Sök i Ratio Lex

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1

1870-05-03 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1870:1, Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

1

i\:o 1.

Ant till Riksd. Kansli d. 3 Maj 1870, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om upphörande af

enskilda hanker med sedelutgifningsrätt.

För behandlingen af åtskilliga vid denna riksdag till Banko-Utskottet

hänvisade ärenden, har detta Utskott ansett nödigt sammanträda med Lagutskottet,

hvadan ett i öfverensstämmelse med 47 § Riksdags-ordningen

Sammansatt Utskott har att öfver dessa frågor sig utlåta.

Bland de till det sålunda Sammansatta Utskottets handläggning hörande

ärenden förekomma fem motioner, hvilka öfverensstämma deruti, att

de afse upphörande af alla enskilda banker med sedelutgifningsrätt.

Utaf dessa motioner är en väckt inom Första Kammaren, N:o 23, utaf

Herr Edvard Frisk, som, i syftemål att utgifvande af myntrepresentativ genom

enskilda bankinrättningar framdeles måtte alldeles försvinna och Riksbanken

erhålla uteslutande rättighet dertill, föreslagit, att Riksdagen skulle

hos Kongl. Maj:t anhålla, det oktroj åt någon ny sedelutgifvande bank icke

vidare måtte beviljas; anseende motionären fördelar härigenom skola vinnas

bland annat deruti, att Riksbanken finge en betydligt ökad utlåning, som

komme att inbringa en med flera millioner ökad vinst; att Riksbanken då

kunde lemna handel, näringar och jordbruk tillräckligt rörelsekapital samt,

bland annat, öka krediti ven till Manufakturdiskonten och Jernkontoret; att räntan

å lån och kreditiv skulle blifva jemnare och billigare än nu, samt slutligen

att allvarsamma vådor, som rättigheten för enskilda banker till sedelutgifning,

efter motionärens åsigt, medför, komme att upphöra. -

Inom Andra Kammaren har Herr Jöns Pehrsson, i motion N:o 36,

bland annat, uti punkten 4:o yrkat, ”att ingen ny sedelutgifvande bank hädanefter

må oktrojeras, eller förnyande för gamla”; gående motionärens framställning,

i hvilken äfven ingår en betydlig tillökning af Riksbankens fond

för utlåning med omsättningsrätt, efter hvad det vill synas, ut derpå, att

Bill till Rilcsd. Prot. 1870. 6 Sand. 2 Afd. 1 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Banko- och Lag-lJtskottets Utlåtande N:o 1.

nyssnämnda slags utlåning skulle blifva hufvudsak samt att utlåningsräntan

kunde komma att hållas så låg som möjligt.

Herr Hans Larsson har, i motion N:o 151, framställt enahanda yrkande,

för hvilket han likväl, under uttalande allenast hurusom rättigheten

för enskilda banker till sedelutgifning vore ett privilegium och detta af den

skadligaste beskaffenhet, förklarat sig icke anse nödigt att anföra några skäl.

Herr Per Benjaminsson har, i motion N:o 227, föreslagit, ”att Riksdagen

ville i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Kungörelsen

den 20 Maj 1864 med flera författningar rörande inrättande af

”enskilda banker måtte upphäfvas, och besluta att ingen vidare oktroj må

”meddelas för inrättande af någon ny enskild sedelutgifvande bank, och att

”de redan oktrojerade enskilda bankerna vid nuvarande oktrojtids slut ingen

”vidare förnyad oktroj må beviljas”; varande i sammanhang härmed af motionären

föreslaget, att, i stället för upphörd privatbank, en låneafdelning af

Riksbanken måtte inrättas i hvarje län för bedrifvande af lånerörelse; till

stöd för hvilka förslag motionären dock endast i allmänhet anfört: hurusom

de enskilda bankerna skulle vara öfvermåttan gifvande för delegarne, men

lika skadliga för det allmänna; att de med en hög ränta ockra på folket,

men att, om någon annan bank icke funnes, än Riksbanken, denna skulle

komma i besittning af den vinst, som de enskilda bankerna nu erhålla i

följd af, såsom motionären uttrycker sig, sedelfabrikation.

Slutligen har Herr Ola Månsson, i motion Nio 255, under erinran att vid

innevarande riksdag ifrågasatts förhöjning både af allmänna bevillningen och af

bränvinstillverkningsafgiften, samt under yttrande hurusom stora statsinkomster

skulle kunna beredas genom förbehållande åt Riksbanken ensam af banksedelutgifning,

yrkat, att ingen ny enskild sedelutgifvande bank måtte blifva oktrojerad

och att, efter utgången af de nuvarande bankernas oktrojer, all

sedelutgifningsrätt äfven för dem måtte upphöra.

För en så genomgripande förändring, som den uti nu anförda motioner

yrkade, hvilken, äfven om densamma direkt afsåga endast upphörande

af enskilda bankernas sedelutgifning, likväl utan tvifvel skulle hafva till

följd de flesta bankers omintetgörande, ett syftemål, som äfven både i nu

förevarande motioner och uti den offentliga diskussionen öfver ämnet uttalas,

fordrades visserligen en vida grundligare utredning, än den motionärerne

lemnat, utaf de fel och brister, som läggas de befintliga enskilda bankerna

till last, och tillika. något förslag rörande den organisation af bankväsendet

man afser att sätta i stället för den närvarande. Uti en så vigtig angelägenhet

kan det nemligen icke vara nog att upprepa i allmänna ordalag

hållna påståenden, hvilka både till sin faktiska sanning äro åtminstone omtvistade,

och hvilka, om än denna sanning icke kunde bestridas, torde innebära

missförstånd, ej mindre om anledningarne till de olägenheter man öf
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

g

O

Sammansatta Hanka- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

verktagar, än äfven om medlen att afhjelpa dem samt om hvad Horn öfverhufvud

kan fordras och påräknas utaf bankväsendet.

I saknad af sådan utredning och af något positivt förslag, måste Utskottet,

då det icke kan instämma hvarken i motionärer nes yrkanden eller i

de skäl, som för desamma framkastats, stadna i villrådighet om Indika delar

af ett så omfattande ämne . som detta kunde böra framhållas för Utskottets

afstyrkande, och äfven löpa fara att förevitas en vare sig afsigtlig eller

oafsigtlig missuppfattning al det syftemål man genom och efter de nuvarande

enskilda bankernas upphörande afser.

Det vill dock synas, som detta syftemål egentligen vore att göra Riksbanken

till den enda bankinrättningen i landet; och de fördelar, man framställer

såsom kommande att härflyta häraf, gifva anledning antaga, att man

vill'' inrätta denna banks utlåning åtminstone till en betydlig del på enahanda

sätt, som den nuvarande så kallade allmänna diskontfondens.

1 det utlåtande, Sammansatt Banko- och Lag-Utskott vid sistlidne

riksdag afgaf, i anledning af då väckta motioner i samma syftning som de

nu förevarande, meddelades en kort framställning af de åsigter, som gjort sig

gällande, och de åtgärder, som beslutats under loppet af innevarande århundrade

i fråga om landets bankväsende. I detta utlåtande erinrades

hurusom först, år 1802, vid sidan af Riksbanken, inrättades eu så kallad

Riksdiskont, deri enskilde delegare upptogos; hurusom sedermera, efter 15

ar, denna afskaffades och den så kallade diskontrörelsen, hvilken bedrefs på

det sätt, som nuvarande omsättningsutlåning, öfvertogs uteslutande för Statens

räkning genom bankodiskontverket, men jemte hvilket ett slags enskilda

diskontinrättningar, nemligen Göteborgs, Malmö, Åbo och Göta-kanal-diskonter,

oktrojerades; hurusom, efter dessas fall, bankodiskontverket ensamt bedrefutlåningsrörelse,

men snart nog, år 1823, Rikets Ständer hos Ivongl. Maj:t

gjorde framställning om beredande af tillfälle för enskilda bolag att idka

bankrörelse, hvarvid dock, med anledning af den friska erfarenheten om följderna

af Statens inblandning i de enskilda diskontinrättningarne, uttryckligt

förbehåll gjordes, att Staten hvarken finge lemna något understöd af allmänna

medel åt sådana bolag, eller på något sätt bidraga till deras upprätthållande

eller utredning.

Denna framställning, som framkallade Kongl. Kungörelsen af den 14

Januari 1824 om tillåtelse att öppna enskilda bankinrättningar, gaf anledning

till uppkomsten af sådana, sedan likväl först någon reda i penningeväsendet

blifvit förberedd genom besluten vid 1828—1830 årens riksdag angående

den s. k. realisationen.

Utskottet anhåller att här få fasta uppmärksamheten på några omständigheter

uti bankväsendets historia under tidrymden efter utfärdandet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Hanko- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 1,

dels ad nyssnämnda Kongl. Kungörelse, dels af lagarne den 1 Mars 1830

angående myntbestämningen och för Rikets Ständers Bank.

Riksbanken var ännu fortfarande någon tid landets enda bankinrättning.

Dess grundfond utgjorde i början af den här ifrågavarande tidrymden

6,600,000 R:dr R:mt, men ökades efterhand, så att densamma jemte

till bankens disposition befintliga öfverskott derutöfver utgjorde i runda tal:

år 1834: 7,976,000; år 1840: 13,670,000; år 1850: 19,366,000; år 1860:

25,515,000, och år 1869: 28,850.000 R:dr.

Summan af de från Riksbanken dels i kreditivförlag och amorteringslån,

dels i omsättnings- och vanliga banklån utestående försträckningar utgjorde:

vid slutet af år 1834: 28,580,000 R:dr; vid slutet af år 1840: 31,726,000;

vid slutet af år 1850: 33,429,000; vid slutet af år 1860: 44,163,000, och

vid slutet af år 1869: 38,452,000 Rall''.

Riksbankens eget kapital har således under den omförmälda tiden flerdubblats,

och dess ställning i alla öfriga afseenden har tillika varit sådan,

att hon i täflan med de efter hand uppkomna enskilda bankerna icke genom

något yttre tvång hämmats.

Icke desto mindre, och ehuru den af Rikets Ständer år 1823 uttalade

afsigten att ”småningom göra den vidsträckta kreditrörelse umbärlig, som dittills

måst för allmän räkning bedrifvas,” och hvilken Rikets Ständer ansågo

”hellre böra öfverlemnas åt enskilda omtanken, än utgöra föremål för Statsförvaltningens

omsorg”, ingalunda under den följande tiden alltid vunnit erkännande,

utan tvärtom inrättande af nya enskilda banker tidtals vägrats,

hafva sådana efter hand uppkommit och utvecklats. Intill år 1837 hade 3

sådana banker bildats; under nämnda år tillkommo ytterligare 3; först år

1847 ökades detta antal till 7 och det följande året till 8; år 1856 steg

antalet till 9 och 1857 till 12, för att slutligen, sedan Rikets Ständer vid

1862—1863 årens riksdag förenat sig om ett förslag till banklag och Kongl.

Maj:t gillat detta i alla hufvudsakliga delar, samt sedan i följd deraf Kongl.

Maj:t, i motsats till hvad ända från 1857 iakttagits, ej vidare nekade oktroj er

åt de bolag, hvilka sökte sådan, efter hand stiga till det nuvarande antalet

af 26 banker.

Om under samma tid, som Riksbanken, såsom redan är nämndt, så

högst betydligt tilltagit i styrka och äfven till lörvaltningssättet undergått

förändringar, hvarigenom hon ojemförligt bättre, än tillförene, kan lämpa sig

till allmänhetens ändamålsenliga betjenande, icke desto mindre både antalet

enskilda banker och deras betydenhet stigit, så lärer detta icke kunna nöjaktigt

förklaras annorlunda än genom allmänna rörelsens behof samt den

nytta de enskilda bankerna beredt. Aldraminst lärer en riktig eller ens

rimlig förklaringsgrund, såsom understundom påstås, kunna finnas uti ett

öfvervägande inflytande, som något fåtal mäktiga kapitalister skulle hafva

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1. 5

gjort gällande mot landets verkliga fördel, helst bankernas delegare här i

landet, efter allt hvad af officiela uppgifter om dem kan slutas, endast till

en ringa del utgöres al till en sådan klass hänförliga personer, men deremot

till tusental utaf sådana, som hemta sitt hufvudsakliga uppehälle från inkomsten

af deras arbete och bland dessa ett stort antal af landets mindre jordbrukare.

Om nu förhållandet är, att de enskilda bankerna uppfylla ett verkligt

behof af bank-biträde, hvilket väl må kunna påstås, då t. ex. summan af

från dem utlemnade försträckningar vid 1869 års slut utgjorde 83,000,000

R:dr, och allmänheten — oberäknadt bankernas egna delegares kapital —

hos dem hade fruktbärande 52,000,000 R:dr, så borde det knappast kunna

ifrågasättas att förbjuda fortvaron af dessa banker, med mindre än att en

ändamålsenlig och utförbar plan till ett bättre vore uppgjord och öfverenskommen;

och det torde alltså icke förtänkas Utskottet, att detsamma afstyrka

Riksdagen att fästa afseende på de framställningar, Indika föranledt detta

utlåtande och hvilkas innehåll till det hufvudsakliga här ofvan är omförmäldt.

Utskottet kan detta så mycket mindre, som Utskottet icke delar åsigten

om den principiela oriktigheten eller ändamålsvidrigheten för vårt land

af ett fritt, ehuru inom iagbundna gränser ordnad t och under verksam offentlig

uppsigt stäldt, bankväsende, i hvilket äfven ingår bruket af den kreditforin,

som består i utgifvandet af skuldförbindelser, användbara såsom myntrepresentativ,

eller af banksedlar.

Att närmare ingå i de frågor, som röra myntrepresentativet och huruvida

detta bör vara förbehållet en bank ensam, eller utgifvande af sådant,

inom gränser, som betrygga dess säkerhet, bör stå öppet åt flera banker m. in.,

skulle föra till alltför mycken vidlyftighet. Utskottet torde i stället genom

ett exempel få söka antyda verkningarne på våra förhållanden af ett

inställande utaf de enskilda bankernas sedelutgifning, och väljer dertill erfarenheten

från en ort, hvarest å ena sidan bankväsendet och affårslifvet äro

ganska betydligt utvecklade, och hvarest de flerahanda hjelpmedel, som eu

val ordnad bankrörelse erbjuder, äro tillgodogjorda, samt hvarest, å den andra

sidan, hufvudnäringen just utgöres af jordbruk, hvars idkare så ofta påstås

lida skada, i stället att hemta nytta af bankerna.

Skånes enskilda bank, den äldsta bland alla sådana, håller kontor på

15 platser; och dess ställning var den 31 sistlidne Mars i nedannämnda

delar följande:

diskonterade inrikes vexlar och utlånta: ...........R:dr 13,009,000.

å beviljade kreditiv, till belopp af 5,360,000, utestående. . „ 3,005*000.

köpta utländska vexlar och af sådana köp uppkomna fordringar

på utrikes orter .-................ v 1,599,000.

hvilka poster tillsammans utgöra..............T R:dr 17,613,000.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

Medlen till dessa försträckningar åt allmänna rörelsen, jemte hvilka banken

naturligtvis innehar dels eu betydlig kontant kassa, nämnda dag uppgående

till nära Ö millioner R.dr, dels åtskilliga andra tillgångar och fordringar,

som här ej behöfva uppräknas, hade banken dels uti den del af

delegarnes- kapital, som icke är nedlagd i intecknade skuldförbindelser och

obligationer såsom grundfondssäkerhet, hvilken förstnämnda del utgjorde

omkring.............................R:dr 2,529,000.

dels genom kapitaluppsamling på upp- och afskrifning samt

deposition............................... 9,436,000.

dels slutligen genom egen banksedelutgifning......... ,, 6,982,000.

Om Skånes enskilda bank förbjödes att utgifva egna banksedlar, skulle

följden nödvändigt blifva, att densamma måste inskränka sina iörsträckningar,

sannolikt med ett ännu större belopp, än som motsvarade den upphörda sedelutgifningen;

till hvilken verkan för näringarne och rörelsen är lätt att

föreställa sig.

Skånes enskilda bank har först sedan några få år vunnit sin nuvarande

betydenhet; redan före dess första inrättande fanns i provinsens förnämsta

stad ett Riksbankens lånekontor, och vid sådant förhållande framträder

af sig sjelf den frågan hvarföre, då Riksbanken redan länge haft ett kontor

i orten, och då densamma, redan långt innan Skånes enskilda bank vuxit

till sin nuvarande omfattning, egde betydliga egna tillgångar, uti hvilka hon

kunnat vinna ytterligare förstärkning genom sådana på bankräkningar uppsamlade

kapital, som Skånes enskilda bank visat vara tillgängliga, Riksbanken

icke dragit till sig provinsens stora rörelse och utvecklat sig sa, som förhållandena

erbjudit och rörelsen kraft.

Svaret på denna fråga huller Utskottet icke deri, att Riksbanken skulle

saknat styrka nog för att upptaga en så stor rörelse, icke heller uti något som

skulle häntyda på bristande nit eller förmåga hos dem, åt hvilka riksbankens

förvaltning vant anförtrodd, utan hufvudsakligast deruti, att en centralinrättning

och dertill en statsanstalt, ställd i sådana förhållanden ai hvarjehanda slag, som

Riksbanken, icke kan öfver hela vidden af ett vidsträckt land hvarken utveckla

fulla krafter eller betjena näringarne så, som lokala anstalter kunna det.

Och för öfrigt skulle ett försök att genom en enda bank uppfylla landets

behof af bankbiträde, utan att, efter Utskottets öfvertygelse, kunna utfalla

tillfredsställande, säkerligen erfordra så stora kapital och så omfattande

anordningar, att deras användande för detta ändamål innebure eu misshushållning,

dä samma ändamål kan med vida mindre ansträngning uppfyllas af

en lokal anstalt.

Frågan huruvida ett lands behof af bankverksamhet i sin helhet rättast

och bäst kan tillfredsställas genom denna verksamhets koncentrerande

hos en stor centralbank med underlydande afdelningar, eller genom flera

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1. 7

fritt bildade banker, är af alltför stor omfattning, för att här kunna utredas,

likasom Utskottet äfven nödgas afstå från att inlåta sig på den frågan, huruvida

Staten må böra ega och förvalta en sådan centralanstalt; men obestridligen

uppställer statshushållningsläran och erfarenheten vissa grundsatser och

vilkor, mot hvilka man icke kan fela, utan att skadliga eller till och med

olycksbringande följder inträda.

En bland dessa grundsatser, att nemligen en banks fordringar öfverhufvud

måste i afseende på möjligheten att realisera dem vara så hastigt och

lätt tillgängliga, att banken alltid är i stånd att fullgöra de sannolika krafvel!

på inlösen af dess förbindelser, är så ofta framhållen, att ett återupprepande

borde vara öfverflödigt. Men Utskottet har icke kunnat undvika

detta, då eu af de starkaste anmärkningarne mot nuvarande enskilda banker

fortfarande gäller, att deras utlåning är ställd på korta tider, hvilken anmärkning

ådagalägger, att man icke vill erkänna den nyss anförda grundsatsen

och att man af bankerna fordrar hvad de icke kunna medgifva, annat

än i eu viss inskränkt män, såsom ock de flesta, i motsats till hvad som

påstås, verkligen göra.

Då botemedlet emot den nu omförmälda olägenheten och derjemte mot

de dryga räntevilkor, som man klagar att de enskilda bankerna fordra, förmenas

kunna frambringas derigenom, att Riksbanken trädde i stället för enskilda

banker, synes häruti ingå föreställningen och afsigten att Riksbankens

utlåning skulle ställas på längre tider och mot låg ränta. Men att Riksbanken,

synnerligast med de öfriga åligganden densamma fortfarande skulle hafva i

afseende på upprätthållandet af stadga i penningeväsendet, kunde på ett sådant

sätt förvaltas och kunde tillfredsställa alla de förväntningar och anspråk,

som utan tvifvel i stigande mån skulle framkomma, måste Utskottet på det

högsta betvifla. Det behöfver blott eftersinnas, hurusom, oberoende af befintliga

konjunkturer, bestämda, fördelaktiga lånevilkor framkalla eu nästan

obegränsad efterfrågan, för att finna, det alla tillgångar, Riksbanken kunde

ega och anskaffa, måste blifva otillräckliga för det nu omförmälda ändamålet,

än mindre lemna något öfrigt för andra ändamål, hvadan följden blefve, att

antingen dessa, huru vigtiga de än måtte vara, måste försummas, eller ock

de lånesökandes anspråk blifva ouppfyllda.

Äfven det nu antydda förhållandet, att de — i hvarje fall allt för litet

utvecklade och bestämda — afsigterna och meningarne i afseende på nytt

ordnande af bankväsendet i sammanhang med nuvarande enskilda bankers

upphörande äro af beskaffenhet att icke kunna godkännas, utgör ett skäl,

förutom ^de flera, som här måste lemnas åsido, att icke för närvarande tillstyrka

någon åtgärd, ledande till väsendtlig förändring af grunderna för värf

nuvarande bankväsende, om än förbättringar i eu eller annan del kunna och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

framdeles i sammanhang med andra betydande frågor i penningeväsendet böra

införas.

Då Utskottet för öfrigt nu egentligen endast har att besvara de ofvan

omförmälda motionerna, inskränker Utskottet sig till hemställan,

att desamma, nemligen Herr Edv. Frisks, N:o 23, Herr

Hans Larssons, N:o 151, och Herr Ola Månssons, N:o 255,

äfvensom Herrar Jöns Pehrssons, N:o 36, och Per Benjaminssons,

N:o 227, i de delar, som nu varit föremål för

pröfning, icke må till någon åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 Maj 1870.

På Utskottets vägnar:

J. von Schwerin.

Reservation:

af Herr Grefve J. O. Mörner, som, ehuru han biträdt det slut, hvari

Utskottet stadnat, dock icke kunnat till alla delar gilla de åsigter, som i

motiveringen för Utskottets beslut finnas uttalade.

i

r

N:o 2.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.