens befallningshafvande begära försäljningsbeloppets
nedsättning under det af lagen i allmänhet medgifna. Med
upptagande af denna mening såsom sin egen har Utskottet sålunda funnit
sig böra tillstyrka, att nuvarande stadgande bibehålies såsom allmän regel,
men att hvarje kommun, som finner en nedsättning intill 20 tum af minsta
minuteringsbelÖppet för sig passande och lämplig, må genom sina myndigheter
derom göra framställning hos Konungens befallningshafvande, hvilken, efter
pröfning af förhållandena, eger att derom stadga. Utskottet hemställer alltså,
40:o.
att § 2 måtte erhålla den förändrade lydelse, som förslaget
utvisar.
40
Bevillning^- Utskottets Betänkande N:o 8.
§ 3-
För att i någon män motverka det missbruk vid partihandel med spritdrycker,
som eger rum genom varans fördelande i små kärl, har Herr A. F.
Beckman inom Första Kammaren (motion N:o 46) föreslagit, att § 3 måtte
erhålla följande lydelse: ”Vid handel, som i förestående §§ omförmäles, må
hvad saldt blifvit icke pa något kärl i mindre belopp än det minsta, som i
hvardera fallet säljas må, utlemnas eller emellan flere köpare fördelas, ej
heller får något af det sålda å försäljningsstället förtäras”; eller, i händelse
detta förslag icke skulle vinna framgång, att till den i öfrigt oförändrade §:n
måtte fogas följande tillägg: ”Vid handel, som i § 1 omförmäles, må ej heller
hvad såldt blifvit utlemnas på något kärl i mindre belopp än det minsta
som i detta fall säljas må”.
Att genom särskilda lagstadganden söka förekomma det af motionären
öfverklagade missbruket, eller den s. k. salningen, torde numera allmänt erkännas
vara särdeles vanskligt, sedan frågan derom vid flera föregående
riksdagar varit föremål för pröfning, och framställda förslag i detta syfte
blifvit förkastade, emedan de icke ansetts kunna med framgång tillämpas,
och lagstiftningen icke bör i sig upptaga bestämmelser, som kunna befaras
endast ofullständigt och med stor svårighet låta sig öfvervakas. Då derjemte,
hvad angår partihandeln, det förnämsta motivet till den s. k. salningen, eller
begäret att undandraga sig stadgad minuteringsafgift, måste, genom Utskottets
förslag om förändradt sätt för bränvinsbeskattningens utgörande,
anses vara för framtiden undanröjdt, och då i följd af förslaget åter
om vilkorlig nedsättning af minsta minuteringsbeloppet till 20 tum icke
heller vid dylik försäljning hädanefter någon särdeles frestelse till kringgående
af lagens föreskrifter i detta hänseende lärer förekomma, så har Utskottet
funnit sig böra hemställa,
41:o.
att Herr A. F. Beckmans motion icke må till någon åtgärd
föranleda.
§ *■
Motsvarar och är lika lydande med nuvarande § 4.
§ 5.
Paragraf 7, mom. 2 och 3, i gällande författning innehåller stadganden
angående sättet och ordningen för meddelande af rätt att i stad för
-
:a
41
Bevillnings- UtsJcottets Betänkande N:o 8.
sälja i minut eller utskänka bränvin, och § 14 dersammastädes föreskrifver
huru i dessa afseenden skall inom landskommun förfaras.
Herr F. A. Förskede har i sin i Andra Kammaren väckta motion
(N:o 236), hvilken lämpligast torde här omnämnas, ibland annat föreslagit, att,
med upphörande af afgiften för minuthandel med och utskänkning af bränvin
”denna handel och näring helst måtte blifva fria, eller, om man i detta hänseende
ej anser sig våga taga steget fullt ut, att denna handel och rörelse
må utöfvas efter hos kommunerna sökt och vunnet tillstånd samt under den
kontroll allmän ordning och säkerhet kräfva, utan annan afgift än bevillning
som för all annan rörelse”.
Med godkännande till en del af dessa yrkanden har Utskottet ansett,
att då ett ändamålsenligt ordnande af bränvinsförsäljningen icke mindre i
minut än genom utskänkning i betydlig mån berörde kommunens såväl ekonomiska
som moraliska intressen, samt att hvarje kommun borde bäst kunna
sjelf bedöma, huru, med afseende å dess särskilda förhållanden, detta ordnande
skulle med största framgång kunna verkställas, så borde åt hvarje
kommun medgifvas full och oinskränkt frihet att, inom i lagen stadgade
gränser, bestämma sättet och omfånget för utöfvande af denna försäljning
inom dess område, samt att följaktligen den Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
nu lemnade beslutanderätt i dessa hänseenden borde upphöra. Redan genom
1855 års lagstiftning inskränktes Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes rätt att
förordna om utminuterings- och utskänkningsställens inrättande eller upphäfvande
dertill, att, då omständigheterna funnos det påkalla, nedsätta det af
kommunen beslutade antalet af dylika försäljningsställen eller dem alldeles förbjuda,
men med föreskrift, att, mot kommunens genom dess myndigheter uttalade
vilja, dem sådana ställen icke söka påtvinga eller det fastställda antalet
förhöja. Anledningen till bibehållandet af denna begränsning af kommunernas
frihet att inom sig ordna bränvinsförsäljningen torde utan fara
för misstag kunna sökas i den dem medgifna rätt att af denna försäljning
uppbära vissa afgifter, hvarigenom visserligen å ena sidan borde stegras deras
omsorg att undertrycka all hemlig och obeskattad försäljning, men äfven å
andra sidan kunde befaras en allt för stark benägenhet att, utan tillbörlig
uppmärksamhet å följderna, underlätta och gynna förbrukningen af bränvin,
i hvilket fall således Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, såsom öfvervakande
det allmännas intresse, borde ega pligt och rätt att mellankomma.
Genom det af Utskottet framlagda förslag om försäljningsafgifternas
upphörande och kommunernas godtgörelse genom statsverket måste dock anses
hafva försvunnit äfven denna befarade oförenlighet mellan kommunens sedliga
och linansiela intressen, och följaktligen borde äfven hvarje kommun
kunna utan farhåga lemnas förtroendet att, oberoende af hvarje annan myndighet,
ordna och bestämma angående denna försäljning, i full visshet att
Bih. till Ililcsd. Prot. 1870. 5 Sand. 1 Afä. 7 Häft. 6
42 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
den skulle med sträng uppmärksamhet följa densammas utöfvande i ändamål
att förekomma eller stäfja hvarje störande missbruk.
Af dessa skäl har Utskottet äfven ansett, att i lagen borde inflyta endast
några få hufvudsakliga bestämmelser angående kommunens sjelfständiga
rätt att, såsom den sjelf för godt funne, anordna sättet och vilkoren för
idkande inom dess område af bränvin sförsäljning i minut och genom utskänkning;
att besluta om antalet och ställena för en sådan försäljning; äfvensom
att till densammas idkande utse och antaga lämpliga personer; allt detta
likväl med iakttagande deraf, att förut bestående försäljningsrätt icke kränktes,
och att, i fråga om personerna, afseende fästades vid de qvalifikationer,
som dels i allmänhet uppställts för behörighet att idka näring, och dels särskild!
blifvit bestämda för minuthandlare och utsköljning af bränvin. — Att
på lämpliga ställen i författningsförslaget jemväl intagits nödiga föreskrifter
om tiden och sättet för bränvinsförsäljningsrättigheters upphörande, anser sig
Utskottet här endast böra anmärka, såväl som att de närmare motiven för
ifrågavarande stadganden blifva å sina ställen framlagda.
I öfverensstämmelse med nu uttalade åsigter är ock förslagets § 5 uppställd;
hvarjemte Utskottet, i följd af den förändring, som derigenom sker i
bestående förhållanden, trott det vara angeläget att i ett sednare moment intaga
föreskrift om sättet för fattande af beslut i dylika frågor, äfvensom,
och till följd af dessa frågors vigt, ansett nödigt bibehålla den redan förut
gifna föreskriften att å landet kommunalstämma för sådant ärendes behandling
bör vara pålyst tvänne söndagar å rad.
Utskottet hemställer fördenskull,
42:o.
att hvad Utskottet sålunda föreslagit måtte godkännas,
och § 5 erhålla den lydelse förslaget utvisar.
§ 6.
Vid den omarbetning af förordningen om b rån vinsförsäljning, som Utskottet
företagit, har Utskottet, för vinnande af reda och öfverskådlighet,
ansett lämpligt, att under samma paragrafnummer, såvidt möjligt vore, sammanfördes
det som angick samma ämne. Utskottet har sålunda i denna § intagit
hvad i nu gällande förordnings §§ 5 och 6 finnes stadgadt angående
behörigheten att idka minuthandel med eller utskänkning af bränvin, dervid
likväl iakttagits, att § 6, hvars moment 1 innefattar den allmännaste bestämmelsen,
blifvit uppflyttad i början af stadgandet;
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
43
43:o.
hvilken Utskottets åtgärd Riksdagen torde godkänna.
§ 7.
Denna § är bildad al moment 1 i gällande § 7, hvilken i öfrig!, enligt
hvad under § 5 redan är anfördt, blifvit ur författningsförslaget utesluten,
och bestämmer, att i de försäljningsrättigheter, hvilka i stad för närvarande
tillkomma källarmästare, vinskänkar, idkare af schweitzeri-rörelse, traktörer
och värdshusvärdar, hvilka å sin rörelse innehafva burskap, äfvensom de
näringsidkare, hvilka rättighet till sådan rörelse, som i författningen under
minuthandel med eller utskänkning af bränvin förstås, blifvit förlänad för
bestämd tid, hvilken före ingången af nästa försäljningsår icke tilländalöper,
har, genom hvad i författningen blifvit stadgadt, icke skett någon förändring
;
44:o.
Och torde den sålunda uppställda § 7 af Riksdagen godkännas.
§§ 8 och 9.
Motsvara och äro lika lydande med nu gällande §§ 9 och 11.
Uti inom Andra Kammaren väckta motioner har föreslagits:
af Herr O. B. Olsson (motion N:o 10) ”att l punkten i 10 § 2 momentet
må erhålla följande lydelse: Uppstår i stad fråga om öfverlåtande å
bolag af all den utskänkning af bränvin, hvilken eljest skall, enligt nästföregående
moment, å auktion utbjudas, må magistraten, genom i god tid
förut utfärdad offentlig kungörelse, inom viss utsatt tid infordra skriftliga
anbud å sådan utskänkning”;
af Herr Peter Andersson (motion N:o 223) ”att det må förbjudas
städer och kommuner att bilda bolag, som med andras uteslutande ensamma
få öfvertaga all minuthandel med och utskänkning af bränvin, och att 2
momentet af 10 § i Kongl. Förordningen om spirituösa dryckers försäljning
den 21 Maj 1869 må ur förordningen utgå, samt att lagen ändras derhän''*’;
och ”att minuthandels- och utskänkningsrättigheterna med bränvin i hvarje
stad eller kommun må på offentlig auktion utbjudas och inropas af den mestbjudande,
som eger de qvalifikationer, som på förhand föreskrifvits, samt att
44
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
hvarken bolag eller enskild person må ega rätt under något förhållande innehafva
eller inropa mer än en rättighet”; samt
af Herr O. F. Brunberg (motion N:o 244) att vid städernas beskattande
för bränvinsutskänkning och minutering måtte följas samma method,
som är stadgad för sådan rörelses beskattning å landet, nemligen att städernas
afgift i detta afseende skall liksom landets bero af taxerings- och pröfningskomitéerna.
Med motionärerne är Utskottet ense deri, att den hvarje stad medgifna
rättighet att till bolag öfverlåta all försäljning af bränvin så i minut
som genom utskänkning under närvarande förhållanden af åtskilliga stadskommuner
begagnats såsom medel att godtyckligt och allt för strängt beskatta
såväl egna som äfven omgifvande landtkommuners medlemmar genom
att till fördel för sina finanser monopolisera den mindre försäljningen af en
ännu allmän förbrukningsvara. Då derjemte det torde kunna befaras, att,
så länge denna rättighet qvarblifver orubbad, hvarje förbud för kommunen
att af bränvinsförsäljningen bereda sig särskilda inkomster skulle befinnas
illusoriskt, har äfven Utskottet ansett denna rättighet böra upphöra. Det är
i sådant syfte som Utskottet redigerat §§ 5, 16 och 33 i författningsförslaget,
af hvilka den förstnämnda lemnar kommunen, utan skilnad för stad och
land, rätt att bestämma, å hvilka ställen och af hvilka personer denna försäljning
skall utöfvas, men derjemte i § 16 uttryckligen förbjuder, att afgift
derför må under hvad namn eller förevändning som helst till kommunen
utgå, samt att idkare af sådan rörelse endast får underkastas beskattning
såsom för inkomst af annan rörelse, och slutligen i § 33 föreslagit bestämda
påföljder för kommun, som, i strid emot i § 16 gifna förbud, uppburit
afgift af den som undfått rättighet till minuthandel med eller utskänkning
af bränvin, eller som för egen räkning sådan rörelse idkat. 1 händelse de
sålunda föreslagna stadganden angående bränvinsförsäljning inom Kamrarne
vinna bifall, har Utskottet ansett hvarje särskild föreskrift om eller förbud
emot bildande af bolag ej mindre inom stads- än inom landtkommun icke
vidare vara af behofvet påkalladt; och hemställer följaktligen,
45:o.
att nu gällande § 10 må ur ny förordning utgå.
§ 10.
Motsvaras af momenterna 1 och 4 i nu gällande § 12; och stadgar
mom. 1: ”Gästgifveri å landet, för hvilket, vid den tid, då Yår nådiga
förordning den 18 Januari 1855, angående vilkoren för försäljning af brän
-
45
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
vin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker, blef till efterlefnad
gällande, utskänkningsrättighet utöfvades och sedermera icke upphört, varde
vid rättigheten fortfarande bibehållet, intilldess densamma upphör genom
uppsägning eller förverkas.”
Häri har Herr N. S. von Kock inom Första Kammaren (motion Ko
41) föreslagit den ändring, att gästgifvare å landet, som vid den tid — —
— gällande, utskänkningsrättighet utöfvade och sedermera å samma gästgifveri
densamma oafbrutet utöfvat, varde —--fortfarande bibehållen,
intilldess — — — etc.” samt Herr Liss Olof Larsson inom Andra Kammaren
(motion Ko 119): ”att det vissa gästgifvare, enligt 12 § i nu gällande
lag om spritdryckers försäljning, tillerkända privilegium måtte genast
borttagas, eller åtminstone stadgas, att detsamma upphör med nuvarande
innehafvares afgång, på det att alla kommuner må en gång inför lagen
blifva likställiga.”
Lika med motionärerne anser visserligen Utskottet den gästgifveri å
landet under vissa vilkor medgifna rätt till utskänkning utgöra en ganska
betydande inskränkning i kommunernas beslutanderätt i fråga om bränvinsförsälj
ningens ordnande, men likväl finner sig Utskottet lika litet nu, som
vid derå föregående riksdagar, då förslag i enahanda syfte varit föremål för
pröfning, kunna tillstyrka densammas upphäfvande, då denna åtgärd otvifvelaktigt
skulle utgöra ett ingrepp i eganderätten, hvilken icke ens af de från
detta privilegium härrörande olägenheter kunde försvaras. Hvad beträffar
det nu äfven framställda förslaget att öfverflytta gästgifveriets rättighet till
utskänkning från en viss egendom till den person, som denna rättighet för
det närvarande innehafver och utöfvar, för att sedermera vid dennes afgång
den indraga, synes väl detta i formen något lindrigare, men torde dock icke
i grunden förmå ändra åtgärdens natur, och sålunda icke heller kunna anses
med rättvisa och billighet öfverensstämmande, hvarföre Utskottet hemställer,
46:o.
att Herrar N. S. von Kochs och Liss Olof Larssons motioner
icke måtte bifallas.
§§ 11, 12 och 13.
Motsvara gällande §§ 20, 21 och 22 med några mindre förändringar
och iakttagande af förslagets paragraffoljd vid deri förekommande hänvisningar.
46
Bevilln inge-Utskottets Betänkande N:o 8.
§ 14.
Utskottet har i första punkten af denna paragraf intagit den bestämmelse,
att rättighet till minuthandel med eller utskärning af bränvin, som
på grund af den nya förordningen meddelas, icke må gälla för längre tid
än ett försäljningsår. Denna tidsbestämmelse har, med upphäfvande af den
nu gällande eller ”högst 3 år”, blifvit antagen, dels på det kommunen efter
icke allt för lång tid må blifva i tillfälle att ånyo pröfva, huruvida icke
mindre den för försäljningen beslutade ordning än de för dess idkande antagna
personer på ett tillfredsställande sätt fungerat, dels äfven på det dessa
personer må i en dylik på bestämda tider återkommande pröfning, hvaraf
deras rättigheter måste ytterst bero, finna en stark maning att noga handhafva
den å alla spritförsäljningsställen nödiga ordning och anständighet. —
Om kommunens såväl som vederbörande polismyndighets rätt att, der sådant
för ordningens upprätthållande finnes nödigt, äfven under löpande försäljningsår
indraga försäljningsrättighet, finnes stadgadt i förslagets, ur gällande
författning hemtade, § 18 mom. 3.
I denna § 14 har Utskottet äfven intagit den i nu gällande § 16
förekommande bestämmelse, att försäljningsåret räknas för stad från den 1
Oktober och å landet från den 1 November; och hemställer Utskottet,
47 :o.
att hvad sålunda blifvit angående tiden för försäljningsrättigheters
meddelande föreslaget måtte godkännas och
§ 14 erhålla den lydelse förslaget utvisar.
§ 15.
Motsvaras af momenterna 1 och 3 i nu gällande § 23.
§ 16.
Då åt kommunen inrymts en vidsträckt rätt i fråga om ordnandet af
minuthandeln med och utskänkningen af bränvin inom dess område, har
Utskottet ock funnit angeläget vara att i möjligaste måtto söka förebygga
missbruk af denna rätt och t rott sådant lämpligast och lättast kunna ske
genom bestämdt förbud för kommunen att af dylik rörelse uppbära afgift
under hvad namn eller förevändning som helst, så mycket snarare som, enligt
Utskottets förslag, ersättning bör kommunerna tilldelas för hvad de genom
för sälj ningsafgifter nas upphörande förlora i inkomst.
47
Bevillning^- Utskottets Betänkande N:o 8.
Utan att i någon mån vilja förneka, det bränvin sförsäljningen inom
kommunerna i allmänhet, äfven under närvarande förhållanden, varit ordnad
på ett med det allmänna bästa öfverensstämmande sätt, har Utskottet likväl
ansett, att detta bör hädanefter i ännu högre grad blifva händelsen, enär, i
följd af ett sådant förbud, som det nu ifrågavarande, kommunerna lemnas
tillfälle att för denna försäljning vidtaga åtgärder, hvilka bestämmas endast
af en genom hvarje annat intresse oförryckt omsorg om sedlighetens och
ordningens upprätthållande, hvarjemte all anledning till den nu ofta förekommande
klagan, att kommunerna, med allt för mycket tillgodoseende af
sina finansiela intressen, öfver höfvan beskatta den mindre förbrukningen
af bränvin, bör enligt Utskottets åsigt genom ett sådant förbud vara undanröjd.
Om påföljd för öfverträdelse af detta förbud likasom ock för en
kommun, som för egen räkning idkar sådan bränvinshandel, som här är i
fråga, finnes stadgadt i förslagets § 33.
I andra momentet af förevarande § har Utskottet, såsom en följd af
hvad härofvan blifvit angående försälj ningsafgifternas indragning föreslaget,
intagit det stadgande, att vederbörande landsting, hushållningssällskap och
kommuner skola, för de inkomster, hvilka genom de förra försälj ningsafgifternas
borttagande upphört, af den inflytande bränvinsskatten undfå godtgörelse
till belopp och efter de grunder, som af Kong! Maj:t och Riksdagen
gemensamt bestämmas.
Utskottet hemställer,
48:o.
att nu utgående afgifter för minuthandel med och utskänkning
af bränvin måtte upphöra, och kommunerna
förbjudas af denna försäljning uppbära några särskilda
afgifter, samt att stadgande derom, att landsting, hushållningssällskap
och kommuner ega för indragna försäljningsafgifter
undfå ersättning, måtte i förordningen intagas på
sätt i § 16 är föreslaget.
Under förutsättning af bifall till hvad här ofvan blifvit föreslaget, eller
att indraga de å minutförsäljningen och utskänkningen af bränvin nu lagda
afgifter, har Utskottet ur sitt förslag till ny förordning i ämnet uteslutit
samtliga nu gällande stadganden, hvilka endast afsett att ordna och bestämma
de på dessa afgifter beroende förhållanden; med anledning hvaraf sålunda
blifvit uteslutna § 8, § 12 mom. 2 och 3; §§ 13, 15, 17, 18, 19; § 23 mom.
2; § 24; § 41 mom. 2; § 44 och § 53; hvarjemte utur de i öfrigt bibehållna
paragrafer de stadganden, som endast afse ofvannämnda förhållanden,
blifvit borttagna; hvilket Utskottet hemställer
48
BevUlnings-UtsIwttets Betänkande N:o 8.
49:o.
måtte af Riksdagen godkännas.
§ 47.
Motsvarar och är lika lydande med § 25 i nu gällande förordning.
§ 48.
Genom denna §, som i öfrigt bibehållits lika med § 26 i nu gällande
förordning, har Utskottet, på sätt vid § 14 liärofvan redan omförmälts, i öfverensstämmelse
med den allmänna grundsatsen, att kommunen sjelf eger
ordna minuthandeln med och utskänkningen af starka drycker inom sitt område,
jemväl åt kommunalmyndigheten beredt tillfälle att, i händelse af missbruk
och oordningar, äfven under löpande försäljningsår indraga försäljningsrättighet,
eller inneliafvaren derifrån skilja; och hemställes
5U:o.
att, på sätt i § 18 är föreslaget, vederbörande kommunalmyndighet
må erhålla rätt, att, när helst omständigheterna
sådant kräfva, försäljningsrättighet indraga eller innehafvaren
derifrån skilja.
§§ 19—27.
Motsvara och äro lika lydande med förordningens §§ 27 — 85.
§ 28.
Denna paragraf motsvarar nu gällande § 36, hvilken föreskrifver de
vilkor och kontroller för transport af bränvin inom landet, som ansetts erforderliga.
Deri hafva dock föreslagits följande förändringar: Do) att i mom. 2 efter
ordet ”aflemnat” intagits: ”antingen sådan af bränvinskontrollör eller tillsyningsman
utfärdad förpassning, som i § 20 af Kongl. Förordningen angående
vilkor en för tillverkning af bränvin är föreskrifven, eller ock och 2:o) att
åt mom. 3 gifvits denna förändrade lydelse: ”Sistnämnda bevis bör åtfölja
bränvin,
49
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
bränvin, dä det föres pa saltsjön frän uri, hvarest sådan ständig tullbevakning,
som i niom. I omförmäles, icke finnes anställd, äfvensom vid annan transport
inom landet i större partier än femton kannor.
Den förstnämnda af dessa förändringar har, såsom lätt inses, föranledts
af, i Utskottets förslag till förordning angående vilkoren för bränvinstillverkning
införda, nya bestämmelser om bränvins uppläggande på nederlag. De
föreslagna stadgandena i mom. 3 åter, hvarigenom förnämligast den nu till
60 kannor bestämda qvantitet, som utan förpassning eller tillverkares bevis
får forslas inrikes orter emellan, blifvit nedsatt till 15 kannor, hafva ansetts
böra försvåra transporten af olofligen infördt utländskt bränvin, och dermed
äfven bidraga att hämma smugglingen, utan att förete någon egentligolägenhet,
då ju sådant tillverkningsbevis, som nu för transport af 60 kannor
är stadgadt, bör med lika lätthet kunna erhållas äfven för det till 15 kannor
nedsatta beloppet. Utskottet hemställer alltså,
5 Do.
att de i § 28 föreslagna stadganden angående transport
af bränvin måtte af Riksdagen godkännas.
§§ 29—32.
Motsvara och äro lika lydande med gällande förordnings §§ 37—40;
med iakttagande endast deraf att förekommande hänvisningar blifvit förändrade
till öfverensstämmelse med förslagets paragrafföljd.
§ 33.
I denna paragraf hafva införts stadganden angående påföljd för öfverträdelse
af det för kommun meddelade förbud att å bränvinsförsäljningen
lägga afgifter eller deraf uppbära någon särskild inkomst; och har Utskottet
ansett sådan påföljd böra bestå i förlust i främsta rummet af den rätt, som
blifvit af kommunen missbrukad, eller att sjelfständigt bestämma angående
bränvinsförsäljningen inom sitt område, och derjemte af den ersättning för
indragna försäljningsafgifter, som eljest kunnat henne tillkomma,
Då likväl kommunen sig förbrutit genom de personer, som utöfvat
hennes beslutanderätt för tillfället, blefve det uppenbarligen en obillighet, om
kommunen skulle för all framtid gå i mistning af rätten att ordna bränvinsförsäljningen
inom sitt område eller henne tillkommande ersättningsbelopp,
och har Utskottet följaktligen ansett förlusten af dessa rättigheter höra inBih.
till Riksd. Prot. 1870. 0 Sami. 1 Afd. 7 Höft. 7
50 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
skrankas till eu viss tid och föreslagit denna till 5 år. Derjemte har föreskrifvits,
att under berörda tid Kong! Maj:ts Befallningshafvande skall inträda
i kommunens rätt att bränvinsförsäljningen ordna.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts, hemställer Utskottet
52:o.
att de i § 33 föreslagna stadganden måtte godkännas.
§ 34.
I afseende å straffbestämmelserna för oloflig bränvinsförsäljning såväl i
denna §, hvilken, med uteslutande af mom. 2, är lika med § 41 i gällande
förordning, som i § 38 (nuvarande förordnings § 45) har i Första Kammaren
Herr Carl Hasselrot (motion N:o 36), under åberopande af Bevillningsutskottets
vid sistlidne riksdag afgifna Betänkande N:o 13, föreslagit: ”att
Riksdagen måtte hos Kong! Maj:t i underdånighet anhålla, att såväl 41 §
i nu gällande Kong! Förordning om vilkoren för försäljning af bränvin,
som äfven öfriga förordningens §§, hvilka innefatta enahanda straffbestämmelser,
måtte så förändras, att, der nu bötesbeloppen äro stadgade från och med
30 t. o. in. 60 R:dr, från 60 t. o. in. 120 R:dr samt från 120 t. o. m.
240 R:dr, de måtte utbytas mot bötesbestämmelser från och med 30 t. o. in.
100 R:dr, från 100 t. o. in. 200 R:dr samt från 200 t. o. in. 400 Rall1.”
Då Utskottet vid sistförfluten riksdag till motionärens enahanda förslag
tillstyrkte bifall, skedde sådant under förutsättning att försäljningsförordningen
i öfrigt till sina grunder bibehölls oförändrad. Nu deremot, då i följd af
de grundsatser, Utskottet i sitt förslag tillämpat, Utskottet trott sig kunna
antaga, att frestelserna till sådana lagbrott, som motionären afsett och förslagets
§§ 34 och 38 omförmäla, komma att till stor del undanrödjas, och
sjelfva brotten följaktligen i samma mån förminskas, hvadan ock behof af
skärpta straffbestämmelser för närvarande icke torde förefinnas, har Utskottet
funnit det skäl vara bortfallet, som förut talat för bifall till motionen; och
får alltså nu hemställa:
53:o.
att Herr Hasselrots ifrågavarande förslag icke måtte bifallas.
§§ 35—45.
Motsvara §§ 42, 43, 45 — 52 och 54 och äro med dessa likalydande;
dock att hänvisningarne blifvit till öfverensstämmelse med paragrafföljden i
Utskottets förslag rättade.
Bevillning^-Utskottets Betänkande N:o 8.
51
§ 46.
Enligt denna paragraf (§ 55 i gällande förordning) åligger det Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande att hålla allvarlig hand öfver förordningens efterlefnad.
På det likväl sådan uppsigt måtte behörigen kunna utöfvas, har Utskottet
ansett Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra ega tillgång till officiela
uppgifter å alla de försäljningsställen, som under försäljningsåret inom
en kommun förefinnas, samt följaktligen föreslagit, det vederbörande kommunalmyndigheter
skola i god tid, en månad, före försäljningsårets början,
eller ofördröjligen, derest förändringar under försäljningsårets lopp inträffa,
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifva dylika uppgifter; och hemställer
Utskottet:
54:o.
att de i sådant afseende i § 46 intagna tvänne nya moment
måtte godkännas.
§§ 47-50.
Motsvara och äro lika lydande med författningens §§ 56—59 med
rättande af hänvisningen i § 57 till öfverensstämmelse med förslagets paragrafföljd.
I
I nådig Proposition (JST:o 19) har Kongl. Maj:t föreslagit förhöjning af
nu utgående tillverkningsafgift å bränvin med 10 öre, eller till 80 öre per
kanna af normalstyrka, - genom hvilken förhöjning statsinkomsten af denna
afgift skulle, med en för år 1871 till 12,500,000 kannor beräknad tillverkning,
uppgå till 10,000,000 R:dr och sålunda i det närmaste motsvara det
af de båda sednaste Riksdagarne uppförda belopp, eller 9,800,000 R:dr.
Då likväl Utskottet under punkten N:o 17 redan föreslagit att den till
Staten ingående afgift å inom landet tillverkadt och förbrukadt bränvin skall
utgöras med 80 öre per kanna, samt derjemte vill, sedan afgjordt blifvit,
huruvida försäljningsafgifterna komma att indragas och sålunda äfven ersättning
derför till kommuner, landsting och hushållningssällskap att af statsverket
52
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
utbetalas, inkomma med förslag till fyllande af den genom denna ersättning
uppkommande brist i statsverkets på bränvinsbeskattningen beroende inkomster,
så hemställer Utskottet:
55:o.
att denna nådiga Proposition må genom detta förslag få
anses vara besvarad.
Hvad slutligen beträffar de förändringar i lagstiftningen för restitution
af erlagd afgift vid utförsel af bränvin till utrikes ort, som kunna föranledas
af såväl väckta motioner i ämnet, som af Utskottets framställda förslag angående
bränvinsbeskattningens utgörande, torde desamma böra af Stats- och
JBevillnings-Utskottet gemensamt behandlas; och kommer, sedan Riksdagen i
afseende å nämnda förslag fattat beslut, yttrande i ämnet att afgifvas.
Stockholm den 16 April 1870.
På Utskottets vägnar:
C. J. Oscar Alströmer.
Reservationer:
af Herr Friherre Alströmer: ”Sedan de vid detta Betänkande fogade
förslag till förordningar angående tillverkning och försäljning af bränvin
blifvit i öfriga delar af Utskottet antagna och således redan var bestämdt
icke allenast att nuvarande tillverkningsskatt och försäljningsafgifter skulle
sammanslås till en gemensam skatt för hvarje kanna bränvin, som inom
landet tillverkas och förbrukas, utan äfven att hushållningssällskap, lands
-
53
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
ting och kommuner skulle för dem frångående inkomster, i följd af försälj - ningsafgifternas upphörande, af den inflytande nya bränvinsskatten erhålla
godtgörelse, beräknad till i rundt tal i,600,000 R:dr, beslöt Utskottet i
afseende på beloppet af denna sammanslagna skatt, hvilken Afdelningen på
goda grunder föreslagit till 1 R:dr, att densamma skulle bestämmas till allenast
80 öre, af hvilket beslut blef en nödvändig följd, att den andel af
skatteinkomsten, som erfordrades för ersättningen till hushållningssällskap,
landsting och kommuner, måste förhöjas från 14 till 17 procent af bruttouppbörden.
Emot detta beslut föranlåtes jag anmäla min reservation. Äfven
om årliga förbrukningen af inom landet tillverkadt bränvin beräknas till
vida högre kannetal, än tillverkningen de sednare åren utgjort, är det uppenbart
att en skatteförhöjning derå af 10 öre per kanna icke på långt när
lemnar tillgång till ofvannämnda ersättningsbelopp; och då härtill kommer att
den föreslagna nya bränvinslagstiftningen föranleder både minskad och fördröjd
skatteuppbörd, skulle den inkomst Staten af bränvinsbeskattningen hittills påräknat
än ytterligare nedgå, på samma gång denna beskattnings främsta
ändamål eller bränvinets fördyrande helt och hållet förfelades. Jag tillåter
mig fördenskull vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte bestämma skattebeloppet för hvarje
kanna bränvin af normalstyrka, som inom landet tillverkas
och förbrukas, till en Riksdaler; samt
att, såsom följd häraf, det belopp af den inflytande bränvinsskatten,
som årligen bör afsättas till ersättning åt hushållningssällskap,
landsting och kommuner, måtte bestämmas
till 14 procent.”
Häruti instämma Herrar A. G:son Bennich. J. Arrhenius, C. A. Bettla
och A. H. Fock.
af Her rar B. von Geger, B. Meijer och C!hr. Sahlin: ”Ehuru vi hysa
den asigten att nu gällande föreskrifter angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller distillerade drycker i flera afseenden behöfva
ändras, för att kunna motsvara hvad rättvisa och billighet fordra; och ehuru
vi, under denna frågas behandling i Utskottet, i vissa fall ansett oss böra
instämma i det förslag till försäljningslag, som Utskottet här ofvan framställt;
hafva vi dock, rörande detta förslag, i flera hänseenden varit af olika
tankar med Utskottets pluralitet och hafva derföre ej kunnat godkänna förslaget
i sin helhet, lika litet som vi kunnat gilla Utskottets framställning i
afseende på ersättningen till kommunerna; och då härtill kommer, att så
genomgripande förändringar, som de ifrågavarande, torde, innan desamma
till lag antagas, fördra ett mognare öfvervägande än som hittills deråt kunnat
egnas, våga vi vördsamt hemställa,
opaginerad Kontrollera mot PDF
45 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
att hvad af Utskottet, angående bränvinsförsäljning och
ersättning åt kommuner, blifvit föreslaget, ej måtte vinna
Riksdagens bifall.
I öfverensstämmelse härmed och då vi anse den af Utskottet föreslagna
tillverkningslag vara i och för sig i allmänhet nyttig och lämplig, få vi föreslå,
att orden ”och förbrukas” i nämnda tillverkningslags 12:te
§ måtte utgå.”
af Herr Grefve IL A. Hamilton: ”Enär den uti 12 § föreslagna
or än vinsskatten af 80 öre, enligt min åsigt, bör vara tillverkningsafgift, men
ingalunda motsvarar en förening af tillverknings- och förbrukningsafgifterna,
får jag vördsamt föreslå, att orden ”och förbrukas” måtte ur sagda § utgå,
hvarigenom momentet skulle få följande förändrade lydelse:
För bränvin, som inom landet tillverkas, skall erläggas afgift med 80
öre per kanna af normalstyrka.”
Dessutom har Herr Grefve Hamilton anmält reservation emot försäljningslagen
i dess nu föreslagna form.
af Herr C. A. Rettig vid § 1 i förslaget till försäljningslag: ”Emot
Utskottets beslut att, vid partihandel med bränvin, nedsätta minimibeloppet
från 15 till 5 kannor, får jag anmäla min reservation.
En sådan åtgärd skulle utan tvifvel framkalla en hel hop försäljningslokaler
på landsbygden, hvilka åter i sill ordning skulle, enligt mitt förmenande,
i hög grad befordra superiet, alldenstund dessa försäljninglokaler,
förr eller sednare, torde komma att urarta till krögerier.
På grund häraf yrkar jag
att, vid partihandel med bränvin, nu gällande minimibelopp,
15 kannor, måtte bibehållas.”
af Herr Heeggström: Do. ”Mot det af Utskottet under punkterna
1 och 17 (§ 12 i förslaget till förordning angående vilkoren för tillverkning
af bränvin) föreslagna belopp, hvarmed beskattningen å bränvin skall utgå,
eller 80 öre per kanna, föranlåtes jag anmäla min reservation.
Denna skattesiffra synes mig nemligen icke kunna hvarken rätt förklaras
eller försvaras, då den icke i något fall motsvarar behofvet. Vill
man nemligen, såsom synes hafva varit den innersta meningen hos Utskottets
majoritet, antaga att denna skattesiffra skall uttrycka den beskattning, som
skall tillverkningen å bränvin åsättas, sa maste den ovilkorligen, åtminstone
från min synpunkt, betraktas såsom allt för hög. Med en till 12,000,000
kannor beräknad årlig tillverkning, hvilken beräkning utgör grunden föi
Utskottsmajoritetens bedömande af frågan, skulle bränvinsbeskattningen a 80
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8. 55
öre per kanna utgöra 9,600,000 R:dr R:mt eller, om man lika med Regeringen
upptager den mera sannolika beräkningen af 12,500,000 kannor
tillverkadt bränvin, stiga till 10,000,000 R:dr R:mt. Denna beskattning, för
så vidt den skall motsvara endast den å tillverkningen utgående afgift, kan
på goda skäl antagas blifva högre än hvad af statsverkets behof nödvändigt
betingas.
Ännu lärer det icke låta sig med full säkerhet bestämmas, om statsregleringen
skall kunna afslutas utan någon förhöjd beskattning, men af de genom
Riksdagens beslut angående ordinarie och extra ordinarie utgifterna vunna
resultater torde med temlig säkerhet kunna antagas, att en möjligen uppkommande
statsbrist endast kan belöpa sig till en jemförelsevis mindre betydlig
summa. Då dertill kommer, att, enligt min åsigt, äfven denna brist
måste antagas vara af mera tillfällig natur såsom beroende i främsta rummet
i allmänhet på mindre gynsamma ekonomiska förhållanden, har jag ansett
mig böra fasthålla den tanken, att hvarje sådan brist af tillfällig och öfvergående
natur långt heldre och i enlighet till en del med Kong!. Majrts nådiga
Proposition bör fyllas genom tilläggsafgift å den allmänna och direkta bevillningen
än genom förhöjning å hvilken som helst af de indirekta beskattningstitlarne,
vore det än den så nära till hands liggande och så gerna tillgripna
beskattningen å bränvinet. Erfarenheten — en god läro- och tuktomästare
— visar dessutom, huru svårt, om ej omöjligt det är att sänka någon
af de indirekta beskattningstitlarne, då deremot en tilläggsafgift å den direkta
bevillningen, så snart det öfvergående eller tillfälliga behofvet derigenom
blifvit fyldt, lätt aflyftas. Man erinre sig exempelvis de förhöjda skatterna
vid 1867 års riksdag, hvaraf de indirekta förhöjningarne å kaffe, socker,
tobak och bränvin ännu qvarstå, hvaremot tilläggsafgiften å den direkta
bevillningen, vapenskatten, i och med det tillfälliga behofvets fyllande upphörde.
1 öfverensstämmelse med dessa åsigter anser jag, att, såvida den här
ofvannämnda af Utskottet föreslagna beskattningen å bränvin skall uttrycka
endast afgiften för tillverkningen, densamma måste ganska betydligt reduceras
och att någon förhöjning i skatten utöfver den nu utgående icke kan vara
af behofvet påkallad i högre mån, än som betingas dels för att betäcka de
genom de nya föreskrifterna angående uppbörd och kontroll af tillverkningsafgifter
föranledda stegrade kostnader för statsverket, dels äfven af beräknadt
afdrag för afdunstning med 3 % & den uppmätta tillverkningen. För dessa
ändamål torde en förhöjning med 3 öre å nu utgående tillverkningsafgift,
eller från 70 till 73 öre per kanna, vara fullt tillräcklig, enär, om man beräknar
tillverkningen till 12,500,000 kannor, inkomsten skulle derigenom,
sedan ofvannämnda afdrag för afdunstning afräknats, ändå lemna ett öfverskott
af 101,250 R:dr Runt.
56
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
Då jag sålunda ställer mig på Utskottsmajoritetens egen utgångspunkt,
för såvidt denna kunnat utletas af det i slutet af dess Betänkande afgifua
svar å Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet — nemligen att den uti 17:de
punkten föreslagna beskattningssiffra skall uttrycka afgiften å tillverkningen —
så får jag vördsamt hemställa,
att den i 17:de punkten af Utskottet föreslagna beskattning
af 80 öre nedsättes till 73 öre per kanna bränvin af
normalstyrka.
2:o. Skulle deremot den föreslagna indragning af till kommuner, hushållningssällskap
och landsting utgående särskilda försäljningsafgifter sättas
i verkställighet och följaktligen ersättning derför under längre eller kortare
tid till dessa vederbörande af statsverket utgöras, så förefaller det mig och
sannolikt mången annan alldeles klart att också statsverket måste i sin mån
erhålla godtgörelse för denna utgift genom motsvarande förhöjning i här
ofvan af mig vördsamt föreslagna beskattningssiffra. Kommer denna ersättning
att, enligt Utskottets förslag, utgå med 1,617,070 R:dr R:mt, så erfordras
naturligtvis en förhöjning, motsvarande detta ersättningsbelopp. Beräkningen
är ganska enkel. 12,500,000 kannors tillverkning lemnar, enligt Utskottets
förslag om 3 % afdrag för afdunstning före uppmätningen, ett beskattningsbart
förbrukningsbelopp af 12,125,000 kannor, Indika med en skatt af 87
öre per kanna gifva en statsinkomst af 10,548,750 R:dr R:mt. Denna summa
motsvarar fullt ut både statsverkets nuvarande inkomst af tillverkningsskatten
å samma kannetal och det ifrågasatta ersättningsbeloppet, på grund
hvaraf jag får vördsamt hemställa,
att, om de nu utgående försäljningsafgifterna komma att
till statsverket indragas och ersättning till det af Utskottet
föreslagna belopp till vederbörande utgå, beskattningen å
inom landet tillverkadt och förbrukadt bränvin bestämmes
till 87 öre per kanna af normalstyrka.
3:o. Utskottet har i 5:te punkten föreslagit att, derest å det af Utskottet
beräknade procenttalet af bränvinsskatten, som skulle vederbörande
kommuner m. m. i ersättning för de hittills utgående försäljningsafgifterna
tilldelas, öfverskott komme att uppstå, af detta öfverskott skulle bildas eu
amorteringsfond, hvarmed ersättningen för de förra försäljningsafgifterna må
kunna på en gång eller successivt aflösas.
I afseende å användandet af berörda öfverskott vågar jag dock hysa
en mot Utskottet olika åsigt. Enligt mitt förmenande bör nemligen Riksdagen,
som tilldelat nämnde vederbörande denna inkomst, också kunna sagde
vederbörande densamma afhända, då ett dylikt steg för Statens ändamål
pröfvas nödigt. Men om å ena sidan inga giltiga skäl kunna anföras mot
Riksdagens
57
Bevillnings- Utskottets Betänkande IV:o 8.
Riksdagens rätt i detta fall, så fordrar å andra sidan billigheten att detta
steg icke med ens uttages, emedan många kommuner och måhända ett och
annat landsting utfört större företag, som medfört skuldsättning, hvilken de
antagligen beräknat amortera genom sagda inkomst. Om således denna Riksdagens
åberopade rätt icke kan bestridas, och man på samma gång måste
medgifva, att Staten är i minst lika stort, om ej större, behof af denna inkomst,
som vederbörande kommuner m. m., samt det väl är en allmänt
tillämplig grundsats att, vid lika behof, den enskildes intresse bör vika för
det allmännas — en grundsats, som jag med nöje funnit just i detta samma
fall af Utskottet tillämpad i nästföregående fjerde punkt, der, under förutsättning
att det föreslagna procentbeloppet ej skulle blifva tillräckligt för ersättningens
fulla utgående, alla i samma belopp inbegripna poster skola i
män af brister nedsättas, — så synes mig Utskottet hafva gått väl långt i frikostighet
mot dessa enskilda på Statens bekostnad, då Utskottet i detta afseende
föreslagit bildande af en amorteringsfond till fullständig aflösning af
nämnda försäljningsafgifter. Jag anser nemligen, att dessa kommuner, hushållningssällskap
och landsting — isynnerhet torde detta gälla stadskommunerna
— böra vara mycket tacksamma för hvad de redan, till sitt enskilda
gagn, fått på denna väg uppbära, och att nu, då fråga är om åstadkommande
af en förbättrad bränvinslagstiftning, tiden vore inne att åt Staten
återbörda en välbehöflig inkomst, som den måhända nog släpphändt lemnat
ifrån sig, och om hvars rättvisa eller billiga fördelning, efter nu gällande
bestämmelser, meningarne äro mycket delade. För min del tillåter jag mig
tro, att all billighet i detta fall blefve tillgodosedd, om ifrån vederbörande
kommuner m. m. denna inkomst genom en gradvis, under en längre följd af
år skeende, nedsättning till statsverket indroges.
Den förökade inkomst Staten derigenom skulle erhålla, borde, efter mitt
förmenande, lämpligast kunna användas till utvidgande af våra kommunikationer
och dervid i främsta rummet till jernvägsbyggnader. På grund af det
nu i korthet anförda, dristar jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen, med afslag å Utskottets hemställan i denna
punkt, ville besluta
dels att det af Utskottet föreslagna, kommuner, hushållningssällskap
och landsting tillfallande ersättningsbelopp,
R:dr 1,617,070 R:mt, måtte till dem utgå på så
sätt, att första året hela summan oafkortad utbetalas och
sedermera ersättningen under derpå följande femton år
minskas, första året med en femtondedel, andra året med
två femtondedelar, tredje året med tre femtondedelar o. s. v.
af det ursprungliga beloppet, så att om sexton år all vidare
ersättning kommer att upphöra;
Bill. till Riksd. Prot. 1870. 5 Sami. 1 Afd. 7 Höft.
8
58
Bevillnings-Utskottets Betänkande, N:o 8.
dels att den genom ofvanstående indragning för statsverket
uppkommande inkomst måtte särskildt bokföras och
redovisas samt uteslutande användas antingen till statsbidrag
för enskilda jernvägsanläggningar eller till amortering
af befintliga jernvägslån.
4:o. Mot § 16 2 mom. i förslaget till förordning angående vilkoren
för försäljning af bränvin m. m. nödgas jag anmäla min reservation.
Da bränvinsskatten är af ren bevillningsnatur och densammas bestämmande
och disponerande således ensamt tillkommer Riksdagen samt då den
i denna punkt föreslagna ersättningen till kommuner, hushållningssällskap och
landsting skall af denna skatt utgå, så har jag icke kunnat finna något rimligt
skäl, hvarföre Riksdagen skulle i detta särskilda fall afhända svenska
folket den det i grundlagen, enligt § 57 i Regeringsformen, tillförsäkrade
dyrbara ”urgamla rätten att sig beskatta”, hvilken rätt, enligt'' samma grundlagsparagraf,
”utöfvas af Riksdagen allena”.
Jag får derföre vördsamt föreslå,
att, med gillande i öfrigt af Utskottets hemställan i förevarande
mom., de deri förekommande orden — — —
”Kongl. Maj:t och — — — gemensamt” — — — måtte
utgå och momentet således erhålla följande lydelse:
Yederbörande landsting, hushållningssällskap och kommuner
skola för de inkomster, hvilka genom de förra försäljningsafgifternas
borttagande upphört, af den inflytande
bränvinsskatten undfå godtgörelse till belopp och efter de
grunder, som af Riksdagen bestämmas.”
Uti första punkten af Herr Hseggströms reservation instämmer Herr
P. Andersson.
af Herr P. Andersson: Do. ”Då en ny lag stiftas bör man framför
allt tillse- att den utan olägenheter kan åtlydas, hvarigenom förändringar ej
genast behöfva vidtagas; § 20 af Utskottets förslag till förordning angående
vilkoren för bränvins tillverkning föreskrifver att man ovilkorligen
måste betala skatt för ett qvantum bränvin i fall man vill förflytta större
eller mindre del från brännerinederlagen till tullnederlag. Blefve detta lag,
åtnjöte man icke full nederlagsrätt, ty man måste anlita förlagsgifvare om
penningar för att kunna betala skatt för hvad som först uttages, och då
utländsk nederlagsvara får förflyttas från ett ställe till ett annat, utan att
man behöfver förtulla det ringaste, så bör svensk vara hafva samma rätt.
Jag vill derföre föreslå ett tillägg i § 20, att godsägare, som på en gång
från bränvinsmagasin uttager minst 5,000 kannor bränvin, må vara berättigad
i ränteriet deponera kontanta penningar till så stort belopp som motsvarar
59
B evitlnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
skatten för hvad som uttages, och så snart det sålunda uttagna bränvin
blifvit å tullnederlag inlagt, och bevis derom tillställes den myndighet, som
emottagit de deponerade medlen, skola dessa genast återlemnas till godsegaren.
Genom detta obetydliga tillägg vinnes en stor lättnad vid partihandel
med bränvin, och då Staten hvarken bär risk eller besvär vid den af mig
föreslagna förändring, vill jag hoppas den af Riksdagen bifalles.
2:o. Uti 5 § i Utskottets förslag till förordning angående försäljning
af bränvin föreslår Utskottet, att hvarje kommun må besluta huruvida minuthandel
med och utskänkning af bränvin skall inom dess område utöfvas,
äfvensom å Indika ställen och af hvilka personer; hvad landtkommunerna
beträffar, har jag med Utskottet varit ense, men deremot har jag, hvad stadskommuner
angår, varit af olika mening, enär jag anser det hvarje handlande
i stad, som har öppen salubod för diverse handel, bör jemväl berättigas försälja
bränvin i minut, dels af skäl att hvarje sådan handlande sker lika
rätt, dels ock skulle derigenom uppstå en större konkurrens och varans uppdrifvande
till oskäligt högt pris icke så lätt kunna ske, som då några få af
kommunen berättigas idka denna handel; äfvenledes föreställer jag mig, att
krogsuperiet till stor del komme att försvinna. Hvad utskänkning angår, så
må stadskommuner deröfver förfoga bäst de för godt finna, denna min mening
har jag ansett mig böra meddela.
3:o. Uti 16 § af sistnämnda författningsförslag har Utskottet föreslagit
att till landsting och hushållningssällskap samt kommuner skall årligen
af inflytande bränvinsskatt utbetalas 1,617,070 R:dr, såsom ersättning
för genom ny försäljningslag mistade inkomster för utminutering och utskänkning
af bränvin, och såsom skäl derföre åberopat dels gammal häfd,
dels lagligen bestämd rätt. För min del kan jag hvarken gilla förslaget eller
åberopade skäl, helst 24 § i nu gällande förordning angående försäljning af
bränvin icke för all framtid berättigar till de utgifter, som för sådan handel
inflyta, enär jag föreställer mig att Riksdagen är i sin goda rätt när den för
godt finner sålunda förändra försäljningslagen, att berörde 24 § blifver utan
betydelse. Erinrar man sig fordna tider, hade bränvinstillverkare å landet
jemväl rättighet försälja huru litet bränvin som helst, hvarefter genom förändrade
lagstiftningar minsta qvantum först blifvit bestämdt till y4, derefter
till 1 och slutligen 15 kannor, och då sådana förändringar i lagen gent
emot gammal häfd och lagliga rättigheter kunnat ske, anser jag att förändring
i nu gällande försäljningslag jemväl kan åvägabringas, utan att utfästa
ersättning för mistade inkomster till dem som derigenom kunna något
förlora. Att ålägga den arbetande befolkningen, som till större delen förbrukar
det bränvin, som inom landet åtgår, en sådan skatt till Staten, för att
af denne sedermera ojemförligt utdelas till kommuner och särskilda korporationer,
kan väl icke anses med rättvisa eller billighet förenadt; skulle så ske
60 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
är troligen Sverige det enda land, som vidtagit en sådan åtgärd, hvilken
säkerligen skall väcka ett synnerligt missnöje hos större delen åt landets
befolkning, som anser sig der förutan nog hardt tryckt af skatter. I händelse
af förslagets antagande skulle detsamma medföra en orättvisa jemväl
de särskilda länen emellan, så till exempel fingo Jemtland 4,220 R:dr,
Westerbottens län 4,870 R:dr, deremot erhöllo Göteborgs län 229,880 R:dr
och Malmöhus län 164,880 R:dr.
På grund af hvad jag sålunda anfört föreslås,
det Riksdagen ville utan afseende lemna Utskottets förslag
i dess 16 §.”
af Herr Ola Lasson: "Den ersättning till kommuner, hushållningssällskap
och landsting för dem nu tillkommande bränvinsförsäljningsafgifter, som
Utskottet uti punkten 8 af förestående Betänkande föreslagit till 17 procent
utaf årliga bruttoinkomsten af bränvinsskatten för hela riket, efter afdrag
endast af hvad vid utförsel af bränvin i erlagd bränvinsskatt blifvit under
året restitueradt, skall, enligt Betänkandet, utgå, till dess samma ersättning
blifvit på en gång eller successivt aflöst. Ehuruväl kommunerna, hushållningssällskapen
och landstingen kunna anses i viss mån till ersättning berättigade,
sä torde likväl vid bestämmande af tiden för ersättningens utgående
böra i betraktande tagas, att den inkomst, som nämnda inrättningar
utaf afgifter å försäljning af bränvin kunna erhålla, vexlar allt efter som
dessa afgifter höjas eller sänkas; och att någon ersättning rimligtvis icke
kunnat fordras, än mindre stadgas, i fäll afgifterna icke såsom nu borttagits,
utan i stället endast nedsatts till ett jemförelsevis högst obetydligt belopp.
Vid sådant förhållande och då till grund för bestämmandet af omförmälda
17 procent tagits försäljningsafgifternas medeltal under åren 1866—1869, då
dessa afgifter utgjort desamma, som nu gällande förordning stadgar, synes
mig ifrågavarande ersättning icke böra på obestämd tid, utan endast under
de närmast följande 10 åren utgå; och på det sätt att ersättningssumman
minskas med en tiondedel för hvart och ett af de tio åren. Och torde det
för ofvannämnda inrättningar vara mera betryggande att ersättningen inskränkes
denna tid, då det eljest kan hända att en kommande Riksdag före
samma tids utgång helt och hållet indrager ersättningen.
Vidare innehåller 16 § 2 mom. i förslaget till förändring angående vilkoren
för försäljning af bränvin, att omförmälda ersättning skall af Kongl.
Maj:t och Riksdagen gemensamt bestämmas. Emellertid och då denna fråga
synes mig skola till bevillning hänföras, tillkommer det Riksdagen att ensam
densamma afgöra.
På grund häraf hemställer jag,
att
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8. 61
att ifrågavarande ersättning måtte, med årlig minskning af
en tiondedel, till föreslagna 17 procent utgå under en tid
af endast 10 år och att Riksdagen ensam måtte om ersättningen
besluta.”
Uti förestående reservation instämmer Herr Pehr Ericsson.
af Herr P. Rylander: ”Under den förutsättning att Riksdagen godkänner
Utskottets förslag att uti en enda skatt sammanslå afgiften för så väl
tillverkning som försäljning af bränvin, som inom landet tillverkas och förbrukas,
har jag icke kunnat biträda Utskottets under punkten 1 framställda
förslag att åsätta bränvinsförbrukningen en skatt åt 80 öre per kanna af
normalstyrka, hvarföre jag får föreslå:
att den uti 12 § föreslagna bränvinsskatt måtte höjas till
En Riksdaler Riksmynt.
Då jag icke kunnat biträda den redaktion 2 mom. 16 § i förslaget
till förordning angående bränvinsförsäljning genom pluralitetens beslut erhållit,
får jag här framställa min enskilda åsigt och föreslå att detta lagrum
måtte få följande förändrade lydelse:
Vederbörande landsting, hushållningssällskap och kommuner
skola för de inkomster, hvilka genom de förra försälj
ningsafgifter nas borttagande upphört, af den inflytande
bränvinsskatten, intilldess annorledes beslutas, undfå godtgörelse
till belopp och efter grunder, som af Riksdagen
bestämmas.
Som följd af den uti min reservation till En Riksdaler per kanna
yrkade förhöjning af den uti 12 § af förslaget omnämnda beskattning af
inom landet till ver kadt och förbrukadt bränvin, får jag äfven föreslå den förändring
uti Utskottets förslag till aflösning för landsting, hushållningssällskap
och kommuner, att i den under punkten 1 gjorda hemställan måtte införas
En Riksdaler i stället för 80 öre, samt uti 3:dje och 4:de punkterna nu införda
17 procent måtte som följd af den af mig föreslagna förhöjda beskattning nedsättas
till lika med afdelningens förslag 14 procent.”
Derjemte hafva reservationer blifvit anmälda af Herrar A. Dickson, G.
Petré, E. Meijer och Anders Persson.
Herr W. Croneborg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af förevarande Betänkande.
Slutligen har Herr Friherre C. S. von Otter anmält, att han icke deltagit
i Utskottets beslut.
Bih. till Riksd. Prof. 187/0. 5 Sand, 1 Afä. 7 Höft.
9
Bevillning»- Utskottets Betänkande N:o 8.
1
Förslag
till Förordning angående vilkoren för tillverkning af bränvin.
Art. L
Om rättighet till hränvinstillverkning och tiden för dess utöfning.
§ 1.
Bränvin må tillverkas af eu hvar, som är behörig att idka fabriksrörelse
eller oek eger eller innehar i mantal satt eller särskilt skattlagd jord; Och må
flere till hränvinstillverkning berättigade förena sig i bolag för bedrifvande af
sådan tillverkning.
Öfverståthållaren, underståthållaren, landshöfding, landssekreterare, landskamererare,
kronofogde, länsman, lands- och stadsfiskal, polistjensteman, domare
på landet, borgmästare eller annan magistratsperson i stad, ecklesiastik embetseller
tjensteman, kyrkobetjent, folkskolelärare, i tjenst varande läkare, bränuerikontrollör
eller tillsyningsman, så oek i allmänhet embete- eller tjensteman, som
till följd af sin befattning kan komma att deltaga i beslut om hränvinstillverkning
eller kontroll derå, må dock icke befatta sig med dylik tillverkning.
A ecklesiastika, civila och militära boställen, så ock å annan Kronans jord,
som ej med stadgad åborätt besittes, vare hränvinstillverkning förbjuden; dock
varde den, som å den tid, Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 18 Januari 1855,
angående vilkoren för bränvins tillverkning kungjordes, på grund af kontrakt med
Kronan, vederbörande myndighet, korporation eller boställsinnehafvare, såsom brukare
eller arrendator sådan jord innehade, för sin person bibehållen vid tillåtelsen
att tillverka bränvin, på sätt om jordinnehafvare stadgadt är, likväl icke i något
fall längre än samma kontrakt gäller.
§ 2.
Den, som vill tillverka bränvin, utan att genom jords innehafvande vara
dertill behörig, göre derom ansökning, om lian å landet bor, hos Kongl, Maj:ts
Befallningshafvande i länet och. om han i stad är boende, hus magistraten. Vid
Bih, till liiksd, Prat. 1870. 5 Sami. 1 Afd. 7 Haft. 1
2
Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 8.
ansökningen foges bevis, som lians behörighet styrker. Derest sökanden finnes
vara till handteringens utöfning behörig, varde tillståndsbevis för honom ujfärdadt.
§ 3.
Bränvinstillverkning skall, så framt ej högst vigtiga omständigheter föranleda
dess inställande, vara tillåten från klockan 12 på dagen första helgfria
dag i Oktober månad till första helgfria dag i Muj månad det derpå följande året
vid samma timme.
Bränvinstillverkning en må under ofvannämnda tidrymd utöfras under huru lång
tid som helst; Och vare tillverkningen derunder begränsad emellan 200 och 1,200 kannor
i medeltal för hvarje tillverkning sdygn samt minsta tillverkningen vid något bränneri 3,000
kannor allt af normalstyrka, hvarmed i denna författning förstås sådant bränvin, som
innehåller 50 procent alkohol vid + 15° å Celsii thermometer.
Med tillverkning sdygn förstås tiden från klockan 12 på dagen den ena till samma
timma å nästföljande helgfria dag.
Om bränneri eller deri begagnad, redskap genom vådeld eller annan olyckshändelse
väsendtligen skadas eller ock Kongl. Maj:t prof var skäligt att bränv inspänning under i
allmänhet tillåten tid inställa, skall den här förut bestämda minsta tillverkning beräknas
efter det antal tillverlcningsdygn som förflutit från och med del, du tillverkningen enligt
gjord anmälan skolat begynna till det, hvarunder bvänvinsbränningen eif någon utaf dessa
anledningar blifrit afbruten.
Bränvinstillverkning eller mäskberedning dertill vare ej medgifven från
klockan 10 om aftonen näst före sön- eller helgedag till klockan 10 om aftonen å
sådan dag; dock att, om för särskilda tillverkning sm ethoders begagnande undantag från
denna bestämmelse'' skulle befinnas oundgängligen nödigt, sådant undantag må kunna af
Kongl. Maj:t på särskild ansökning medgifva»,
§ 4.
För bränvinstillverkning får begagnas redskap af hvilken storlek och beskaffenhet
som helst, med de inskränkningar allenast, som för kontrollens handhafvande
åro eller varda föreskrifva.
§ 5.
Bränvinstillverkning skall minst 14 dagar före den, då tillverkningen år afsedd
att begynna, hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skriftligen anmälas, samt
dervid tillika uppgifva» så väl stället för tillverkningens bedrifvande, som ock den dag,
då den skall taga sin böljan. Vid anmälningsskriften foges antingen tillståndsbevis,
som i § 2 omförmäles eller ock bevis att tillverkaren eger eller innehar särskildt
3
Bevillning»-Utskottets Betänkande N:o 8.
skattlagd jord. Af bolag tillämnad tillverkning skall anmälas af någon bland
bolagsmännen med uppgift på samtlige delegare i bolaget. Finner Kong!. Maj:ts
Befallningshafvande hinder för handteringens utöfvande icke möta, varde för tillverkaren
tillståndsbevis utfärdadt.
Bränvinstillverkningen må ej begynna förr än ifrågavarande bevis blifvit för den
vid bränneriet anställde kontrollören uppvisadi.
§ 6.
Ben, som till bränvinstillverkning sig anmält, men innan Hd för sådan tillverknings
utöfvande inträdt lios Kongl. Maj:ts Befallningshafvande återkallar sin anmälan och
det erhållna tillverkning sbeviset återställer, vare endast skyldig att ersätta de kostnader,
■ enligt Kongl. Majds Befallningshafvandes pröfning för kontrollörs inkallande till
.„etgöring möjligen uppstå.
§ 7.
Vill brånvinstillverkare före den allmänna bränning stidens utgång med handteringen
upphöra, bör han minst fem dagar fond derom göra skriftlig anmälan hos på stället
tjenstgörande kontrollören, hvilken det då åligger att dels lemna tillverkaren bevis att
sådan anmälan skett, dels ofördröjligen till Kongl. Majds Befallningshafvande äfvensom
vederbörande kronobetjent meddela uppgift om tiden, då i anledning af sådan anmälan
tillverkningen kommer att upphöra.
Uti bränneri, der tillverkningen sålunda blifvit anmäld att upphöra, må den ej
efter den utsatta tiden ega rum utan förnyad anmälan, som i § o sägs.
§ 8.
Om anmäld bränvinstillverkning ej företages inom fem dagar efter den i anmälan
uppgifna tid, åligger det bränvinstillverkaren att till Kongl. Majds Befallningshafvande
inbetala, koutrollörsarfvodet för hela den tid, hvarunder anmäld bränvinstillverkning icke
utöfvats.
Skulle bränvinstillverkning afbrytas utan sådan anmälan, som i § 7 omförmäles,
eller utan att olyckshändelse, hvarom i § 3 säges, dertill varit vållande och ej inom fem
dagar ånyo företages, åligger det "bränvinstillverkaren att jemväl för den Hd, hvarunder
bränvinstillverkningen sålunda varit inställd, till Kongl. Majds Befallningshafvande inbetala
belöpande koutrollörsarfvodet.
§ 9.
Öfver anmälningar och uppgifter, som enligt §§ 5, 6'' och 7 till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande inkomna, läte lian erforderliga förteckningar, för kontroll och
4 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
eftersyn, tillställas vederbörande kronobetjent*; samt öfverkontrollörer och tillsyningsman.
Kronobetjent skall af förteckning, som honom tillställes, låta, inom åtta dagar
från emottagande^ i sitt distrikt anslå afskrift i sockenstuga eller, der sådan
ej finnes, å annat lämpligt ställe i socknen.
§ io.
Bränvinstillverkning i sammanhang med, pressjästberedning äfven under Maj till
oeh med September månader må af Kangl. Maj:l kunna yxedgifvas under vilkor, som dels
i SS 12 och 13 åro stadgade, dels ock ytterligare af Kongl. Maja pröfvas erforderliga.
§ 11.
Vid ättiksberedning eller annan fabrikation får bränvinstillverkningsredskap
icke begagnas af den, som ej till bränvinstillverkning berättigad är. (iller under
andra vilkor, än eoin för bränvinstillverkning äro gällande.
Art. II.
Om bränvins beskattning och uppläggande på vederlag.
§ 12.
För bränvin, som inom landet tillverkas och förbrukas, skall erläggas afgift med
åttio öre per kanna af normalstyrka.
Vid utförsel af svenskt bränvin, för hvithet nämnda afgift blifvit erlagd, åtnjuter
restitution af samma afgift, efter livad i särskild författning är eller varder stadgadt.
§ 13.
Oberäknad! den afgift, som i nästföregående S bestämmes, skola i nedannätmda
fall följande särskilda af gifter erläggas, nemligen:
a) trettio öre för hvarje kanna bränvin af normalstyrka, som i sammanhang med
pressjästberedning, enligt särskild.t nådigt tillstånd tillverkas under Maj till och med September
månader; och
b) trettio öre för hvarje kanna bränvin af normalstyrka, hvarmed tillverkningen
vid något bränneri öfverstiger den högsta tillverkning, som enligt § 3 tillåten är.
Har åter tillverkningen vid något bränneri icke uppgått till det minsta belopp,
som i sistnämnda § är bestämdt eller 200 kannor i medeltal under hvarje tillverhiingsdy9nt
som förflutit från och med det, då brånvinsbrånningen enligt skedd anmälan skolat
begynna, till och med det, hvarunder tillverkare enligt §§ 3 eller 1 egt att med handteringen
upphöra, antingen afverkninyen derunder oafbrutet fortgått eller ej; eller har
5
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
bränvin »binningen, ulan att någon af de i §''3 uppyifna anledningar varit dertill vållande,
upphört, förr än minst 3,000 kannor bränvin af normalstyrka blifvit tillverkade,
skall jemväl för skilnaden emellan det minsta tillåtna tillverkning sbelopp et och det tillverkade
kannetalet erläggas en afgift af 30 öre per kanna.
De i denna § bestämda särskilda af gifter skola inom 14 dagar efter tillverkningstidens
slut och jemlikt uträkning, som kontrollören åligger att till brånvinstillverkaren genast
aflemna, af denne till landtrånteriet inbetalas; börande Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i annat fall låta samma af gifter ofördröjligen utmäta, hvarernellertid det vid brånneriet
tillverkade och vid bränningstidens slut qvarvarojule bränvinet skall utgöra underpant
äfven för dessa afgifters behöriga erläggande.
-§ 14.
BränvinstiUverkare vare obetaget att antingen förskottsvis till landtrånteriet inbetala
den i § 12 bestämda bränvinsskatt, dock icke för mindre än 1,600 kannor hvarje
gång, och i män af tillverkningens fortgång fritt disponera öfver eu mot den erlagda
skatten svara,fide myckenhet bränvin, eller ock att upplägga det tillverkade bränvinet på
nederlag under offentlig kontroll samt endast i man af från nederlaget skeende uttag af
varan erlägga den derå belöpande afgiften. >
Har tillverkare erlagt skatten förskottsvis och landtränteriets qvitto derå till den
vid bränneriet anställd,e kontrollör aflemnat, ege denne, i mån af tillverkningens fortgång
samt efter verkställd uppmätning af bränvinet,, till tillverkarens fria förfogande utlemna
så stort, belopp, som mot den förskottsvis erlagda afgiften svarar.
Vid olyckshändelse, såsom i § 3 sägs, må återbäring beviljas af så stor del af
den förskottsvis erlagda afgiften, som ej motsvaras af tillverkadt och uttaget, bränvin.
Ansökan derom, åtföljd af under sökningshandling ar om olyckshändelsens tillkomst och,
förloppet dervid, ingif ees till Kongl. Majds Befallningshafvande, hvilken ansökningen pröfva;)"
och sitt beslut Kongl. Majds och Rikets Kammarrätt underställer.
§ 15.
Det tillverkade bränvinet skall, såvidt afgiften derför icke blifvit i förskott erlagd,
uppläggas uti af tillverkaren för ändamålet uteslutande upplåtet, enligt, i gällande ordningsstadga
för bränvinsbrånnerierna i Riket gifna föreskrifter inrättadt samt i närheten
af bränneriet beläget magasin eller nederlag srum, försedt med tvenne olika lås, hvit kas
nycklar skola förvaras, den ena hos brånvinstillverkaren och den andra hos kontrollören.
Bränvin, som sålunda på nederlag upplägges, skall vara uppmätt och profvadt
af kontrollören, som öfver antalet kärl samt det uppmätta innehållet, så till kannetal som
styrka, förer journal, i hvilken jemväl dagen för uppmätningen och den påförda skattens
belopp noggrant införas; skolande kontrollören förse hvarje kärl med ordningsnummer
samt påteckning ej mindre om dagen, då detsamma blifvit å nederlaget upplagdt, ån oek
om det deri innehållna brånvinets kannetal och styrka.
6
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
Tillverka ren eller hans bcfullmäktigade omhud anteckne i journalen hvarje gång
bränvin å nederlaget upplägges sitt erkännande i afseende å mätningen och profningen.
Uppstår rörande det uppmätta brånvinets styrka tvist, förf arvs såsom i § 32 sägs och
resultatet af den verkställda undersökningen införes i journalen.
§ 16.
Vill tillverkare, sedan han med bränvinstillverkningen upphört, fortfarande och
utan af giftens erläggande brånvinet å nederlagsmagasin vid bränneriet behålla, ege dertill
rätt intill den 1 Oktober, med vilkor dels att skriftlig anmälan derom hos Kongl.
Majds Befallningshafvande göres minst 10 dagar före tillverkningens upphörande, dels att magasinet
förblifver under uppsigt af tillsyningsman, som Kongl. Majds Befallningshafvande
tillförordnar, sand dels emot erläggande för hvarje helt tusental kannor bränvin af normalstyrka,
som vid tillverkningens upphörande å nederlaget qvarligger, af en nederlagsafgift
af tio riksdaler, hvilken betalas i sammanhang med öfriga af gifter, då första uttagningen
från nederlaget sker; varande den minsta nederlag saf gift, som må erläggas,
trettio H;dr, äfven om ett deremot svarande kannetal bränvin ej blifvit å nederlaget inlagdt.
För hvarje förrättning, utöfver en gång i veckan, som dylik tillsyningsman pjå
grund af tillverkarens begäran vid nederlaget verkställer, vare tillverkare pligtig att godtgöra
tillsy ning smannen med två Riksdaler.
Om bränneri, der nederlag, hvarom i föregående § säges, finnes, under den allmänna
tillverkningstiden ånyo sättes i gång, skall nederlaget i enlighet med föreskrifterna
i ordnings stadgan öfvertagas af den i tjenstgöring inträdande kontrollören; och om, efter
den förnyade tillverkningens upphörande, tillverkaren vill låta bränvin å. nederlaget qvarligga,
ege lian dertill rått, emot iakttagande af ofvan meddelade föreskrifter och erläggande
af fastställd nederlag saf gift för det kannetal, hvarmed brånvinet då öfver skjuter
det, som vid den förnyade tillverkningens början å nederlaget qvarlåg.
§ 17.
Går å nederlag upplagdt bränvin genom vattuflod, vådeld eller annan olyckshändelse
förloradt och förekommer dervid ej något, som godsegare till last läggas kan, må
Kongl. Majds Befallning skafvande efter föregången undersökning medgifva befrielse från
i § 12 stadgad afgift för hvad sålunda förstördt blifvit.
För all annan minskning i det upplagda brånvinets kannetal eller styrka, medgifves
ej lindring i af giften, utan bör densamma erläggas för hvad enligt journalen blifvit
å nederlaget upplagdt; egande Kronan härför panträtt ej endast i det å nederlaget liggande
brånvinet, utan äfven, i fall detta ej befinnes tillräckligt, i all bränner iredskap.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
Bevillning*-Utskottets Betänkande N:o H.
§ 18.
Önskar tillverkaren bränvin ur nederlaget uttaga, gorr derom anmälan hos kontrollören
eller tillsyning smannen, som egen utlemna det belopp, för hvilket tillverkning saf - gift blifvit till länets ränteri inbetald; dock endast helt eller hela kärl och för hvarje gång
ej mindre un 1,000 kannor af normalstyrka, sä frami så mycket på nederlaget qvarliqger.
1 lagen för uttagningm och kärlens nummer antecknas i journalen, deri rånteriqvittensets
datum äfvensom tillverkarens qvitto å det uttagna beloppet skola införas eller
bifogas.
§ 19.
Nederlagsrätt för inom landet tillverkadt bränvin vare derjemte medgifven å ort,
hvarest allmän nederlagsrätt för utländska tullpligtiga varor åtnjutes, under enahanda
vilkor, som med afseende å dylik allmän nederlagsrätt finnas i Tullstadgan för Arrak,
Konjak och huru föreskrifna och på nederlag af inom landet tillverkadt bränvin kunna
eg a tillämpning; skolande uppbörd och redovisning för på sådant nederlag upplag dt bränvin
ombesörjas af vederbörande tullförvaltning i enlighet med de närmare föreskrifter,
som af A ongl. Maj:t, varda meddelade.
§ 20.
Vill egare af bränvin d (samma frän bränneri eller från nederlag i bränner imagasin
till sådant nederlag, som i förestående § 19 omförmäles, försända, inbetala mot
qvitto i vederbörande landtränteri så stor afgift, som, enligt § 12, motsvarar det belopp,
han vill sålunda öfverflytta; dock icke för mindre än 1,000 kannor af normal styrka. Då
ränteriets qvittens till kontrollören eller tillsyningsman öfverle.mnas, skall denne till egarens
förfogande från nederlag smagasinet utlemna högst det kannetal, som mot den inbetalda
afgiften svarar, dock endast på helt ellei'' hela kärl, och dervid'' i enlighet med nederlaqsjournal
och faststäldt formulär utfärda förpassning å de kärl, som sålunda blifvit utlemnade.
På godsegare ankomme det derefter att till nederlaget låta det uttagna''bränvinet
transportera samt detsamma derstädes upplägga; och erhålle han, sedan tullnederlagets
föreståndare förvissat sig om de till nederlag anmälda kärlens innehåll, om uppläggningen
i föreskrifven form affattadt bevis. Mot öfverlemnande af detta bevis till kontrollören
i bränneri^ eller tillsyning smannen må till godsegaren på nytt och på enahanda sätt från
bränn er imagasinet utlemnas en motsvarande myckenhet bränvin, att eif honom sammaledes
till nederlaget öfverflyttas och så allt vidare, till dess magasinet sednast inom föreskrifven
tid, den 1 Oktober, blifvit fullständigt utrymdt.
Finnes öfverflyttning af bränvin från nederlag vid bränneri till tullnederlag kunna
med tillbörlig säkerhet för statsverket verkställas under andra vilkor och kontroller ån de
här ofvan sagda, må den af Kongl. Maj:t medgifva» enligt de särskilda föreskrifter, som
af Kongl. Maj:t för ändamålet varda meddelade.
opaginerad Kontrollera mot PDF
b
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
Art. III.
Om bränvins distillerim\ och rening.
§ 21.
Vill någon under den tid, då han till bränvinstill verkning är berättigad,
distillera bränvin, må sådant ske utan särskild afgift, dock under tillsyn af kontrollör.
§ 22.
Bränvins distillering må dessutom såsom särskild näring under alla tider af
året kunna utöfvas med redskap af hvilken storlek och beskaffenhet som helst.
Ansökan om sådan distilleringsrätt å landet göres hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och i stad hos magistraten, som, då tillstånd dertill meddelas,
skall hos Kong!. Maj:ts Befallningshafvande derom genast göra anmälan.
§ 23.
Den, som vunnit rättighet till distillering enligt nästföregående §, skall,
minst 14 dagar före hvarje gång, han distillering företager; sådant hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande skriftligen anmäla och uppgifva den tid, hvarunder och
det ställe, hvarest han vill distillering^! utöfva, äfvensom distilleringsredskapens
beskaffenhet. Öfver sådan anmälan meddele Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bevis,
och bestämme dervid tillika beloppet af den godtgörelse till tillagning smannen vid distillering
sverket, som af distillering ens läkare bör erläggas och hvilken denne åligger att
för den anmälda tiden, innan distillering företages, i landträhterietförskottsvis nedsätta.
§ 24.
Kongl. mynt- och kontroll verken, vetenskapsakademien, akademierna i
Upsala och Lund, krigshögskolan å Marieberg, carolinska-, farmaceut iska och
teknologiska instituten, bergsskolan i Filipstad, veterinär-inrättningarne i Stockholm
och Skara, så ock samtliga allmänna tekniska elementarskolor i riket, må
för egna behof distilleringsredskap utan afgift begagna.
Likaså ege apothekare att för farmaceutiska behof utan afgift nyttja två
distilleringspannor, en af högst tjugu och en af högst tolf kannors rymd. Skulle
på något ställe apotheksrörelsen göra flera pannors begagnande nödigt, må ansökning
derom hos Kongl. Maj:t ske.
De i
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
9
De i denna § omnämnda distilleringsredskap få ej med rektifikationsapparat
vara försedda.
Redskap, som af apotekare för farmaceutiska behof begagnas, skall vara
af vederbörande justerare mätt och stämplad.
§ 25.
Bränvinsrening vare en hvar afgiftsfritt tillåten, då den sker utan eld eller
ånga.
O
Art. IV.
Om tillsyn vid bränvinstillverkning och distillering.
§ 26.
Vid hvarje bränneri skall, då bränvin der tillverkas eller enligt § 21. distilleras,
vara anställd edsvuren kontrollör; och skola, der sådant utan olägenhet
ske kan, två eller tre brännerier ställas under uppsigt af en gemensam kontrollör.
Denne kontrollör erhåller under tiden af Staten arfvode till följande belopp, nemligen:
Vid
tillsyn å 1 bränneri — 4 R:dr om dagen,
» » å 2 brännerier —• 6 » d:o,
» » å 3 d:o — 8 » d:o.
Dessutom erhåller han af bränvinstillverkaren, utan ersättning, kost och ett
eget, möbleradt, eldadt och ^ädadt- boningsrum å det ställe, der bränvinstillverkningen
eller distilleringen utöfvas.
Kontrollör förordnas af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och njuter för sina
resor skjuts- och traktamentsersättning enligt gällande ordningsstadga för hrånnerierna
i riket.
§ 27.
De sålunda anställde kontrollörer lyda i allmänhet under särskildt tillsätte
öfverkontrollörer, hvilka skola hålla tillsyn öfver författningens efterlefnad.
Öfverkontrollör lyde under chefen för den vid Kongl. Maj:ts Civil-departement inrättade
bränyinskontrollbyrå. Kontrollör inom län, der ofverkontrollör icke förordnad
är, vare ock ställd omedelbart under chefen för nämnda byrå.
Öfverkontrollörer, till erforderligt antal, förordnas af Kongl. Maj:t och
åtnjute det arfvode samt den skjuts- och traktamentsersättning, som i ordningsstadgan
är bestämd.
Bill. till Riksd, Prat. 1870. 5 Sami. 1 Afd. 7 Höft.
II
10
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
§ 28.
Öfverkontrollörer och kontrollörer ställe sig till noggran efterrättelse de
föreskrifter, som i ordningsstadgan äro meddelade.
Bränvinstillverkare ställe sig derjemte till efterrättelse hvad ofvannäinnda
ordningsstadga om hans åligganden innehåller, samt de föreskrifter, kontrollören i
enlighet med densamma meddelar.
ö
§ 29.
Allt bränvin skall på tillverkningsstället till kannetal af den i § 3 angifna
normalstyrka bestämmas, på sätt ordningsstadgan föreskrifver.
Bränvinstillverkaren, som bör om tiden för uppmätningen underrättas, egen
att dervid sjelf eller genom ombud vara tillstädes, utan att dock förrättningen må för
hans uteblifvande inställas. All för uppmätningen behöflig handräckning och redskap
skall af bränvinstillverkaren tillhandahållas
Från det vid uppmätningen erhållna och till normalstyrka reducerade kannetalet
af dr ages för afdunstning b procent, hvarefter återstoden utgör det kannetal, efter hvithet
stadgade afgifter skola utgå.
§ 30.
Vid den förrättning, som i nästföregående § omförmäles, skall såsom vittne
närvara en i orten boende, trovärdig och skrifkunnig person, som bränvinstillverkning
icke utöfvar. Sådant vittne utses i stad af stadsfullmäktige eller, der sådane
ej finnas, af allmän rådstufva, och på landet af kommunalnämnd.
I fall antingen vittne icke väljes eller valdt vittne uteblifver, ege kontrollören
att annan lämplig person till vittne kalla.
Vittne bestyrke under edlig förpligtelse riktigheten af kontrollörens protokoll,
i hvad det angår de uppgifter, som ligga till grund för bestämmande af bränvinets
kannetal.
I afseende på tiden för vittnets närvaro och biträde vid bränneriet ställe sig
vittne till efterrättelse hvad ordningsstadgan derom innehåller, och de föreskrifter,
kontrollören i enlighet med densamma meddelar.
Vid förrättning i bränneri tillkomme vittne i dagtraktamente Fn R:dr femtio
öre.
§ 31.
Om för lättad kontroll vid bränvinstillverkning Kongl. Maj:t skulle finna
för godt förordna, att särskilda instrument för bestämmande af det tillverkade brän
-
Bevillnings-Uiskottets Betänkande N:o 8.
11
vinets kannetal skola å redskapen anbringas, vare bränvinstillverkare skyldig att
på egen bekostnad sådana instrument anskaffa och underhålla.
§ 32.
Uppstår emellan bränvinstillverkare och kontrollör tvist om det till kannetal
bestämda bränvinets alkoholhalt, insändes under bådas försegling prof af bränvinet
till Kong!. Maj:ts Befallningshafvande, som, efter det sakkunnig person undersökt
profvet och skriftligt yttrande derom afgifvit, afgör tvisten genom beslut, som
ej öfverklagas må. Den som tvisten tappar, skall gälda så väl den af undersökningen
uppkommande kostnad, som vederpartens utgifter och besvär.
§ 33.
Bränvinstillverkning eller distillering må ej företagas, innan bränneriet blifvit
af vederbörande kontrollör besigtigadt och befunnet icke vara annorlunda inrättadt,
än ordningsstadgan medgifver. Sådan besigtning bör anställas, innan tiden
för bränvinstillverkningen infaller. Varder besigtningen af kontrollör fördröjd,
förhålles som i ordningsstadgan föreskrifves. Vid besigtningen skall kontrollören
öfver bränneriet upprätta beskrifning i tre exemplar. Dessa skola af honom och
bränvinstillverkaren undertecknas. Ett exemplar insändes till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande;
och skola kontrollören och bränvinstillverkaren ett hvardera till
sig taga.
Då redskap i bränneri ombytes eller förändras, skall kontrollören likaledes,
innan bränvinstillverkning eller distillering der företagas må, öfver de verkställda
förändringarne upprätta eu beskrifning'' i tre exemplar, hvarmed förfares på enahanda
sätt, som ofvan stadgadt är.
, §34.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordne behöfligt antal personer att hafva
tillsyn vid distillering, som enligt S 21 utöfvas, och bestämme hvilka distilleringsverk
under hvarderas tillsyn ställas må, äfvensom huru mycket tillsyningsman bör
i arfvode erhålla för hvarje distilleringsverk, som är under hans uppsigt, hvithet
arfvode genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes försorg i behörig ordning utbetalas
af de för sådant ändamål utaf distilleringsverkets innehafvare uti landtränteri
insatta medel.
År distilleringsverk beläget å landet, skall tillsyningsmannen dessutom af
verkets innehafvare, utan ersättning, erhålla kost och ett eget, möbleradt, eldadt
och städadt boningsrum å det ställe, der distilleringen utöfvas.
12
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordne likaledes behöfligt antal personer att
såsom tillsy ning smän distriktvis utöfva tillsyn å de i § 15 omförmälda nederlagsmagasin
vid brånnerierna under den tid, då bränvins tillverkning derstädes icke egen rum, och
bestämme ej mindre de nederlagsmagasin, som sålunda skola stå under hvarje dylik
tillsy ning smans kontroll, ån det arfvode han derför egen uppbära.
§ 35.
Finner kontrollollör eller tillsyningsman vid under hans uppsigt stäldt bränneri,
distillering sverk eller nederlagsmagasin, någon olaglighet vara begången, gifve ofördröjligen
sådant tillkänna hos allmän åklagare, hvilken har att åtal i laga ordning
anställa.
Ärt. V.
Om ansvar för öfverträdelse af författningens föreskrifter.
§ 36.
Den, som tillverkar bränvin, utan att anmälan dertill skett, eller under tid,
då bränvinstillverkning ej är tillåten, gälde den i § 12 stadgade afgift och böte, för
lönbränning, första gången ett med afgiften lika belopp och andra gången dubbelt.
Den, som andra gången med sådan förbrytelse beträdes, hafve derjemte förverkat
rättighet att bränvin tillverka. Skulle han ytterligare blifva dermed beträdd,
erlägge afgift, enligt nyssnämnda § och böte fyra gånger afgiftens belopp. Missbrukas
till oloflig bränvinstillverkning sådan distilleringsrättighet, som enligt § 22
utöfvas får, ansvare såsom för lönbränning, och vare rättigheten förlustig.
Har lönbränning skett med enkel, omedelbarligen med eld drifven redskap,
varde afgiften beräknad efter redskapens afverkningsförmåga, som skall antagas
under dygn uppgå till fyra gånger pannans rymd. Kan redskapens storlek
icke utrönas, bestämmes afgiften efter 100 kannors tillverkning under dygn. År
tillverkningen utöfvad med mera sammansatt eller medelst ånga drifven redskap,
beräknas afgiften för det belopp, som, efter hvad utredas kan, tillverkadt blifvit,
dock för minst 300 kannor på dygnet. I begge dessa fall skall afgiften utgå för
minst en månad; men bär tillverkningen blifvit utöfvad in på andra månaden, utgöres
afgift för två månader, in på tredje månaden för tre månader o. s. v.
§ 37.
Tillverkar någon bränvin å annat ställe, än han uppgifvit, böte från och
med 100 till och med 1,000 R:dr.
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8. 13
§ 38.
Uti de i §§ 36 och 37 omförmälda fall af oloflig bränvinstillverkning vare
de vid förbrytelsen nyttjade redskap, det i bränneriet samt dertill hörande förvaringsrum
vid beslagstillfället befintliga bränvinvoch de kärl, hvari det förvaras, förbrinna.
Kan det styrkas, att någon de] af bränvinet är lofligen tillverkadt, vare
dock sådan del icke förbruten.
§ 39.
Den, som vid bränvinstillverkning från beskattning undansnillar något af
det bränvin, som tillverkas, eller för sådant ändamål begagnar tillverkningsredskap
eller sprithållare med dold öppning eller afledning, hvarigenom bränvin kan lönligen
uttagas, eller på något annat sätt försnillar den afgift, som erläggas bör, eller
olofligen bryter försegling eller öppnar eller borttager lås, som kontrollör åsatt till
förekommande af det tillverkade bränvinets lönliga uttagande, straffes med böter
från och med 500 till och med 1,500 R:dr, gälde den afgift, som för det undansnillade
bränvinet sig belöper och hafve förbrutit redskapen, det i bränneriet samt
dertill hörande förvaringsrum vid beslagstillfället befintliga bränvin och de kärl,
hvari det förvaras.
§ 40.
Till redskap, som enligt §§ 38 eller 33 är förbruten, räknas hvarje i bränneri
för kokning, mäskberedning, jäsning och bränning inrättad redskap, äfvensom
sprithållare.
§ 41.
Distillerar den bränvin, som till distillering icke är berättigad, eller utöfvar
distilleringsrätt, som på § 21 grundad är, under tid, hvarför anmälan till bränvinstillverkning
ej skett, eller varder sådan distillering, hvilken enligt § 22 idkas
såsom särskild näring, utöfvad under tid, hvarför anmälan till distilleringen ej
skett, eller innan afgift, motsvarande bestämdt arfvode åt tilisyningsmannen, blifvit
i landtränteriet erlagd; böte den, som distillering sålunda olofligen utöfvar eller
olagligen förfar, från och med 100 till och med 1,000 R:dr.
Den, som till distillering, hvilken på grund af § 22 utöfvas, använder redskap
af annan beskaffenhet, än han uppgifvit och till begagnande hvaraf han är
berättigad, böte från och med 20 till och med 200 R:dr.
14
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
§ 42.
Apotekare, som för farmaceutisk» behof nyttjar ostämplad redskap eller
distilleringspanna af större rymd, än medgifven är, eller distilleringspannor utöfver
tillåtet antal, böte från och med 20 till och med 200 R:dr.
Använder apotekare panna med rektifikations-apparat, böte såsom i § 41
mom. 1 sägs.
§ 43.
Ofverträder bränvinstillverkare det förbud, som i mom. 5 af § 3 gifvet är
mot bränvinstill verkning eller mäskberedning å sön- eller helgedag från klockan 8 förmiddagen
till klockan 5 eftermiddagen, böte för hvarje gång sådant sker från och med
20 till och med 200 R:dr.
Verkställes annat till bränneri hörande arbete, utom tillsyn vid malt- eller
jästberedning, å den för bränvinstillverkning eller mäskberedning under sön- eller helgedag
förbudna tid, böte bränvinstillverkare från och med 5 till och med 50 R:dr.
§ 44.
För öfverträdelse af hvad i § 28 mom. 2 samt § 29 mom. 2 angående bränvinstillverkare
stadgas, vare ansvaret böter från och med 20 till och med 200 R:dr.
§ 45.
Vägrar man den, som i afseende å förbrytelser mot denna författning eger
undersökning anställa, tillträde till rum eller byggnad, der, enligt § 59, undersökning
ske må, böte från och med 100 till och med 1,000 R:dr.
§ 46.
När förbrytelse mot denna författning åtalas, ansvare bränvinstillverkare
eller distilleringsidkare för hustrus, barns, tjenstefolks och vid bränneriet anställde
arbetares gerningar, i fall bötesansvar eller förlust af redskap eller tillverkad vara
eller kärl, hvari den förvaras, ifrågakommer, derest icke omständigheterna göra
sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja.
Redskap, tillverkad vara och kärl, hvari den förvaras, skola, fastän bränvinstillverkare
icke är egare deraf, förbrutna dömas, när förbrytelse, som sådan
påföljd medförer, är begången af bränneriets arrendator eller föreståndare eller ock
efter arrendatorns eller föreståndarens föreskrift.
Bevillning8- Utskottets Betänkande N:o 8.
15
Då förbrytelse, som enligt denna förordning medförer förlust af redskap,
tillverkad vara eller kärl, hvari den förvaras, blifvit begången af annan än dessas
egare, och denne sednare finnes vara berättigad att dem behålla, skall den brottslige
utgifva redskapens, varans eller kärlens värde.
§ 47.
Bränvinstillverkare eller distilleringsidkare, som åt den vid hans bränneri
anställde kontrollör eller tillsyningsman såsom gåfva något gifver eller erbjuder,
böte från och med 20 till och med 200 R:dr. Kontrollör eller tillsyningsman, som
gåfvan emottager, vare lika ansvar underkastad och miste derjemte befattningen.
§ 48.
Skulle brännerikontrollör eller den, hvilken tillsyn vid bränneri eller distil—
leringsverk såsom tjenstepligt åligger, eller den, som är pligtig att förbrytelser
mot denna författning åtala, sjelf beträdas med oloflig bränvinstillverkning eller
distillering, eller att hafva främjat sådan förbrytelse eller tillverkares försnillning af
den afgift, han erlägga bör; varde dömd till fängelse eller straffarbete från och
med sex månader till och med två år.
Yisar någon, hvilken det åligger att tillsyn vid bränneri eller distilleringsverk
hålla, eller förbrytelser mot denna författning åtala, försummelse eller vårdslöshet
i dessa åligganden; varde antingen för alltid eller under viss tid från tjensten
eller befattningen skild eller ock fälld till högst 200 R:drs böter.
§ 49.
Varder, till utrönande af förbrytelse mot denna författning, undersökning
hoa någon anställd emellan klockan 9 om aftonen och klockan 5 om morgonen,
men sådan förbrytelse ej upptäckt; böte förrättningsmannen från och med 5 till
och med 50 R:dr, der han ej finnes hafva till undersökningen giltig anledning haft.
§ 50.
Vårder vid undersökning - eller i anledning deraf förrättningsman våldförd
eller föröfvar han sjelf våld i oträngdt mål; gånge dermed efter allmän lag.
§ Öl.
Böter, som efter denna förordning ådömda äro, skola, om tillgång till deras
gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.
16
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8
I 52.
Då bränvinsafgift jemte böter enligt denna förordning ådömda blifvit, må,
der tillgång till afgiften eller någon del deraf saknas, böterna ej kunna med penningar
gäldas, utan skall den sakfällde i stället undergå motsvarande förvandlingsstraff.
✓
§ 53.
Af böter, som enligt denna författning ådöinas, samt värdet af bränneriredskap
och annan egendom, som förbruten anses, tillfälle två tredjedelar åklagaren
och en tredjedel den stads eller sockens fattigkassa, hvari den åtalade förbrytelsen
är begången. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens
andel.
Efter anmälan af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kominer att på Kongl.
Maj :ts nådiga pröfning bero, huruvida i något fall åklagare eller tillsyningsman för
ådagalagdt nit. vid efterspanande och hedrande af förbrytelser mot denna författning
gjort sig förtjent af någon särskild uppmuntran utöfver honom möjligen tillkommande
andel i ådömda böter samt redskap eller annat förbrutet gods.
Art. VI.
Föreskrifter i afseende å författningens verkställighet.
§ 54.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hålle allvarlig hand öfver iakttagande af
hvad i denna författning stadgadt är.
§ 55.
Lands- och stadsfiskaler, krono-, stads- och polisbetjente, samt de personer,
hvilka särskildt förordnas att vaka öfver denna författnings efterlefnad, åligge att
förbrytelser mot densamma åtala.
I öfrigt eger en hvar rättighet att för sådana förbrytelser anställa åtal, dock
ej barn mot föräldrar, eller tjenstehjon, så länge de i tjensten äro, mot husbondefolk.
Då åtal anställes af annan person än den, som i mom. 1 af denna § nämnd
är, gifve han sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att denne må kunna
målets utförande öfvervara.
§ 56.
opaginerad Kontrollera mot PDF
IT
jBevillning s-Utskottets Betänkande N:o 8.
§ 56.
Kommunalnämnd å landet och vederbörande kommunalmyndighet i stad
böra egna synnerlig uppmärksamhet derå, att förbrytelser mot denna förordning
varda till åtal angifna.
Tillträde till bränneri må derföre ej förvägras dessa myndigheter, eller den
ledamot, de bland sig utse att öfver bränneriet tillsyn hafva.
§ 57.
De i § 55 inom. 1 omförmälda allmänna åklagare och tillsyningsman ega
anställa undersökning af förbrytelser mot denna författning, äfvensom att verkställa
beslag.
§ 58.
Den, som förrättar undersökning, bör, för att tillgodonjuta det skydd, honom
dervid lagligen tillkommer, vid förrättningen på sig synbart bära påbjudet tjenstetecken,
eller, innan förrättningen företages, fullmakt eller förordnande uppvisa.
I orten boende eller känd krono- eller stadsbetjent vare likväl frikallad från
skyldighet att sin behörighet sålunda styrka.
§,59. _
Undersökning må alla tider ; på ''dygnet anställas i bränneri, kök, bryggoch
bagarstuga, så ock i annat rum eller byggnad, som kali begagnas för bränvinstillverkning
eller distillering.
Då vid undersökning någon förbrytelse ej upptäckes, vare för undersökningens
anställande förrättningsmannen icke underkastad ansvar, såvida ej undersökningen
blifvit företagen emellan klockan 9 om aftonen och klockan 5 om morgonen.
I sådant fall gånge, som i § 49 sagdt är.
§ 60.
, Beslag skall göras i två vittnens närvaro. Innehafvare af hvad i beslag
tages, eller, i hans frånvaro, hans ombud på stället eller någon af hans husfolk,
skall om beslaget förut tillsägas.
§ 61.
Då beslag sker hos den, som är berättigad att tillverka bränvin och sig
dertill behörigen anmält, må hvarken panna utbrytas, ej heller någon del af tillBih.
till Riksd. Prat. 1870. 5 Sami. 1 Afd. 1 Håft. Ill
18
Bevillnings-Ut$kottets Betänkande N:o 8.
verkningsredskapen honom fråntagas, eller han från tillverkningens fortsättande
hindras, innan första domstol i målet dömt redskapen förbruten, Härifrån undantagas
de fall,
, l:o då tillverkare från beskattning undansnillar något af det tillverkade
bränvinet;
2:o då för sådant ändamål begagnas tillverkningsredskap eller sprithållare
med dold öppning eller afledning, hvarigenom bränvin kan lönligen uttagas;
3:o då tillverkare bryter försegling eller öppnar eller borttager lås, som
kontrollör åsatt till förekommande af det tillverkade, bränvinets lönliga uttagande.
§ 62.
Redskap, som i beslag tages, skall, till förekommande af dess utbyte mot
annan, af beslagaren med särskild stämpel utmärkas, der ej redskapen vid beslaget
egaren fråntages, i hvilket fall den skall i allmänt förvar sättas.
§ 63.
Vid beslag skall till säkerhet för de böter, som ådöma» kunna, det i bränneriet
och dertill hörande förvaringsrum befintliga, lofligen tillverkade bränvin i
förvar tagas.
v Förslag
till Förordning angående vilkoren För försäljning af bränvin och andra
brända eller distillerare spirituösa drycker.
§ i.
Bränvin må ej till mindre belopp än fem kannor säljas af annan än den,
som enligt § 2 eller 4 dertill berättigad är.
§ 2.
Den, som erhållit rättighet att idka minuthandel med bränvin, får ej sälja
mindre än en half kanna; dock att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, uppå framställ
-
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
19
ning, i stad af stadsfullmäktige, eller, der sädane ej finnas, af allmän rådstufva, och å
landet af kommunalnämnd efter kommunalstämmas hörande, egen, der sådant pröfvas för
orten lämpligt, stadga, att lägsta beloppet vid minuthandel med bränvin inom kommunens
område må utgöra en femtedels kanna eller tjugo kubiktum.
§ 3.
Yic! handel, som i förestående §§ omförmäles, må hvad såldt blifvit icke i
mindre belopp ftn det minsta, som i hvartdera fallet säljas må, utlemnas eller emellan
flere köpare fördelas; ej heller får något af det Sålda å försäljningsstället
förtäras.
§ 4-
Den, som erhållit rättighet att idka iskänkning af bränvin, må sälja huru
litet belopp som helst, och må detta å stället förtäras eller derifrån afhemtas.
A utskänkningsställe skall mat alltid vara att tillgå.
§ 5.
Hvarje kommun egen, med de inskränkningar hår nedan sägas, besluta,.huruvida
minuthandel med och utskärning af bränvin må inom dess område utöfvas, äfvensom
å hvilka ställen och af hvilka personer,
Beslut härom fattas, på sätt i fråga om kommunens angelägenheter i allmänhet
är stadgadt; dock att å landet kommunalstämma för sådant ärendes behandling skall
vara pålyst tvänne på hvarandra följande söndagar.
§ 6.
Rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin må ej tilldelas
annan än den, som har god frejd, gjort sig känd för ordentlighet, kan försvarligt
skrifva och räkna samt pröfvas i (Ifrigt tjenlig vara.
Den, som enligt 2 mom. i § i af Kongl. Förordningen angående vilkoren
för bränvins tillverkning icke får med sådan sig befatta, äfvensom apotekare, må ej
tilldelas rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin.
Utskänkning af bränvin må icke eller utöfvas af den, som idkar annan handel,
till hvars bedrifvande särskild anmälan erfordras.
A landet utom köpingar vare lag samma för minuthandel med bränvin.
§ 7.
Genom hvad hår ofvan i §§ 5 och 6 stadgadt är har förändring icke skett i afseende
å de för säljningsrättigheter, som i stad för närvarande tillkomma källarmästare,
20
Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 8.
vinskänkar, läkare af schweitzerirörelse, traktörer och värdshusvärdar, hvilka å sin
rörelse innehafva burskap, äfvensom de näringsidkare, hvilka rättighet till sådan
rörelse, som i denna författning under minuthandel med eller utskänkning af bränvin
förstås, blifvit förlänad för bestämd tid, hvilken före ingången af nästa försäljningsår
icke tilländalöper.
§ 8.
Burskap, som hädanefter meddelas, medföre ej rättighet till minuthandel
med eller utskänkning af bränvin.
Vinskänk, som på grund af burskap är till utskänkning af spirituösa drycker
berättigad, må, uppå derom hos vederbörande embetsmyndighet gjord anmälan,
mot afstående från sin rätt att utskänka bränvin till förtäring på stället och frikallelse
från den dermed förenade skyldigheten att hålla mat, till afhemtning försälja
huru litet belopp som helst.
§ 9.
Gästgifvare vare ej pligtig att bränvin till utskänkning hålla.
§ io.
Gästgifveri å landet, för hvilket vid den tid, då Kongl. Förordningen den
18 Januari 1855, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller distillerade spirituösa drycker, blef till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet
utöfvades och sedermera icke upphört, varde vid rättigheten fortfarande bibehållet,
intilldess densamma förverkas eller upphör genom uppsägning hos vederbörande
kommunalmyndighet.
Der gästgifverihållning är mellan flere åboer fördelad, må utskänkningsrättighet
af dem icke samtidigt utöfvas, utan af hvardera endast under den tid, han
gästgifverihållningen besörjer. Den, som vill sin andel i utskänkningsrättigheten
uppsäga, vare dertill berättigad.
§ 11.
Den, som sin rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin
förverkat eller uppsagt, må ej till dylik försäljning ånyo vinna rättighet annorledes
än, i H medgifves.
Har för gästgifveri å landet rättighet till bränvinsutskänkning blifvit af
egaren förverkad eller uppsagd, må den icke kunna för gästgifveriet åter förvärfvas.
Bevillning-Utskottets Betänkande N:o 8. 21
Gästgifvaren må dock kunna för sin person i stadgad ordning vinna rättighet till
bränvinsutskänkning.
§ 12.
För viss tid beviljad rättighet till minuthandel med eller utskänkning af
bränvin må ej på annan person öfverlåtas, utan att denne af vederbörande kommunalmyndighet
pröfvas tjenlig och i öfrigt behörig.
Öfverlåtelse af annan rättighet till minuthandel med eller utskänkning af
bränvin vare ej medgifven, dock utan inskränkning af den vissa gästgifverier i § 10
mom. 1 tillerkända rätt.
Aflider den, som på annan grund än burskap innehar rättighet till minuthandel
med eller utskänkning af bränvin, må rörelsen för sterbhusdelegarnes räkning
icke fortsättas längre, än till slutet af löpande försäljningsår och endast under
vilkor, att sådant behörigen anmäles, samt att rörelsen utöfvas af sådan person,
som vederbörande kommunalmyndighet pröfvar tjenlig och i öfrigt behörig.
§ 13.
Innan minuthandel med eller utskänkning af bränvin företages af den, som
till sådan försäljning rättighet undfått, vare han pligtig att i stad hos magistraten
och å landet hos kronobetjeningen anmäla, i hvilken lägenhet han försäljningen
idka vill. Så ofta sådan försäljningsZäpenået ombytes, varde anmälan derom likaledes
gjord. '' *-
§ 14.
Rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, som hädanefter meddelas,
gälle endast för ett försäljning sår; Och räknas försäljningsåret för stad från
den 1 Oktober och å landet från den 1 November.
§ 15.
Vid läger, eller der trupp eljest är för flere dagar sammandragen, vid helsobrunn
eller badort, på passagerarefartyg, eller der värdshusrörelse af annan anledning
kan komma i fråga att under endast någon del af året utöfvas, må, för
kortare tid än år, rättighet till bränvinsutskänkning meddelas af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
när, i förstnämnda fall, befälhafvande militärchef och, i öfriga
fall, andra vederbörande derom gjort anmälan.
Då till utskänkning, nu sagd är, tillstånd meddelas, underrätte Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande derom vederbörande kommunalmyndighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
«
22 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
§ 16.
Afgift för minuthandel med eller utskärning af bränvin må icke, under hvad
namn eller förevändning som helst, till kommunen utgå, utan vare läkare af sådan rörelse
endast underkastad beskattning såsom för inkomst af annan rörelse.
Vederbörande landsting, hushållningssällskap och kommuner skola, för de inkomster,
hvilka genom de förra för säljning safgiftemas borttagande upphört, af den inflytande
bränvinsskatten undfå godtgörélse till belopp och efter de grunder, som af Kongl. Maj:t
och Riksdagen gemensamt bestämmas.
§ 17-
Å landet vare minuthandel med eller utskänkning af bränvin förbjuden på
eller inom en åttondedels mil från ställe, der auktion, marknad, torgdag eller mönstring
med beväringsmanskap hålles, eller der menighet för kronoskjutsning eller
skallgång samlad är.
Vid annan mönstring, uppbördsstämma, mantalsskrifning, ting eller annan
till folksamling ledande förrättning må ej bränvin försäljas annorlunda, än vid måltider
åt spisande gäster.
Ej må någon i landsbygd fara med bränvin från by till by eller från gård
till gård, att dermed köpslaga.
§ 18.
Minuthandel med och utskänkning af bränvin vare, äfven då den för öfrigt
medgifven är, i allmänhet icke tillåten sednare å dag än till klockan tio på aftonen;
egande dock vederbörande myndighet, der särskilda omständigheter föranleda behof
af försäljningstidens inskränkning eller utsträckning, att derom förordna.
Skulle anledning förekomma dertill, att minuthandel med eller utskänkning
af bränvin bör förbjudas i stad vid något af de tillfällen, som i § 17 nämnas, eller
å landet vid de tillfällen, som i samma paragrafs andra moment omförmälas, ege
vederbörande embetsmyndighet jemväl att derom meddela föreskrift.
Förekomma å gästgifveri eller annat utskänkningsställe eller ställe, der minuthandel
idkas, oordningar af den art, att innehafvaren af rättigheten icke kan anses
fortfarande ega den för densammas utöfvande erforderliga frejd, ordentlighet
eller öfriga egenskaper, må Kongl. Maj;ts Befallningshafvande eller vederbörande
kommunalmyndighet ega att rättigheten indraga eller innehafvaren derifrån skilja.
Beslutet härom gånge genast i verkställighet.
§ 19.
A apothek må bränvin eller sprit hvarken säljas eller annorledes utlemnas
utom för medicinskt ändamål uppå behörig läkares recept, för tekniskt behof, då
23
Bevillning-Utskottets Betänkande N:o 8.
detsamma behörigen styrkes medelst intyg af magistratsledamot, kronobetjent, kommunalstämmas
eller kommunalnämnds ordförande eller vice ordförande, och för vetenskapliga
ändamål uppå skriftlig reqvisition af känd vetenskapsidkare; börande
alla sådana recept, intyg och reqvisitioner å apotheken qvarhållas och der förvaras.
I afseende på försäljningen af sådana läkemedel, hvilka innehålla bränvin
eller sprit, galle hvad medicinalförfattningarne föreskrifva.
§ 20.
Under sön- eller helgedag må ej bränvin, som är föryttradt genom partieller
minuthandel, till köpare utmätas eller utlemnas.
Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.
I stad kan utskänkning af bränvin under sön- och helgedagar än vidare
inskränkas eller helt och hållet förbjudas, derest beslut derom fattas af kommunalstyrelsen,
samt beslutet af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter magistratens
hörande, godkännes.
På landet vare å sön- eller helgedag all annan utskänkning förbjuden, än
på gästgifvaregårdar vid måltider till resande, derest Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ej, på grund af särskilda omständigheter, undantag meddelat.
§ 21.
Bränvin må icke utlemnas till den, som synbarligen är öfverlastad, ej heller
å utskänkningsställe till den, som minderårig är.
Den, som öfverlastad är, får ej utdrifvas från utskänkningsställe, der han
starka drycker förtärt, eller utan vård lemnas.
§ 22. ''
Då minuthandel med eller utskänkning af bränvin sker, får dörren till försäljningsrummet
icke vara låst.
§ 23.
Den, som eger rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin,
vare förbjudet att, äfven utan betalning, utlemna sådan vara vid tillfälle, då försäljningsrätten
ej utöfvas får.
24
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
§ 24.
I öppen salubod för handel med andra varor an bränvin, vare bränvinsutdelning,
äfven utan betalning, förbjuden.
§ 25.
Ej vare någon berättigad att utsöka betalning för bränvin, som blifvit vid
utskänkning utborgadt.
Lag samma vare, då bränvin blifvit vid minuthandel till mindre belopp än
en kanna utborgadt.
§ 26.
Byteshandel med bränvin vare lika med bränvinsförsäljning ansedd.
§ 27.
Bränvin, som är försatt med något för helsan skadligt ämne, eller som icke
är renadt från finkelolja, eller hvars styrka icke uppgår till minst fyratiosex procent,
får icke vid minuthandel eller utskänkning till salu hållas.
§ 28.
Då bränvin sändes med fartyg saltsjövägen ifrån tullplats, hvarmed förstås
stad, köping eller landthamn, der tullkammare eller, under inspektor eller uppsyningsman
ställd, ständig tullbevakning finnes, bör tullförpassning bränvinet åtfölja
samt kärlen med tullförsegling vara försedda; dock inbegripes icke härunder skeppsbesättnings
förråd, räknadt till två kannor på man.
Förpassning å bränvin må ej af tullkammare utfärdas, innan afsändaren aflemnat
antingen sådan af brånvinskontrollör eller tillsyningsman utfärdad förpassning,
som i § 20 af Kongl. Förordningen angående vilkoren för tillverkning af bränvin årföreskrifven,
eller ock tillverkarens, under edlig förpligtelse utgifna bevis, att bränvinet
är af honom å uppgifvet ställe tillverkadt.
Sistnämnda bevis bär åtfölja bränvin, då det föres på saltsjön från ort, hvarest
sådan ständig'' tullbevakning, som i mom. 1 omförmäles, icke finnes anställd, äfvensom
vid annan transport inom landet i större partier ån femton kannor.
Vid införsel och transport af utländska brända eller distillerade spirituösa
drycker galle hvad särskildt derom stadgas.
§ 29.
opaginerad Kontrollera mot PDF
So
Bevillning*- Utskottets Betänkande Ar:o ''8.
§ 29.
Med undantag af den i § 27 meddelade föreskrift om bränvinets rening
o C''li styrka, skall hvad i denna förordning är stadgadt om minuthandel med eller
utskänkning af bränvin gälla äfven för sprit samt andra brända eller distillerade,
in- eller utländska, spirituösa drycker äfvensom för drycker, Indika äro dermed
tillagade.
§ 30.
A gästgifveri, der rörelsen är mellan flere åboer fördelad, skall eu af kronobetjent
påtecknad uppgift om den tid, hvardera åboen är till bränvinsutskänkning
berättigad, vara anslagen hos den, som för tillfället försäljningsrätten utöfvar,
och hos honom, under samma tid, jemväl skylt vara anbragt, på sätt i § 31 föreskrifves.
§ 31.
, Der minuthandel med eller utskänkning af bränvin idkas, skall vara anbragt
skylt, som rörelsen utvisar.
§ 32.
Af denna förordning bör å det ställe, der minuthandel med eller utskänkning
af bränvin idkas, ett exemplar alltid vara i försäljningsrummet anslaget.
§ 33.
Hav kommun för egen räkning idkat minuthandel med eller utskänkning af bränvin
eller, i strid emot det i § Ib mom. 1 gifna förbud, afgift uppburit af den, som
undfått rättighet att drifva sådan rörelse, värde, för eu tid af fem år, beröfvad rätten
att om bränvins utminutering och utskänkning inom dess område sjelf bestämma. Den
rätt utöfvas i sådant fall af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.
Kommun, som, på sätt nu sagdt är, sig förbrutit, hafre ock för fem år förverkat
den rått till ersättning för förlorade försäljning saf gifter, som eljest, i öfverensstämmelse
med § 16, kunnat kommunen tillkomma.
§ 34.
Den, som genom minuthandel eller utskänkning föryttrar bränvin, utan att
i stadgad ordning hafva dertill förvärfvat rättighet, eller som, på sätt i § 3 sägs,
Bill. till Riksd. Prot. 1870. 5 Sami. 1 Afd. 7 Håft. IV
26
B evillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
mellan flere köpare fördelar bränvin, böte första gången från och med 30 till och
med 60 Riksdaler, andra gången från 60 till och med 120 Riksdaler och tredje gången
från 120 till och med 240 Riksdaler. Den, som fjerde gången eller oftare med
sådan förbrytelse beträdes, dörnes till fängelse från och med två månader till och
med ett år.
Dessutom vare det i försäljningsruminet befintliga bränvin till och med 60
kannor, tillika med kärl, som för deras afhemtning tjenliga äro, underkastade beslag
och förbrutna.
Har förbrytelsen skett å sön- eller helgedag, ökas straffet med böter från
och med 15 till och med 30 Riksdaler,
§ 35.
Om den, som till minuthandel med bränvin berättigad är, andra gången beträdes
med oloflig utskänkning, vare han tillika denna sin handelsrättighet förlustig.
§ 36.
Ofverträdes förbud, soro i $ 10 gifvet är, vare lag som i 8 34 sägs.
§ 37.
Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af bränvin å annat ställe,
än dertill uppgifvet är, eller tillåter den, som icke är till utskänkning berättigad,
att, då han i parti eller genom minuthandel säljer bränvin, något af det sålda på
försäljningsstället förtäres, eller afhemtas i mindre belopp än han är berättigad att
föryttra, eller förbryter sig den, som till minuthandel med eller utskänkning af
bränvin berättigad är, mot § 17 mom. 1 eller 2, § 20 mom. 2 eller 4, eller § 23,
böte första gången från och med 30 till och med 60 Riksdaler, samt andra gången
från 60 till och med 120 Riksdaler, och vare dessutom andra gången sin minuthandels-
eller utskänkningsrätt förlustig. Lag samma vare, om den, som till
utskänkning af bränvin är berättigad, öfverträder förbud, meddeladt i enlighet med
§ 20 mom. 3.
Ofverträdes det förbud, som i § 17 mom. 3 gifvet är, vare bot första gången
från och med 15 till och med 30 Riksdaler, andra gången från 30 till och med
60 Riksdaler samt tredje och följande gånger från 60 till och med 120 Riksdaler.
Det medförda bränvinet vare derjemte förbrutet. Säljes dervid mindre än fem
kannor, ansvare förbrytaren tillika enligt § 34,
Bevillning!!- Utskottets Betänkande N:o 8.
27
§ 38.
Handlande, som mot § 24 sig förbryter, bote enligt 37 § mom. 1.
§ 39.
Förbrytelser mot § 4 mom. 2, 8 13, S ''20 mom. 1, § 21, 22, 27, SO, 31 eller
32, straffes med böter från och med 10 till och med 50 Riksdaler.
Då förbrytelse skett mot § 27, vare tillika det till salu hållna bränvin underkastadt
beslag och förbrutet.
§ 40.
Skulle den, som är pligtig att förbrytelser emot denna förordning åtala,
sjelf beträdas med oloflig bränvinsförsäljning, vare han förfallen till dubbla böter
och miste tjensten.
§ 41.
Den, som under tid, då han för förbrytelse mot förordningen är under
tilltal ställd, samma förbrytelse fortsätter, skall, när han härtill lagligen förvunnen
varder, för hvarje gång stämning derför utfärdats och delgifvits, fällas till de böter
eller det fängelsestraff, som för sådan förbrytelse stadgade äro; dock må fängelsestraffet
icke öfverstiga ett år.
§ 42.
Husbonde ansvarar för förbrytelse, som, med hans vetskap, mot denna förordning
begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, likasom
vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord.
§ 49.
Underlåtes vid transport af bränvin föreskrift, som i § 28 gifven är, dömes
varan förbruten, derest egaren ej gitter visa, att hon är af inhemsk tillverkning
eller blifvit vederbörligen förtullad.
§ 44.
Böter, som etter denna förordning ådömda äro, skola, om tillgång till deras
gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.
28
Bevillnings-tltskoitets Betänkande N:o 8.
§ 45.
Af böter, som enligt denna förordning ådömas, samt värde af bränvin, Som
förbrutet anses, tillfälle två tredjedelar åklagaren och en tredjedel den stads eller
sockens fattigkassa, der den åtalade förbrytelsen är begången. Finnes särskild angifvare,
tage han hälften af åklagarens andel.
§ 46.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hålle allvarlig hand öfver iakttagande af
hvad i förordningen stadgadt är.
Det skall fördenskull åligga vederbörande kommunalmyndigheter att sednast inom
en månad före början af hvarje försäljningsår ej mindre genom protokollsutdrag lemna
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underrättelse om de beslut, som enligt § 5 fattats, än
äfven meddela uppgift på de försäljningsrättigheter, som, på grund af § 7 eller 10,
eljest kunna inom kommunen finnas.
Förändringar i berörda hänseenden under löpande för säljning sår skola på lika
sätt för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande af kommunalmyndigheterna ofördröjligen
anmälas.
§ 47.
Lands- och stadsfiskaler, krono-, stads- och polisbetjente, samt de personel'',
livilka särskilt antagas att vaka öfver förordningens efterlefnad, åligge att förbrytelse
mot densamma åtala.
I öfrigt ege enhvar rättighet att för sådana förbrytelser anställa åtal, dock
ej barn mot föräldrar, eller tjenstehjon, så länge de i tjensten äro, mot husbondefolk.
Då åtal anställes af annan än den, som i första inom. af denna § nämnd är,
gifve han sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att denne må kunna målets
utförande öfvervara.
§ 48.
Å landet bör kommunalnämnd och i stad vederbörande kommunalmyndighet
egna synnerlig uppmärksamhet deråt, att förbrytelser mot denna förordning
varda till åtal angifna.
Rättighet att verkställa beslag tillkomme de i § 47 inom. 1 omförmälda allmänna
åklagare. Beslag skall göras i två vittnens närvaro.
§ 49.
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
29
- § 49.
Ej vare någon jäfvig att angående oloflig bränvinsförsäljning vittne bära
endast på den grund, att han dervid bränvin sig tillhandlat eller förtärt.
§ &0.
Förbrytelser mot denna förordning böra vid allmänna domstolarne åtalas
och afdömas, med undantag af frågor om oloflig bränvinsförsäljning i de städer
der poliskammare finnes, uti Indika dylika frågor skola i hittills vanlig ordning
behandlas. ö
Bill. till Riksd. Prof. 1870. 5 Sami. 1 Afd, 7 Raft.
V
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1870:63 Skrifvelse, angående vilkoren för bränvins tillverkning samt för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker. a1 i texten