Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1869 församlade Revisorers, i deras berättelse angående Riksbanken gjorda framställning, att medel insatta på deposition mot ränta måtte, oansedt depositionsbeviset förkommit, varda till vederbörande deponent utbetalade, samt angående allmänna föreskrifter för dylika fall.

1870-05-03 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1870:3, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1869 församlade Revisorers, i deras berättelse angående Riksbanken gjorda framställning, att medel insatta på deposition mot ränta måtte, oansedt depositionsbeviset förkommit, varda till vederbörande deponent utbetalade, samt angående allmänna föreskrifter för dylika fall.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

1

IV: o «?.

Ank. till Riksd. Kansli d. 5 Maj 1870, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1869 församlade Revisorers, i deras

berättelse angående Riksbanken gjorda framställning, att medel insatta

på deposition mot ränta måtte, oansedt depositionsbeviset förkommit,

varda till vederbörande deponent utbetalade, samt angående

allmänna föreskrifter för dylika fall.

Sedan Kommissionslandtmätaren C. M. Hallqvist i Juni 1862 på depositl-äkning

i Banko-diskontverket insatt 3,500 R:dr, att sex månader derefter lyftas,

och den 23 Mars 1863, med förmälan att det honom meddelade depositionsbeviset

blifvit tillsammans med värdelösa papper af våda uppbrändt, anhållit att få mot

qvitto lyfta de insatta medlen, eller, om detta ej medgåfves, utfå nytt depositionsbevis,

hade Styrelsen öfver Banko-diskontverket den 4 April 1863 förordnat om medlens

förnyade insättning samt hos Bankofullmäktige anfört; att då gällande Bankoreglemente

i 169 § väl innehölle, att vid lyftning af medel, insatta på depositräkning

hos diskontverken, det öfver insättningen utfärdade bevis borde till verket

återställas, men att någon föreskrift hittills icke blifvit meddelad, huru förfaras

skulle, när dylikt bevis för insättaren förkommit; att genom Kongl. Förordningen

den 29 Maj 1739 bestämda föreskrifter blifvit gifna om hvad iakttagas borde vid

förnyande af förkomna låne-bankoattester och vexel-bankotransportsedlar, och att

med låne-bankoattesterna, diskontverkens depositbevis visserligen voro jemförliga

i så måtto, som de utställas till viss man, att betalas efter uppsägning, och äro

räntebärande; men att, då åberopade Kongl. Förordning, långt förr än depositrörelsen

mot ränta infördes, tillkommit endast med afseende å låne-bankoattester

Bill. till Riksd. Prot. 1870. 6 Sami. 2 Afd. 2 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

och vexel-bankotransportsedlar, samt då lydelsen af de bevis, som, enligt faststäldt

formulär, från diskontverken utfärdades öfver der verkställda depositioner, vore

sådan, att tvekan kunde uppstå, om ej dessa bevis, genom åtecknadt qvitto af insättaren,

kunde iklädas egenskapen af löpande förbindelser, Styrelsen ansåge sig

böra till Fullmäktiges beprisande hemställa, huruvida Kongl. Förordningen den

29 Maj 1739 äfven i afseende å förnyandet af förkomna depositionsbevis från diskontverken

egde tillämplighet.

Bankofullmäktige öfverlemnade ärendet till då församlade 1862—1863 års

Riksdags Banko-Utskott, under anförande att, som låne-bankoattesterna voro med

de af diskontverken utfärdade depositionsbevis så nära jemförliga, att någon annan

anledning till tvekan, huruvida åberopade Kongl. Förordning af den 29 Maj 1739

måtte kunna tillämpas i fråga om förnyandet af förkomna depositionsbevis, ej borde

uppstå, än den som kunde härflyta af de olika benämningarne å de ifrågavarande

handlingarne, i afseende hvarå Fullmäktige likväl fastade uppmärksamhet derå, att

då låne-bankoattesterna utfärdades till bevis öfver Banken lemnad och i dess

låneafdelning nedsatt försträckning, depositionsbeviset utgjorde bevis öfver sådan

försträckning, nedsatt hos Bankens diskontverk, så, och i betraktande jemväl deraf

att låne-bankoattest kunde, derest förbud mot densammas öfverlåtande på annan

person icke blifvit deri bestämdt stadgadt, på enahanda sätt som depositionsbevis

iklädas egenskapen af löpande förskrifning, ansågo Fullmäktige Kongl. Förordningen

af den 29 Maj 1739 kunna vara tillämplig äfven i afseende å förnyandet af förkomna

depositionsbevis, utfärdade af diskontverken; och förklarade Banko-Utskottet i anledning

häraf, under den 3 Juli 1863, föreskrifterna i Kongl. Förordningen den 29

Maj 1739, huruledes vid förkomna låne-bankoattesters och vexel-bankotransportsedlars

förnyelser bör förhållas, vara tillämpliga i afseende på förnyelsen af förkomna,

utaf diskontverken utfärdade depositionsbevis.

De till nu förevarande fall hänförliga föreskrifter i berörda Kongl. Förordning

innehålla hufvudsakligen, att efterlysning skall ske; att fordringsegaren, för att

erhålla nytt bevis, bör, jemte förskrifning att hålla Banken skadeslös, lemna så.

tillräcklig pant i fast eller löst, att Banken deri har ofelbar tillgång till sin betalning

för den ränta, som å fordringen upplupit och sedermera i tio års tid upplöper;

samt att innehafvaren icke är berättigad lyfta eller till någon annan pantsätta

eller föryttra hufvudstolen, förrän tio år efter det efterlysning skett i Stockholms

kyrkor.

Få grund af Utskottets beslut och i öfverensstämmelse med nämnda förord
c
ning

meddelade Styrelsen för diskontkontoret Hallqvist föreskrift ej mindre om

det förkomna depositbevisets efterlysande, än äfven att för utbekommande af bevis

öfver den sednare insättningen aflemna säkerhet; men enär Hallqvist, som fullgjort

föreskriften om bevisets efterlysande, deremot icke ställt säkerhet för erhållande af

det sednare depositbeviset, förklarade bemälde Styrelse, att detta komme att i

Diskontkontoret fortfarande förvaras, intilldess berörda vilkor blifvit fullgjordt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

3

Efter det Hallqvist ånyo, den 20 April 1868, hos Styrelsen för diskontkontoret

skriftligen anhållit, att antingen genast utbekomma ifrågavarande medel med

ränta, eller att lyftning jtderaf måtte honom beviljas sex månader efter det uppsägning

i enlighet med innehållet af hans ingifna skrift egt rum, och Styrelsen till

svar härå, under hänvisande till hvad förut i ärendet förekommit, förklarat Hallqvists

berörda framställning icke kunna till någon åtgärd föranleda, hade de för

granskning af diskontkontorets förvaltning för 1868 utsedde Revisorer vid genomläsande

af Styrelsens för berörda kontor protokoll fästat sin uppmärksamhet vid

detta ärende och i anledning häraf yttrat: att då den i såväl då gällande som

föregående bankoreglementen gifna bestämmelse, att bevis öfver penningars insättande

i diskontkontoret skall återställas då penningarne lyftas, icke kunde anses

innefatta annat, än föreskrift om hvad insättare i allmänhet hade att i berörda

hänseenden såsom vilkor för penningarnes återfående iakttaga och,"på sätt Styrelsen

jemväl syntes hafva antagit, lika litet som annat lagstadgande afsåge att betaga

Styrelsen rättighet att i hvarje förekommande fall öfverväga, huruvida ej diskontkontorets

säkerhet emot förlust i följd af penningarnes utlemnande kunde annorledes

än emot återfående af depositionsbeviset betryggas, men vid bedömandet

häraf det borde för befästande af ett förtroende från allmänhetens sida, som utgör

starkaste grundvalen för Bankens bestånd och förkofran, vara icke mindre angeläget

att med sorgfällighet tillse, det ej annans rätt genom onödigtvis betungande

vilkor förnärmades eller uppehölles, Revisorerne trott sig böra uttala det omdöme,

att Bankens intresse i sist omförmälda hänseende icke, med bibehållande af den

åsigt om tillämpligheten af förutnämnda Kong], Förordning den 29 Maj 1739 som

gjort sig gällande, vore behörigen tillgodosedt. Depositionsbevis, sådant det från

diskontkontoret förut utfärdadts och fortfarande utgår, vore nemligen, enligt hvad

dess innehåll utvisar, en handling, hvilken, såsom icke varande, af s. k. löpande

egenskap »eller sådan att den ovilkorligen är betalningsgild i hvars hand den

måtte finnas», allenast egde gällande kraft bos den, för hvars räkning penningar

blifvit enligt bevisets innehåll insatta, eller den på hvilken insättarens rätt lagligen

öfvergått, i sistnämnda fall likväl endast såvida ej Banken, innan nya fordringsegaren

sin rätt derstädes anmält och styrkt, sin betalningsskyldighet till den

förra fullgjort. Då vid sådant förhållande innehafvare af depositionsbevis icke någonsin

kunde ega annan eller bättre rätt emot Banken än insättaren sjelf, hade ock

Banken, derest det kunde visas att insättarens rätt upphört, icke haft något att

äfventyra, för den händelse beviset, om än behörigen kommet i annan mans hand,

af denne till inlösen hos Banken företeddes, och för fullgörande af sådan bevisningsskyldighet

å Bankens sida vore enligt lag ett af insättaren i behörig ordning utfärdadt

och till riktigheten styrkt qvitto tillfyllestgörande; hemställande Revisorerne slutligen

att, om deras sålunda antydda mening, huru i fall af likartad beskaffenhet

med det ifrågavarande borde förfaras, ansåges riktig, härom måtte meddelas lämplig

föreskrift, som för betryggande af enskild persons rätt och beredande af lättnad

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N;o 3.

för Banken vid depositionsrörelsens bedrifvande, måhända äfven borde innefatta bestämmelse

om sådan lydelse af depositionsbevisen, hvaraf syntes att öfverlåtelse af

beviset icke vore gällande, med mindre, efter i diskontkontoret vederbörligen gjord

anmälan, anteckning derom å beviset egt rum.

I anledning af hvad Revisorerne utaf diskontkontoret sålunda yttrat och

hemställt, hade Banko-fullmäktige inhemtat utlåtande af Styrelsen för nämnda kontor,

som, efter det yttrande af Bankens advokatfiskal infordrats, dels, i afseende på

frågan om återställande till Hallqvist af de utaf honom deponerade medel, tiilkännagifvit

sig finna de omständigheter, som till bestyrkande af det utaf Hallqvist

uppgifna förhållandet, att depositbeviset uppbrunnit, blifvit förebragta, med hvad

mera, som till stöd för hans anhållan förekommit, vara af beskaffenhet, att Styrelsen

icke tvekade att biträda den åsigt, som advokatfiskalen uti det från honom infordrade

yttrande uttalat, att berörda, af Hallqvist på depositräkning insatta medel

jemte ränta måtte, utan hinder deraf att depositbeviset förkommit och icke

blifvit återstäldt, från Riksbanken till honom utbetalas; dels med erinran att de

depositbevis, hvilka numera från diskontkontoret utfärdades, innehölle att insatta

beloppet tillika med ränta derå vid förfallotiden utbetalas emot, såsom orden lyda:

»återställande af detta bevis med derå tecknadt qvitto af insättaren eller hans rättsinnehafvare»,

yttrat att Styrelsen för sin del funne betänkligt understödja ett förslag

om borttagande af bestämmelsen angående depositbevisets återställande vid

insatta medlens utbetalning, enär beviset icke vore allenast ett qvitto utan en laglig

fordringshandling, hvilken i allmänhet borde vid medlens utbetalning återställas;

att åter förslaget derom att depositbeviscn borde innehålla, det öfverlåtelse

deraf icke vore gällande, med mindre, efter i diskontkontoret gjord anmälan, anteckning

derom på beviset egt rum, icke vore lämpligt, enär ett dylikt tillkännagifvande

skulle''gifva helgd åt öfverlåtelse man och man emellan af Riksbankens

depositbevis och sålunda just föranleda, att dessa bevis blefve i viss mån iklädda

annan egenskap än den ursprungligen afsedda och obestridligen riktiga, att nemligen

bevisen, såsom icke löpande, i allmänhet borde ega gällande kraft endast i

insättarens hand; men att, oaktadt Styrelsen således ansåge depositbevisets återställande

böra i regeln utgöra vilkoret för de insatta medlens utbetalande från

Banken, Styrelsen dock vore villig medgifva att, i fall omständigheterna antagligen

visade att depositbeviset förkommit, insättaren måtte, emot sitt qvitto och under

de vilkor i öfrigt, som till Bankens tryggande mot förlust kunde finnas lämpliga,

få lyfta medlen utan att behöfva underkasta sig den tidsutdrägt och de omgångar,

som förutsättas i Kongl. Förordningen den 29 Maj 1739 angående förnyelse af förkomna

låne-bankoattester och vexel-bankotransportsedlar, hvilken författning, utfärdad

med hänsyn till andra tids- och sakförhållanden än de närvarande, Styrelsen

ansåge icke böra ega tillämplighet på förkomna depositbevis, hvaremot Bankofullmäktige

för egen del förklarat: att som Banko-Utskottet, i öfverensstämmelse

med af såväl dåvarande Direktion öfver bankodiskontverket som Fullmäktige ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

talad åsigt, under den 3 Juli 1863, uppå anförda skäl förklarat föreskrifterna i

Kongl. Förordningen den 29 Maj 1739, huruledes med förkomna låne-bankoattesters

och vexel-bankotransportsedlars förnyelse bör förhållas, vara tillämpliga i afseende

på förnyelse af förkomna, utaf diskontverket, utfärdade depositionsbevis; så kunde

förändring i sättet för behandling af dylika frågor icke ifrågakomma, förrän BankoUtskottet,

efter inhemtad kännedom om hvad Revisorerne och Diskontstyrelsen i

detta ämne nu anfört, kommit i tillfälle att taga frågan i förnyadt öfvervägande;

hvadan Fullmäktige ansett sig då icke kunna gilla den af Styrelsen uttalade tanke,

hvarken i fråga om det för Kommissionslandtmätaren C. M. Hallqvist förkomna

depositionsbevis och ej heller angående sättet för behandlingen af möjligen ifrågakommande

framställningar om lyftning af medel, insatta på depositräkning mot

bevis, som för insättaren eller hans rättsinnehafvare förkommit.

Då slutligen sist församlade Revisorer af Riksbanken, uti deras till Riksdagen

afgifna berättelse, ansett sig böra bringa till Riksdagens kännedom hvad i

detta ämne sålunda förekommit och för egen del förklarat, det de instämde uti den

utaf diskontkontorets Revisorer uttalade åsigt, hvad beträffar såväl återlemnande

till Hallqvist af de utaf honom deponerade medel som sättet i allmänhet för behandling

af dylika frågor, har nu pågående Riksdags Banko-Utskott ånyo upptagit

detta ärende, men funnit sig, i anseende till dess beskaffenhet, böra för behandlingen

deraf begära sammanträde med Lag-Utskottet.

Sammansatta Utskottet har ansett sig böra utförligt redogöra för hvad i detta

ämne förekommit, för att sätta Riksdagen i tillfälle till bedömande af de åsigter,

Riksdagens Revisorer derutinnan uttalat.

Hvad nu först angår den särskilda frågan, huruvida de af Kommissionslandtmätaren

Hallqvist i Banken på depositräkning insatta medel, 3,500 R:dr, under för

handen varande förhållanden böra till honom utbetalas; så, enär Hallqvist icke

gitta t fullgöra hvad honom i vederbörlig ordning och med tillämpning af ofvan

åberopade Kongl. Förordning den 29 Maj 1739 blifvit förelagdt såsom vilkor för

rättighet att. utan återställande af det till honom ursprungligen utfärdade, men

enligt uppgift uppbrända depositbeviset, utbekomma de deponerade medlen

eller ock nytt depositbevis derå; samt det torde få anses tvifvelaktigt, huruvida

Riksbankens fullkomliga betryggande emot förnyadt kraf, i händelse det

ursprungliga depositbeviset framdeles varder med anspråk på betalning företedt,

kan åstadkommas, med mindre de på grund af nyssberörda Kongl. Förordning föresltrifna

vilkor blifva till alla delar uppfyllda; har Utskottet, som icke funnit några

särskilda bevekande omständigheter hafva i ärendet förekommit, ledande till eftergift

af redan stadgade vilkor, ansett den af Revisorerne väckta fråga om utlemnande

till Hallqvist af ifrågavarande deponerande medel icke för närvarande till någon

Utskottets åtgärd föranleda;

hvilket Utskottet härmed får till Riksdagens kännedom meddela.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Memorial N:o 4.

Vidkommande Revisorernes hemställan i öfrigt om allmänna bestämmelser

rörande förfaringssättet i fall, likartade med det ofvan omförmälda så, emedan behofvet

af en allmän lagstiftning för vårt land angående hvad man på lagspråket

kallar modifikation af förkomna fordringsbevis och andra värdepapper inom en icke

alltför aflägsen tid torde göra sig gällande; samt det, enligt Utskottets åsigt, icke

lärer vara lämpligt eller ens formligt att nu. utan föranledande af derom väckt

motion, föreslå bestämmelser för de särskilda, af Revisorerne afsedda speciela händelser,

helst samma bestämmelser principielt torde böra meddelas i sammanhang

med omförmälda allmänna lagstiftning, hvari de naturligen komma att ingå såsom

del, har Utskottet icke heller i anledning af Revisorernes sistberörda hemställan

ansett sig böra vidtaga någon åtgärd;

hvilket jemväl till Riksdagens kännedom meddelas.

Stockholm den 3 Maj 1870.

På Utskottets vägnar:

J. v. Schwerin.

Reservationer: af Herrar von Gegerfelt, Bergström och Bovin.

]%J:o 4.

Ank. till Riksd. Kansli d. 5 Maj 1870, kl. 2 e. m.

Memorial, angående arfvoden åt den hos Sammansatta Banko- och LagUtskotte

anställda kanslihetjening.

Under innevarande riksdag har ett, på sätt 47 § Riksdags-ordningen omförmäler,

af deputerade från Banko- och Lag-Utskotten sammansatt Utskott haft

att handlägga dels åtskilliga motioner om upphörande af enskilda banker med

sedelutgifningsrätt och om ändringar i Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1864 an
-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.